Angola

Krig och livsmedelsbrist, dödliga sjukdomars härjningar, det lidande och den död som orsakas av människor som beter sig som vilddjur — under symbolen av Apokalypsens ryttare har Bibeln förutsagt att allt detta skulle ske i vår tid. (Upp. 6:3–8) Hela jorden har drabbats, och Angola har inte förskonats.

Från landets ena ände till den andra har man fått känna på dessa apokalyptiska ryttares otyglade ritt. Hur har det då gått för Jehovas vittnen under dessa förhållanden?

Många Jehovas vittnen har varit föremål för hätsk förföljelse. Somliga har dödats som oskyldiga åskådare i brutala och ändlösa inbördeskrig. Politiskt och ekonomiskt kaos har medfört svält, och många har drabbats av dess grymma verkningar. Men ingenting har tagit död på deras tro på Jehova Gud och deras tillit till hans ord. Deras innerliga önskan är att vara lojala mot Gud och att grundligt vittna för andra om hans uppsåt. Och den kärlek som de visar varandra ger övertygande bevis för att de är sanna lärjungar till Jesus Kristus. — Joh. 13:35.

Begrunda två exempel som visar kvaliteten hos deras tro. För över 40 år sedan förklarade en poliskommissarie eftertryckligt för ett Jehovas vittne: ”Vad gäller Angola . . . är organisationen Vakttornet död, död, död!” Kort därefter talade han hotfullt till ännu ett vittne som hade fötts i Angola. ”Vet du vad som kommer att hända dig?” frågade  kommissarien. Det lugna svaret var: ”Jag vet vad du kan göra med mig. Men det värsta du kan göra är att döda mig. Kan du göra mer än det? Men jag kommer inte att avsäga mig min tro.” Trots åratal av brutal misshandel i fängelser och straffläger har detta Jehovas vittne, João Mancoca, hållit fast vid detta löfte.

Nyligen skrev en äldste från provinsen Huambo: ”Vi befinner oss i en farlig situation. Mycket stor livsmedelsbrist och brist på medicin plågar församlingarna. Vi saknar ord att beskriva den nuvarande situationen och våra bröders fysiska tillstånd.” Men han skrev också: ”Även om vårt fysiska tillstånd är mycket dåligt, är vi andligen friska. Det som sker är precis det som förutsagts i Matteus, kapitel 24, och 2 Timoteus 3:1–5.”

Vad är förklaringen till sådana positiva reaktioner trots stora svårigheter? Jo, tron och modet som är resultatet då människor sätter sin lit till Guds kungarike med Jesus Kristus som regent och inte till sig själva eller andra människor. De vet att Guds uppsåt kommer att segra, oavsett vem som för stunden verkar ha övertaget eller hur svår en situation än kan vara. De är fullt och fast övertygade om att Guds Son, som härskar från himlen, kommer att segra och att jorden kommer att bli ett paradis under hans styre. (Dan. 7:13, 14; Upp. 6:1, 2; 19:11–16) Jehovas vittnen i Angola vet av erfarenhet att Gud redan nu  ger svaga människor kraft över det normala, så att de kan uthärda. — 2 Kor. 4:7–9.

Men innan vi ytterligare utforskar Jehovas folks historia i Angola, skall vi ta en snabb titt på landet som de lever i.

En oslipad diamant

Angola ligger i sydvästra delen av Afrika och gränsar i norr till Demokratiska republiken Kongo, i söder till Namibia, i öster till Zambia och i väster till Atlanten. Landet täcker en yta av 1.246.700 kvadratkilometer, ungefär som Frankrike, Italien och Tyskland tillsammans. Landet är nästan 14 gånger så stort som Portugal, som på 1500-talet inledde sin kolonisering av Angola. På grund av den portugisiska koloniseringen bekänner sig omkring 50 procent av befolkningen till den katolska tron.

Portugisiska är fortfarande det officiella språket, men Angola är ett flerspråkigt land. Umbundu, kimbundu och kikongo är de mest talade språken av de mer än 40 språk som används här.

Under årens lopp har andra länder tagit för sig av Angolas överflödande tillgångar. Under koloniseringen fördes miljontals slavar till Brasilien, som då också var en portugisisk koloni. Angolas bördiga jord producerade en gång i tiden ett överflöd av bananer, mangor, ananas, sockerrör och kaffe. Sedan koloniseringens ok lyfts, kvävdes dock den ekonomiska utvecklingen av förlamande inbördeskrig. Trots det har Angola fortfarande stora tillgångar på olja ute till havs och väldiga fyndigheter av diamanter och järnmalm. Men landets största tillgång är ett ödmjukt och beslutsamt folk, av vilket tusentals har visat djup kärlek till Guds ord och dess löfte om en ljus framtid under Guds kungarike.

 ”Sänd ut ditt bröd över vattnens yta”

Den första rapporten om att Jehovas vittnen var verksamma i Angola kom från Gray Smith och hans hustru, Olga, ett pionjärpar från Kapstaden i Sydafrika. I juli 1938 åkte de till Angola från Johannesburg i en bil som hade anpassats för att spela upp bibliska tal. Bilen var lastad med Sällskapet Vakttornets publikationer. Under sin tre månader långa resa tecknade paret Smith prenumerationer på Vakttornet och spred 8.158 biblar, böcker och broschyrer. De lämnade frikostigt ut biblisk litteratur i ett stort område och nådde människor i Benguela, Luanda, Sá da Bandeira (nu Lubango) och andra städer i västra Angola. Men året därpå bröt andra världskriget ut, så det var svårt att hålla kontakt med de människor som hade visat intresse.

Till att börja med gav deras predikokampanj få påtagliga resultat. Likväl har principen i Predikaren 11:1 visat sig sann: ”Sänd ut ditt bröd över vattnens yta, ty inom loppet av många dagar kommer du att finna det igen.”

Det tog tid för en del korn av sanning att gro, vilket en berättelse från provinsen Huíla visar. Många år efter paret Smiths predikofärd erinrade sig en viss man vid namn Andrade att när han var 41 år och bodde i Sá da Bandeira, hade han fått några av Sällskapet Vakttornets publikationer av någon som reste i området i en bil från Sydafrika. Andrade hade då skaffat sig boken Rikedom och en prenumeration på Vakttornet. Han skrev till avdelningskontoret i Brasilien, och där ordnade man så att han fick ett bibelstudium per brev. Bibelstudiet upphörde emellertid, när han insåg att censurmyndigheterna granskade hans post. I flera år hade han ingen kontakt med Jehovas vittnen.

År 1967 flyttade Zuleika Fareleiro, som var nydöpt, till Sá da Bandeira. Hon hade relativt ringa kunskap om  sanningen, och vid den tiden var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i landet. Men hon var ändå mycket angelägen om att berätta för andra om det hon visste. Hon satte i gång ett bibelstudium med en kvinna som sade till henne att hon kände en skomakare som verkade ha samma religion. Syster Fareleiro tog med sig några skor som behövde lagas, och när hon visade skomakaren boken Sanningen som leder till evigt liv, sken hans ansikte upp. Hon kunde inleda ett bibelstudium med honom. Mannen var Andrade, som då var rullstolsburen. Han hade blivit traumatiserad  efter att ha bevittnat mordet på sin hustru. Därför kände han sig tilltalad av hoppet om Guds kungarike, och han grep ett fast tag om det. År 1971 blev han döpt som ett Jehovas vittne, och han tjänade Jehova troget fram till sin död 1981, då han var 80 år. Trots sitt handikapp och sin höga ålder var han regelbunden och aktiv på församlingsmötena, vilket var till stor uppmuntran för andra.

Ett försök att undervisa och bygga upp angolaner

För omkring 60 år sedan var en man vid namn Simão Toco knuten till en av baptisternas missionsstationer i norra Angola. När Toco flyttade från M’banza Congo i Angola till Léopoldville i Belgiska Kongo (nu Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo), stannade han till hemma hos en vän. Där såg han ett exemplar av tidskriften Luz e Verdade (nu Despertai!). Tidskriften innehöll en portugisisk översättning av broschyren Riket som är världens hopp. Toco var intresserad av det han läste. Hans vän var inte det, så han sade att Toco fick ta tidskriften. På så sätt kom också Toco att få en av Jehovas vittnens bibliska publikationer.

Sedan Toco 1943 hade kommit till Léopoldville, bildade han en kör som med tiden växte och kom att få flera hundra medlemmar. Eftersom han var ivrig att undervisa och bygga upp de landsförvista angolanerna, översatte han broschyren Riket som är världens hopp till kikongo. I de psalmer som han komponerade började han så småningom föra in hoppet om Guds kungarike och andra bibliska sanningar som han hade fått kunskap om. Han använde också dessa kunskaper vid bibliska samtal med några av körmedlemmarna. En annan angolan, João Mancoca, som arbetade i Léopoldville, började 1946 vara med i Tocos bibelstudiegrupp. Möten hölls på lördags- och söndagskvällar, och Mancoca var alltid med bland de 50 eller fler som var närvarande.

 År 1949 kände gruppens medlemmar en stark längtan att få berätta för andra om det de fick lära sig, så många av dem gav sig ut och predikade i Léopoldville. Detta väckte de baptistiska prästernas och de belgiska myndigheternas vrede. Snart blev många i Tocos grupp arresterade, också João Mancoca. De hölls fängslade i flera månader. De som sedan vägrade att överge rörelsen som höll på att uppstå i förbindelse med Toco och som vägrade att sluta läsa litteratur som kom från Sällskapet Vakttornet förvisades till sitt hemland, Angola. Det var slutligen så många som omkring 1.000.

De portugisiska myndigheterna i Angola kunde inte besluta vad de skulle göra med dem. Till slut fördes de som hade sänts tillbaka till Angola till olika delar av landet.

Det var ungefär vid den tiden, år 1950, som Bibelns sanning bekantgjordes i Angolas näst största stad, Huambo, som då hette Nova Lisboa. Det tog tid innan något hände, men så småningom var bland andra João da Silva Wima, Leonardo Sonjamba, Agostinho Chimbili, Maria Etosi och Francisco Portugal Eliseu bland dem som på denna plats blivit lojala tjänare åt Jehova. De hjälpte också sina familjer att få kunskap om Jehova och hans rättfärdiga normer.

Toco och några andra sändes i väg för att arbeta på en kaffeplantage i norr. Sorgligt nog hade Tocos inställning redan börjat förändras. Medan han och hans grupp ännu var  i Léopoldville, hade efterföljare till Simão Kimbangu, vilka utövade spiritism, varit med vid deras möten. Vid ett tillfälle under ett möte hade de upplevt vad somliga såg som ett utgjutande av anden. Men de prövade inte denna ande för att se om den härrörde från Gud. (1 Joh. 4:1) João Mancoca var inte glad när han såg att man åsidosatte sitt bibelstudium och i stället förlitade sig på anden.

Sedan de återförts till Angola, hamnade João Mancoca i Luanda. Han och även Sala Filemon och Carlos Agostinho Cadi uppmanade de andra i sin grupp att följa Bibeln och förkasta sedvänjor som inte var i enlighet med den. När Toco senare förflyttades till en plats i södra delen av landet, passerade han genom Luanda. Det var tydligt att han hade blivit  ännu mer påverkad av de trosuppfattningar som Kimbangus efterföljare hade.

På grund av förräderi från en av gruppens medlemmar blev João Mancoca, Carlos Agostinho Cadi och Sala Filemon 1952 arresterade och förvisade till Baía dos Tigres, en straffkoloni som var knuten till en fiskestation. Förrädaren var en man som injagade fruktan och hade två hustrur. Hans försök att bli ledare för gruppen i Luanda gjorde att några var nära att ge upp. Men hans oärliga handlingssätt gjorde att han snart fick problem med myndigheterna, och även han förvisades till straffkolonin.

En besökare med ett trefaldigt uppdrag

Under 1954 fick avdelningskontoret i Sydafrika ett antal brev från gruppen i Baía dos Tigres. De var angelägna om att få biblisk litteratur. Som svar skickades John Cooke, en av Sällskapet Vakttornets missionärer, 1955 till Angola från Frankrike. Han hade ett trefaldigt uppdrag: Att undersöka rapporter om att det fanns 1.000 Jehovas vittnen i Angola, att försöka hjälpa dem om det var möjligt och att se vad som kunde göras för att Jehovas vittnens verksamhet i Angola skulle bli lagligt erkänd. Han träffade samman med flera grupper, och hans fem månader långa utredning visade att det fanns långt färre än 1.000 vittnen. Enligt Angolas tjänsterapport för 1955 fanns det i hela landet inte mer än 30 förkunnare av de goda nyheterna.

Det tog några veckor innan de portugisiska myndigheterna lät John Cooke besöka João Mancoca och den lilla gruppen som fanns i Baía dos Tigres i södra Angola. Broder Cooke fick tillåtelse att stanna där i fem dagar, och hans förklaringar av Bibeln gjorde att Mancoca och de andra blev ännu mer övertygade om att han representerade den organisation som verkligen tjänar Jehova Gud. Under den sista  dagen av sitt besök höll broder Cooke ett offentligt föredrag med temat ”Dessa goda nyheter om Guds kungarike” för en grupp på ungefär 80 personer, däribland föreståndaren för straffkolonin.

Under de månader som broder Cooke var i Angola lyckades han kontakta Toco och människor på olika håll som betraktade Toco som sin ledare. Många av dem visade sig helt enkelt vara sekteriska efterföljare till Toco och inte alls intresserade av Jehovas vittnens verksamhet. Ett undantag var António Bizi, en ung man i Luanda, som var ivrig att få veta mer om Guds uppsåt. Toco själv var vid den tiden fängslad i en by nära Sá da Bandeira och hade inte tillåtelse att vare sig skicka eller ta emot post.

Broder Cookes besök blev mycket uppmuntrande för den lilla gruppen trogna i Baía dos Tigres. Broder Mancoca minns att besöket bekräftade att de ”inte gick fel väg”. Det visade också att det fanns möjligheter till tillväxt, även om antalet Jehovas vittnen var mindre än vad som rapporterats. Broder Cooke skrev i sin rapport att somliga som han träffade var ”ivriga att lära” och att ”det verkar som om fältet är utmärkt här”.

Ytterligare uppmuntran följer

Året efter broder Cookes besök skickade Sällskapet en annan duglig broder, Mervyn Passlow, som hade gått igenom Gileadskolan, och hans hustru, Aurora, till Luanda. De hade en lista som sammanställts av John Cooke över 65 prenumeranter och andra intresserade personer. Till en början hade paret Passlow svårt att kontakta prenumeranterna, eftersom tidskrifterna levererades till postboxar och inte till bostadsadresser. Men vid den här tiden återvände en kvinna vid namn Berta Teixeira till Luanda från Portugal. Där hade hon träffat Jehovas vittnen och visat stort intresse  för Bibelns sanningar. Kontoret i Lissabon meddelade paret Passlow att hon skulle komma, och de inledde omgående ett bibelstudium med henne. En av Bertas släktingar arbetade på postkontoret och hjälpte dem att hitta adresserna till prenumeranterna, av vilka många ivrigt började studera Bibeln. Snart talade dessa om Bibeln med vänner och grannar. Inom sex månader studerade paret Passlow med över 50 personer.

Ett par månader efter det att paret Passlow hade anlänt började de hålla regelbundna bibelstudier i sitt rum med hjälp av Vakttornet. När första månaden gått, hade rummet blivit för litet. Berta Teixeira ledde en språkskola, och hon lät dem använda ett av hennes klassrum för mötena. Efter åtta månader förrättades det första dopet av Jehovas vittnen i Angola i bukten nära Luanda.

På grund av den dåvarande situationen i Angola var paret Passlows kontakt med de afrikanska bröderna begränsad. Men några av dessa besökte paret Passlow. En som regelbundet kom för att studera var António Bizi, en person som John Cooke tidigare hade insett var uppriktig. Och João Mancoca, som fortfarande var fängslad, skickade uppmuntrande brev till dem.

Men kort efter det första dopet vägrade myndigheterna att förnya paret Passlows visum, så de var tvungna att lämna landet. De hade utfört ett utmärkt arbete i fråga om att så ”frön” och vattna de frön som andra hade sått. (1 Kor. 3:6) De hade också blivit mycket goda vänner med de angolanska bröderna. På grund av polisens fientliga inställning varnade paret Passlow bröderna, och i synnerhet afrikanerna, för att vinka av dem. Men bandet av kärlek var för starkt. Många var med och uttryckte sin tillgivenhet när paret Passlow gick mot landgången för att gå ombord på fartyget.

 Harry Arnott, en zontillsyningsman, hade 1958 besökt paret Passlow medan de var kvar i Luanda. I februari 1959, när han återigen försökte besöka Angola som zontillsyningsman, stod en liten grupp på flygplatsen för att möta honom, däribland broder Mancoca och syster Teixeira. Men nästan omedelbart ingrep polisen. De förde undan broder Arnott från gruppen och sökte igenom hans tillhörigheter.

Till slut hamnade broder Arnott dock i samma häkte som broder Mancoca. När de fick syn på varandra, skrattade de till. Poliskommissarien kunde inte se något roligt i situationen. Han var ursinnig när han talade till Mancoca: ”Vet du vad som kommer att hända med dig?” Broder Mancoca, som vid det här laget hade suttit sex år i fängelse och blivit misshandlad upprepade gånger, svarade lugnt: ”Jag kan inte gråta. Jag vet vad du kan göra med mig. Men det värsta du kan göra är att döda mig. Kan du göra mer än det?” Han avslutade genom att modigt förklara: ”Men jag kommer inte att avsäga mig min tro.” Han såg sedan mot broder Arnott och log uppmuntrande. Broder Arnott minns: ”Han verkade inte tänka så mycket på sin egen svåra situation och var endast intresserad av att förvissa sig om att jag inte blev modfälld. Det var mycket uppbyggande att se denne afrikanske broder, som suttit i fängelse i flera år, ta ställning på ett så fast och modigt sätt.”

Broder Arnott fick lämna landet i samma plan som han hade kommit med — men inte förrän han hade haft  det korta men uppbyggande sammanträffandet med broder Mancoca. Efter sju timmars förhör släpptes även broder Mancoca.

En vecka efter denna händelse blev broder Mancoca äntligen döpt tillsammans med sina vänner Carlos Cadi och Sala Filemon. Ungefär vid den tiden hyrde man ett rum i Sambizanga, en förort till Luanda, och det var där som Angolas första egentliga församling av Jehovas vittnen höll sina möten. De kunde på den tiden inleda och avsluta mötena med sång, och detta drog till sig andras uppmärksamhet. Många tog intryck av att de som var närvarande vid Vakttornsstudiet faktiskt kunde delta i mötet och att de också fick ställa frågor efter mötena. Detta tankeutbyte, som inte förekom i någon av kristenhetens kyrkor, stimulerade i hög grad arbetet i landet.

”Försiktiga som ormar”

År 1960 fick avdelningskontoret i Portugal överta tillsynen över predikandet av de goda nyheterna i Angola från Sydafrika. Detta stärkande av banden mellan Jehovas vittnen i de två länderna stod i kontrast till det försämrade politiska förhållandet mellan Angola och Portugal, det land som länge hade styrt Angola som en koloni.

När det närbelägna landet Belgiska Kongo blev självständigt och ett inbördeskrig inleddes, blev det politiska tillståndet i Angola i hög grad påverkat. Kolonialregeringen ökade sin försiktighet, men den kunde inte hindra att ett gerillakrig för självständighet bröt ut i Angola. I januari 1961 bröt våldsamheter ut i centrala Angola. Detta ledde till ett försök till statskupp i Luanda i februari. Och i mars dödade angolaner flera hundra portugiser efter tvister om löner i det svältdrabbade Kongoområdet i norr. Detta ledde till kraftig vedergällning.

 Under 1960-talet uppstod tre stora antikolonialistiska rörelser: Movimento Popular de Libertac̩ão de Angola (MPLA), Frente Nacional de Libertação de Angola (FNLA) och União Nacional para a Independência Total de Angola (UNITA).

Detta inbördeskrig skapade omedelbart problem för den lilla gruppen Jehovas vittnen. Massmedierna stämplade dem som en ”antikristen sekt och socialt nedbrytande”. Journalister felciterade artiklar ur Vakna! och påstod felaktigt att vittnenas avsikt var ”att rättfärdiga, ja rentav framkalla, de terroristhandlingar som nyligen hade förekommit i provinsens norra del”. Under ett foto av Vakna! fanns bildtexten ”Religiös propaganda förgiftar invånarnas anda”.

Under denna tid hölls alla Jehovas vittnen ständigt under bevakning. All inkommande post granskades noga, så kontakten med avdelningskontoret i Portugal var begränsad, och det var mycket svårt att få tag på Sällskapet Vakttornets publikationer. De som fick litteratur med posten blev förhörda av polisen.

Kolonialregeringen var misstänksam mot möten då fler än två personer som inte var familjemedlemmar träffades. Bröderna vidtog försiktighetsåtgärder genom att ändra mötesplats och samlas i små grupper. Men 1961 församlades ändå 130 till åminnelsen av Kristi död. För att förvissa sig om att de hade kommit hem tryggt besökte bröderna Mancoca och Filemon sedan dem som hade varit med. Den kärleksfulla omtanke de visade stärkte deras kristna bröder.

En tid av svåra prövningar

Det Silvestre Simão var med om ger oss en föreställning om vad personer som nyligen hade börjat studera Bibeln fick möta vid den tiden. År 1959, då han fortfarande gick i skolan, gav en klasskamrat honom traktaten ”Helveteselden  — biblisk sanning eller hednisk skräckmålning?” Silvestre sade senare: ”Att läsa denna traktat var vändpunkten i mitt liv. När jag nu hade fått veta sanningen om helvetet, det som jag hade fått lära mig att frukta, slutade jag omedelbart att gå i kyrkan och började läsa Sällskapets publikationer.”

Under dessa svåra tider blev de som sade att de var intresserade inte omedelbart av Jehovas vittnen inbjudna till mötena. Men efter två år tyckte man att det verkade säkert att inbjuda Silvestre. Efter sitt första möte ställde han frågor om sabbaten. Det han fick höra övertygade honom om att han hade funnit sanningen. Men hur högt värderade han den? Följande vecka, den 25 juni 1961, när han var på sitt andra möte, blev hans uppskattning av det han hade fått lära sig satt på prov. En militärpatrull avbröt mötet. Alla männen beordrades att gå ut och blev sedan slagna med galvaniserade stålrör. En av bröderna minns: ”Vi blev slagna så som man skulle göra för att döda ett omedgörligt djur — ja, ungefär som när man slår en gris med en klubba, så att den skall dö innan den säljs på marknaden.” Silvestre Simão och de som var tillsammans med honom har fortfarande ärr efter misshandeln. De fick sedan gå på led till ett fotbollsstadion, där de mötte en stor grupp ursinniga européer som just hade förlorat sina familjer i kriget i norra Angola. Soldaterna och folkmassan, däribland några av européerna, misshandlade återigen bröderna hänsynslöst.

 Silvestre och de andra bröderna föstes upp i lastbilar och fördes till São Paulo-fängelset, som sköttes av den ökända hemliga polisen. Bröderna blev återigen brutalt misshandlade och inkastade ovanpå varandra i en cell. Svårt sårade och ymnigt blödande lämnades de att dö.

Eftersom João Mancoca ledde Vakttornsstudiet, trodde myndigheterna att han var gruppens ledare. Efter denna fruktansvärda misshandel fördes han bort för att bli avrättad, anklagad för att ha planerat att angripa de vita, allt enligt hur myndigheterna feltolkade en paragraf i Vakttornet. Broder Mancoca frågade vad de skulle tro, ifall européer eller en familj i Brasilien eller Portugal hade en likadan tidskrift. Han påpekade att denna tidskrift finns över hela världen och studeras av människor av alla nationaliteter. För att få detta bekräftat körde myndigheterna honom till en portugisisk familj av Jehovas vittnen. När de såg samma tidskrift där och fick veta att denna familj hade studerat samma material, ändrade de sig angående avrättningen. Broder Mancoca fördes tillbaka till de andra bröderna i São Paulo-fängelset.

Men alla var inte nöjda. När de kom tillbaka till São Paulo-fängelset, blev broder Mancoca ”omhändertagen” av fångvaktaren, en mager portugisisk man. ”Omhändertagandet” innebar att han tvingade broder Mancoca att stå ute under den stekheta solen hela eftermiddagen utan mat. Klockan 5 på eftermiddagen tog mannen en piska och började slå broder Mancoca, som minns: ”Jag har aldrig sett någon använda piskan som han gjorde. Han sade att han inte skulle sluta förrän jag föll ner död.” Han fortsatte med den skoningslösa misshandeln i en timme, och till slut kände broder Mancoca inte längre någon smärta. Mitt under piskningen fick broder Mancoca en plötslig längtan att sova. Den utmattade fångvaktaren var övertygad om att Mancoca höll på att dö, så en soldat släpade bort Mancoca och lade honom  under en låda. När milisen kom på kvällen för att förvissa sig om att Mancoca var död, visade soldaten lådan som Mancoca låg under och sade till dem att han redan var död. Otroligt nog återhämtade sig broder Mancoca, och soldaten fick en chock när han tre månader senare såg honom vid liv i matsalen. Han förklarade sedan för broder Mancoca vad som hade hänt den kvällen. Den plötsliga längtan att sova hade räddat Mancoca från en säker död.

Broder Mancoca kunde återförenas med de andra bröderna, och de höll möten i fängelset. Tre gånger under den fem månader långa vistelsen i São Paulo-fängelset hölls offentliga föredrag inför ungefär 300 åhörare. Det vittnesbörd som avgavs i fängelset stärkte församlingarna utanför, eftersom många fångar som visade intresse gjorde framsteg hänemot dop sedan de blivit frisläppta.

Under de månader som Silvestre Simão satt i detta fängelse kunde han systematiskt studera Bibeln tillsammans med gruppen där, vilket gav honom välbehövlig andlig styrka. Gruppens medlemmar förflyttades därifrån till andra fängelser och arbetsläger, där de fick utså ytterligare grym misshandel och arbeta hårt. Efter att ha varit fängslad i fyra år på olika platser släpptes Silvestre i november 1965. Han återvände till Luanda, där han förenade sig med den grupp av Jehovas vittnen som hade möten i området Rangel. Hans tro hade redan prövats, och 1967 kunde han slutligen bli döpt. Andra i fängelset, däribland broder Mancoca, blev inte frisläppta förrän 1970, och då bara för att bli satta i fängelse igen.

”Inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig”

Landet var uppslukat av krig. Men i Bibeln sägs det att när människor lär känna Jehovas vägar, kommer de att  ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” och inte ”mer . . . lära sig att föra krig”. (Jes. 2:3, 4) Vad skulle då unga män i Angola göra?

I mars 1969 inledde regeringen en brutal kampanj mot alla som vägrade att kompromissa i fråga om sin kristna neutralitet. Bland de första som arresterades var António Gouveia och João Pereira i Luanda. Broder Gouveia hämtades från sin arbetsplats och kastades i en smutsig cell. Först sedan han tillbringat 45 dagar i fängelse fick hans mor tillåtelse att besöka honom.

Fernando Gouveia, António Alberto och António Matías var bland dem som arresterades i Huambo. Tre gånger om dagen blev de brutalt misshandlade. Fernandos mor kunde faktiskt inte känna igen honom efter all misshandel. När bröderna skrev ett brev till de väpnade styrkornas befälhavare och berättade om misshandeln, minskade till slut grymheterna.

António Gouveia minns vissa saker som hjälpte dem att härda ut. Då och då gömde hans mor ett blad ur Vakttornet i den mat hon hade med sig. ”Det hjälpte oss att förbli vaksamma. Det höll också vår andlighet vid liv.” Han säger också: ”Vi brukade predika för väggarna om bibliska ämnen som vi kom att tänka på.” För att hålla modet uppe använde några bröder en del humor. De brukade med hög röst kungöra det stora antal flugor de hade dödat i cellen, som om de offentliggjorde en viktig händelse.

 Bland dem som satt i fängelse i Angola var sex unga män från Portugal som hade sänts för att göra militärtjänst men av samvetsskäl vägrat att göra det. En av dem, David Mota, minns: ”Vi kände Jehovas skydd många gånger. Myndighetspersoner använde olika metoder för att försöka bryta ner vår integritet, och de koncentrerade sig på några bland oss som ännu inte var döpta. En taktik som de flera gånger använde var att väcka oss mitt i natten, välja ut fem ur gruppen, sedan ta en av dem, sätta en pistol, som vi trodde var laddad, mot hans huvud och trycka av. Trettio minuter efter det att vi hade beordrats att återvända till våra britsar upprepades samma taktik. Vi är alla tacksamma mot Jehova för att vi är vid liv. Till slut vann vi myndigheternas respekt och fick tillåtelse att hålla möten i fängelset. Vi var verkligen glada över att se sex medfångar bli döpta medan de fortfarande satt i fängelse!”

Bröderna fick veta att de skulle sitta kvar i fängelse tills de fyllde 45 år, men de behövde inte vänta så länge. Likväl var detta svåra tider. Det som de var med om förädlade deras tro. I dag tjänar de flesta av dessa bröder som äldste i församlingarna.

Kolonialstyret upphör plötsligt

Genom en statskupp i Portugal den 25 april 1974 störtades landets diktatur. Det 13-åriga kolonialkriget i Angola var över, och de portugisiska trupperna började dras tillbaka. Den 31 januari 1975 bildades en övergångsregering som skulle verka i tio månader, men den var inte i funktion i mer än sex månader.

Till en början var denna plötsliga förändring till fördel för Jehovas vittnen. Tjugofem vittnen, som på grund av sin neutrala inställning satt inspärrade i Cabo Ledo-fängelset, blev benådade i maj. Bland dem fanns de sex män från  Portugal som hade vägrat att välja sida i krigen, däribland krigen mot afrikanska kolonier. Vad skulle då dessa europeiska bröder göra med sin oväntade frihet? David Mota säger: ”Stärkta av vårt nära förhållande till Jehova i fängelset beslöt vi alla sex att stanna kvar i Angola och genast träda in i pionjärtjänsten.”

Ett klimat av religiös tolerans var en ny erfarenhet för de 1.500 vittnena i Angola. Hemliga polisen var borta, arresteringarna upphörde, och vittnena kunde öppet komma tillsammans. De sökte igenom Luanda för att få tag i hörsalar, sporthallar eller andra platser som kunde rymma det växande antalet Jehovas vittnen. Fram till dess hade de 18 församlingarna i landet hållit sina möten i privata hem.

 Anordningar gjordes för ett särskilt tjänstemöte i Pavilhão do Ferrovia, en järnvägspaviljong. Bland de 400 bröder och systrar som var inbjudna från flera församlingar var José Augusto, som nu är medlem av den portugisiska Betelfamiljen. Han minns: ”Det här var första gången jag såg så många bröder och systrar tillsammans i en atmosfär av frihet! Vi kunde knappt tro att detta var sant. Stämningen var mycket glädjefylld, eftersom alla öppet kunde umgås med vänner från andra församlingar.”

Andliga glädjeämnen under en stormig tid

Det pågick en maktkamp mellan de tre rivaliserande nationella rörelserna MPLA, FNLA och UNITA. Väpnade styrkor från de rivaliserande fraktionerna invaderade Luanda och upprättade högkvarter. ”Till en början var det bara skottlossning från krypskyttar”, berättar Luis Sabino, ett ögonvittne. ”När hatet sedan växte, började de använda kraftfullare vapen. Stridsvagnar började synas på gatorna, och raketvapen användes. Hundratals hem blev förstörda, däribland hem som tillhörde bröder.”

Det förståndiga var att församlingsmötena också i fortsättningen hölls på de platser där man samlades till bokstudiet. ”Det var vanligt att mötena avbröts av kulspruteeld i närheten”, minns Manuel Cunha. ”Alla tog betäckning tills skottlossningen upphörde, och sedan fortsatte programmet. Ibland släckte vi ljuset för att undvika att dra till oss uppmärksamhet. När mötet var över, lämnade bröderna försiktigt platsen.”

Trots farorna var bröderna beslutna att utöka sin tjänst. Delucírio Oliveira förklarar: ”Vårt verk hade varit förbjudet under kolonialregeringen, så att öppet gå från hus till hus var en ny erfarenhet för de flesta av förkunnarna. Pionjärerna tog ledningen och uppmuntrade andra att följa med  dem. Möten för tjänst var välbesökta.” Men tecken på krig omgav dem. Han fortsätter: ”Det var vanligt att man hörde skottlossning när man var ute i tjänsten. Ibland fick vi gå ner från trottoaren för att undvika färskt blod. Ibland låg det döda människor på gatan.”

Två av våra systrar, av vilka en var pionjär, var ute i tjänsten på fältet när några bomber exploderade i närheten. Den ena systern kröp ihop så nära som möjligt mot en vägg och föreslog att de skulle återvända hem. Pionjären uppmuntrade henne att fortsätta en liten stund till och försäkrade henne om att de skulle sluta, ifall fler bomber exploderade. Senare den förmiddagen satte de i gång ett bibelstudium med ett par som ville studera tre gånger i veckan.

De oroliga förhållandena hindrade inte bröderna från att i mars 1975 hålla sin första kretssammankomst i en offentlig hörsal. De hyrde Luandas största täckta paviljong, Cidadela Desportiva, för detta tillfälle. Som en försiktighetsåtgärd inbjöd de bara dem som regelbundet kom till mötena. Men antalet närvarande uppgick ändå till 2.888.

Eftersom allt gick bra, bjöd bröderna in intresserade människor och sådana som de studerade Bibeln med till den andra sammankomsten. Aníbal Magalhães berättar: ”Det som gjorde intryck på oss när vi kom in i paviljongen var de stora bokstäverna med sammankomstens tema, ’Vad slags människor bör då inte ni vara! — 2 Petr. 3:11’, som fanns ovanför podiet. Paviljongen var fullsatt redan innan programmet hade börjat.  När det meddelades att 7.713 var närvarande, blev vi mycket glada. Många kunde inte hålla tillbaka sina glädjetårar. Det vi såg visade klart och tydligt att vi hade ett stort insamlande verk framför oss, och vi tackade Jehova för att vi hade fått uppleva denna dag.”

När bröderna efter den avslutande bönen höll på att städa byggnaden, utbröt återigen skottlossning — denna gång i hela området. Det var ännu en påminnelse om att de hade ”sin tältboning bland dem som hatar frid”. — Ps. 120:6.

 Sönderslitet av krig

Landet höll på att slitas isär av de tre rivaliserande politiska grupperna, och Luanda blev det viktigaste slagfältet. Miliser bildades genom att män, kvinnor och till och med barn tvångsrekryterades till militärtjänst. Uniformerade pojkar, så unga som 12 år, började synas på gatorna med automatvapen som de sköt slumpmässigt med. Kulspruteeld, exploderande granater, raketer och missiler bidrog till många sömnlösa nätter. Angola störtades in i en era av ständiga krig. På grund av detta föddes och uppfostrades en hel generation unga angolaner i en atmosfär av våld, med skottsalvor och bombexplosioner som bakgrundsljud.

För att stärka sina kristna bröder och systrar gjorde trogna andliga herdar regelbundet korta besök hos dem på väg till och från arbetet. De hörde sig för om alla mådde bra och läste ofta ett eller två skriftställen tillsammans med familjen.

Det krävdes mod och förtröstan på Jehova att besöka möten och gå i tjänsten. Att identifieras som ett Jehovas vittne var dock ofta det bästa skyddet. Faustino da Rocha Pinto var på väg till Sällskapets kontor, när en soldat plötsligt riktade ett gevär mot honom och fräste: ”Vart är du på väg? Vilken rörelse tillhör du? Ge oss din portfölj!” När soldaten öppnade den, fann han bara en bibel och några av Sällskapet  Vakttornets publikationer. Genast mjuknade hans inställning. ”Du är alltså ett Jehovas vittne! Jag ber om ursäkt, förlåt mig. Fortsätt.”

Vid ett annat tillfälle fräste en soldat till en ung syster: ”Vilken rörelse stöder du?” Hon svarade: ”Jag är inte förbunden med någon rörelse. Jag är ett Jehovas vittne.” Då sade soldaten till sina kamrater: ”Titta på henne! Titta noga på henne! Titta på hennes kjol! Se hur anständigt hon är klädd. Hon är inte som andra flickor. Hon är ett Jehovas vittne.” Systern fick tillåtelse att fortsätta, och hon fick en vänlig förmaning att vara försiktig.

När striderna intensifierades blev det allt svårare att hålla kontakten med församlingarna, i synnerhet församlingarna i provinserna. Trupper gick in i städer, plundrade hemmen och brände det de inte tog. Detta tvingade tusentals, däribland många Jehovas vittnen, att fly till bushen. I Banga kom 300 till mötena tillsammans med de 100 förkunnarna, och de var alla tvungna att överge sina hem och ta sin tillflykt till bushen flera dagar åt gången. Församlingarna i Jamba och Cela flydde också med endast sin ”själ som ett byte”. (Jer. 39:18) De flesta europeiska vittnen som fortfarande var kvar i Lubango begav sig till Windhoek i grannlandet Namibia.

Att få fram litteratur till dessa bröder i bushen blev näst intill omöjligt. En del församlingar, till exempel de i Malanje, Lobito, Benguela, Gabela, Huambo och Lubango, var avskurna i flera månader åt gången.

En sorglig tid

Så snart som koloniseringens ok hade lyfts, började tusentals portugiser lämna landet. När anarkin bredde ut sig, blev det mer angeläget att fly. De flesta kunde inte ta med sig så mycket av sina tillhörigheter. Något som visar hur starkt  hatet till européer var är att ett politiskt parti förklarade att de skulle döda även mulatter, helt enkelt på grund av förfädernas äktenskap med vita.

Våra portugisiska och angolanska bröder hyste naturligtvis inte denna fientlighet. Det rådde ett starkt band av broderlig kärlek mellan dem. Att portugiserna lämnade landet innebar att många nära vänner åkte. De portugisiska bröder som hade tagit ledningen i verket var i juni 1975 tvungna att lämna landet. Tillsynen över predikoarbetet och arbetet med att vara herdar för Guds hjord överlämnades till trogna angolanska bröder. De flesta av dessa var heltidsarbetande familjefäder. De var ledsna över att de portugisiska bröderna åkte, men de var beslutna att fortsätta med Jehovas hjälp.

Vilka förhållanden fick de möta? Det portugisiska avdelningskontoret fick snart detta oroväckande meddelande från kontoret i Luanda: ”Staden blir nu beskjuten med granater. Vägarna är blockerade. Kommunikationerna med andra städer är brutna. Luandas hamn är stängd. Maten börjar ta slut i affärerna. Plundring och skövling har börjat. Det är utegångsförbud efter klockan 21.00. De som är ute på gatorna efter det klockslaget kan bli skjutna.”

Jehovas tjänare går framåt

Denna period av politiska oroligheter var en tid av andlig tillväxt utan motstycke. Högsta antalet förkunnare var 3.055, en ökning med 68 procent jämfört med året innan. Antalet närvarande vid Åminnelsen var 11.490!

Den 5 september 1975 kom efterlängtade nyheter. Övergångsregeringens justitieminister hade förklarat att Jehovas vittnen var ett lagligen erkänt ”religiöst trossamfund”. João Mancoca minns: ”Det var fullständig glädjeyra bland bröderna. De hade aldrig upplevt fullständig frihet att öppet få  utöva sin tillbedjan. Det var som om fängelsedörrarna hade kastats upp på vid gavel. För första gången kunde möten och kretssammankomster hållas med allmänhetens fulla vetskap. De kretssammankomster som organiserades under våren 1976 gjorde att verket tog fart och stärkte beslutsamheten som skulle behövas under de kommande åren.”

Man planerade fem kretssammankomster, men försiktigtvis ordnade man så att endast tre eller fyra församlingar åt gången hade sammankomst tillsammans. Tre bröder fick också i uppdrag att som kretstillsyningsmän besöka församlingar under veckosluten.

Under åren hade förhållandena i Angola inte tillåtit att tillsyningsmännen deltog i någon av de särskilda skolor som anordnats av Sällskapet. Så man planerade att hålla den första Skolan i Rikets tjänst för äldstebröder den 19–24 maj 1976. Två angolanska bröder var med vid skolan i Portugal och fick utbildning. Vid sin återkomst ledde de skolan i Luanda, och Mário P. Oliveira från avdelningskontoret i Portugal var med för att ge hjälp som kunde behövas.

De 23 äldstebröderna var mycket tacksamma för den på Bibeln grundade undervisningen som hjälpte dem att ”vara herdar för Guds hjord”. (1 Petr. 5:2) Carlos Cadi, som då tjänade som kretstillsyningsman, minns vilket intryck skolan gjorde: ”Äldstebröderna kunde se Jehovas organisation ur ett nytt perspektiv. Skolan gjorde bröderna förtrogna med den del av Jehovas organisation som har med undervisningen att göra. De fick lära sig hur de skulle hjälpa bröderna i församlingarna att tillämpa Bibelns principer när det gällde att lösa problem. Skolan hjälpte också de äldste att se hur de bättre skulle kunna organisera församlingsverksamheten och få större nytta av biträdande tjänares förmågor, eftersom dessa tjänar tillsammans med dem.”

 Lagligt erkännande innebar också att biblar och biblisk litteratur kunde föras in i landet. Inom fem månader fick några församlingar de första tidskrifterna. Vilken stor välsignelse det var att till slut få kompletta 32-sidiga utgåvor av Vakttornet och Vakna! Bröderna hade snabbt gått in genom den ”dörr som leder till verksamhet” som hade öppnats för dem. (1 Kor. 16:9) Men de oroliga förhållandena i landet ledde till ytterligare svåra problem.

Även om officiell oavhängighet från Portugal blev verklighet som planerat den 11 november 1975, övergick striderna mellan de stora politiska partierna snart till ett omfattande inbördeskrig. Självständiga republiker bildades, och Luanda blev huvudstad i det område som det marxistiska MPLA rådde över. Haumbo blev huvudstad i det område som behärskades av en koalition bestående av UNITA och FNLA.

Gruppernas politiska propaganda mot andra grupper framkallade tidigare oöverträffat ras- och stamhat. I huvudstaden var det en vardaglig företeelse att människor blev kallblodigt mördade, ja, till och med uppbrända på gatan. Oftast var offrens enda ”brott” att de talade ett språk som visade att de kom från ett område utanför Luanda. Detta hat mot utomstående skapade en spänning som ledde till en stor folkförflyttning, då människor från landets norra och södra delar flydde tillbaka till sina hemprovinser. Men en del bröder stannade modigt kvar i områden som inte var deras hemprovins för att kunna ta hand om sina andliga bröders behov.

”Viva Jehova!”

Jehovas vittnen mötte återigen grym förföljelse. I Luanda blev de kallade inför kommundelskommittéer som  försökte tvinga dem att köpa politiska partikort. I denna laddade atmosfär anklagade den politiska byrån i MPLA:s centralkommitté vittnena för att egga människor till att vara olydiga mot staten, visa ringaktning för nationens flagga och vägra att utföra militärtjänst. Man slog dövörat till för Jehovas vittnens förklaringar.

I mars 1976 skickades en sändning biblisk litteratur till Angola från Portugal. Den innehöll 3.000 biblar, 17.000 exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv, 3.000 exemplar av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset samt tidskrifter. Allt detta konfiskerades av myndigheterna och brändes upp.

Den 27 maj 1976 uppmanade myndigheterna genom radioutsändningar alla kommundelskommittéer och statliga organisationer att noga bevaka Jehovas vittnens verksamhet. Katolska kyrkan hävdade dagligen i sin radiostation att Jehovas vittnen var samhällsomstörtande.

Jehovas vittnen tvingades bort från matköer. Pöbelhopar samlades utanför lokaler där församlingsmöten hölls. Barn blev trakasserade i skolan. José och Brígida dos Santos Cardosos barn utsattes för kraftiga påtryckningar till att läsa upp politiska slogans, sjunga nationalsången och ropa ”Ner med Jehova”. De blev misshandlade när de vägrade. José j:r, som då var nio år, höjde plötsligt sin röst och sade: ”Okej, jag skall säga ’Viva [länge leve]!’” Alla väntade spänt. Till slut ropade den unge pojken ”Viva Jehova!” Innan de insåg vad han hade sagt, ropade de i kör ”Viva!”

 I ”ugnen”

Det regerande partiet var beslutet att tvinga Jehovas vittnen att gå med i armén. Detta ledde till ytterligare hätsk förföljelse.

Den 17 februari 1977 försökte Artur Wanakambi, en nitisk broder i Huílaprovinsen, förklara sin neutrala ställning, men utan framgång. Han och tre andra bröder fick gå i parad genom gatorna på väg till fängelset. De som såg på, däribland gatsoparna, uppmanades att slå dem. Nästa dag for de tre gifta brödernas hustrur till fängelset för att få reda på var deras män befann sig. Sedan de fått vänta en lång tid, blev de skoningslöst piskade och lämnades misshandlade och blödande. Den eftermiddagen hamnade systrarna i samma fängelse som sina män.

Broder Teles berättar vad som hände en annan grupp fängslade bröder tio dagar senare: ”Vi var trettiofem bröder som sattes i ’ugnen’. Det var ett sju meter långt och tre meter brett och högt rum. I taket, som var av armerad betong, fanns det två små lufthål, som inte ens var så stora att man kunde sticka handen genom dem. Det var den varmaste årstiden, och cellen visade sig verkligen vara som en ugn. Eftersom de var beslutna att ta död på oss, täppte de igen de två hålen.

Den fjärde dagen bönföll vi Jehova att ge oss styrka att klara av den skoningslösa hettan. Vi tänkte på de tre trogna unga männen på Daniels tid som blev kastade i den brinnande ugnen. Nästa dag, omkring klockan tre på morgonen, hördes ett ljudligt bankande på dörren, och så öppnades den. Vilken lättnad vi kände över att få en nypa frisk luft! Ännu halvsovande hade fångvaktaren öppnat dörren och sedan kollapsat. Efter omkring tio minuter reste han sig och stängde dörren utan att säga ett ord. Vi tackade Jehova för dessa få men dyrbara ögonblick av frisk luft.

 Flera dagar senare kastades ytterligare sju bröder in till oss. Det fanns inte längre tillräckligt med utrymme för att sitta. Vi blev slagna vid flera tillfällen. Hettan tilltog, och feberblåsorna och såren från slagen luktade mycket illa.

Den 23 mars firade vi Åminnelsen, trots att det bara var ett tal utan emblemen. Då var vi sammanlagt 45. Några av oss tillbringade 52 dagar i ’ugnen’ och överlevde.”

När de hade släppts ur ”ugnen”, sändes de till arbetslägret Sakassange, 130 mil bort i den östliga provinsen Moxico.

Förföljelse ”legaliserad”

Den 8 mars 1978 förklarade den politiska byrån i MPLA:s centralkommitté ”kyrkan ’Jehovas vittnen’” för olaglig och förbjöd den. För att alla skulle få reda på detta, upprepades meddelandet tre gånger om dagen i Luandas radiostation. Det ursprungliga påbudet var på portugisiska, men för att säkerställa att alla blev medvetna om det, framfördes meddelandet en vecka på språken chokwe, kikongo, kimbundu och umbundu. Den 14 mars 1978 publicerades också påbudet i partitidningen Jornal de Angola. I verkligheten ”legaliserade” förbudet den brutalitet som redan förekom.

Fördömanden från folkmilisen (ODP) ökade. Många Jehovas vittnen samlades ihop och kastades i fängelse utan rättegång. Överraskningsbesök företogs i fabriker i Luanda. På resväskefabriken Malas Onil greps 14 vittnen. I staden Lubango greps 13 andra. Några dagar senare bekräftade rapporter att 50 hade arresterats i Ndalatando. Bara en vecka efter det att förbudet utfärdats hade åtminstone 150 bröder och systrar satts i fängelse.

Detta följdes av att Jehovas vittnen despotiskt avskedades från sina arbeten. Ingen hänsyn togs till år av utmärkt uppförande, kompetens eller prestationsförmåga. Några som  blev avskedade hade faktiskt haft ansvarsfyllda ställningar som hade samband med landets ekonomiska utveckling.

Kvinnor förskonades inte. Emília Pereira var utanför sitt hem då en militärbefälhavare såg henne och frågade henne varför hon inte var med i milisen. När hon svarade att hon inte tyckte om sådant som inbegrep att döda eller utgjuta blod, förstod han att hon var ett Jehovas vittne. När hon medgav att hon var det, blev hon tillsagd att kliva in i en väntande lastbil. Hennes två systrar kom för att se vad som pågick, och de knuffades in i lastbilen. Under tiden kom deras far hem. Befälhavaren beordrade honom att stiga upp i lastbilen. När de skulle åka, kom en broder som bodde i närheten och frågade vad som pågick. Han föstes också in i lastbilen.

De fördes till ett fängelse, där systrarna placerades på kvinnoavdelningen. Kväll efter kväll försökte befälen förgripa sig sexuellt på dessa unga systrar, men systrarna höll ihop, grät och bad högt. Deras reaktion omintetgjorde männens onda avsikter, och de blev inte kränkta.

Vännerna i provinsen Malanje blev också svårt prövade. Sjuttiofyraårige José António Bartolomeu behandlades så illa att han dog. Domingas António var så svag efter arresteringen och den upprepade misshandeln att hon dog under ett anfall av malaria. Manuel Ribeiro blev förgiftad och dog därför att han från fängelset skrev ett brev till sin familj.

Veckan efter förbudet hölls ett möte med äldstebröder från alla församlingarna i Luanda. De fick skriftenlig uppmuntran och vägledning i fråga om sin framtida verksamhet, och detta fördes vidare till församlingarna. Deras föresats stärktes när de begrundade årstexten för 1978: ”De kommer inte att bli dig övermäktiga, ty ’jag [Jehova] är med dig . . . för att befria dig’.” — Jer. 1:19.

 Vädjar till de överordnade myndigheterna

Den 21 mars 1978 skickade de tre bröder som tjänade som styrelse för sammanslutningen av Jehovas vittnen i Angola en vädjan till den politiska byrån i MPLA och yrkade på att domstolarna skulle behandla lagbrott och att olagliga fängslanden av vittnena skulle upphöra. Kopior av detta brev skickades till republikens president och till premiärministern och även till försvarsministern, justitieministern, utbildningsministern och kulturministern. Inget svar kom.

Man följde aposteln Paulus exempel och framförde ytterligare en vädjan till den högsta myndigheten i landet. (Apg. 25:11) Detta brev, som skickades från avdelningskontoret i Portugal, bad respektfullt presidenten för Folkrepubliken Angola att gå igenom fakta angående Jehovas vittnen och lyssna till dem. Man begärde att domstolarna skulle undersöka fakta kring varje vittne som hölls i fängsligt förvar. Denna gång fick avdelningskontoret i Portugal svaret att saken skulle undersökas.

Djupt rörd av fast beslutsamhet

Inbördeskrig fortsatte att rasa i Angola, så det kom få besökare från andra länder. Men 1979 fick landskommittén i Angola besked om att Albert Olih, en tillsyningsman från avdelningskontoret i Nigeria, skulle komma i augusti. Bröderna blev mycket glada!

Broder Olih sade: ”För mig var det som att vistas en hel vecka i en militärkasern. Vart man än vände sig, såg man beväpnade soldater.” Han låg vaken om nätterna på grund av eldstrider på gatan.

Jehovas vittnen i Angola hade varit med om snabba förändringar under de gångna åren. Från 1973, då landet fortfarande var under kolonialstyre, fram till 1976 hade antalet  förkunnare ökat med 266 procent. När förföljelsen sedan intensifierades 1977, något som följdes av ett förbud 1978, avstannade tillväxten. Många av vittnena i landet hade blivit döpta helt nyligen — 1.000 enbart under 1975. Det fanns 31 församlingar, men många av dessa hade inga äldstebröder. Utan andliga herdars kärleksfulla omvårdnad hade man inte kunnat lösa en del allvarliga problem och fall av moralisk orenhet. Hela församlingar på sådana platser som Malanje, Waku Kungo och Ndalatando var nu i fångläger.

När broder Olih kom, fick han en utförlig lista som beskrev sådant som måste dryftas. Uppmärksamhet ägnades åt sätt varpå Jehovas vittnen kunde fortsätta sin gudagivna tjänst under de rådande förhållandena. Vägledning gavs i hur man skulle kunna tillhandahålla litteratur trots att det var svårt att få tag på papper. Behovet av mer litteratur på de inhemska språken dryftades också, men det skulle naturligtvis ta tid att hitta och utbilda kvalificerade översättare.

Problem i församlingarna ägnades också uppmärksamhet. Broder Olih framhöll att alla, också äldstebröderna, måste leva enligt bibliska normer. Ingen borde känna att de inte var i behov av råd. Frågor angående kvalifikationer för dop, registrering av äktenskap och besök i församlingarna av kretstillsyningsmän besvarades. De angolanska bröderna uppskattade att Sällskapet ordnade så att de fick skriftenlig vägledning genom en sådan erfaren broder.

Under broder Olihs besök hölls ett möte med äldstebröderna från Luanda och de äldstebröder som kunde komma från andra områden. Klockan 10.00 började de anlända, och de kom en i taget för att inte dra uppmärksamheten till mötesplatsen. Men innan mötet hade inletts klockan 19.00, bytte man mötesplats två gånger, eftersom det verkade som om de hölls under uppsikt. När broder Olih kom till den  tredje platsen, fann han 47 äldstebröder som satt på gården och väntade på honom. När han framförde hälsningar från Betelfamiljen i Nigeria, visade bröderna sin uppskattning genom att vinka med händerna. Hans timslånga tal var ett bibliskt dryftande av äldsteanordningen och framhöll behovet av fler äldstebröder i den kristna församlingen och beskrev de uppgifter som den innebar. Efter talet ställde bröderna frågor i ytterligare två timmar, innan de var tvungna att gå för att komma hem tryggt innan utegångsförbudet trädde i kraft.

Vad tyckte broder Olih om den vecka som han var tillsammans med de angolanska bröderna? ”Jag måste säga att jag hade mycket stor behållning av det hela. Jag blev  mycket uppmuntrad av brödernas och systrarnas fasta beslut att trots sina svårigheter tjäna Jehova. Jag lämnade Angola med böner i hjärtat och tårar i ögonen, eftersom dessa bröder ler på grund av sitt underbara hopp, trots att de får lida.”

Ett uppföljningsbesök

Året efter broder Olihs besök skickade den styrande kretsen Albert Olugbebi, som också var från avdelningskontoret i Nigeria, för att betjäna bröderna i Angola. Han rekommenderade att de skulle hålla delar av Skolan i pionjärtjänst för de 50 reguljära pionjärerna. Dessutom uppmuntrade han dem att försöka hålla kretssammankomster var sjätte månad, men med begränsat närvaroantal.

Under broder Olugbebis besök hölls tre möten med grupper av äldstebröder samt bröder som svarade för ansvarsuppgifter i församlingar som inte hade några äldste. Ett hundra två var närvarande. Det gavs skriftenliga råd om behovet av att de äldste upprätthåller bibliska principer och blir exempel för hjorden och inte spelar herrar över den. (1 Petr. 5:3) Frågor besvarades angående tillvägagångssättet som skall följas när man gör rekommendationer till förordnande av äldste i församlingar där det ännu inte tjänade någon äldstebroder.

En av dem som var med vid detta möte var Silvestre Simão, som redan hade fått sin tro prövad under nästan  fyra år i fängelse och arbetsläger. Efter att ha tjänat som äldste ett antal år hade han, när de europeiska bröderna tvingades lämna Angola i mitten av 1970-talet, blivit betrodd med större ansvar som kretstillsyningsman. I och med anordningen med kretssammankomster var sjätte månad behövdes en områdestillsyningsman. Broder Simão hade sex barn samt det ansvar det innebar att ta hand om sin familj, men han åtog sig ändå detta nya förordnande. Han har skött det på ett exemplariskt sätt under de senaste 20 åren. Han tjänar också i avdelningskontorets kommitté.

När broder Olugbebi avslutade sitt besök, rapporterade han om en uppmuntrande utveckling: Jehovas vittnen måste fortfarande hålla möten och predika med försiktighet, men den hätska förföljelsen av dem som var i värnpliktsåldern verkade avta. Mellan 150 och 200 bröder satt fortfarande i fängelse eller var i arbetsläger, men i mars 1982 hade antalet minskat till 30.

Att dela ut andlig mat — en utmaning

Under tiden då förbudet rådde var det mycket viktigt att regelbundet tillhandahålla andlig mat. Detta medförde ofta stora risker.

Först och främst var det mycket svårt att få tag i papper som kunde användas för att duplicera Vakttornet. Man måste ha tillstånd från myndigheterna för att kunna köpa papper. Det fanns över 3.000 förkunnare, men under en tid kunde  endast mellan 800 och 1.000 exemplar av studieartiklarna framställas, eftersom det inte fanns tillräckligt med papper. Men bröderna använde små tryckpressar och kunde framställa exemplar av små böcker med mjuka pärmar, till exempel Sanningen som leder till evigt liv.

Fernando Figueiredo och Francisco João Manuel löpte en stor risk när de åtog sig uppdraget att framställa litteratur. Dessa energiska bröder fann nya platser där de kunde utvidga arbetet med dupliceringen. Av säkerhetsskäl var de ibland tvungna att flytta till en annan plats. På några ställen hade de dupliceringsapparaten i ett ljudisolerat rum utan fönster eller ventilation, vilket gjorde arbetsförhållandena mycket svåra. I ett angränsande rum fanns andra frivilliga arbetare som plockade ihop och häftade tidskrifterna. De måste plocka ihop, häfta och paketera allt, så att materialet kunde sändas ut samma natt. Allt som kunde ge en antydan om det utförda arbetet måste sedan städas bort, så att inget kunde dra till sig uppmärksamheten. När produktionen ökade, användes två dupliceringsapparater samtidigt i ”köket” — den plats där man färdigställde litteratur som innehöll andlig mat. En grupp bröder arbetade varje dag med att maskinskriva stenciler och korrekturläsa, duplicera, plocka ihop, häfta och leverera tidskrifterna till församlingarna.

Litteraturleveranser till de församlingar som låg utanför Luanda måste skötas av kurirer. Detta var ett farligt uppdrag. En broder som tjänade som kurir berättar: ”Några månader efter det att förbudet hade blivit officiellt tillkännagivet reste jag till provinsen Benguela i förbindelse med mitt förvärvsarbete. Sällskapets kontor hade gett mig vissa saker som skulle levereras till församlingarna i Lobito och Benguela. Jag kände inte någon av bröderna i dessa städer. Det enda jag hade var ett telefonnummer till en av äldstebröderna i  Benguela. Av säkerhetsskäl skulle den enda identifikationen vara kodnamnet ’Jesajas familj’.

När jag kom till Benguela, verkade allt gå mycket bra. På flygplatsen blev jag inte visiterad, beroende på mitt arbetes karaktär. Paketet som jag hade med mig kom fram intakt. När jag kom in till staden, ringde jag genast till bröderna, så att de kunde komma och hämta paketet. Brodern som jag talade med sade att han inte mådde så bra, men han lovade att skicka någon till hotellet som skulle hämta paketet. Av någon oförklarlig anledning kom ingen för att hämta paketet under de fyra dagar som jag bodde på hotellet, trots att jag dagligen ringde till brodern.

På avresedagen hade jag inget annat val än att ta med mig paketet tillbaka till Luanda. När jag kom till flygplatsen, insisterade delegationens ledare på att alla delegationens medlemmar skulle låta sig visiteras och låta sitt bagage bli genomsökt för att tjäna som ett föredöme för andra resenärer. För mig fanns det bara två alternativ: Att kasta paketet i soptunnan eller behålla det och bli arresterad.

Efter att ha bett till Jehova kom jag att tänka på Ordspråken 29:25: ’Det är bävan för människor som lägger en snara, men den som förtröstar på Jehova kommer att bli beskyddad.’ Jag beslöt mig för att möta situationen, eftersom det skulle vara ett stort slöseri att kasta bort så mycket andlig mat.

Jag ställde mig sist i kön, så att det inte skulle uppstå så stor oro bland dem som stod i närheten när polisen hittade böckerna och tidskrifterna. När det var två personer kvar att visitera, hörde jag någon säga: ’Det finns en man här som vill kontakta en medlem av delegationen från Luanda angående ett paket.’ När jag hörde detta, sade jag till mig själv: ’Jehova hörde min bön. Jag får se uppfyllelsen av Jesaja 59:1:  ”Jehovas hand har inte blivit för kort, så att den inte kan rädda”’, och jag skyndade mig ut. När jag kom fram till brodern, hann jag bara säga ’Jesajas familj’. Han svarade och tog emot paketet. Jag var tvungen att skynda mig tillbaka, eftersom planet skulle lyfta, så jag hann inte ens tala med brodern. Ja, Jehova är ’vår räddning i trångmålets tid’.” — Jes. 33:2.

De tar hand om hjorden trots fara

Krig — den eldfärgade hästens ryttare i den apokalyptiska synen — fortsatte att förstöra livet för människorna i Angola. (Upp. 6:4) Städer och fabriker bombades, vägar minerades, broar sprängdes, vattenförråd saboterades, och byar anfölls. Massakrer på civilpersoner blev en vardaglig företeelse. Skördar förstördes, och jordbrukare flydde till städerna. Krigsflyktingar strömmade till Luanda. Matransonering och en tillvaro i beroende av svarta börsen gjorde det till en stor utmaning att överleva varje dag. Men kärleksfullt samarbete bland Jehovas vittnen hjälpte många att överleva under förhållanden som annars skulle ha varit hopplösa.

Under denna farliga tid riskerade Rui Gonçalves, Hélder Silva och andra livet för att kunna besöka församlingar runt om i landet. Broder Gonçalves beskrev hur sådana besök organiserades: ”I maj 1982 fick staden Tombua för första gången besök av en kretstillsyningsman. De 35 bröderna och systrarna i staden började anlända till mötesplatsen i välplanerade intervaller, som började klockan 10.00 den dagen. De väntade i tysthet. ODP [folkmilisen] övervakade alla rörelser i staden. Jag anlände under skydd av mörkret 11 timmar senare, klockan 21.00. Trettio minuter senare inleddes mötet, och det fortsatte fram till 4.40 på morgonen.”

De flesta av dem som tog del i kretstjänsten var gifta och hade barn. Men de gjorde sitt bästa för att vårda sig om  församlingarnas andliga intressen. En av bröderna, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté, förklarade vad ett rutinmässigt kretsbesök innebar: ”Varje församling skulle enligt planerna få besök under en vecka. Men besöken började på måndagen i stället för på tisdagen. Detta berodde på att det inte var möjligt för hela församlingen att ha möte tillsammans. I stället fick varje församlingsbokstudiegrupp besök. I större församlingar fick flera grupper besök samma kväll. Mötestiderna lades efter varandra, så att kretstillsyningsmannen kunde gå från en grupp till en annan. Han höll samma program för varje grupp. Under veckan höll han därför varje tal mellan 7 och 21 gånger. Veckans verksamhet var fulltecknad och krävande, men bröderna var uthålliga i att uppmuntra församlingarna.”

Rui Gonçalves kommer tydligt ihåg en hemsk resa till staden Cubal i januari 1983. Den ledde nästan till hans död. Han berättar: ”Det enda sättet att besöka denna församling var att resa med en militärkolonn som skydd. Efter att noggrant ha kontrollerat förhållandena tillät militären att de 35 fordonen påbörjade resan. Vi reste i broder Godinhos bil, och vår bil var den tredje bilen i en karavan av sex fordon. Efter två timmars resande sköt gerillan en missil mot oss, och den förstörde den första militärlastbilen. Strax därpå kom ännu en missil, som förstörde det andra fordonet. Två bomber träffade vår bil, men de exploderade inte. Medan bilen  ännu var i rörelse ropade broder Godinho åt alla att de skulle hoppa ur. Medan jag skyndade in i bushen för att få skydd, förstörde en kula det mesta av mitt vänstra öra, och jag svimmade.”

Innan broder Gonçalves svimmade, såg han tre gerillasoldater som förföljde de andra bröderna, men bröderna flydde in i djungeln. Han fortsätter: ”När jag kvicknade till, var mitt huvud täckt av blod. Flera timmar senare kröp jag tillbaka till vägen. Ett militärförband hittade mig, gav mig första hjälpen och förde mig till sjukhuset i Benguela.” Han fick senare veta att alla bilarna i konvojen hade bränts upp eller på annat sätt förstörts. Tolv personer som hade suttit i dessa bilar var döda, och ytterligare 11 var svårt sårade av kulor. Bröderna som reste tillsammans med broder Gonçalves var de enda som inte hade träffats av kulor. Broder Gonçalves hade visserligen förlorat det mesta av sitt ena öra och en del personliga tillhörigheter, men han avslutar med att säga: ”Vi tackade Jehova av hela vårt hjärta.”

De delar med sig av livgivande vatten

Under en tid då de flesta angolaner inte tänkte på annat än hur de skulle kunna överleva, var Jehovas vittnen ivriga att sprida ”goda nyheter om något bättre” överallt i detta stora område. (Jes. 52:7) Hur utförde de då detta arbete?

En pionjär i Luanda förklarar att han, hans hustru och deras lilla dotter gick ut i tjänsten tillsammans. Sedan de hälsat på den besökte, bad de om ett glas vatten åt flickan. Om hon fick vatten, sade de till den besökte att de kände till ett slags vatten som kunde vara till ännu större nytta än det kalla vatten som han hade varit vänlig att ge deras dotter. Nyfikna personer frågade: ”Vad är det för vatten?” Familjen beskrev sedan Guds kungarikes välsignelser och hoppet om evigt liv. — Joh. 4:7–15.

 Förkunnarna hade inte med sig väskor, biblar eller litteratur i tjänsten. Men om den besökte ägde en bibel och ville läsa om dessa ting, använde de hans bibel för att fortsätta samtalet. Överallt där intresse visades gick de tillbaka. Genom att använda sådana försiktiga metoder kunde Jehovas vittnen finna intresserade människor, och församlingarna blev välsignade genom att de regelbundet ökade.

En gudsman

Också avlägsna trakter nåddes av de goda nyheterna. Genom Tchande Cuitunas ansträngningar kom de in i området Gambos, nära gränsen till Namibia. Han fick höra budskapet om Guds kungarike när han befann sig i det som då var Rhodesia. Sedan han arbetat en tid i gruvorna i Sydafrika, återvände han hem och inriktade sig på boskapsuppfödning. Han for regelbundet tillbaka till Sydafrika för att skaffa Sällskapet Vakttornets publikationer, och 1961, under en av dessa resor, blev han döpt. Därefter spred han nitiskt de goda nyheterna bland sitt folk.

Han lastade vatten, mat och biblisk litteratur på sin vagn och begav sig ut och predikade från quimbo till quimbo (från den ena lilla byn till den andra) i två eller tre månader åt gången. När hans vagn gick sönder, fortsatte han resan genom att rida på sin tjur. Till och med när han var 70 år gick han till fots tillsammans med andra förkunnare i sträckor på över 20 mil.

Tchande Cuituna kom att ha stora boskapshjordar som strövade omkring på slätterna. I detta patriarkaliska samhälle var han det erkända överhuvudet. Dagens verksamhet inleddes med att man ringde i en klocka, så att alla kunde församlas för att lyssna till honom när han på lokalbefolkningens språk behandlade ett skriftställe. På mötesdagar hördes gonggongens bekanta ljud som påminde ungefär 100  personer om att det var dags att komma tillsammans för andlig undervisning.

I hela området Gambos blev Tchande Cuituna känd som gudsmannen. Genom att broder Cuituna tillämpade det han hade lärt sig genom sitt personliga studium av Bibeln och de dyrbara publikationerna från ”den trogne och omdömesgille slaven”, var han ett utmärkt föredöme för andra. För att nå så många som möjligt översatte han broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till språken nyaneka och kwanyama.

Kontoret i Luanda fick kännedom om broder Cuitunas verksamhet genom de rapporter om tjänst på fältet som han då och då lämnade in genom bröderna i Windhoek i Namibia. I ett försök att föra broder Cuituna i närmare kontakt med andra Jehovas vittnen skickade kontoret i Luanda 1979 Hélder Silva, en kretstillsyningsman, för att nå honom. Broder Silva minns resan mycket tydligt.

Han skriver: ”Vi reste 16 mil med bil till Chiange. Därefter gick vi de återstående 7 milen till fots. Ett våldsamt regnoväder som varade i ungefär sex timmar gjorde det näst intill omöjligt att fortsätta. Ibland stod vi i vatten upp till knäna, men vi kunde inte stanna, eftersom det fanns många vilda djur i området. På grund av leran var det lättare att gå barfota, och vi hade våra tillhörigheter hängande i en pinne som vi höll över axeln. Till slut kom vi fram till Liokafelaområdet och vårt mål, byn Cuituna. Vi var  hungriga och utmattade, så kvinnorna gav oss sur mjölk, en majsdryck som kallas bulunga, kokos och en majspuré som kallas ihita. Sedan vi vilat vid en varm brasa, var vi redo för den efterlängtade verksamheten.” Detta besök markerade ett steg framåt i fråga om organiserat predikande av de goda nyheterna i Gambosområdet.

Ingen som var närvarande kommer att glömma dopet av 18 nya bröder och systrar i floden Caculuvar i augusti 1986. Detta var första gången dop förrättades i Gambosområdet, trots att det gått 40 år sedan budskapet om Guds kungarike kom dit. De pionjärer som hade kommit för att ta del i verket i detta område strålade av lycka. Ord kan inte beskriva broder Cuitunas glädje när han bevittnade dopet. Han hoppade av glädje och sade: ”Jag känner mig som kung David när han åtföljde Jehovas ark.” (2 Sam. 6:11–15) Broder Cuituna fortsätter att tjäna som reguljär pionjär.

Arbetet i södra Angola

År 1975 kom 18-åriga Tymoly, en lång kvinna från området Huíla i södra Angola, i kontakt med sanningen genom en pionjär vid namn José Tiakatandela. Tymoly uppskattade Bibelns budskap, men hennes föräldrar motstod intensivt hennes strävanden. Hon förvägrades mat flera dagar åt gången, blev slagen och slutligen bombarderad med stenar. Med fara för sitt liv gick hon 6 mil för att komma till Lubango. Där kunde hon vara med vid församlingsmötena. Med hjälp av församlingens skola för läsning och skrivning gjorde hon framsteg, så att hon kunde vara med i skolan i teokratisk tjänst. Hon blev döpt 1981. Tymoly lärde sig också att sy för att kunna försörja sig, och hon syr nu anständiga kläder åt sig själv. Tre män och fyra kvinnor från hennes etniska grupp fick höra budskapet om Guds kungarike 1978 och blev döpta 1980.

 År 1983 var José Maria Muvindi från Lubango hjälppionjär i tre månader. Han for söderut och predikade i de lantliga områdena kring städerna Jau och Gambos. Han reste ner till provinsen Namibe och spred de goda nyheterna bland mukubais, den dominerande stammen. När han såg det stora behovet i dessa områden, blev han reguljär pionjär. Också andra pionjärer flyttade till dessa områden.

När broder Muvindi predikade i området, rörde dessa bibliska sanningar hjärtat hos många av dessa människor. De började göra nödvändiga förändringar i sitt liv. För att kunna tjäna Jehova på ett godtagbart sätt var de tvungna att överge oskriftenliga sedvänjor och vanor, till exempel polygami, omoraliskhet, dryckenskap och vidskepelse. De började klä sig i mer än det traditionella höftskynket tchinkuani. En jämn ström av par började resa till Lubango för att bli lagligt gifta. För somliga innebar detta att lämna byn för första gången i sitt liv! Ett civilt registreringskontor i Chiange som hade varit stängt i tio år öppnades igen för att ta emot den plötsliga tillströmningen av människor från Gambosområdet som ville ha födelseattester och legitimationshandlingar för att kunna registrera sitt äktenskap.

Sorgligt nog dog broder Muvindi i hepatit 1986, men hans nitiska tjänst bar utmärkt frukt. Många fick ett vittnesbörd genom honom och andra som arbetade i dessa områden. I detta område finns det nu nio församlingar och även tio grupper som ännu inte har organiserats till församlingar, och alla dessa främjar sann tillbedjan.

Bevakningen ökar

När medborgargardet (BPV) bildades 1984, fick våra bröder återigen utstå påtryckningar. BPV:s uppdrag var att se till att ett vakande öga hölls på dem som inte var engagerade i det revolutionära arbetet. Hur fullgjorde BPV sitt  uppdrag? Domingos Mateus, som då tjänade som kretstillsyningsman, minns mycket väl: ”I varje gathörn i Luanda såg man en medlem av medborgargardet, och de kändes igen genom en blå armbindel med initialerna BPV. De hade bemyndigande att visitera förbipasserande. Det blev allt svårare för vännerna att ta med sig publikationer till mötena. I december 1985 tjänstgjorde sammanlagt 800 brigadgrupper i Luanda, vilket gjorde det omöjligt att ens hålla församlingsmöten.

Vid torget ex-Largo Serpa Pinto sökte en grupp på omkring 40 brigadmedlemmar igenom hela området. De var åtföljda av medlemmar av FAPLA, en grupp beväpnad med automatvapen. Det var vanligt att de öppnade eld när de jagade någon eller ville stoppa någon för att förhöra honom.

En församling planerade ett stort möte som skulle hållas i en broders hem. Strax innan programmet började, insåg vi att en medlem av BPV höll uppsikt över bröderna medan de kom och att han skrev ner deras namn i en anteckningsbok. Brodern som bodde där greps dock inte av panik, trots faran. Han kom på något. Tyst gick han och ställde sig bakom mannen, och när han var ganska nära, ropade han: ’Grannar, titta! En tjuv, ta fast tjuven!’

Den överraskade brigadmedlemmen sprang i väg och släppte allt han hade i händerna. Medan grannarna kom ner från sina lägenheter och andra tittade ut genom fönstren för att se vad som pågick, gick brodern in i sin lägenhet och sade till äldstebrodern: ’Broder, du kan inleda mötet nu, situationen är under kontroll.’ Alla möten som man hade planerat att hålla i det hemmet under besöksveckan kunde hållas utan ytterligare problem.”

”Soppan är utspilld”

Det blev allt svårare för Jehovas vittnen att upprätthålla kontakten med sina kristna bröder utanför landet.  Men António Alberto arbetade för ett utlandsägt oljebolag. Han hjälpte till genom att föra viktig post mellan bröderna i Angola och avdelningskontoret i Portugal.

Men en dag 1987 beslagtog flygplatspolisen ett paket som innehöll brev om kretsbesök och andra känsliga angelägenheter. Broder Alberto blev mycket bedrövad. Vid middagstid åkte han hem för att träffa sin familj, eftersom han var säker på att han snart skulle bli arresterad. Han ringde brodern som hade tillsyn över dessa angelägenheter och sade kort och gott: ”Farfar, soppan är utspilld.”

Efter det gick broder Alberto modigt hem till den man som var ansvarig för säkerheten vid flygplatsen. Brodern förklarade att han under kolonialstyret hade suttit i fängelse tillsammans med några unga portugisiska män, att de höll kontakten per brev och att ett paket som innehöll sådana brev hade konfiskerats vid flygplatsen. Säkerhetschefen gav honom ett papper som han skulle visa för mannen som hade konfiskerat paketet. Det gav besked om att paketet skulle levereras till säkerhetschefens kontor. När brodern överlämnade detta meddelande till mannen vid flygplatsen, blev denne mycket bestört. Varför det? Därför att han inte kunde leverera breven till säkerhetschefen — de hade bränts upp! Till broder Albertos stora lättnad var ingen större skada skedd.

Beslutna att vandra på Jehovas vägar

Det pågående kriget gjorde också att Jehovas vittnen återigen blev utsatta för påtryckningar att bryta sin kristna neutralitet. I februari 1984 arresterades 13 unga män därför att de vägrade att bära vapen. Av dessa var endast tre döpta vittnen — de andra var odöpta förkunnare och sådana som studerade Bibeln. Trots hot och fysisk misshandel höll de orubbligt fast vid sitt beslut att vandra på Jehovas vägar.  (Jes. 2:3, 4) Men när de skulle förflyttas till Luanda med flygplan, störtade tragiskt nog flygplanet när det lyfte från flygplatsen, och alla ombord dödades.

I april 1985 vägrade en grupp på nio personer — döpta Jehovas vittnen, odöpta förkunnare och intresserade personer — att bryta sin neutralitet. (Joh. 17:16) Med tåg och sedan med helikopter förflyttades de till en hårt ansatt stridszon. När soldaterna försökte tvinga dem att ta del i striden och Manual Morais de Lima vägrade, sköts han till döds. En annan broder träffades av granatsplitter så att hans ben blev svårt skadat, och därför fördes han ur stridszonen och sändes till ett sjukhus. Två av bröderna fick höra: ”Helikoptrarna som förde er hit tillhör inte Jehova”, så den enda vägen ut var till fots — 20 mil genom ett område där det fanns gerillatrupper och vilda djur. När de kom fram till Luanda, sattes de i fängelse igen! Trots detta var de fortfarande övertygade om att den rätta levnadsvägen är att styras av kärlek till Jehova Gud och sin medmänniska. — Luk. 10:25–28.

Vid ett annat tillfälle blev fyra Jehovas vittnen skickade till ett avlägset militärläger i sydligaste Angola. Soldaterna var säkra på att krigets intensitet skulle tvinga vittnena att gripa till vapen för att skydda sig själva. Men som Miguel Quiambata minns blev en del befäl i stället imponerade av dessa mäns fasta ställningstagande, och eftersom de insåg att  de var ofarliga, fick de röra sig fritt i området. De använde denna frihet till att undervisa andra om Jehovas föranstaltning för evigt liv genom sin Son, Jesus Kristus. När de 1987 högtidlighöll åminnelsen av Kristi död, var 47 närvarande, och snart var mötesnärvaron uppe i 58.

Omkring 300 Jehovas vittnen satt fortfarande i fängelse 1990 på grund av sin kristna neutralitet. Somliga hade avtjänat flerdubbla fängelsestraff, som vartdera var på mer än fem år. Andra hade hållits kvar i fängsligt förvar i fyra år utan någon rättegång. Till och med när det gavs amnesti, underlät vissa fängelseledningar att underrätta bröderna och höll dem kvar i fängelse. Andra dröjde med att släppa dem, därför att vittnena ansågs vara deras bästa arbetare och kunde bli betrodda med arbeten utanför fängelset, eftersom de inte skulle försöka fly. Och amnestin hindrade inte att ytterligare två vittnen arresterades och avrättades 1994.

Vid ett senare tillfälle, när en pionjärsyster spred Nyheter om Guds rike nummer 35, träffade hon en före detta militär som sade att han hade varit närvarande när tre Jehovas vittnen som vägrade att bära vapen blev avrättade. När hon frågade honom om världen skulle vara en bättre plats om alla var Jehovas vittnen, sade han att om de kan möta döden på grund av att de vägrar att döda sina medmänniskor, skulle det sannerligen vara fred i hela världen. Han tog emot broschyren Vad kräver Gud av oss?, tackade ja till ett bibelstudium och började vara med vid församlingsmötena.

Sanningens vatten fortsatte att flöda

Jehova gav profeten Hesekiel en syn av livets vatten som flöt fram från Guds stora andliga tempel. Vattnet flöt under och runt om hinder, genom oländig mark och gav liv där miljön tidigare hade varit dödsbringande. (Hes. 47:1–9)  Trots hinder har detta livgivande sanningsvatten i vår tid flödat till mer än 230 länder, däribland Angola.

Ibland har hindren sett skräckinjagande ut, men det livets vatten som kommer från Gud har funnit en väg runt dessa hinder. Under 1980-talet var censuren så sträng att kurirmeddelanden från andra länder sällan nådde kontoret i Luanda. Likväl kunde biblisk litteratur med uppfriskande sanningar föras över gränsen mellan Angola och Namibia, där det var relativt enkelt att passera. På detta sätt kunde man få tag i publikationer på inhemska språk och portugisiska. Denna anordning fungerade i det området i flera år.

Hjälp kom från många håll. Ett antal personer med speciella yrken hjälpte bröderna att skaffa biblar. Till och med militärer, av vilka somliga hade Jehovas vittnen i släkten, tog stora risker för att bistå bröderna i Angola. Flera sändningar kontorsmaterial, däribland en dyrbar dupliceringsmaskin, skickades i inflytelserika personers namn. En av dessa män valde senare att förena sig med Jehovas folk i att tjäna under Guds ”Fredsfurste”. — Jes. 9:6.

År 1984 flyttade Thierry Duthoit och hans hustru, Manuela, till Angola från Zaire (nu Demokratiska republiken Kongo). De kom att bli innerligt älskade av bröderna i landet. Broder Duthoit var lång och blev ofta tagen för ryss. Under den tidens regim hade de många ryssarna i Angola fullständig rörelsefrihet.

Bröderna drog nytta av att människor tog miste på detta sätt för att i detta krigshärjade land föra in litteratur som beskriver hur Jehova Gud genom det messianska kungariket skall ge sann fred åt mänskligheten och få denna fred att blomstra till jordens ändar. (Ps. 72:7, 8) Broder Duthoit skapade ett antal affärskontakter med piloter som gick med på  att transportera paket med biblisk litteratur in i landet. Broder Duthoit hämtade paketen vid flygplatsen och lämnade dem till bröderna. Han skaffade också mediciner som sjuka bröder så väl behövde.

Broder Duthoit presenterade ansvariga bröder för Ilídio Silva, en affärsman som donerade två dupliceringsapparater. Det var annars mycket svårt för bröderna att få tag på sådana, eftersom myndigheterna hade förteckningar över alla kontorsmaskiner i landet. Ilídio Silva välsignades också, då han så småningom blev en döpt Jehovas tjänare.

Med elektronisk dupliceringsutrustning blev det möjligt att framställa en 20-sidig upplaga av Vakttornet. Den innehöll viktiga andrahandsartiklar som de angolanska bröderna tidigare inte hade fått del av. På kort tid var spridningen uppe i ett genomsnitt på 10.000 exemplar per nummer. Att dagligen rannsaka Skrifterna duplicerades också, och den var mycket uppskattad. Från Portugal skickades utvalt material från ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”, så att det också kunde dupliceras. Senare var det möjligt att ta emot detta material i broschyrform. Detta bidrog till att berika programmet vid skolan i teokratisk tjänst. Alla dessa andliga föranstaltningar var mycket uppfriskande!

Bevis på Guds välsignelse var bland annat en ökning av antalet människor som lovprisade Jehova i detta land. Vid slutet av tjänsteåret 1987 hade antalet rapporterande Jehovas vittnen nått 8.388, en ökning med över 150 procent sedan förbudet 1978. Antalet församlingar hade också mångfaldigats, från 33 till 89. Även om man utövade stor försiktighet innan man bjöd in nyintresserade till mötena, var närvaroantalet omkring 150 procent av förkunnarantalet. Förkunnarna gick i genomsnitt 18 timmar i tjänsten på fältet varje månad, och antalet bibelstudier nådde ett högsta antal om  23.665! Det är sant att man hade ekonomiska problem och att det var brist på mat. Men våra bröders förtröstan på Jehovas löften gjorde att de kunde hålla huvudet högt. De var beslutna att fortsätta att ”tala Guds ord med dristighet”. — Apg. 4:31.

Särskild utbildning för kretstillsyningsmän

Kretstillsyningsmännen, som hela tiden gav ut av sig själva till förmån för församlingarna, behövde också uppmuntran. De blev verkligen glada när de fick veta att anordningar hade gjorts för dem, så att de i november 1988 skulle få vara med vid ett speciellt seminarium för resande tillsyningsmän i Lissabon i Portugal!

Föreställ dig deras glädje över att dagligen få vara tillsammans med den portugisiska Betelfamiljen! Luis Cardoso, en av dem som var med vid seminariet, sammanfattar hur de kände det: ”Detta var en särskilt spännande tid för mig. Vi blev så varmt mottagna av Betelfamiljen i Portugal. Det verkade som om bröderna överträffade sig själva för vår skull. Det visade sig bli 34 dagar av intensiv och glädjefylld verksamhet och undervisning för oss.”

Först arbetade de två veckor tillsammans med resande tillsyningsmän i kretsarna i Portugal, så att de kunde lära sig genom att göra iakttagelser. Under de två nästföljande veckorna deltog de i seminariet. Det handlade i synnerhet om deras område av teokratisk verksamhet och förberedde dem för de lektioner i Skolan i Rikets tjänst vid vilka de skulle vara lärare. Följande vecka var de med vid lektioner i Skolan i Rikets tjänst för äldste och biträdande tjänare i Portugal. Detta gav bröderna från Angola möjlighet att se hur de resande tillsyningsmännen i Portugal undervisade de äldste om det de hade lärt sig vid seminariet.

 ”Detta seminarium lärde mig vad det innebär att vara en god elev”, säger broder Cardoso. ”Jag lärde mig att studera och forska som jag aldrig gjort förut. Genom sitt exempel lärde bröderna oss hur man skall visa hänsyn mot sin hustru, så att vi kan arbeta tillsammans i endräkt. Höjdpunkten på denna oförglömliga tid var när bröderna visade ’Skapelsedramat i bilder’ för oss. Jag hade hört så mycket om det, och att nu verkligen få se det var mycket spännande.”

I en uppföljning av denna undervisning blev Mário Nobre, en kretstillsyningsman från Portugal, i oktober 1990 förordnad att arbeta tillsammans med de angolanska kretstillsyningsmännen när de besökte församlingar i sitt hemland. Under två månader utbildade han bröderna, och hans vänliga och tålmodiga sätt var mycket uppskattat.

Broder Nobre minns en händelse som var till särskilt stor glädje för honom. Den inträffade några dagar efter det att han hade kommit till Angola. Han berättar: ”Jag skulle hålla ett offentligt föredrag i en församling med 198 förkunnare. Jag blev hänförd över att se 487 närvarande. Till min förvåning bad den presiderande tillsyningsmannen mig hålla talet en gång till. Endast halva församlingen hade varit närvarande! Jag gick naturligtvis med på det, och 461 var där andra gången jag hade talet, så sammanlagt 948 var närvarande!”

Under sitt besök lärde sig broder Nobre mycket om de angolanska brödernas dagliga liv. Han fann att gatorna i Luanda var farliga på grund av skottlossning, men han anpassade sig snabbt till situationen och koncentrerade sig på det särskilda intresse som människorna visade för budskapet om Guds kungarike. Angående det husrum han fick säger han: ”Bröderna gav mig det bästa de hade. Det vi hade var ett absolut minimum, men det var tillräckligt.”

 Svår torka

I början av 1990 drog Apokalypsens svarta hästs ryttare — svält — fram i södra Angola. Det rådde en svår tre månader lång torka som krävde sin tribut. (Upp. 6:5, 6) Skördar blev förstörda. Människor led svårt. Enligt Lissabontidningen Diário de Notícias dog åtminstone 10.000 på grund av torkan.

När nyheterna om situationen nådde avdelningskontoret i Portugal, sände bröderna omedelbart i väg två stora containrar med hjälp av bröder och även affärsmän som visade intresse för Bibelns sanning. Den ena containern skickades till Benguela och den andra till Luanda.

Avdelningskontoret i Sydafrika fraktade 25 ton förnödenheter med lastbil genom Namibia. När bröderna kom fram till Windhoek, bad de det angolanska konsulatet om tillstånd att komma in i Angola för att leverera förnödenheterna till sina kristna bröder. Tjänstemannen visste att Jehovas vittnen inte var erkända i hans land, men han utfärdade ändå gärna de nödvändiga dokumenten, så att de lidande människorna kunde få hjälp. Det ordnades även med militäreskort för att leveransen skulle komma fram säkert.

När lastbilen nådde den provisoriska bron över Cunenefloden, var bröderna tvungna att flytta över allting till en mindre lastbil och sedan flytta tillbaka det till den stora lastbilen, när de tryggt hade kommit över till andra sidan. Efter att ha passerat mer än 30 militärkontroller nådde lastbilen Lubango. Denna lyckade färd banade väg för ytterligare tre resor, som var och en förde med sig tonvis av värdefulla förnödenheter.

Flávio Teixeira Quental, som befann sig i Lubango när den första lastbilen kom, minns: ”När vi såg lastbilen komma omkring klockan 15, kände vi stor glädje och tröst, samtidigt som vi var överraskade och oroade. Var skulle vi förvara  25 ton litteratur, kläder och mat? Vår Rikets sal saknade fönsterglas och dörrar, och vårt eget hus var för litet för alla dessa paket. Vi ordnade snabbt så att bröderna fick gå vakt dygnet runt, och vi lastade av allt i vår Rikets sal.”

Alla förnödenheterna delades omedelbart ut. Broder Quental fortsätter: ”Detta var en tid då det rådde krig. . . . Under denna tid hade hela församlingen oftast bara en enda tidskrift att dela på. Vi var verkligen tacksamma mot Jehova, hans organisation och våra kära bröder som riskerade sitt liv för bröder och systrar som de inte ens kände! Det påminde oss om det slag av kärlek som Jesus visade mänskligheten genom att ge sitt liv som människa för vår skull.” — Joh. 3:16.

 Ett brev av uppskattning från äldstebröderna i Benguela innehöll bland annat följande ord: ”Det senaste veckoslutet var fyllt av stor verksamhet, då 32 frivilliga delade ut de förnödenheter som vi fick. Vi tackar dem vars goda hjärta drev dem att skicka oss denna gåva.” Trots hungersnöden dog inte en enda av vännerna av svält.

Ett löfte om mänskliga rättigheter

Den 31 maj 1991 undertecknades ett fördrag om eldupphör mellan de rivaliserande fraktionerna i Angola, vilket medförde en tid av relativ fred. Man enades om en ny konstitution, som utlovade mänskliga och politiska rättigheter. Det 16-åriga inbördeskriget hade ödelagt landet. Omkring 300.000 människor hade dödats. Den förväntade livslängden för män var 43 år och för kvinnor 46. Arbetslöshet och inflation steg. Utbildningssystemet hade blivit allvarligt stört. Det var stort behov av återuppbyggnad och återställelse. Skulle detta också innebära att det förbud som gällt Jehovas vittnen sedan 1978 skulle upphävas?

Den 22 oktober 1991 överlämnades till justitieministern en anhållan om registrering av den religiösa sammanslutningen av Jehovas vittnen i Angola. Ett pressmeddelande skickades också ut för att göra denna anhållan allmänt känd.

Dagen därpå publicerade Jornal de Angola en artikel där bland annat följande stod att läsa: ”Enligt talesmannen  för Jehovas vittnen i Angola råder det optimism i fråga om erkännandet av sammanslutningen, och det preliminära svaret från justitiedepartementet var tillfredsställande.” Artikeln tog också upp Jehovas vittnens historia i Angola samt deras historia i sådana länder som Portugal och Moçambique, där förbud mot Jehovas vittnens verksamhet hade hävts.

För första gången i Angola fick Jehovas vittnen gynnsam publicitet! Flera dagar senare sade tidningsredaktören att han hade fått telefonsamtal från många, även från personer i inflytelserika ställningar, som gratulerade honom för att han hade publicerat artikeln.

”Något som jag aldrig kommer att glömma”

Jehovas vittnen började redan komma tillsammans mera fritt och öppet. Församlingar med 100 förkunnare rapporterade att mellan 300 och 500 kom till mötena! Hur skulle vittnena, som dessförinnan hade varit tvungna att samlas i små grupper i privata hem, kunna ta emot sådana stora skaror? En del bröder som hade en bakgård satte upp plåttak och lät församlingen använda utrymmet. Många församlingar hade helt enkelt sina möten i det fria. Förkunnarna uppmuntrades att till mötena och sammankomsterna inbjuda enbart dem som hade kommit långt i sitt studium av Bibeln, eftersom det inte fanns plats för alla de andra. Det rådde ett stort behov av lokaler för tillbedjan.

Douglas Guest och Mário P. Oliveira skickades från Portugal för att hjälpa bröderna att bedöma vilket arbete som låg framför dem och begrunda framtida behov. Under deras besök hölls särskilda möten med äldste och pionjärer från de 127 församlingarna i Luanda. Det fanns möjlighet att träffa äldste från 30 församlingar utanför huvudstaden. Alla delar av landet var representerade. Det var en mycket uppbyggande tid!

 Också för broder Guest var det en mycket gripande upplevelse. Han hade samarbetat med dessa bröder per brev i över 30 år. Han påminde sig detta besök och sade: ”Det anmärkningsvärda var att de inte klagade över sin lott i livet. Deras glada ansikten utstrålade en inre frid som visade att de var andligen levande och friska. Allt de talade om var utsikterna att få utvidga predikoarbetet i sitt land. Det var något som jag aldrig kommer att glömma.”

 Lagligt erkännande ännu en gång

Den 10 april 1992 meddelade regeringens officiella tidning, Diário da República, att sammanslutningen av Jehovas vittnen blivit lagligen erkänd. Jehovas vittnen var fast beslutna att göra mesta möjliga av de möjligheter som detta skänkte dem. Snabbt nåddes ett nytt förkunnarrekord, 18.911, vilket var 30 procent mer än det föregående årets genomsnitt. De 56.075 bibelstudierna — i genomsnitt tre per förkunnare — talade för en riklig skörd.

Avdelningskontoret i Sydafrika underrättades nu om att de kunde börja skicka Vakttornet, Vakna! och annan litteratur till Angola. Två lastbilar köptes för att underlätta utsändningen till församlingarna. Bröderna blev mycket glada när de fick 24.000 exemplar av Vakttornet för 1 maj 1992 och 12.000 exemplar av Vakna! för 8 maj 1992! Snart fanns det ett tillräckligt förråd av böcker med vilka de kunde leda bibelstudier. Dessförinnan hade en del förkunnare lärt sig varje fråga och svar i publikationen som användes vid bibelstudium utantill för att kunna leda studier.

Svåra tider — igen!

Våldet hörde inte helt till det förgångna. Efter valen i september 1992 splittrades landet återigen av inbördeskrig. Häftiga strider bröt ut den 30 oktober i fem stora städer: Lubango, Benguela, Huambo, Lobito och i synnerhet Luanda, där det rapporterades att omkring 1.000 dödades under de första dagarnas strider.

Sjukhusen var fyllda långt över sin kapacitet. Döda kroppar låg på gatorna. Epidemier bröt ut. Under flera veckor hade man inte tillgång till elektricitet, mat och vatten. Stöld och plundring florerade. Stora delar av civilbefolkningen var i ett tillstånd av chock.

 Flera Jehovas vittnen i Luanda dödades, och andra rapporterades saknade. När avdelningskontoret i Portugal underrättades om de hemska förhållanden som våra bröder var mitt uppe i, skickade de omedelbart i väg mat och medicinska förnödenheter.

Under denna tid av strider mellan politiska fraktioner såg allmänheten att Jehovas vittnen var strikt neutrala. Många positiva kommentarer fälldes om att de var de enda som inte var inblandade i politik och inte valde sida i maktkampen. Intresserade människor började gå fram till vittnen på gatan för att be om hjälp med bibelstudium.

När Jehovas vittnen själva såg på sin situation, var de övertygade om att det de var med om var uppfyllelsen av bibliska profetior, och detta stärkte ytterligare deras tillit till Guds kungarike. De insåg att det var rätt tid att studera boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! och i synnerhet den del som tar upp vilddjurens verksamhet i dessa sista dagar.

Ett meddelande från den styrande kretsen

Kort efter det att våldet brutit ut igen skickade den styrande kretsen ett hjärtevärmande brev till avdelningskontoret i Portugal, och det gav uttryck åt omsorg om bröderna i Angola. Brevet behandlade bland annat de angolanska brödernas omedelbara behov. Den styrande kretsen avslutade genom att be att deras hjärtliga hälsningar skulle framföras till bröderna i Angola.

 När bröderna i Luanda fick detta meddelande, uttryckte de sin uppriktiga tacksamhet mot Jehova för en sådan kärleksfull organisation som så ömt vårdar sig om hans folk i tider av trångmål. Detta kärleksfulla uttryck var särskilt till stöd för familjerna till de vänner som hade förlorat livet under denna våldsamma tid.

En områdessammankomst som var en milstolpe

I januari 1993 var förhållandena i huvudstaden Luanda något lugnare, och det var möjligt för många förkunnare från olika delar av landet att vara med vid områdessammankomsten ”Ljusbärare”, som hölls där. Somliga hade färdats långt till fots. En syster från provinsen Huambo gick till fots i sju dagar med sina fyra små barn, av vilka det äldsta bara var sex år. Hon kom fram utmattad men såg med glädje fram emot den andliga festmåltid de skulle få vara med vid.

En lokal för en industrimässa hyrdes för två veckor i rad. Generatorer och ljudutrustning skickades från Portugal. Bröderna bjöd in endast dem som regelbundet kom till mötena, men lokalen var ändå fylld till bristningsgränsen under båda sammankomsterna. Det sammanlagda antalet närvarande var 24.491. Det var första gången som bröderna i Angola hade kunnat få del av ett fullständigt tredagars områdessammankomstprogram, inbegripet dramat. Vid dessa sammankomster blev 629 nya Guds tjänare döpta, och sammankomstdelegaterna gladde sig över att få broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! på kikongo, kimbundu och umbundu samt broschyren Bryr Gud sig verkligen om oss? på portugisiska.

Myndighetspersoner iakttog noga vittnenas fina uppförande. Kontrasten till det som pågick i Luanda kunde knappast ha varit större. Den dag då den första sammankomsten började utbröt i olika delar av staden våldsamheter  riktade mot återvändande flyktingar. Många dödades, och hundratals skadades. Det förekom omfattande plundring. Hem blev förstörda, däribland några som tillhörde förkunnare. Detta mörka moln av förnyat våld gjorde att kontrasten till det andliga ljus som Jehovas folk fick del av blev ännu mer påtaglig. — Jes. 60:2.

Församlingar avskurna från kontoret

På grund av de återupptagna stridigheterna blev de flesta församlingarna i provinserna undan för undan avskurna från kontakt med kontoret i Luanda. I januari 1993 upprättade motståndsarmén sitt högkvarter i Huambo, och häftiga strider följde. Bröderna flydde allesammans ut i bushen medan denna vackra stad blev så gott som förstörd. Under fyra månader kom det inga nyheter från de 11 församlingarna som hade funnits i staden. I april kom till slut ett kort meddelande: ”Antalet närvarande vid Åminnelsen i 11 församlingar i Huambo: 3.505. Fram till denna stund har vi inget att sörja.” Det var verkligen goda nyheter att ingen av bröderna hade dödats!

Under de månader och år som följde gick fler rapporter fram, och dessa vittnade om trofasthet och uthållighet. En församling meddelade: ”Den värsta tiden var en period på två månader då stridandet var så intensivt att ingen vågade sig ut på gatorna under dagtid. Bröderna kom tillsammans i grupper i källaren till ett bostadshus. Under nätterna gick de ut för att finna vatten att koka så att de skulle ha något att dricka nästa dag. De som försökte korsa gatan från ett hus till ett annat blev i många fall nerskjutna av prickskyttar. Hur lyckades då bröderna skaffa mat? De lade ihop sina tillgångar för att av soldater kunna köpa ris till ett orimligt pris. Var och en tilldelades en kopp ris per dag. När de inte kunde skaffa mat, försökte de dämpa hungern genom att dricka kokt vatten. De kunde inte få tag på litteratur, men för att bevara sig andligen  starka läste de om och om igen de tidskrifter och böcker som de redan hade. Tack vare detta känner de sig nu ännu närmare Jehova.”

En församling i provinsen Kwanza Norte kunde inte komma i kontakt med kontoret i Luanda under två år. Trots att vittnena på orten var isolerade, förde de troget statistik över sin tjänst på fältet och de penningbidrag som kom in. Deras situation var mycket svår, men de använde aldrig dessa pengar till något personligt. De fortsatte också att personligen ge små bidrag till det världsvida verket. Dessa pengar överlämnades när de till slut lyckades komma i kontakt med kontoret. Vilket exempel på uppskattning av Jehovas synliga organisation!

Betel utvidgas

Mot slutet av 1992 kunde sammanslutningen av Jehovas vittnen köpa det trevåningshus som de hade hyrt som kontor  för landskommittén. Samma år kunde de också hyra en lagerlokal som var idealisk för litteraturförvaring och som senare användes för tryckeriverksamhet i mindre skala. Två år senare hade man börjat planera att renovera trevåningshuset och göra en tillbyggnad på tre våningar.

Att på plats köpa material för bygget var omöjligt, så den föreslagna byggnaden tillverkades i Portugal och skickades till Angola i containrar. Carlos Cunha, Jorge Pegado och Noé Nunes kom från Portugal för att med sina yrkeskunskaper hjälpa till att bygga. Tillsyningsmannen för bygget, Mário P. Oliveira från Portugal, berättar: ”När byggnadsarbetet började i juli 1994, liknade Betel en myrstack, då den ena containern efter den andra anlände. Praktiskt taget alla i familjen hjälpte till att lasta ur containrarna som innehöll verktyg och byggnadsmaterial, bland annat färg, takplattor, dörrar, fönsterkarmar och så vidare. Betelfamiljen hade läst om tidsbesparande tillvägagångssätt, men de kunde knappt tro sina ögon, när de nu såg hur snabbt trevåningshuset byggdes.”

När projektet närmade sig sitt slut, kom ett brev av uppskattning från en broder på orten, och det löd: ”Jag tackar Jehova för att jag fick hjälpa till med att bygga det nya Betelhemmet. Till en början verkade det vara en dröm, men det har blivit verklighet. Det var ett enastående privilegium att få vara med när dagens text begrundades; det uppmuntrade mig mycket. Jag lärde också känna alla Betelfamiljens medlemmar vid namn — en del av dem hade jag sett endast när de hade tal vid sammankomster. Jag ber Jehova att jag skall få det stora privilegiet att hjälpa till med arbetet, om det byggs ett nytt Betelhem eller någonting annat i framtiden.”

För att kunna ta hand om de växande behoven har man sedan dess köpt ett landområde på 4,5 hektar en mil utanför Luanda. Förhoppningsvis kommer ett nytt kontor och Betelhem att kunna byggas där.

 Bröder och systrar kom till Angola från andra länder, och de var ivriga att hjälpa till. Åtta missionärer anlände i maj och juni 1994. Några bröder gjorde flera resor från Sydafrika för att hjälpa till att installera en ny tryckpress och lära bröder i Angola hur man använde den. Bröder från Portugal kom för att hjälpa kontoret när det gällde datorer, bokföring och andra organisatoriska frågor. Från Canada och Brasilien kom beteliter i utlandstjänst och bidrog med sina kunskaper och färdigheter. Bröderna uppskattade verkligen deras villighet att hjälpa till med arbetet och även den värdefulla yrkesutbildning de gav bröderna i Angola!

Sammankomster avger ett gynnsamt vittnesbörd

År 1994 gjordes anordningar för att hålla områdessammankomster på fler platser. För första gången hölls sammankomster i provinserna — en i Benguela, där 2.043 var närvarande, och en annan i Namibe, där ett högsta antal om 4.088 var närvarande. Det sammanlagda närvaroantalet uppgick till 67.278, och 962 blev döpta.

Föreståndaren för en av anläggningarna var så imponerad av det han såg att han erbjöd bröderna att använda anläggningen i två veckor utan kostnad. En intresserad person sade: ”Det vänliga uppförande som jag lade märke till var verkligen utmärkt! Jag kom inte för att spionera på er — jag vill fortsätta tillsammans med er. Jag ber er att göra mig den stora tjänsten att skicka mig en lärare så snart som möjligt, så att jag fullt och fast kan följa ert exempel.”

För områdessammankomsten ”Glada lovprisare” i augusti 1995 fick Jehovas vittnen använda ett stort stadion i hjärtat av Luanda. Bröderna bytte ut stora delar av träbänkarna, målade dem och reparerade vatten- och avloppssystemet. Hur skulle allmänheten reagera på inbjudan att vara med vid sammankomsten? Reaktionen var överväldigande! Det första  veckoslutet fyllde åhörarskarorna fotbollsplanen och allt utrymmet under läktarna. Åhörarna blev mycket glada över att få veta att 40.035 hade varit närvarande. Följande veckoslut kom ytterligare 33.119. Sammanlagt blev 1.089 döpta.

Varifrån hade alla dessa människor kommit, då det inte fanns mer än knappt 26.000 Jehovas vittnen i hela landet? De var angolaner som visade intresse för det bibliska budskap som vittnena förkunnade. En reporter från en nyhetsbyrå i Luanda sade: ”Något aldrig tidigare skådat pågår här i Coqueirosstadion. Omkring 60.000 människor från alla sociala nivåer är närvarande här vid Jehovas vittnens områdessammankomst. Det är verkligen anmärkningsvärt — män, kvinnor, barn och äldre är alla samlade . . . och lyssnar till uppmuntran att prisa sin Gud, Jehova.”

De som såg på när besökarna anlände tog intryck av att de alla var rena och prydliga, trots att deras resurser var begränsade. Under sessionerna lyssnade alla uppmärksamt. Det  verkade som om de enda som gick omkring var de ordningsmän som räknade antalet närvarande. En av regeringens biträdande ministrar, som var med under hela lördagsförmiddagens session, sade: ”Jag är imponerad! Vilken skillnad det är mellan människorna som är inne i detta stadion och dem som är utanför! Jag är imponerad av ert programs praktiska värde. Gratulerar!”

De angolanska vittnena hade läst om Jehovas folks stora sammankomster som hållits i andra delar av världen. Men här var de med vid en stor sammankomst i sitt eget land. Vilken välsignelse efter år av uthållighet under mycket svåra tider! De var överväldigade, och deras hjärtan var fyllda av tacksamhet mot Jehova för att han lät dem vara en del av sin särskilda familj på jorden i denna betydelsefulla tid i mänsklighetens historia.

Angola får ett avdelningskontor

Predikandet av de goda nyheterna utvidgades snabbt. Under åren 1994–1996 ökade antalet förkunnare med i genomsnitt 14 procent varje år. Högsta antalet förkunnare uppgick till 28.969, och antalet bibelstudier överskred 61.000. När sammanslutningen av Jehovas vittnen 1992 inregistrerades, fanns det 213 församlingar, och år 1996 hade det antalet ökat till 405. Antalet närvarande vid Åminnelsen det året — 108.394 — talade för ytterligare riklig skörd.

En ombildning av kontoret i Luanda till ett avdelningskontor skulle göra det lättare att tillgodose behoven i landet. Följaktligen började ett avdelningskontor att fungera i Angola den 1 september 1996. Den styrande kretsen förordnade tre bröder till att ingå i avdelningskontorets kommitté: João Mancoca, Domingos Mateus och Silvestre Simão. Dessa bröder hade redan tjänat troget i landskommittén. Två missionärer utsågs att tjäna tillsammans med dem: José Casimiro och Steve Starycki.

 I juni 1996 besökte Douglas Guest från avdelningskontoret i Portugal Angola för att hjälpa till med att förbereda övergången. Han talade till de 56 medlemmarna av Betelfamiljen om behovet av att vara ett gott föredöme i fråga om allt. Ett särskilt program för 5.260 äldste och pionjärer (med hustrur) från Luanda med omnejd innehöll intervjuer med medlemmar av avdelningskontorets kommitté och andra äldre bröder, och de erinrade sig höjdpunkter i Jehovas folks historia i Angola. Broder Guest talade till dem om det mod som kommer av att förtrösta på Jehova och vända sig till honom för att få styrka.

Sanningen görs tillgänglig på deras eget språk

I Uppenbarelseboken 7:9 sägs det att ”en stor skara” av människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” skulle tillbe Jehova. Angola har sannerligen sin plats i denna profetia. I Angola talas 42 språk och många fler dialekter. Av dessa är umbundu, kimbundu och kikongo de mest använda inhemska språken.

I åratal hade man på församlingsmöten ofta tolkat studiematerial på portugisiska till åtminstone ett av de inhemska språken. För att få eget studiematerial behövde människor lära sig portugisiska, men möjligheterna till utbildning var mycket begränsade. En av de första publikationerna på umbundu var broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. När en äldstebroder 1978 fick ett exemplar, sade han: ”När den här broschyren nu finns på umbundu, kommer Moçâmedes [nu Namibe] att få mer än 300 förkunnare. De flesta i det här området talar och läser detta språk. Broschyren är en verklig välsignelse!” I Namibe har denna välsignelse varit så stor att det nu finns 1.362 förkunnare i 21 församlingar.

Men mer behövde göras för att nå angolanernas hjärta när det gällde att tillhandahålla de goda nyheterna på deras eget  språk. Grunden måste läggas till en fullfjädrad översättningsavdelning. Kort efter det att Jehovas vittnen 1992 hade blivit lagligen inregistrerade skickades tre blivande översättare till avdelningskontoret i Sydafrika för att få förberedande utbildning. Datorer införskaffades. Sedan kom Keith Wiggill och hans hustru, Evelyn, från Sydafrika för att hjälpa till med att organisera den nya avdelningen och bistå i användningen av Sällskapets datorprogram för översättning, Translation Tools.

Alltmer litteratur på de inhemska språken tillhandahölls. Sådana broschyrer som Du kan få leva på jorden för evigt! och Bryr Gud sig verkligen om oss? gavs ut på umbundu. De gavs sedan ut på kikongo och kimbundu, liksom ett flertal traktater. År 1996 utgavs boken Kunskapen som leder till evigt liv och broschyren Vad kräver Gud av oss? på dessa tre språk. En områdestillsyningsman meddelade att han använde en mycket enkel och rak inledning då han besökte en av värdförsamlingarna, och han kunde på en vecka sätta i gång 90 bibelstudier! Följande år ökade antalet församlingar från 478 till 606.

Det var verkligen en välsignelse för bröderna att få lyssna till och läsa bibliska sanningar på sitt eget språk! I Huambo hölls 1998 den första helt umbunduspråkiga områdessammankomsten. Över 3.600 var närvarande. Man kunde höra de uppskattande orden: ”Jehova har inte glömt oss!” Beviset på denna kärleksfulla omsorg stärktes när Vakttornet från och med numret för 1 januari 1999 började ges ut på umbundu.

Trängande behov av Rikets salar

På grund av förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet i Angola kunde de under många år inte ha Rikets salar. Sedan 1992 har antalet församlingar enbart i Luanda ökat från 147 till 514. I hela landet har antalet församlingar ökat med mer än 200 procent till 696. Den genomsnittliga mötesnärvaron  ligger i många församlingar på mellan 200 och 400. Vid sammankomsterna 1998 var fyra gånger antalet förkunnare närvarande! Det råder ett trängande behov av lämpliga mötesplatser.

Staden Lubango fick sin första Rikets sal 1997, Lobito i juli 1998 och Viana (strax söder om Luanda) i december 1999. Med hjälp av det nuvarande internationella byggnadsprogrammet för Rikets salar görs nu framsteg.

En flyttbar Rikets sal med ramverk av stål men utan väggar har utformats för att användas i Angola. Varför är den då flyttbar? Jo, även när man på officiell väg har gjort stora ansträngningar för att förvärva ett stycke land, kan någon till och med efter det att en byggnad har rests komma och hävda att han är den rättmätige ägaren till markområdet. Denna Rikets sal är utformad så att den kan flyttas om det behövs. Vad gäller avsaknaden av väggar, så är det behagligare i detta heta klimat. I maj 2000 kom material för den första prefabricerade enheten. Det finns endast 24 Rikets salar av olika slag i landet, och ytterligare 355 kommer att behövas under de nästkommande fem åren. Man hoppas att det som nu utförs kommer att bidra till att täcka det trängande behovet.

Förutom att man har arbetet med Rikets salar, planerar man att i framtiden bygga en öppen sammankomsthall med ramverk av stål och med sittplatser för 12.000.

Respekt för blodets helgd

För att fylla ytterligare ett behov bildades i oktober 1996 en sjukhuskommitté bestående av tio omtänksamma  äldste för att betjäna de hundratals församlingarna i Luanda med omnejd. Jehovas vittnen där blev mycket glada över att ha väl övade bröder tillgängliga som kunde hjälpa dem att få medicinsk behandling i linje med deras önskan att ”avhålla” sig ”från blod”. — Apg. 15:28, 29.

De sjukhus som hade klarat sig igenom kriget hade fått mycket lite underhåll sedan mitten av 1970-talet. Det var ont om medicin. Skulle läkare vara villiga att samarbeta med Jehovas vittnen när det gällde att ordna ett program för blodfri medicin och kirurgi under dessa svåra förhållanden? Till en början reagerade de flesta läkare och sjukhusadministratörer negativt eller sköt upp avtalade möten. Men så uppstod ett medicinskt nödläge.

En broder från provinsen Malanje fördes till sjukhuset Américo Boavida i Luanda för att opereras för en tumör i magen. En medlem av sjukhuskommittén följde med broderns hustru för att besöka kirurgen. Doktor Jaime de Abreu,  kirurgklinikens chef på sjukhuset, tog emot de två vittnena. Till deras förvåning kände han till Jehovas vittnen och deras ståndpunkt när det gäller blodet, och han hade hört talas om det blodfria programmet, när han var på semester i Portugal.

Med dr de Abreus samarbete genomfördes en lyckad operation utan blod. Senare sammanträffade bröderna från sjukhuskommittén med dr de Abreu och hans team för att ge ytterligare information. Nu samarbetar fem läkare med Jehovas vittnen genom att respektera deras ståndpunkt när det gäller blodet.

Fler arbetare till skörden

När man hade tagit itu med de många organisatoriska behoven och tillgodosett behovet av litteratur, ägnade man  mer uppmärksamhet åt det stora intresse som visades på fältet. Jesu ord stämmer mycket väl in på Angola: ”Ja, skörden är stor, men arbetarna är få”! (Matt. 9:37) Rapporter visade att många städer behövde hjälp för att kunna ta hand om dem som visade intresse för sanningen.

För att tillgodose detta behov skickade Sällskapet ytterligare 11 missionärer för att hjälpa till med ”skörden”. En del av dem förordnades att tjäna i kuststäderna Benguela och Namibe. Men Jehova har rest upp större delen av arbetarna ur själva angolanska folket. Enbart under de fem senaste åren har 21.839 blivit döpta och således slutit sig till skaran av överlämnade lovprisare av Jehova i detta land.

Jehovas ögon vakar över dem

Det har inte varit möjligt att skicka erfarna bröder till alla platser där det finns intresse för Guds ord. Vad har detta lett till? Jo, starkare bevis på att arbetet inte leds av människor,  utan av Guds ande. (Sak. 4:6) Jehovas ögon vakar över alla hans tjänare och över dem som verkligen vill lära känna och tjäna den sanne Guden. — Ps. 65:2; Ords. 15:3.

En del bybor från provinsen Kwanza Norte reste till Luanda och skaffade tidskrifter från Jehovas vittnen som erbjöd dessa på gatan. Sedan byborna sett vilka goda nyheter dessa innehöll, beslöt de att följa dessa vittnens exempel och dela med sig av tidskrifterna till andra. De insåg också behovet av att församlas, så en av männen i gruppen gjorde sitt bästa för att hålla möten. Men eftersom deras by ligger avsides, hade meddelandet att Jehovas vittnen blivit lagligen inregistrerade tre år tidigare inte nått de lokala myndigheterna. På grund av detta fick byborna inte hålla möten offentligt. Men de lät sig inte avskräckas, utan församlades i stället i bushen.

Till slut nåddes kontoret i Luanda av beskedet att människor i Quilombo dos Dembos ville ha hjälp med att organisera en församling. I oktober 1997 skickades en kretstillsyningsman  till byn, och 140 var närvarande vid mötet under hans besök. Han hade alltid med sig ett exemplar av stadgarna för sammanslutningen av Jehovas vittnen, så han kunde ge de lokala myndigheterna bevis för att Jehovas vittnen är en lagligen fungerande organisation. Gruppen gläder sig nu över att få samlas öppet, och den har även pionjärer som hjälper de många intresserade.

År 1996 kom Ana Maria Filomena till en liten stad i provinsen Bié. Hon gjorde vad hon kunde för att sprida de goda nyheterna, och snart samlades varje vecka en grupp intresserade för ett bokstudium och ett studium av Vakttornet. Ana Maria ledde mötena, eftersom det inte fanns några döpta bröder där. En dag fick hon veta att en militärbefälhavare av hög rang skulle komma till deras söndagsmöte för att själv se vad som lärdes ut där. Han kom tillsammans med två soldater. Tydligtvis var han nöjd med det han fick höra, eftersom han innan han skulle gå sade: ”Fortsätt utan fruktan ert arbete i detta område.” Den lilla gruppen är numera Umbundu Kuito-Bié Sul-församlingen med 40 förkunnare och 150 närvarande vid söndagsmötena.

Eftersom församlingar i provinsen Uíge hade varit isolerade i omkring två år, hade de inte fått behövlig andlig mat. Ett Jehovas vittne där förklarade problemet för en släkting som arbetade med reguljära flygningar för transport av förnödenheter. Släktingen erbjöd sig vänligt nog att utan kostnad ta med kretstillsyningsmannen, en pionjär med särskilt uppdrag samt 400 kilo litteratur vid nästa flygning. När bröderna kom fram, fann de en församling som tog hand om fem isolerade grupper. Varje grupp höll möten med mellan 50 och 60 intresserade närvarande.

Tidigt år 1996 kom en kretstillsyningsman till denna provins och besökte en församling som hade varit avskuren från resten av organisationen i över fyra år. Vad fann han?  Det fanns bara 75 förkunnare, men sammanlagt 794 var närvarande under hans offentliga tal! Livet i ett isolerat område hade uppenbarligen inte dämpat dessa bröders nit att predika de goda nyheterna för andra.

Från området Gabela, en bit söder om Luanda, kom liknande rapporter om stort intresse för sanningen. En pionjär där leder fem församlingsbokstudiegrupper — en varje vardagskväll. Han ber också ”ivrigt skördens Herre att han sänder ut” fler ”arbetare”. — Matt. 9:37, 38.

”Vår tids mest tragiska konflikt”

Jehovas vittnens förkunnarverksamhet i Angola blir ännu mer fantastisk, när man tänker på förhållandena i landet. I en rapport från Förenta nationerna beskrevs Angolas inbördeskrig som ”vår tids mest tragiska konflikt”. Med tanke på det lidande som det har medfört är det svårt att säga emot den beskrivningen. Också efter vapenvilan rapporterades varje dag omkring 1.000 döda. I mars 2000 hette det i The New York Times: ”Kriget i Angola, en nation med 12 miljoner invånare, har lämnat en miljon döda, och tre miljoner har nu fått lämna sina hem.”

Visserligen tystnade alla vapnen, men krigets efterverkningar kvarstod. Angola har en av de högsta koncentrationerna av landminor i världen, och det beräknas att det i detta land finns 70.000 människor med amputerade kroppsdelar till följd av minexplosioner — det högsta antalet av alla länder. Otroligt nog fortsätter de stridande parterna att lägga ut minor. Detta får jordbrukare att överge sina fält och bidrar till den stora livsmedelsbristen för befolkningen.

Jehovas vittnen har inte kommit undan våldet oskadda. I provinsen Kwanza Norte dödades fyra vittnen och en intresserad av korselden mellan regeringstrupper och motståndsarmén. En del har dödats i olyckor då landminor  exploderat och då bomber har detonerat på marknader. År 1999 miste fyra vittnen livet, när de försökte leverera mat och andra förnödenheter till medkristna i Huambo. Lyckligtvis har sådana händelser varit sällsynta.

Jehovas vittnen och andra har lidit mycket på grund av brist på livsmedel, kläder och husrum. När inbördeskriget trappades upp 1999, var uppskattningsvis 1.700.000, däribland många Jehovas vittnen, tvungna att fly från sina hem. Människor som flyr från krig flyttar ofta in hos släktingar som oftast redan är trångbodda. De äldste kämpar för att sörja för sina egna familjer, men de fortsätter också att sörja för brödernas andliga behov. Ord kan inte beskriva dessa vittnens djupa uppskattning av medkristna i Italien, Portugal och Sydafrika som har förstått deras svåra belägenhet och skickat många containrar med mat, kläder och välbehövliga medicinska förnödenheter.

Levande exempel på tro

I forntiden användes intensiv hetta för att rena guld, och på liknande sätt har de prövningar som Guds tjänare uthärdat frambringat tro med prövad äkthet. (Ords. 17:3; 1 Petr. 1:6, 7) Tusentals Jehovas vittnen i Angola, både unga och gamla, har tro med sådan prövad äkthet.

Carlos Cadi, som tjänat Gud alltsedan han för 50 år sedan tillsammans med João Mancoca i Belgiska Kongo hörde talas om dyrbara bibliska sanningar, påpekar: ”Våra bröders modiga och bestämda ställningstagande — däribland de många bröder som gav sitt liv — har avgett ett kraftfullt vittnesbörd. Detta har varit resultatet av deras handlingar och även av att de frimodigt förkunnat sanningen för många i myndighetsställning.”

En som har avgett ett sådant vittnesbörd är Antunes Tiago Paulo. Han blev brutalt misshandlad av män som  försökte bryta hans kristna neutralitet. Nu tjänar han som medlem av Betelfamiljen i Angola tillsammans med andra som på liknande sätt blev torterade: Justino César, Domingos Kambongolo, António Mufuma, David Missi och Miguel Neto. Alfredo Chimbaia, som satt mer än sex år i fängelse, tjänar nu tillsammans med sin hustru i kretstjänsten.

En systers man fördes bort från familjen och dödades av en rivaliserande stam. Systern fick veta att om hon ville leva, måste hon fly till Demokratiska republiken Kongo. För att ta sig dit var hon tvungen att gå hela vägen med sina fyra barn. Det tog tio månader. Hon visste inte att hon var gravid när hon påbörjade resan, och innan hon nådde Kongo födde hon barnet. Men sorgligt nog dog barnet senare. Hon bad oavbrutet. Hon sade att i en sådan situation — när man inte har några valmöjligheter — måste man kasta sin börda på Jehova. (Ps. 55:22) Om man inte gör det, kommer man att ge efter för självömkan och fråga: ”Varför just jag, Jehova?” Denna syster var så tacksam över att få vara vid liv att hon tjänade som hjälppionjär den första månaden efter det att hon hade kommit fram till Kinshasa.

Gud skäms inte för dem

Det aposteln Paulus skrev om trons män och kvinnor i forna tider stämmer väl in på Jehovas tjänare i Angola. Hans ord skulle kunna parafraseras så här: ”Vad mera skall vi säga? Tiden skulle ju inte räcka till för oss, om vi fortsätter med att berätta om alla dem som var exempel på tro, undkom svärdets egg, gjordes starka från att ha varit svaga och blev torterade, eftersom de inte ville godta frigivning genom någon kompromiss. De fick sitt prov genom hån och gisselslag, ja mer än det, genom bojor och fängelse. De blev prövade, de led brist, utstod vedermöda och blev misshandlade; och världen var dem inte värdig.” (Hebr. 11:32–38)  Trots att de föraktades av dem som förföljde dem, och trots att många led brist på grund av krig och anarki, ”skäms inte Gud för dem, att bli anropad såsom deras Gud”, eftersom de håller blicken stadigt fäst vid uppfyllelsen av hans löften. — Hebr. 11:16.

Även om Jehovas vittnen i Angola fortsätter att uppleva de svåra verkningarna av Apokalypsens ryttares vilda ritt, är de djupt medvetna om Guds välsignelse. Under föregående år ägnade de mer än 40.000 förkunnarna i detta land över 10.000.000 timmar åt att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. De ledde i genomsnitt mer än 83.000 bibelstudier per månad med intresserade personer. Guds kungarikes förkunnare i Angola önskar uppriktigt hjälpa så många som möjligt att kunna välja det verkliga liv som Gud gör möjligt genom Jesus Kristus. Och de gladdes verkligen när över 181.000 var församlade till det årliga högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid, trots de oroliga förhållandena i landet! De ser överflödande bevis på att fälten fortfarande är vita till skörd. — Joh. 4:35.

Tillsammans med sina kristna bröder världen över är Jehovas vittnen i Angola fullt och fast övertygade om att deras himmelske kung och ledare, Jesus Kristus, skall segra. (Ps. 45:1–4; Upp. 6:2) Oavsett vilka prövningar de möter, är de beslutna att förbli Jesu lojala tjänare och trogna vittnen för sin kärleksfulle Gud, Jehova. — Ps. 45:17.

[Infälld text på sidan 68]

”Även om vårt fysiska tillstånd är mycket dåligt, är vi andligen friska. Det som sker är precis det som förutsagts i [Bibeln].”

[Infälld text på sidan 73]

De studerade Bibeln och började predika. Snart blev de förvisade till Angola.

[Infälld text på sidan 78]

”Det värsta du kan göra är att döda mig. Kan du göra mer än det? Men jag kommer inte att avsäga mig min tro.”

[Infälld text på sidan 82]

Han var övertygad om att han hade funnit sanningen. Men hur högt värderade han den?

[Infälld text på sidan 85]

I fängelset predikade de för väggarna om bibliska ämnen som de kom att tänka på.

[Infälld text på sidan 89]

Tecken på krig omgav dem, men de skred framåt i sin tjänst.

[Infälld text på sidan 91]

Kristna herdar gjorde regelbundet korta besök hos familjer på väg till och från sitt arbete. De läste ofta några skriftställen med dem.

[Infälld text på sidan 96]

”Okej, jag skall säga ’Viva!’” Alla väntade. Till slut ropade den unge pojken ”Viva Jehova!”

[Infälld text på sidan 103]

”Jag lämnade Angola med böner i hjärtat och tårar i ögonen, eftersom dessa bröder ler på grund av sitt underbara hopp, trots att de får lida.”

[Infälld text på sidan 108]

Han höll varje tal mellan 7 och 21 gånger. Veckans verksamhet var fulltecknad och krävande.

[Infälld text på sidan 111]

I detta patriarkaliska samhälle var han det erkända överhuvudet. Han kom att kallas gudsmannen.

[Infälld text på sidan 116]

Under påtryckningar att bryta sin kristna neutralitet höll de orubbligt fast vid sitt beslut att vandra på Jehovas vägar.

[Infälld text på sidan 124]

”Vi var verkligen tacksamma mot Jehova, hans organisation och våra kära bröder som riskerade sitt liv för bröder och systrar som de inte ens kände!”

[Infälld text på sidan 128]

Allmänheten iakttog Jehovas vittnens strikta neutralitet.

[Infälld text på sidan 138]

Det finns 696 församlingar men endast 24 Rikets salar.

 [Karta/Bilder på sidan 81]

(För formaterad text, se publikationen)

Atlanten

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

ANGOLA

Luanda

Malanje

Lobito

Benguela

Huambo

Lubango

Namibe

Baía dos Tigres

NAMIBIA

 (Helsidesbild på sidan 66)

[Bilder på sidan 71]

Gray och Olga Smith

[Bild på sidan 74]

John Cooke (i mitten) tillsammans med João Mancoca (till höger) och Sala Filemon (till vänster), som var bland de första som tog fast ståndpunkt för sann tillbedjan i Angola

[Bild på sidan 87]

Entusiastisk sammankomst under en tid av frihet 1975

[Bild på sidan 90]

Ett land förstört av krig

[Bilder på sidan 102]

”Köket”, där andlig mat tillreddes

[Bild på sidan 104]

Silvestre Simão

[Bilder på sidan 123]

Förnödenheter till Angola lastas i Sydafrika

[Bild på sidan 126]

Ovan: Särskilt möte i Luanda med äldstebröder och reguljära pionjärer

[Bild på sidan 126]

Douglas Guest (till vänster) i Angola 1991 tillsammans med João och Maria Mancoca och Mário Oliveira

[Bild på sidan 131]

Jehovas vittnens ursprungliga kontor i Luanda

[Bilder på sidan 134]

Områdessammankomsten ”Glada lovprisare” i Luanda besöktes av 73.154

[Bild på sidan 139]

Ett utrymme under ett plåttak tjänar som Rikets sal — en av de 24 i landet

[Bild på sidan 140]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): João Mancoca, Steve Starycki, Silvestre Simão, Domingos Mateus, José Casimiro

[Bild på sidorna 140, 141]

Betelfamiljen i Angola 1996, då avdelningskontoret bildades

[Bilder på sidan 142]

Några av de många medlemmarna i Betelfamiljen som var trogna under svår misshandel: 1) Antunes Tiago Paulo, 2) Domingos Kambongolo, 3) Justino César

[Bild på sidan 147]

Carlos Cadi