Argentina

Argentina, som sträcker sig omkring 400 mil utmed Sydamerikas sydöstra sida, är ett mycket variationsrikt land. Här finns den oländiga bergskedjan Anderna med toppar som höjer sig mer än 6.000 meter över havsytan. I de norra delarna finns tropiska skogar där jaguarer och tapirer strövar omkring. I de iskalla vattnen runt Tierra del Fuego (Eldslandet), längst i söder, simmar pingviner och valar medan vågorna når höjder på 30 meter. På slätterna patrullerar beridna gauchos (boskapsskötare) storgodsens vidsträckta betesmarker.

Vart du än beger dig i detta land kan du träffa på Jehovas vittnen. De finns i landets alla större städer. Deras antal uppgår till över 120.000. De predikar i bergen, i regnskogarna, på slätterna och längs hela kusten. Man kan se dem såväl bland huvudstadens skyskrapor som i den mest avlägsna lilla by. Varken landets geografiska kontraster, dess kulturella och språkliga barriärer eller dess ekonomiska svårigheter har kunnat hindra predikandet av de goda nyheterna. Predikandet blir utfört, precis som Jesus förutsade. — Mark. 13:10.

Detta är inte något som har skett utan vidare. Hängivna män och kvinnor, med stort nit och stark tro, har visat sin beslutsamhet att förkunna Bibelns budskap under vilka som  helst omständigheter de har befunnit sig i. De har tagit till hjärtat aposteln Paulus råd till Timoteus: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i ogynnsam tid.” (2 Tim. 4:2) Ändå tar de inte själva åt sig äran för det som har uträttats. De inser att det är tack vare Jehovas ande som det har kunnat ske. — Sak. 4:6.

 En grund läggs

Grunden för det predikoarbete som har utförts i Argentina lades för många år sedan. Berättelsen om hur sanningen har nått landets mest avlägsna delar är verkligen trosstärkande. År 1923 kom George Young, från Canada, till Sydamerika. Sedan han avgett ett omfattande vittnesbörd i Brasilien, vände han sin uppmärksamhet mot Argentina. Inom några månader hade han spridit 1.480 böcker och 300.000 exemplar av annan biblisk litteratur i 25 av Argentinas större städer. Innan han fortsatte sin missionsresa i andra länder i Sydamerika, rapporterade han: ”Guds gillande av ansträngningarna att sprida budskapet om riket har varit mycket tydligt.”

År 1924 sände J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, spanjoren Juan Muñiz till Argentina. Två år senare upprättade Sällskapet Vakttornet genom broder Muñiz ett avdelningskontor i Buenos Aires, varifrån man skulle öva tillsyn över predikoarbetet i Argentina, Chile, Paraguay och Uruguay.

När broder Muñiz såg att det fanns många tysktalande i Argentina, begärde han assistans, så att dessa människor också skulle få höra de goda nyheterna. Broder Rutherford svarade genom att skicka Carlos Ott, en heltidsförkunnare från Tyskland, som skulle hjälpa de tysktalande.

Det fanns också många greker i landet. Nicolás Argyrós, en man av grekisk börd, tog 1930 till sig Bibelns budskap och började predika för de flera hundra grekisktalande invånarna i och runt Buenos Aires. Han förlade sedan sin verksamhet till landets norra halva, och allteftersom hans spanska blev bättre spred han Guds ords säd i 14 av Argentinas 22 provinser.

 Ungefär vid samma tid blev en polack, Juan Rebacz, ett Jehovas vittne, och tillsammans med en annan polsk broder trädde han in i heltidstjänsten. Åtföljda av två andra heltidsförkunnare täckte de den södra delen av Argentina.

Tjänsterapporten från 1930 visar att hundratusentals publikationer spreds, men inte bara på grekiska, spanska och tyska, utan också på arabiska, armeniska, engelska, franska, italienska, jiddisch, kroatiska, lettiska, litauiska, polska, portugisiska, ryska, ukrainska och ungerska.

Så på bara sju år hade arbetet med att predika och göra lärjungar slagit rot bland den spansktalande befolkningen och bland andra språkgrupper. Det var verkligen lovande utsikter för fortsatt tillväxt.

 Långa avstånd inget hinder

Det var ett enormt område som skulle täckas, ett område som grovt räknat motsvarar en fjärdedel av Europa. Men avstånden var inget hinder för Jehovas vittnens spridande av Rikets budskap. De färdades till fots, på cykel, med tåg eller med häst och vagn.

I början av 1930-talet blev Armando Menazzi från provinsen Córdoba övertygad om att han funnit sanningen. Han sålde sin bilverkstad för att kunna tjäna som heltidsförkunnare. Senare köpte han en gammal buss och gjorde om den till en husbil, så att tio eller fler förkunnare kunde resa tillsammans och sprida de goda nyheterna. Med denna husbil gjorde de turer till åtminstone tio provinser i norra Argentina.

På 1930-talet var järnvägsnätet i Argentina, med en längd på över 4.000 mil, det mest utvecklade i hela Latinamerika. Detta visade sig vara en oerhörd tillgång i samband med predikoarbetets expansion. Somliga pionjärer ombads att predika i samhällen vid en viss järnvägssträcka. José Reindl hade som sitt distrikt en hel järnvägslinje — från provinsen Buenos Aires vid Atlantkusten till provinsen Mendoza vid gränsen mot Chile — en sträcka på över 100 mil!

De Jehovas vittnen som arbetade på järnvägen tog vara på möjligheten att bära ut Bibelns budskap till avlägsna platser i Argentina. Epifanio Aguiar, som lärde känna sanningen i provinsen Santa Fe, förflyttades av järnvägsbolaget längre norrut, till Chaco. Så fort han kom dit började han predika. När han genom sitt arbete blev tvungen att resa 200 mil söderut, till Chubut, och senare tillbaka norrut, till Santiago del Estero, predikade han de goda nyheterna i dessa provinser.

 Syster Rina de Midolini, en nitisk pionjär, predikade i Médanos, som ligger omkring 5 mil från staden Bahía Blanca. Cykeln som hon tog med sig på tåget visade sig komma till stor nytta när hon kom fram. Människorna kallade henne ”den cyklande bibeldamen”. Hon var så välkänd att när lokföraren vid ett tillfälle såg att hon inte hade kommit när de skulle åka tillbaka, flyttade han fram avgångstiden bara för hennes skull!

Gileadutbildade missionärer anländer

Dessa första vittnen reste över stora områden och spred mycket litteratur. Man hade riktat människors uppmärksamhet på hoppet om Guds kungarike. Med tiden blev det dock tydligt att det rådde ett behov av systematisk undervisning i Bibeln och av organisatoriska förbättringar. År 1945 besökte Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Argentina och gav församlingarna anvisningar om att börja med en skola, kurs i teokratisk ämbetsutövning (skolan i teokratisk tjänst), på spanska. Han uppmuntrade även de argentinska bröderna att bli pionjärer och att sätta upp som mål att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead.

Snart gick två vittnen från Argentina igenom Gileadskolan, och 1946 sändes de tillbaka till Argentina. År 1948 fick de sällskap av missionärer från andra länder. Bland dessa återfinns Charles och Lorene Eisenhower, Viola Eisenhower, Helen Nichols och Helen Wilson från Gileads första klass och Roberta Miller från den fjärde klassen. Senare kom Sophie Soviak, Edith Morgan, Ethel Tischhauser, Mary Helmbrecht och många andra. Genom åren har 78 missionärer sänts till Argentina. Deras evangeliseringsanda har sporrat de inhemska vännerna att efterlikna dem. År 1940 fanns  det 20 pionjärer i hela landet, men år 1960 hade antalet ökat till 382. I dag finns det över 15.000 pionjärer i Argentina.

Man uthärdar ogynnsamma tider

I många år hade det varit gynnsam tid att predika i Argentina. Men som Jesus förutsade skulle inte alla se med gillande på hans efterföljares verksamhet. (Joh. 15:20) När broder Knorr besökte Argentina 1949, drog således polisen plötsligt in brödernas tillstånd att församlas i en mycket fin samlingslokal i Buenos Aires. Sammankomsten hölls i stället i en Rikets sal, dock inte utan störningar. Tjugo i fem på söndagseftermiddagen avbröt polisen broder Knorrs tal och arresterade honom och dem som var närvarande. Polisen angav ingen orsak till arresteringarna, utan lät bara bröderna stå i flera timmar på en stor gårdsplan ända tills nästa morgon. Därpå släpptes de.

Tydligt var att motståndets vindar började piskas upp mot Jehovas tillbedjare i Argentina. Samma år antogs, på grund av romersk-katolska kyrkans påtryckningar, ett lagförslag som krävde att alla religiösa grupper skulle registreras hos en instans som låg under utrikesdepartementet. Följande år utfärdade Juan Domingo Peróns regering ett förbud mot Jehovas vittnens verksamhet i Argentina. Dekretet förbjöd Jehovas vittnen att anordna offentliga möten och att predika. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor stängdes dock inte.

I det stora hela tillät myndigheterna Jehovas vittnen att ganska obehindrat fortsätta med sin verksamhet. Något som dock inträffade relativt ofta var att myndighetspersoner ställde in sammankomster eller stängde en Rikets sal. Ibland blev förkunnare även arresterade och trakasserade, när de församlades till möten i privata hem eller tog del i förkunnartjänsten.

 Därför bemödade sig vittnena om att vara ”försiktiga som ormar”. (Matt. 10:16) När de vittnade för andra, använde de enbart Bibeln. Församlingarna organiserades i små grupper på mellan 8 och 12 förkunnare. Under de första förbudsåren bytte man regelbundet mötesplatser. Bröderna letade upp diskreta platser — det kunde vara något skjul, en stuga med halmtak, ett kök på någon lantgård eller rentav under ett träd. Det viktiga var att man kom tillsammans. — Hebr. 10:24, 25.

För att uppmuntra bröderna besökte broder Knorr tillsammans med Milton Henschel återigen Argentina 1953. På grund av förbudet kunde det inte hållas någon stor sammankomst, då detta skulle väcka uppmärksamhet. Men man anordnade ändå vad man kallade nationella sammankomster. Broder Knorr flög från Chile till Mendoza, och broder  Henschel kom in i landet från Paraguay. De reste åtskilda och höll tal vid mindre ”sammankomster” på 56 orter. En del av dessa möten hade man som en picknick på lantgårdar som ägdes av bröder. I Buenos Aires, där båda bröderna tillsammans besökte de församlade vittnena, ledde de ett tvåtimmarsmöte med varje grupp. En dag höll man nio sådana tvåtimmarsmöten. Det var sammanlagt 2.505 närvarande vid dessa mycket speciella sammankomster.

Lättnader i förbudet

När Juan Peróns militärregim störtades 1955, kunde man församlas i större grupper. De församlingar som hade en Rikets sal uppmanades att samlas där, även om man inte på något sätt öppet visade att det var en Rikets sal. Tack vare Jehovas välsignelse ökade församlingarna stadigt i antal och storlek trots enstaka trakasserier från myndigheterna.

År 1956 beslutade avdelningskontoret att mindre sammankomster i olika delar av landet skulle hållas. Den första hölls i staden La Plata, cirka 6 mil från Buenos Aires. När de 300 närvarande skulle sjunga den första sången — ”Nationer, med hans folk nu gläd er!” — var det svårt för dem att göra det på grund av starka sinnesrörelser. Detta var första gången på sex år som de kunde samlas med så många medtroende och sjunga tillsammans.

Men förbudet gällde fortfarande. När man i december 1957 försökte hålla en sammankomst i anläggningen Les Ambassadeurs i Buenos Aires, stängde polisen hallen då delegaterna började strömma till. Fyra bröder blev häktade och anklagades för att ha ordnat ett möte utan polisens tillstånd.

Eftersom Argentinas grundlag garanterar religionsfrihet och frihet att församlas, drog bröderna ärendet inför domstol. Den 14 mars 1958 fälldes utslaget — till vittnenas fördel!  Det här var Jehovas vittnens första rättsliga seger i Argentina.

År 1958 blev det återigen en ny regering. Nu verkade det som om Jehovas vittnens verksamhet i Argentina kunde få lagligt erkännande. Ett speciellt brev som förklarade Jehovas vittnens verksamhet och deras situation i Argentina skickades till alla parlamentsledamöter, redaktörer och domare. Även om ett fint vittnesbörd avgavs, beviljades inget lagligt erkännande.

Jehovas vittnen gav inte upp. Året därpå sände man in en ansökan till regeringen om att få utöva sin religion fritt. På denna ansökan fanns 322.636 namnunderskrifter. I egenskap av avdelningskontorets representant besökte Charles Eisenhower olika myndighetsinstanser. Från andra länder kom över 7.000 brev i vilka man vädjade om lagligt erkännande i Argentina. Ingenting hände. Myndigheternas attityd mot Jehovas vittnen blev emellertid avsevärt mycket mer avslappnad. Följaktligen drog bröderna fördel av den alltmer gynnsamma tiden och använde den till att styrka församlingsmedlemmarnas andlighet.

År 1961 satte man i gång Skolan i Rikets tjänst, som övade såväl resande tillsyningsmän som församlingsäldste. Först hölls den månadslånga kursen i en Rikets sal i centrala Buenos Aires. Senare flyttades emellertid skolan till avdelningskontoret. Med tillsyningsmän som var bättre rustade att ta hand om Guds hjord ökade antalet förkunnare och pionjärer varje år under 1960-talet, och 1970 fanns det så många som 18.763 förkunnare och 1.299 pionjärer i landet.

Ett större avdelningskontor

På grund av ökningen av antalet förkunnare i Argentina behövdes ett större avdelningskontor. Sedan 1940 hade Sällskapet  Vakttornets avdelningskontor varit beläget på Calle Honduras 5646 i Buenos Aires. Den byggnaden revs, och en ny och större byggnad uppfördes. I oktober 1962 kunde det nya avdelningskontoret tas i bruk.

I slutet av 1960-talet hade avdelningskontoret återigen blivit för litet för att kunna hålla jämna steg med verkets framåtskridande. En bit mark bakom avdelningskontoret köptes, och en ny byggnad med bostäder och kontor uppfördes. Dessutom köpte man en byggnad på den gata som heter Fitz Roy, och dessa byggnader låg intill varandra. Rivningen av det gamla avdelningskontoret påbörjades i oktober 1970, och yrkeskunniga vittnen utgjorde den huvudsakliga arbetsstyrkan. Avdelningskontorets ordinarie personal hjälpte till med byggnadsarbetet när deras vanliga arbetsdag var slut. Under veckosluten hjälpte Jehovas vittnen från närliggande församlingar till med arbetet.

Slutligen sammanfogades de tre byggnaderna och blev till ett enda komplex. Sällskapet Vakttornets dåvarande vicepresident, F. W. Franz, höll överlämnandetalet i oktober 1974. Bröderna tänkte att det nya avdelningskontoret helt säkert skulle fylla behovet i Argentina ända tills Harmageddon kom. De hade inte en aning om att detta bara var en ringa början.

Samma år som avdelningskontoret överlämnades beslöt Jehovas vittnens styrande krets att Vakttornet och Vakna! skulle tryckas i landet. Eftersom Jehovas vittnen i Argentina inte fått lagligt erkännande som religion vid den här tiden, bildades i december 1974 Asociación Cultural Rioplatense (en kulturell sammanslutning) som ett juridiskt redskap genom vilket man kunde importera tryckeriutrustning. Från Frankrike kom en tryckpress, från Tyskland en skärmaskin och från USA en häftmaskin — alltsammans gåvor.

 De som arbetade i tryckeriet fick snart klart för sig att det är en sak att ha maskinerna men en helt annan sak att kunna köra dem. Många svårigheter behövde övervinnas, men vilken glädje när Vakttornet för 15 april 1975 trycktes på den första rulloffsetpress som någonsin använts av Sällskapet Vakttornets alla tryckerier! Här skrevs ett stycke historia i Jehovas vittnens tryckeriverksamhet.

Den internationella sammankomsten ”Guds seger”

I början av 1974 kunde Jehovas vittnen i Argentina glädjas åt den internationella sammankomsten ”Guds seger”, som hölls i Río Ceballos och Buenos Aires. Omkring 15.000 var med vid sammankomsten.

Förberedelserna för att skaffa logi åt alla dessa tillresande började flera månader i förväg. Många icke-vittnen hyrde ut rum åt sammankomstbesökarna, som verkligen visade prov på kärlek, inte bara ”med ord”, utan även ”i gärning”. (1 Joh. 3:18) Myndigheterna tillät bröderna att upprätta en tältstad på ett stort fält, med tält och husvagnar i raka rader och med gator som hade bibliska namn. Allt detta gjorde ett gott intryck på omgivningen.

Mörka moln vid horisonten

Även om bröderna hade kunnat glädja sig åt större religionsfrihet, var svårare tider att vänta. Efter mer än 17 år i exil kom Juan Perón tillbaka i juni 1973 och blev återigen president. Väpnade konflikter mellan peronister och deras motståndare ledde till ett splittrat land. De politiska motsättningarna blev allt intensivare, och den 24 mars 1976 tog militären över makten.

Militärregimen upplöste kongressen och inledde en kampanj för att röja vänsteranhängarna ur vägen. The World  Book Encyclopedia förklarar: ”I denna process bröt de upprepade gånger mot de medborgerliga rättigheterna. Tusentals människor fängslades utan rättegång, torterades och dödades. Många av dessa offer har aldrig återfunnits; de kallas los desaparecidos (de försvunna).” Polisen övervakade medborgarnas förehavanden alltmer. Trots att Jehovas vittnen bevarade sin neutrala ställning under detta politiska kaos, publicerade tidningen Gente i juli 1976 en artikel med foton av barn, vilka uppgavs vara Jehovas vittnen, som vände ryggen mot flaggan. Det var en ren lögn! De fyra barn på skolan som tillhörde vittnena hade inte ens varit i skolan den dag man påstod att fotona tagits. Dessutom visar inte Jehovas vittnen sådan respektlöshet för nationella symboler. Men den här propagandan ledde ändå till att många började visa en fientlig inställning mot Jehovas vittnen.

Tydligen gjorde oron i samhället att myndigheterna blev nervösa vid minsta tecken på störning. En gång besökte den  resande tillsyningsmannen Carlos Ferencia en församling i ett mycket oroligt område. Han hade precis fått ett brev från avdelningskontoret där han informerades om ett nära förestående förbud mot Jehovas vittnens verksamhet i Argentina. Medan Carlos gick och tänkte på det som stod i brevet, blev han omkörd av en bil, som snart vände och körde rakt mot honom. Tre män steg ur bilen och riktade sina vapen mot honom. En av männen krävde barskt att få se hans legitimationshandlingar. Carlos förklarade att han var ett Jehovas vittne, men han fördes ändå till polisstationen. Han bad till Jehova att brevet inte skulle komma i deras händer.

Polismännen förde Carlos till ett svagt upplyst rum, och en av dem lyste i hans ansikte med en stark lampa och röt: ”Vad har du i väskan?” Väskan tömdes på sitt innehåll — en bibel, några tidskrifter och . . . brevet!

 En av poliserna skränade: ”Vakttornet! Vakttornet! Samhällsomstörtande, samhällsomstörtande!”

”Tyst med dig. Har du aldrig sett Vakttornet förr?” förebrådde polisbefälet.

Under tiden försökte Carlos bevara sitt lugn och uppträda respektfullt. Sedan poliserna undersökt publikationerna, beordrade de honom att packa ner allt igen. Men innan Carlos hann göra det avbröts han av frågan: ”Vad innehåller kuvertet?”

Carlos gav polismannen kuvertet med Sällskapets brev, väntade några sekunder och frågade sedan: ”Ursäkta, får jag säga en sak?”

”Visst”, svarade polismannen och lyfte blicken från brevet.

Carlos fortsatte: ”Jag förstår att ni tänker på samhällets säkerhet.” Polisen blev med ens intresserad. Carlos visade honom sedan från Bibeln att den nuvarande våldspräglade situationen uppfyllde Bibelns profetior.

Sedan Carlos sagt sitt, sade polismannen: ”Min vän, jag står på din sida.” Han räckte sedan över brevet till Carlos utan att ha läst det.

Ett förbud mot det redan förbjudna arbetet

Hur visste avdelningskontoret att ett förbud var att vänta? I slutet av augusti 1976 hade den federala polisen gjort en razzia mot Sällskapets avdelningskontor. Polisbefälet sade att de hade fått tips om att skjutvapen förvarades på avdelningskontoret. Humberto Cairo, som då var medlem av avdelningskontorets kommitté, visade dem till litteraturavdelningen. De hittade naturligtvis inga vapen. De enda vapen som fanns där var de som poliserna riktade mot Humberto!  Polisen förde upp Humberto till andra våningen, till broder Eisenhowers kontor, samordnaren för avdelningskontorets kommitté. Där skrev polisbefälet en rapport om resultatet av razzian och lät sedan bröderna skriva under. Han berättade sedan att regeringen förberedde ett dekret mot Jehovas vittnen. Omedelbart sammanställde avdelningskontorets kommitté brevet som gav de resande tillsyningsmännen anvisningar om hur de skulle förbereda sig för förbudet.

Men Jehovas vittnens verksamhet i Argentina hade varit förbjuden sedan 1950. Kunde man förbjuda det redan förbjudna? Det fick man snart veta. Tomás Kardos, medlem av avdelningskontorets kommitté, kommer ihåg vad som hände den 7 september 1976, den dag då det nya förbudet trädde i kraft. ”Klockan fem på morgonen väcktes vi av oväsen från gatan. Ett blinkande rött ljus trängde in genom fönsterluckorna. Min hustru var snabbt på benen. Hon kikade ut genom fönstret, vände sig mot mig och konstaterade lugnt: ’De har kommit.’”

Fyra tungt beväpnade poliser hoppade ur en polisbuss. Polisen posterade genast ut vakter vid kontoren och i tryckeriet. Broder Kardos berättar vidare: ”Vi frågade om vi fick gå igenom dagens text och äta vår frukost, och det gick bra. Så den morgonen behandlade vi en bibelvers med en beväpnad polis vid dörren och en annan sittande respektfullt vid bordet. Alla undrade vad som skulle ske härnäst.”

Dekretet som utfärdades den 31 augusti 1976 förbjöd Jehovas vittnens verksamhet i hela landet — i själva verket ett förbud mot något som varit förbjudet sedan 1950. Polisen stängde avdelningskontoret och tryckeriet. Kort därefter stängde polisen alla Rikets salar i landet.

 Trots den svåra situationen var bröderna beslutna att följa Jesu apostlars exempel genom att lyda Gud såsom härskare mer än människor. (Apg. 5:29) Jehovas vittnen i Argentina fortsatte att predika Bibelns budskap ”i ogynnsam tid”. — 2 Tim. 4:2.

Man övervinner svårigheter

Eftersom avdelningskontoret officiellt var stängt, beslutade bröderna i kommittén att kontoren och tryckeriet skulle flyttas. Humberto Cairo var tvungen att flytta sitt kontor ganska ofta — ungefär varje månad — mellan hyreslägenheter, affärer, enskilda hem och kontor hos medtroende. Charles Eisenhower skötte en gång sitt arbete från en broders vinkällare. Kommittén höll sina möten i olika garage i centrala Buenos Aires.

Avdelningskontorets bostadsdel hade dock inte stängts, varför Betelfamiljen åt och sov i Betelhemmet och dryftade dagens text tillsammans som familj. Sedan begav de sig till sina respektive arbetsplatser. De som hade kontor i närheten åt middag på Betel tillsammans med dem som skötte om Betelhemmet.

Polisen blev misstänksam mot dem som bodde på Betel. Flera gånger fördes hela Betelfamiljen på omkring tio personer till polishögkvarteret för att förhöras. Polisen ville veta allt om Jehovas vittnens verksamhet i Argentina. Vilka hade tillsynen över enskilda församlingar, och var bodde de? Broder Eisenhower kommer väl ihåg dessa förhör: ”Vi var tvungna att tala sanning utan att avslöja något som var till nackdel för verket eller bröderna. Det var ganska svårt, eftersom poliserna var väldigt ihärdiga i sina utfrågningar.”

 ”Ställ in tebjudningen”

Strax innan förbudet trädde i kraft 1976, hade Sällskapet organiserat en världsvid spridning av ett specialnummer av Nyheter om Guds rike. Vad skulle man göra om myndigheterna lade ytterligare restriktioner på Jehovas vittnens verksamhet? Pablo Giusti, som var resande tillsyningsman vid den tiden, erinrar sig: ”Eftersom vi inte visste, rådfrågade vi avdelningskontoret. Om avdelningskontoret ansåg det klokast att skjuta upp kampanjen, skulle man skicka ett telegram till äldstebröderna med meddelandet: ’Ställ in tebjudningen.’ Vi anade inte vilket missförstånd denna instruktion skulle leda till!”

Kort efter det att regeringens dekret hade trätt i kraft besökte broder och syster Giusti församlingen i Malargüe för första gången. Malargüe ligger i södra Mendoza, där även gränspolisens högkvarter var beläget. Paret Giusti hade endast adressen till en äldste som bodde och arbetade i en av vägförvaltningens byggnader i utkanten av staden. Äldstebrodern var inte där, men en annan arbetare sade att han kunde vara i en närbelägen skog dit han ofta begav sig för att motionera. På vägen dit lade broder Giusti märke till hur avskilt och ödsligt det var. Det verkade vara en idealisk plats att komma tillsammans på utan att väcka några misstankar. Eftersom det var söndag, undrade han om de skulle hitta församlingen samlad till möte. Men när de hittade brodern var han ensam, han motionerade. Paret Giusti skulle snart få sig en överraskning!

När de presenterat sig, frågade Pablo om församlingen. Brodern svarade: ”Församlingen? Jo, du vet, här i Malargüe ställde vi in allting.”

”Vad menar du med allting?” frågade Pablo.

 Svaret kom direkt: ”Vi fick ett telegram som sade: ’Ställ in tebjudningen’, så vi ställde in mötena, predikoarbetet . . . ja, allting.” Lyckligtvis hände detta bara i den här församlingen.

Blixtvisiter

När avdelningskontoret stängdes, sammanträffade medlemmar av avdelningskontorets kommitté med kretstillsyningsmännen för att ge dem instruktioner om hur den fortsatta verksamheten skulle utföras. Kretstillsyningsmännen uppmanades att skaffa deltidsarbeten och en fast adress för att undvika onödiga misstankar. Flertalet av dem sålde under förmiddagen en mängd olika produkter och betjänade under eftermiddagen församlingar.

Kretstillsyningsmännen gjorde blixtbesök i sina kretsar och förmedlade instruktioner från avdelningskontoret. På bara en vecka fick äldstebröderna i varje krets på omkring 20 församlingar besök. Kretstillsyningsmännen gav anvisningar om hur möten skulle hållas och hur man skulle predika med tanke på de förändrade omständigheterna. Äldstebröderna fick också veta att längden på kretstillsyningsmannens besök berodde på hur många bokstudiegrupper som fanns i församlingen, och därför varade besöket inte nödvändigtvis en hel vecka. Mötena skulle hållas i privata hem, och varje grupp skulle få ett endagsbesök av kretstillsyningsmannen.

Under förbudet spelade kretstillsyningsmännen en nyckelroll i att upprätthålla kontakten mellan förkunnarna i landet och avdelningskontorets kommitté. Mario Menna, som tjänade som kretstillsyningsman under förbudet, erinrar sig: ”Det var ett stort privilegium att få betjäna församlingarna och trösta bröderna under dessa år. Vi försökte uppmuntra dem genom att spela upp inspelningar av tal från  sammankomster, visa nya publikationer som vi fått från grannländer eller berätta uppbyggande erfarenheter.”

Vad skulle hända med missionärerna?

Situationen i samhället blev alltmer instabil. Eftersom utlänningar var illa sedda, erbjöds missionärerna att tjäna i andra länder. Några accepterade det erbjudandet och tjänade troget på sina nya distrikt.

Andra stannade kvar i Argentina. Mary Helmbrecht, som gick igenom Gileadskolans 13:e klass, tjänade i Rosario i Santa Fe. Den morgonen förbudet trädde i kraft var Mary ute i tjänsten och på väg till ett hus. Hon ringde på dörrklockan. Sommarvärmen gjorde förmiddagen varm, och dörren var öppen. En radio var påslagen. Plötsligt hörde Mary ett meddelande om att Jehovas vittnens verksamhet hade förbjudits i hela Argentina! ”När kvinnan kom till dörren”, säger Mary, ”tog jag mig samman och predikade för henne som om inget hade hänt. Vi fortsatte att predika hela förmiddagen, precis som planerat. Vi kände att det var relativt lugnt där vi var, så vi beslutade oss för att stanna — ett beslut som vi inte ångrade. De i församlingen som inte vågade predika såg att inget hände oss, så de förenade sig snart med oss.” — 1 Thess. 5:11.

Gömda skatter

Förkunnarna visade mod och påhittighet under dessa ogynnsamma tider. Robert Nieto berättar: ”En välvillig fredsdomare varskodde oss om att alla Rikets salar skulle stängas och att litteraturen skulle konfiskeras. Genast for vi i två bilar till vår Rikets sal för att hämta all litteratur som vi förvarade där. När vi åkte därifrån, såg vi i backspegeln hur polisen och militären kom för att verkställa ordern att stänga vår Rikets sal och konfiskera litteraturen. De kunde emellertid  bara verkställa det förstnämnda, eftersom de enda böcker som fanns kvar i lokalen var de som stod i biblioteket.”

På en annan plats begav sig församlingsäldste till sin Rikets sal i skydd av mörkret och bar tyst ut all litteratur. Senare slog de in litteraturen i små paket, som de delade ut bland bröderna.

Nérida de Luna i Tucumán gömde litteratur i sitt hem. Hon berättar: ”Vi gömde böcker i stora blomkrukor och urnor, som vi sedan satte konstgjorda växter i. Kartongerna med litteratur gömde vi i tvättstugan. En dag sökte två soldater igenom hela huset inklusive tvättstugan, medan vi stod bredvid och bad intensivt. De hittade ingenting.”

Framställandet av andlig föda

Den litteratur som bröderna kunnat rädda och gömma tog naturligtvis snart slut. Men Jehova fortsatte att förse dem med andlig mat. Tryckeriet vid avdelningskontoret stängdes, men tryckningen fortsatte på andra platser i Buenos Aires. Tidskrifterna trycktes även i provinserna Santa Fe och Córdoba. De tryckta arken sändes till andra platser för att sättas ihop. Till en början fick församlingarna bara en tidskrift per bokstudiegrupp, men senare utökades antalet till ett exemplar per förkunnare. Ett av dessa tryckerier hade man på vinden i ett hus som låg endast två kvarter från presidentens ämbetslokaler.

Rubén Carlucci, som arbetade med tryckning och distribution av litteraturen under förbudet, minns ett tillfälle då ägaren till huset där man skötte tryckningen gjorde bröderna uppmärksamma på att militärpolisen sökte igenom hus efter hus. Man stannade genast pressen och lastade kvickt över allting utom pressen på en lastbil. Rubén berättar: ”Razzian var så omfattande att vi var helt omringade och inte kunde  lämna området. Vi hade en restaurang inom synhåll och gick in i den. Där väntade vi på att polisen skulle avsluta sitt sökande. Vi fick vänta i fyra timmar, men det var det värt. Våra bröder fick ju den dyrbara litteraturen.”

”Pepita — revolverkvinnan”

Vakttornet och Vakna! häftades under en tid ihop i hemlighet i ett hus som var under uppförande i huvudstaden. Byggnaden skulle egentligen ha blivit en Rikets sal. Luisa Fernández, som har tillhört Betelfamiljen i många år, hade del i det arbete som pågick i det här huset. En morgon, just när Luisa och hennes arbetskamrater hade börjat arbeta, knackade det på dörren. Det var en polisinspektör! Han informerade dem om att grannarna hade klagat på oväsendet från maskinerna. ”Det var förståeligt”, säger Luisa. ”Häftmaskinen förde ett sådant oväsen att vi kallade den Pepita la Pistolera (Pepita — revolverkvinnan).”

Just då kom en medlem av avdelningskontorets kommitté och förklarade vad vi höll på med. Inspektören sade: ”Om det är tomt här när jag kommer tillbaka i eftermiddag, har jag inte sett någonting.” Omedelbart började bröderna lasta allting i lastbilar. Efter två timmar fanns det inte ett spår kvar av det arbete som pågått.

Vart kördes maskinerna? Trots att tryckeriet vid avdelningskontoret hade stängts, kunde man komma in genom bakdörren. Luisa och några andra flyttade tillbaka maskinerna till det gamla tryckeriet på Betel och fortsatte att häfta tidskrifterna där, utan att någon märkte något!

Bättre än ett bageri

För att kunna trycka och leverera tidskrifter till hela Argentina behövde man lokaler också på andra håll i landet där man kunde häfta tidskrifterna. Leonilda Martineli, som  har varit pionjär med särskilt uppdrag sedan 1957, var med om detta i Rosario. När det tryckta materialet anlände för att sättas ihop, tog de berörda bröderna och systrarna fram ett långt bord på vilket de placerade sidorna i nummerordning. Sedan gick de längs bordssidan och tog ett exemplar av varje. När man fått ihop en hög med färdiga tidskrifter, måste luften pressas ur, så att så många tidskrifter som möjligt fick plats i en kartong. Eftersom det inte fanns någon hydraulisk press att tillgå, anmälde sig en syster — modell större — som frivillig. När man fått ihop en ganska hög stapel av tidskrifter, satte hon sig på dem och satt där tills de var släta och fina. Sedan packade någon annan ner dem snyggt och prydligt i kartonger. Denna procedur fungerade så bra att arbetarna bönföll systern om att hon inte skulle börja banta!

I staden Santa Fe upplät familjen Gaitán sitt hem för häftningen av tidskrifter. Trots att man var försiktig observerade grannarna att kartonger bars in i och ut ur huset. De trodde att familjen bakade och sålde kakor. Längre fram, år 1979, flyttade avdelningskontoret detta arbete från Gaitáns hem till en annan plats. Grannarna grubblade över detta och frågade senare om de hade lagt ner bageriet. Syster Gaitán berättar: ”De ’kakor’ vi hade bakat var utsökta och mycket nyttigare än grannarna kunnat föreställa sig!”

Litteraturen distribueras

Att få ut tidskrifterna och annan litteratur till bröderna var ännu en utmaning. I och runt Buenos Aires körde man tidskrifterna till strategiskt belägna litteraturdepåer. När Rubén Carlucci vid ett tillfälle körde litteraturbilen och bara hade en depå kvar, gav en polis honom tecken att stanna bakom en polisbil. Rubén fick en klump i halsen, men lydde, alltmedan han bad Jehova om hjälp. När han stannat,  kom polisen fram till honom och frågade: ”Vill du vara snäll och skjuta på? Bilen vill inte starta.” Rubén drog en lättnadens suck och hjälpte mer än gärna till. Sedan for han glad vidare för att avsluta sin litteraturleverans!

Dante Doboletta, som tjänade som kretstillsyningsman i Rosario i Santa Fe, hämtade tidskrifterna vid den lokal där de häftades och delade sedan ut dem till alla församlingarna i sin krets. Det innebar att han åtminstone två gånger i månaden reste omkring 20 mil tur och retur. För att undvika upptäckt gjorde han de här rundorna sent på kvällen. Han gav sig av efter att ha besökt någon församling och återvände ibland vid soluppgången. En gång såg han en lång rad med bilar som stannat. Längre fram fanns en vägspärr med mer än 30 tungt beväpnade soldater som noggrant gick igenom allas papper och bagage. En soldat frågade Dante: ”Vad har du i bilen?”

”Personliga tillhörigheter”, svarade Dante.

”Se till att få upp bagageluckan, och det med en gång”, sade soldaten.

Men Dante svarade: ”Vi är Jehovas vittnen. Vad, ärligt talat, tror ni att vi skulle försöka smuggla?”

En annan soldat råkade höra samtalet och sade: ”Låt dem åka. Jehovas vittnen kör aldrig omkring med vapen eller smuggelgods.” I två år kunde Dante köra ut litteratur utan att någon undersökte hans last.

De underlät inte att församlas

Trots förbudet underlät inte Jehovas vittnen i Argentina att församlas. (Hebr. 10:25) De kom tillsammans i små grupper, och de ändrade regelbundet plats och tid för mötena. Detta innebar mer arbete för äldstebröderna, som ofta fick hålla samma möte flera gånger i olika hem.

 I den lilla staden Totoras fanns det bara ett hus i vilket man kunde hålla möten, och det låg mitt i staden. Vittnena där på orten var därför extra försiktiga. Husets ägare, broder Reverberi, tillverkade vad som liknade ett vanligt bord med en låda för småsaker. Men det fina var att bordsskivan kunde lyftas upp, och därunder fanns ett utrymme där man kunde gömma böcker och tidskrifter. När någon knackade på dörren, gömdes kvickt all litteratur i bordet!

Förkunnarna bar lediga kläder på mötena. Systrarna kom ibland i långbyxor, med papiljotter i håret och med en shoppingväska på armen. Mötena kallades ofta mateadas. ”Maté” är ett slags te som man ofta dricker till någon kaka. Eftersom det är mycket vanligt i Argentina att man kommer tillsammans för att dricka maté, var detta ett utmärkt kamouflage för andliga möten.

Men ibland uppkom spända situationer. Teresa Spadini var en trogen gästfri syster, som var mycket väl omtalad bland grannarna. Under ett av kretstillsyningsmannens besök samlades 35 personer till ett möte i hennes hem. Plötsligt körde en patrullbil fram till huset och stannade. En polis klev ur och knackade på Teresas dörr. Omedelbart satte talaren sig ner tillsammans med resten av gruppen. När Teresa öppnade dörren, sade konstapeln: ”Teresa, kan jag få låna telefonen?”

Polismannen tittade på gruppen som var samlad, och Teresa förklarade: ”Vi har samlats till en familjehögtid.” Medan konstapeln ringde till polisstationen höll alla i gruppen andan. De trodde att han skulle beställa en polisbil som kunde föra bort allesammans. Men till deras lättnad rörde hans samtal något annat. När han avslutat samtalet, vände han sig till Teresa och tackade henne. Sedan tittade han på gruppen och sade: ”Ursäkta att jag störde. Ha det så trevligt under högtiden.”

 Polisrazzior

Vid ett tillfälle, när en grupp kom tillsammans för ett dop, rapporterade en granne mötet till polisen. Eftersom bröderna redan hade planerat att ha en asado, eller grillfest, som täckmantel för mötet, fortsatte de som planerat. Grillat kött är en favoriträtt i Argentina, så ingen hade något att invända mot detta läckra kamouflage. När de objudna ”gästerna” kom i en armébil, inbjöd bröderna och systrarna hjärtligt soldaterna att vara med på den vänskapliga träffen. Soldaterna avböjde och åkte därifrån utan att få veta vad som bjöds till ”dessert”!

Ibland visade sig de ord och fraser som Jehovas vittnen använder inom organisationen vara till skydd. När några grannar en gång informerade myndigheterna om ett möte i ett privat hem, hade alla utom äldstebröderna hunnit gå hem då polisen kom till platsen. Polisen knackade på dörren, och systern som bodde där sade till dem: ”Det finns inga kvar här förutom tjänarna.”

Poliserna svarade: ”Jaså, ja, vi vill inte ha tag i tjänarna. Vi är intresserade av ledarna!” De gav sig av tomhänta.

Predikande under förbudet

Trots restriktioner fortsatte man att predika. Bröderna var naturligtvis försiktiga under dessa svåra tider. Vanligtvis predikade inte mer än två vittnen på ett distrikt samtidigt. Sara Schellenberg minns hur hon besökte människor i Buenos Aires. Hon säger: ”Vi gjorde små distriktskartor som fick plats i handen. På baksidan fanns ett pappersark som var vikt som en dragspelsbälg, där vi hade antecknat alla husnummer. Vi gick endast till ett hus på varje sida i ett kvarter och bockade sedan av det på listan, så att nästa förkunnare som predikade där gick till ett annat hus. Därefter fortsatte vi till ett annat kvarter och till andra hus.”

 Kort efter det att man börjat gå till väga på det här sättet var Cecilia Mastronardi ute i predikotjänsten ensam. När hon knackade på vid ett hus, dök plötsligt en motorcykelpolis upp. ”Han frågade mig vad jag hade för ärende till det huset”, säger Cecilia. ”Det enda svar jag kom på var att vittna för honom och erbjuda boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? Han tog emot boken, betalade den och sade vänligt adjö. Jag förstod då att han inte hade stannat för att arrestera mig. Han bodde i det där huset!”

Man använde sig av många olika metoder för att inte direkt avslöja att man predikade. En syster började arbeta för ett kosmetikaföretag för att sedan kunna besöka sina kunder i tjänsten från hus till hus. María Bruno, som nu är 86 år och som har varit reguljär pionjär i 29 år, brukade bära på en väska som innehöll olika plantor som stack ut ur väskan, och det intresserade hemmafruar som gärna talade om trädgårdsarbete. På det viset kunde hon inleda samtal som ledde till att sanningens säd såddes ut.

Juan Víctor Buccheri, en butiksinnehavare som hade döpts strax efter det att förbudet trätt i kraft, ville också tala med andra om de goda nyheter han hade lärt känna. På väggarna i sin butik hade han haft religiösa bilder och affischer med kända personer inom idrotts- och underhållningsvärlden. Men nu hade han bytt ut dem mot bilder av landskapsmotiv med tillhörande bibeltexter undertill. Vilken överraskning för kunderna! Broder Buccheri vittnade för dem som frågade om bilderna och bibelcitaten, och som ett resultat av detta satte han i gång mer än tio bibelstudier. Några blev Jehovas vittnen och är än i dag trogna bröder.

Folket med den gröna bibeln

Svårigheterna under förbudstiden gjorde att förkunnarna i Argentina blev skickligare i tjänsten. Eftersom de vid  de första besöken använde enbart Bibeln, blev de skickliga i att hitta bibeltexter för att bemöta invändningar och för att trösta människor.

För att undvika misstankar använde de ibland en annan bibelöversättning än Nya Världens översättning. När en broder en gång använde Torres Amat, en katolsk översättning på ålderdomlig spanska, hände något oväntat. Kvinnan som han besökte lyssnade till skriftställena, men hon förstod inte innebörden i dem och erbjöd sig därför att hämta en bibel som var mycket lättare att förstå. Till hans stora överraskning kom hon ut med Nya Världens översättning!

På den tiden hade Nya Världens översättning gröna pärmar. Därför hade människor blivit varnade för folket med den gröna bibeln. Men eftersom få gillade myndigheternas inskränkningar, ledde en sådan varning bara till att människor blev nyfikna. En kvinna frågade en syster vilken färg hennes bibel hade. När systern sade som det var, att den var grön, sade kvinnan: ”Bra, jag vill veta vad ’folket med den gröna bibeln’ har att säga.” Systern bjöds in, och ett intressant samtal följde.

Vem har böckerna?

De argentinska vittnena fortsatte att i predikotjänsten använda den litteratur som de tidigare gömt. Men med tiden tog förråden slut, och man kunde inte importera ny litteratur. Ändå fanns det litteratur. I avdelningskontorets lager låg 225.000 böcker inlåsta.

Den federala polisen beslutade sig för att konfiskera böckerna och sälja dem till ett pappersåtervinningsföretag. Ett transportföretag anlitades för att åka till Betel, hämta böckerna och köra dem till en återvinningsanläggning. Det föll sig så att chauffören hade studerat Bibeln tillsammans med en granne, som var ett Jehovas vittne. När han såg vad hans  last bestod av, frågade han sin tidigare granne om Jehovas vittnen skulle vilja köpa böckerna av honom. De nödvändiga anordningarna gjordes, och med polisens godkännande transporterades böckerna till en plats som i själva verket avdelningskontoret hade bestämt! Därigenom kunde 225.000 böcker, trots förbudet, bli återvunna på ett sätt som myndigheterna aldrig kunnat ana!

Jehova sörjde även för sitt folk genom modiga bröder, som erbjöd sig att från andra länder hämta böcker som var utgivna av Sällskapet Vakttornet. Norberto González, en reguljär pionjär, erinrar sig: ”En gång överlämnade en broder, som tjänade i avdelningskontorets kommitté i Uruguay, 100 exemplar av läroboken för Skolan i Rikets tjänst till oss, vilka skulle delas ut till ansvariga bröder i Argentina. Vi lyckades få in denna värdefulla last i landet. Allesammans tog glädjesprång när vi kommit igenom tullen med böckerna.” Och om en broder inte tog så höga glädjesprång kanske det berodde på att han gömt böckerna i sitt träben!

Jehovas vittnen i Argentina lärde sig verkligen att sätta stort värde på Sällskapet Vakttornets litteratur. I början av förbudstiden fick varje studiegrupp endast ett exemplar av Vakttornet. Denna enda tidskrift gick runt till alla förkunnare, som skrev av frågorna och svaren i studieartiklarna, så att de kunde delta i Vakttornsstudiet. (Fil. 4:12) Som säkerhetsåtgärd var framsidan av Vakttornet blank, men inne i tidskriften fanns utsökt andlig mat. Denna andliga proviantering uppehöll bröderna och stärkte enheten dem emellan.

Hur man håller en sammankomst hemlig

De argentinska bröderna fick andlig föda genom möten som hölls i små grupper, där den litteratur som fanns tillgänglig användes. Men hur fick de del av de tre årliga  sammankomsterna som Jehovas vittnen i andra delar av världen kunde glädja sig åt? Under de första sammankomsterna som hölls efter det att förbudet trätt i kraft fick endast äldstebröderna och deras familjer vara med. Senare återgav äldstebröderna programmet i sina egna församlingar. Héctor Chap, som outtröttligt tjänade som resande tillsyningsman i många år, säger: ”Ibland kunde vi hålla sammankomsten på något fält. När vi samlades ute på landet strövade boskapen runt omkring oss, något som vi knappt märkte. Vi var så upptagna med att lyssna. Många bröder spelade in programmet på band för att även de som inte var där skulle få höra det. De fick sig sedan ett gott skratt när de lyssnade till tal  som ’ackompanjerades’ av råmande kor, galande tuppar och skriande åsnor.”

Bröderna kallade gärna sammankomsterna ”picknickmåltider”, eftersom de ofta hölls ute på landet. På landsbygden i provinsen Buenos Aires, nära gränsen till Santa Fe, låg Strago Murd, som var ett av brödernas favoritställen. Läget var idealiskt, eftersom platsen omgavs av träd som erbjöd ett gott skydd. En dag fick emellertid de som kom till ”picknicken” en chock. De vackra träden hade huggits ner! Gömstället var borta, men picknicken fortsatte ändå. En av stubbarna fick vara talarstol, och de andra blev sittplatser för åhörarna.

En annan plats som bröderna använde för sammankomster var en fabrikslokal som ägdes av ett Jehovas vittne. Han hade en stor skåpbil med vilken han hämtade dem som ville vara med på sammankomsten. Han körde en tur, plockade upp mellan 10 och 15 vänner, återvände till fabriken och släppte av dem innanför den stängda garageporten. På det viset kunde omkring 100 personer samlas utan grannarnas eller polisens vetskap. Andra argentinska vittnen reste till Brasilien och Uruguay under dessa år för att få del av den andliga maten vid sammankomsterna.

Möten i fängelser

Även före förbudet 1976 ställdes många av våra unga bröder inför lojalitetsprov till följd av sin kristna neutralitet. På grund av att de följde den bibliska principen i Jesaja 2:4, att inte ”lära sig att föra krig”, dömdes många till fängelsestraff på mellan tre och sex år.

Men till och med i fängelset fann de på sätt att studera Bibeln och hålla möten. De delade även ivrigt med sig av Rikets budskap till andra fångar. Äldstebröder från närliggande församlingar besökte villigt dessa trogna unga män för att ge dem uppmuntran och livsviktig andlig föda.

 Omar Tschieder, som har tjänat vid Betel sedan 1982, satt mellan 1978 och 1981 i ett militärfängelse i provinsen Buenos Aires. Han satt där för att han vägrat bära uniform. Det här fängelset bestod av flera flyglar, med vardera 20 celler i en korridor. Varje cell var två gånger tre meter. Vittnena i fängelset kunde använda de tre cellerna vid korridorens ena ände för sina möten. De kunde bara samlas 10 eller 12 personer åt gången, vilket innebar att det ofta hölls mellan 8 och 14 möten i veckan.

En broder fick i uppgift att kika ut genom titthålet för att varsko resten av gruppen om någon kom. Man hittade på flera signaler för att varna gruppen. Ibland knackade den som höll vakt helt enkelt i väggen. Vid andra tillfällen band man en tråd mellan den som höll vakt och någon bland åhörarna. Vid tecken på fara drog vakten i tråden, och personen i andra änden varskodde gruppen. Ett annat sätt var att säga en mening som innehöll ett lösenord. Brodern som hade vakten kanske ropade: ”Är det någon som har ett kuvert?” När bröderna hörde lösenordet ”kuvert”, gömde de sig. Var och en hade sitt eget gömställe — under sängen, bakom dörren — var som helst, bara de var osynliga för fångvaktaren som kanske tittade in genom titthålet. All denna febrila aktivitet skedde tyst på några sekunder. God organisation var ett måste!

Under ett av mötena gömde sig bröderna kvickt efter det att de blivit varnade för att en främling var på väg in i byggnaden. Dörren öppnades, och in kom en fånge som inte var ett Jehovas vittne. Han lade något på bordet, och när han var på väg ut, vände han sig om och frågade: ”Varför gömmer ni er?” Just då blåste en vakt i sin visselpipa. Han sökte efter frivilliga till städarbeten. Så bröderna svarade: ”Vi gömmer oss för honom.” Fången hade medkänsla med dem och avlägsnade  sig kvickt. Bröderna kunde hålla resten av mötet utan ytterligare avbrott.

Ett hemligt fängelsebibliotek

Brödernas goda uppförande gjorde att de blev betrodda med ytterligare ansvar i fängelset. Bröderna skötte fängelsets tryckpressar och hade ansvaret för biografen, sjukrummet och frisersalongen. För att främja Guds kungarikes intressen utnyttjade de sina välförtjänta privilegier till fullo. Enligt planritningen över fängelset var biografen rektangulär till formen, trots att väggarnas hörn var rundade. Så bakom väggarna fanns det ett utrymme som var cirka 2,4 meter högt, 1,8 meter brett och 1,2 meter djupt. Det var en idealisk plats för ett bibliotek med biblar och Sällskapet Vakttornets publikationer!

Héctor Varela, som satt tre år i det fängelset, förklarar att bröderna kunde komma in i det här utrymmet genom att flytta på en bit av väggpanelen i biografens maskinrum och sedan klättra över en arbetsbänk. Även i skåp i matsalarna gömde man böcker.

Ibland fick bröderna permission för att göra ett kort besök hos sina familjer. Bröderna tog ofta tillfället i akt och förde med sig de senaste numren av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till fängelset. Rodolfo Domínguez, nu en resande tillsyningsman, berättar vad som hände vid ett sådant tillfälle. Han säger: ”Vi hade stoppat in exemplar av Vakttornet och Vakna! under kläderna. När vi kom till fängelset, såg vi en lång kö. Vakterna höll på med en grundlig visitering. Vi kom allt närmare vakterna. Då, precis när det var vår tur, blev det vaktombyte, och visiteringen blåstes av!”

”Vi höll alla församlingsmötena i fängelset”, fortsätter broder Domínguez. ”Jag höll faktiskt mitt första offentliga föredrag där.” Bröderna som satt i fängelse uppförde till och  med bibliska dramer i full kostymering, något som var möjligt genom att de tog med sig saker hemifrån, när de hade besökt familjen. Vakterna misstänkte inte hur sandaler, togor och liknande saker skulle användas.

Man gör lärjungar bakom lås och bom

Arbetet med att predika och göra lärjungar hade stor framgång även i fängelset. En av dem som fick nytta av det nit och fina uppförande som bröderna i fängelserna visade var Norberto Hein. Han var med i den argentinska armén men sattes i fängelse anklagad för narkotikabrott. I flera fängelser träffade han sedan unga Jehovas vittnen som fängslats för att de vägrat bära vapen. Han imponerades av deras inställning, och medan han satt i fängelset i Puerto Belgrano bad han om ett bibelstudium. Inom loppet av en månad hade han studerat igenom boken Sanningen som leder till evigt liv. En tid därefter blev han förflyttad till ett annat fängelse, och 1979 döptes han i det fängelset.

”Doptalet hölls runt klockan nio en söndagskväll”, erinrar sig Norberto. ”Det var kanske tio närvarande, även om andra bröder höll vakt på utsidan av cellen. Efter talet följde jag med två bröder till matsalen, där det fanns en stor balja som man diskade grytor och stekpannor i.” ”Dopbaljan” var fylld med kallt vatten, något som lever kvar i Norbertos minne, eftersom det var vinter!

Trots att han blev trakasserad för att han slöt sig till Jehovas vittnen, fortsatte han att orubbligt tjäna Jehova. (Hebr. 11:27) Norberto och hans hustru, María Esther, har troget tjänat vid Betel i mer än 15 år.

”Be inte Gud straffa mig”

Även om många fångvaktare var toleranta mot Jehovas vittnen, var inte alla det. En vaktchef i ett militärfängelse vägrade att ge bröderna mat och filtar varje gång han hade  vaktpass. Den här vakten var argsint av sig. Hugo Coronel berättar: ”En morgon, före gryningen, sparkade han upp min celldörr, släpade ut mig, pekade på fem beväpnade soldater och sade till mig att stunden hade kommit för mig att dö. Han försökte få mig att skriva under ett papper där jag avsade mig min tro. När jag vägrade, befallde han mig att skriva ett brev till min mor, eftersom jag snart skulle dö. Rasande ställde han mig sedan mot en tegelvägg, befallde soldaterna att lägga an och gav order om eldgivning! Det enda jag hörde var tändstiftens klickljud. Gevären var inte laddade. Det var bara ett trick som skulle få mig att bryta min ostrafflighet. Han kom fram till mig, fullt och fast övertygad om att jag hade brutit ihop. När han såg att jag var lugn, förlorade han behärskningen och började gorma och skrika. Jag fördes tillbaka till cellen, lite uppskakad men glad över att Jehova hade besvarat mina böner och hjälpt mig att förbli ståndaktig.”

Några dagar innan Hugo skulle förflyttas till ett annat fängelse tillkännagav vaktchefen för hela kasernen att han nästa dag skulle tvinga Hugo att ta på sig en uniform. Det kan inte ens Jehova förhindra, sade vaktchefen. Vad hände? ”Nästa dag”, säger Hugo, ”fick vi veta att vakten hade fått huvudet avskuret i en fruktansvärd bilolycka. Beskedet fick en oerhörd effekt på alla som befann sig inom fängelsets murar. De flesta trodde att Gud hade straffat vaktchefen för hans skryt och hot. Fångvaktaren som tog mig till min cell den kvällen vädjade till mig att inte be Gud straffa honom också!” Hugo tjänar nu som äldste i Villa Urquiza i Misiones.

En sak är säker — dessa unga män som vägrade att utföra militärtjänst bevarade sin ostrafflighet under mycket svåra förhållanden. Fängelseledningen på en del anstalter hotade att skjuta några. Andra vittnen misshandlades, förvägrades mat eller sattes i isoleringscell. Sådan behandling fick  dessa bröder utstå, men deras tro och ostrafflighet gav såväl militär personal som andra fångar ett kraftfullt vittnesbörd.

Att dra nytta av ett regelbundet familjestudium

Även barn uppmanades att komma med ett försvar inför var och en som krävde ett skäl för deras hopp. (1 Petr. 3:15) När Juan Carlos Barros söner, då sju och åtta år, gick i skolan, krävde rektorn att den äldre sonen skulle hälsa flaggan inför hela klassen. När han vägrade, skrek hon åt honom, slog honom och knuffade honom mot flaggan. Han vägrade fortfarande. Hon tog då med sig båda pojkarna till sitt kontor och försökte i en hel timmes tid tvinga dem att sjunga patriotiska sånger. När hennes försök misslyckades, beslutade hon sig för att relegera dem.

Detta ärende togs upp i en förvaltningsdomstol. Under förhöret tog domaren pojkarna åt sidan för att fråga ut dem. Deras snabba och spontana svar gjorde domaren så upprörd att han började skaka, varefter han slog knytnäven i bordet och lämnade rummet. Han kom tillbaka efter 15 minuter, men var fortfarande märkbart upprörd. Ändå var utslaget till vittnenas fördel! Efter att ha avkunnat det fördelaktiga utslaget sade domaren till broder Barros: ”Vilken fin familj du har! Om alla familjer levde efter så höga principer, skulle vårt land vara i ett bättre skick.” Broder Barros säger: ”Den här erfarenheten övertygade mig om hur nyttigt det är att ha ett regelbundet familjestudium, så att våra barn är förberedda på att stå fasta.” Slutligen beslutade Argentinas högsta domstol 1979 att barnen hade rätt till utbildning.

Återigen gynnsamma tider

Ända sedan 1950 hade avdelningskontoret till varje ny regering lämnat in en ansökan om att Jehovas vittnen skulle bli lagligen erkända som religion. För att få lagligt erkännande krävdes ett antal åtgärder. För det första krävdes det att man  bildade en juridisk sammanslutning med ett visst antal medlemmar och att man hade sociala och religiösa målsättningar, till exempel att undervisa människor i Bibeln. För det andra måste denna juridiska sammanslutning inregistreras. Myndigheterna måste godkänna att rörelsens målsättningar var i överensstämmelse med lagen. Om myndigheterna gav sitt godkännande, tilldelades man ett registreringsnummer. Med ett sådant nummer kunde man ansöka om lagligt erkännande som en religiös organisation. Fram till 1981 avslogs Jehovas vittnens ansökningar under förevändningen att deras sociala och religiösa målsättningar var olagliga, eftersom deras verksamhet var förbjuden.

I november 1976, endast två månader efter det att det nya förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet trätt i kraft, inlämnade avdelningskontoret en skrivelse till Argentinas nationella domstol med en begäran om att förbudet skulle hävas. Dessutom överklagade avdelningskontoret fall som gällde relegeringen av barn till Jehovas vittnen för att de vägrat ta del i patriotiska ceremonier, fängslandet av bröder för att de vägrat bära vapen och konfiskeringen av Sällskapet Vakttornets publikationer.

Den 10 oktober 1978 lades detta fram även för Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionen bedömde att myndigheterna hade brutit mot de mänskliga rättigheterna i sin behandling av Jehovas vittnen och rekommenderade därför att förbudet hävdes.

Den 12 december 1980 följde militärregimen kommissionens rekommendation och hävde förbudet. Därigenom kunde Jehovas folk i Argentina öppet komma tillsammans. Vilken glädje våra bröder kände! Även om Jehovas vittnens verksamhet inte längre var förbjuden, återstod det dock för dem att få sin religiösa organisation lagligen erkänd.

 Slutligen, den 9 mars 1984, erkände regeringen sammanslutningen Jehovas vittnen som en religion. De många årens kamp för lagligt erkännande var över. Äntligen kunde de sätta upp skyltar på sina Rikets salar! Vilken tid av glädje det var för bröderna i Argentina! Alla upprepade psalmistens ord: ”Jehova har gjort ett storverk genom vad han har gjort med oss.” — Ps. 126:3.

Men lagligt erkännande innebar mycket mer än tillåtelse att sätta upp skyltar på Rikets salar. Ciríaco Spina, en kristen äldste i Buenos Aires, sade: ”När förbudet upphävts, och vi kunde hålla stora sammankomster igen, var vår önskan att ära vår Gud, Jehova, genom att församlas i den bästa anläggningen som kunde uppbringas. Vi hade upprepade gånger försökt få tillstånd att använda Mar del Platas nya stadion, men eftersom vi inte varit lagligen erkända, hade vi aldrig blivit beviljade detta. Men så fick Jehovas vittnen, tack vare Jehova, lagligt erkännande 1984. Nu fick vi använda både  stadion och senare även ett nytt sportcentrum för våra sammankomster.”

Det var åratal sedan bröderna sist hade fått glädja sig åt den upplivande stämningen vid en stor sammankomst, så avdelningskontoret beslöt att utnyttja det kommande besöket av zontillsyningsmannen, Fred Wilson. Inom mindre än två veckor hade anordningar gjorts för att ta emot vänner från Buenos Aires och dess omgivningar i Vélez Sarsfield-stadion. Detta var det första större mötet sedan förbudet upphävts. Trots kort varsel kom nästan 30.000 till denna glädjefyllda andliga ”högtid” den 15 februari 1984. — Ps. 42:4.

Följderna av förbudet

Under militärregimen försvann och avrättades tusentals människor. Överraskande nog fanns det, trots myndigheternas starka ställningstagande mot Jehovas vittnen, inte ett enda vittne bland dessa försvunna.

Förutom att vännernas liv skonades fick de även bättre publicitet genom förbudet. Före förbudet kunde de som frågade vittnena vilken religion de tillhörde se frågande ut när de fick svaret: ”Jehovas vittnen.” Så var det knappast efter förbudet. Susana de Puchetti, som har varit i heltidstjänsten i 37 år, säger: ”När förbudet hävdes, kallades vi inte längre Jehovas söner eller Jehovas; inte heller förväxlades vi med protestantiska grupper. Under förbudsåren nämndes vårt rätta namn i radio och tidningar vid många tillfällen. Det ledde till ett fint resultat — människor kände till slut igen namnet Jehovas vittnen.”

Frikallade från militärtjänstgöring

Ungefär vid samma tid anordnade dr María T. de Morini, understatssekreterare i departementet för religionsfrågor,  som hade verkat för att sammanslutningen Jehovas vittnen skulle bli erkänd som religion, ett betydelsefullt möte mellan representanter för Jehovas vittnen, ministern för religionsfrågor och försvarsministern. Syftet med mötet var att diskutera huruvida det var möjligt för Jehovas vittnen att frikallas från militärtjänst. Avdelningskontorets kommitté hade hoppats på att åtminstone de reguljära pionjärerna skulle få bli frikallade, men myndigheterna var villiga att gå längre än så.

Myndigheterna var villiga att låta frikallelsen omfatta alla som betraktades som studerande, och alla som var elever i skolan i teokratisk tjänst ansågs studera teologi. När en döpt broder blev 18 år och skulle inställa sig för militärtjänstgöring, fyllde äldstebröderna i hans församling i och skrev under ett formulär som intygade broderns goda uppförande. Det här formuläret sändes till avdelningskontoret för att undertecknas och sedan skickas vidare till en myndighet som registrerade religionstillhörigheten. Därifrån skickade man ett intyg som brodern måste visa upp för de militära myndigheterna för att bli befriad från tjänstgöring. Denna metod användes ända tills den obligatoriska militärtjänsten avskaffades på 1990-talet.

En oväntad tillväxt i hela landet

Mellan 1950 och 1980 var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden av myndigheterna. Bröderna fortsatte nitiskt att predika ordet under denna ogynnsamma tid. Som ett resultat av detta välsignade Jehova dem med tillväxt. År 1950 fanns det 1.416 förkunnare i Argentina. År 1980 fanns det 36.050!

Med ett lagligt erkännande följde ytterligare tillväxt, vilket var i harmoni med Jesaja 60:22, som säger: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.”  En hastig blick på några rapporter från olika delar av landet bevisar sannfärdigheten i dessa ord. Vi har till exempel församlingen i Francisco Solano, som när förbudet upphävdes bestod av 70 förkunnare. I dag finns det 700 förkunnare i sju församlingar där.

Alberto Pardo, som tjänar som äldste i Cinco Saltos i Río Negro, minns när det fanns bara 15 förkunnare i Cinco Saltos. I dag finns det tre församlingar där med sammanlagt 272 förkunnare, vilket betyder ett vittne på 100 invånare. Marta Toloza, som tillhör församlingen i Carmen de Patagones i Buenos Aires, säger: ”Det är underbart att tänka på den lilla gruppen som 1964 kom tillsammans i ett litet rum och jämföra den med dagens 250 bröder och systrar i tre Rikets salar.”

Som ett resultat av den snabba tillväxten i Palmira och omgivande städer var det nödvändigt att hålla det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet två gånger varje veckoslut, så att bröderna och systrarna fick det mera bekvämt i sin Rikets sal. För Åminnelsen hyrde man en större lokal, eftersom det genomgående var mer än 250 närvarande vid dessa tillfällen. Sedan 1986 har det bildats församlingar i fyra olika städer som tidigare tillhörde Palmiraförsamlingens distrikt.

Den ursprungliga församlingen i José León Suárez i närheten av Buenos Aires, som bestod av 33 förkunnare, har blivit till fem församlingar. Juan Schellenberg, en äldste som tjänar där, säger: ”Varje gång vi bildade en ny församling krympte vårt distrikt. Nu består vårt distrikt av ett litet område som är endast 16 kvarter långt och 8 kvarter brett. Vi går igenom vårt distrikt en eller två gånger i veckan. Många av dem vi träffar är likgiltiga, men vi upplever fortfarande trevliga erfarenheter, och vi sätter i gång en del bibelstudier. Vår Rikets sal är centralt belägen, så flertalet av de 100 förkunnarna kan gå till mötena.”

 Pionjärandan blomstrar

När förbudet upphävdes, öppnade sig ett stort verksamhetsområde. På många platser var behovet av förkunnare stort.

I december 1983 sändes tio par som var tillfälligt förordnade pionjärer med särskilt uppdrag i väg i tre månader för att sätta i gång predikoarbetet i områden som sällan genomarbetades av Jehovas vittnen. De här paren var redan reguljära pionjärer eller hjälppionjärer och hade rekommenderats av kretstillsyningsmännen. Målet var att avge ett omfattande vittnesbörd genom att lämna litteratur och försöka sätta i gång bibelstudier. Intresset skulle följas upp antingen av förkunnare från närliggande församlingar eller genom korrespondens. Den här kampanjen gav fina resultat. Nu finns det församlingar i nio av de tio städer som dessa pionjärer var verksamma i.

En av dessa tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag var Argentina de González. Hon blev tillsammans med sin man skickad till Esquina. De kom dit med sina fyra barn. Tre gånger i veckan gjorde de om ett av sovrummen i sitt hus till mötesplats. När de tog del i tjänsten från hus till hus, blev de inbjudna vid nästan varje besök. Först ville den besökte veta varifrån de kom, hur många barn de hade och var de bodde någonstans. ”Efter det att vi hade stillat deras nyfikenhet var de ganska villiga att lyssna till vårt budskap”, säger Argentina. ”Jag kunde sätta i gång sju bibelstudier, varav ett med en kvinna och hennes fyra barn. De kom till mötena redan från början och missade sedan inte ett enda möte. Inom några månader var kvinnan och hennes dotter döpta, och dottern blev senare pionjär. Det gläder mig att veta att de alla fortfarande tjänar Jehova troget.”

 Att reda sig med vad man har oavsett omständigheterna

En del av dem som hade pionjärandan var villiga att anpassa sig till svåra väderförhållanden, isolering och primitiva levnadsförhållanden. När José och Estela Forte skickades som pionjärer med särskilt uppdrag till Río Turbio i Santa Cruz, fanns det inga andra Jehovas vittnen eller bibelforskare i det området. Ännu en utmaning var att Río Turbio är beläget längst söderut i Argentina, där temperaturen ofta faller till en bra bit under tjugo minusgrader.

Paret Forte bodde i ett litet rum i ett hus som tillhörde några släktingar till vittnen, och de åkte 30 mil för att komma till närmaste församling, som låg i Río Gallegos. En gång, när de var på väg hem från ett möte, började motorn koka på en ödslig landsväg. Kylaren hade läckt vatten. Det var farligt kallt ute, och de började erfara vad lokalbefolkningen kallar el sueño blanco, en stark önskan att få somna — vilket leder till en sömn som man inte vaknar ifrån. De bad till Jehova att de inte skulle somna. Så tacksamma de var, när de lyckades ta sig fram till en närbelägen gård, där de kunde värma sig och fylla på vatten i kylaren!

Till en början koncentrerade paret Forte sig på att predika i det mest tättbefolkade området, och snart ledde de mer än 30 fina bibelstudier. Inom kort bildades det en studiegrupp i staden. Nu gjordes ansträngningar för att nå människor i bergen och på landsbygden. En gång om året gjorde José en sex eller sju dagar lång predikofärd på hästryggen. Vid ett tillfälle kom José och hans kamrat till en gård där en kvinna med en ilsken vakthund mötte dem. När de presenterade sig som Jehovas vittnen, tittade kvinnan på dem och brast i skratt. ”Här också!” sade hon. När de frågade henne varför hon sade så, förklarade hon att hon hade bott alldeles  i närheten av Betel i Buenos Aires. Hon sade sedan: ”Jag kunde väl aldrig tro att Jehovas vittnen skulle orka komma till en så avlägsen plats som denna, och till råga på allt vara klädda som gauchos.” Kvinnan bjöd in dem på något att äta, och ett trevligt samtal om Bibeln följde. Fortes ihärdiga ansträngningar bar frukt; det finns nu en blomstrande församling med 31 förkunnare i Río Turbio.

En flytande Rikets sal

En del som var beslutna att utnyttja den gynnsamma tiden för predikoarbetet antog utmaningen att predika för öborna i Paranáflodens delta nära Buenos Aires. Att vittna för människorna i deltat är inget lättvindigt företag med tanke på avståndet mellan öarna, de transportmedel som finns att tillgå och det oförutsägbara vädret. Att färdas i privata båtar är kostsamt och kan vara farligt. Men vittnenas ihärdighet gav resultat. År 1982 bildades en isolerad grupp som en del av församlingen i Tigre.

Alejandro Gastaldini, en broder i församlingen i Tigre, byggde för att minska kostnaderna El Carpincho, en 7 meter lång lätt plastbåt med en propandriven motor. Ungefär vid samma tid ställde Ramón Antúnez och hans familj, från Buenos Aires, sin segelbåt till förfogande för att främja Guds kungarikes intressen i deltat. Dessa nitiska bröder tog entusiastiskt ledningen och inbjöd förkunnare från andra församlingar att stödja dem i deras tjänst under veckosluten. Bibelstudier sattes i gång och började bära frukt i och med att hela familjer omfattade sanningen.

Eftersom få av öborna hade båtar och de allmänna kommunikationerna var dåliga, tyckte flertalet av de intresserade att det var besvärligt att ta sig till mötena. Därför hjälpte bröderna varandra att komma tillsammans och stärka  varandra andligen. För att alla skulle kunna vara med vid Åminnelsen hämtade man upp döpta vittnen och intresserade personer i en båt, så att de kunde fira högtiden ombord på båten.

Längre fram förordnades Carlos Bustos, hans hustru Ana och deras dotter Mariana att tjäna som pionjärer i deltat. Från avdelningskontoret fick de motorbåten Precursor I (Pionjär I), som var utrustad med kök, badrum och sovutrymmen för tre personer. Marianas säng i aktern kallades el sarcófago (graven), eftersom den var så smal att den påminde om en likkista!

För närvarande bor det 20 förkunnare i deltaområdet, och de tjänar Jehova som en del av församlingen i Tigre. De flesta bröderna har nu egna båtar och är därigenom bättre rustade att ta hand om sina teokratiska förpliktelser. Deras innerliga önskan att få bygga en egen Rikets sal såg dock ut att förbli bara en önskan. Varför det?

 Eftersom det regelbundet blir högvatten i området, är mark som passar att bygga på mycket dyr. För en liten grupp med begränsade tillgångar såg detta ut som ett oöverstigligt hinder. Det var ont om lämplig mark, men däremot fanns det gott om vatten. Så varför inte bygga en flytande Rikets sal? Avdelningskontoret tog ledningen i byggandet av en sådan Rikets sal, och i juni 1999 var den färdig. Nu turas äldstebröder från församlingen i Tigre om att resa till denna Rikets sal för att leda gruppens möten varje vecka.

Man når den koreanska befolkningen

Jehovas vittnen i Argentina försöker inte bara nå människor på olika geografiska platser, utan försöker även predika för människor av olika nationaliteter. Innan det andra förbudet trädde i kraft, invandrade en koreansk broder, Hwang Yong Keun, och hans familj till Argentina 1971 och slöt sig till en spansktalande församling. Vittnandet bland koreanerna hade stor framgång, och det, jämte invandringen av  fler Jehovas vittnen från Korea, gjorde det möjligt att bilda en koreansk grupp i Morón i provinsen Buenos Aires. Snart höll den här gruppen alla de fem församlingsmötena varje vecka, vilket ledde till att den första koreanska församlingen i Argentina bildades 1975. Ett år senare överlämnade de sin första Rikets sal åt Jehova.

Under förbudet delades den koreanska församlingen in i mindre grupper. Eftersom de koreanska bröderna längtade så efter att få komma tillsammans som församling, gjordes anordningar för att de skulle få träffas en gång i månaden i en park och hålla ett offentligt föredrag och Vakttornsstudiet. Polisen förstod inte ett ord koreanska och hade därför ingen aning om att dessa samlingar var av religiös natur!

När förbudet upphävts, blev det en stadig ökning på det koreanska fältet i Argentina. Eftersom koreaner är utspridda över hela landet, måste de som predikar för dessa ofta resa många mil för att hitta dem som är förtjänta. Två eller tre gånger per år reste de koreanska vittnena till avlägsna provinser för att försöka hitta koreanska köpmän. Jehova har välsignat deras flit. I dag predikar i medeltal 288 koreanska förkunnare i fyra församlingar nitiskt Guds ord.

Intill helt nyligen besöktes de koreanska församlingarna av en spansktalande kretstillsyningsman, som behövde en tolk på mötena, i tjänsten och på herdebesöken. År 1997 förordnades emellertid Steven och June Lee (Yi Sung Ho och Kim Yun Kyeong), som gått igenom Gileadskolans 102:a klass, att resa bland de koreanska församlingarna i Argentina, Brasilien och Paraguay. Eftersom paret Lee kommer från Korea och talar koreanska flytande, får vännerna stor behållning av deras besök. Alla är mycket tacksamma mot vår opartiske Gud, Jehova, för denna kärleksfulla anordning. — Apg. 10:34, 35.

 Steven och June Lee måste hela tiden anpassa sig till klimatet, vattnet och maten i de tre länderna. Under en sexmånadersperiod är de i Argentina tre månader, i Brasilien två månader och i Paraguay en månad. Även om de betjänar de koreanska församlingarna, måste de ofta tala landets språk. Förutom att de måste kunna tala portugisiska i Brasilien, måste de lära sig två varianter av spanska. Trots det tycker de mycket om denna verkligt mångkulturella krets. Efter två år har antalet pionjärer i kretsen ökat från 10 till 60!

De döva lovprisar Jehova

På 1970-talet framträdde en annan grupp med speciella behov, när några döva personer började komma på församlingsmötena. För att dessa skulle få ut något av mötena behövdes det några som tolkade till teckenspråk. År 1979 samlades en grupp i Coco och Coca Yanzons hem, ett dövt par som bodde i Villa Devoto i Buenos Aires. Så började det hela.

Antalet döva som omfattade sanningen fortsatte att öka såväl under förbudet som under 1980- och 1990-talen. På 1980-talet hänvisades döva bröder och systrar, tillsammans med sina tolkar, till särskilda församlingar i och runt Buenos Aires. Hela programmet tolkades till teckenspråk, så att de döva kunde dra nytta av mötena.

De ville emellertid så gärna engagera sig mera helt och fullt i församlingen. Så 1992 beslutade avdelningskontoret att samla de döva och deras tolkar till en egen församling där enbart teckenspråk användes. Därigenom började de döva förkunnarna ha en aktiv del i att undervisa, ge kommentarer och predika på sitt eget språk.

”Teckenspråksförsamlingen var svaret på mina böner”, säger Silvia Mori, en döv syster som ensam fostrar sitt barn. ”Jag är verkligen glad över att få ha mer kontakt med  döva bröder och systrar. Förut var vi uppdelade bland olika församlingar med hörande vänner, och vi träffade varandra bara en gång i veckan.”

Elba Basani, en annan döv syster, säger: ”Innan det fanns någon teckenspråksförsamling blev jag lätt modfälld, men nu känner jag mig riktigt glad, eftersom jag har möjlighet att vara hjälppionjär, vara upptagen i Jehovas tjänst och ha mer kontakt med mina andliga bröder. Jag tackar verkligen Jehova.”

Teckenspråk är ju ett synligt kommunikationsmedel, och därför är Sällskapets videofilmer särskilt effektiva. Videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet finns redan att tillgå på argentinskt teckenspråk. Dessutom planerar man att framställa videoversioner av broschyren Vad kräver Gud av oss? och andra publikationer. I dag finns det fyra teckenspråksförsamlingar i Argentina. I dessa finns sammanlagt 200 förkunnare, däribland 38 döva bröder som tjänar som äldste och biträdande tjänare.

Hjälp för de engelsktalande

Mot slutet av 1993 började en del utländska företag flytta sin verksamhet till Argentina. Några av arbetarna som kom till Argentina var döpta Jehovas vittnen, som inte talade mycket spanska men som kunde förstå engelska. För att ta hand om deras andliga behov och för att nå de allt fler engelsktalande i landet bildades en engelsktalande församling i Buenos Aires. Somliga argentinska vänner kunde engelska och erbjöd sig att stödja den nya församlingen.

Sedan den här församlingen bildades i juni 1994 har tio personer blivit döpta, och många fler som vistas tillfälligt i Argentina kan glädja sig åt och dra nytta av mötena som hålls på ett språk som de förstår.

 En ung mapucheindian öppnar en dörr

Att hjälpa ”alla slags människor” att ”komma till exakt kunskap om sanningen” inbegriper att försöka nå inhemska indianer som lever i reservat. (1 Tim. 2:4) I provinsen Neuquén finns ett reservat med mapucheindianer där hövdingen tidigare inte tillät Jehovas vittnen att predika på grund av hur andra religiösa grupper tidigare hade betett sig där. En ung mapuchekvinna, Patricia Sabina Guayquimil, fick några av Sällskapets publikationer av sin mor, som hade fått tag i dem när hon arbetade utanför reservatet. Patricia skrev till avdelningskontoret och begärde mer information. Mónica López, den syster som fick i uppgift att svara på brevet, sände Patricia boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden tillsammans med ett erbjudande om bibelstudium. Patricia tackade ja, och de studerade brevledes i ett år utan att träffa varandra en enda gång.

En dag knackade någon på Mónicas dörr. Mónica blev överlycklig över att få se Patricia, som hade kommit till staden i en ambulans, eftersom hon följt med sin syster som skulle få barn. Under den korta tid de fick vara tillsammans visade Mónica henne Rikets sal, och hon förklarade hur mötena gick till och inbjöd henne till det kommande besöket av kretstillsyningsmannen.

Efter hemkomsten fortsatte Patricia att göra strålande framsteg. En morgon, när dagens text betonade vikten av att predika, sadlade hon sin märr och predikade för sina grannar från klockan sju på morgonen till de tidiga kvällstimmarna. Hennes predikande öppnade vägen för andra Jehovas vittnen att komma in i reservatet och predika. Patricia döptes 1996, och hon fortsätter att frambära ”de goda nyheterna om räddning” till indianerna. (Ps. 96:2) Andra indianreservat besöks regelbundet av Jehovas vittnen.

 Behov av Rikets salar

I takt med att Jehovas vittnen i Argentina ivrigt utökade sin predikoverksamhet under den gynnsamma tiden efter förbudet uppstod ett behov av lämpliga Rikets salar. Vissa Rikets salar var bristfälliga i sin konstruktion. Som exempel kan nämnas att väggarna i en Rikets sal i den norra provinsen Santiago del Estero var gjorda av plast. Luis Benitez, som har varit med och byggt Rikets salar i många år, berättar: ”På en resa till Formosa fann broder Eisenhower och jag hur några vänner var församlade i en byggnad som hade väggar som var lite över en meter höga, men saknade tak, dörrar och fönster. Som sittplatser använde vännerna brädor som låg på tegelstenar. När vi frågade dem vad de gjorde om det regnade, sade de: ’En del tar med sig paraply, resten blir blöta.’”

Efter det att förbudet hävts 1980 insåg snart de äldste i församlingen i Trelew i provinsen Chubut att de inte hade någon lokal som var tillräckligt stor för att rymma alla som kom för att få andlig vägledning. En syster som arbetade för en familj som ägde en möteslokal bad om tillåtelse att använda den lokalen för möten. Det gick bra, och i sju eller åtta månader kunde församlingen utan kostnad samlas i lokalen. Därefter samlades de i en broders tapetserarverkstad under en tid. De kunde emellertid inte alltid använda denna lokal, så de fick anordna möten i mindre grupper i brödernas hem. Det var tydligt att de behövde en mer permanent samlingslokal. Församlingsmedlemmarna var fast beslutna att bygga sin första Rikets sal. Efter fem års sökande efter en plats att samlas på hade Jehovas vittnen i Trelew slutligen en Rikets sal att överlämna åt Jehova. Snart gjorde dock ökningen av antalet förkunnare att det återigen blev nödvändigt att bygga en ny Rikets sal.

 Över hela landet behövde församlingar Rikets salar. Något måste göras för att få fram lämpliga byggnader för sann tillbedjan.

Avdelningskontoret kommer till undsättning

För att tillgodose detta behov utvecklade avdelningskontoret ett byggnadsprogram. Genom det erbjöds både ett lån som täckte kostnaden för bygget och professionellt utarbetade byggnadsritningar — allt för att resultatet skulle bli komfortabla, praktiska och anspråkslösa lokaler. Dessutom gavs förslag om hur man skulle organisera byggnadsarbetet. Kvalificerade bröder fick i uppdrag att ge yrkesmässig hjälp. Med hjälp av det här programmet byggdes Rikets salar på två månader, och senare på bara 30 dagar.

Församlingarna i Trelew som behövde en ny Rikets sal drog nytta av detta förenklade byggnadsprogram. Bara 60  dagar efter det att byggnadsarbetet påbörjats kunde de glädja sig åt att samlas till möte i sin nya lokal. Det blev ett gott vittnesbörd för ortsbefolkningen, som såg en tom markbit, praktiskt taget en soptipp, plötsligt prydas av en vacker Rikets sal. Byggmästarna i området blev så imponerade att de ville anställa bröderna!

Sammankomsthallar för större möten

Under tiden blev de argentinska bröderna medvetna om behovet av sammankomsthallar för större möten. I Oberá, som ligger i provinsen Misiones, donerade en familj en bit mark, och bröderna i trakten byggde ett regnskydd utan väggar. År 1981 hölls en sammankomst där med 300 närvarande. I dag finns på samma tomt en mera permanent byggnad som rymmer 2.200 personer.

Efter det att sammanslutningen Jehovas vittnen inregistrerats 1984 överlämnades två sammankomsthallar åt Jehova i närheten av Buenos Aires — en i Moreno 1986 och den andra i Lomas de Zamora 1988. Den i Lomas de Zamora var ursprungligen en övergiven fabriks- och lagerlokal. Den 9 juli 1985 kom cirka 1.500 frivilliga arbetare till platsen för att börja med ett 18 dagar långt projekt av oavbrutet hårt arbete. De rengjorde byggnaden och gjorde om en del av fabriken till en hörsal som gott och väl rymmer 1.500 åhörare. Somliga arbetade dag och natt för att få hallen färdig till den första sammankomsten, som hölls den 27 juli 1985. I dag finns det fyra sammankomsthallar i Argentina, däribland den som överlämnades i Córdoba 1993.

Var skall områdessammankomsterna hållas?

På grund av den stadiga tillväxten blev det allt svårare att få tag i lämpliga lokaler att hyra för områdessammankomster. Hyrorna var höga, och styrelsen för olika anläggningar respekterade sällan det som stod i kontraktet. Det var  besvärligt och ineffektivt att transportera och montera ihop ljudanläggningen och annan nödvändig utrustning. Dessutom var åhörarna i de stora öppna stadionanläggningarna utsatta för väder och vind, vilket gjorde det svårare för dem att få fullt utbyte av programmet.

För att lösa dessa problem köpte man mark i Cañuelas, ett område på landsbygden sydväst om huvudstaden. Här skulle en sammankomsthall avsedd för områdessammankomster och andra sammankomster byggas. Den skulle komplettera de fyra övriga sammankomsthallarna.

Den rymliga sammankomsthallen med 9.400 sittplatser stod färdig för sin första områdessammankomst i oktober 1995, mindre än sex månader efter det att den började byggas. (Joel 2:26, 27) I mars 1997 överlämnades denna hall åt Jehova. Carey Barber från den styrande kretsen höll det medryckande överlämnandetalet, och nästa dag hade han också del i programmet vid ett speciellt möte som hölls i det stora River Plate-stadion. Stadion fylldes av 71.800 vänner från hela landet, däribland en grupp som hade färdats 300 mil från Patagonien.

Ett nytt avdelningskontor

I december 1984 rapporterade 51.962 förkunnare, det högsta antalet dittills. Denna ökning skapade ett behov av mer litteratur, vilket i sin tur krävde ett större tryckeri. För att tillgodose behovet köpte och renoverade man ett byggnadskomplex på Calle Caldas 1551 i Buenos Aires, varigenom man fick större tryckeri- och kontorslokaler. Avdelningskontoret köpte även en övergiven keramikfabrik på Avenida Elcano 3850 i Buenos Aires. Man rev fabriken och byggde ett nytt formskönt bostadskomplex.

 Sammanlagt 640 heltidsarbetare hjälpte till med byggnadsarbetet, däribland 259 från det internationella byggnadsprogrammet. Dessutom kom hundratals andra och hjälpte till under veckosluten. Över 200 frivilliga arbetare från andra länder fanns på byggarbetsplatsen, något som gav upphov till en del dråpliga situationer. En broder beställde 12 vita palomos (handuvor). Tillsyningsmannen för inköpsavdelningen undrade varför han ville ha fåglar. Det visade sig att brodern behövde 12 pomos (tuber) med vit färg!

När det här byggnadsprojektet pågick, rådde det hyperinflation i Argentina. Priserna på byggnadsmaterial steg ibland tre gånger om dagen, vilket skapade problem för dem som hade hand om inköpen. Under den här perioden glömde aldrig bröderna vid bygget vad som var det viktigaste arbetet — nämligen att predika ordet. En av leverantörerna sände ofta representanter till byggarbetsplatsen, och dessa fick alltid, förutom beställningen av byggmaterial, ett grundligt vittnesbörd. Man lämnade sammanlagt 20 tidskrifter och fem böcker till det här företagets anställda, och på ägarens kontor låg exemplar av tidskrifterna fullt synliga.

 Själva byggnaden blev också till ett vittnesbörd. Bröderna använde en metod som går ut på att man direkt på plats gjuter väggblock av armerad betong, som man sedan lyfter på plats med lyftkran. Det var en ovanlig byggteknik, som intresserade byggnadsarbetare från trakten. På lördagsmorgnar kom studenter från en teknisk högskola för att betrakta bygget, och de fick då en rundtur.

I oktober 1990 överlämnades detta vackra byggnadskomplex åt Jehova. Theodore Jaracz från den styrande kretsen höll ett medryckande överlämnandetal, grundat på Jesaja 2:2–4. Många som varit med om att så ut de första kornen av sanningens säd i Argentina var, tillsammans med gäster från andra avdelningskontor, med vid detta glädjefyllda tillfälle.

Ytterligare utvidgning

Knappt hade det nya Betelhemmet överlämnats förrän ytterligare utvidgning, som inbegrep tryckerilokalen på Calle Caldas, tog sin början. På en angränsande tomt byggde man ett trevåningshus med källare för att få lagerutrymmen för litteraturen. En grupp på 25 frivilliga arbetare färdigställde den byggnaden på åtta månader.

Just när det uppstod ett behov av mer kontorsutrymmen blev en byggnad ett kvarter från Betelhemmet till salu. Eftersom stadsledningen blev alltmer återhållsam när det gällde att ge byggnadslov, var ett köp av en tomt med en redan färdig byggnad ett tänkbart alternativ. Den här byggnaden var mer än 30 år gammal, men byggnadsmaterialet var av mycket god kvalitet, med en interiör av lövträ och en exteriör av bland annat marmor. Byggnaden köptes och fräschades upp, och där finns nu de administrativa kontoren jämte kontor för inköps-, bygg- och ekonomiavdelningarna samt avdelningen Tjänst på fältet. Den överlämnades 1997, samtidigt som sammankomsthallen i Cañuelas.

 Hjälp till ett grannland

Under förbudet fick bröderna i Argentina andlig mat av Jehovas vittnen i grannländer, som Brasilien och Uruguay. Nu fyller avdelningskontoret i Argentina grannlandet Chiles behov. Sedan januari 1987 har tidskrifterna skickats till Chile, först via en kommersiell transportfirma och sedan 1992 med Sällskapets egna lastbilar.

Den här turen till Chile innebär att man måste ta sig över bergskedjan Anderna på 3.100 meters höjd. Det krävs stor skicklighet av chauffören att manövrera en långtradare på en slingrande väg genom snötäckta bergmassiv; på en sträcka finns det 31 förrädiska hårnålskurvor. Men den långa färden är väl värd mödan. De chilenska bröderna får tidskrifterna i god tid.

Fyrfärgstryck gör tidskrifterna mera tilltalande

I och med att bilder kommit att spela en allt större roll i många sammanhang, övervägde Sällskapet att börja trycka Vakttornet och Vakna! i fyrfärg. Målet var att göra våra tidskrifter så tilltalande som det var ekonomiskt möjligt. Sällskapet Vakttornet i USA sände en renoverad fyrfärgspress — en rulloffsetpress av märket Harris — till avdelningskontoret i Argentina. Pressen måste monteras ner, packas och transporteras från Wallkill i New York. När den värdefulla lasten anlände till Buenos Aires den 10 oktober 1989, skulle den monteras ihop igen. Kunniga bröder från världshögkvarteret kom till Argentina för att övervaka arbetet och lära upp bröder att köra pressen.

Fyrfärgstrycket medförde en stor ökning av tidskriftsspridningen. År 1991, året efter det att man börjat med fyrfärgstryck, ökade tidskriftsspridningen med nästan en miljon exemplar — från 6.284.504 till 7.248.955!

 Internationella sammankomster ger ömsesidig uppmuntran

Efter att ha levt under förbud i så många år längtade de argentinska vännerna innerligt efter att få vara värdland för ytterligare en internationell sammankomst. Slutligen, i december 1990, kunde de välkomna nästan 6.000 utländska delegater från över 20 länder till Buenos Aires och den internationella sammankomsten ”Ett rent språk”. John Barr och Lyman Swingle från den styrande kretsen var där och höll uppmuntrande tal. Den här fyradagarssammankomsten hölls på de två stadionanläggningarna Rio de la Plata och Vélez Sarsfield, där sammanlagt 67.000 var närvarande.

Även om delegaterna var förenade i tillbedjan, var den kulturella mångfalden tydlig. Man kunde se spanska systrar i sina vackra nationaldräkter, japanska kvinnor i den traditionella kimonon och mexikanska bröder i svarta dräkter och vidbrättade sombreros.

När programmet var slut, ville ingen gå därifrån. De olika nationella grupperna började spontant sjunga Rikets sånger på sina egna språk, samtidigt som de viftade med sina näsdukar. Detta pågick i nästan en timme, innan de närvarande slutligen drog sig därifrån. En pressfotograf sade: ”Detta har aldrig någonsin hänt i Argentina. . . . Vilken känsla och vilken värme!”

Tänk så hänförda de argentinska vännerna skulle bli, om de inbjöds till en internationell sammankomst i ett annat land! Det var just vad som hände 1993. Och platsen? Santiago i Chile. Mer än tusen argentinska delegater kom till sammankomsten. I fjorton chartrade bussar färdades de 140 mil, från Buenos Aires till Santiago. Inte ens det fantastiska natursceneri som delegaterna njöt av när de under den 26 timmar långa resan färdades över Anderna kunde jämföras  med den glädje som kom av att vara tillsammans med omkring 80.000 medkristna från 24 länder under den fyra dagar långa områdessammankomsten ”Lärda av Gud”.

År 1998 fick avdelningskontoret i Argentina inbjudan att sända delegater till São Paulo i Brasilien och San Diego i Kalifornien, där den internationella sammankomsten ”Guds väg — ett levnadssätt” skulle hållas. Sara Bujdud, pionjär med särskilt uppdrag sedan lång tid tillbaka, njöt verkligen, tillsammans med mer än 400 andra delegater från Argentina, av sammankomsten i San Diego. Hon säger: ”Den styrande kretsens anordning att inkvartera oss i våra vänners hem var  mycket kärleksfull. Det gav oss en glimt av hur det kommer att bli i den nya världen, när ras- och språkbarriärer hör det förgångna till.”

”Deras tunga som har blivit lärda”

Som ett resultat av vännernas nitiska predikande och de andliga programmen, däribland de internationella sammankomsterna, reagerade många positivt på sanningen och förenade sig med den växande skaran förkunnare. År 1992 nåddes ett högsta antal om 96.780 förkunnare. Jehovas vittnen i Argentina var nu dubbelt så många som 1984, då de blev lagligen inregistrerade.

Det var tydligt att det behövdes fler herdar som kunde ta hand om Jehovas växande hjord av andliga får. (Jes. 32:1, 2;  Joh. 21:16) Därför gjorde Jehova anordningar för att öva ogifta äldste och biträdande tjänare i att utöva tillsyn i församlingarna. År 1987 började man med Skolan för förordnade tjänare i USA, och i november 1992 infördes dess motsvarighet i Argentina. Det gamla Betelhemmet blev en idealisk plats för skolan.

De 375 elever, däribland 91 bröder från andra länder, som hittills har gått igenom skolan i Argentina har verkligen visat uppskattning av detta privilegium. Att få två månader ledigt från sitt förvärvsarbete för att gå igenom Skolan för förordnade tjänare var inte helt lätt. En del sade upp sig, andra blev av med sina arbeten. Men Jehova sörjer för dem som sätter Guds kungarikes intressen främst i sitt liv. Många välsignades med arbeten med bättre villkor och högre lön än de hade haft i sina tidigare sysselsättningar. — Matt. 6:33.

Hugo Careño arbetade på en bank, när han inbjöds att gå igenom den första klassen. Han hade bra lön och arbetstider som gjorde att han kunde vara pionjär. Han bad innerligt till Jehova och frågade sin chef, men fick beskedet att tjänstledighet för att gå igenom skolan var uteslutet. Då sade Hugo: ”Jag tänker verkligen åka, men jag skulle vara tacksam, om du ville hålla min plats tills jag kommer tillbaka.”

Efter det att styrelsen tagit upp frågan beviljades hans ansökan om tjänstledighet. När skolan var slut, blev Hugo emellertid förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, vilket innebär att man ägnar 140 timmar i månaden åt predikotjänsten. Hugo bad intensivt till Jehova innan han underrättade sin chef om att han skulle sluta. Vad blev chefens reaktion? ”Det är verkligen beklagligt att behöva mista dig”, sade han, ”men vi önskar dig all lycka i dina nya strävanden.” Hugo, som nu tjänar som resande tillsyningsman, sade: ”Jag har vid upprepade tillfällen erfarit att Jehova uppehåller oss, när vi väljer att sätta tjänsten för honom främst i vårt liv.”

 Dessa utexaminerade elever bygger upp de församlingar till vilka de skickats, och de kan intyga sannfärdigheten i Jesu ord: ”Visheten blir . . . befunnen rättfärdig genom sina gärningar.” (Matt. 11:19) Kvaliteten på mötena har förbättrats, vilket i sin tur har lett till att fler kommer på mötena. Genom att bröderna tillämpar den övning de har fått kan de, då de är herdar för Guds hjord, försöka urskilja ”hur . . . [de] skall svara den trötte med ett ord”. (Jes. 50:4) En del av de utexaminerade bröderna tjänar nu som kretstillsyningsmän och flera andra som tillfälliga kretstillsyningsmän.

Hjälp att avhålla sig från blod

När antalet förkunnare ökade, blev det också fler Jehovas vittnen som behövde medicinsk vård. Eftersom Jehovas vittnen bemödar sig om att leva efter det bibliska budet att avhålla sig från blod, visade det sig vara praktiskt att bilda ett nätverk som kunde stödja och hjälpa de vänner som var i behov av hjälp inom detta område. — Apg. 15:29.

Inom läkarkåren var man ovillig att avstå från att ge blodtransfusion, när man ansåg det vara nödvändigt att ge en sådan. Dessutom var flertalet domare snabba att ge läkare tillstånd att påtvinga patienter som var Jehovas vittnen blodtransfusion. I ett fall beordrade en domare en blodtransfusion på en patient som hade ett juridiskt bindande dokument, där han uttryckte sin vägran att ta emot blod under några som helst omständigheter.

Ett internationellt seminarium, där anordningen med sjukhuskommittéer presenterades, hölls i Buenos Aires i februari 1991. Tre bröder från avdelningen för sjukhusinformation i Brooklyn var instruktörer för 230 bröder från Argentina, Bolivia, Chile, Paraguay och Uruguay. De som var med vid seminariet lärde sig hur man urskiljer vilka behov en patient som är ett Jehovas vittne har och hur man  bistår läkare med information om blodfria behandlingsmetoder.

I dag är 17 sjukhuskommittéer, bestående av 98 äldstebröder, verksamma i större städer över hela Argentina och ger livsviktig information till läkarkåren, samtidigt som de ger kärleksfullt stöd åt sina medbröder. Deras arbete understöds av hundratals andra självuppoffrande äldstebröder, som är medlemmar i besöksgrupper, vilkas uppgift är att besöka patienter som är vittnen för att hjälpa och uppmuntra dem. För närvarande finns det omkring 3.600 läkare i Argentina som villigt går med på att behandla Jehovas vittnen utan blod.

Katastrofhjälp grundad på kärlek

Argentina är naturligtvis inte förskonat från naturkatastrofer. Vad gör Jehovas vittnen när det inträffar sådana olyckor? Den 23 november 1977 orsakade en jordbävning, som mätte 7,4 på Richterskalan, omfattande förödelse i hela västra delen av centrala Argentina. Trots att Jehovas vittnens verksamhet då var förbjuden, organiserade bröderna omedelbart hjälparbete. Drivna av kärlek deltog Jehovas vittnen från närbelägna platser i arbetet, trots de svårigheter som var inbegripna. — 1 Thess. 4:9.

Den dag jordbävningen inträffade skyndade sig vittnen från grannprovinserna Mendoza och San Luis till det drabbade området i alla möjliga slags fordon. På grund av de väldiga sprickor jordbävningen skapat stängde myndigheterna av nästan alla vägar som ledde till staden Caucete, som hade blivit ödelagd. Via andra vägar, som gick genom grannstäder, kom vittnena fram med mat, kläder och första hjälpen-utrustning. När de närmade sig staden, såg de vad de trodde vara rök stiga upp från marken, men det var i själva verket damm från jordbävningen. På några ögonblick hade  människor mist sina hem och materiella tillhörigheter, och några hade mist livet. Luften fylldes av klagan. I Caucete blev mer än tusen hus totalförstörda, däribland alla vännernas hus. Med en gång reste vittnena upp tillfälliga skydd. Omkring hundra Jehovas vittnen tog del i hjälparbetet.

María de Heredia, en reguljär pionjär i församlingen i Caucete, berättar: ”Min grannes dotter skulle snart föda, värkarna hade börjat. Bröderna slog upp ett stort tält på min grannes tomt som skydd mot väder och vind. Följande natt blev det en svår storm. Min tacksamma granne utropade: ’Vem kunde tro att det inte skulle komma en enda medlem från vår kyrka för att ta reda på om vi lever eller inte. Jehovas vittnen kom till vår undsättning, när vi behövde tak över huvudet!’”

I april 1998 genomförde Jehovas vittnen ännu en hjälpinsats. Häftiga regn orsakade svåra översvämningar i norra Argentina, särskilt i provinserna Corrientes, Formosa, Chaco och Santa Fe. På 72 timmar föll det 600 millimeter regn över staden Goya i Corrientes. Åttio procent av vittnena i området fick sina hem och ägodelar förstörda av vattenmassorna. Vattnet svepte med sig såväl grödor och djur som broar och landsvägar. Man kunde inte ta sig till staden Goya. Broder Heriberto Dip, kretstillsyningsmannen i det drabbade området, delade tillsammans med äldstebröderna på orten upp området i sektioner och kontrollerade sedan hur alla vännerna hade det. En del evakuerades med kanot till Rikets sal. Mat, kläder och medicinska förnödenheter delades ut till alla vittnen.

När Jehovas vittnen i den närliggande provinsen Entre Ríos fick kännedom om sina medbröders svåra belägenhet, agerade de fort. På bara två dagar samlade de 12 församlingarna i Paraná i provinsen Entre Ríos ihop nästan fyra ton  hållbar mat och kläder och lastade detta på en lastbil som de hade lånat från vägförvaltningen.

Att få ut hjälpen till de nödställda var allt annat än enkelt. Två broar hade sköljts bort. Bröderna stannade till där den första bron tidigare funnits och hjälpte vägarbetarna att lägga ut hundratals sandsäckar. Sedan lastade de av sina varor, bar dem över floden och lastade in dem i lastbilar som väntade på andra sidan.

På färdens andra etapp var de tvungna att köra på en väg där så mycket vatten forsade fram att det var svårt att hålla kvar lastbilarna på vägen. I skymningen kom de fram till platsen där den andra bron funnits. Några militärer gick med på att i sin stora båt forsla över brödernas last till andra sidan, något som krävde flera turer över floden.

På andra sidan floden möttes så hjälparbetarna av bröderna från Goya, och tillsammans med dem fortsatte de färden. Bröderna från Goya rördes djupt av den kärlek och beslutsamhet som deras medtroende visade, medan bröderna från Paraná blev uppmuntrade av den uthållighet som bröderna som drabbats av översvämningen visade.

Den uthålliga kärlek församlingarna i det översvämmade området visade blev också ett vittnesbörd. I ett fall uttryckte en systers icke troende man hur orolig och betryckt han kände sig över den svåra ekonomiska situation som översvämningen skapat. Hans hustru försäkrade honom om att församlingen skulle hjälpa dem. Nästa dag fick hans dysterhet ge vika för en glad förundran, när äldstebröderna kom till deras hem med ett stort förråd av livsmedel! När myndigheternas och hjälporganisationernas bistånd till slut nådde fram till folket, hade vittnena i området redan fått hjälp fyra eller fem gånger.

 Pionjäranda trots svårigheter

Även om bröderna som drabbats av översvämningen förlorat materiella tillhörigheter, var de beslutna att predika ordet. Ett antal förkunnare i det översvämningsdrabbade området började använda ännu mer tid i tjänsten på fältet. I en församling började många tjäna som hjälppionjärer, trots att 80 procent av deras distrikt stod under vatten!

Församlingar gjorde anordningar för att predika i stadens affärsdistrikt, på sjukhus, på bussterminaler och i höghus. Trots att regnet fortsatte att falla, kunde pionjärerna predika i dessa områden och ändå hålla sig torra. Hjälppionjärerna lärde sig också att arbeta tillsammans som grupp. De stödde de anordningar för tjänst på fältet som gjordes och visade en positiv anda. På grund av att de fick erfara Jehovas kärleksfulla omvårdnad under dessa mycket svåra förhållanden tjänar nu många av dem som reguljära pionjärer.

 Världsskådeplatsen förändras

På avdelningskontoret i Argentina insåg man att ”den här världens skådeplats håller på att förändras”, och man uppmuntrade därför kretstillsyningsmännen att justera sina rutiner i samband med tjänsten på fältet, så att de kunde träffa fler människor. (1 Kor. 7:31) På en del orter är det svårt att träffa människor hemma under dagen, eftersom fler och fler arbetar heltid. Därför föreslog man att gatu- och affärstjänsten utfördes tidigare på dagen och predikandet från dörr till dörr på eftermiddagen. Bröderna har också uppmuntrat till telefonvittnande och informellt vittnande. Förkunnarna uppmanas att vara vakna för varje tillfälle att tala med människor.

Medan en syster predikade från hus till hus, lade hon märke till en man som lekte med sina barn i parken på andra sidan gatan. Hon och hennes kamrat kände sig något tveksamma, men gick ändå fram till honom. De började samtala och blev förvånade över hans positiva reaktion. Han gav dem till och med sin adress. Systern och hennes man begav sig till adressen och fann att mannen och hans hustru ivrigt såg fram emot deras besök. Efter flera samtal sattes ett bibelstudium i gång. Jehovas vittnen hade kommit till deras dörr många gånger tidigare, men hustrun hade aldrig visat något intresse. Familjen gör nu fina framsteg och är med vid mötena och tar del i dem.

I den södra provinsen Santa Cruz drar Claudio Julian Bórquez nytta av sitt yrke som reseledare för att vittna för de turister som besöker nationalparken Los Glaciares. I den här nationalparken finns det 13 stora glaciärer, däribland den nära 5 kilometer breda Perito Moreno-glaciären, som lockar turister från hela världen. När turisterna förundrar sig över glaciärernas skönhet, riktar brodern uppmärksamheten på Skaparen och delar ut litteratur på olika språk. Ja, Jehovas  vittnen i Argentina tar varje tillfälle i akt att predika ordet för ”alla slags människor”. — 1 Tim. 2:4.

Gatuvittnande är ett annat sätt att nå människor med Bibelns budskap. Victor Buccheer, som ägnar mycket tid åt gatuvittnande, frågade en oregelbunden förkunnare om han ville följa med honom. Förkunnaren skulle vara på sitt arbete halv nio på morgonen, så de beslöt sig för att börja i gatutjänsten halv sex. Denna tidiga morgonaktivitet hjälpte förkunnaren och hans familj på nio medlemmar att bli regelbundna i tjänsten igen. De fick sätta i gång bibelstudier och lämna så mycket som 176 tidskrifter på en månad. Detta gav andra motivation att också ta del i gatutjänsten tidigt på morgonen.

Äldre missionärer — fortfarande aktiva

Många är de missionärer som under årens lopp har tjänat i Argentina. De har lärt sig ett nytt språk, anpassat sig till nya seder, uthärdat hälsoproblem och inte låtit sig hindras av prövningar under förbuden. Somliga har varit tvungna att lämna landet på grund av nya förordnanden, hälsoproblem eller familjeförpliktelser. Gwaenydd Hughes, en broder från Gileadskolans sjätte klass, gifte sig efter en tid och fick två söner. Han fortsatte att tjäna Jehova troget ända till sin död. Andra, som Ofelia Estrada och Lorene Eisenhower, dog medan de var upptagna i sin missionärstjänst. Ett antal trogna missionärer från Gileadskolans första klasser är faktiskt fortfarande verksamma på sina distrikt.

Helen Nichols och Helen Wilson, från Gileadskolans första klass, blev förordnade att tjäna i Argentina 1948. År 1961 sändes de till provinsen Tucumán. Då fanns det bara en liten församling i staden San Miguel de Tucumán. I dag finns det 13 församlingar och sju Rikets salar i den staden, och ytterligare 5 församlingar i det kringliggande området.  Vilken glädje för dessa missionärer att ha fått bidra till denna tillväxt!

Charles Eisenhower, även han från Gileadskolans första klass, blev först förordnad att tjäna på Cuba, där han tjänade mellan 1943 och 1948 och fick se antalet förkunnare öka från 500 till 5.000. Sedan skickades han till Argentina, där han först tjänade som missionär, sedan som kretstillsyningsman och därefter som områdestillsyningsman till april 1953. Då förordnades han som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han har haft privilegiet att få se antalet förkunnare i Argentina öka från 900 till över 120.000. Broder Eisenhower, som tjänar som avdelningskontorets samordnare, säger: ”Det finns inget som kan göra unga män och kvinnor så lyckliga som att i full utsträckning ge ut av sig själva i Jehovas tjänst.”

Glädjen som kommer av att tjäna Jehova

De Jehovas vittnen i Argentina som har gjort heltidstjänsten till sin levnadsbana är verkligen glada över att få använda sitt liv i Jehovas tjänst. Marcelo och María Oliva Popiel döptes 1942 respektive 1946. De har båda varit pionjärer med särskilt uppdrag i 44 år. För Marcelo och María Oliva var förbudet 1976 ingen ny upplevelse, eftersom de hade upplevt restriktionerna från förbudet 1950. De hjälpte de nya att klara av de restriktioner som blev följden av det nya förbudet och uppmuntrade dem att fortsätta att tjäna Jehova troget. Marcelo tänker med värme på de år som han har använt i Jehovas tjänst. Han säger: ”Det har verkligen skänkt glädje att lojalt ha tjänat Jehova. Vi är mycket tacksamma mot Jehova för att han har gett oss privilegiet att tjäna honom och för att han har låtit oss använda våra bästa år till att utföra ett verkligt givande arbete.”

Pietro Brandolini, som blev döpt 1957 och som har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i nästan 40 år,  känner det på liknande sätt. Han gläds över att ha använt sitt liv i heltidstjänsten; han har blivit välsignad i en omfattning som han aldrig kunnat drömma om. Med entusiasm i rösten säger han att Jehova alltid har tagit hand om honom, både andligt och materiellt.

Pietro är över 70 år, och ibland har han problem med hälsan. Ändå är han alltjämt verksam som pionjär med särskilt uppdrag. Nyligen träffade han en man som arbetar som lärare vid en katolsk skola. Pietro erbjöd mannen ett bibelstudium, som han villigt tackade ja till. Efter fjärde studietillfället sade läraren att han trodde att Pietro lärde ut sanningen. Pietro förvarnade honom om att när prästerna på skolan fick reda på att han studerade tillsammans med Jehovas vittnen, kanske han skulle förlora sitt arbete. Läraren var dock inte orolig, eftersom han kunde få arbete någon annanstans. Vad glad Pietro blev när han hörde att läraren betraktade sanningen i Guds ord som något så värdefullt!

Nitiska i fråga om förträffliga gärningar

Många andra har förstått hur bråttom det är och har visat sig vara ”[nitiska] i fråga om förträffliga gärningar”. (Tit. 2:14) För närvarande finns det mer än 120.000 förkunnare i Argentina, och mer än 7.000 av dem har ordnat sina förhållanden så att de kan vara reguljära pionjärer. Hernán Torres är en av dem. Eftersom han är nästan 70 år, blind och rullstolsburen, måste han anstränga sig extra mycket för att klara timkravet för pionjärer. Vissa dagar stiger han upp tidigt och rullar i väg till en särskild avdelning på det vårdhem där han bor. Där talar han med andra om Bibeln, gör återbesök och delar ut tidskrifter till människor som bor där och som tillhör hans tidskriftsrutt. Om vädret tillåter, sitter han utanför vårdhemmet och predikar för dem som passerar förbi. Andra dagar följer en broder eller syster med honom i tjänsten  från dörr till dörr. Eftersom han är blind, får hans följeslagare underrätta honom om vem de har träffat. Om det är en man som öppnar, klappar hans kamrat honom lätt på axeln en gång. Om det är en kvinna, blir det två klappningar, och om det är en ung person blir det tre.

En annan reguljär pionjär, Rolando Leiva, är frisör. I sin frisersalong har han lagt fram Sällskapet Vakttornets publikationer. Det är alltid de senaste numren av Vakttornet och Vakna! som ligger framme. Kunderna har vant sig vid att endast ha Sällskapets publikationer att läsa. ”I och med att jag tar så lite betalt för en klippning är mina kunder beredda att acceptera min salong som den är”, säger Rolando. När han klipper en kund, kan han i spegeln se dem som väntar på sin tur. ”När jag ser någon som verkar vara intresserad av det han läser i någon av tidskrifterna, börjar jag samtala med honom när det är hans tur att bli klippt.” Genom att göra så tecknade Rolando 163 prenumerationer under ett tjänsteår! Han har även satt i gång bibelstudier med många av sina kunder. Åtta av de studier han nu leder sattes i gång genom informellt vittnande i frisersalongen.

Även ungdomar visar nit i predikoarbetet. Elber Heguía, en 13-årig broder som tillhör Centrumförsamlingen i San Pedro i provinsen Jujuy, har varit pionjär i två år. När en syster gav Elber adressen till en man som hon träffat i gatutjänsten, besökte han mannen och fann till sin överraskning att mannen var lärare i kampsporter. Han förklarade för läraren varför han besökte honom, vilket ledde till att läraren tog emot ett exemplar av boken Kunskapen som leder till evigt liv. Mannen tyckte om boken och beställde några exemplar till sina elever. Det ledde till att Elber lämnade 50 böcker, 40 broschyrer och flera tidskrifter. Han satte i gång ett bibelstudium med läraren och 25 av hans elever. En del av dem gör fina framsteg.

 Vittnen till och från jordens mest avlägsna del

Ursprungligen förde nitiska förkunnare från andra länder med sig de goda nyheterna till Argentina. De argentinska vittnena har verkligen efterliknat deras självuppoffrande anda. Betelfamiljen har utökats till 286 medlemmar. Ytterligare 300 bröder och systrar tjänar i andra former av särskild heltidstjänst.

Andra har ställt sig till förfogande för att tjäna i länder där det råder ett större behov. (Jes. 6:8) På 1980-talet ordnade den styrande kretsen det så att 20 bröder från Argentina fick tjäna som missionärer i Paraguay, trots att de inte gått igenom Gileadskolan. Mer nyligen har såväl många ogifta systrar som andra vänner flyttat till Paraguay för att tjäna där behovet är större. De har villigt anpassat sig till ett varmt och fuktigt klimat för att förkunna de goda nyheterna. Många av de 73 argentinska bröderna och systrarna som nu tjänar i Paraguay försöker lära sig det inhemska språket — guarani — för att kunna nå fler människor.

Under åren som har gått har många flyttat till Bolivia och Chile för att där tjäna som pionjärer och resande tillsyningsmän. När verket blev fritt i Östeuropa, ställde sig en argentinsk broder som talar ungerska till förfogande, och han tjänar nu i Ungern som kretstillsyningsman. Ett gift par hörde sig för om möjligheten att hjälpa till med predikandet i Benin i Afrika, och de sändes dit som missionärer. Deras kärlek återspeglar inställningen hos alla Jehovas tjänare som bor i det andliga paradiset, där inga nationsgränser existerar.

I Argentina har de ivriga förkunnarna av de goda nyheterna om Guds kungarike varit villiga att predika ordet enträget både ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid”. (2 Tim. 4:2) Tack vare deras ihärdiga ansträngningar lovprisar i dag mer än 120.000 människor i Argentina Jehova och gläds åt hans rika välsignelser. — Ords. 10:22.

[Tabell/Bild på sidan 186]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖKNINGEN AV ANTALET JEHOVAS VITTNEN UNDER FÖRBUDSÅREN

1950 1960 1970 1980

1.416 7.204 18.763 36.050

 ([Helsidesbild på sidan 148]

[Bilder på sidan 150]

De hjälpte till att lägga en grund för predikandet av de goda nyheterna i Argentina: 1) George Young, 2) Juan Muñiz, 3) Carlos Ott, 4) Nicolás Argyrós

[Bild på sidan 152]

Med hjälp av den här bussen predikade Armando Menazzi tillsammans med andra nitiska Jehovas vittnen i minst tio provinser

[Bild på sidan 156]

Broder Knorr (till höger) vid en av de sammankomster som hölls 1953 under förbudet

[Bild på sidan 161]

Den första rulloffsetpress som använts av Jehovas vittnen

[Bild på sidan 162]

Den internationella sammankomsten ”Guds seger” i Río Ceballos 1974

[Bild på sidan 178]

En sammankomst som hölls i skogen under den ogynnsamma tiden

[Bild på sidan 193]

En flytande Rikets sal i Paranáflodens delta

[Bild på sidan 194]

Steven och June Lee betjänar en koreansk krets som omfattar flera länder

[Bild på sidan 200]

En av de allra sydligaste snabbyggda Rikets salarna ligger i Ushuaia i Tierra del Fuego (Eldslandet)

 [Bilder på sidan 202]

Sammankomsthallar i Argentina: 1) Moreno, 2) Córdoba, 3) Lomas de Zamora, 4) Misiones

[Bild på sidan 204]

Sammankomsthallen i Cañuelas

[Bilder på sidorna 208, 209]

1990 års internationella sammankomst

[Bild på sidan 215]

Svåra översvämningar i norra Argentina orsakade stor förödelse

 [Bilder på sidan 218]

Äldre missionärer tjänar fortfarande i Argentina: 1) Filia Spacil 2) Edith Morgan 3) Sophie Soviak 4) Helen Wilson 5) Mary Helmbrecht 6) Charles Eisenhower

 [Bilder på sidan 223]

1) Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): M. Puchetti, N. Cavalieri, P. Giusti, T. Kardos, R. Vázquez, C. Eisenhower

Avdelningskontoret: 2) kontor, 3) tryckeri, 4) Betelhemmet