Tjeckien

År 1998 fick banden av internationellt broderskap djupare innebörd för Jehovas vittnen i Tjeckien. Internationella sammankomster med temat ”Guds väg — ett levnadssätt” hölls runt hela jorden.

Det var 345 Jehovas vittnen från Tjeckien bland de 42.763 som hade samlats till sammankomsten i Pontiac i Michigan i USA. De kom från minst 44 länder — från Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien. Ytterligare 700 från Tjeckien, tillsammans med 700 från Slovakien, var med vid sammankomsten i Nürnberg i Tyskland, vilken var en av fem sammankomster i Tyskland som hölls samtidigt och som hade en samlad internationell åhörarskara på 217.472.

Delegaterna från Tjeckien blev djupt rörda när de blev hjärtligt välkomnade vid sin ankomst till sammankomststäderna, när de kärleksfullt inkvarterades hos kristna bröder som de aldrig tidigare hade träffat och när de sedan hörde de entusiastiska välkomstapplåderna för de internationella delegaterna på sammankomstens första dag. I Nürnberg hälsade vittnen från Tjeckien och Slovakien på varandra med stor tillgivenhet. De omfamnade varandra och fällde många glädjetårar därför att de nu hade möjlighet att vara tillsammans igen. Det här var oförglömliga tillfällen.

Samma år var det ytterligare flera tusen som var närvarande vid liknande sammankomster i själva Tjeckien. Utöver att de närvarande tog del av programmet som hölls vid  de större sammankomsterna, kunde de glädja sig över att få den nyligen färdigställda tjeckiska översättningen av Insight on the Scriptures, ett bibliskt uppslagsverk i två band.

Detta var verkligen glädjerika händelser i Jehovas vittnens historia i Tjeckien. Men vägen dit har varit lång och svår. Det hela började för mer än 100 år sedan, och dessa nyligen inträffade händelser skulle inte ha kunnat äga rum utan kärleksfull hjälp från Jehova Gud.

År 1891 besökte C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Prag, även om det var mycket kortvarigt, under en resa genom Europa. Under åren sedan dess har  Jehovas vittnen upplevt perioder av stor tillväxt men också tider av svårigheter, förföljelse och sållning. Deras arbete var helt och hållet förbjudet under 46 år. Och även under perioder då det inte rådde förbud blev vittnena ändå inte alltid beviljade lagligt erkännande.

Jehovas vittnens erfarenheter i de tjeckiska områdena påminner om det som profeten Jeremia fick uppleva, en profet till vilken Jehova riktade följande ord: ”De kommer helt visst att strida mot dig, men de kommer inte att få övertaget över dig, för ’jag är med dig’, är Jehovas uttalande, ’för att befria dig’.” — Jer. 1:19.

Känt som Tjeckien

Politiska förhandlingar i världens diplomatiska centra ledde till att Republiken Tjeckoslovakien bildades i Centraleuropa i oktober 1918. Republiken upplöstes temporärt under andra världskriget men återuppstod sedan efter mer än sex år av nazistiskt förtryck. Den fick dessutom utstå mer än 40 år av kommunistiskt styre. Efter 74 år upphörde så denna politiska enhet att existera. År 1993 bildades Slovakien av landets tidigare östra delar. De västra delarna, däribland Böhmen, Mähren och en del av Schlesien, blev Tjeckien — även kallat Tjeckiska republiken.

Tjeckien mäter omkring 50 mil från öster till väster och ungefär 25 mil från norr till söder. I norr och väster finns vackra skogbeklädda berg. Där finns också en hel del bördig jordbruksmark som delas upp av floder. Men liksom i stora delar av Centraleuropa i övrigt utgör miljöförstöringen ett allvarligt problem. De flesta invånarna bor i större eller mindre städer.

En kortfattad redogörelse över utvecklingen av Jehovas vittnens verksamhet mellan 1912 och 1970 i hela före detta Tjeckoslovakien publicerades i Årsboken för 1972.  Ytterligare detaljer ges här, men denna redogörelse inriktar sig huvudsakligen på det som nu är Tjeckien.

Religiöst arv

Huvudstaden Prag kallas ibland de hundra spirornas stad. Men inte ens den stora mängden kyrkspiror har kunnat förhindra att Tjeckien är vad det är i dag — ett land som i huvudsak är ateistiskt. Det har emellertid inte alltid varit så.

På begäran av prins Rastislav, en härskare i Mähren, sände den bysantinske härskaren Mikael III år 863 v.t. missionärer till Mähren. Konstantinos (senare känd som Kyrillos) och Methodios, de utsända missionärerna, var präster från Thessaloniki i Grekland. Förutom att de förrättade gudstjänster på landets språk, konstruerade Konstantin ett alfabet som passade det slaviska språket, som talades av folket i Mähren. Sedan grep han sig an med att översätta delar av Bibeln genom att använda sig av detta alfabet. Men en klar förståelse av Guds ord kom långt senare.

Ett brådskande budskap förkunnas

År 1907, omkring 16 år efter C. T. Russells korta besök i Prag, började en äldre bibelforskare (som Jehovas vittnen då kallades) besöka norra Böhmen en gång i månaden för att sprida biblisk litteratur. Det var broder Erler som kom från Dresden i Tyskland. Han vittnade flitigt i Liberec och andra städer under två eller tre dagar åt gången. Han spred C. T. Russells bok Striden vid Harmageddon och förkunnade med övertygelse att det skulle inträffa en världskatastrof 1914.

År 1912 sådde ett antal entusiastiska personer sanningens säd från Bibeln, bildade små grupper och döpte. När kriget bröt ut 1914, kom det inte som någon överraskning för bibelforskarna, även om inte alla deras förväntningar uppfylldes det året.

 Den litteratur som bibelforskarna spred under dessa första år var på tyska. En del av den tysktalande befolkningen tog uppskattande emot den. Charlotta Jankovcová från Plzeň kommer ihåg att hennes mor skaffade sig några av broder Russells böcker av en bibelforskare som kom från Dresden och som besökte dem 1925. Snart började de vara med vid möten. Hon säger: ”Det var mycket personligt studium och förberedelse för möten. Varje vecka tillbringade vi hela söndagen i tjänsten på fältet. Vi var bibelforskare, vi studerade Vakttornet, vi läste böcker, och vi hade Bulletin (nu kallad Tjänsten för Guds kungarike).”

Undan för undan översattes litteratur till tjeckiska. År 1922 fanns den intressanta publikationen Millioner som nu lefva skola aldrig dö att tillgå, och tre personer som var sysselsatta i heltidstjänst som kolportörer spred den bland den tjeckiska befolkningen. Åtminstone från 1923 fanns en  16-sidig upplaga av Vakttornet på tjeckiska tillgänglig här varje månad.

År 1923 sändes Antonín Gleissner, tillsammans med sin hustru, till Böhmen från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Magdeburg i Tyskland för att understödja predikandet av de goda nyheterna i de tjeckiska områdena. Under tillsyn av broder Gleissner, som redan 1916 hade lett möten i staden Most, öppnade Sällskapet en litteraturdepå där.

År 1928 började avdelningskontoret i Magdeburg att öva noggrannare tillsyn över verket i Tjeckoslovakien. Det här ledde till att grupperna kunde organiseras bättre, att effektiviteten i tjänsten på fältet ökade och att det blev en bättre samordning av kolportörernas arbete. I samband med detta blev varje grupp och likaså kolportörerna (föregångare till dem som nu är kända som pionjärer) tilldelade avgränsade områden där de skulle predika. Rapporten från Tjeckoslovakien det året anger 25 små grupper bestående av 106 förkunnare och därtill 6 kolportörer. Sammanlagt spred de 64.484 böcker och broschyrer och omkring 25.000 lösnummer och riktade därigenom intresserade människors uppmärksamhet på Guds kungarike som lösningen på mänsklighetens problem.

Följande år kom Otto Estelmann från Tyskland med Sällskapet Vakttornets spännande ljud- och bildföreställning ”Skapelsedramat i bilder”. Det visades för åhörarskaror från den ena delen av landet till den andra. Höjdpunkten nåddes under den senare delen av 1933, då bröderna hyrde Kapitol, den största biografen i Prag, för fyra på varandra följande visningar av ”Skapelsedramat”. Det kom så många att biografen bokades för ytterligare två kvällar. Många som ville bli inbjudna till fler bibliska tal lämnade sina namn och adresser. När organisationens tillväxt blev tydlig, kom det naturligtvis  också motstånd. Det är vad Jesus sade till sina efterföljare att de kunde förvänta. — Joh. 15:18–20.

Några som tog emot de goda nyheterna

Under den här perioden nådde de goda nyheterna en man som senare kom att spela en viktig roll i Jehovas vittnens verksamhet i detta land. Hans namn var Bohumil Müller. Vid slutet av sin jordiska bana 1987 kunde han se tillbaka på mer än 55 år av trogen tjänst, däribland omkring 14 år i koncentrationsläger och fängelser på grund av att han inte ville kompromissa i fråga om sin tro.

 År 1931, vid 16 års ålder, gick Bohumil i lära för att bli sättare. Hans bror, Karel, lärde sig bokbinderi. Deras far, Tomáš Müller, var en framträdande medlem av brödraförsamlingen, i vilken man var mycket stolt över sina gamla traditioner och sin historia. Karels chef gav honom biljetter till ”Skapelsedramat i bilder”. Karel kom begeistrad hem efter den första visningen. Han beskrev allt han hade sett och hört, och han gav sin far två böcker på tyska som han hade fått tag i. Kvällen därpå kom han hem ännu mer begeistrad och hade med sig boken Skapelsen på tjeckiska. När han beskrev sina intryck, nämnde han att han vid slutet av programmet hade lämnat sin adress för att bli inbjuden till ytterligare bibliska tal.

Omkring en månad senare, precis då familjen hade avslutat sin söndagslunch, ringde det på dörren. Bohumil Müller skrev senare: ”Far gick för att öppna. Han samtalade en stund med besökaren i farstun och återvände sedan till köket med ett förvånat ansiktsuttryck. Det första han sade var: ’Jag har aldrig upplevt något liknande. Tänk bara, en man gör sig besväret att besöka oss på en söndag för att inbjuda till ett föredrag! Det är ett tal som hålls av bibelforskarna. Vi från brödraförsamlingen skulle aldrig göra något sådant. Vi är för lata!’” Senare började familjen Müller regelbundet komma tillsammans med den lilla gruppen av Jehovas vittnen.

Med tiden överlämnade sig Bohumil åt Jehova, men han blev inte döpt förrän omkring två år senare. Vid det laget tjänade han redan som medhjälpare åt församlingens tillsyningsman (då kallad tjänstedirektör), ledde möten och arbetade i Betelhemmet vid Sällskapets avdelningskontor i Prag. På den tiden insåg inte alla vittnen till fullo det allvarliga i det kristna dopet.

Libuše Štecherová, Bohumils kusin, lärde känna sanningen ungefär vid den här tiden. Hennes dop dröjde inte  så länge. Syster Štecherová sade senare: ”Min farbror, Tomáš Müller, var en mycket religiös man. En sommareftermiddag 1932 berättade han om Guds namn, Jehova, om världens framtid och om de anmärkningsvärda bibliska möten som en grupp som kallades Jehovas vittnen hade. Som avslutning gav han mig boken Befrielse av J. F. Rutherford. Jag började inse att det var något som min Skapare ville att jag skulle förstå. Vid mitt allra första tjänstemöte hörde jag talas om ett dop som skulle ske i Prag, det andra tillfället till detta. Jag satt där och lyssnade men hade ingen aning om vad som snart skulle hända. På vägen hem frågade farbror Müller mig: ’Skulle inte du också vilja bli döpt?’ ’Men jag vet ännu inte något’, invände jag. ’Du är som en proselyt’, fortsatte min farbror. ’Du känner till Bibeln. Du behöver bara få klart för dig vilka tider vi lever i och vad Guds vilja är för dig.’ Jag bad honom därför att skriva upp mig för dop, och den 6 april 1933 blev jag döpt.” Syster Štecherová lärde sig vad Guds vilja var för henne, och hon tjänade honom troget till sin död 1995.

På den tiden leddes inte bibelstudier med nyintresserade personer. Övningen för tjänsten på fältet bestod ofta i att man helt enkelt följde med en förkunnare till en dörr för att iaktta hur det gick till och att man sedan blev ivägskickad på egen hand.

 Många kvinnor lärde känna sanningen under de här åren. Tjänsten blev det viktigaste i livet för åtskilliga av dessa, och de uträttade mycket. De tog ofta med sig sina barn, och det ledde till att barnen också fick del av Jehovas välsignelse. Blanka Pýchová var tio år, när hon började ta del i tjänsten tillsammans med sin mor. Hon minns särskilt en händelse: ”Min mor och jag hade fått i uppgift att arbeta i en by. Mor sade till mig att arbeta runt torget i byn, medan hon gick till de kringliggande husen. När jag kom fram till torget, upptäckte jag till min stora förskräckelse att det var fullt av gäss. Jag var inte rädd för några andra djur än gäss. De väste åt mig, och när de försökte bita mig, använde jag bokväskan som sköld. Men det var inte lätt, och i desperation bad jag: ’Herre Jehova, hjälp mig!’ Helt plötsligt flydde gässen, och intill mig stod en stor sanktbernhardshund. Jag klappade hunden, och den följde mig från hus till hus. Gässen vågade inte komma nära mig igen.” Blankas mor hjälpte henne sedan att urskilja Jehovas kärleksfulla omtanke i det som hade hänt.

Att nå människor på många sätt

År 1932 kunde ett annat hjälpmedel börja användas i tjänsten på fältet i denna del av Europa. Tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (nu känd som Vakna!) började ges ut på tjeckiska. Det året spred man 71.200 exemplar. Efter att ha läst Den Gyllne Tidsåldern var det många som villigt tog emot annan litteratur som behandlade Bibeln mer utförligt.

För att alla skulle få möjlighet att dra nytta av de goda nyheterna om Guds kungarike sändes pionjärer från Tyskland. De levde enkelt, så att de kunde ägna sig åt detta arbete. Av de 84 pionjärer som rapporterade under 1932 var 34 från Tyskland. För många av dem innebar det att lära sig ett nytt språk. Vad kunde de åstadkomma innan de behärskade språket? Oskar Hoffmann, en tysk broder som tjänade i Prag,  sade: ”Även om jag inte kunde landets språk, besökte jag dagligen människor i deras hem. För att hjälpa dem att förstå varför jag besökte dem bad jag dem läsa ett vittnesbördskort som innehöll en kort tryckt predikan på deras språk. På detta sätt lämnades tusentals bibliska publikationer till det tjeckiska folket.”

En särskild lag mot tillströmningen av utlänningar krävde att de flesta pionjärer från andra länder måste ge sig av 1934. Men mycket gott arbete hade utförts. Under det året hade pionjärerna vittnat i de flesta områden som inte var tilldelade en grupp.

Samma år som de utländska pionjärerna var tvungna att ge sig av försåg Sällskapet vittnena i landet med grammofonskivor med bibliska tal inspelade. Bröderna i landet visade prov på en initiativförmåga som var berömvärd. Församlingen i Prag köpte en motorcykel med sidovagn, en Indian 750, i vilken de monterade högtalarutrustning. När de kom till ett torg i en stad eller en öppen plats i en by, satte de högtalarutrustningen på ett högt trebensstativ och spelade musik medan de gjorde besök från hus till hus. När det hade samlats en skara människor, som hade hört musiken, brukade bröderna spela en grammofonskiva med en kort biblisk predikan. På detta sätt kunde de vittna för hundratals människor i flera byar under en enda söndagsförmiddag.

Laglig inregistrering

År 1930 hade man vidtagit åtgärder för att ge Jehovas vittnens verksamhet i Tjeckoslovakien en laglig grund. Detta inbegrep bildandet av organisationer som hade befogenhet att äga egendom, skaffa litteratur och utföra andra nödvändiga tjänster.

Ett särskilt möte hölls i Prag, där deltagarna välkomnade ett förslag att bilda två organisationer och godkände deras  stadgar. Den första organisationen kallades Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet (tjeckoslovakiska avdelningen). Dess uppgift var att se till att det fanns publikationer, ombesörja möten och distribuera litteratur. Den andra organisationen kallades Mezinárodní sdružení badatelů Bible, československá větev (Internationella Bibelstudiesällskapet, tjeckoslovakiska avdelningen), och var belägen i Prag. Den utgjorde ett juridiskt organ för att ha tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet i Tjeckoslovakien. Man upprättade tre kontor för Internationella Bibelstudiesällskapets tjeckoslovakiska avdelningskontor, där vart och ett skötte om angelägenheter i var sin del av republiken. Tillsynen över arbetet i de tjeckiska områdena sköttes av ett kontor i staden Brno med Antonín Gleissner som ordförande. Dessa organisationer bidrog till att främja evangeliseringsarbetet i Tjeckoslovakien.

Tre år senare, 1933, öppnade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i Prag för att trycka litteratur. Detta var nödvändigt på grund av den svåra situation som rådde i Tyskland efter Hitlers maktövertagande. I Tyskland hade förbud införts, och Sällskapets avdelningskontor i Magdeburg hade konfiskerats. Edgar Merk från Magdeburg förordnades som landstjänare vid avdelningskontoret i Prag. Karel Kopetzky från Prag utsågs till att ha tillsyn över Betelhemmet och kontoret.

Allt gick emellertid inte friktionsfritt i Prag. Till följd av personlig stolthet och andra faktorer uppstod konflikter mellan dessa båda bröder. År 1936 fick Sällskapets centraleuropeiska kontor, som låg i Schweiz, hand om tillsynen över avdelningskontoret i Prag. Kort därefter drog sig Karel Kopetzky och Josef Güttler, vilka båda hade ansvarsställningar i Sällskapets juridiska organisation i Tjeckoslovakien, tillbaka. De ersattes av Josef Bahner och Bohumil Müller. Ny landstjänare blev Heinrich Dwenger, en vänlig och lojal Jehovas  tjänare som redan hade skött en mängd teokratiska uppdrag. Under kärleksfull tillsyn fortsatte församlingarna att med glädje ta del i förkunnandet av de goda nyheterna om Guds kungarike — nyheter som människor i en alltmer instabil värld var i stort behov av.

Styrkta av internationella möten

Jehovas vittnen i Tjeckoslovakien var väl medvetna om att Jehovas vittnen i andra länder anordnade sammankomster, och de hade en stark önskan att ha en sammankomst i Tjeckoslovakien.

Man planerade ett stort internationellt möte, som det då kallades, i Prag, och det skulle hållas dagarna 14–16 maj 1932 i Varietéteatern. Detta var den första av sådana internationella sammankomster i landet. Det offentliga talet, som behandlade temat ”Europa före ödeläggelsen”, var mycket lämpligt. Programmet tolkades till ryska, slovakiska, tjeckiska, tyska och ungerska. Närvaroantalet var 1.500. Det avgavs ett kraftfullt vittnesbörd. Under sammankomstdagarna lämnades mer än 21.000 publikationer, när delegaterna tog del i tjänsten från hus till hus.

År 1937 hölls ännu ett internationellt möte i Prag. Hundratals besökare kom från bland annat Polen, Tyskland, Ungern och Österrike. ”Det var en underbar sammankomst!” erinrade sig broder Müller senare.

Predikandet av de goda nyheterna fortsatte att ha framgång i hela Tjeckoslovakien. Under 1937 gjorde vittnena gott bruk av 7 högtalarutrustningar och 50 grammofoner för att spela upp inspelade bibliska tal. Det året användes den här utrustningen vid 2.946 offentliga framställningar för sammanlagt 31.279 åhörare. En rapport om arbetet i Tjeckoslovakien för det året lyder: ”Över hela landet gick arbetet med att predika de goda nyheterna framåt. Budskapet har hörts av  människor såväl i stora städer som i byar; det har till och med nått palats och bondgårdar uppe i bergen.”

Det uppdykande nazistiska hotet

Andra världskriget närmade sig. Spänningen ökade i Europa. Hur skulle Jehovas vittnen ta itu med situationen? Att man av samvetsskäl kunde vägra militärtjänst var ännu inte allmänt känt i Tjeckoslovakien. Ingen av de större traditionella religionerna upprätthöll Bibelns normer när det gällde att bevara kristen neutralitet. Den förste som sattes i fängelse på grund av kristen neutralitet i detta land var Bohumil Müller. Han skrev: ”Den 1 oktober 1937 var det meningen att jag skulle börja göra min militärtjänst. Men mitt samvete sade mig att Gud inte vill att hans tjänare skall ’lära sig att föra krig’. (Jes. 2:4) Jag litade på att Jehova skulle ge mig tillräcklig styrka och uthållighet för prövningar som väntade. I slutet av mars 1939 hade jag, på grund av mitt ställningstagande, blivit kallad inför en militärdomstol fyra gånger och varje gång dömts till flera månaders fängelse. När jag ser tillbaka på den tiden, kan jag nu säga att jag är tacksam för dessa prövningar, eftersom de förberedde mig för mycket svårare tider som skulle komma.”

Allteftersom det nazistiska hotet tilltog, ökade trycket på Jehovas tjänare. I området nära gränsen till Tyskland intensifierades motståndet. I augusti 1938 förbjöds Jehovas vittnens möten, och de började därför samlas i små grupper. Libuše Štecherová skrev: ”Under 1938 ökade den politiska spänningen, och vi var tvungna att öva oss i att vittna under nya förhållanden. Senare, under kriget, gjorde vi oss väl bekanta med en person innan vi talade med honom om vår tro.”

Under 1938 vidtog Tyskland åtgärder för att överta Sudetlandet, som på den tiden låg innanför Tjeckoslovakiens gräns. I ett försök att avvärja krig gav England och Frankrike sitt tysta medgivande till Hitlers krav att Sudetlandet skulle bli en  del av Tyskland, och folket som bodde där kom under nazistiskt styre.

Den tyska ockupationen börjar

Den 15 mars 1939 ockuperade tyska trupper hela Böhmen och Mähren. Hitler bildade en ny stat som kallades protektoratet Böhmen-Mähren med egen president och en marionettregering.

Gestapo vidtog snabbt åtgärder mot Jehovas vittnen. Den 30 mars kom de till Sällskapet Vakttornets kontor i Prag. Den 1 april frigavs Bohumil Müller efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för sin kristna neutralitet. På väg från fängelset till järnvägsstationen ringde han till avdelningskontoret. Han sade senare: ”Jag sade till dem att jag skulle komma nästa dag och göra vad jag än kunde. Vi var tre på Betel den dagen. Det fanns mycket arbete att göra. En del av tryckeriutrustningen fanns redan på plats vid en hamn för transport till Nederländerna. Det övriga behövde packas omgående. Broder Matejka och jag tog hand om den uppgiften, medan broder Kapinus rensade kontoren och Betels lokaler. Under tiden översatte vi också tidskrifterna — Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!). Vi lyckades också föra ut en stor mängd böcker och broschyrer på tjeckiska som Gestapo inte hade brytt sig om under en razzia i mars. Detta trots att Gestapo kom till avdelningskontoret flera gånger under avvecklingen.”

När Tjeckoslovakien nu var ockuperat, var det uppenbart att det skulle bli mycket svårt att predika. Många bröder lämnade landet. Broder Dwenger reste till Schweiz kvällen innan Gestapo kom för att arrestera honom. Broder Müller förberedde sig också för att resa. Han hade fått det nödvändiga tillståndet från myndigheterna att göra detta, när det kom ett brev från avdelningskontoret i Bern som antydde att det  skulle vara fördelaktigt om han kunde fortsätta sitt uppdrag att ge behövlig tillsyn och uppmuntran åt vännerna i Tjeckoslovakien. Broder Müller accepterade genast detta, och för att han inte skulle ändra sig förstörde han sitt pass.

Fyrtioåtta år senare sade han: ”Om någon nu skulle fråga mig om jag någonsin ångrade att jag inte lämnade Prag våren 1939, skulle jag utan tvekan svara: ’Nej!’ Jag har aldrig ångrat att jag stannade. Med tiden insåg jag att det var här jag hörde hemma. Det var här som Jehova och hans organisation hade placerat mig. Allt det grymma lidande och all den misshandel som jag ofta fick uthärda uppvägdes mer än väl av den glädje jag kände när jag såg hur arbetet växte från år till år och hur skaran av glada tillbedjare av den Allsmäktige ökade runt omkring mig!”

Från 1939 och framåt blev många arresterade av Gestapo. Otto Buchta, en andlig pelare i Brnoförsamlingen, var bland dem som arresterades, och han dog senare i koncentrationslägret Mauthausen. Broder Kapinus, som tidigare hade tjänat vid avdelningskontoret i Prag, arresterades på hösten 1940 tillsammans med andra bröder och systrar från Mähren. Trots detta fortsatte trogna vittnen för Jehova att predika ordet var de än kunde.

En del som hade tjänat Jehova under mer gynnsamma tider övergav hans tillbedjan och förenade sig med hans folks fiender. Karel Kopetzky hade varit en mycket duglig och nitisk broder. Men när broder Müller, som tidigare hade varit hans medarbetare, träffade Kopetzky år 1940, var denne en helt annan man. Följande inträffade: Bröderna hade duplicerat en biblisk publikation och lagt den i flera kuvert för att postas. Broder Müller lade dem i en väska och cyklade från postkontor till postkontor i Prag. Han lade några kuvert i varje brevlåda. Han sade: ”När jag kom fram till ett av postkontoren, såg jag en man som väntade vid kassan iklädd en sådan  uniform som SS-männen bar. Jag stannade, men innan jag bestämde mig för vad jag skulle göra, vände sig mannen om, och vi stod ansikte mot ansikte. Under ett ögonblick stirrade vi på varandra. Till min stora förvåning var det en före detta broder jag såg i ögonen, Karel Kopetzky! Jag återfick snabbt fattningen, gick till en av kassorna och tog en blankett, lämnade postkontoret och skyndade i väg på cykeln.”

Året därpå blev broder Müller, som då hade tillsynen över verket i landet, arresterad och förd till koncentrationslägret Mauthausen.

Att predika i ”eldsugnen”

Under årens lopp har det skrivits mycket om koncentrationslägren och det lidande som våra bröder upplevde där. Bland dem som fick sitta i koncentrationsläger var Jehovas vittnen från Tjeckien. Vi skall inte uppehålla oss vid detaljer när det gäller vad de fick utstå, utan i stället vid hur de blev andligen uppbyggda och hur de byggde upp andra till och med i ”eldsugnen”. — Jämför Daniel 3:20, 21.

På den tiden kände människor runt hela jorden till namnet på den tjeckiska byn Lidice. Den 9 och 10 juni 1942 blev hela byn, på Hitlers direkta order, jämnad med marken som en vedergällning för en tysk officers död. Byns namn skulle utplånas från Europas karta. Božena Vodrážková, som  överlevde dessa fasor, berättade senare: ”Gestapo omringade hela byn. Alla män sköts, barnen fördes till okända platser, och kvinnorna transporterades till koncentrationslägret i Ravensbrück. Där träffade jag vittnen för vår Herre Jehova. ... En gång sade en vän till mig: ’Božena, jag har talat med bibelforskarna. De talar om märkliga ting. Det låter som en saga, men de påstår att det som Bibeln säger är sant, att Guds kungarike skall komma och göra slut på all ondska.’ Senare träffade jag dem själv. De vittnade för mig om Guds kungarike, och jag blev mycket tilltalad av deras budskap.” Ja, Božena blev ett Jehovas vittne.

Många medfångar blev djupt imponerade av Jehovas vittnens uppförande i lägren. Alois Miczek erinrar sig: ”Under kriget blev jag fängslad på grund av mina aktiviteter som kommunist och sattes i koncentrationslägret Mauthausen. Vittnena som var där lyckades på något sätt få tag på Vakttornet och annan litteratur, som de sedan använde för att undervisa några av medfångarna, och SS kunde inte hindra detta. Som en varning beslöt SS därför att skjuta vart tionde vittne i lägret. De ställde upp alla vittnen på led, och vart tionde vittne fördes åt sidan av beväpnade vakter. Men helt plötsligt, som på en given signal, vände sig de återstående 90 procenten av bröderna om och började gå mot gruppen som hade utvalts för avrättning. ’Om ni skall skjuta var tionde, skjut då oss alla!’ Hela lägret fylldes av djup respekt inför denna handling, och SS-männen blev så imponerade att befallningen återtogs. Jag var ögonvittne till denna händelse.” (Joh. 15:13) Och hur påverkade detta Alois liv?

Hans dotter, Marie Gogolková, förklarar: ”Att min far iakttog Jehovas vittnen i Mauthausen ledde till att han omfattade sanningen. Han blev döpt direkt efter kriget, och han predikade nitiskt om Guds kungarike och hjälpte många att lära känna sanningen.”

 Oldřich Nesrovnal från Brno satt också i koncentrationsläger. Varför det? Han avskydde krig och hade därför försökt fly över gränsen till Schweiz. Han greps under flykten, anklagades för spioneri och deporterades till Dachau. Han berättar: ”I tåget som förde oss till lägret fick jag syn på en tystlåten 13-årig pojke som satt nära fönstret och läste något. Det verkade som om han försökte gömma det han läste. Jag frågade vad det var, och han svarade: ’Bibeln.’ Han sade att han inte skulle avsäga sig sin tro på Gud. Jag förstod inte vad pojken menade, men jag höll mig till honom. Han hette Gregor Wicinsky och var från Polen. Följande dag fick jag veta att han var ett Jehovas vittne. Han hade vägrat att skriva på en förteckning över saker som han var tvungen att lämna in. Förteckningen var på tyska, och han var rädd att han skulle skriva under en förklaring som utgjorde en kompromiss. Han blev slagen, men inte ens det knäckte honom. ...

 Jag skrev till min mor och bad om en bibel, och märkligt nog kom den fram. Jag började läsa den regelbundet. En man från Ostrava [i Mähren] lade märke till mig. Han frågade om jag förstod vad jag läste, och jag sade att jag förstod ungefär hälften. ’Skulle du vilja förstå mer?’ ’Ja’, svarade jag. ’Möt mig då i morgon kväll efter klockan sex vid den och den platsen.’ Det här var första gången jag var med vid ett möte hos Jehovas vittnen. Mötena hölls varje dag efter klockan 18, och tre gånger på söndagar. Både talaren och temat var bestämt i förväg. Min ’lärare’ var litteraturtjänaren. Han var lägrets skomakare, och all den handkopierade litteraturen låg gömd under hans arbetspall. Men jag hörde inte av Gregor igen på ett och ett halvt år. Så, i slutet av 1944, såg jag en grupp fångar som återvände från olika sidoläger, och jag kände igen min vän Gregor. Han verkade vara nästan en halv meter längre men fruktansvärt mager. Efter vistelse i karantän var han tillsammans med oss vid mötet. Vi välkomnade varandra hjärtligt, och sedan sade han: ’Jag bad till Herren Jehova att han inte skulle lämna dig ensam här.’ Jehova hade besvarat hans bön.”

Åminnelsefirande i ett koncentrationsläger

Var det under sådana omständigheter möjligt att högtidlighålla minnet av Kristi död? Ja, verkligen! Men vissa undrade ibland hur det skulle gå till. Božena Nováková förklarar:  ”Åminnelsen närmade sig. Jag kände mig obehaglig till mods, eftersom jag trodde att jag inte skulle få möjlighet att ta del av emblemen. Men Jehova ordnade allting. Han kände till min önskan, och när dagen för Åminnelsen kom, kallades jag till en av barackerna. Flera systrar av olika nationaliteter var redan där. Åminnelsen, inbegripet utdelandet av emblemen, ägde rum utan störningar.  Äran och tacksägelsen går till vår Gud, Jehova, och till hans Lamm!”

Men hur hade man fått tag i det osyrade brödet och vinet? Hon tillade: ”Det råkade vara så att i närheten, i staden Fürstenberg, arbetade några Jehovas vittnen på en statlig bondgård, och de lyckades förse oss med emblemen.”

Efter denna välsignelse hade syster Nováková en annan erfarenhet — svår, men trosstärkande. Hon erinrar sig: ”En dag kallades jag till tvättrummet. Det var ett tvättrum med duschar, men när duscharna sattes på, kom det gas i stället för vatten. Förgiftade kvinnor, somliga fortfarande vid liv, kastades i ugnar. Jag hade ingen aning om detta förrän en kvinnlig vakt sade till mig: ’Jaså, en Bibelforscher, då skall du in och gasas! Nu skall vi se om din Jehova kommer att rädda dig!’” När syster Nováková vände sig om, fylldes hennes ögon av tårar, och hon bad: ”Fader Jehova, jag ber dig, om jag skall dö, så låt din vilja ske. Men jag ber för mina barn. Jag anförtror dem helt i din vård.” När hon berättar vad som sedan hände, säger hon: ”Medan jag bad öppnades dörren, och chefsläkaren kom in, såg min lila triangel och sade: ’Bibelforscher, vad gör du här? Vem har skickat hit dig?’ Jag svarade att det var vakten. Han sade: ’Gå ut härifrån! Din plats är där!’ och så pekade han på dörren. Medan jag gick ut, hörde jag vaktens kommentar: ’Nu tror jag att deras Jehova skyddar dem.’”

Vittnande under nazistisk ockupation

Även om inga rapporter över tjänsten på fältet sammanställdes under denna tid, fortsatte predikandet av de goda nyheterna i Tjeckoslovakien. Rǔžena Lívancová, från staden Kladno, skrev: ”Mor lärde oss att tro på Gud, inte på det sätt som prästerna lärde, utan så att vi respekterade människor. År 1940 vittnade en syster från Prag för oss. Jag började  därför lära känna vår underbare Gud och kärleksfulle Fader, Jehova. År 1943 blev min mor, min syster och jag döpta.”

Redan vid den tiden och under krigstiden drog Jehova till sig dem ”som var inordnade rätt för evigt liv”. (Apg. 13:48) František Šnajdr från Prag sade: ”Vi var en katolsk familj, men vi gick aldrig i kyrkan. Jag var maskinist och levde ett ganska normalt liv. Jag besökte ofta pubar där jag spelade kort. En viss man brukade komma, ta ett glas öl och vittna för dem som var där. De brukade driva med honom. Men medan jag spelade kort, lyssnade jag på honom med ett halvt öra. Han talade om Matteus 24:e kapitel. Jag tyckte om det och sade det till honom. Han bjöd därför hem mig. När jag kom dit, pågick ett möte. Där fanns redan sju personer. Jag frågade: ’Säg mig, när kommer prästen?’” Men det kom ingen präst. Josef Valenta, som satt alldeles bredvid František, ledde mötet.

František fortsatte att studera Bibeln, och i augusti 1942 blev han döpt. Följande år arresterades han av Gestapo. Men Jehova fortsatte att sörja för den hjälp som behövdes för hans andliga tillväxt. František förklarade: ”I Mauthausen träffade jag broder Martin Pötzinger. Han var en modig och omdömesgill broder. Han gjorde ett par tofflor åt mig och försåg mig alltid med litteratur. Vi höll regelbundna möten — i hemlighet naturligtvis — varje söndag, precis på der Platz” — det ställe där det hölls upprop för fångarna.

Jan Matuszný insåg också att han behövde andlig hjälp. Han skrev senare: ”Under kriget arbetade jag i en gruva. Tillsammans med mina två bröder spelade jag i en orkester som bestod av gruvarbetare. Jag rökte och drack. Jag var i så eländigt skick att mina händer skakade som händerna på en gammal man. En dag när jag var berusad och kände  mig förtvivlad började jag be högt till Gud, och jag bad honom hjälpa mig att på något sätt finna en lösning på mina problem.”

Strax efter denna händelse talade en förkunnare, som besökte hans köttsliga syster, ingående med honom och gav honom en bibel och tre broschyrer. När han läste dem, blev han övertygad om att det han fick lära sig var sanningen. Han slutade röka och missbruka alkohol, och han lämnade orkestern och började besöka mötena. Han döptes 1943 i en fiskdamm. Han tillade: ”Vi höll möten under hela kriget. Vi lärde oss innebörden av ordet ’kompromissa’ och att det var bättre att dö än att förråda en broder. Detta styrkte oss inför den förföljelse som låg framför oss” — ja, förföljelse som kom trots att kriget hade upphört.

Gott bruk av en period av relativ frid

Sedan kriget upphört kom en period av relativ frihet, och Jehovas folk fick åtnjuta ett visst mått av frid från 1945 till 1949. Det var en tid då våra vänner kunde bygga upp sig andligen och med förnyat nit ägna sig åt sitt gudagivna arbete att predika. — Matt. 24:14.

Det första som behövde göras var att leta reda på alla församlingar och enskilda förkunnare. Några förkunnare hade dött, andra hade flyttat, och tusentals som var av tysk nationalitet och hade bott nära gränsen var på väg att deporteras. Broder Müller, som kanske var en av de första bröderna som återvände hem, arbetade hårt för att återupprätta kontakten mellan församlingarna. Han försökte också kontakta Sällskapets avdelningskontor i andra länder, men till en början utan framgång. I början av juni nådde så ett telegram fram till Bern i Schweiz. Brev började komma från Bern, och vart och ett innehöll flera sidor av Vakttornet på tyska. Man kom snabbt i gång med översättningen. I augusti 1945 framställde  bröderna i Prag det första numret av Vakttornet på tjeckiska sedan kriget, och det var tryckt på en dupliceringsmaskin.

Många kom ihåg vad vittnena hade predikat före kriget, och en del var nu villiga att lyssna. Offentliga bibliska föredrag — inte inspelade tal, utan tal som hölls av kvalificerade talare — började hållas. Hundratals kom för att lyssna. Det första föredraget, med temat ”Frihet i den nya världen”, hölls den 11 november 1945 i en lokal som tillhörde Prags jordbruksbörs. De omkring 600 åhörarna visade stor entusiasm. Under loppet av tre år hölls 1.885 sådana offentliga föredrag i Tjeckoslovakien. Många som nu är Jehovas vittnen säger att de drogs till sanningen genom dessa föredrag.

En sådan person är Tibor Tomašovský, som nu bor i Böhmen. Ett Jehovas vittne som var sysselsatt i sitt  förvärvsarbete träffade Tibor, och under deras samtal nämnde förkunnaren Bibeln. Förkunnarens anspråkslöshet gjorde intryck på Tibor, och han bjöd därför hem honom. Detta ledde till att förkunnaren inbjöd Tibor till ett möte. Tibor sade senare: ”Det min hustru och jag fick uppleva vid det mötet går inte att beskriva. Aldrig hade jag hört ett sådant enastående tal. Tre talare turades om att tala. ’De måste vara högt utbildade’, sade jag till den som satt bredvid mig. ’Nej, de är bara bönder.’ Det vi fick höra var så underbart att vi inte ville gå hem. Följande vecka kunde jag inte koncentrera mig på arbetet på kontoret, och jag väntade ivrigt på söndagen. Vi uteblev aldrig från ett möte.”

Bland de platser där vittnena fortsatte sin tjänst var arbetsläger, där krigsfångar och tyskar som väntade på deportering hölls i förvar efter kriget. En rapport om verksamheten på den tiden lyder: ”Bröderna har haft mycket stor framgång när de besökt tyskar, de flesta nazister, i arbetsläger.” Skulle deras förändrade omständigheter göra dem mer mottagliga för Bibelns sanning? Jehovas vittnen ville ge dem den möjligheten.

I november 1945 kom ett meddelande om att broder Müller förordnats att vara tillsyningsman för avdelningskontoret. Följande sommar lyckades bröderna köpa ett nästan nytt fyravåningshus i Suchdol, nära Prag. Därigenom fick man en lugn arbetsplats och trevliga bostäder till Betelfamiljen. Landet delades upp i kretsar, var och en bestående av ungefär 20 församlingar, och man började regelbundet hålla kretssammankomster. Detta visade sig bli en stor välsignelse. I samband med sådana sammankomster gjordes alltid anordningar för tjänst från hus till hus, och ett fint vittnesbörd gavs genom det offentliga föredraget på söndagseftermiddagen. När skolan i teokratisk tjänst började fungera i församlingarna, blev fler bröder, med hjälp av  Jehovas ande, kvalificerade att hålla offentliga föredrag, och förkunnarna blev bättre undervisare.

Man anordnade även områdessammankomster. Talen ”Glädjens, I nationer” och ”Fredens furste” var inslag vid en sammankomst 1946. Den hölls i Besední du̇m, en klubblokal i Brno, och 1.700 var närvarande. Franz Zürcher från Bern i Schweiz var närvarande vid det tillfället. Året därpå hölls ännu en sammankomst i Brno, och då medverkade tre medarbetare vid världshögkvarteret i programmet — N. H. Knorr, M. G. Henschel och H. C. Covington. Det  offentliga föredraget, ”Stor glädje för alla folk”, annonserades i hela staden med affischer och löpsedlar, och 2.300 kom för att lyssna. Många lämnade sin adress och uttryckte en önskan att bli inbjudna till kommande möten.

I början av 1948 uppstod en regeringskris. Kommunisterna kom till makten. Jehovas vittnen fortsatte att nitiskt predika de goda nyheterna. De upplevde en 25-procentig ökning av antalet förkunnare av Guds kungarike det året. I september hölls ytterligare en sammankomst — denna gång i Prag. Det offentliga föredraget bar det passande temat ”Guds rike — hoppet för hela mänskligheten”. Med tanke på vad som låg framför dem visade sig även talet ”Bevara ostraffligheten under prövning” vara mycket lämpligt. Redan medan sammankomsten pågick, förberedde fiender till Jehovas folk ett angrepp.

Mörka moln tornar upp sig igen

Det hade inte ens gått fyra år sedan bröderna hade frigetts från fängelse, men klimatet ändrades snabbt. I november 1948, vid en kretssammankomst i Karlovy Vary i västra Böhmen, tornade mörka moln upp sig. Själva sammankomsten blev inte avbruten. Men när broder Müller höll det offentliga föredraget på söndagseftermiddagen den 28 november, satt civilklädda agenter för hemliga polisen på några av de bakre platserna. När broder Müller samma dag åt kvällsmat, fick han besök av Oldřich Skupina, som var tillsyningsman i Karlovy Vary-församlingen, och denne berättade upprört att hemliga polisen hade sökt igenom flera bröders hem och konfiskerat deras litteratur.

Broder Müller gjorde ihärdiga försök att ringa till Betel i Prag, men ingen svarade. Något allvarligt hade tydligen hänt också där. Han återvände snabbt till Prag. När han närmade sig Betelbyggnaden, såg han två män som låtsades vara  arbetare men som höll Betelhemmet under uppsikt. Vid Betel träffade han en broder som berättade att flera agenter för hemliga polisen hade sökt igenom hela fastigheten och plomberat kontoret. Inom 45 minuter efter hans ankomst dök det upp två tjänstemän från inrikesministeriet vid Betelhemmet, och de meddelade att byggnaden hade blivit konfiskerad. Broder Müller protesterade och påpekade att en konfiskering måste föregås av ett domstolsbeslut. Sedan de gått lyckades han flytta några pärmar, som säkerhetspolisen inte hade funnit, till sina föräldrars hus. Men när han återvände till Betel, väntade en agent där med order att arrestera honom och de två systrar som var med honom. De andra medlemmarna av Betelfamiljen hade redan blivit arresterade.

Hade ett domstolsbeslut utfärdats så snabbt? Nej. Flera månader senare, medan bröderna satt fängslade, fick broder Kapinus, en av de fängslade, ett brev. Det innehöll inrikesministeriets beslut, daterat den 4 april 1949, att lägga ner Sällskapets verksamhet och konfiskera dess egendom — mer än fyra månader efter fullbordat faktum.

Trots detta avbröt den statliga domstolen i juli den rättsliga processen mot bröderna på grund av brist på bevis. De fick lämna häktet. Ändå lämnade de inte domstolsbyggnaden som fria människor. Två tjänstemän vid inrikesministeriet stoppade dem och informerade dem om att de, enligt ett beslut från den kommunistiska politiska kommittén, skulle sändas till ett arbetsläger under två år. Det som inte kunde åstadkommas genom lagliga medel utfördes helt enkelt genom ett egenmäktigt påbud. Broder Müller fördes till Kladno, där han sattes att arbeta i en kolgruva.

Arresteringsvågen som svepte över landet medförde stora prövningar för Jehovas vittnen. Ändå hände inte det som de kommunistiska ledarna hade väntat sig. De hade sagt till broder Müller när han var i fängelse: ”Hugg av huvudet, så  kommer kroppen att dö.” De trodde att han och andra ansvariga bröder var ”huvudet”, för de insåg inte att den kristna församlingens verkliga huvud är Herren Jesus Kristus i himlen. — Ef. 4:15, 16.

Sann tillbedjan består

Trots pressen under den här svåra tiden upphörde inte den sanna tillbedjan. Snart började bröderna göra anordningar för att arbetet med att vittna om Jesus som den messianske kungen skulle fortsätta framåt. Josef Skohoutil i Prag förklarar: ”Några dagar efter det att förföljelsen börjat fick jag besök av broder Gros, en tillsyningsman i staden. Han gav mig namnen på tio förkunnare och sade till mig att ta hand om dem.” Under en tid försökte de fortsätta att vittna från hus till hus, men undan för undan lärde de sig andra sätt att utföra arbetet på.

 Trots att många bröder satt i fängelse fortsatte de som var i frihet att komma tillsammans. Offentliga lokaler kunde inte användas, men sammankomster med ett förkortat program hölls i stora lägenheter. Emellanåt hölls större sammankomster i skogen. År 1949 hölls den första i byn Oldřichov, nära staden Nejdek. En sluttning med utskjutande stenar erbjöd sittplatser åt de 200 som var närvarande. Strax intill låg ett övergivet hus, en lada och en damm. Inför dopet satte man upp en skiljevägg i ladan för att ordna med omklädningsrum för män och kvinnor. Man rensade dammen och gjorde i ordning en trätrappa som ledde ner i vattnet. Trettiosju personer döptes vid det tillfället.

Hur fick man tag i bibliska publikationer för studium? Broder Vykouřil från Teplice berättar: ”År 1950 var vi bara tre i Teplice. Från en syster i Schweiz brukade vi få Vakttornet på franska med post. Under en period var kontakten bruten, men den kunde återupptas efter någon tid. Jag började få brev på ett symbolspråk. I dessa brev ombads jag att finna någon som kände någon annan som i sin tur kände ytterligare en annan person, och så skulle kontakten återupptas. De ledande bröderna var i fängelse, och därför var vi tvungna att på nytt upprätta kontakt med organisationen. Vi verkade utan några officiella förordnanden — alla gjorde vad som behövdes. Vi upphörde dock aldrig att få Vakttornet.”

Detta var början på en av de svåraste perioderna i Jehovas vittnens historia i detta land. Det var enbart tack vare Jehovas vägledning som arbetet inte upphörde. Trots många prövningar fortsatte verket i stället att öka.

En tillfällig lindring

I början av 1950 blev alla Jehovas vittnen, både bröder och systrar, helt oväntat frisläppta ur arbetslägren. Vad väntade dem? Broder Müller berättar: ”Jag var glatt överraskad  över den goda organisation som hade byggts upp i vår frånvaro.” Jehovas ande hade påverkat yngre bröder, bland dem Jan Sebín och Jaroslav Hála, att nitiskt ta ledningen. Jaroslavs far hade arresterats 1948 (och längre fram dog han i fängelse), men Jaroslav blev ett gott föredöme och en fin källa till uppmuntran för många bröder och systrar. De frisläppta vittnena fann att antalet aktiva vittnen i landet (det tidigare Tjeckoslovakien) hade ökat med 52 procent på två år, från 1.581 till 2.403. Följande år blev det ytterligare 38 procents ökning.

När boken ”Låt Gud vara sannfärdig” år 1951 gavs ut på tjeckiska i sex delar, blev detta en grundval för ytterligare tillväxt. Denna publikation skulle ligga till grund för bibelstudier i hem. Den innehöll vad som behövdes för att få en bra start i ett liv av tjänst för Jehova.

De kommunistiska ledarna såg dock inte med blida ögon på Jehovas vittnens verksamhet. År 1952 började ytterligare en lång period av svår förföljelse för Jehovas folk.

In i ”eldsugnen” igen

Tidigt på morgonen den 4 februari 1952 arresterades broder Müller återigen av hemliga polisen. Den här gången kördes han till fängelset med förbundna ögon. Han skrev senare: ”Under de följande 14 månaderna tilläts jag inte lämna min isoleringscell utan en bindel för ögonen. Ungefär varannan dag ledde förhörsledaren mig till sitt kontor. Där fick jag genomgå långa förhör då de försökte övertala mig att erkänna att jag hade varit inblandad i spionage och likaså att jag hade gjort mig skyldig till landsförräderi. Ett otal polisrapporter skrevs som sedan förstördes, varefter nya rapporter skrevs. Förhörsledarna försökte hela tiden med nya metoder i sina ansträngningar att få rapporten att innehålla åtminstone en svag antydan om skuld. Jag vägrade gång på  gång att skriva under sådana rapporter. Omkring 16 år senare, när jag var fri, berättade en tjänsteman vid inrikesministeriet att jag hade funnits med på en lista över personer som skulle likvideras. Den 23 mars 1953 fördes jag med förbundna ögon till domstolsförhör i Pankrác. Mina båda medarbetare och jag utsattes för en oerhörd psykisk press. Förhöret varade i två dagar. Det hölls i största hemlighet. Åhörarplatserna upptogs uteslutande av förhörsledare från inrikesministeriet.”

Det visade sig att den 4 februari 1952 hade varit en dag av massarresteringar över hela Tjeckoslovakien. Den dagen arresterade hemliga polisen sammanlagt 109 Jehovas vittnen (104 bröder och 5 systrar).

Bland dem som sattes i fängelse den dagen var Emílie Macíčková. Hon berättar: ”Den 4 februari 1952, när min man var på sjukhuset, kom tre män och en kvinna från hemliga polisen till vårt hem klockan halv fyra på morgonen. Jag arresterades omedelbart. De gjorde en grundlig husrannsakan och konfiskerade det de fann. De förde mig till polisstationen i Ostrava. Där fanns redan många vittnen. Vi arresterades i klump. De satte oss i nykalkade men illaluktande, kalla celler, gav oss kallt vatten att tvätta oss i och låste sedan järndörrarna. Varje gång de förde oss någonstans satte de på oss svarta glasögon. De sände in infiltratörer i våra celler, men vi talade enbart om Guds kungarike med dem. Dessa angivare sjöng till och med våra Rikets sånger och låtsades be — så mycket ansträngde sig våra fiender för att bryta ner oss, men Jehova styrkte oss!”

En skandalös rättegång i Prag

Detta var en tid då det förekom många politiska rättegångar i Tjeckoslovakien. Domarna som följde på dessa rättegångar var extremt hårda — antingen många års  fängelse eller döden. Rättegången mot Jehovas vittnen den 27 och 28 mars 1953 ägde rum under denna period. Bakom stängda dörrar hölls två skenrättegångar mot ledande tillsyningsmän bland Jehovas vittnen. Den andra ägde rum en månad efter den första. Domarna löd: ”Müller och Fogel: Dömda till 18 års fängelse. Anklagade Sebín, Gros och Hála: 15 år; Nahálka: 12 år; Novák: 8 år och Porubský: 5 år. Alla de anklagade underkastas konfiskering av egendom och förlust av medborgerliga rättigheter.”

Den enda information om dessa rättegångar som gjordes tillgänglig för allmänheten fanns i tidningarna. Vad stod det i dem? Ett exempel är denna förvanskade rapport, som publicerades den 30 mars i den kommunistiska dagstidningen Rudé právo (Den röda lagen): ”I sitt hat mot folkets demokratiska Tjeckoslovakien skyr amerikanska imperialister inga medel för att leda våra arbetande massor bort från socialismens väg. ... Distriktsdomstolen i Prag behandlade ett slag av destruktiv verksamhet som utförts av amerikanska imperialister. ... De åtalade var de ledande medlemmarna av en religiös sekt vars anhängare kallar sig Jehovas vittnen. Denna organisation, som styrs från Brooklyn i USA och som har varit förbjuden i vårt land sedan 1949 på grund av dess destruktiva tendenser, har smugglat in kosmopolitiska ideologier i Tjeckoslovakien, vilka under täckmantel av ren kristendom var ämnade att underminera moralen hos våra arbetande massor och uppmuntra till hat mot staten och dess lagar. Vidare hade de börjat förbereda sina anhängare för ett eventuellt krig där dessa skulle spela rollen som femtekolonnare.”

Denna förvanskning av fakta för att rättfärdiga domstolens agerande utgjorde ett precedensfall som man följde över hela landet.

 Att finna fårlika personer i fängelserna

Även som fånge hade man möjligheter att vittna. Det krävdes påhittighet, men våra bröder fann alltid på råd. Det fanns människor i fängelserna som reagerade positivt på sanningen i Bibeln. En av dessa var František Janeček från Čáslav. Han erinrar sig: ”Under kriget hade jag deltagit i motståndsrörelsen. År 1948 ogillade jag den nya formen av våld, och eftersom jag öppet motstod orättvisa, dömdes jag till elva års fängelse. I fängelset tilläts jag att ha en bibel, och under perioder då jag inte arbetade undervisade jag till och med från den. Bröderna antog därför att jag var präst. Vi bodde i olika baracker, men ibland gick vi nattvakt, kallad brandvakt, utanför våra baracker. En natt när jag höll vakt var det mycket kallt, och himlen var stjärnfylld. En annan fånge, som också började sitt vaktpass, kom ut från grannbarackerna. Jag sade till honom: ’Du är också här för att slava för Farao, eller hur?’ ’Vet du vem Farao var?’ frågade han mig. ’Ja, Egyptens härskare.’ ’Vet du också vem han förebildade?’ ’Nej!’ ’Kom över hit, så skall jag berätta det för dig.’ Vi gick tillsammans i två timmar, och han gav mig en bra förklaring. Jag gjorde snabba framsteg. Gud älskade mig och såg min längtan efter sanningen.” František förenade sig med Jehovas vittnen i att studera Bibeln, och snart rapporterade han mellan 70 och 80 timmar i tjänsten för Jehova varje månad.

Många som lärde känna sanningen i fängelse döptes också där. Hur gick det till? Ladislav Šmejkal, som lärde känna sanningen när han var politisk fånge, förklarar: ”Vid gruvan där vi arbetade hade vi tillträde till de stora luftkompressorernas kyltorn. I juni 1956 blev jag, tillsammans med flera andra, döpt i reservoaren i ett av dessa torn. Det var inte lätt, för vi måste göra det under en kort rast före eftermiddagsskiftet. Vi tog våra underkläder, gick till tornet, döptes,  bytte snabbt om och anmälde oss sedan för tjänstgöring.” De var tacksamma över att Jehova hade hjälpt sina tjänare att komma på ett sätt att visa sitt överlämnande i lydnad för Jesu Kristi befallning. — Matt. 28:19, 20.

”Helgon” i kolgruvorna

Förbudet mot Jehovas vittnen upprätthölls på olika sätt och i olika grad. Det var inte likadant på alla platser eller vid alla tider. Under alla omständigheter bemödade sig bröderna samvetsgrant om att bevara sin kristna ostrafflighet. På grund av detta blev många av dem fängslade.

Till följd av ett regeringsbeslut år 1958 beviljades alla kolgruvearbetare under 30 års ålder befrielse från militärtjänst. I stället för att vänta på att bli arresterade och dömda till fängelse — och kanske arbeta i gruvorna — bevarade några bröder ett mått av frihet genom att ta anställning i gruvorna. (Ords. 22:3) Därav kom det sig att ”helgon” eller ”präster”, som dessa vittnen kallades av andra, anställdes i många gruvor. Eftersom det fanns många Jehovas vittnen i vissa gruvor, började de bilda starka församlingar där bröderna växte till i andlig mogenhet och blev kvalificerade tjänare.

Under 10 års tid arbetade Eduard Sobička i en gruva i byn Kamenné Žehrovice nära staden Kladno. Han säger: ”Såvitt jag kan minnas var det som mest 30 bröder som arbetade under samma period i den gruva där jag var  anställd. Vi arbetade i olika skift, och vi fastställde en regel för oss själva för att undvika att hålla oss så tätt till varandra att vi särskilde oss från de andra gruvarbetarna. Trots det väckte ’helgonen’, som vi vanligtvis kallades, stor uppmärksamhet. Vi hånades och förolämpades, men respekterades samtidigt i det tysta.” Där i gruvorna tog de vara på tillfällen att vittna, och när intresse visades, lånade de även ut den dyrbara bibliska litteraturen.

På semester med andra vittnen

Trots att det var svåra tider, fick Jehovas folk möjlighet till semester. Med omsorgsfull planering blev sådana semestrar inte bara en tid för att samla krafter fysiskt sett, utan också en tid av andlig uppbyggelse. I en tid när man höll möten med högst 10 personer närvarande kan man föreställa sig hur det kändes när kanske 30 Jehovas vittnen var tillsammans i en vecka eller två!

 Det var viktigt att fatta förståndiga beslut när det gällde vem man skulle inbjuda. De som skötte planeringen strävade efter att inte ge företräde åt de yngre framför de äldre och inte heller åt bröder framför systrar. Man strävade också efter att låta flera andligt mogna kristna bröder ingå i gruppen, så att de kunde ge den tillsyn som behövdes.

Man var mycket angelägen om att det skulle bli ett balanserat andligt program. Det dagliga schemat var ungefär så här: Morgonbön, dagens text och bibelläsning. Vissa eftermiddagar var det timslånga möten. På kvällarna hade man ofta en andlig samvaro med ett förberett program. Resten av dagen kunde disponeras fritt. Vännerna kunde studera, vandra, simma eller göra något liknande. Tjänsten på fältet var vanligtvis kombinerad med en utflykt, men också här fanns det oskrivna regler att följa. Försök föreställa dig en grupp på 20 vandrare. I byar, i skogen och på fälten mötte de folk som bodde i trakten. När de fick kontakt med någon, lämnade en broder eller en syster gruppen och försökte få i gång ett samtal. Resten av gruppen fortsatte vandringen.

Dessa semestrar, som man hade i grupp, gav mycket goda resultat. De var trosstärkande, och de tjänade till att sprida de goda nyheterna. Dessa gruppsemestrar är en väsentlig del av Jehovas vittnens nutida historia i detta land. Men Jehovas tjänare kunde aldrig tillåta sig att släppa den andliga vaksamheten.

Ett listigt angrepp

Satan, Djävulen, ”lögnens fader”, försöker undergräva förtroende och tillit genom att förvränga fakta och genom att förtala Guds trogna tjänare. (Joh. 8:44) Han använde den taktiken för att försvaga det forntida Israel, för att vända judar under det första århundradet mot Kristus och för att försöka splittra den första kristna församlingen. (4 Mos. 13:26– 14:4; Joh. 5:10–18; 3 Joh. v. 9, 10) En del människor som tjänar hans syften söker bemärkthet för egen del. Andra kan känna att det de säger är rätt, men de ger uttryck åt bestämda åsikter utan att känna till alla fakta. Satan kan använda sig av båda metoderna, och han gjorde det i detta land.

Situationen under senare delen av 1950-talet var svår för bröderna i Tjeckoslovakien. Många var i fängelse. Förbindelserna med Jehovas vittnens världshögkvarter hade brutits. Några som tog initiativ gav anvisningar som återspeglade deras egen åsikt i stället för att vara fast förankrade i Bibeln. (Tit. 1:9; Jak. 3:1) Som en reaktion på den tidens påtryckningar tog några fast ståndpunkt i olika angelägenheter utan att ha alla fakta. (Jämför Ordspråken 18:13, 17.) Några få började ”dra bort lärjungarna efter sig”. — Apg. 20:30.

Beträffande händelserna under denna period skrev broder Müller senare: ”I Valdicefängelset fördes jag en dag i januari 1956 till ett kontor där två män väntade på mig. De uppgav att de var från inrikesministeriet. De försökte övertyga mig om att vi borde ’mjuka upp’ några av våra religiösa läror. Vi kunde inte komma överens, och därför blev intervjun kort. År 1957 fick jag besök av två andra tjänstemän från inrikesministeriet. Det tre timmar långa samtalet hade en helt annan anda. Jag hade möjlighet att öppet förklara vittnenas uppfattningar och ståndpunkter angående olika frågor. De var intresserade av vår  inställning till militärtjänst, blodtransfusioner, fackföreningar och ett antal andra saker. Vid slutet frågade en av dem mig: ’Herr Müller, tror ni att vi kan bli vänner?’ Jag svarade: ’Människor som är vänner har en nära samhörighet och har många gemensamma intressen. Vi Jehovas vittnen tror på Gud. Men ni kommunister är ateister. Vi kan inte ha en gemensam grund. Men jag tror att vi kan leva och existera sida vid sida.’ Tjänstemannen sade: ’Jag är glad över ert svar, för annars hade vi inte kunnat lita på er.’ Jag hade en känsla av att denna avslutande fråga ställdes för att avgöra om det kunde bli någon meningsfull dialog mellan oss i framtiden. I så fall skulle det föra oss ett steg närmare en lösning på vår situation.”

Detta samtal ledde till en något öppnare kommunikation mellan vissa bröder och de styrande myndigheterna. På grund av det rådande klimatet tyckte emellertid några vittnen som hörde talas om intervjuerna att dessa ansvariga bröder hade kompromissat. Några som reagerade så drevs utan tvivel av en stark önskan att undvika varje kompromiss i fråga om kristna principer. Men några få som var dogmatiska till sitt sätt uttryckte öppet sitt misstroende mot de bröder som hade talat med myndighetspersoner. Men var deras misstro välgrundad?

Andra faktorer var också inbegripna. Juraj Kaminský, som lojalt har tjänat Jehova i mer än 50 år, förklarar: ”Sedan de ansvariga bröderna och många äldste arresterats, började några av dem som tog ledningen i församlingarna och i kretsarna ställa upp regler för förkunnarnas uppförande och gjorde listor med många regler.” Så mycket bättre det hade varit ”att främja lydnad genom tro”, som aposteln Paulus gjorde! (Rom. 16:26) På grund av att lagen krävde att man röstade gick en del vittnen till vallokalen, men av samvetsskäl lämnade de inte någon röstsedel för någon politisk kandidat. Andra tyckte att dessa kompromissade. En del bröder, och det var kanske förståeligt, hade starka känslor mot myndigheterna på grund av  att de hade behandlat deras kristna bröder illa. Broder Müller säger: ”Jag var mycket bekymrad över denna situation, varför jag på hösten 1957 skrev ett brev [från fängelset] för att hjälpa bröderna att se saken i rätt perspektiv.” Ett av styckena lyder:

”Det är en annan sak som smärtar mitt hjärta. ... Jag vill påminna bröderna om att våra möten är helgade åt studium av Skriften och åt övning av Jehovas vittnen för att de skall bli bättre och mer kvalificerade tjänare. Det är klart oacceptabelt att diskutera politik eller att uttrycka någon statsfientlig åsikt vid möten, oberoende av var de hålls och oberoende av om det endast är två närvarande eller det är många. Bröder, tänk på detta och tillåt inte några sådana diskussioner. Hyser någon av er agg mot regimen för att jag och andra bröder är i fängelse? I så fall bönfaller jag er, i mitt namn och i de andra brödernas namn, att slå bort sådana känslor. Ge inte efter för vrede och förbittring, för vi har överlämnat vår sak åt Gud, och ni bör göra på samma sätt.” — Rom. 12:17–13:1.

Trogna bröder och systrar blev mycket uppmuntrade av detta brev. Jan Tesarz sade: ”Vi fick hans brev, skrivet i fängelse år 1957. Det visade inga tecken på kompromiss, utan tydde på kristen resonlighet!” Men det var inte alla som hade den uppfattningen. Broder Müllers brev blev föremål för tvister och mycket spekulation.

Avskilda från församlingen

Sedan en omfattande amnesti för politiska fångar hade tillkännagetts i maj 1960, blev de flesta Jehovas vittnen som var i fängelse frigivna. Det var en underbar känsla! Trots hot satte de omedelbart i gång med att predika de goda nyheterna. Många av dessa tänkte på det exempel som Jesu Kristi apostlar utgjorde, som bad om dristighet att fortsätta med att predika ordet sedan de blivit frigivna från häktet. (Apg. 4:23–31) Men nya prövningar väntade dem.

 Tvivel och misstro hade utvecklat sig bland bröderna. När broder Müller sände ett brev till bröderna för att klargöra saker och ting, förhindrade vissa som hade bestämda och kritiska åsikter att brevet lästes upp i församlingarna. År 1959 fanns det 2.105 aktiva vittnen i Tjeckoslovakien, men det fanns mer än 1.000 personer som, trots att de fortfarande påstod sig tjäna Jehova, inte längre gjorde det i endräkt med sina tidigare kristna medarbetare. Ledarna bland dem som avskilde sig från församlingen påstod till och med att de hade godkännande från högkvarteret i Brooklyn i New York och från N. H. Knorr, som då var Sällskapets president.

Den fortsatta händelseutvecklingen ökade de misstankar som dessa som avskilde sig hade mot sina tidigare kristna medarbetare. Myndighetspersoner i Tjeckoslovakien hade vid denna tid i allmänhet kommit att inse att Jehovas vittnen inte var spioner för amerikanska imperialister, som man hade anklagat dem för. De visste också att det inte hade varit möjligt att stoppa Jehovas vittnens verksamhet eller att förmå dem att kompromissa i fråga om sin tro. Därför vidtog regeringen, en totalitär kommunistisk regim, åtgärder för att föra en dialog med vittnena. Det var en påtvingad dialog. Hemliga polisens mål var att försäkra sig om att religiösa känslor inte skulle användas mot regimen, utan om möjligt användas för att stödja den. Ibland innebar kontakten att broder Müller eller någon av de resande tillsyningsmännen kallades till polisstationen för förhör. Någon gång kunde det se ut som ett vänskapligt samtal på ett kafé.

Några iakttagare, som inte kände till alla fakta, trodde att de bröder som var inbegripna i dessa samtal samarbetade med hemliga polisen. Namnen på några av dessa bröder sattes till och med upp på en lista över påstådda kollaboratörer, och de beskylldes för att förändra artiklar som skulle publiceras, så att dessa skulle passa hemliga polisens önskemål.

 Kärleksfull uppmuntran att ”söka ... Jehova”

Broder Knorr var mycket intresserad av Herrens verk och av dem som bemödade sig om att troget tjäna tillsammans med Jehovas organisation. Den 7 december 1961 skrev han ett brev till bröderna i Tjeckoslovakien, i vilket han riktade uppmärksamheten på sådana skriftställen som Mika 2:12 och Psalm 133:1. Han förklarade Sällskapets hållning i olika angelägenheter och uttryckte sitt stöd för särskilda bröder som hade blivit betrodda med ansvar. Detta var i själva verket kärleksfull uppmuntran till bröderna att ”söka ... Jehova” — att urskilja hur Jehovas ande verkade för att uppfylla hans ord och sedan arbeta i harmoni med de kanaler som Jehova använde sig av. (Sak. 8:21) Ett stycke ur detta brev lyder:

”Mina kära bröder: ... Jag har fått information som visar att flertalet av bröderna i Tjeckoslovakien bevarar sin kristna endräkt på ett teokratiskt sätt, men på grund av bristande kommunikationsmöjligheter har några få låtit rykten och skvaller väcka frågor i deras sinnen, vilket har lett till att några underlåtit att samarbeta eller att lämna in sina tjänsterapporter. Detta kan bara leda till att dessa få känner sig olyckliga och får problem, och det har redan visat sig vara så. Jag skriver därför för att låta er få veta att Sällskapet erkänner broder Adam Januška, broder Bohumil Müller och de bröder som arbetar tillsammans med dem som ansvariga kristna tillsyningsmän i Tjeckoslovakien, och jag bönfaller er att komma ihåg Paulus ord i Hebréerna 13:1, 7, 17. Dessa bröder är intresserade av er och försöker hjälpa alla att vara trogna mot Jehova Gud. Samarbeta därför ödmjukt med dem, så kommer de att samarbeta med er, vilket allt blir till Jehovas ära.” Tråkigt nog blev det inte lång tid efter det att detta brev kommit fram nödvändigt att utesluta Adam Januška på grund av ett uppförande som inte anstår en kristen.

 De flesta uppskattade broder Knorrs brev, men det var inte alla som ville ändra sig i enlighet med råden. I själva verket blev problemen större 1962. I Vakttornet publicerades en serie artiklar som förklarade de kristnas förpliktelser först mot Gud och sedan mot de världsliga styrande myndigheterna, ”de överordnade myndigheterna”, som omtalas i Romarna 13:1. Det som publicerades var en korrigering av vår förståelse. De som hade visat sig vara misstrogna och kritiska spred rykten om att artiklarna i själva verket var ihopsatta av broder Müller på direktiv av inrikesministeriet. Vad skulle man göra? I stället för att använda all sin tid till att försöka övertyga dem som vid den tiden inte ville bli övertygade inriktade bröderna sig på att predika de goda nyheterna för dem som hungrade och törstade efter rättfärdighet.

Under senare år såg några av dem som hade övergett organisationen bevis för att Jehova välsignade den och bad om att få komma tillbaka. Likväl fanns det andra som förblev avskilda ända till 1989, då den styrande kretsen sände ett vänligt brev adresserat ”Till dem som önskar tillbe Jehova och tjäna honom i endräkt”. Det brevet riktade uppmärksamheten på sådana profetior som Sakarja 8:20, 21 och Jesaja 60:22, vilka nu håller på att uppfyllas. Det framhöll skriftenliga råd och normer som återfinns i Matteus 24:45–47, 1 Korinthierna 10:21, 22 och Efesierna 4:16. Därefter sades det i ett stycke i brevet:

”Det är tråkigt att höra att du, fram till nu, inte har varit aktivt förenad med oss i de teokratiska anordningar och tillvägagångssätt som följs av Guds folk på alla andra platser på jorden. Vi skriver för att uppmuntra dig att klart visa din önskan att arbeta i harmoni med Jehovas synliga organisation så som den är upprättad över hela världen och som den är i ditt land. Du kan för din del visa denna rättfärdiga önskan genom att erkänna bröder som vi har utvalt. De är redo att hjälpa dig  med detta och att läsa detta brev för dig. Du kan helt lita på att de bröder som kommer till dig och som identifierar sig genom detta brev är bemyndigade av oss. Det är deras privilegium att inbjuda dig att återvända till den enda hjorden och inte längre hålla dig avskild. — Joh. 10:16.”

Denna åtgärd från den styrande kretsens sida gjorde mycket för att rätta till det som var kvar av den skada som åstadkommits av Satans sluga angrepp på församlingarna vid en tid då de var utestängda från ett öppet kommunicerande med den övriga delen av Jehovas synliga organisation.

Organisering och övning för fortsatt tjänst

Sedan vittnena hade befriats från fängelserna 1960, fanns det fortfarande mycket att göra i samband med predikandet av de goda nyheterna i Tjeckoslovakien. För att utföra det var det viktigt med god organisering och god övning. Att dessa mål uppnåddes under de svåra förhållanden som då rådde gav tillfredsställande bevis för Jehovas kärleksfulla beskydd och välsignelse.

Ett stort steg framåt när det gällde teokratisk organisation var inrättandet av Skolan i Rikets tjänst år 1961 för att ge specialiserad utbildning från Bibeln åt resande tillsyningsmän och församlingstjänare (nu kallade presiderande tillsyningsmän). Karel Plzák, från Prag, som då tjänade som kretstillsyningsman, kommer ihåg den första klassen. Den skulle hållas nära Karlovy Vary. Det visade sig att hemliga polisen också fått reda på platsen. Därför gjorde man i sista minuten anordningar för att bröderna skulle kunna komma tillsammans i en privat stuga.

Många unga bröder på den tiden insåg hur viktigt det är att tjäna Jehova. En del mognade snabbt och blev snart inbjudna att gå igenom Skolan i Rikets tjänst. En av dessa, Jaromír Leneček, tjänade som församlingsbokstudieledare vid 14 års ålder. Vid 16 års ålder förordnades han som biträde  till församlingens tillsyningsman, och när han var 20 inbjöds han att gå igenom Skolan i Rikets tjänst. Nu är han medlem av avdelningskontorets kommitté.

Ett program för ytterligare övning som började 1961 bidrog mycket till att förbättra kvaliteten på tjänsten på fältet. En erfaren förkunnare skulle förordnas att öva en mindre erfaren förkunnare. De skulle förbereda sig tillsammans och arbeta tillsammans i tjänsten på fältet. Målet var att den som övades skulle få tillräcklig hjälp, så att han i sin tur kunde hjälpa andra. På den tiden kunde man bara vittna informellt, men övningen gjorde det möjligt för många att bli effektiva lovprisare av Jehova.

Under en totalitär regim blir posten ofta noggrant kontrollerad av myndigheterna. I Tjeckoslovakien blev därför resande tillsyningsmän en viktig länk i den teokratiska kommunikationen. Varje besök av kretstillsyningsmannen var en händelse som man ivrigt såg fram emot. Eduard Sobička kommer ihåg: ”En resande tillsyningsman var tvungen att ha ett förvärvsarbete och kunde därför bara arbeta tillsammans med församlingarna vartannat veckoslut, från fredag till söndag kväll — totalt omkring 5 dagar i månaden. Det är lika mycket tid som kretstillsyningsmän i länder utan i lag föreskrivna inskränkningar använder tillsammans med en församling under en vecka. Av den anledningen bestod en krets vanligtvis av högst sex församlingar.” Genom dessa bröder upprätthölls kommunikationen med församlingarna, och dessa kunde hålla jämna steg i verksamheten.

 När man glömde att vara försiktig

När arbetet var framgångsrikt, var det ibland lätt att glömma att Jehovas vittnen fortfarande var förbjudna. Bröderna som fått i uppdrag att öva tillsyn uppmuntrade till sundhet i sinnet under all verksamhet. Men en del var inte nöjda med de metoder som användes. De ville ha snabbare resultat.

En dag 1963 församlade två bröder en folkskara i en park i Prag. En av bröderna klev upp på en bänk och började hålla en predikan. När en man i folkskaran opponerade sig, kallade brodern honom Djävulens representant. Polisen kom, och bröderna fick legitimera sig, men det slutade inte med det. Den händelsen utlöste en stor polisaktion. Inom några få dagar greps mer än 100 bröder och systrar i Prag. Detta resulterade i två saker — rättegångar och en läxa för bröderna. Sex av dem som greps ställdes inför rätta och dömdes.

Denna händelse dämpade inte takten i tjänsten, men den påminde bröderna om behovet av praktisk vishet. (Ords. 3:21, 22) Detta var särskilt viktigt under den senare delen av 1960-talet, då det väcktes hopp om att förbudet skulle hävas.

Religionsfrihet vid horisonten?

År 1968 innebar oväntade förändringar. Så kallade reformkommunister tog makten och började arbeta för demokratisering. Dessa förändringar välkomnades av folket, och man talade om ”socialism med ett mänskligt ansikte”.

Hur reagerade Jehovas vittnen på dessa förändringar? De var återhållsamma och försiktiga. Även om de välkomnade en liberalisering av systemet och hoppades att förbudet kanske skulle hävas, undvek de förhastade åtgärder som de senare kanske skulle ångra. Detta visade sig vara ett vist handlingssätt. (Ords. 2:10, 11; 9:10) Efter åtta månader av relativ frihet trängde styrkor från fem länder i Warszawapakten in på tjeckoslovakiskt territorium. Omkring 750.000 soldater och  6.000 stridsvagnar gjorde slut på ”socialismen med ett mänskligt ansikte”. Folket var krossat. Men Jehovas vittnens neutrala hållning under ”Pragvåren” hjälpte dem i hög grad under senare år, för de statliga myndigheterna var tvungna att erkänna att Jehovas vittnen inte utgjorde något hot mot regeringen.

Efter dessa händelser fick tjeckoslovakiska medborgare, förvånansvärt nog, under en kort tid möjlighet att fritt resa till Västeuropa. Många Jehovas vittnen utnyttjade situationen, huvudsakligen på grund av de internationella sammankomsterna ”Fred på jorden” som skulle hållas det året. Ungefär 300 bröder och systrar från hela Tjeckoslovakien reste till Nürnberg i Västtyskland, den sammankomststad som låg närmast. Sammankomsten fyllde dem med ytterligare andlig styrka. Men mycket snart stängdes gränserna igen.

Under början av 1970-talet såg man upptakten till en period som kallades politisk normalisering. De som sympatiserade med 1968 års reformrörelse avlägsnades systematiskt från det politiska och kulturella livet. Nästan 30.000 människor berördes av detta. Närmare en fjärdedel av tjänstemännen inom hemliga polisen hade sympatiserat med reformen, och dessa förlorade nu sina arbeten. En del människor sade att medeltidens mörka tidsåldrar var tillbaka.

Även om denna tidsperiod skilde sig från 1950-talet, var det en tid då hemliga polisen återigen höll noggrann uppsikt över Jehovas vittnens verksamhet. I vissa delar av landet sattes bröder i fängelse. Vittnena upphörde inte att predika, men de var försiktigare.

”Sex tusen år av människans tillvaro”

År 1969 började man i den tjeckiska upplagan av Vakttornet publicera en serie artiklar som grundade sig på boken Evigt liv i Guds söners frihet. Kapitel 1, under rubriken ”Sex tusen år av människans tillvaro utlöper”, innehöll en förklaring av jubelåret och av Bibelns kronologi. Detta stoff påverkade en  del på ett positivt sätt, men det ledde också till många frågor och mycket spekulation.

Kontoret i Tjeckoslovakien sände ett brev till alla församlingar, daterat den 22 februari 1972. Det innehöll en utförlig förklaring av skälen till att vi inte bör göra några bestämda påståenden om tidpunkten när Harmageddon kommer att bryta ut. Det framhöll att det inte i någon av Sällskapets publikationer hade nämnts att Harmageddon skall komma ett visst år. Brevet slutade: ”Jehovas vittnen över hela världen känner till dessa förhållanden, och ingen bör lägga till några personliga påståenden om vad som kommer att hända före eller under året 1975. Det finns ingen skriftenlig grund för några bestämda påståenden, och sådana skulle kunna få en skadlig inverkan på predikoarbetet. Bemöda er därför alla om att ’tala överensstämmande’ och att det inte finns söndringar bland er, utan att ni är ’på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång’. (1 Kor. 1:10) För om den dagen och timmen har ingen vetskap.” — Matt. 24:36.

Vad som hände

I februari 1975 blev åtskilliga bröder gripna i en polisaktion. Fler gripanden följde under årets lopp på olika platser i landet. Stanislav Šimek från Brno, som varit fängslad tidigare ett antal gånger, säger: ”Den 30 september 1975 blev jag gripen, och både min lägenhet och min arbetsplats genomsöktes. Polisen konfiskerade fem säckar med litteratur. Jag fick senare reda på att omkring 200 agenter från hemliga polisen hade deltagit i aktionen. De genomsökte 40 hem och konfiskerade ett halvt ton material. Vi dömdes till 13 eller 14 månaders fängelse.”

Husrannsakningar var mycket obehagliga. I tillsyningsmännens hem fanns ofta församlingsrapporter, och det var svårt att hålla dessa väl dolda. Vid mer än ett tillfälle förblindade Jehova emellertid ögonen på dem som ville skada  hans tjänare. Broder Mařák från Plzeň kommer ihåg: ”Jag tjänade då som tillsyningsman för tjänsten. I ett skåp med glasdörrar hade jag ett stort kuvert som innehöll tjänsterapporter, penningbidrag och en förteckning över namnen på alla äldste och biträdande tjänare. När männen som ledde genomsökandet närmade sig skåpet, tittade min hustru på mig och började tyst be Jehova om hjälp. Männen kikade genom glaset rakt på det stora grå kuvertet, men det var som om deras ögon var förblindade, och de såg det inte. Vi tackade Jehova från djupet av våra hjärtan för detta beskydd.”

Myndigheternas agerande mot våra bröder hade ibland en komisk sida. Michal Fazekaš, som döptes 1936 och som flera gånger suttit i fängelse, hade följande erfarenhet: ”År 1975 dömdes jag återigen, denna gång till skyddstillsyn. Det är emellertid intressant att samma år, på 30-årsdagen av andra världskrigets slut, höjdes min pension som en belöning för att jag ’arbetat för att försvaga Tyska rikets väpnade styrkor’ genom att jag hade blivit sänd till koncentrationsläger på grund av min kristna neutralitet.”

Kartläggning av församlingarnas distrikt

Den 1 februari 1976 bildades en landskommitté bestående av fem medlemmar för att ta hand om Jehovas vittnens verksamhet i Tjeckoslovakien. Den bestod av Ondřej Kadlec, Michal Moskal, Bohumil Müller (samordnare), Anton Murín och Eduard Sobička.

Senare samma år gjorde Ondřej Kadlec ett privat besök vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Finland. Vid avdelningen Tjänst på fältet lade han märke till en karta över Finland som visade alla områden, kretsar och församlingsdistrikt. När han kom hem igen, föreslog han vid ett möte med landskommittén att man skulle göra likadant i Tjeckoslovakien. Broder Müller framhöll bestämt att en sådan karta kunde väcka misstankar hos regeringstjänstemännen och därför orsaka oerhörd  skada. Broder Kadlec minns: ”Jag hade absolut ingen önskan att ta upp detta ämne igen. Men bara två månader senare tog broder Müller själv upp det.” Behovet av en sådan anordning hade blivit uppenbart. Alla församlingar inbegreps snart i denna anordning.

Men hur skulle Tjeckoslovakiens distrikt, med 220 församlingar fördelade på 8 områden och 35 kretsar, delas upp? Uppgiften tilldelades Jaroslav Boudný från Prag. Han berättar: ”Det var stort utrymme för personliga initiativ. Det var också fantastiskt att arbeta sida vid sida med broder Müller, som var mycket grundlig i sitt arbete. Full av entusiasm och med många böner gav jag mig i kast med uppgiften. Det krävde registrering av tusentals uppgifter om gränser för församlingarnas distrikt och innebar mycket ritande.”

Vi beger oss till andra distrikt

När den första tilldelningen av distrikt till församlingarna var klar, blev de församlingar som kunde hjälpa till med icke-utlämnade områden inbjudna att göra det. Det var rörande att se den villighet som många församlingar visade genom att ta emot dessa extra tilldelningar, i synnerhet beträffande församlingar runt Ostrava i Mähren. En del fick resa ända upp till 20 mil för att komma till distriktet.

Hur organiserades arbetet? Vännerna använde ett helt veckoslut; de gav sig i väg lördag morgon och återvände hem söndag kväll. Bilarna var alltid fulla, och vännerna stod själva för kostnaderna. Förkunnare kunde göra sådana resor varannan vecka.

Förkunnarna uppmanades att bete sig som turister, lämna bilen utanför byn, gå genom byn endast åt ett håll, inleda ett vänskapligt samtal och så småningom gå över till att avge ett vittnesbörd och, om det blev motstånd, återgå till det ursprungliga ämnet och avsluta på ett vänligt sätt. Under en period på tio år förekom det svårigheter endast i några få fall.

 För att nå andra distrikt blev en del pionjärer, som hade rekommenderats av de äldste, utsedda att bege sig dit under begränsade perioder. Precis som man hade gjort under tidigare år, blev de vanligtvis utsända för en vecka eller mer. Bland de första i Prag var två systrar, Marie Bambasová och Karla Pavlíčková, som hade varit pionjärkamrater under nästan 30 år. Karla påminner sig: ”Marie gick i pension 1975. Andra dagen efter pensioneringen gav vi oss i väg för att tjäna som pionjärer i Mähren. Det var en period av förföljelse, och sådan tjänst kunde därför vara farlig, i synnerhet där vi var. Vi tjänade nära gränsen till Österrike. En syster på platsen instruerade oss: ’Ta inte med er någon litteratur. Om någon hejdar er, så säg till dem att ni är ute på en liten utflykt, lämna sedan området och återvänd inte till mig. Jag skickar era saker till er senare.’ Men Jehova välsignade oss. Vår första upplevelse av denna form av tjänst var fantastisk. Varje år tog vi del i sådan pionjärtjänst, och vi sändes alltid till olika platser.”

Ibland förde dessa pionjärresor dem ännu längre bort. ”Broder, det råder ett behov i Bulgarien! Du talar ryska och skulle därför vara lämplig för uppgiften.” Detta sade man till en broder från Prag i slutet på 1970-talet. Han och hans hustru erbjöd sig villigt att regelbundet resa till Bulgarien, ibland till och med två gånger om året, och fortsatte att göra så under 13 år.

Fanns det inte tillräckligt att göra på hemmaplan? Var tjeckiska förkunnare tvungna att resa till Bulgarien, till mycket svårare förhållanden? Det fanns mycket att göra i Tjeckoslovakien, men det fanns även en stark önskan att tillhandahålla hjälp varhelst det behövdes.

Brodern från Prag som tog del i den verksamheten uttalar sig om det bulgariska fältet på den tiden: ”Bulgarer är mycket gästfria. Det gjorde det möjligt för oss att komma dem inpå livet. Med tiden kom vi att förstå hur de hade det. De brukade  huvudsakligen dela med sig av sanningen till släktingar. Många hade aldrig kommit på tanken att de kunde ta kontakt med människor på gatorna. Vid ett tillfälle, när jag var förordnad att hålla åminnelsetalet i Sofia, drog jag nytta av att det var många förkunnare närvarande. Med hjälp av erfarenheter och demonstrationer visade vi förkunnarna hur man kunde vittna mer ’säkert’. Det var viktigt att man inte sade: ’Jag studerar Bibeln’, utan att man i stället inledde ett samtal om ett neutralt ämne och så småningom gick över till Bibeln. Vi kunde säga: ’Jag hörde någonstans att det sägs i Bibeln ...’ Förkunnarna tog med glädje emot denna nya tjänstemetod, och budskapet om Gud började sprida sig utanför den nära bekantskapskretsen.”

Nitisk verksamhet oroar myndigheterna

Varje utökad ansträngning i predikandet av de goda nyheterna uppmärksammades snabbt av motståndarna, trots att våra bröder bemödade sig om att vara försiktiga. Församlingen i Nejdek, nära Karlovy Vary, drog till sig uppmärksamhet från politiska tjänstemän och polisen. Juraj Kaminský, som i många år tjänade som resande tillsyningsman, säger: ”En tid trodde de till och med på allvar att arbetet i hela landet leddes från Nejdek. De kommunistiska dignitärerna höll täta överläggningar om hur de skulle förhindra vår verksamhet. En gång kom experter ända från Prag, och en konferens hölls på ett hotell i Karlovy Vary. Bland de närvarande var två regeringsmedlemmar och representanter för ministerier och polisen. Omkring två hundra var närvarande.

Talaren hade ’Sanningsboken’ vid talarstolen. Han beskrev noggrant Jehovas vittnens organisation och påpekade att vi är mycket grundliga och skickliga organisatörer. När han nådde höjdpunkten av sina lovord om Jehovas vittnen, sade han: ’För att förhindra att vi tappar kontrollen över dem måste vi alltså vara mycket bättre än de är!’”

 Förföljda för att de ärar Jesus Kristus

Det var omöjligt att dölja tidpunkten för åminnelsen av Kristi död för den kommunistiska polisen. Božena Pětníková, som bodde i Prag, påminner om ett sådant tillfälle: ”På den tiden var det få bröder i församlingarna, och därför blev systrar utsedda att leda möten i privata hem. Vi var som mest tio på mötena. År 1975 skulle vår grupp träffas för Åminnelsen på en plats där vi inte tidigare haft några möten. Efter omkring 40 minuter stördes vi av ringningar på dörrklockan och ett ursinnigt sparkande på dörren. Oväsendet fortsatte, och den som vi var hos öppnade dörren. Tre män steg in i rummet, två i polisuniform och en i civila kläder. ’Men ser man på! Fru Pětníková, vi hade ingen aning om att vi skulle finna er här! Vad gör ni här?’ frågade den civilklädde. ’Vi högtidlighåller minnet av Jesu Kristi död. Var så goda och sitt, och låt oss avsluta högtidlighållandet’, svarade jag lugnt. Men de vägrade naturligtvis. De frågade efter våra identitetskort, och undan för undan förhörde de alla om orsaken till att de var där. Så var det en äldre systers tur att bli förhörd. Jag var lite rädd för vad hon skulle säga. Men hennes svar var uppmuntrande för oss alla: ’Jag är ett vittne för Jehova, och jag ärar Jehova’, sade hon. ’Var glad för att du är så gammal’, svarade polisen som blev överraskad av hennes mod. Därefter tvingade de oss att ge oss av, och på ortens polisstation var jag tvungen att skriva under på att jag hade lett Åminnelsen.”

Tolv år senare, 1987, arresterade hemliga polisen många bröder på några platser i Böhmen i samband med Åminnelsen. Deras huvudsakliga intresse var att få reda på var Åminnelsen hade hållits och vem som hade lett den. Vid avslutningen av Åminnelsen på en plats kontrollerade polisen alla närvarandes identitet, och en broder greps och förhördes. På ytterligare en annan plats anklagades tre systrar för kriminell verksamhet, och skälet som angavs var att de hade besökt  en kvinna och ”studerat litteratur från en förbjuden sekt kallad Jehovas vittnen”.

En annan syster, Miluše Pavlová, dömdes till fängelse i Pardubice, inte för att hon hade ertappats med att göra någonting, utan bara på misstankar. Det officiella skälet till domen var följande: ”Expertutlåtandet visar att den anklagade spridit och kopierat förbjuden litteratur. Appellationsdomstolen fastställer det ursprungliga domslutet och tillägger: ’Hon dömdes för att tjäna som ett avskräckande exempel både för sig själv och för andra.’”

Andlig mat tillhandahölls

Bibelstudielitteratur tillhandahölls med största försiktighet under kommunisteran. De flesta Jehovas vittnen visste inte hur den översattes, trycktes och sedan gjordes tillgänglig. Det var inte allmänt känt vilka som översatte, korrekturläste eller arbetade med tryckning och inbindning.

En översättare maskinskrev en artikel för Vakttornet på tjeckiska och lämnade över den till en korrekturläsare och såg sedan inte materialet igen, förrän det användes vid församlingsmöten. Allting, även böcker och broschyrer, översattes på det här sättet. Översättningskvaliteten var ändå relativt bra. Tidskriften Vakna! översattes inte under den här tiden.

Inte ens äldstekretsarna visste vilka i deras egna församlingar som var engagerade i översättningsarbete. När de bröder som arbetade med översättning hade extra mycket att göra och inte kunde ta del lika mycket i tjänsten på fältet, försökte äldstebröderna ibland hjälpa dem, eftersom de trodde att deras andlighet höll på att försvagas. Men översättarna och korrekturläsarna avslöjade inte vad de höll på med.

 Under dessa mycket svåra omständigheter sattes ett anmärkningsvärt projekt i gång. Hela Nya Världens översättning av den Heliga skrift översattes till tjeckiska. Mellan 1982 och 1986 blev den även tryckt och inbunden i fem band i Tjeckoslovakien, och varje familj av Jehovas vittnen fick en uppsättning. På liknande sätt arbetade man med att ge ut Nya Världens översättning på slovakiska, men den blev inte färdigställd förrän senare.

Hur de kunde trycka litteratur

På 1950-talet gjorde bröder som inte satt i fängelse stora ansträngningar för att se till att deras kristna bröder och systrar skulle få andlig mat. En tid efter det att förbudet utfärdats och de ansvariga bröderna hade arresterats samsades ofta flera församlingar om ett enda exemplar av Vakttornet. Men situationen förbättrades undan för undan, och med tiden fick varje församling och senare varje familj var sitt exemplar av varje nummer. Förkunnarna gjorde anteckningar för hand. De hade inga skrivmaskiner.

Juraj Kaminský från Nejdekförsamlingen beskriver en typisk situation som mötte bröderna. Han säger: ”När bröderna till slut lyckades skaffa en skrivmaskin, var det en gammal maskin. Mannen som sålde den till dem grävde fram den ur marken mitt framför ögonen på dem. Senare fann de på sätt att köpa nya maskiner och även utrustning för att förstora fotografier.”

Olika förkunnare var engagerade i att framställa litteratur. Många systrar, vissa över 70 år, lärde sig att skriva maskin. Bröderna lyckades till och med smuggla in litteratur i fängelser. År 1958 började de framställa fotografiska miniatyrer av Vakttornet. Så många som tre sådana fotografiska kopior gömdes i en tvål eller i en tandkrämstub och skickades till  bröderna i fängelse. De gjorde sedan egna handskrivna exemplar och förstörde originalen.

År 1972 blev Herbert Adamy inbjuden att hjälpa till med litteraturframställningen. Han fick i uppdrag att samordna det arbetet för hela Tjeckoslovakien. Han minns: ”I början framställdes litteraturen för hand av hundratals förkunnare i församlingarna. Mot slutet — strax innan kommunistsystemet föll — hade vi ett komplex med moderna, välutrustade underjordiska tryckerier som kunde framställa mycket mer litteratur än vad som då behövdes.”

Angående tiden då de använde sin första dupliceringsapparat säger broder Adamy: ”Omkring fyra gånger om året var vi tvungna att flytta hela tryckeriet till en i förväg bestämd svårupptäckt plats. Under en enda ’operation’ kunde laget trycka, ta upp, binda och skicka i väg omkring 12.000 böcker. En sådan operation varade i omkring en vecka. Arbetarna steg upp klockan 4 på morgonen och lade sig ofta efter midnatt. När en operation var färdig, tog jag litteraturbuntarna till närmaste järnvägsstation. Här lämnades de över till en kurir som transporterade dem vidare, ibland 60 mil.”

Med tiden började bröderna i hemlighet tillverka egna dupliceringsapparater vid produktionscentraler som de själva hade byggt. Sammanlagt gjorde de 160 apparater, och några skickades till bröderna i Rumänien.

På 1980-talet började bröderna i Tjeckoslovakien använda offsettryck, vilket avsevärt förbättrade kvaliteten på deras arbete. För att göra detta byggde de egna offsetpressar. Inom ett och ett halvt år hade de byggt 11 sådana pressar med rotationsmatade pappersiläggare. En enda press kunde göra 11.000 tryck i timmen — av god kvalitet.

 Razzior mot två tryckerier i Prag

Mot slutet av 1986 lyckades hemliga polisen lokalisera och stänga två av våra tryckerier. Efter en razzia mot det ena publicerades en rapport i en av inrikesdepartementets interna bulletiner. En vänligt sinnad polis gav ett exemplar till Jehovas vittnen. Rapporten inleddes med den sedvanliga propagandan som försökte förbinda vittnena med utländska politiska rörelser. Sedan innehöll rapporten detaljer om polisens ingripande och berättade om de domar som vittnena hade fått. Den avslutades med detta överraskande medgivande: ”Jehovisterna uppför sig på ett mycket trevligt sätt mot utomstående. De är villiga att hjälpa till och arbetar hårt, men det är allt. De är inte villiga att ge ut av sig själva i socialistiska arbetsbrigader och liknande. Vi känner inte till något fall där en Jehovist har stulit eller rökt eller missbrukat alkohol eller droger. ... Inte en enda av dem har någonsin blivit åtalad för någon moralisk lagöverträdelse eller något egendomsbrott. Sektmedlemmarna bemödar sig om att tala sanning. De lämnar aldrig ut namn på andra, utan hänvisar endast till dem som ’broder’ och ’syster’. De talar enbart om sig själva, och om de uppmanas att lämna ut särskild information, förblir de tysta, inte bara när de anklagas, utan också när de kallas att vittna.”

Att ett eller ett par tryckerier stängdes stoppade naturligtvis inte arbetet med att förkunna Guds kungarike. År 1987 medförde fortsatt tillväxt. En ny rekordsiffra på 9.870 förkunnare uppnåddes i Tjeckoslovakien. Varje månad var i medeltal 699 av förkunnarna hjälppionjärer eller reguljära pionjärer.

Var laglig inregistrering möjlig?

När anordningen med en äldstekrets som har tillsyn över verksamheten i varje församling av Jehovas vittnen trädde  i kraft över hela världen 1972, skedde så också i Tjeckoslovakien. En landskommitté med fem medlemmar förordnades 1976 till att ta hand om Jehovas vittnens verksamhet inom landet.

Men varken Jehovas vittnen eller en organisation som kunde ta hand om nödvändiga affärsangelägenheter åt dem hade registrerats i enlighet med lagen, och de hade inget kontor i Tjeckoslovakien varifrån de kunde utföra sitt arbete. Ett halvfärdigt trevåningshus i Prag köptes därför i mars 1979 i två enskilda Jehovas vittnens namn. Grupper om 10–12 frivilliga arbetare kom för att arbeta på huset i veckolånga skift. Vissa reste till Prag ända från östra Slovakien. Inom sex månader kunde man flytta in i bostadsdelen, och ett år senare var den del som skulle tjäna som kontor färdigställd. Byggnaden tjänade som ändamålsenligt kontor fram till våren 1994.

I slutet av 1970-talet verkade det som om förhandlingar i avsikt att uppnå laglig inregistrering kunde börja. Den 1 juni 1979 överlämnades därför ett brev till Sekretariatet för religiösa angelägenheter under Socialistrepubliken Tjeckoslovakiens presidium. I brevet hette det: ”Tillåt oss vänligen att anhålla om ett sammanträffande på en religiös grupps vägnar. De kallas Jehovas vittnen. Vi skulle vilja informera er om  det önskemål vissa personer som innehar ansvarsställningar inom Jehovas vittnens organisation har om att tillsammans med er granska hur förhållandena mellan denna religiösa grupp och det nuvarande lagsystemet i Socialistrepubliken Tjeckoslovakien skulle kunna rättas till.”

Svaret kom nästan ett år senare, och samtal hölls den 22 april 1980. Efter detta inlämnades en ansökan om registrering av Sällskapet Vakttornet till inrikesdepartementet. Förutom stadgarna innehöll den en väl motiverad redogörelse i 13 punkter. Punkt fem löd:

”Om Jehovas vittnen erkändes av staten, skulle hela församlingar hålla möten på platser som är avsedda för detta syfte. Församlingar skulle inte behöva delas upp i små grupper. Möten skulle ledas av kvalificerade personer, och det skulle göra att Sällskapet Vakttornet fick bättre tillsyn över församlingarna. De statliga myndigheterna skulle också bli bättre informerade om verksamheten i Jehovas vittnens församlingar. Statliga representanter kunde, om de så önskade, besöka offentliga möten för att vara säkra på att dessa möten är oskadliga och till nytta.”

Det kom aldrig något svar.

Omfattande förhör av säkerhetstjänsten

Den stämning som rådde 1985 avslöjade att det rådde oro i det politiska systemet. Det var mycket känsligt för allt som utgjorde ett hot mot dess stabilitet. På grund av detta förhördes våra bröder allt oftare, och många av dessa förhör hölls i Prag. Många bröder fick en så kallad varning av polischefen. Detta innebar att de ställdes under ständig övervakning.

Under det året fick församlingarna fem brev från Jehovas vittnens kontor i Prag med vänlig men fast uppmuntran att  följa principen i Filipperna 4:5: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.”

Säkerhetstjänsten ger ett intressant förslag

I början av 1988 föreslog säkerhetstjänsten att ansvariga bröder i landet skulle ordna så att en representant för Sällskapets världshögkvarter skulle komma för att ha inofficiella samtal med några representanter för det federala inrikesdepartementet. Man skulle behandla ”några sidor av våra relationer ... som en förberedelse för eventuella framtida samtal med bemyndigade representanter för staten”. Detta var verkligen en förändring.

Innan förberedelserna för det mötet var klara, hölls områdessammankomsten ”Guds rättvisa” i Wien. En relativt stor grupp vittnen från Tjeckoslovakien var närvarande med myndigheternas vetskap.

Under tiden gjordes framsteg i förberedelserna för samtal mellan medlemmar av Sällskapets stab vid högkvarteret och dignitärer från inrikesdepartementet. Ett möte mellan de två sidorna hölls slutligen förmiddagen den 20 december 1988 i ett konferensrum på Forum Hotel i Prag. Sällskapet representerades av Milton Henschel och  Theodore Jaracz från den styrande kretsen och Willi Pohl från avdelningskontoret i Tyskland. Bröderna från den styrande kretsen hade inga höga förväntningar. De visste att det skulle krävas tålamod och tid. I vilket fall som helst var det ett stort framsteg. Det råder inget tvivel om att detta möte i hög grad bidrog till det som hände året därpå.

Jehovas vittnen hade planerat att hålla stora internationella sammankomster i tre städer i Polen, och förkunnare från Tjeckoslovakien ville närvara. Ärendet togs upp med befattningshavare inom säkerhetstjänsten. Vännerna blev  verkligen entusiastiska när 10.000 av dem — mer än hälften av de Jehovas vittnen som då fanns i Tjeckoslovakien — fick tillstånd att resa till Polen! Vissa blev rädda när inrikesdepartementet krävde att få en lista på alla som skulle åka. Men de som verkligen företog resan blev uppbyggda över alla förväntningar — genom sammankomstprogrammet med temat ”Gudaktig hängivenhet”, genom sammankomstdeltagarnas entusiastiska anda och genom den fantastiska gästfrihet som de polska vittnena visade.

Att hålla blicken fäst vid vårt gudagivna verk

Senare samma år, den 17 november 1989, utbröt ett studentuppror i Prag. Kommunistregimen reagerade med brutal kraft och skickade speciella enheter inom polisen för att skingra demonstranterna på gatan Národní třída i Prag. Detta ledde till en spontan fredlig proteströrelse mot kommunistregimen.  Den kallades senare ”sammetsrevolutionen”. För Jehovas vittnens del krävde denna situation särskild försiktighet, eftersom människors känslor svallade, och det var inte lätt att bevara kristen neutralitet.

Den 22 november 1989 skickade vårt kontor i Prag ett brev till alla församlingar i Tjeckoslovakien. Delar av brevet löd: ”Det är verkligen bra att bröderna har blicken riktad på sitt evangeliseringsarbete och inte låter sig distraheras av någonting. ... Vi uppskattar mycket våra kära bröders och systrars fina arbete och deras urskillningsförmåga. Deras predikotjänst och det den har lett till bekräftar att Jehova är med sina vittnen även i detta land. Vi uppskattar detta och ber till Jehova Gud att vi skall förbli i hans ynnest. Var förvissade om vår kärlek och ta emot våra broderliga hälsningar.” Under tjänsteåret 1989 var det ett högsta antal om 11.394 förkunnare i Tjeckoslovakien — ännu en fin ökning.

Mot slutet av 1989 fick Tjeckoslovakien en ny regering. Vår landskommitté sökte genast sätt att lagligen inregistrera Jehovas vittnen. Några kommittémedlemmar besökte presidiet, och det dokument som blev resultatet av detta besök var mycket viktigt vid den tiden. I dokumentet, som var undertecknat av en ansvarig myndighetsperson, hette det:

”På grundval av ett tillkännagivande av beredningskommittén inom Jehovas vittnens kyrka räknar vi med att kyrkan den 1 januari 1990 kommer att återuppta sin verksamhet, som avbröts av fascistregimen 1939 och återigen förbjöds den 4 april 1949.” Det dokumentet utgjorde ett av de första stegen mot laglig inregistrering.

Den långa resan mot inregistrering

Även om regeringen hade godkänt att ”Jehovas vittnens kyrka” skulle återuppta sin verksamhet, tog det ytterligare  nästan fyra år av tålmodiga ansträngningar innan Sällskapet blev lagligen inregistrerat i Tjeckien.

Den 12 januari 1990 lämnade det religiösa sällskapet Jehovas vittnen in en officiell ansökan om inregistrering till Tjeckoslovakiens kulturdepartement. Hela proceduren sköttes i nära samarbete med den styrande kretsen, den juridiska avdelningen vid högkvarteret och tjeckiska advokater. Den 1 och 2 mars besökte broder Henschel Prag. Tillsammans med bröderna Murín och Sobička besökte han premiärministerns kontor och kulturdepartementet. Dessa båda besök gjordes i syfte att ge ökad tyngd åt vår anhållan om snabb inregistrering. Men de ledde inte till någonting påtagligt, eftersom nya inregistreringslagar ännu inte fanns. Efter detta prövade vi mycket, däribland petitioner och samtal med premiärministern.

Den 19 mars 1992 trädde en lag om inregistrering av nya kyrkor och religiösa sällskap i kraft. I den sades det att inregistreringsproceduren skulle börja endast om 10.000 underskrifter av vuxna medlemmar bifogades det religiösa sällskapets ansökan. (De så kallade traditionella kyrkorna, som hade verkat lagligen i årtionden under kommunistregimen, inregistrerades automatiskt.) Jehovas vittnen fick alltså veta att de måste ansöka igen och bifoga den nödvändiga informationen. Den 1 januari 1993, under de förberedande förhandlingarna om inregistreringen, skedde så ytterligare en förändring. Tjeckoslovakien delades i två länder — Tjeckien och Slovakien. Men till sist, onsdagen den 1 september 1993, fick den tjeckiska nyhetsbyrån följande rapport:

”I dag, den 1 september 1993, klockan 10.00, mottog representanter för det religiösa sällskapet Jehovas vittnen inregistreringsdokument i Tjeckiens kulturdepartement. Representanter för Jehovas vittnen tackade myndigheterna och  informerade dem om att man inte kommer att begära ekonomiskt stöd för att få personliga förmåner och inte heller direkt ekonomisk hjälp från staten. Inregistreringen träder i kraft i dag.”

Detta viktiga framsteg omtalades i pressen. I vissa tidningar var det bara en kort notis. I andra riktades uppmärksamheten på rapporten med rubriker som ”Jehovisterna fick det de väntade på” och ”Jehovas vittnen en erkänd religion”. Var det slutet på förföljelsen av Jehovas vittnen i Tjeckien? Inte alls!

Inom några dagar inleddes en våg av skoningslösa angrepp genom medierna. Betecknande nog förekom de kraftigaste angreppen mot Jehovas vittnen i den religiösa pressen. Fördomsfulla artiklar innehöll frågor som vittnena hade fått svara på under inregistreringsprocessen tillsammans med skribenternas spekulationer angående de svar som getts. Å ena sidan framfördes anklagelsen att Sällskapets talesmän hade varit vilseledande när de sade att vittnena inte var tvingade att tro på vissa saker eller utföra vissa handlingar. Å andra sidan hävdades det att de svar som talesmännen hade gett var ett svek mot organisationens egna principer.

Denna fientliga kampanj inledde en ny era — inte en era av grymma fängelsestraff, utan en era då Jehovas vittnen förlöjligades. Detta var en tid då varje Jehovas vittne var tvunget att möta ett annat slags angrepp på sin tro och sin lojalitet mot Jehova Gud och hans organisation.

De handlar i tro

Jehovas vittnen väntade inte tills den lagliga inregistreringen var genomförd innan de började hålla offentliga möten — till och med stora sammankomster — i Tjeckoslovakien. De hade underrättat myndigheterna om att de skulle återuppta sin offentliga verksamhet i januari 1990. Just den  månaden anordnades ett speciellt program för alla församlingar. Det hade det tidsenliga temat ”Dra nytta av att lyda Guds befallningar”. Detta var i grund och botten en två timmar lång kretssammankomst. Mötena var inte så stora, men hyrda salar användes. En eller två församlingar samlades på varje plats. Därefter, på våren, hölls större kretssammankomster.

Dessa sammankomster förlöpte lyckligt och väl, så anordningar gjordes för en områdessammankomst — en fyradagars nationell sammankomst — i Prag den sommaren. Man hyrde stadionanläggningen Evžen Rošický i Prag för detta tillfälle, och två medlemmar av den styrande kretsen, broder Henschel och broder Jaracz, medverkade i programmet. Högsta antalet närvarande var 23.876, och 1.824 blev döpta. Sammankomsten var en triumf för ren tillbedjan. Andan påminde mycket om den som rådde under de polska sammankomster som hållits året innan, men detta hände i vårt eget land, och sammankomsten hölls på tjeckiska och slovakiska! Att händelsen gjorde ett mycket djupt intryck på vännerna kunde man se både i deras lyckliga leenden och i deras tårar av djup uppskattning.

I 40 år hade orden ”Jehovas vittnen” endast viskats i offentliga sammanhang i Tjeckoslovakien. Otroliga rykten hade spridits om denna grupp, som ofta kallades ”illegal sekt”. Nu kunde alla, även journalister, ta en närmare titt på vittnena. Tidningsartiklar om sammankomsten var på det hela taget fördelaktiga. De uttryckte förundran över vad vittnena hade gjort med stadionanläggningen innan de höll sammankomsten. De hade arbetat i två månader — omkring 9.500 frivilliga arbetare använde 58.000 timmar till att rengöra stadion grundligt, reparera bänkarna, förbättra avloppssystemet och vitkalka hela anläggningen. En reporter på tidningen  Večerní Praha förundrade sig över de leende ansiktena, den harmoniska blandningen av människor från alla delar av Tjeckoslovakien och andra länder samt deras rena tal.

Det året ägde en annan viktig händelse rum. Den 30 augusti 1990 överlämnades Bechyněförsamlingens Rikets sal — den första i landet.

Allt detta ledde fram till ännu en händelse, en verkligt häpnadsväckande sådan.

En sammankomst som de aldrig glömmer

Jehovas vittnen planerade att hålla en internationell sammankomst i Prag mellan den 9 och 11 augusti 1991! Det första steget var att hyra ett stadion. Vilket då? Stadionanläggningen Spartakiad i Prag — en av de största i världen. Eftersom Jehovas vittnen ännu inte var lagligen inregistrerade i Tjeckoslovakien, hyrdes stadion privat av Anton Murín, som då var samordnare för landskommittén. Detta var ett modigt drag. Denna handling visade att de satte sin lit till Jehova, och han gav sin välsignelse.

Rumsförmedlingen skulle få en gigantisk uppgift, och Lubomír Müller fick i uppgift att ha tillsyn över arbetet. Bröderna i den styrande kretsen visste hur viktigt det var med bra logi, så bröderna Henschel och Jaracz inspekterade personligen de föreslagna hotellen i hela Prag. De gick in i hotellrum och provade till och med sängarna. Hotell med gemensamma badrum och toaletter i korridoren var otänkbart, sade de. Varför det? Broder Henschel förklarade: ”Under normala förhållanden skulle det vara tillräckligt, eftersom gästerna kommer och går vid olika tider. Men sammankomstdeltagarna går vanligtvis samtidigt och kommer sedan tillbaka samtidigt. Kan ni föreställa er hur det skulle bli på toaletterna? Vi kan inte göra så mot våra bröder.” De lokala organisatörerna  fick praktisk träning, när de såg medlemmar av den styrande kretsen visa personligt intresse för allas välbefinnande.

Högsta antalet närvarande vid denna internationella sammankomst med temat ”Ett folk som älskar gudaktig frihet” var 74.587. Av dessa var 29.119 från Tjeckoslovakien, 26.716 från Tyskland och 12.895 från Polen. De återstående 5.857 delegaterna kom från 36 andra länder. Det var underbart att se när 2.337 nya blev döpta, däribland 1.760 från Tjeckoslovakien, 480 från Tyskland och 97 från Polen.

Sammankomstens höjdpunkt var utan tvivel det som hände lördagen den 10 augusti. Helt spontant reste sig hela den tjeckoslovakiska sektionen och applåderade — rungande applåder som fortsatte utan uppehåll i hela tio minuter! Ansikten strålade av glädje. Vad var orsaken till allt detta? Strax före avslutningen av ett tal hade broder Albert Schroeder, medlem av den styrande kretsen, presenterat en ny bok på engelska — vilket var något av en besvikelse — men sedan överraskade han åhörarna genom att meddela att nytryckta upplagor av Nya Världens översättning av den Heliga skrift i ett enda band hade kommit ut på både tjeckiska och slovakiska! Glädjetårar strömmade nerför kinderna på många av sammankomstdeltagarna.

Sammankomsten rörde de närvarande i deras innersta. Och hur var det med tidningspressen? Som vanligt var vissa rapporter fördomsfulla och vissa vänligt inställda. Måndagen den 12 augusti rapporterade tidningen Venkov, deník českého a moravskoslezského venkova följande, under rubriken ”Strahov var fullsatt”:

”Från fredag till söndag hölls en internationell sammankomst för Jehovas vittnen i Prag, och 75.000 från alla delar av Europa, Amerika och Japan var närvarande. Jehovas vittnen har varit verksamma i Tjeckoslovakien sedan 1912.  Man kunde lägga märke till Jehovas vittnens hänsynsfullhet och självdisciplin. Själva sammankomsten var välordnad och väl förberedd. Trots att det började regna under dopet på lördagen, stannade åhörarna kvar på sina platser och välkomnade de nya medlemmarna med långa applåder.”

Men trots allt detta dröjde det två år innan laglig inregistrering kunde uppnås.

Dags för utvidgning

Även om den rättsliga processen gick sakta, ökade den teokratiska organisationens behov allteftersom verksamheten ökade takten i detta land. Sedan 1980 hade bröderna använt ett trevåningshus i Prag som ett centralt kontor, men bostadsutrymmet var begränsat. När verket började utföras mer öppet 1990, renoverade de den byggnaden. Hela byggnaden med lägenheter och allt gjordes om till kontor. Men vad  för slags kontor? Större rum delades upp i mindre arbetsplatser med mellanväggar av trä. Dessa tjänade inte bara som kontor, utan också som sovrum för medarbetarna — sängen stod bredvid deras skrivbord. Mer utrymme behövdes.

På våren 1993 skänktes ett nytt tiovåningshus i Prag till Sällskapet för att användas till att främja biblisk undervisning. Frivilliga arbetare från alla delar av landet hjälpte till med att bygga om det. Den 28 och 29 maj 1994 hölls ett överlämnandeprogram. Dussintals Jehovas vittnen som i många år hade bevarat sin lojalitet mot Jehova under kommunistregimen var inbjudna. Albert Schroeder från den styrande kretsen medverkade i programmet, och andra som var där kom från Danmark, Italien, Nederländerna, Polen, Schweiz, Slovakien, Storbritannien, Tyskland, Ukraina, USA och Österrike.

När Tjeckoslovakien delades i två länder 1993, betjänades båda länderna fortfarande av en enda landskommitté under överinseende av avdelningskontoret i Österrike. Men förhållandena i Tjeckien och Slovakien förändrades. Året därpå tillsattes en landskommitté för vartdera landet. Den 1 september 1995 började sedan ett avdelningskontor verka i Tjeckien. Jan Glückselig, Ondřej Kadlec, Jaromír Leneček, Lubomír Müller och Eduard Sobička förordnades av den styrande kretsen till att tjäna i avdelningskontorets kommitté. Senare fick Lubomir Müller särskilda tjänsteprivilegier i Ryssland, och Petr Žitník förordnades som ny medlem av avdelningskontorets kommitté i Tjeckien.

”Snabbyggda” Rikets salar

Församlingarna av Jehovas vittnen behövde platser där de kunde hålla möten. Att hitta ändamålsenliga platser för sådana möten är inte lätt i Tjeckien. Många som äger samlingslokaler vägrar att hyra ut dem till Jehovas vittnen. Detta  beror delvis på vilseledande propaganda — både ny och gammal — om vittnena. Många församlingar söker därför möjligheter att bygga en lokal eller göra om en äldre byggnad. Av alla metoder som man har provat när det gäller att uppföra nya byggnader har den mest praktiska visat sig vara snabbyggemetoden. Den 20 november 1993 överlämnades den första Rikets sal som byggts på detta sätt i Tjeckien. Denna Rikets sal byggdes i staden Sezimovo Ústí, och två församlingar på orten använder den.

Antalet Rikets salar har fortsatt att öka. I maj 1999 använde de 242 församlingarna i landet 84 Rikets salar som vittnena själva äger. Bröderna och systrarna i Tjeckien är väl medvetna om att de inte skulle ha kunnat bygga så många vackra Rikets salar utan den ekonomiska hjälp som de har fått av andra Jehovas tjänare i olika länder. Vårt internationella brödraskaps generositet har rört de tjeckiska brödernas innersta. De vill verkligen uttrycka sin tacksamhet mot sina bröder i andra länder och mot Jehova, som frambringar en sådan anda i sina tjänares hjärtan och har skapat en sådan enastående organisation. — 2 Kor. 8:13–15.

Frihetens dolda fällor

Det lyckorus som blev följden av att kommunismen föll 1989 är sedan länge borta, och många nya problem har uppstått. Å ena sidan finns den tidigare okända möjligheten att skaffa rikedomar genom hårt arbete. Å andra sidan råder det social otrygghet, en kraftigt ökande brottslighet, inflation och andra negativa faktorer som påverkar mänskliga relationer. Den stigande levnadsstandarden främjar materialism, tävlingsanda och avund. Många stadsbor har stugor på landsbygden där de gärna vistas. Ett ökande antal människor åker utomlands på dyra semestrar. Den nyligen förvärvade demokratin har fört med sig friheten att kritisera vad som helst, när  som helst. Den har öppnat vägen för propaganda om omoraliska livsstilar, något som var otänkbart under kommunismen. Människor var inte förberedda, den nya situationen överraskade dem, och somliga har förlorat jämvikten.

Denna anda har också påverkat en del Jehovas vittnen. Några har slutat att tjäna Jehova, eftersom de har blivit helt upptagna av en materialistisk livsstil, ägnar överdrivet stor uppmärksamhet åt umgängesliv, avvisar Bibelns höga normer för äktenskap eller kritiserar allt — även Jehovas teokratiska anordningar. Andra, som valde att stanna kvar i organisationen, försökte göra om församlingar så att de skulle stämma överens med deras tänkesätt. Detta skapade förstås spända förhållanden, innan orubbliga tillsyningsmän kunde råda bot på det.

I våra dagar finner de människor i Tjeckien som strävar efter att tjäna Gud att de är omgivna av ett samhälle som är ateistiskt och evolutionistiskt. I detta samhälle betraktas religion som barnslig tradition eller filosofisk excentricitet. Aggressiva massmedier angriper ständigt Jehovas vittnen. Detta gör att vittnena ställs inför trosprov som är lika svåra som de som förekom i de hemska nazistiska och kommunistiska fängelserna och i de lagvrängningar som förekom. Men det stora flertalet står fasta i tron när de möter dessa provsättningar.

Trots den inställning som många människor har till religiösa frågor, fattades ett enastående domstolsbeslut i Tjeckiens författningsdomstol våren 1999. I en artikel i den tjeckiska tidningen Lidové Noviny för 11 mars 1999 meddelades det: ”Sunt förnuft utgår från Brno”, vilket är den stad där författningsdomstolen har sitt säte. Domstolen fastställde att ingen vapenvägrare skulle kunna ställas inför rätta två gånger för värnpliktsvägran. Detta har gett ett stort antal Jehovas  vittnen en viss lättnad. Den utgång detta fall fick erkänns allmänt vara ett positivt bidrag av Jehovas vittnen till Tjeckiens rättssystem.

Drivna av kärlek

Jehovas vittnen i Tjeckien fortsätter att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike för sina medmänniskor. Deras önskan är att hjälpa många fler av dem att lära känna vår kärleksfulle Gud, Jehova, och att uppskatta de fantastiska anordningar han har gjort för alla som utövar tro. Men för att nå dem måste vittnena ofta komma till rätta med den uppfattning — formad av upprepat förtal — som människor har, nämligen att Jehovas vittnen är ”en farlig sekt”. De kan också behöva övervinna människors förakt för religion i allmänhet, ett förakt som är resultatet av att de har levt under en ateistisk regim i årtionden. Lyckas Jehovas vittnen med detta?

Det är värt att notera att när de 16.054 Jehovas vittnen som år 1999 var verksamma församlades i sina 242 församlingar för att högtidlighålla minnet av Jesu Kristi död, var det ytterligare många tusen som församlades med dem. Det sammanlagda antalet närvarande var 31.435.

Jehovas vittnens önskan är att hjälpa var och en av dessa att framgångsrikt och med uthållighet löpa det kristna loppet. När de predikar för allmänheten, strävar de också efter att hjälpa varandra att förbli fasta i tron. De vet mycket väl att Jesus, när han beskrev det som händer i vår tid, sade: ”Genom er uthållighet skall ni förvärva era själar.” (Luk. 21:19) Och aposteln Petrus blev inspirerad att skriva: ”Slutet på allt har närmat sig. Var därför sunda i sinnet, och var vaksamma med tanke på böner. Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra.” (1 Petr. 4:7, 8) Denna kärlek fortsätter att driva dem att förkunna Bibelns sanningar för andra och att dras närmare varandra i oförstörbar kristen enhet.

[Infälld text på sidan 165]

”Jag har aldrig ångrat att jag stannade. Med tiden insåg jag att det var här jag hörde hemma”

[Infälld text på sidan 168]

”’Om ni skall skjuta var tionde, skjut då oss alla!’ Hela lägret fylldes av djup respekt”

[Infälld text på sidan 184]

”Vi hånades och förolämpades, men respekterades samtidigt i det tysta”

[Infälld text på sidan 187]

”Det visade inga tecken på kompromiss, utan tydde på kristen resonlighet!”

[Karta på sidan 150]

(För formaterad text, se publikationen)

TYSKLAND

POLEN

SLOVAKIEN

ÖSTERRIKE

TJECKIEN

BÖHMEN

Prag

Lidice

Kladno

Karlovy Vary

Most

Teplice

Liberec

MÄHREN

Brno

SCHLESIEN

 [Helsidesbild på sidan 148]

[Bild på sidan 153]

Broder Erler från Dresden

[Bilder på sidan 155]

Otto Estelmann visade ”Skapelsedramat i bilder” över hela landet

[Bild på sidan 157]

Bohumil Müller

[Bild på sidan 167]

Božena Vodrážková lärde känna sanningen i ett koncentrationsläger

[Bilder på sidan 169]

František Šnajdr och Alois Miczek — båda inspärrade i koncentrationslägret Mauthausen

[Bild på sidan 173]

Många församlades till offentliga tal efter andra världskriget

[Bilder på sidan 175]

Betelfamiljen och avdelningskontoret efter andra världskriget

[Bild på sidan 178]

Möte i skogen år 1949

[Bild på sidan 185]

Gruppsemestrar gav tillfällen till andlig uppbyggelse

[Bild på sidan 194]

Jaromír Leneček, medlem av avdelningskontorets kommitté, nitisk i tjänsten ända sedan ungdomen

[Bilder på sidan 207]

Milton Henschel och Theodore Jaracz och andra arbetade för laglig inregistrering

[Bild på sidan 210]

Tjeckiska delegater vid en sammankomst i Polen 1989

 [Bilder på sidan 216]

Internationell sammankomst i Prag 1991 — en speciell händelse

[Bild på sidan 218]

Det tjeckiska översättningsteamet

 [Bild på sidan 223]

Avdelningskontoret i Prag

[Bild på sidan 223]

Nedan: Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Jan Glückselig, Jaromír Leneček, Ondřej Kadlec, Petr Žitník och Eduard Sobička