Storbritannien

Under sin storhetstid sträckte sig Brittiska imperiet runt hela världen. På drottning Viktorias tid (1837–1901) sades det att ”solen aldrig gick ner” över dess område. Under 1900-talet kom detta stora imperium att ersättas av Brittiska samväldet.

Hur stort är Samväldet? Det omfattar omkring en fjärdedel av jordens landyta och omkring en fjärdedel av jordens befolkning. De 53 medlemsländerna i Samväldet är alla politiskt oberoende men erkänner Storbritanniens drottning som symboliskt huvud över sin kulturella och ekonomiska sammanslutning.

Under de senaste 50 åren har invandringen från dessa och andra länder förvandlat Storbritannien till ett kosmopolitiskt samhälle med 58 miljoner invånare.

Ett mångkulturellt samhälle med många religioner

Den 22 juni 1948 lade det ombyggda trupptransportfartyget Empire Windrush till i Tilbury i närheten av London, och 492 jamaicaner steg i land — de första av en kvarts miljon invandrare från Västindien. Dessa glada och livliga västindier hade djup respekt för Bibeln. Men de gjorde den skakande upptäckten att många britter sade sig inte längre tro på Gud. Vad berodde den förändringen på? Människorna kände avsky över religionens inblandning i det meningslösa dödandet under två världskrig. Dessutom hade tron på Bibeln allvarligt  undergrävts av kritiker som påstod att vetenskap och religion var oförenliga.

Sedan 1960-talet har många från Indien, Pakistan och på senare tid Bangladesh kommit till Storbritannien. På 1970-talet sökte sig många asiater som hade bott i Östafrika en ny tillflyktsort här. Också från länder utanför Samväldet kom människor, bland andra grekcyprioter och turkcyprioter och även polacker och ukrainare. Efter revolten i Ungern 1956 kom 20.000 flyktingar därifrån till Storbritannien. På senare tid har bland andra vietnameser, kurder, kineser, eritreaner, irakier, iranier, brasilianare och colombianer slagit sig ner här. Vid mitten av 1990-talet hörde 6 procent av invånarna i Storbritannien till olika etniska minoriteter.

Ingenstans märks detta tydligare än i London. Besökare som vandrar på stadens gator eller åker med de dubbeldäckade bussarna eller tunnelbanan lägger snart märke till den stora blandningen av folkslag bland stadens invånare. Nästan en fjärdedel av befolkningen i London har faktiskt sitt ursprung i andra länder. Denna blandning återspeglas också i skolorna, som nu tillhandahåller undervisning anpassad efter olika religiösa övertygelser, däribland kristendom, islam och hinduism. Men det betyder inte att Storbritannien är ett särskilt religiöst land. Tvärtom har det stora flertalet av befolkningen nu en tämligen världslig och materialistisk syn på livet.

I kontrast till detta finns det över 126.000 Jehovas vittnen i Storbritannien. De har också mycket skiftande bakgrund. Men de tror fullt och fast på Gud — inte på någon namnlös gud, utan på Jehova, som varmt inbjuder människor av alla nationaliteter att vandra på hans vägar och få nytta av att följa hans kärleksfulla råd. (2 Mos. 34:6; Jes. 48:17, 18; Apg. 10:34, 35; Upp. 7:9, 10) Jehovas vittnen erkänner Bibeln som Guds inspirerade ord. De har stark tro på Guds anordning för räddning genom Jesus Kristus. Deras hopp för framtiden bygger  på Guds kungarike och det som Bibeln lär om Guds uppsåt att jorden skall bli ett paradis. (1 Mos. 1:28; 2:8, 9; Matt. 6:10; Luk. 23:43) De förkunnar nitiskt dessa goda nyheter för andra. Det är deras uppriktiga önskan att göra ”allt ... för de goda nyheternas skull”, så att andra också skall få del av dem. — 1 Kor. 9:23; Matt. 24:14.

Hur gick det till när Jehovas vittnens verksamhet började i den här delen av världen?

Budskapet förkunnas

Under 1800-talets sista 20 år genomgick Storbritannien ett skede av urbanisering. Folk lämnade byarna på landsbygden i England, Skottland och Wales och strömmade till städerna. I industrin arbetade inte bara yrkesmän, utan också många arbetare utan utbildning. När obligatorisk skolgång infördes 1870, inleddes en tid då kunskaper skulle komma att bli mer lättillgängliga för flera människor.

År 1881 kom J. C. Sunderlin och J. J. Bender — två nära medarbetare till Charles T. Russell, som då ledde Sällskapet Vakttornets verksamhet — från USA till Storbritannien. De förde med sig ett budskap som har förändrat livet till det bättre för tusentals människor i Storbritannien. De började, den ene i Skottland och den andre i England, sprida den hjärtevärmande broschyren Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna). En bangårdsarbetare i London som hette Tom Hart tog emot ett exemplar när han var på väg hem från arbetet en tidig morgon. Det han läste väckte hans intresse och ledde till många samtal om Kristi återkomst. Entusiastisk över det han fick lära sig började Tom tala med sin fru och sina arbetskamrater om sin nyvunna kunskap. Snart började denna lilla grupp, som kom att kallas bibelforskare, att dela ut traktater till förbipasserande i närheten av deras hem. Liknande grupper bildades i andra städer över hela Storbritannien. Alla dessa grupper var ivriga att sprida Bibelns sanningar.

 När C. T. Russell 1891 gjorde sitt första besök i Storbritannien, lockade intresset för Bibelns budskap omkring 150 personer i London och ungefär lika många i Liverpool till ett föredrag över temat ”Kom ut ur henne, mitt folk” — det vill säga ut ur de religioner som bär det forntida Babylons märke. (Upp. 18:4, King James Version) ”England, Irland och Skottland är mogna fält som väntar på att bli skördade”, rapporterade broder Russell. Arbetet med att förkunna de goda nyheterna för andra visade sig fruktbärande, och vid sekelskiftet hade tio små kristna församlingar bildats. För att göra den andliga födan i form av bibliska publikationer mer lättillgänglig  för dem öppnade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i London.

Det första avdelningskontoret

År 1900 anlände E. C. Henninges, också en av C. T. Russells nära medarbetare, till Liverpools hamn och fortsatte till London för att söka efter lämpliga lokaler att hyra för att använda som litteraturdepå. När han funnit det, upprättades Sällskapet Vakttornets första avdelningskontor den 23 april på 131 Gipsy Lane, Forest Gate, i östra delen av London. Nu, hundra år senare, finns det mer än 100 sådana avdelningskontor på lämpliga platser utöver världen.

Den 30 juni 1914 inregistrerades ett nytt juridiskt organ för Jehovas organisation — International Bible Students Association — i London. Vid den tiden hade avdelningskontoret i Storbritannien tillsyn över Rikets verk på alla de brittiska öarna, inbegripet Irland. Men sedan 1966 har tillsynen över hela Irland skötts av ett eget avdelningskontor, beläget först i Dublin och nu söder om staden.

Internationella flyttningar

De brittiska bröderna begränsade inte sitt intresse endast till det brittiska fältet. De visste att Jesus Kristus hade förutsagt att de goda nyheterna om Guds kungarike skulle bli predikade på hela den bebodda jorden innan slutet kommer. (Matt. 24:14) Under 1920-talet och början av 1930-talet sökte många bröder från Storbritannien möjligheter att utvidga sina predikofält genom att börja i missionärstjänst i andra länder. Det var ett stort steg att ta, och Jehova välsignade deras ansträngningar.

År 1926 lämnade Edwin Skinner Sheffield i norra England för att resa till Indien. Hans ödmjukhet hjälpte honom att hålla ut på sitt distrikt i 64 år, till sin död 1990. Den oförglömlige och kärleksfulle William Dey från Skottland, som  var taxeringsinspektör och en rätt så förmögen man, gav upp både sin anställning och sin pension för att bli tillsyningsman för Sällskapets nya avdelningskontor för Nordeuropa i Köpenhamn. Kort därefter tackade Fred Gabler ja till en inbjudan från broder Dey att resa till Litauen, där han fick sällskap av Percy Dunham, som senare fortsatte till Lettland. Wallace Baxter skötte tillsynen över arbetet i Estland. Claude Goodman, Ron Tippin, Randall Hopley, Gerald Garrard, Clarence Taylor och många, många fler från Storbritannien banade vägen för arbetet i Asien. En annan skotte, George Phillips, tjänade i många år i Sydafrika. Robert och George Nisbet, också från Skottland, var pionjärer i Östafrika och Sydafrika.

Trogna kämpar hjälper till på kontinenten

På 1930-talet reagerade många pionjärer från Storbritannien på en begäran om hjälp med att förkunna de goda nyheterna i Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal. Bland dem fanns John och Eric Cooke.

Arthur och Annie Cregeen erinrar sig sin tjänst där det inte fanns några församlingar i södra Frankrike. De träffade samman med polska vänner som var mycket nitiska och gästfria. Annie kommer ihåg när de bjöd in vännerna till sig när de bodde på Le Grand Hôtel de l’Europe i staden Albi. ”Det kan så vara att det var en pampig byggnad på Napoleons tid”, skrev hon senare, men glansen hade bleknat. Hon fortsätter: ”Gruppen samlades på söndagseftermiddagen, och vi hade ett fantastiskt studium av Vakttornet. Fem olika nationaliteter, var och en med tidskriften på sitt eget språk, och så kommunicerade vi på ’pidginfranska’. Vi läste paragraferna i tur och ordning i den egna tidskriften, och sedan förklarade vi på vår brutna franska vad vi hade läst. Men tänk så roligt vi hade!”

Tyvärr varade inte de lyckliga dagarna på utländska distrikt så länge. John Cooke, som då var i södra Frankrike, stannade så länge han kunde. Till sist gav han sig av därifrån på cykel  och evakuerades till England just innan de tyska stridsvagnarna rullade in. Andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 hade lett till konflikt mellan Storbritannien och Tyskland, vilket fick allvarliga återverkningar för Jehovas vittnen i Storbritannien och i andra länder.

Medan nationerna störtade sig in i totalt krig mot varandra, intog Jehovas vittnen en fast ståndpunkt som neutrala kristna. De insåg klart att lydnad mot Gud måste komma först. (Apg. 5:29) Eftersom de uppriktigt bad att Guds kungarike skulle komma och kände till vad Jesus Kristus hade  sagt om vem som är den här världens härskare, var de fullt och fast övertygade om att det skulle vara fel av dem att ställa sig på den ena eller den andra sidan i en konflikt mellan världens maktblock. (Matt. 6:10; Joh. 14:30; 17:14) Jehovas vittnen tog personligen till hjärtat det som Bibeln säger om att inte mer ”lära sig att föra krig”. (Jes. 2:2–4) I början blev några av vittnena i Storbritannien frikallade som vapenvägrare. Men sedan började både domare och massmedier påstå att somliga blev Jehovas vittnen bara för att slippa gå ut i kriget. Det fick till följd att omkring 4.300 kastades i fängelse. Av dessa var många  systrar som vägrade arbeta med sådant som stödde krigsinsatsen. När kriget hade tagit slut fortsatte emellertid vittnena att visa att det som motiverade dem var deras önskan att behaga Gud och att förkunna hans kungarike som mänsklighetens enda hopp. (Se Årsboken för 1973 för ytterligare upplysningar om den första tiden av Jehovas vittnens verksamhet i Storbritannien.)

Sammankomst på två språk i England

Sammankomster har alltid varit höjdpunkter i livet för Jehovas folk. Vid ett tillfälle överfördes huvudtalen som hölls av Sällskapet Vakttornets president vid en sammankomst i London med radio till flera andra länder. Delegater från mer än 50 länder kom till sammankomster i London under 1950- och 1960-talen. Men alla programpunkter hölls på engelska. År 1971 skedde en förändring i fråga om det.

Förberedelserna för att hålla områdessammankomsten ”Det gudomliga namnet” i Twickenham i London det året var långt framskridna. Ute i Europa förberedde sig vittnena också för att vara med vid sammankomster med samma tema. Fastän verket var förbjudet i Portugal höll flera tusen där på med förberedelser för att resa genom Spanien till Toulouse i Frankrike. Humöret var på topp. Då kom nyheter om en koleraepidemi i Spanien. Endast de som var vaccinerade mot kolera skulle få resa genom landet. Men det fanns inte tillräckligt med vaccin tillgängligt för alla från Portugal som ville resa till sammankomsten. När ett fall av misstänkt kolera upptäcktes också i Toulouse, utfärdade myndigheterna kraftiga restriktioner för resor till området. Vad skulle de portugisiska vännerna göra nu? En broder sade: ”Ja, man kan ju alltid åka till London.”

W. J. (Bill) Bull, som var tillsyningsman för sammankomsten i Twickenham och känd för sitt lugna och vänliga sätt, berättar: ”Mellan 800 och 900 tog sig fram till Storbritannien,  112 med flyg och resten med buss. Vi hade mindre än en vecka på oss att hinna förbereda för tillströmningen. Bröder reste till Dover för att välkomna de portugisiska delegater som kom med färjan, av vilka de flesta talade endast lite eller ingen engelska alls.” Man ordnade inkvartering åt alla, huvudsakligen i hemmen hos vännerna i London. Ett av de stora matserveringstälten gjordes om till sammankomstlokal för de programpunkter som hölls på portugisiska, och under sammankomstens dramer, ”Jehova välsignar de lojala” och ”Gör Jehovas uppsåt till ditt levnadssätt”, och några andra programpunkter tog de portugisiska vännerna glatt plats tillsammans med de brittiska. Lokaltidningen Middlesex Chronicle skrev den 13 augusti 1971: ”Deras ankomst gjorde detta till vittnenas första tvåspråkiga sammankomst någonsin i landet.”

De portugisiska bröderna rapporterade entusiastiskt om utvecklingen av Rikets verk i sitt land, och därefter riktade sig den broder som hade tillsyn över verket i Portugal till sammankomstdeltagarna och tackade de brittiska vännerna för deras gästfrihet. Han sade: ”Ni har gett oss så mycket: er tid, era hem, er omsorg, er vänlighet, er kärleksfulla omvårdnad i denna enorma stad och, mest av allt, er kärlek. Var så säkra, vänner, London kommer alltid att locka fram de ljuvligaste minnen hos oss.” När de portugisiska vännerna uttryckte sitt tack i sång, blev alla så rörda av deras uppriktiga tacksamhet att knappt ett öga var torrt bland alla åhörarna.

Nya förs till Jehovas kärleksfulla familj

Det var inte bara i samband med sammankomster som man behövde uppmärksamma dem som inte hade engelska som modersmål. Invandrarbefolkningen i Storbritannien växte. Det utgjorde en utmaning i samband med förkunnandet av de goda nyheterna. Vad kunde göras?

Engelsktalande förkunnare var ivriga att hjälpa dem som hade kommit från andra länder och som talade andra språk.  När så var möjligt gjorde förkunnaren sitt bästa för att erbjuda den besökte något att läsa på sitt eget språk. Men kommunicerandet var ett problem. Men det fanns också några Jehovas vittnen bland invandrarna, vilket hjälpte till att överbrygga klyftorna.

På 1960-talet var grekisktalande vittnen som hade kommit från Cypern fullt upptagna med att dela med sig av sanningen till andra i England som talade grekiska. Italienska vittnen delade med sig av sanningen från Bibeln till sina landsmän som hade flyttat till London.

Franziska, en ung syster från Tyskland, kom till England på våren 1968 för att arbeta som au pair. Efter att ha varit på områdessammankomsten det året, ”Goda nyheter för alla nationer”, utökade hon entusiastiskt sin andel i tjänsten på fältet och erbjöd den nyutgivna boken Sanningen som leder till evigt liv till andra au pair-flickor som bodde i närheten. Det gjorde att hon fick sätta i gång fyra bibelstudier. Ett av studierna var med en flicka från Schweiz, som Franziska studerade på tyska med. När flickan började gå på församlingens möten, kunde hon med egna ögon se kärleken i Jehovas hushåll. (Joh. 13:35) Året därpå hade den här intresserade flickan gjort sådana fina framsteg att hon överlämnade sitt liv åt Jehova och lät döpa sig. Hon blev senare pionjär och kunde till och med hjälpa sin egen mor att omfatta sanningen. Men detta var bara början av Franziskas satsning på att vittna för au pair-flickor.

”När jag träffar au pair-flickor i tjänsten från hus till hus, berättar jag alltid att jag också arbetade som au pair en gång i tiden”, säger Franziska entusiastiskt. ”Då har vi genast någonting gemensamt. Något jag alltid berättar för dem är att jag, när jag kom till England, inte kände någon utom en syster i församlingen, men att man ändå fick mig att känna mig välkommen i församlingen. Så jag försöker alltid att snabbt få  dem i kontakt med församlingen, så att de kan se att vi är en enda stor familj.”

År 1974 gifte sig Franziska med Philip Harris, och de tjänar nu vid Betel i London och tillhör församlingen i Northwood. Franziska har besökt ett hus på distriktet där i över 13 år. Hon förklarar: ”Det kom ett brev till Betel från en fransk au pair-flicka som bad om ett besök av ett Jehovas vittne. Hon hade fått boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av vittnen i Frankrike, och nu ville hon veta mer.  Fastän Nathalie ännu inte talade så bra engelska, förstod jag att hon törstade efter sanningen. Hon gjorde snabba framsteg och började snart gå på mötena.” Innan Nathalie återvände till Frankrike hade hon blivit förkunnare, och nu tjänar hon och hennes man som pionjärer på ett arabisktalande distrikt där.

Familjen som dessa au pair-flickor arbetade hos hade ett system. När en flicka skulle återvända hem, fick nästa börja innan den första hade slutat. På så vis kunde den tidigare flickan under några dagar sätta den nya in i arbetsuppgifterna i hemmet. När Nathalie skulle resa hem, sade Franziska till henne: ”Innan du åker hem till Frankrike, berätta för nästa au pair-flicka om hur bibelstudiet verkligen har varit till hjälp för dig och se om hon är intresserad.” Nästa au pair-flicka hette Isabelle och kom också från Frankrike, och, jo, hon var intresserad. Franziska studerade med henne också. Efter Isabelle kom en flicka till som också hette Nathalie, som snart började gå på mötena. När hon återvände till Frankrike blev hon också döpt

En annan flicka hette Gabriela och kom från Polen. Hon hade aldrig haft någon närmare kontakt med Jehovas vittnen, och hon sade till Franziska att hon inte tyckte om tyskar, för de hade så dåligt rykte i Polen. Franziska förklarade att Jehovas vittnen inte tar del i krig. ”Under andra världskriget kunde man inte ha hittat ett enda Jehovas vittne i armén”, resonerade hon. ”Visste du att vi blev förföljda? Vi satt i koncentrationsläger för att vi vägrade att säga ’Heil Hitler’ och stödja nazistregimen.” Gabriela blev förvånad, och snart försvann hennes negativa känslor mot tyskar. Efter ett regelbundet bibelstudium tillsammans med Franziska blev Gabriela odöpt förkunnare, och senare blev hon döpt vid en sammankomst i Twickenham som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova. Under åren har Franziska studerat med 25 au pair-flickor från  tio länder och har haft glädjen att föra dem in i Jehovas kärleksfulla familj.

Möten på deras eget språk

Det var förstås inte möjligt för alla att göra snabba framsteg i sanningen genom att studera Bibeln på engelska eller att vara med vid möten på ett för dem främmande språk. Vad kunde göras?

När grekisktalande vittnen från Cypern började finna intresserade bland sina landsmän i England, gjorde man anordningar för att hålla några möten på grekiska i London. År 1966 började man med ett regelbundet församlingsbokstudium på grekiska, och sedan utökades verksamheten också med ett offentligt föredrag varje månad. År 1967 bildades den första grekisktalande församlingen i London, och ytterligare en grupp började hålla möten på grekiska i Birmingham.

Italienarna började med att ha ett offentligt föredrag och ett Vakttornsstudium i Rikets sal i Islington i London 1967. Det följdes av fler möten på italienska på andra platser. Här följer ett exempel på hur det hela utvecklades: Vera (Vee) Young började studera Bibeln med en italienska i Enfield i norra delen av London. Hennes uppskattning av sanningen växte, men hon sade: ”Det är så synd att det inte hålls några möten på italienska som några av mina bekanta kunde vara med vid.” Det fick Veras man, Geoff, att ta upp saken med en kretstillsyningsman. Tillsammans fann de en grekisktalande broder som hade varit pionjär i Italien. ”Jag höll talet på engelska, och den grekiske brodern tolkade till italienska”, berättar Geoff. Omkring 30 personer var närvarande, och några av dem gjorde fina andliga framsteg. Med tiden var de italienska vännerna redo att bilda en församling. Sedan dess har det bildats en italiensk församling ungefär vart femte år.

 Tillväxten på det grekiska fältet fortsatte. År 1975 gjordes anordningar för att hålla en sammankomst. Vid den tiden var Geoff och Vera Young pionjärer och närmade sig femtioårsåldern. Deras två barn var vuxna och hade båda gift sig ”i Herren”. (1 Kor. 7:39) Eftersom Geoff och Vera inte längre hade åldrande föräldrar att ta hand om, hade de möjlighet att ta emot nya tjänsteprivilegier. Till Geoffs stora förvåning fick han i uppdrag att organisera en sammankomst för alla grekisktalande vittnen i Storbritannien. ”Jag visste inte vad jag hade att vänta mig”, berättar Geoff. ”När jag kom till sammankomstplatsen, såg det för mina oerfarna ögon ut som om det pågick ett inbördeskrig!” Kanske var det bara en konservativ britts synintryck av grekiskt känslosvall. De grekiska bröderna höll helt enkelt bara på med att förklara för varandra hur man bäst skulle gå till väga med arbetet. Över 400 kom till sammankomsten.

Ytterligare andra språkgrupper kom till. År 1975 bildades en spansk församling. År 1977 hölls i London det första offentliga föredraget på gujarati. Två år senare hölls en liten sammankomst på gujarati. Vid ungefär samma tid hölls en kretssammankomst på punjabi, med omkring 250 närvarande.

”En fin skara människor”

Under de tidiga åren hölls ofta de större sammankomsterna i London. Under 1960-talet hölls de årliga sammankomsterna i både större och mindre städer utöver landet. En del år var det bara fyra sammankomster, och andra år, då mindre lokaler användes, kunde det vara upp till 17 sammankomster. Man hyrde fotbollsstadion, hörsalar och en ishall. År 1975 gjordes ansträngningar för att hålla en sammankomst på Cardiff Arms Park, ett rugbystadion i Wales.

Även om Jehovas vittnen har ett gott anseende i större delen av Storbritannien, kan ansvariga för sportanläggningar  som inte själva haft erfarenhet av vittnenas större sammankomster ibland vara lite skeptiska till att hyra ut sina anläggningar. Så var fallet med Cardiff Arms Park. Förhandlingar inleddes med styrelsen för rugbyförbundet i Wales. Den dåvarande ordföranden i rugbyförbundet för hela Storbritannien, Lord Wakefield, var välvilligt stämd och hade sagt till våra bröder att om de skulle stöta på några svårigheter vid förhandlingarna med styrelsen i Cardiff, så skulle de be styrelsemedlemmarna ringa upp honom. Tänk så tacksamma bröderna var över att få hjälp från ett sådant håll! När förhandlingarna nådde ett kritiskt skede, hjälpte ett telefonsamtal till Lord Wakefield till att bryta dödläget. Jehovas vittnen hade haft sammankomster i Twickenham i London sedan 1955, och Lord Wakefield förklarade för sina kolleger i Wales hur mycket han och de andra i styrelsen där uppskattade att vittnena hade sina sammankomster i anläggningen i Twickenham varje sommar. Han försäkrade dem om att de inte behövde ha något att oroa sig för och tillade: ”Vilken fin skara människor vittnena är!” Man kom snabbt överens om ett avtal, och sedan dess har vittnena i Wales regelbundet använt Cardiff Arms Park som sammankomstplats.

Egna sammankomsthallar

Förutom de större årliga sammankomsterna hålls också flera mindre sammankomster under året. År 1969 var antalet förkunnare av Riket i Storbritannien 55.876, men inom fyra år hade antalet stigit till 65.348. Fram till dess hade man hyrt lokaler till kretssammankomsterna, men det blev svårare och svårare att finna lämpliga lokaler till rimliga priser.

I början av 1970-talet blev det uppenbart att vi behövde ha egna sammankomsthallar. Möten hölls med ansvariga bröder, och ett sökande efter lämpliga fastigheter började. Till att börja med gick planerna ut på att man skulle renovera befintliga byggnader. I början av 1975 köptes en nedlagd biograf  i Manchester i norra England. Efter månader av renoveringsarbete överlämnades Jehovas vittnens första sammankomsthall i England den 31 augusti. Den blev färdig precis i tid för det nya kretssammankomstprogrammet som började i september.

Två år tidigare hade sammankomsttillsyningsmän i sydöstra delen av landet träffats för att resonera om hur man skulle gå till väga för att få en sammankomsthall i London. Denis Cave, som var medlem i den kommitté som fått i uppgift att söka efter en lämplig byggnad, erinrar sig den chock han fick när de församlade bröderna enhälligt kom överens om att söka efter, inte bara en, utan två hallar — en på norra sidan av Themsen och en på södra sidan — och det trots de höga priserna på fastigheter i området!

En nedlagd biograf i staden Dorking, 30 kilometer söder om London, såg ut att vara ett lämpligt objekt. Men fastighetsspekulanter gav sig in i budgivningen och lade ett högt bud på byggnaden. Denis kände sig först nedslagen, men fick sedan en överraskning när han fick ett telefonsamtal från stadens högste tjänsteman, som bad honom och en annan broder komma till ett möte. Förutom att man justerade stadsplanen så att byggnaden fick användas för tillbedjan, var myndigheterna villiga att själva köpa in biografen och sedan låta bröderna hyra den på ett löpande kontrakt som kunde förnyas vart tredje år.

Den hallen tjänade sitt syfte väl i mer än tio år, tills man i staden beslöt att använda byggnaden för andra ändamål. För att ersätta den köpte bröderna en fastighet på 11 hektar inte långt från en av Londons flygplatser, Gatwick. På tomten fanns byggnader som kunde byggas ihop och bli till en fin sammankomsthall. En kontrovers uppstod angående att använda några smala landsvägar som tillfartsvägar till hallen. Förståeligt nog ville de som bodde i närheten värna om sitt  privatliv och fortsätta att leva så ostörda som möjligt. Skulle vittnena respektera anvisningar om att följa noggrant utvalda tillfartsvägar och hastighetsbegränsningar när de reste till sammankomsthallen? I en nyhetsrapport från den lokala byggnadsnämnden sades det: ”Normalt sett, ansåg nämnden, skulle det ha varit omöjligt att genomdriva sådana villkor. Men Jehovas vittnen var annorlunda.” Nämndens ordförande tillade: ”Många andra grupper och organisationer skulle gärna vilja säga att deras medlemmar skulle rätta sig efter anvisningar på samma sätt. Men så fungerar den här organisationen.” Verksamheten i denna nya sammankomsthall i Hays Bridge i Surrey inleddes med en kretssammankomst den 17 och 18 maj 1986, exakt ett år efter det att fastigheten köpts.

Samtidigt som arbetet med sammankomsthallen i Dorking pågick 1975, renoverade vännerna i norra delen av London den före detta biografen Ritz i New Southgate. Biografen i denna 30-talsbyggnad hade lagts ner på våren 1974. En kort tid användes den som synagoga. När vittnena köpte byggnaden, var den i ett ”akut tillstånd av förfall”, som en arkitekt, Roger Dixon, uttryckte det. ”Stommen var i stort sett bra, men huset var inte tätt”, säger han. ”För att dölja det förfallna tillståndet hade insidan av lokalen målats svart!” Renoveringsarbetet såg till en början ut att vara en övermäktig uppgift. Men trots det fullbordades arbetet med hjälp av omkring 2.000 frivilliga yrkesmän och andra på bara fyra och en halv månader.

Samtidigt pågick också arbeten med en sammankomsthall i West Midlands. År 1974 hade bröderna lyckats köpa en nedlagd biograf i Dudley. Renoveringen av den lokalen tog längre tid, men i september 1976 var den också färdig att tas i bruk.

Nya sammankomsthallar byggs

Antalet förkunnare av Riket fortsatte att öka, från 71.944 förkunnare 1974 till 92.616 förkunnare 1984. Många bodde i  de industrialiserade tätorterna i norra England. Planer gjordes upp för att bygga en sammankomsthall i South Yorkshire.

I september 1985 började byggandet av den sammankomsthall som kommit att kallas East Pennine Assembly Hall. Det är en byggnad i stålkonstruktion med 1.642 sittplatser och en Rikets sal med 350 platser som används av den lokala församlingen. Byggnaden har ett mycket vackert tak med en fri spännvidd på 42 meter. Tidskriften The Structural Engineer kallade den ovanliga byggnaden ”den åttkantiga lösningen”. Stadsfullmäktige i Rotherham tilldelade sammankomsthallen sitt pris för bästa formgivning.

Noble Bower, en av medlemmarna i byggkommittén, arbetade på bygget från dess början och tjänade sedan som sammankomsthallens förste tillsyningsman. Hans gladlynta men samtidigt rättframma sätt var till uppmuntran för de mer än 12.500 bröder och systrar som hjälpte till under den 14 månader långa byggtiden. För att kunna fortsätta arbetet trots iskall dimma, minusgrader och snö satte man upp ställningar med plast som täckte byggplatsen. Sedan satte man in byggfläktar som blåste in varmluft. Inget stoppade arbetet på detta viktiga projekt. Vänner reste långa sträckor för att uppmuntra de frivilliga arbetarna på bygget.

 För Noble och hans hustru, Louie, var det en oförglömlig dag när sammankomsthallen överlämnades åt Jehova den 15 november 1986 under ett besök av Theodore Jaracz, en av medlemmarna av den styrande kretsen.

När man nu hade sammankomsthallar i den norra delen av England, i Midlands och i sydöst, vad skulle man kunna göra för vännerna i den västra delen av England och i Wales? I oktober 1987 fann man en lämplig tomt i Almondsbury, norr om staden Bristol. Men under den rådande stadsplanen var det svårt att få bygglov. Efter upprepade ansökningar beviljades till slut begäran om bygglov i februari 1993.

Arbetet med bygget gick sedan målmedvetet och nitiskt framåt. Vilken glädje alla kände när sedan dagen kom för överlämnandet av denna den sjätte sammankomsthallen i England, den 5 augusti 1995! John Barr från den styrande kretsen talade över temat ”Att uppfylla jorden med Jehovas kunskap”. Alla uppskattade hans vänliga påminnelse: ”Glöm aldrig att ert distrikt endast är en liten del av Jehovas fotpall. Han är precis lika intresserad av er del av jorden som av alla andra delar, så håll den världsvida omfattningen av Rikets verk i minnet.”

Veckan därpå höll broder Barr ett tal vid överlämnandet av en ny byggnad med flera Rikets salar i Edgware i norra delen av London. Där hade man uppfört en vacker byggnad bestående av tre Rikets salar med mellanväggar som kan skjutas undan, så att hela lokalen kan användas som sammankomsthall för de utländska språkgrupperna. Gensvaret bland de utländska språkgrupperna på distriktet hade nu bidragit med en ny dimension av förkunnarverket i Storbritannien.

Ville alltid ”göra mer”

Att dela med sig av de goda nyheterna till andra har för en del inbegripit att söka möjligheter att utvidga sin tjänst. Många bröder och systrar från Storbritannien har på ett berömvärt sätt tagit initiativ till att tjäna på platser där behovet  är större. Som för många pionjärer på 1920- och 1930-talen har detta ofta inneburit att man flyttat till ett annat land. Att flytta till andra länder har gett dessa bröder och systrar möjlighet att frambringa Rikets frukt i sina nya hemländer och samtidigt vara till uppmuntran för vännerna på platsen. Under 1970- och 1980-talen flyttade familjer från Storbritannien till Centralamerika, Sydamerika, Afrika och Asien.

Vid 57 års ålder sålde Vera Bull, vars två döttrar då var vuxna och gifta, sitt hem på Isle of Wight och flyttade till Colombia tillsammans med en grupp unga pionjärer från församlingen i Ealing i London. Hon lärde sig snabbt spanska och ledde snart 18 bibelstudier. Omkring 30 år senare tjänar hon fortfarande där, omgiven av många andliga barn.

Tom och Ann Cooke och deras två döttrar, Sara och Rachel, hade tjänat i Uganda ett antal år när förhållandena där gjorde att de 1974 var tvungna att återvända till England. Året därpå var de i färd med att flytta igen — den här gången till Papua Nya Guinea. Där gifte sig Sara med en broder som var pionjär med särskilt uppdrag. Senare flyttade familjen till Australien, där Rachel gifte sig med en broder. År 1991 fick Tom och Ann ett nytt förordnande på Salomonöarna, där Tom tjänar som samordnare för avdelningskontorets kommitté.

För andra har flyttningen utomlands gällt en kortare tid. Men den erfarenhet som vunnits under tiden utomlands har ändå visat sig vara ovärderlig för dem. Så var fallet för Barry och Jeanette Rushby.

”Ända sedan jag kom med i sanningen har jag velat göra mer”, sade Barry. Sedan han gift sig med Jeanette, en pionjärsyster, följde de en vädjan i Tjänsten för Guds rike om att tjäna i Papua Nya Guinea. ”Det var ett svar på våra böner”, sade de båda. Bröderna vid avdelningskontoret i Port Moresby ville att de skulle tjäna i Goroka som ligger mitt i landet, men  Barrys arbetstillstånd gällde bara för ön Bougainville. Till sin glädje fick de vid ankomsten till Papua Nya Guinea veta att myndigheterna hade ändrat Barrys arbetstillstånd och placerat honom i Goroka!

Barry tillträdde sin tjänst som lärare, och Jeanette samarbetade i sin pionjärtjänst med församlingen på 18 förkunnare. ”En av de saker jag blev medveten om var att när det var dags att gå till församlingens möten kunde ingenting hindra vännerna, inte ens de extrema väderförhållandena under regnperioden”, berättar Barry. ”De hade inga bilar och hade ofta en eller två timmars gångväg till mötet, och när de kom  fram till Rikets sal var de helt genomvåta! Men de var alltid där.”

När Barry och Jeanette hade tillbringat sex lyckliga år av tjänst i Papua Nya Guinea, ändrades förhållandena för utlänningar i landet. Barry ansåg att det skulle vara klokt att återvända till Storbritannien. Men med den erfarenhet de skaffat sig utomlands var de nu fast beslutna att de båda skulle ta del i heltidstjänsten. Men var? De ville tjäna någonstans där behovet var stort. Efter att ha rådgjort med Sällskapet och kretstillsyningsmannen i deras krets flyttade de till Boston i Lincolnshire. Det ordnade sig snabbt med bostad för dem, men Barry fick inte tag på något lämpligt deltidsarbete för att kunna göra Jeanette sällskap i pionjärtjänsten. Med full förtröstan på Jehovas löfte om hjälp ifall de satte Rikets intressen först bestämde de sig för att börja i pionjärtjänsten den 1 september — oavsett om Barry hade fått något arbete eller inte! Den 1 september hade de just tagit på sig ytterkläderna och var på väg ut i tjänsten när telefonen ringde. Det var en man från postkontoret som frågade: ”Skulle du vilja ha ett deltidsarbete?” Barry svarade: ”Underbart! När vill du att jag skall börja?” Mannen svarade: ”Går det bra i morgon?” Jehova hade välsignat deras ansträngningar att sätta tjänsten för honom först. (Matt. 6:33) Fyra år senare fick Barry och Jeanette ett annat oväntat samtal — de fick uppgiften att ha tillsyn över East Pennine Assembly Hall.

De erbjuder sig villigt

Villigheten att tjäna är kännetecknande för Jehovas folk. Kung David i det forntida Israel sjöng till Jehova: ”Ditt folk kommer att erbjuda sig villigt på din militärstyrkas dag. ... [Du] har ... ditt unga manskap alldeles som daggdroppar.” (Ps. 110:3) Många i Storbritannien visar denna villiga anda genom att ställa sig till förfogande för att helt och fullt främja sann tillbedjan.

 Alla som gav av sig själva i heltidstjänsten, både unga och gamla, blev mycket uppmuntrade av en pålysning som gjordes vid områdessammankomsten ”Glada arbetare” 1977. De sammanlagt 110.000 åhörarna vid de sju sammankomstplatserna i England, Skottland och Wales applåderade entusiastiskt när talaren tillkännagav anordningarna för Skolan i pionjärtjänst, som består av en tvåveckors bibelstudiekurs med tillfällen till praktisk tillämpning i tjänsten på fältet. Den ger kvalificerad utbildning åt dem som redan har minst ett års erfarenhet av pionjärtjänst. Efter att ha fått denna övning är en del av dessa pionjärer i stånd att hjälpa till att få i gång verksamheten på distrikt där det förkunnats mycket lite eller inte alls.

Skolan startade i Storbritannien i mars 1978 i Leeds i norra England. Ann Hardy, en av de pionjärer som gick igenom den första klassen, minns vilken lycklig tid det var. ”Vi blev  så uppbyggda andligen”, berättar hon. ”Skolan gav oss verkligen ny medvetenhet om behovet av att uppriktigt intressera oss för de människor vi träffar i vår tjänst på fältet.” Hon och hennes man tjänar nu vid Betel. Andrea Biggs, som är fyrabarnsmor och gick igenom skolan i Pontypridd i Wales, utbrister: ”Om det här är en försmak av vad som skall komma, då har Jehova verkligen något underbart i beredskap för oss, och nu längtar jag mer än någonsin efter den nya ordningen!” Omkring 740 klasser har nu hållits, och de 20.000 pionjärer som gått igenom skolan instämmer i dessa tankar. Inte så få har efter att ha gått igenom skolan beslutat sig för att göra pionjärtjänsten till sin levnadsbana.

Hundratals har efter att ha fått erfarenhet av pionjärtjänsten ställt sig till förfogande för att som medlemmar av Betelfamiljen arbeta vid Storbritanniens avdelningskontor. För tillfället består Betelfamiljen av 393 medlemmar, och 38 av dessa har tjänat vid Betel i 20 år eller mer.

Christopher Hill är en av dem som tjänar vid Betel. Varför ansökte han om att få arbeta i denna tjänst? Han svarar: ”Jag började som pionjär 1989. Men jag ville bevisa för Jehova och mig själv att jag var i heltidstjänsten för att jag älskade honom och inte helt enkelt för att mina föräldrar var pionjärer. Jag ville att sanningen skulle utgöra hela mitt liv, inte bara en del av det. Jag visste att Beteltjänsten, samtidigt som den innebar en utmaning, skulle göra det möjligt för mig att ge ett sådant bevis.”

Geraint Watkin är också medlem av Betelfamiljen. I början av 1980-talet tackade han nej till en universitetsutbildning för att i stället tjäna som pionjär. Han försörjde sig genom att arbeta deltid på sin fars lantgård. Han trivdes som pionjär och hoppades att kanske en dag bli missionär. Varför sökte han då till Betel? En artikel i Vakttornet 1989 gjorde stort intryck på honom. Det var Max Larsons levnadsskildring,  en medlem av Betelfamiljen i USA. Broder Larson sade: ”Jag är fullt och fast övertygad om att på den här sidan av det kommande jordiska paradiset är Betel den bästa platsen på jorden att vara på.” Geraint lade märke till att broder Larson, sedan han hade skrivit och bett om en Betelansökan, bad upprepade gånger till Jehova om saken. Geraint följde direkt hans exempel. Ungefär tio dagar senare fick han ett telefonsamtal med en inbjudan att bli medlem av Betelfamiljen i Storbritannien. Han får användning för erfarenheterna från sin fars gård när han i sin Beteltjänst sköter en lantgård som förser Betelfamiljen i London med mat. En gång i tiden var lantbruksarbetet bara ett sätt för honom att försörja sig i pionjärtjänsten. Det lantbruk han nu sysslar med ser han som sitt ”Betelförordnande från Jehova”.

Teokratiska byggnadsprojekt lockade andra vittnen. Denise (Teddy) McNeil var pionjär, medan hennes man, Gary, förvärvsarbetade för deras försörjning. År 1987 anmälde de sig för att hjälpa till vid Betelbygget i London. De fick ingen inbjudan att komma då, men 1989 blev de inbjudna att bli medlemmar av Betelfamiljen. Med kretstillsyningsmannens råd, ”Tacka aldrig nej till ett uppdrag från Jehova”, ringande i öronen tackade de ja till inbjudan. Garys kunskaper i elektronik och Teddys bakgrund som tandsköterska har visat sig mycket värdefulla i deras arbete på Betel. De har också varit med och uppodlat intresset på de polsktalande och bengalitalande fälten i Londonområdet.

Willie och Betty Stewart, och många andra, erbjöd sig att hjälpa till som internationella frivilliga arbetare på byggnadsprojekt. Willie, som är rörmontör och värmeingenjör, tog ut pension vid 55 års ålder. Vännerna Stewart deltog sedan i byggnadsprojekt i Grekland och senare i Spanien och Zimbabwe och på Malta. Betty arbetade i hushållet och tvätten och ibland också med rörarbete. De arbetade hårt och kände  sig rikt belönade andligen. ”Vi har fått vänner över hela världen och i alla åldrar”, säger Willie.

Särskild övning för kvalificerade bröder

En annan dörr till utökade möjligheter att tjäna öppnades 1990, när Skolan för förordnade tjänare invigdes i Storbritannien. Detta var en ytterligare möjlighet för ogifta bröder som tjänade som äldste eller biträdande tjänare att få särskild utbildning för att kunna tjäna var som helst på det världsvida fältet där det råder behov. Denna åttaveckorskurs balanserar fint undervisning i Bibelns läror med organisatoriska frågor. Den första kursen i Storbritannien hölls i East Pennine Assembly Hall. Lärare var två områdestillsyningsmän från USA, James Hinderer och Randall Davis. Tre erfarna kretstillsyningsmän från Storbritannien — Peter Nicholls, Ray Pople och Michael Spurr — var också med i klassen för att få övning för att senare själva kunna tjäna som lärare  för nya klasser. I ett tal till klassen då den utexaminerades den 17 juni 1990 sade Albert D. Schroeder från den styrande kretsen till de elever som blev förordnade att tjäna i Storbritannien: ”Ni duktiga unga män behövs för att utveckla arbetet här. Detta kommer att bli en verklig injektion för det brittiska fältet.”

En av eleverna i Skolan för förordnade tjänare var Bharat Ram, som kommer från en hinduisk familj. Han är nu gift och tjänar tillsammans med sin hustru i nordvästra England, där det finns många gujaratitalande att predika för. John Williams, som kommer från Wales, blev till sin förvåning förordnad att arbeta på avdelningskontoret i Zambia, där det rådde behov av yrkeskunskaper som han hade, och senare i missionärstjänst i Kitwe i Zambia.

 Gordon Sarkodie, som är född i Ghana, flyttade till England med sin familj när han var tolv år. Hans intresse för Bibeln väcktes medan han fortfarande var i tonåren av ett vittne som lämnade Vakttornet och Vakna! till hans far. Ett bibelstudium ledde till att han döptes 1985. När han var hjälppionjär ledde han så många bibelstudier att hans kamrater som var pionjärer föreslog att han skulle börja som reguljär pionjär. När han gick igenom Skolan i pionjärtjänst efter sitt första år i heltidstjänsten, uppmuntrade kretstillsyningsmannen honom att söka till Skolan för förordnade tjänare. Driven av en önskan att bättre kunna hjälpa de yngre i församlingen lämnade Gordon in en ansökan. Han gick igenom den sjunde klassen i skolan i Storbritannien. Efter skolan tjänade han i två år i London. Sedan blev han förordnad att tjäna som missionär i Zambia. Gordon var villig att ställa sig till förfogande för vilken som helst uppgift Jehova gav honom, så hans övning ledde steg för steg vidare till ytterligare privilegier. Efter tolv veckors studier i cibemba, ett av de lokala språken, blev Gordon förordnad som kretstillsyningsman i provinsen Copperbelt. Han har också haft privilegiet att öva andra i kretstjänsten.

Richard Frudd är född i England och uppfostrad av föräldrar som är vittnen. När han hade överlämnat sitt liv åt Jehova, kände han att han inte kunde ställa upp några villkor för hur långt hans överlämnande skulle sträcka sig. Han ställde sig till förfogande. År 1982 började han som pionjär. Han sökte till Skolan för förordnade tjänare och gick igenom den 1990. Också han blev förordnad att tjäna i Zambia. Sedan han hade lärt sig cibemba och fått lite erfarenhet på sitt nya distrikt, blev han förordnad som kretstillsyningsman och har också tjänat som lärare i Skolan för förordnade tjänare på avdelningskontoret i Zambia.

Hittills har 433 elever i 19 klasser gått igenom Skolan för förordnade tjänare i Storbritannien. Av dessa är det nu 79  som tjänar i andra länder, 4 som tjänar som kretstillsyningsmän, 12 som beteliter och 308 som använder de färdigheter utbildningen gett dem i pionjärtjänsten i Storbritannien.

Ut på missionärsfälten

Hundratals bland pionjärerna i Storbritannien har villigt erbjudit sig att tjäna var de än kan behövas på det världsvida fältet. Många av dem har fått utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead i New York. Sammanlagt 524 från Storbritannien har gått igenom Gilead. De har tjänat i 64 länder, i alla världsdelar.

En del pionjärer från Storbritannien hade redan tjänat på utländska distrikt innan de blev inbjudna till Gilead. Så var fallet med John och Eric Cooke, som hade tjänat i Frankrike och Spanien. Sedan de hade gått igenom Gilead blev Eric skickad till Afrika, och John tjänade först i Spanien och Portugal och därefter i Afrika. Så var det också med Robert och George Nisbet, som hade tjänat i Sydafrika i 15 år eller mer innan de gick igenom Gilead och därefter tjänade på Mauritius och senare återigen på den afrikanska kontinenten. Claude Goodman hade redan tjänat i 20 år i Indien, Ceylon (nu Sri Lanka), Burma (nu Myanmar), Thailand och Malaya (nu inbegripet i Malaysia) innan han gick igenom Gilead. Därefter blev han sänd till Pakistan. Edwin Skinner hade varit pionjär i Indien i 20 år innan han gick igenom Gilead, och därefter fortsatte han att tjäna i Indien i ytterligare 43 år fram till dess han fullbordade sitt jordiska liv 1990.

Andra fick en försmak av tjänst i andra länder genom att arbeta som internationella frivilliga arbetare på byggnadsprojekt. Så var det med Richard och Lusia Palmer, som i olika tidsperioder mellan 1989 och 1994 hade tjänat i Grekland, på Tahiti, i Spanien och på Sri Lanka och sedan hade stannat kvar på Sri Lanka som pionjärer i tre år tills de blev inbjudna till Gilead.

 Sökande till Gilead har uppmuntrats att se missionärstjänsten som sin levnadsbana. De flesta av dem tar sig an sina förordnanden med den inställningen, och somliga har varit goda föredömen i det avseendet. Minst 45 som har gått ut som missionärer från Storbritannien och som fortfarande är kvar i missionärstjänst har varit det i 20 år eller mer. Av dessa tjänar 9 i Central- och Sydamerika, 11 i Asien, 11 i Afrika, 4 i Europa och 10 på olika öar.

En av dem som varit missionärer under en lång tid är Anthony Attwood, som tjänade i 49 år i Nigeria. Han blev förflyttad till Betel i London 1997 på grund av förändringar i bestämmelserna för utlänningar i landet, men han har fortfarande sitt hjärta i Nigeria. Han säger: ”Att tjäna i Nigeria var ett underbart privilegium. Åren där var väl använd tid. Jag uppmuntrar alla unga som har blivit välsignade med sanningen att gripa tag i varje privilegium som ges dem. Jehova kommer aldrig att svika dig. Det vet jag av egen erfarenhet.” Olive Springate skickades som missionär till Brasilien 1951, och 1959 kom hennes syster Sonia också dit. Denton Hopkinson och Raymond Leach kom som missionärer till Filippinerna i början av 1950-talet, och det är fortfarande deras hem. Malcolm Vigo, som började sin missionärstjänst i Malawi och tjänade där i tio år tills han blev utvisad ur landet, tjänar nu i Nigeria tillsammans med sin hustru. Många fler skulle också kunna nämnas, och vars och ens liv har varit fyllt av välsignelser från Jehova.

En del missionärer har behövt övervinna allvarliga problem för att kunna fortsätta i sin tjänst. Efter flera år i missionärstjänsten i Brasilien var Eric och Chris Britten tvungna att återvända till England på grund av sjukdom. Senare samma år tackade de ja till ett förordnande att tjäna i Portugal, där verket var förbjudet. När de efter sju år i Portugal blev utvisade på grund av sitt bibliska undervisningsarbete, fortsatte de i heltidstjänsten i England. Men sedan skrev  de till Sällskapet och frågade om möjligheterna att få ett nytt missionärsförordnande. Inom kort var de återigen tillbaka i Brasilien, där de fortsatte i missionärstjänsten och kretstjänsten. De tjänade troget tillsammans i Brasilien ända till Erics död i augusti 1999. Chris tjänar fortfarande där.

Efter några år kan skriftenliga förpliktelser gentemot familjemedlemmar kräva att man gör justeringar i sin verksamhet. Så var det för Mike och Barbara Pottage, som tjänade i 26 år i Zaire och sedan återvände till England 1991 för att hjälpa en förälder som kommit upp i åren och som levde under svåra förhållanden. Men deras hjärtan var kvar i heltidstjänsten, och de lyckades ordna så att de kunde vara pionjärer med särskilt uppdrag samtidigt som de skötte sina familjeförpliktelser. År 1996 kunde de återvända till missionärstjänsten under ytterligare tre år i vad som nu är Demokratiska republiken Kongo, och de tjänar nu vid Betel i Storbritannien. Sedan början av sin tjänst i Zaire har de sett antalet förkunnare av Guds kungarike i den delen av världen växa från 4.243 till mer än 108.000. De har livliga minnen av det tillfälle, omkring ett år efter det att de hade kommit dit, när Jehovas vittnen fick lagligt erkännande i landet. Och den första sammankomsten året därpå, som hölls i Kinshasa, är fortfarande, trots att det var bara 3.817 närvarande, en av höjdpunkterna i deras liv. Vilken glädje det var 1998, när 534.000 som blivit lärda av Gud var samlade för att fira Herrens kvällsmåltid — trots att det rådde oroligheter i landet!

Anskaffning av lämpliga Rikets salar

Allteftersom antalet församlingar fortsatte att öka i Storbritannien blev det en ständig utmaning att skaffa lämpliga Rikets salar. En del församlingar höll sina möten i hyrda lokaler och på andra platser, av vilka inte alla var passande för kristna som samlas för att tillbe vår store Gud, Jehova. Det rådde därför ett stort behov av lämpliga möteslokaler.

 Det har inte alltid varit så lätt att få tag i fastigheter och tomter som kan användas till Rikets salar. Ibland har man stött på kraftigt motstånd, speciellt på platser där religiösa fördomar råder. Men förtröstan på Jehova och de ansvariga brödernas uthållighet har gett framgång, ofta till motståndarnas stora förvåning.

I början av 1970-talet ville en församling i Swansea i Wales köpa ett kapell som stod oanvänt, för att göra om det till en Rikets sal. En präst i den kyrka som ägde byggnaden sade att han hellre skulle dö än tillåta att byggnaden såldes till Jehovas vittnen. Resultatet blev att kapellet såldes till postverket, som använde det för en tillfällig telefonväxel. Men 1980, när postverket inte längre behövde byggnaden, bjöd man ut den till försäljning på auktion. En av församlingens äldste fick reda på det och resonerade med sina medäldste om hur mycket man skulle kunna bjuda. En besiktningsman värderade byggnaden tillsammans med tomten till 20.000 pund (270.000 kronor). Vilken glädje det blev när bröderna lyckades köpa den för 15.000 pund (200.000)! Efter renovering överlämnades sedan byggnaden åt Jehova.

När ökningen i församlingen i Exmouth på sydvästkusten ledde till att en ny församling bildades, beslutade bröderna att man behövde en ny tomt där man kunde bygga en större Rikets sal. De upptäckte att kommunen hade en tomt som enligt stadsplanen redan var avsedd för religiösa ändamål. Bröderna förhandlade om att köpa tomten. Då ställde stadsfullmäktige upp det ovanliga villkoret att kontraktet för försäljningen av marken inte kunde skrivas förrän byggnaden var färdig. Bygget blev klart 1997. Lyckligtvis höll stadsfullmäktige sin del av avtalet. Församlingarna som använder denna Rikets sal ser detta som ett bevis på Jehovas välsignelse över deras ansträngningar att främja utvidgningen av sann tillbedjan i deras trakter.

 Den första i Europa

Även om man lyckades skaffa en tomt, kunde själva byggandet av en Rikets sal ofta ta flera år. Samtidigt ökade antalet församlingar i Storbritannien under en tioårsperiod fram till 1982 från 943 till 1.147. Något måste göras för att byggandet skulle hålla jämna steg med tillväxten.

I september 1983 anlände en grupp bröder från USA och Canada med erfarenhet av byggnadsarbete till Northampton, som ligger 10 mil norr om London. De hade erfarenhet av behovet av att bygga snabbt och kom för att dela med sig av de praktiska lösningar man hade utvecklat. De arbetade tillsammans med vännerna på platsen och hjälpte dem att bygga en Rikets sal snabbt och ekonomiskt. ”En grupp Jehovas vittnen har nyligen på fyra dagar åstadkommit vad som för en vanlig entreprenör skulle ha tagit sex månader att utföra, och de  har gjort det till en fjärdedel av kostnaden”, skrev tidskriften Building Design månaden efter. Jehova välsignade uppförandet av denna snabbyggda Rikets sal, den första i Europa.

Året därpå var över 1.000 frivilliga arbetare med och byggde en Rikets sal i Dolgellau i Wales. Den här gången fullbordades projektet på två dagar i stället för fyra. De 33 vännerna på platsen fick hjälp av andra från Wales, England och USA. Bröder från Frankrike och Nederländerna var också med för att se hur det hela gick till, och när de kom till sina hemländer började de lära andra att bygga med liknande metoder.

Hjälpen från vänner i andra länder var till nytta för vittnena i Storbritannien, och de i sin tur erbjöd sig att hjälpa andra. Två församlingar i King’s Lynn i Norfolk gjorde detta på ett ovanligt sätt. År 1986 höll församlingarna på med förberedelser för att bygga en ny Rikets sal, som skulle ersätta den träbyggnad man hade använt innan. När de fick höra att församlingen i Cobh på Irland hade sina möten med 45 till 50 närvarande i ett ombyggt garage, beslutade de sig för att hjälpa till. De erbjöd vännerna i Cobh att få deras gamla byggnad med allt som hörde till den, inbegripet stolar och ljudanläggning. När man upptäckte att fönstren behövde bytas ut, skänkte bröder i församlingarna medel som täckte kostnaden för det. Grannförsamlingar bidrog med pengar till nya takstolar. Utöver allt detta betalade vännerna i Norfolk alla transportkostnader.

”Demonteringen av Rikets sal visade sig bli en formidabel uppgift”, minns Peter Rose, presiderande tillsyningsman i King’s Lynn. ”Alla delar måste monteras ner var för sig utan skador, märkas upp och sedan sättas samman igen som ett jättestort pussel.” När demonteringen var färdig i maj 1986, packades alla delar i containrar och skeppades över Irländska sjön till Cobh. Vännerna i Cobh planerade att uppföra sin nya  Rikets sal veckoslutet den 7 och 8 juni — samma veckoslut som vännerna i King’s Lynn skulle bygga sin nya Rikets sal. Båda dessa Rikets salar färdigställdes det veckoslutet.

Finansiering och kunnigt bistånd

Tjänsten för Guds rike för april 1987 i Storbritannien hade en bilaga där det förklarades att Sällskapet skulle upprätta en Riketssalsfond i syfte att ”sörja för lämplig och god finansiering” för såväl nybyggnationer som inköp och ombyggnationer av befintliga byggnader. Därigenom blev en utjämning av resurserna möjlig. (2 Kor. 8:14) Artikeln avslutades: ”Med insikt i omfattningen av den förestående uppgiften och uppskattning av de generösa bidrag församlingarna gett (och ger) till nya sammankomsthallar måste vi sätta vår fulla förtröstan till Jehovas hjälp när det gäller att tillgodose det rådande behovet av Rikets salar. — Ords. 3:5, 6.”

Året därpå organiserade den styrande kretsen, genom avdelningskontoret, kommittéer av bröder utöver landet som skulle bidra med sina yrkeskunskaper och hjälpa till att organisera byggandet av Rikets salar. År 1998 hade 16 regionala byggnadskommittéer bildats. Dessa kommittéer har redan hjälpt till med att bygga och renovera mer än 700 Rikets salar i Storbritannien.

De flesta av bröderna som tjänar i dessa kommittéer har familjer att ta hand om. Somliga har haft möjlighet att ägna mycket tid åt denna verksamhet och andra mindre. Michael Harvey, som är fembarnsfar, valde i samarbete med sin hustru, Jean, att sätta byggandet av Rikets salar före annat. De har båda lärt sig att uppskatta värdet av Jesu råd att sätta Guds kungarike först i sitt liv. (Matt. 6:33) ”Jesu uttalande har fått en helt ny innebörd för oss”, säger Michael. ”Jehova har aldrig någonsin svikit oss.” Jean instämmer: ”När Rachel, en av våra döttrar, var omkring nio år, växte hon snabbt ur sina kläder. Jag hade inte pengar till nya, så jag försökte  klara det med att lappa och laga och ändra så att det skulle passa. Men just då, dagen före vår kretssammankomst, skickade Michaels syster två nya uppsättningar kläder som hon hade köpt på rea. De passade perfekt till Rachel — och i alldeles rätt tid för sammankomsten!” Medan två av deras söner är med ute på byggena, sköter Jean och flickorna hushållet och en del arbeten som har att göra med byggprojekten. ”Vårt arbete med byggena för oss närmare varandra”, förklarar Michael. ”Det är verkligen ett familjeprojekt.”

Vid en del Riketssalsbyggen på 1980-talet kunde det vara flera hundra, ibland tusentals, frivilliga arbetare. I avsikt att kunna förenkla arbetet reste broder Harvey till Danmark för att utbyta erfarenheter med bröder som arbetade med Rikets salar där. Ytterligare hjälp kom när Sällskapet meddelade församlingarna att när en ny Rikets sal behövde byggas, kunde man välja mellan ett antal ritningar som färdigställts på förhand av Sällskapet. Resultatet har blivit att det krävs färre frivilliga arbetare, arbetsbördan har minskat avsevärt, och enkla men ändamålsenliga Rikets salar har byggts över hela Storbritannien.

Mer än en bra nyhetsartikel

Den gemensamma ansträngningen att bygga en Rikets sal och den snabbhet med vilken det görs utgör ett gott vittnesbörd för allmänheten. Dagstidningar har ofta artiklar om byggena. År 1990 bevakade Victor Lagden, en journalist från lokaltidningen Evening Echo, ett tredagarsbygge av en Rikets sal på Canvey Island på norra sidan av Themsens flodmynning. När han kom till byggplatsen på fredagsmorgonen, fanns det inte mycket annat än byggnadsmaterial där. På dörren till en vagn fanns en skylt uppsatt: ”Presskontor”. ”Den var det enda på platsen som då reste sig över marken”, minns Victor. ”Men en sak som gjorde intryck på mig var byggnadsarbetarna — män och kvinnor, unga och gamla,  som arbetade tillsammans.” Victor tog en bild på byggplatsen och åkte därifrån. Sedan frågade han chefredaktören om han kunde gå tillbaka till byggplatsen då och då under veckoslutet för att se om det som vittnena sade om att de skulle bygga en Rikets sal på tre dagar skulle visa sig vara sant. Han och tre andra reportrar bevakade hur arbetet fortskred.

På söndagen var Victor med vid det första mötet som hölls i denna nya Rikets sal. Resultatet blev en tvåsidesartikel i tidningen med rubriken: ”Jehova är stor!” Senare besökte en av äldstebröderna Victor. Ett bibelstudium kom i gång med honom. ”Inom tre veckor hade jag fått lära känna Guds namn, och i stället för att bara vädja i mina böner uttryckte jag nu tacksägelser — tacksägelser till Jehova”, berättar Victor. Victor är nu själv ett döpt vittne för Jehova.

Att vidga sig

Under 1970- och 1980-talen utfördes mycket förkunnararbete bland invandrarbefolkningen i Storbritannien — till största delen av vittnen som själva var invandrare och talade olika språk. Men det behövdes mer hjälp.

År 1993 fanns det två miljoner invånare med asiatisk bakgrund i Storbritannien, 1 på 28 av befolkningen. Många hade kommit från Indien och närliggande länder, andra från Östafrika. Det fanns redan omkring 500 punjabitalande och 150 gujaratitalande förkunnare som hörde till engelska församlingar, och de ledde mer än 500 bibelstudier på dessa språk. Men långt ifrån alla invandrare fick möjlighet att dra nytta av de goda nyheterna om Guds kungarike.

Med förståelse för att någon som endast talar engelska kan känna sig otillräcklig när det gäller att förkunna för personer som talar ett annat språk och har en annan kultur, uppmuntrade avdelningskontoret bröderna att uppodla en oreserverad kärlek till människor av alla raser och en Kristuslik anda  i att tänka på andras bästa. De uppmuntrades att ”vidga” sig. (2 Kor. 6:11–13; Fil. 2:1–4) I Tjänsten för Guds rike förklarades det: ”Vi önskar att människorna på våra distrikt skall känna samma värme och intresse från oss som Jesus Kristus visade i sin tjänst.” ”Ett väldigt missionärsdistrikt har faktiskt kommit till oss!” sades det till vittnena i Storbritannien.

Med omtanke om dem som talade andra språk uppmanades alla Jehovas vittnen i Storbritannien att hänvisa de utlänningar de träffade på sina distrikt till den närmaste församlingen som var verksam på det språket. På så vis kunde alla förkunnare, oavsett om de kunde något annat språk eller inte, ha en del i att förkunna på det väldiga missionärsfält som hade flyttat till England. De utländska församlingarnas distrikt utgörs faktiskt till största delen av sådana kontakter.

 Således kom Grace Li att 1996 besöka en kvinna från Vietnam som bor i Newcastle upon Tyne i nordöstra England. Kvinnan talar kinesiska. Grace fick ett varmt mottagande och blev genast inbjuden i hemmet. Hon fick veta att kvinnan var flykting och hade fått lida mycket under kriget i Vietnam. Hon hade bott i England i ungefär tio år men talade fortfarande mycket dålig engelska. Hon förklarade för Grace att hon ofta hade känt sig förtvivlad och att hon inte hade någon att vända sig till för att få hjälp.

Hon berättade också för Grace att hon fyra år tidigare hade fått en bok med många vackra bilder i, men att hon inte förstod något av den, eftersom hon inte kunde läsa engelska. Men när hon kände sig nedstämd, brukade hon titta på bilderna i boken, och det hjälpte till att lindra nedstämdheten och gav henne nytt hopp. Hon tog ut boken  ur bokhyllan, räckte över den till Grace och frågade om hon ville läsa ur den för henne, så att hon skulle få veta vad den handlade om. Det var boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden! Grace svarade att hon kunde göra något bättre än att läsa boken för henne på engelska. Hon stack ner handen i sin väska och tog upp samma bok på kinesiska. Kvinnan kunde knappt tro sina ögon. Nu kunde hon äntligen få lära sig Bibelns budskap! Hon tackade genast ja till ett bibelstudium.

I ansträngningarna att ”vidga” verksamheten ägnade avdelningskontoret särskild uppmärksamhet åt att hjälpa de olika språkgrupperna att växa till andligen och organisatoriskt. Colin Seymour och hans hustru, Olive, hade redan tjänat i 20 år med att besöka församlingar över hela Storbritannien. De visade båda uppriktigt intresse för dem de betjänade, och det hade blivit särskilt märkbart under deras besök hos församlingarna på Malta och Gozo i Medelhavet. De försökte till och med ge kommentarer på maltesiska vid församlingsmötena, vilket gjorde dem mycket omtyckta av vännerna.

I september 1994 blev Colin förordnad som kretstillsyningsman för några av de församlingar och alla de grupper i hela England som verkade på andra språk än engelska. Han gjorde en noggrann bedömning av varje grupps utveckling mot att bli församling och styrkte de redan fungerande  församlingarna. Den här kretsen var i början den minsta — bara 12 församlingar med omkring 750 förkunnare — men den växte på tre år till att bli den största kretsen, med 1.968 förkunnare, av vilka 388 var pionjärer. Sedan dess har antalet kretsar på andra språk ökat till tre.

Att lära sig ett nytt språk

För att kunna dela med sig av Bibelns livgivande sanningar till invandrare som talar andra språk har somliga Jehovas vittnen tagit egna initiativ till att lära sig ett nytt språk. En av dessa är Elisabeth Emmott, som har tjänat som pionjär på flera olika platser i England. Först försökte hon lära sig punjabi för att kunna hjälpa människor på hennes dåvarande distrikt. På ett nytt distrikt, från 1976, började hon sedan med urdu. Därefter blev det gujarati. För att hjälpa intresserade brukade hon också vid sammankomster söka upp förkunnare från Indien och Pakistan. För Clifton och Amanda Banks var det en sammankomst de var med vid i Ryssland 1993 som fick dem att börja. När de kommit hem, lånade de en kurs i ryska på biblioteket, flyttade till ett område där det bor många rysktalande och började som pionjärer i den rysktalande församlingen där. Men att få tid till språkstudier är ingen lätt sak, när man samtidigt skall sköta ett arbete och ta hand om en familj och dessutom har ett fullt program med församlingsverksamhet och tjänst på fältet.

På grund av de särskilda behoven i England gavs det uppmuntran till pionjärer som ville vidga sin tjänst på detta sätt. Samtidigt som de höll i gång i pionjärtjänsten lärde de sig de första grunderna i ett språk. Somliga pionjärer gick korta språkkurser för att få välbehövlig undervisning i grunderna i sitt nya språk — med intressanta resultat.

Christine Flynn, som har varit pionjär i 21 år, och sju andra pionjärer bestämde sig för att gå en kurs i gujarati 1996/97. Lärarna var ett indiskt gift par som blev minst sagt  förvånade, när så många engelsktalande anmälde sig till deras kurs. ”De anpassade många lektioner för att hjälpa oss”, berättar Christine. ”De hjälpte mig att förbereda framställningar för tjänsten och kom till och med till några av våra möten.”

Vid ungefär samma tid började Christine ett nytt arbete. På sin arbetsplats träffade hon en ung kvinna som talade gujarati. När Christine hälsade på henne på gujarati, blev hon förvånad och undrade varför hon höll på med att lära sig det språket. Christine förklarade det för henne och gav ett fint vittnesbörd, och kvinnan svarade: ”Ingen annan religion skulle uppmuntra sina medlemmar att lära sig ett så svårt språk. Ni måste verkligen ha något viktigt att säga.”

Pauline Duncan, som också är pionjär, började lära sig bengali 1994. I början tyckte hon att det var mycket svårt. ”Många gånger bad jag till Jehova under tårar och berättade hur svårt språket är och att jag kände det som om jag ville ge upp”, erkänner hon. ”Men med hjälp av Jehovas heliga ande och min egen beslutsamhet och ansträngning har jag kommit över den svåra delen, och jag är glad över att jag inte gav upp, för nu får jag skörda underbara resultat.” En annan pionjär, Beverley Crook, säger angående vilken verkan det har haft på dem hon besöker att hon har lärt sig bengali: ”Sedan jag lärde mig språket, har min predikotjänst blivit totalt förändrad. Bengalerna förstår att vi måste älska dem, eftersom vi har tagit oss tid till att lära oss deras språk.”

Jennifer Charles, som är pionjär i en av de franska församlingarna där det finns många flyktingar från Demokratiska republiken Kongo, säger: ”Att jag har lärt mig ett nytt språk har hjälpt mig att förstå hur de som bor på mitt distrikt känner sig när de kommer till ett land där de inte kan språket.”

 Under ett antal år har många pionjärer, bland dem ogifta systrar med möjlighet att tjäna där behovet är större, uppmuntrats att tala med sin kretstillsyningsman om att flytta till församlingar i närheten där det råder behov. En del har valt att lära sig ett annat språk för att vara till hjälp i verksamheten på utländska språk. Över 100 pionjärsystrar i Londonområdet har gjort detta. Deras tjänst bland dem som talar andra språk än engelska har varit fruktbar. De har hjälpt många att studera Bibeln och komma till kristna möten.

När missionärsandan består

Av olika skäl har en del som varit missionärer funnit det nödvändigt att återvända till Storbritannien. Många av dessa har fortsatt att göra ett gott arbete.

Efter att ha varit i missionärstjänsten i 14 år flyttade Wilfred och Gwen Gooch 1964 från Nigeria till avdelningskontoret i London. Det var inte för att de var missnöjda med att tjäna i Nigeria — de älskade det. Men Wilfred hade blivit förordnad att ha tillsyn över avdelningskontoret i Storbritannien. Emellertid kunde de tack vare sin positiva inställning uppmuntra många pionjärer i England att ställa sig till förfogande för vilken som helst tjänst Jehova anvisar dem genom sin organisation. ”Man lär sig mer på ett år som missionär än på 30 år som pionjär”, brukade Wilfred säga. Vad han menade var inte att man lär sig mer om Bibeln, utan att man lär sig mer om sig själv och om livet och hur man kommer överens med sina bröder och systrar.

John och Pat Barker, som gick igenom Gileadskolans 45:e klass, återvände till England när de skulle få barn. De hade arbetat hårt på att lära sig mandarin för att kunna vittna för kineserna på Taiwan. Hemma i England höll de utkik efter kineser som de kunde förkunna de goda nyheterna för. Efter det att deras barn hade växt upp och gift sig började de båda som reguljära pionjärer, och de gläder sig nu åt fruktbärande  tjänst i en församling i Birmingham som också innefattar en mandarintalande grupp. Flera som de studerat Bibeln med har återvänt till Kina med god kunskap om sanningen.

David Shepherd, som varit missionär i Ghana, är nu gift och har tre barn. Men David fortsätter i heltidstjänsten. Vad har hjälpt honom att göra det? Han förklarar: ”När jag såg hur lite vännerna i Ghana hade, hjälpte det mig att också försöka leva ett så enkelt liv som möjligt.”

Lämpliga anläggningar för att utföra arbetet

Biblisk litteratur har spelat en viktig roll i att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike. I början av 1970-talet hade avdelningskontoret i London en strategisk uppgift i att förse många andra länder med sådan livgivande andlig föda. Mycket av litteraturen sändes till länder i Afrika, men en del så långt bort som till Australien.

Steg för steg fördes delar av tidskriftsproduktionen över på andra avdelningskontor med tryckerier, medan man vid tryckeriet i London koncentrerade sig på engelska, nederländska och swahili. Trots det var tidsschemat för de två högtryckspressarna av märket MAN i England ändå fullt. För att hinna med var man under 1977 tvungen att dessutom arbeta nattskift var tredje vecka med en press.

Det var dags att utvidga Sällskapets lokaler i London. Vid Watch Tower House i Mill Hill, som hade varit i bruk sedan slutet av 1950-talet, räckte utrymmet inte längre till för det tryckeriarbete som avdelningskontoret utförde. Stadsplanen tillät inte mer tryckeriutrymmen vid Watch Tower House, så den styrande kretsen godkände att man flyttade tryckeriet och att man samtidigt utvidgade det befintliga Betelhemmet för att ge plats åt det ökande antalet arbetare som krävdes.

Till slut fann man en lokal med 3.000 kvadratmeter industriyta i Wembley ungefär 13 kilometer från Betel. Byggnaden i två våningar gav gott om plats till ett större tryckeri och  dessutom en lägenhet, kök, matsal och reception. Tryckeriverksamheten flyttades dit 1980, och tryckeriutrustningen utökades med en ny Harris rulloffsetpress med fem tryckverk, och inom två år nådde den årliga tidskriftsproduktionen 38.328.000 exemplar.

Under tiden påbörjades arbetena på en ny flygel på Watch Tower House i Mill Hill, med 41 bostadsrum för Betelfamiljen, och utbyggnad av matsal och kök. John Andrews, en områdestillsyningsman med bakgrund som arkitekt, kallades till Betel för att arbeta i projektgruppen för bygget. Jehovas vittnen från många delar av landet anmälde sig frivilligt för att arbeta under veckosluten. Trots mycket snö och ovanligt kallt väder under vintern 1981/82 gick arbetet snabbt framåt. Ett antal yrkesmän som inte var vittnen anlitades som underentreprenörer och arbetade vid sidan av bröderna. På bara lite över två år blev den nya flygeln färdig att tas i bruk. Det var vid ungefär samma tid som en annan framträdande händelse ägde rum.

Ett mammutarbete

I juni 1982 tackade den styrande kretsen ja till en inbjudan från avdelningskontorets kommitté i Storbritannien att hålla 1983 års årsmöte för Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania i Storbritannien. Det skulle komma att bli en särskilt betydelsefull händelse, för avdelningskontoret planerade att ha överlämnandet av den nya Betelutbyggnaden i London samma veckoslut som man skulle arrangera årsmötet.

”Vid åttatiden en morgon fick jag ett telefonsamtal från Peter Ellis på Betel”, berättar Dennis Loft. ”Han bad mig boka De Montfort Hall den 1 oktober.” Den hade varit platsen för en minnesvärd sammankomst den 2–10 september 1941, när boken Barnen gavs ut. Vid den tiden, mitt under andra världskriget när våra bröder modigt hade stått upp  för sin kristna neutralitet, var broder Albert D. Schroeder, som nu är medlem av den styrande kretsen, tillsyningsman för avdelningskontoret i London. Vilken underbar tilldragelse detta årsmöte skulle komma att bli för de till åren komna som var kvar från den tiden, som nu kunde återuppliva sina bekantskaper med lojala tjänare för Jehova från gamla tider!

Årsmötet 1983 var det första årsmötet som hölls utanför Nordamerika. Planer gjordes upp för telefonöverföring av programmet till sammankomsthallen i Dudley i Midlands. Därigenom kunde fler få möjlighet att ta del i och glädjas åt denna speciella händelse. Inbjudan gick först ut till dem som hade tjänat Jehova i 40 år eller mer. Avdelningskontoren i Europa kontaktades med inbjudningar till Betelfamiljerna för detta veckoslut. Man insåg snart att det inte skulle finnas plats för alla delegater från Europa på Betel i London. En inkvarteringsavdelning upprättades därför för att organisera husrum till alla besökare.

Under tiden hade broder Loft varit i kontakt med stadsfullmäktige i Leicester, men fått till svar att ett av stadens största företag skulle ha en stor årlig middag med dans just det veckoslut som vi ville hyra hallen. När Dennis hörde sig för ytterligare, fick han veta att den tillställningen skulle äga rum den 30 september, men att det alltid var så mycket att städa upp efteråt att man hade bokat hallen också dagen därpå. ”Om vi tar på oss ansvaret att städa lokalen, får vi då boka den för den 1 oktober?” frågade Dennis. Föreståndaren gick med på det, och Dennis drog en lättnadens suck, även om han då inte hade riktigt klart för sig vilket enormt arbete det skulle innebära.

Vid midnatt den 30 september satte 400 bröder organiserade i grupper med arbetsledare i gång med att städa undan allt skräp efter dansen. De tog också bort borden och ställde  upp 3.000 stolar för mötet. Det var en skrämmande stor uppgift att klara på bara åtta timmar. Dennis berättar: ”Det enastående i det hela är att mycket få av dessa bröder hade fått inbjudan till årsmötet, men detta, att de kunde få ha en del i det om så bara i förberedelserna, är något de talar om än i dag.” Bröderna lade heltäckningsmatta på podiet och ramade in det med blommor. Klockan 8.00 var hallen i oklanderligt skick. Hallpersonalen var helt förbluffad. Bröderna började inse att detta möte kunde bli något alldeles extra. De blev inte besvikna.

Ett oförglömligt möte

Bland de 3.671 närvarande vid denna andliga högtid i Leicester fanns 693 delegater från 37 andra avdelningskontor. Många av de närvarande var smorda bröder och systrar. Reg Kellond, från Telford, och Emma Burnell, från Paignton, båda 99 år gamla, var de äldsta delegaterna från Storbritannien.  Janet Tait, från Glasgow, och Mary Grant, Edith Guiver och Robert Warden, alla i åttio- och nittioårsåldern, hade lärt känna sanningen före första världskriget. Vilken livslång erfarenhet av tjänst för Jehova! De hade tagit del i förkunnarverket medan antalet lovprisare av Jehova i Storbritannien växt från endast några få tusen till 92.320. De såg ivrigt fram emot den uppmuntran som medlemmarna av den styrande kretsen skulle ge.

Albert D. Schroeder talade över temat ”Fortsätt att sätta ditt hopp till Jehova, så att du inte tröttnar”, grundat på Jesaja 40:31. Han intervjuade också några trogna bröder: Robert Warden och Harold Rabson, båda från Glasgow och döpta 1913 respektive 1914; Robert Anderson, som hade varit pionjär i 51 år; och Ernie Beavor, som hade varit kretstillsyningsman i 17 år och vars tre barn hade varit i missionärstjänst. Alla talade entusiastiskt om sina många år i Jehovas  tjänst. Daniel Sydlik, också han medlem av den styrande kretsen, talade över temat ”Det bästa återstår ännu!” Det var ett tal som vännerna minns än i denna dag.

”När vi fick vår inbjudan, kom alla minnena från den underbara sammankomsten i De Montfort Hall under krigstiden 1941 tillbaka”, berättar en broder. ”Den sammankomsten, som hölls som genom ett underverk mitt i det av krig plågade Storbritannien, var verkligen den bästa vi någonsin varit på — men ’det bästa återstod ännu’. Vi lämnade detta möte med hjärtan överflödande av tacksamhet mot Jehova, fast beslutna att förbli lojala mot vår Skapare, mot hans kung, Jesus Kristus, och mot den organisation som han så helt uppenbart använder.”

Efter detta reste många av delegaterna till London för att vara med vid överlämnandet av Betelutbyggnaden. Programmet överfördes via telefon till sammankomsthallen i norra London, så att många fler fick möjlighet att lyssna till överlämnandetalet, som hölls av Frederick Franz, Sällskapets dåvarande president.

En bättre plats för tryckeriet

Avdelningskontorets lokaler var fortfarande inte helt idealiska. Watch Tower House låg i Mill Hill, medan tryckeriet låg 13 kilometer därifrån, i Wembley. Mellan 25 och 30 Betelbröder färdades dit för att arbeta.

Många år tidigare hade N. H. Knorr, som då var Sällskapets president, lagt märke till att en byggnad som tillhörde ett optikföretag och låg tvärs över gatan från Watch Tower House skulle vara idealisk att ha tryckeriet i. Vid den tiden gick det emellertid inte att köpa den. Men vid ett möte som organiserats av postverket i september 1986 fick Philip Harris, tillsyningsmannen för avdelningskontorets litteraturavdelning, höra att optikföretaget skulle flytta ut från dessa lokaler i Bittacy Hill. Man började omedelbart planera för att köpa  denna fastighet på två hektar. Två månader senare var köpet klart, och samtidigt avslutades försäljningen av tryckeribyggnaden i Wembley. Sedan satte arbetet med att bygga det nya tryckeriet i gång på allvar.

Först revs några gamla byggnader på den inre delen av tomten på Bittacy Hill för att man skulle få plats för den nya tryckeribyggnaden. Under schaktningsarbetet upptäckte man att platsen hade använts som dumpningsplats för industriavfall. När allt det hade forslats bort, visade det sig att man kunde lägga till en stor källarvåning till byggnadsritningarna. Mer än 5.000 frivilliga arbetare, från både Storbritannien och andra länder, lade ner över en halv miljon arbetstimmar på projektet. Resultatet blev ett fint tryckeri och ett garage, som kommer att kunna tjäna sitt syfte under kommande år.

Den andra etappen i bygget inbegrep rivning av optikföretagets gamla kontors- och fabriksbyggnad för att bereda plats för den nya kontorsbyggnaden. För att man skulle hålla samma stil som andra byggnader runt omkring insisterade myndigheterna på att vår nya kontorsbyggnad skulle ha tegelfasad. Det löstes genom att man gjorde ytterväggarna av betongelement med fasadtegel fastgjutet på utsidan. IBSA House tog snabbt form allteftersom de 157 tegelklädda väggelementen lyftes på plats. Direktören för ett företag besökte byggplatsen kort därefter och frågade hur många murare vi hade haft. ”Minst femtio”, trodde han. Han bara skakade misstroget på huvudet, när han fick höra att hela arbetet med teglet hade gjorts av endast sex kvinnor och två män!

År 1993 var detta nya kontors- och tryckerikomplex på Bittacy Hill färdigt att tas i bruk. Det överlämnades under ett besök av Albert D. Schroeder från den styrande kretsen. Vid den tiden tog 127.395 del i tjänsten på fältet i Storbritannien — verkligen en stor orsak till glädje!

 Internationellt samarbete

Sällskapets avdelningskontor i Tyskland hjälpte till med att trycka tidskrifter på engelska medan tryckeriutrustningen flyttades från Wembley till de nya lokalerna i IBSA House. Men snart kom tryckeriarbetet i gång igen i London, och tiotals miljoner tidskrifter med livgivande sanningar strömmade ut från pressarna i det nya tryckeriet.

Trots det stora avståndet till Östafrika har tryckeriet i London länge regelbundet levererat tidskrifter till den delen av världen. Tidskrifter på engelska och swahili skickas regelbundet dit. Öarna i Västindien får också sina tidskriftsleveranser från Storbritannien. Fraktfartyg har länge fraktat bananer från Västindien till Storbritanniens västkust. Dessa fartyg återvänder med returlast till öarna, och det inbegriper regelbundna tidskriftssändningar som, på grund av Sällskapets ställning som välgörenhetsorganisation, transporteras utan avgift.

När containrar görs i ordning för export på litteraturavdelningen, tar man till vara alla outnyttjade utrymmen för att skicka med olika välbehövliga saker till vänner som lever i områden med svåra ekonomiska förhållanden. Tiotusentals överblivna stolar från Rikets salar över hela landet har fraktats till länder som Liberia, Moçambique, Senegal, Tanzania och Zambia. Där kommer de till användning i församlingar som är fyllda med intresserade som är ivriga att få lära sig de goda nyheterna om Guds kungarike.

När krigstillståndet i Bosnien 1994 gjorde det nödvändigt att anordna hjälpaktioner för våra vänner där, ställde avdelningskontoret i Österrike glatt upp med mat, kläder och andra förnödenheter. Men när myndigheterna i Bosnien bestämde att alla sändningar i fortsättningen måste skickas till en officiellt inregistrerad organisation, bad man avdelningskontoret i Storbritannien hjälpa till. Handlingar skrevs ut på engelska  och kroatiska, bestyrktes av notarius publicus och skickades i väg med kurir. Konvojen med hjälpsändningen hade redan lämnat Wien när handlingarna anlände. Bröder åkte efter i bil och nådde i kapp konvojen och lämnade över handlingarna just innan hjälpsändningen skulle passera gränsen!

I augusti 1998, när tryckeriverksamheten i Frankrike flyttades till England, fick 50 medlemmar av Betelfamiljen i Louviers i Frankrike flytta till Betel i London för att hjälpa till med det utökade arbetet. Efter omfattande förhandlingar blev det också möjligt att 1999 flytta den stora rulloffsetpressen och annan tryckeriutrustning från Louviers till London. Medan de franska beteliterna ansträngde sig för att lära sig engelska och de brittiska försökte sig på några franska uttryck, var alla förenade i att tala Bibelns sannings ”rena språk”, och de kunde därigenom arbeta skuldra vid skuldra för att utföra arbetsuppgifter till ära för Jehova. — Sef. 3:9.

Verket når ut till öarna

Under årens lopp har avdelningskontoret i Storbritannien övat tillsyn över predikoarbetet på olika öar i haven. Några av dessa ingår i de brittiska öarna. Isle of Wight, utanför Englands sydkust, har sju blomstrande församlingar. Isle of Man, i Irländska sjön, har en fin församling på 190 förkunnare. Hebriderna, utanför Skottlands västkust, har över 60 förkunnare som regelbundet förkunnar i avlägsna byar. På Orkneyöarna och Shetlandsöarna, norr om Skottland, finns växande församlingar som avger ett grundligt vittnesbörd för den isolerade befolkningen. Pionjärerna på Shetlandsöarna har faktiskt sträckt sina distrikt ända ut i Nordsjön genom att de besöker fiskebåtar och förkunnar för arbetarna på dem.

De två församlingarna på Guernsey, en av Kanalöarna, tar hand om förkunnandet på de två mindre öarna Alderney och Sark. Det har krävt avsevärda ansträngningar. Man har till exempel avgett ett regelbundet vittnesbörd för invånarna  på Sark — 575 till antalet — sedan början av 1980-talet. En pionjär från Guernsey som predikade på Sark träffade en ung man vars mor var ett vittne och bodde på annat håll på de brittiska öarna. Till att börja med visade den unge mannen inget intresse, men efter fortsatta samtal började ett gift par studera Bibeln med honom och hans flickvän — ett studium som till stor del leddes per brev. Församlingarna på Guernsey och Jersey delade på kostnaderna för att skicka en pionjär till Sark och Alderney en gång i månaden. Med sådan personlig hjälp och studier per brev gjorde både den unge mannen och hans flickvän undan för undan andliga framsteg. För att ge ytterligare hjälp ledde en äldstebroder ett studium per telefon med hjälp av boken Förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden. I april 1994 var både den unge mannen och den unga kvinnan, som nu var hans hustru, redo för dop. För närvarande får de del av, och deltar i, församlingens möten per telefon när vädret inte tillåter dem att göra överfarten till Guernsey. Det görs verkligen uppriktiga ansträngningar för att nå alla med de goda nyheterna.

Tre blomstrande församlingar finns på grannön Jersey. De och församlingarna på Guernsey turas om att vara värdar för den årliga områdessammankomsten med omkring 500 förkunnare från öarna och ungefär 1.000 besökande från andra delar av Storbritannien närvarande. Dessutom har några av förkunnarna på öarna lärt sig portugisiska för att bättre kunna dela med sig av budskapet om Guds kungarike till de många portugisisktalande säsongarbetare som kommer till ön.

Mycket längre bort ligger Falklandsöarna. Många av öarnas 2.200 invånare har sina rötter på Shetlandsöarna och i andra delar av Skottland. Arthur Nutter och hans hustru och deras barn flyttade till Falklandsöarna från England 1980 för att vara med och avge ett vittnesbörd där. Två år senare föreföll det på grund av händelseutvecklingen i världen vara bäst  att avdelningskontoret i Storbritannien hade tillsyn över predikoverksamheten där. Fastän Falklandsöarna ligger omkring 13.000 kilometer från London gjordes besök för att betjäna den lilla församlingen. Denna anordning med tillsyn från Storbritannien fortsatte i 15 år.

Avdelningskontoret i Storbritannien har också, som det haft under större delen av de senaste 50 åren, tillsyn över Jehovas folks verksamhet på Malta, mitt i Medelhavet. Det var på Malta som Paulus led skeppsbrott när han var på väg till Rom omkring år 58 v.t. (Apg. 28:1) Strax intill ligger den mindre ön Gozo. Nu finns det blomstrande församlingar på båda öarna.

Även om det finns rapporter om förkunnarverksamhet på Malta från 1936, var det inte förrän under 1970-talet som Rikets verk blev riktigt etablerat bland den maltesiska  befolkningen. Upprepade ansträngningar gjordes för att förmedla de goda nyheterna till människorna där, men romersk-katolska kyrkan höll både myndigheter och människors privatliv i ett fast grepp.

Gesualda Lima var en flicka på 13 år när hon första gången hörde sin mor förklara för familjen vad en granne som var ett Jehovas vittne hade berättat för henne. Det var 1970. ”När jag hörde namnet Jehova, rörde det mig på ett speciellt sätt”, minns Gesualda. (Ps. 83:18) Senare motsatte sig hennes föräldrar att hon intresserade sig för Bibelns budskap. Men hon lät sig inte avskräckas, utan fortsatte att studera Bibeln, började vara med vid möten, överlämnade sitt liv åt Jehova och blev döpt. År 1981 gifte hon sig med Ignazio, en livlig italienare med okuvligt nit. Tillsammans har de haft privilegiet att tjäna som heltidsförkunnare på Malta och har hjälpt omkring 100 andra att lära känna sanningen. Flertalet av dessa är malteser.

Joe Axiak, som är urmakare till yrket, är en vidhjärtad och vänlig maltes, som först kom i kontakt med sanningen genom sin morbrors familj. Men Joe, som då ville vara fri och oberoende, lämnade hemmet och reste till Australien. När han började ha kontakt med Jehovas vittnen där, varnade en av hans bröder honom: ”Om vår mor får höra att du tänker bli ett Jehovas vittne, kommer hon att dö, och jag bränner ner Rikets sal om du går dit igen.” Men Joe stod fast, och det gav resultat. Nu tjänar han och sju av hans bröder och systrar Jehova — också brodern som hotade honom.

Sedan Joe hade återvänt till Malta, gifte han sig, och han och hans hustru, Jane, beslutade sig för att inrikta sig särskilt på distriktet på ön Gozo. De reste dit varje veckoslut med färja. Men när deras son, David, föddes blev det för mycket för dem att resa fram och tillbaka, så de bestämde sig för att flytta till Gozo. Vilken glädje de kände när en församling bildades  1984! Nu finns det 27 förkunnare på Gozo. De har sina möten i en egen Rikets sal och predikar regelbundet de goda nyheterna för andra.

Om de bara hade funnits på maltesiska

Att öborna har fått höra Bibelns sanningar framförda på sitt eget språk, maltesiska, har hjälpt fler av dem att gå framåt i att skaffa sig exakt kunskap om Jehova och hans vägar. — Kol. 1:9, 10.

Helen Massa, en av dem som Gesualda Lima studerat Bibeln med, kommer ihåg när alla möten hölls på engelska. Även om hon ibland fick kämpa för att förstå vad som sades, minns hon med glädje den goda undervisning som gavs. Hon talar ofta om den tålmodiga undervisning som gavs av en engelsk broder, Norman Rutherford, som tjänade på Malta i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Norman och hans hustru, Isabel, hade gått igenom Gileads 11:e klass och uppträdde alltid med försiktighet, eftersom de var utlänningar. Deras önskan var att kunna stanna kvar och understödja bröderna och systrarna på platsen, som modigt stod fasta trots motstånd från religiöst håll och sina familjer.

I början av 1970-talet blev Joe Micallef, som var journalist och talade flytande engelska, mycket glad när Norman Rutherford erbjöd sig att studera Bibeln med honom. Han berättar: ”Jag kunde ställa en fråga, och jag skulle ha varit nöjd med att få ett ja eller ett nej till svar.” Men Norman insåg att det ligger mer i att undervisa än att bara svara på frågor. ”Han gick in på detaljerna och förklarade varför svaret var ja eller nej.” Det styrkte Joes tro.

Vid den tid då Joe började vara med hölls mötena på engelska, men efter en tid fick några av de närvarande i uppgift att göra en sammanfattning på maltesiska av huvudtankarna i avsnitt i Vakttornet. Det var inte alltid så lätt. Joes bror, Ray, tänkte att han skulle skriva ner sin sammanfattning  men fann att det var lättare att översätta hela paragrafen. ”När Peter Ellis, som besökte Malta som resande tillsyningsman, såg hur vi gjorde, föreslog han att vi skulle skaffa en dupliceringsapparat”, fortsätter Joe. På så vis kom det första maskinskrivna numret av Vakttornet på maltesiska till — år 1977. När bröderna behövde hjälp med något som gällde stencilerna, vem skulle kunna vara bättre att fråga än någon som var engagerad i tryckeribranschen — journalisten Joe! ”Någon måste ju ta på sig ansvaret för att arbetet blir gjort!” utbrast Joe. Bröderna svarade: ”Ja, vem skulle du föreslå?” varpå Joe svarade: ”Jag vet inte, men jag är villig att försöka.” Så började Joes engagemang i arbetet med att översätta publikationer till maltesiska. Numera görs förstås inte anordningar i samband med översättning av litteraturen självständigt, utan det sker under författarkommitténs ledning.

År 1979 kom det första tryckta numret av Vakttornet på maltesiska ut. Arbetet togs undan för undan över av en översättargrupp, och för närvarande kommer Vakttornet ut två gånger i månaden och Vakna! en gång i månaden på maltesiska. Ytterligare steg i utvecklingen togs i januari 1998 under ett besök av en zontillsyningsman, Douglas Guest, när I.B.S.A. House, som inrymmer nya översättningskontor, ett missionärshem och en Rikets sal, i staden Mosta överlämnades. Dagen därpå samlades 631 för att lyssna till rapporter om hur Rikets verk går framåt på Malta.

Övade för att ge kärleksfull tillsyn

I kärleksfull omsorg om sitt folk förutsade Jehova genom profeten Jeremia: ”Jag skall uppresa herdar över dem, som helt visst kommer att valla dem.” (Jer. 23:4) För detta ändamål har Jehova inte bara sörjt för äldste bland sitt folk, utan också gett dessa undervisning och övning för att de skall vara i stånd att ge det slag av kärleksfull tillsyn han vill att hans får skall få.

 Från 1960 och framåt har kvalificerade bröder i Storbritannien, liksom i andra länder, haft nytta av den övning som ges i Skolan i Rikets tjänst. Denna anordning började som en kurs på fyra veckor, vilket senare ändrades till två veckor. Såväl resande tillsyningsmän som tillsyningsmän i församlingar blev inbjudna. Kurser hölls vid Betel i London. För att göra undervisningen mer lättillgänglig för flera hölls sedan kurser på olika platser runt om i landet. Församlingarna och i sin tur hela organisationen fick stor nytta av denna anordning.

Under 1977 hölls ytterligare en 15-timmarskurs för äldste. Liknande seminarier av olika längd har hållits sedan dess. Omsorgsfull uppmärksamhet har ägnats sådana ämnen som hur man efterliknar Jehova som kärleksfulla herdar för hjorden, hur man undervisar vid församlingsmöten, hur predikoverksamheten skall utföras i församlingarna och hur man upprätthåller Jehovas normer. När Skolan i Rikets tjänst skulle hållas 1997 i Storbritannien, inbjöds 11.453 äldste och 10.106 biträdande tjänare.

De ställer sig till förfogande

Förutom de äldste som tjänar i församlingarna tjänar andra kvalificerade män som resande tillsyningsmän och betjänar ett antal församlingar som tillsammans utgör en krets, och ett antal kretsar i sin tur utgör tillsammans ett område. För närvarande finns det 77 sådana resande tillsyningsmän som betjänar de 1.455 församlingarna och 70 kretsarna i Storbritannien. Dessa män har, förutom att de uppfyller de andliga kvalifikationerna, gjort förändringar i sitt liv så att de kan ställa sig till förfogande för sådan tjänst.

I början av 1970-talet uppmuntrade en kretstillsyningsman David Hudson att satsa på en teokratisk levnadsbana. Men vid den tiden var David mycket upptagen i sitt förvärvsarbete som avdelningschef på ett företag i reprobranschen. Några år senare bestämde emellertid företaget plötsligt att  hans arbete inte längre behövdes. Nu förstod han innebörden i något som Lyman Swingle, medlem av den styrande kretsen, hade sagt vid ett möte i Cardiff i Wales 1984. Broder Swingle hade liknat världsliga karriärer vid att ”putsa mässingen på ett sjunkande skepp”. David och hans hustru, Eileen, började ordna sina omständigheter så att de skulle kunna bli pionjärer. De gjorde sig av med sitt fina hem med stallbyggnader och hästar och började bygga sitt liv mera helt och fullt kring sitt förhållande till Jehova. Från och med 1994 har David, åtföljd av sin hustru, tjänat som kretstillsyningsman. De är båda eniga om att glädjen över att tjäna Jehova är långt mer värd än vad som helst av materiellt värde som de lämnat bakom sig.

När Ray Baldwin började studera sanningen i mitten av 1970-talet, blev han fullt och fast övertygad om att förkunnandet av de goda nyheterna förtjänade all tid han hade att ge. Så redan innan han blev döpt tackade han därför nej, när han blev erbjuden att bli befordrad på sitt arbete på villkor att han flyttade till en annan stad, och han bad i stället om att få arbeta deltid. Sedan han hade blivit döpt började han direkt som hjälppionjär. Inte långt efter sitt giftermål började han och hans hustru, Linda, planera för att börja som reguljära pionjärer. För att bättre kunna ställa sig till förfogande för teokratisk verksamhet slutade Ray sedan sitt arbete i ett snabbköp och började med fönsterputsning. Sedan september 1997 har också han tjänat som kretstillsyningsman.

Andra bröder har varit villiga att ta på sig ansvar i samband med sjukhuskommittéer, som ger kärleksfullt stöd åt Jehovas vittnen som ställs inför medicinska akutsituationer. Detta har inneburit att de har fått avsätta tid för utbildning — och det är bara början. I oktober 1990 kom tre representanter från avdelningen för sjukhusinformation i Brooklyn till Birmingham i England för att hålla ett seminarium.  Ett hundra femtiotvå bröder från Belgien, Irland, Israel, Malta, Nederländerna och Storbritannien fick god undervisning i hur man kan hjälpa sjukvårdsmyndigheter att förstå vår ståndpunkt i blodfrågan. Som ett led i träningen fick delegaterna åtfölja besökarna från Brooklyn när dessa presenterade skälen för vårt ställningstagande för ledningen för ett antal sjukhus i London och på andra större orter.

Efter ett andra seminarium, i Nottingham i februari 1991, började sjukhuskommittéerna sitt arbete över hela landet. Året därpå tillsattes ytterligare 16 kommittéer, och dessa bröder fick utbildning vid ett seminarium i Stoke-on-Trent. I syfte att utvidga samarbetet mellan Jehovas vittnen och myndigheterna hölls ännu ett seminarium, i sammankomsthallen i Surrey i juni 1994, där bröderna fick utbildning i att handha kontakter med domstolar, personal inom socialtjänsten och barnläkare. Därigenom lades en grund för ett mycket större samarbete med läkarkåren. Efter att personliga kontakter hade tagits kunde man sammanställa en lista över 3.690 läkare i Storbritannien som uttryckt sin villighet att respektera Jehovas vittnens syn på blod och medicinsk behandling.

Ordföranden i sjukhuskommittén i Lutonområdet norr om London erkänner villigt att när han började arbeta i kommittén, visste han inte hur mycket det skulle komma att kräva av honom fysiskt och känslomässigt. Han är tacksam för det kärleksfulla stöd han får från sin hustru, som också innerligt älskar Jehova och sina kristna bröder och systrar. Steg för steg har han byggt upp ett fint förhållande till både den medicinska och den administrativa personalen vid ett stort sjukhus i hans område. ”När våra vänner ställs inför medicinska nödsituationer, måste vi ständigt vara redo att ge stöd”, konstaterar han. Den anda med vilken denna hjälp ges har vid många tillfällen öppnat möjligheter att avge ett gott vittnesbörd.

 Nya uppgifter vid världshögkvarteret

Bland de bröder som börjat sin teokratiska levnadsbana i Storbritannien finns några som har blivit inbjudna att tjäna vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.

John E. Barr, som föddes i Skottland 1913, lärde känna sanningen genom sina föräldrar. Blyghet under tonåren gjorde det mycket svårt för honom att tala med människor vid dörrarna i tjänsten från hus till hus, men med Jehovas hjälp övervann han detta hinder. År 1939 tackade han ja till en inbjudan att tjäna vid Betel i London. Under andra världskrigets svåra tid tjänade han i några år som resande tillsyningsman, tills han blev kallad till Betel i London igen 1946. Tjugoett år efter det att han första gången började arbeta vid Betel gifte han sig med Mildred Willett, en nitisk syster som hade gått igenom Gileadskolans 11:e klass, och tillsammans fortsatte de i Beteltjänsten. År 1977 blev han inbjuden att bli medlem av den styrande kretsen. När han berättade det för Mildred, trodde hon först att han skämtade, men det gjorde han inte. Och så kom det sig att de året därpå flyttade över till världshögkvarteret i Brooklyn i New York. De fortsätter att tjäna där och gläder sig i sin tjänst.

Andra har också blivit inbjudna att komma till högkvarteret och arbeta där. En av dem är Allan Boyle, som kommer från Liverpool och hade börjat tjäna vid Betel i London. För att Sällskapet skulle få större nytta av hans förmågor som konstnär blev han inbjuden att flytta över till Brooklyn 1979. Eric Beveridge bodde i Birmingham när han döptes 1949. Efter 21 år i missionärstjänsten i Portugal och Spanien blev han och hans hustru, Hazel, medlemmar av Betelfamiljen i Brooklyn 1981. Robert Pevy, från Sandwich i Kent i södra England, hade tjänat på Irland i nio år och därefter i missionärstjänsten tillsammans med sin hustru, Patricia, i Filippinerna i ytterligare nio år, när de började tjäna vid världshögkvarteret 1981.

 Förändringar av tillsynen över avdelningskontor

Under årens lopp har ett antal andligt kvalificerade män tagit ledningen i ansvarsuppgifterna vid avdelningskontoret i Storbritannien. När Albert D. Schroeder tvingades lämna England under andra världskriget, blev A. Pryce Hughes förordnad att vara tillsyningsman över avdelningskontoret — medan han fortfarande avtjänade ett fängelsestraff på grund av sin kristna neutralitet! Broder Hughes trohet mot principen om kristen neutralitet hade blivit grundligt prövad. Han hade fängslats för detta under första världskriget och ytterligare två gånger under andra världskriget. Med sann uppskattning av hur Jehova leder sin organisation fortsatte broder Hughes att öva tillsyn över avdelningskontoret i mer än 20 år. De som tjänade tillsammans med honom minns fortfarande hans vänliga sätt och att oavsett hur mycket ansvar  han fick bära så förblev hela tiden hans kärlek till tjänsten på fältet stark.

När anordningen med en kommitté — i stället för en enda person — som leder arbetet vid varje avdelningskontor infördes 1976, förordnades Wilfred Gooch att vara samordnare, och med honom i kommittén arbetade också John Barr, Pryce Hughes, Philip Rees och John Wynn. Flera av dem är nu döda. Andra bröder har fogats till avdelningskontorets kommitté, och för närvarande utgörs den av John Andrews, Jack Dowson, Ron Drage, Dennis Dutton, Peter Ellis, Stephen Hardy, Bevan Vigo och John Wynn.

Glädjerika internationella sammankomster

Jehovas vittnen är ett världsvitt brödraskap. Så när det blev möjligt att återigen samlas fritt i länder i Östeuropa efter årtionden av hård förföljelse, var glädjen stor bland Jehovas vittnen över hela världen. Tänk vilken passande tidpunkt för att hålla internationella sammankomster i länder där det under så lång tid inte hade varit möjligt! Det skulle leda till såväl andlig uppbyggelse som ett gott offentligt vittnesbörd. Det har varit till stor glädje för vittnena i Storbritannien att ha en del i detta.

År 1989, när tre stora sammankomster med temat ”Gudaktig hängivenhet” anordnades i Polen, samlades delegater från minst 37 länder till dessa historiska händelser. Bland dem fanns 721 delegater från Storbritannien. David och Lynne Sibrey minns stämningen vid sammankomsten i Poznan i Polen: ”Det var något alldeles speciellt!” De fortsätter: ”Vi hade aldrig upplevt en sådan stämning. Vilken lycka att kunna umgås fritt med tusentals av våra vänner från Ryssland och Östeuropa som tidigare endast hade samlats i små grupper! Några, fick vi veta, hade till och med kommit till sådana möten med fara för sitt eget liv. Det var överväldigande för dem — och för oss!” Året efter, när gränsen  mellan Östtyskland och Västtyskland öppnades, fanns 584 delegater från Storbritannien med i den entusiastiska åhörarskaran vid sammankomsten i Berlin som i sanning var en segerns högtid. När 74.587 fyllde Strahovstadion i Prag i nuvarande Tjeckien 1991, var 299 delegater från Storbritannien glada över att vara där. Storbritannien var också väl representerat bland de vittnen från 35 länder som samlades i Budapest i Ungern samma år. År 1993 var 770 delegater från Storbritannien med vid sammankomsten i Moskva i Ryssland, och 283 var med i Kiev i Ukraina. Dessa sammankomster var historiska händelser som aldrig kommer att glömmas.

Ytterligare internationella sammankomster där delegater från Storbritannien varit närvarande har hållits i Afrika, Latinamerika, Nordamerika och Asien. Sådana tillfällen när vittnena kan glädjas åt den nära gemenskapen stärker den  kristna kärlekens band. De utgör konkreta bevis för att de, som det förutsägs i Guds ord, kommer från ”alla nationer och stammar och folk och tungomål”. — Upp. 7:9, 10.

Med skiftande bakgrund

De som reagerat positivt på Bibelns budskap och blivit Jehovas vittnen i Storbritannien har mycket skiftande bakgrund. På grund av sin kärlek till Jehova har många gjort stora förändringar i sitt liv för att kunna tjäna honom helt och fullt.

Donald Davies, en professionell jazztrumslagare från Jamaica, kom till England 1960. Han fick en del biblisk litteratur 1969, men det var inte förrän 13 år senare, när två förkunnare talade med honom om betydelsen av Guds namn, som han verkligen började intressera sig för Bibeln. (Hes. 38:23; Joel 2:32) Senare det året var han och en annan musiker med vid en områdessammankomst. Snart började han tillämpa det han fick lära sig. Utan att ha talat med någon om det insåg Donald att han skulle få svårt att fortsätta sin karriär inom musiken och samtidigt tjäna Jehova. Han sålde därför sina musikinstrument och började som pionjär 1984, ett privilegium som han fortfarande gläder sig åt.

Tony Langmead var officer i flygvapnet när hans hustru började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hennes uppförande sedan hon blivit kristen vann honom ”utan ett ord”. (1 Petr. 3:1, 2) Han lämnade flygvapnet för att börja ett fredligt liv som en Jehovas tjänare. — Jes. 2:3, 4.

Frank Cowell hade uppfostrats i den anglikanska tron, men med tiden började han söka efter sanningen på annat håll. Ett besök i en Rikets sal ledde till ett bibelstudium tillsammans med Jehovas vittnen. Han arbetar nu som ekonomiprofessor i London, men när universitetet där han arbetar förlägger seminarier till möteskvällar, visar hans handlingssätt att han först och främst är ett Jehovas vittne.

 Susannah var medlem av Storbritanniens nationalbalett när ett slumpartat möte med en gammal skolkamrat ledde till att hon började studera Bibeln. Sedan hon blivit döpt bestämde hon sig för att skära ner på balettframträdandena och i stället bli dansinstruktör för att köpa tid till en ny levnadsbana som pionjär och därigenom bygga sitt liv kring förkunnartjänsten. Hon är nu gift, och hon och hennes man, Kevin Gow, håller på att lära sig mandarin för att kunna dela med sig av de goda nyheterna till det växande antalet kineser som bor i Liverpool.

Rene har en syster, Christina, som är ett vittne, men Rene tyckte inte att det fanns något vettigt i religion, så hon vägrade lyssna. Men när hon senare arbetade i London, brukade hon ofta gå på British Museum. Vid ett besök blev hon fascinerad av en förklaring som en guide gav angående sambandet mellan Bibeln och flera av utställningsföremålen. Hon erinrade sig något av det hennes syster hade försökt berätta för henne. Snart blev Rene Deerfield också ett vittne.

Andrew Meredith satt i fängelse när han började studera Bibeln. Det ledde till stora förändringar i hans livsstil. Efter sin frigivning gifte han sig med en punjabisk syster, och tillsammans förkunnar de nu bland punjabitalande i östra London.

Daksha Patel föddes i Kenya av hinduiska föräldrar och var själv en hängiven hindu. Men när hon studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Wolverhampton i England, insåg hon att det var sanningen. När hon blivit tillräckligt gammal för att själv bestämma över sitt liv, lät hon döpa sig och blev sedan pionjär. Hon och hennes man, Ashok, tjänar nu vid Betel i London. I samband med sitt arbete där har de rest i Indien, Nepal och Pakistan för att hjälpa till med översättning av biblisk litteratur.

 De fortsätter att avge vittnesbörd

Jehovas vittnen gläder sig över att varje år se många fler omfatta tillbedjan av Jehova. Sedan 1972 har antalet aktiva vittnen i Storbritannien nästan fördubblats, så att antalet nu är 126.535.

Är de som nu visar intresse för Bibelns budskap sådana som aldrig tidigare har träffat på Jehovas vittnen? Några få är det, och de blir funna när vittnena intensifierar sitt förkunnande på affärsdistrikt och på gatorna. En syster som var ute i affärsvittnande för första gången talade med en receptionist som visade stort intresse. Ett återbesök två dagar senare ledde snabbt fram till ett bibelstudium, som gav kvinnan möjlighet att välja om hon skulle vandra på Jehovas väg. Kvinnan hade aldrig träffat Jehovas vittnen tidigare, eftersom hon arbetade hela veckorna och sällan var hemma under veckosluten.

Mera vanligt är att de som lyssnar är människor vars omständigheter i livet har förändrats — kanske genom att de har gift sig, fått barn, blivit äldre eller plötsligt blivit sjuka. Nu längtar de efter svar på frågor som tidigare bara skjutits åt sidan.

Så var det för en 85-årig kvinna som hade uppfostrats som baptist och som i augusti 1995 villigt tog emot broschyren Bryr Gud sig verkligen om oss? Hon hade ställt samma fråga många gånger men hade inte funnit något tillfredsställande svar. Hon samtyckte till ett bibelstudium. När hon fick kunskap om vad Gud kräver och tog intryck av hans kärleksfulla omsorg, insåg hon att hon behövde göra förändringar i sitt liv. Hon slutade röka — efter att ha rökt i ungefär 60 år. Hon började vara med vid församlingens möten, och i september 1997 var Catherine May redo att bli en döpt kristen. Medan hon höll på att förbereda sig för att gå ner i vattnet vid en kretssammankomst, fick hon syn på en annan dopkandidat, en äldre dam som hon själv. Vilken överraskning! Det var  hennes egen köttsliga syster, Evelyn, som bodde i en annan stad. Ingen av dem hade vetat om att den andra studerade. Glädjetårarna strömmade när dessa rara äldre damer, förenade genom överlämnande åt Jehova, nu blev andliga systrar.

Somliga av dem som välkomnar vittnena har blivit allvarligt oroade över den senare tidens utveckling i deras egen kyrka. Maurice Haskins hade fått litteratur av Jehovas vittnen första gången 1939. Men han var en trofast anhängare av engelska statskyrkan och medlem av det lokala kyrkorådet. Omkring 56 år senare talade ett Jehovas vittne som gick från hus till hus med Maurices svägerska. Hon bad vittnet komma tillbaka och besöka Maurice, som, enligt henne, hade frågor om Bibeln. När förkunnaren träffade Maurice, bad denne genast förkunnaren visa honom skriftställen som förklarar Bibelns syn på homosexualitet och prästvigning av kvinnor. Längre fram samtyckte han till att studera Bibeln med hjälp av boken Kunskapen som leder till evigt liv. Det skedde inga omedelbara förändringar. Men senare, vid ett möte med biskopen, drev det han hade lärt sig honom att ta fast ståndpunkt i frågan om att förordna kvinnor till präster. (1 Tim. 2:12) Snart gick han ur anglikanska kyrkan och började gå på möten i Rikets sal, och vid 84 års ålder var han redo för dop.

Andra människor blir hjälpta av vittnen som visar urskillningsförmåga och uthållighet. När en kvinna beskrev sig själv som ”ateist och humanist”, frågade Jacqueline Gamble artigt vad hon trodde på. ”På människor och livet”, blev svaret. Kvinnan var upptagen, så vår syster lämnade en traktat och lovade att återkomma. Tillsammans med sin man, Martyn, besökte Jacqueline kvinnan igen och tog upp det hon sagt om ”människor och livet”. När de fick veta att hennes man, Gus, hade liknande åsikter och var socialarbetare, gjorde de upp om att träffa honom. Kvinnan, Christine, började  studera Bibeln och gjorde sådana framsteg att hon blev döpt. Men Gus vägrade besöka Rikets sal. Han lade emellertid märke till att sedan Christine börjat studera tillsammans med vittnena, hade hans barn blivit mycket respektfulla, på ett sätt som inte var vanligt bland andra unga.

Vändpunkten för Gus kom 1978. Under en internationell sammankomst i Edinburgh i Skottland bjöd hans hustru en grupp förkunnare som gick i tjänsten i området där de bodde på kaffe. Med i gruppen fanns några medlemmar av den styrande kretsen. Innan de gick därifrån diskade de kopparna och faten efter sig. När Gus kom hem på kvällen berättade Christine entusiastiskt för honom om sina oväntade gäster. ”Jag kan inte tänka mig att en kardinal skulle besöka oss och hjälpa till med disken”, konstaterade Gus. Lite senare, när de var på semester i Frankrike, följde Gus med sin familj till en Rikets sal. Han blev överväldigad av det välkomnande de fick och den kärlek som visades. Han insåg snart att sådan kärlek skulle han kunna finna endast bland Jesu Kristi sanna efterföljare. (Joh. 13:35) När de kommit hem till Edinburgh, började han snart studera, fick tillfredsställande svar på frågor som hade oroat honom och överlämnade sitt liv åt Jehova.

 När människor på distrikten visar endast lite eller inget intresse, krävs det förstås uthållighet och en positiv inställning av Jehovas vittnen för att fortsätta att besöka dem. Man skulle lätt kunna bli modfälld efter att ha varit verksam i flera timmar och bara mött motstånd och likgiltighet. Hur gör vittnena för att klara av detta? ”Likgiltighet är ett svårt och uppfordrande problem”, erkänner Eric Hickling från Louth i Lincolnshire. Att meditera över exempel från förr hjälper honom att hålla ut. ”Jag ber intensivt och ofta. Jag tänker på Mose, Jeremia, Paulus och, förstås, Jesus.”

 Uthållighet och Jehovas välsignelse är två av de viktigaste faktorerna som bidragit till den ökning som har varit. För 39 år sedan blev Frank och Rose Macgregor förordnade att tjäna på ett distrikt i en stad där människor var mycket religiösa och var avvisande mot Jehovas vittnen. Hur såg de på uppdraget? Frank berättar: ”Jag var mycket blyg och kände mig helt otillräcklig. Men min hustru och jag såg det som ett förordnande från Jehova.” Det hjälpte dem att bevara en positiv inställning. ”Vi bad till Jehova om att människor från orten skulle ta emot sanningen.” Som ett resultat av sådan trogen tjänst finns det nu där en församling på 74 förkunnare,  av vilka två tredjedelar har kommit med i sanningen just i den staden. Paret Macgregor berömmer sig inte av detta — de är bara tacksamma för att de kunde bli använda av Jehova. — 2 Kor. 4:7.

Geoff Young, som varit ett vittne i många år och som fortfarande besöker församlingar ibland, förklarar: ”Jag brukar ofta fråga vännerna hur de haft det i tjänsten under dagen.” Om några svarar negativt, ber han dem tänka på allt det goda de uträttat. Han påminner dem: ”Vi har tagit ståndpunkt för Jehova. Vi har levt upp till vårt överlämnande. Vi har samarbetat med ängeln som flyger ’i midhimlen’. Vi har  tagit del i att uppmuntra andra att lära känna Jehova. Vi har avgett ett vittnesbörd till varning.” Sedan fortsätter han och säger att när de gjort allt detta, hur kan de då säga att det inte gått bra? ”Människor reagerar alltefter sina omständigheter och vad som finns i deras hjärta”, fortsätter Geoff. ”Det som räknas är vår trofasthet i att avge vittnesbördet och förkunna de goda nyheterna.” — Upp. 14:6; 1 Kor. 4:2.

Att glädjas i ”Jehovas välsignelse”

Många i Storbritannien har varit aktiva vittnen för Jehova i 20, 40, 50 år eller mer. Hur känner de det för det de gör? I Ordspråken 10:22 sägs det: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” Tiotusentals Jehovas vittnen i Storbritannien kan personligen intyga sannfärdigheten i det uttalandet.

”Det största privilegium som anförtrotts oss människor.” Så beskriver Cornelius Hope, från Basingstoke, som nu är i 75-årsåldern, den kristna förkunnartjänsten efter att ha tagit del i den i 50 år. Anne Gillam, som döptes för nästan 50 år sedan och vars man är kretstillsyningsman, talar om sin tjänst som sitt ”sätt att visa kärlek till Jehova och hans Son”.

Dennis Matthews, som döptes 1942, förklarar: ”För mig är tjänsten som mat — andligen stärkande. Det ger tillfredsställelse att göra Guds vilja vare sig människor lyssnar eller inte.” Hans hustru, Mavis, tillägger: ”Jag har tjänat Jehova från min ungdom, och jag känner att det omöjligen kan finnas något bättre.”

Hur känner de som har varit vittnen en lång tid det för människorna de träffar och för hur de reagerar? Efter mer än 40 år i tjänsten för Jehova säger Muriel Tavener: ”Människor behöver oss mer än någonsin, för de får ingen andlig hjälp från någon annan källa.” Och vad händer när de tar emot den hjälpen? Hennes man, Anthony, uttrycker det så här: ”Att se människor ta emot sanningen och göra förändringar i sitt liv  är att se ett underverk äga rum när Jehovas ande drar människor till att tillbe honom.”

Det ger tillfredsställelse att dela med sig till andra av det hopp som endast Guds ord kan ge. När Fred James, platstillsyningsman i Plymouth i Devon, och hans hustru ser tillbaka på sina år av förkunnartjänst, kan de räkna över 100 personer som de har hjälpt att göra framsteg till dop. Många av dessa tjänar nu som äldste, biträdande tjänare och pionjärer. Alla deras tre söner var pionjärer sedan de slutat skolan och tjänar nu som äldste. En av dem, David, gick igenom Gilead och tjänar som missionär och medlem av avdelningskontorets kommitté i Pakistan. Vilket rikt och givande liv broder och syster James har haft!

År av trogen tjänst har gett många vittnen i Storbritannien möjlighet att se goda resultat av sin tjänst. Richard och Hazel Jessop har tjänat Jehova i mer än 50 år, det mesta av tiden i heltidstjänsten. De har hjälpt många att inse vilket privilegium det är att få överlämna sig åt Jehova, och alla dessa är dem mycket kära. Men deras studium med Jack och Lyn Dowson är ändå något särskilt minnesvärt. Det började med ett vänskapligt samtal mellan människor med liknande bakgrund (Hazel och Jack kommer båda från nordöstra England). Det ledde snart till ett bibelstudium. Men vid ett tillfälle sade Jack att de måste hålla upp med studiet en tid. Richard svarade: ”Nej, det kan ni inte göra. Ni måste avsluta boken först, och sedan kan ni upphöra med studiet om ni så vill.” Men det blev aldrig så att de ”upphörde”. I stället överlämnade de sig åt Jehova, började i pionjärtjänsten och blev medlemmar av Betelfamiljen. Jack tjänar nu i avdelningskontorets kommitté.

Det sätt på vilket en del unga har reagerat positivt på Bibelns sanning har skänkt särskild glädje åt andra. Robina Owler och hennes man, Sydney, som är pionjärer i Dundee i Skottland, har funnit särskilt stor glädje i att se hur Paul  Kearns, som började komma hem till dem för att studera Bibeln när han var 12 år, har gått framåt i sanningen. Sanningen fick snabbt fäste i Pauls hjärta, men på grund av att hans far förbjöd honom att fortsätta att studera väntade han tills han blivit äldre och gick i skola i Aberdeen innan han fortsatte sitt bibelstudium. Han gjorde snabba framsteg. Efter dopet satte han upp pionjärtjänsten som ett mål. År 1992 gick han igenom Skolan för förordnade tjänare. Medan han tjänade som äldste i Sheffield ansträngde han sig för att lära sig spanska, och 1998 blev han förordnad att tjäna som missionär i Panama.

Det finns över 10.000 pionjärer i Storbritannien. De sätter stort värde på de välsignelser som pionjärtjänsten medför. Bill och June Thompstone, till exempel, hade varit gifta i över åtta år och var pionjärer när de fick sitt första barn. Med tiden fick de tre flickor. De bemödade sig om att pionjärtjänsten skulle ha en framträdande plats i deras familjeliv. De hade ett fulltecknat schema, men att de gjorde saker tillsammans som familj hjälpte dem att lyckas väl. ”Vi tog oss alltid tid för flickorna”, förklarar Bill. ”Det förändrades inte när de kom upp i tonåren. När de ville i väg och åka skridskor, bowla, simma eller spela bollspel, följde vi också med.” Nu är de tre flickorna gifta och tjänar som reguljära pionjärer. De gläder sig alla över att ha vad Bill kallar ”det bästa levnadssättet”.

Sjuttiosju bröder (av vilka de flesta är gifta) tjänar nu som resande tillsyningsmän i Storbritannien. Livet som resande tillsyningsman innebär att följa ett fulltecknat schema vecka efter vecka, år efter år. Geoff Young tjänade i denna uppgift tills hög ålder och hälsoproblem gjorde en förändring nödvändig. Han och hans hustru, Vera, levde i kappsäck och flyttade till ett nytt hem varje vecka. Hur känner Vera det för att leva så? ”Det var inte särskilt svårt, för vår kristna familj blev större och större för varje gång vi besökte en församling”, svarar hon. ”Vi kände värmen i brödraskapet  vart vi än kom. Vilken som helst uppgift Jehova ger oss kan endast berika våra liv.” Samtidigt som de gläder sig över livet just nu, ser de ivrigt fram emot vad framtiden har i beredskap. Geoff förklarar: ”Den här gamla ordningen har haft sin tid. Den är så gott som slut. Därefter har vi den underbara framtidsutsikten att få ha del i att återställa jorden till ett paradis. Tänk på alla bibelstudier som måste hållas när uppståndelsen börjar — vilket fantastiskt arbete som skall genomföras!” Hans hustru tillägger: ”Det är en underbar känsla att veta att det inte finns någonting som med framgång kan motstå Jehova.”

”Guds väg — ett levnadssätt”

Det var en fantastisk tilldragelse i juli 1998, när nio internationella sammankomster med temat ”Guds väg — ett levnadssätt” hölls samtidigt i Storbritannien — i Edinburgh, Leeds, Manchester, Wolverhampton, Dudley, Norwich, London, Bristol och Plymouth. Delegater från över 60 länder var närvarande. Programmet framfördes i sin helhet inte bara på engelska, utan också på franska, spanska och punjabi. Följande veckoslut hölls sammankomsten på grekiska.

Fyra medlemmar av den styrande kretsen — John Barr, Theodore Jaracz, Albert D. Schroeder och Daniel Sydlik — var med vid sammankomsterna, och under deras tal kopplades alla sammankomstplatserna samman via telefon. Ytterligare något speciellt var att missionärer som tjänar i andra länder var med vid sammankomsterna. Av de hundratals från Storbritannien som har blivit utsända i missionärstjänst var 110 med vid dessa sammankomster. Deras nit och självuppoffrande anda var till uppmuntran för alla som hörde intervjuerna med dem.

Det man fick se och höra vid dessa sammankomster rörde djupt vid hjärtat hos dem som var där, också hos små barn. Resolutionen som antogs under det avslutande  talet redogjorde klart för det levnadssätt som Guds väg innebär, det som vi alla är beslutna att följa. Efter programmet sade en fyraårig pojke från Darlington till sin mor: ”Mamma, jag älskar verkligen Jehova. Jag älskar dig och pappa väldigt, väldigt mycket, men jag älskar Jehova mer.” När hon frågade varför, förklarade han att Jehova gav oss hoppet om paradiset och sände sin Son för att dö för oss, ”så jag måste älska honom mer”.

Efter att programmet avslutats i både Edinburgh och London vinkade delegaterna från olika länder med näsdukar till varandra och applåderade sedan en lång stund. Efter det att programmet var slut fortsatte många också att sjunga Rikets sånger i innerlig lovprisning av Jehova.

Det vittnesbörd som avgetts

Ett omfattande vittnesbörd har avgetts i Storbritannien. Det började 1881 när hundratusentals bibliska traktater spreds i de större städerna under en period på bara några veckor. En del av den säd som såddes då började bära frukt. Under en sexmånadersperiod 1914 visades ”Skapelsedramat i bilder” i 98 städer för åhörarskaror på sammanlagt 1.226.650 personer. När första världskriget bröt ut, fanns det 182 församlingar i Storbritannien. Under 1920- och 1930-talen intensifierades vittnandet, när fler och fler i församlingarna tog del i tjänsten från hus till hus och avgav ett personligt vittnesbörd för människor. Sedan andra världskriget har 650.746.716 timmar ägnats åt förkunnartjänsten i Storbritannien, 297.294.732 återbesök gjorts hos intresserade och 74.105.130 böcker och broschyrer och 567.471.431 lösnummer lämnats till allmänheten. I genomsnitt besöker Jehovas vittnen i Storbritannien människor i deras hem två till tre gånger per år.

Jehovas vittnen är så välkända för sitt evangeliseringsarbete från dörr till dörr att när människor öppnar och får se  välklädda människor utanför sin dörr frågar de med en gång: ”Jehovas vittnen?”

Jorden fylld med Jehovas kunskap

När C. T. Russell undersökte det brittiska fältet 1891, såg han fält som ”väntade på att bli skördade”. Det skördearbete som utförs under avslutningen av denna tingens ordning är helt uppenbart nära sitt slut. Och vilken storslagen skörd det visar sig bli! År 1900 fanns det endast 138 bibelforskare (som Jehovas vittnen då kallades), de flesta av dem med anden smorda kristna, i Storbritannien. Nu finns det nästan tusen gånger så många. Det lagligen inregistrerade organ som bibelforskarna använde öppnade år 1900 sitt första avdelningskontor utanför USA. Nu finns det 109 avdelningskontor runt om på jorden. På det amerikanska fastlandet finns 24 avdelningskontor, i Europa 25, på den afrikanska kontinenten 19 och i Asien och på öar spridda i haven ytterligare 41 avdelningskontor. I samarbete med dessa tar 5,9 miljoner Jehovas vittnen del i att lovprisa Jehovas namn och förkunna de goda nyheterna om hans kungarike med Jesus som regent. Och de är fast beslutna att fortsätta att avge ett vittnesbörd till dess Gud säger att det är nog.

Livgivande vatten flyter redan i överflöd ut från Jehova Guds och hans Sons, Jesu Kristi, himmelska tron. Med kraft går inbjudan ut: ”Vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” (Upp. 22:1, 17) Under Jesu Kristi tusenåriga styre, när de döda får uppstå, kommer utan tvivel miljarder fler att få möjlighet att dra nytta av denna kärleksfulla föranstaltning som kan göra det möjligt för dem att få evigt liv. Det program med undervisning från Gud som hittills genomförts är bara en början. Framför oss, i Guds nya tingens ordning, ligger den tid då i fullt mått ”jorden ... sannerligen [kommer] att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten”. — Jes. 11:9.

[Karta/Bilder på sidorna 86, 87]

(För formaterad text, se publikationen)

ENGLAND

Sammankomsthallar finns på lämpliga platser runt om i landet: 1) Manchester, 2) norra London, 3) Dudley, 4) Surrey, 5) East Pennine, 6) Bristol, 7) Edgware

 [Bilder]

East Pennine

Edgware

Surrey

Manchester

Bristol

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bilder på sidan 70]

Tom Hart

 [Bild på sidan 72]

Sällskapets första avdelningskontor

[Bilder på sidan 72]

De nuvarande anläggningarna

[Bilder på sidorna 74, 75]

De flyttade för att tjäna i andra länder: 1) Claude Goodman, 2) Robert Nisbet, 3) Edwin Skinner, 4) John Cooke, 5) Eric Cooke, 6) George Phillips, 7) George Nisbet. Bakgrund: Kolportörer reser till Östafrika

[Bild på sidan 79]

Franziska Harris visar särskilt intresse för au pair-flickor

[Bild på sidan 90]

Vera Bull, som tjänar i Colombia

[Bild på sidan 90]

Barry och Jeanette Rushby — ville alltid ”göra mer”

[Bild på sidan 92]

Skolan i pionjärtjänst i sammankomsthallen i Dudley

[Bild på sidan 95]

Storbritanniens Betelfamilj under morgontillbedjan

[Bild på sidan 96]

Avslutningsdag för den första klassen av Skolan för förordnade tjänare i Storbritannien

[Bild på sidan 102]

Den första snabbyggda Rikets salen i Storbritannien (Weston Favell, Northampton)

[Bild på sidan 107]

Michael och Jean Harvey

[Bild på sidorna 108, 109]

Pionjärer som valt att tjäna i församlingar på andra språk

[Bild på sidorna 116, 117]

A. D. Schroeder intervjuar gamla kämpar vid årsmötet i Leicester 1983

[Bild på sidan 123]

Pionjärer från Shetlandsöarna besöker en fiskebåt på sitt havsdistrikt

[Bild på sidan 131]

John och Mildred Barr

[Bild på sidan 133]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster). Sittande: Peter Ellis, John Wynn. Stående: Bevan Vigo, Stephen Hardy, John Andrews, Ron Drage, Jack Dowson, Dennis Dutton

[Bilder på sidorna 138, 139]

Arbetet med att vittna är ännu inte avslutat

[Bilder på sidorna 140, 141]

Några som kan se tillbaka på många år av trogen tjänst: 1) Sydney och Robina Owler, 2) Anthony och Muriel Tavener, 3) Richard och Anne Gillam, 4) Geoff och Vera Young, 5) Fred och Rose James, 6) Cornelius och Riky Hope, 7) Dennis och Mavis Matthews, 8) Richard och Hazel Jessop