Franska Guyana

Djungeln finns överallt, likt en stor grön matta som sträcker sig från bergskedjan Serra Tumucumaque i söder till Atlanten i norr. Genom denna täta regnskog rinner floderna Maroni och Oyapock från söder till norr innan de faller ut i havet. Landet mellan dessa floder är Franska Guyana.

Regnen, som varar längre än halva året, skapar en frodig miljö. Men få människor tränger in i landets inre. Det finns få bra vägar som leder bort från kusten, och forsar gör flodfärder till en utmaning. Namnen på forsarna ger uttryck åt den fara som de utgör — Saut Fracas (Bullerforsen), Gros Saut (Stora forsen), Saut Tambour (Trumforsen), Saut Laissé Dédé (Forsen som dödar dig), A Dieu Vat’ (Detta är slutet).

I skogen finns över tusen trädarter, imponerande orkidéer och andra växter som frodas i den fuktiga, tropiska miljön. Mer än 170 däggdjursarter och 720 fågelarter och även oräkneliga insektsarter lever här. Här finns väldiga anakondor, kajmaner, jaguarer och myrslokar, men man ser dem inte så ofta, eftersom de kvickt drar sig undan, när de märker att människor finns i närheten. Över stigarna och ovanför floderna driver ljusblå fjärilar nonchalant omkring, och fåglar i klara färger flyger från träd till träd.

Lika färgstarka som växterna och djuren är den stora variationen av människor och kulturer. Indianbyar ligger  utmed kusten och floderna. Befolkningen utgörs bland annat av grupper som galibi, arawak, palicur, wayana, emerillon och oyampi.

Större delen av befolkningen i detta lilla sydamerikanska land lever utmed kusten och i huvudstaden, Cayenne. I flodsamhällen på gränsen till Surinam bor maruner, även kallade bushnegrer — avkomlingar till förrymda slavar som hämtades från Afrika för att arbeta på plantager. De talar ett kreolspråk som kallas sranantongo. För omkring hundra år sedan kom asiatiska invandrare från Singapore, Vietnam och Kina. År 1977 började medlemmar av hmongstammen anlända som politiska flyktingar från Laos. Förutom asiater utgör invandrare från Martinique, Guadeloupe, Haiti, Brasilien, Surinam, Dominikanska republiken, Saint Lucia, Libanon, Peru och Frankrike över hälften av befolkningen på mer än 150.000.

Ett hårt liv

Omkring år 1500 kom för första gången européer hit, men deras första försök att bosätta sig i detta land var inte framgångsrika. Miljön var för hård. Det område som nu utgör Franska Guyana blev emellertid en fransk koloni på 1600-talet. Från Frankrike skickades senare fångar med långa fängelsestraff för att arbeta i straffläger på sådana platser som Cayenne, Kourou och Saint-Laurent. Politiska fångar sändes till Djävulsön, där endast ett fåtal överlevde. Dessa straffläger är ur bruk sedan länge. I Kourou finns nu en europeisk rymdforskningsbas varifrån man sänder upp satelliter. Franska Guyana ligger drygt 700 mil från Europa, men är officiellt sett fortfarande ett franskt administrativt distrikt — ett franskt transoceanskt departement och således också en del av EU.

 Under senare hälften av 1800-talet, nästan 300 år efter det att sir Walter Raleigh berättat en legend om en stad av guld som fanns i detta land, fann man till slut guld. År 1920 hade ungefär 10.000 personer, drivna av guldfeber, trotsat farorna och trängt djupt in i den täta regnskogen i hopp om att snabbt bli rika.

Senare kom andra hit som också hade det mod som behövdes för att ta itu med livets vedermödor i Franska Guyana. Men dessa pionjärer kom för att ge, inte för att ta.

Sanningens säd såddes ut

Dessa modiga pionjärer förde med sig goda nyheter från Guds ord. De berättade för människor att Gud har lovat att göra slut på sjukdom och död, hjälpa människor av alla nationer att leva tillsammans som bröder och göra jorden till ett paradis. (Jes. 2:3, 4; 25:8; 33:24; Upp. 7:9, 10) De tog del i det arbete som Jesus Kristus förutsade, då han sade att dessa goda nyheter om Guds kungarike skulle predikas ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna” innan slutet skulle komma. (Matt. 24:14) Detta viktiga evangeliseringsarbete nådde Franska Guyana 1946. De flesta av de första Jehovas vittnen som anlände till Franska Guyana kom från sådana franska transoceanska departement som Guadeloupe och Martinique men även från Nederländska Guyana (nu kallat Surinam), som ligger närmast åt väster.

De första kornen av sanning såddes av broder Olga Laaland, en nitisk Guds tjänare från Guadeloupe. I december 1945 gjorde han en resa för att besöka sin mor och sina köttsliga bröder som bodde nära floden Mana i inre Franska Guyana. För att nå sin mors by måste han färdas flera dagar med flodkanot. Längs vägen fick han övernatta i små öppna skjul täckta med palmblad och passade då på att predika  och sprida biblisk litteratur. När han kom fram till sin mors by, Haut Souvenir, berättade han med glädje för sin familj om de goda nyheterna om Guds kungarike. Till hans förvåning och stora förtret kallade de honom en demon. I denna fientliga atmosfär högtidlighöll han 1946 minnet av Jesu död med enbart sina yngre bröder som åhörare. Hans mor, som påverkats av byns präst, jagade snart i väg honom och skrek: ”Demoner kan inte bo här i mitt hus!” Hennes negativa reaktion dämpade emellertid inte hans nit.

På återvägen predikade han när uppehåll gjordes vid guldgruvor och degrads, dvs. handelsstationer. En natt sov han och de andra passagerarna i ett skjul på flodbanken. Ett tropiskt störtregn fick ett stort träd att falla ner med ett skrämmande brak. I panik dök Olga ner i floden utan att veta att det myllrade av pirayor i den. Han skadades dock inte, och männen som var med var övertygade om att han måste ha gudalika krafter, så de hade djup respekt för honom. Detta gjorde dem mer mottagliga för det budskap som han bar ut.

Broder Laaland nådde slutligen Mana, en by som ligger vid Atlantkusten och har 800 invånare. Under sin första sexmånadersvistelse där organiserade han möten och undervisade regelbundet tio personer om de bibliska sanningarna, som för med sig sann frihet. (Joh. 8:32) Folket gav honom smeknamnet Père Paletot (Fader Kavaj), eftersom han brukade bära kavaj, till skillnad från byns präst, som de kallade Fader Kappa. Broder Laalands litteratur tog slut, men han höll  offentliga föredrag och predikade nitiskt för alla som lyssnade. Han fick rykte om sig att vara en kraftfull talare, som gärna förde livliga diskussioner med prästen eller prästerna på orten.

Nästan två år efter det att broder Laaland hade besökt sin mor återvände han till Guadeloupe. Ingen hade blivit döpt som resultat av hans predikande, men han hade sått ut mycket av sanningens säd. Frukten skulle komma senare.

Arbetare från en mängd länder

År 1956 bad Sällskapet Vakttornet Wim van Seijl från avdelningskontoret i Surinam att åka till Franska Guyana. Han berättar: ”Vi for med ett litet flygplan från Saint-Laurent till Cayenne och bodde på ett litet hotell i omkring tre veckor. Vi bearbetade en stor del av Cayenne med boken La Vie Eternelle [Detta betyder evigt liv] och lämnade hundratals exemplar. Det fanns definitivt intresse, men på grund av våra bristande kunskaper i franska var det svårt att sätta i gång studier. Vår inledning från hus till hus var: ’I går kom vi med flygplan till Cayenne för att predika de goda nyheterna.’ Efter två veckor började vi fortfarande med: ’I går kom vi . . . till Cayenne’, eftersom det var den enda inledning vi kunde på franska! I en gammal biograf som inte längre användes visade vi filmen ’Den nya världens samhälle i verksamhet’. Skildringen översattes till patois av en man och sedan till franska av en kvinna.” Det fanns stort intresse, men hur skulle det kunna uppodlas?

Fler Jehovas vittnen från Surinam kom för att hjälpa till. Paul Naarendorp och Cecyl och Nel Pinas var bland dem. Ganska många av dem som kom kunde tala franska.

Hjälp kom också från oväntat håll. I Dunkerque i Frankrike hade en familj studerat Bibeln. Endast den 16-årige sonen,  Christian Bonecaze, fortsatte att visa intresse. När familjen hade flyttat till Cayenne, talade Christian med sina klasskamrater om det han hade lärt sig från Bibeln. En av dem visade intresse, och det gjorde också dennes tre systrar. Christian skrev till Sällskapet och bad om hjälp.

Ungefär vid den tiden hade Xavier och Sara Noll återvänt till Martinique, sedan de 1958 utexaminerats från Gileadskolan. Sällskapet bad broder Noll att åka till Franska Guyana för att hjälpa den lilla gruppen där. Det tog tio dagar att göra denna resa med en liten båt, och Xavier var tvungen att sova på däck.

När broder Noll kom till Cayenne, togs han gästfritt emot av de intresserade. De inbjöd honom att under hans vistelse äta tillsammans med dem, och de ordnade så att han fick ett trevligt rum på ett hotell som drevs av en före detta straffånge. Varje dag ledde broder Noll bibelstudier och hade andliga samtal med Christian och den familj som var så gästfri. Deras kunskap om Bibelns sanningar blev djupare. Inom några veckor uttryckte Christian en önskan att bli döpt, och det gjorde också hans vän och två av dennes systrar. Ett störtregn gjorde det omöjligt för broder Noll att hålla doptalet på stranden, vilket han hade planerat, så han höll det för gruppen i deras lilla bil. Sedan fortsatte de med vattendopet, det första som Jehovas vittnen förrättat i Franska Guyana.

 Under sin vistelse i landet använde broder Noll sin tid väl i tjänsten på fältet. På en vecka hade han lämnat nästan all sin litteratur. Han behöll en enda tidskrift som han kunde visa för människor, så att de om de ville kunde beställa prenumeration. På tre veckor hade han tecknat 70 prenumerationer, bland annat ett tiotal på kinesiska. Hur förklarade han då saker och ting på kinesiska? Han visade sitt klassfoto från Gileadskolan, pekade på de kinesiska eleverna i klassen och gestikulerade mycket. ”Det fungerade mycket bra”, säger han. Han vittnade också för andra, till exempel Michel Valard, vars bror var präst, men som själv hade letat efter guld i landets inre. Sedan broder Noll åkt tog Christian Bonecaze ledningen för den lilla gruppens verksamhet i Cayenne.

Kort efter detta, år 1960, fick avdelningskontoret i Guadeloupe tillsynen över predikandet av de goda nyheterna i Franska Guyana. Det var verkligen till stor nytta för dem att få hjälp på en mer regelbunden basis! En grund hade lagts, och nu kunde man successivt bygga på den. År 1960 skickades därför Octave Thélise från Martinique för att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Han besökte dem som hade prenumeration på våra tidskrifter och dem som hade skaffat andra av Sällskapet Vakttornets skrifter. Samma år flyttade Théophanie Victor, som också var från Martinique, till Franska Guyana för att tjäna där, och snart förordnades hon att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag.

Tidigare, år 1954, hade van Pardo, en holländare, och hans hustru från Martinique flyttat till Paramaribo i Surinam, där hustrun hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen. Året därpå flyttade paret till Saint-Laurent, som ligger precis på andra sidan floden Maroni, vilken skiljer Surinam från Franska Guyana. Två vittnen från Surinam, bröderna Pinas och Libreto, korsade floden med kanot var tredje månad  under en femårsperiod för att hjälpa paret att växa till i kunskap om Jehova och hans krav. I december 1960, vid en sammankomst i Paramaribo i Surinam, som besöktes av Milton Henschel från Sällskapet Vakttornets världshögkvarter, blev van Pardo döpt tillsammans med sin hustru och två andra kvinnor från Franska Guyana.

I maj 1961 besökte Nicolas Brisart, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Guadeloupe, gruppen på 16 förkunnare i Cayenne för att ta del i den första kretssammankomsten där. Dessutom visade han filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” för 250 personer. Det utmärkta gensvaret fick honom att visa ännu en film — ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. När filmerna visades i Saint-Laurent, blev gensvaret lika fint. Saint-Laurents vice borgmästare var så imponerad att han sade: ”Det är första gången i mitt liv som jag har sett något sådant.” Medan han skakade hand med bröderna frågade han: ”Har ni frågat borgmästaren om ni får visa er film i stadshuset? Jag skall tala med honom om det i morgon.” De fick inte bara tillåtelse att visa filmen, utan också att varje kväll hålla ett offentligt bibliskt föredrag. Under detta minnesvärda besök såg allt som allt över 500 personer Sällskapets filmer och lyssnade till de på Bibeln grundade talen. Vice borgmästaren sade: ”Vi behöver människor av ert slag, ni Jehovas vittnen.” Omkring två år senare, i mars 1963, bildades den första församlingen av Jehovas vittnen i Cayenne. Mötena hölls i ett litet hus i utkanten av staden på en plats som kallas Petit Monaco.

Hur sanningen nådde dem

I denna första församling fanns bland andra broder och syster Sylvestre, vilka ursprungligen kom från Martinique. Hur blev de då Jehovas vittnen? En dag 1952, när syster Sylvestre var på väg till livsmedelsaffären, såg en man, som  tidigare hade varit fängslad på Djävulsön, henne och bad henne att hon skulle lämna några böcker till sin man. Hon visste inte var han hade fått böckerna ifrån, men de var utgivna av Sällskapet Vakttornet. Hon visste att hennes man tyckte om att läsa dem, så hon tog med sig dem. Hon minns: ”När jag lade böckerna på bordet, fick jag syn på titeln ’Låt Gud vara sannfärdig’. Jag blev genast intresserad av denna bok, som talade om Gud. När min man kom hem, berättade jag för honom om det jag hade läst om Guds namn, avgudadyrkan och vad den förbjudna frukten egentligen var. Jag hade aldrig tidigare hört sådana saker. Jag blev genast övertygad om att detta var sanningen. Jag slutade genast upp att gå på mina religiösa möten. Jag hade aldrig träffat vittnena, men jag började tala med mina vänner om det jag lärde mig genom denna bok, och jag uppmuntrade alla i min omgivning att läsa den. Nio år senare fick jag besök av en kvinna, Théophanie Victor, som erbjöd mig två exemplar av tidskriften Vakna! När hon skulle gå, frågade jag henne vilken religion hon tillhörde. ’Sammanslutningen av Jehovas vittnen’, svarade hon. ’Jaha’, utropade jag, ’jag har väntat på er i nio år! Kan jag få avtala om en tid att få träffa dig?’” Med tiden tog hon och hennes man fast ståndpunkt för tillbedjan av Jehova.

Michel Valard, som tidigare hade kommit i kontakt med Xavier Noll på sin arbetsplats, omfattade också sanningen vid den tid då det i detta land fanns få Jehovas vittnen. När han började vara med vid vittnenas möten, insåg han med tiden att han fick tillfredsställande svar på sina frågor. Syster Victor erbjöd sig att studera Bibeln med honom, och han tackade omedelbart ja, men Jeanne, hans hustru, tyckte inte alls om det. Detta ledde till att han var tvungen att studera utanför huset. Men han var övertygad om att det han lärde sig var  sanningen, och han ville dela med sig av den till Jeanne. Han valde därför ut artiklar i tidskrifterna som han visste skulle väcka hennes nyfikenhet och lade dessa där hon inte kunde undgå att se dem. Så småningom tackade också hon ja till ett bibelstudium, och 1963 blev de båda döpta. Deras barn omfattade också sanningen, och ett av dem, Jean-Daniel Michotte (Jeannes son, som hon fick innan hon gifte sig med Michel Valard), tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté.

Paul Chong Wing, en ung lärare från Franska Guyana, kom i kontakt med Jehovas vittnen då han studerade i Frankrike. Han var besviken på situationen i världen och på människors inställning. Han hade sökt sig till Frimurarorden, men den kunde inte besvara de frågor som förbryllade honom. Han brukade intala sig själv att sanningen måste finnas någonstans, och han beslöt sig för att söka efter den. Hans samtal med Jehovas vittnen övertygade honom om att han hade funnit den. När han återvände till Franska Guyana, kom han i kontakt med Michel Valard, och till sin stora glädje fick han veta att det låg en Rikets sal mycket nära hans bostad. Han blev döpt 1964, och hans fru döptes året därpå. Han gjorde snabba framsteg. Behovet av dugliga och villiga män i församlingarna var så stort att han endast ett år senare förordnades som församlingstjänare. Han hjälpte till att bilda flera församlingar. Nu tjänar han som medlem av avdelningskontorets kommitté.

 Stöd åt isolerade förkunnare

Församlingen i Cayenne växte, men förkunnarna begränsade inte sina ansträngningar till församlingens distrikt. Periodvis gjorde bröder från Cayenne under veckosluten besök i Saint-Laurent, Mana och Iracoubo för att hjälpa de små grupperna av isolerade förkunnare där. Schemat för sådana resor var fullspäckat. Först körde de utmed kusten från Cayenne till Saint-Laurent, som ligger på gränsen till Surinam. Klockan 18 på lördagen hölls ett möte med ett offentligt föredrag och Vakttornsstudiet. Sedan de övernattat körde de norrut till Mana för att inleda mötet där klockan 8. Sedan de ätit lunch vid vägkanten på sin väg tillbaka till Cayenne, stannade de till i Iracoubo för att hålla samma program, vilket började klockan 15. Sedan for de hem till Cayenne.

Det här var maratonveckoslut, men de som tog del har oförglömliga minnen. Resan innebar en färd på 25 mil i vardera riktningen. Vägarna var av röd jord och fulla av hål. Efter tropiska regn var vägen översvämmad och låg ibland under en meter vatten. Bröderna var då tvungna att vänta några timmar för att låta vattnet sjunka undan innan de kunde fortsätta. En karavan på fem eller sex bilar måste resa tillsammans, eftersom hålen i vägen var så djupa att bilarna ofta fastnade. När detta hände, fick bröder hugga ner små träd i skogen och lägga stammarna över hålen. Sedan hjälptes de alla åt att skjuta på, så att bilarna kunde komma över. Den bil som först passerat över ett stort hål hjälpte sedan till att dra över de andra. De blev också försenade, när de väntade på färjor i Kourou och Mana. Medan bröderna väntade blev de angripna av moskiter, men de använde väntetiden till att erbjuda tidskrifter åt människor som passerade förbi.

De isolerade grupperna av förkunnare blev mycket uppbyggda av dessa besök, och deras uttryck för tacksamhet  överskuggade verkligen de problem som bröderna mött på resan. Och det var inte bara de som fick behållning. Bröderna från Cayenne blev också mycket uppmuntrade av den gästfrihet och det nit som visats av broder och syster van Pardo, syster Fantan, syster Barthebin och syster Defreitas. Anordningar gjordes senare så att broder och syster Fléreau från Guadeloupe kunde tjäna i detta område som pionjärer med särskilt uppdrag, och de utförde ett utmärkt arbete i fråga om att uppodla intresset. Jehovas vittnen fullgör det uppdrag som Jesus gav dem att ”göra lärjungar av människor av alla nationerna”, och de har inte förbisett människorna i Franska Guyana. — Matt. 28:19.

Långsam men säker tillväxt

År 1970 fanns det 129 förkunnare i Cayenneförsamlingen, och isolerade grupper var verksamma i Saint-Laurent och Kourou. Jehovas vittnen var få, men de höll på att bli välkända i landet. Tillväxten gick emellertid långsamt. Ytterligare tio år gick innan antalet förkunnare av Guds kungarike hade fördubblats i landet.

Andlig tillväxt hämmades av de svårigheter som en del hade när det gällde att godta Bibelns råd om uteslutning, ånger och sinnesändring. Splittring uppkom bland förkunnarna. En del understödde äldstekretsens beslut, andra gjorde det inte. Resande tillsyningsmän från Guadeloupe kom för att med bröderna gå igenom anvisningarna från den styrande kretsen om sådana angelägenheter. De som godtog de anvisningar som kom genom Jehovas kanal hade framgång.

Något annat som påverkade förkunnarnas anda var människornas inställning till vårt predikande i Cayenne. Katolska kyrkan var mycket inflytelserik. Prästerna föraktade Jehovas vittnen och fick sina hjordar att motstå dem. Men bröderna  blev inte avskräckta av detta. Deras nit skapade faktiskt uppståndelse i samhället. När någon inte öppnade dörren, brukade vittnena gå runt till husets baksida för att leta upp personer som kunde ha gömt sig på bakgården. En del bröder deltog i häftiga diskussioner om sabbaten med adventister och om helveteselden och själens odödlighet med evangelister. Dessa samtal kunde vara från morgonen till kvällen!

David Moreau, som reste från Martinique för att tjäna som kretstillsyningsman, minns en av dessa diskussioner. ”Vi talade med en ung man, när en pastor från sjundedagsadventisternas kyrka kom och tog del i samtalet. Han insisterade på att vi skulle tala om sabbaten. Virgo, vår broder, sade att han hade kommit för att tala om Guds kungarike, men samtalet kom ändå att handla om sabbaten. Pastorn förklarade: ’Sabbaten är från Gud. Också i paradiset skall vi fira sabbaten!’ Han citerade Jesaja 66:23: ’Det skall ske att från en nymåne till en annan och från en sabbat till en annan skall allt kött komma för att tillbe inför mig, säger Herren.’ Broder Virgo frågade nu pastorn: ’Så enligt denna vers, vad var det förra onsdagen?’ Pastorn, som svettades ymnigt, försökte med flera svar, men kunde inte se kopplingen mellan förra onsdagen och bibelversen. ’Det var ju nymåne då! Så, hör nu! Du firar sabbaten, men glömmer nymånen! Man får  inte ta bort minsta bokstav ur Bibeln, men det gör du!’” Virgo sade senare till David: ”Jag går aldrig ut i tjänsten utan att först titta i almanackan för att se när det är nymåne, ifall jag skulle träffa en adventist.”

Bröderna hade blivit skickliga på att försvara sina trosuppfattningar, men en del inriktade sig mer på att vinna diskussioner än på att leta upp fårlika personer. De behövde övning och undervisning för att kunna vittna effektivt för befolkningen, och Jehova tillhandahöll den nödvändiga hjälpen.

 Missionärer bereder landets inre

Under slutet av 1970-talet började missionärer som utbildats vid Gileadskolan och även pionjärer från Frankrike som hade förordnats direkt till missionärstjänst komma till Franska Guyana. Det viktiga arbetet i fråga om att öva och undervisa och att stärka församlingarna inleddes. Bröderna fick lära sig att vara mer taktfulla och effektiva i sitt vittnande. Missionärerna tog också ledningen i att predika i de olika språkgrupperna i landet. Snart följde de inhemska bröderna deras exempel och började lära sig engelska, portugisiska, sranantongo och galibi, som är ett indianspråk. För närvarande tillhandahåller avdelningskontoret i Franska Guyana litteratur på 18 språk.

I april 1991 blev de utexaminerade Gileadeleverna Jonadab Laaland och hans hustru, vilka tjänat i Nya Kaledonien, förordnade att tjäna i Kourouområdet för att stärka församlingen där. Jonadabs far, Olga Laaland, hade sått några av de första kornen av biblisk sanning i Franska Guyana. I Kourou lovprisar nu över 280 förkunnare Jehova.

Missionärer gick också i spetsen för ansträngningar att bearbeta nya distrikt, i synnerhet i landets inre, som är svårt att nå. De avskräcktes inte av att detta innebar att de skulle utsättas för sådana tropiska sjukdomar som malaria, stöta på ormar, stå ut med insektssvärmar, färdas på snabbt strömmande floder och farliga forsar för att nå isolerade byar och trotsa skyfall och gyttja.

Elie och Lucette Régalade utförde ett mycket fint arbete i Cayenne och Saint-Laurent. De bearbetade också tidigare obearbetade områden utmed den övre delen av floden Maroni vid landets västra gräns. Tillsammans med en liten grupp bröder gjorde de en treveckors predikofärd till alla  byarna utmed floden från Saint-Laurent till Maripasoula. De var tvungna att avbryta denna färd, så att en i gruppen kunde behandlas i Saint-Laurent för ett svårt fall av malaria. Men predikokampanjer i landets inre fortsatte, så att människor där kunde få höra de goda nyheterna.

För att nå Saint-Élie, en by som byggdes av upptäcktsresande på 1800-talet som sökte efter guld, måste man från kusten resa sju timmar med kanot på floden Sinnamary genom landets mitt. Detta följs av en två dagars vandring på 3 mil genom djungeln med en tung packning. De som vittnar där måste ta med sig tillräckligt med mat för tre dagar och ett ordentligt litteraturförråd. På natten behöver de en brasa för att hålla djur borta och troligtvis en hängmatta att sova i. Men det var verkligen till glädje för två missionärer, Eric Couzinet och Michel Bouquet, vilka hade sänts från Frankrike, att få göra den resan och avge ett grundligt vittnesbörd för de 150 invånarna. Tjugo personer var närvarande vid bildföredraget som de höll när de var där.

Det var bland dessa människor som bröderna fann Fanélie, som försökte tillfredsställa sitt andliga behov. Hon hade tidigare varit romersk katolik. Nyligen hade hon anslutit sig till adventisterna. Ingen från hennes religionssamfund hade någonsin besökt henne i Saint-Élie. Hon brukade skicka in bibelkurser per brev, men fick aldrig något svar. När hon träffade Jehovas vittnen, insåg hon att de var de enda som gjorde ansträngningar för att besöka människor på sådana avlägsna platser som Saint-Élie. Fanélie studerade med bröderna varje dag i en vecka. Kort därefter flyttade hon till en större stad och bodde där i sex månader. Under den perioden studerade hon tre gånger i veckan. När hon återvände till byn, var hon odöpt förkunnare. Fanélie tog hand om sin man, som inte var vittne, och fem små barn, men hennes nitälskan  för sanningen fick henne att varje månad använda över 40 timmar till att predika för andra. Hon hjälpte också till att organisera möten för intresserade. När hon ordnade med Åminnelsen, kom 40 personer. Sedan dess har Fanélie flyttat till kusten, och hon fortsätter att vara verksam i tjänsten. Hon gläds över att en av hennes döttrar har blivit döpt och att hennes man nu studerar.

Kaw, Ouanary och Favar, som ligger i östra delen av landet, är andra samhällen som var bland de första att nås av missionärer. Broder Couzinet minns mycket väl sin första predikofärd till dessa platser. Det var 1987, och tillsammans med några inhemska vittnen tog han färjan och körde sedan bil längs en 4 mil lång väg av röd jord och kom fram till ett träsk. När de stannade bilen, hörde de skrämmande rytanden. Broder Couzinet trodde att det måste vara jaguarer som var redo att gå till attack. Men de bröder som reste tillsammans med honom försäkrade honom om att det bara var en grupp vrålapor som hade störts av deras ankomst. Bröderna träffade sedan ett gift par som hade sökt efter sanningen. Detta par flyttade till Cayenne, gjorde framsteg, döptes och tjänar nu på det portugisiska fältet i Franska Guyana.

Så småningom fick många andra avlägsna områden besök. Grand Santi, Papaïchton och Saül är några av de platser som fick del av missionärernas första besök. De flesta av de tidigare obearbetade områdena besöks nu regelbundet av förkunnare av Guds kungarike.

 Att predika i Maripasoula

Maripasoula, en mycket betydelsefull by som ligger vid övre delen av floden Maroni, nåddes så tidigt som 1963 av budskapet om Guds kungarike. Adrien Jean-Marie, som då studerade Bibeln, måste på grund av sitt arbete åka dit tre gånger om året. Han sprudlade av entusiasm för sanningen, så han använde denna möjlighet till att avge ett grundligt vittnesbörd och lämnade alltid efter sig många bibliska publikationer.

Andra predikade också i Maripasoula, men det var svårt att kommunicera med de inhemska sranantongotalande invånarna. Sranantongo kallas av de inhemska invånarna taki-taki. Det bygger på engelska och har inslag av franska, nederländska, portugisiska och olika afrikanska och indiska språk. Avdelningskontoret i Surinam sände sranantongotalande pionjärer med särskilt uppdrag till Maripasoula under perioder på tre till sex månader, men befolkningen reagerade negativt. Så småningom drevs bröderna ut ur byn under förevändningen att de var utlänningar från Surinam. I verkligheten var det huvudsakligen på grund av att de var Jehovas vittnen.

År 1992 sändes Cornélis och Hélène Linguet dit som pionjärer med särskilt uppdrag. Deras kunskap i sranantongo underlättade deras predikande mycket, och eftersom de var av fransk nationalitet accepterades de lättare av människorna. Tre dagar i veckan predikade de i Maripasoula, och under de tre nästföljande dagarna vittnade de i Papaïchton, en by som ligger en timmes kanotfärd från Maripasoula. Till en början höll de möten i sitt hem i Maripasoula. Efter två års arbete var åtta personer närvarande vid Åminnelsen. Paret höll ut i detta avlägsna område. Deras kärlek till människorna hjälpte dem att härda ut trots otaliga problem. Så småningom blev deras tålamod belönat, och nu finns där två församlingar.

 En som hörsammade Bibelns budskap var Antoine Tafanier, som betraktades som en viktig medlem av sitt samhälle, eftersom han är nära släkting till Gran Man, den som har den högsta myndigheten i det animistiska samhället. Tafanier hade två hustrur, vilket är vanligt i samhällen längs floden. När Tafanier tog ståndpunkt för sanningen, var han därför tvungen att göra förändringar i sitt liv — han måste antingen gifta sig med den ena av de två kvinnorna eller leva ensam. De två kvinnorna, som bodde i olika hus och visste att han skulle välja mellan dem, hade ett hemskt gräl. Nu är Antoine Tafanier ett lyckligt döpt Jehovas vittne som tjänar Jehova tillsammans med en enda hustru. Vad hände då med den andra kvinnan? Efter en tid började också hon studera Bibeln och är nu en döpt Jehovas tjänare.

Uppskattningen av Jehovas vittnen växte i området. En lokal förening erbjöd en mötesplats gratis åt dem i tre år. När det var dags att bygga en Rikets sal, skänkte dessa sympatisörer hälften av de galvaniserade plåtar som behövdes åt vittnena. En annan lokal förening, som hade hand om TV-stationen, visade de fem av Sällskapet Vakttornets videofilmer som då fanns tillgängliga. Byborna uppskattade i synnerhet videofilmen Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet.

Jehovas vittnen var nu etablerade i detta tidigare fientliga område. År 1993 fanns det Rikets salar i både Maripasoula och Papaïchton, och människor som levde i detta område utmed floden Maroni hade regelbundet möjlighet att lyssna till budskapet om Guds kungarike.

Utmed floden Oyapock

Vad utfördes längs landets östra gräns, där floden Oyapock rinner mellan Franska Guyana och Brasilien? År 1973  avgav Adrien Jean-Marie ett gott vittnesbörd i staden Saint Georges. Hans första besök där varade i tre dagar. Samma år återvände han två gånger och kunde organisera ett offentligt möte med 20 närvarande. Några få bibelstudier sattes i gång per brev, men det fungerade inte bra, eftersom de som studerade inte var vana att skriva brev. Också i Tampac, en marunby vid samma flod, fann broder Jean-Marie sådana som var intresserade av Bibelns budskap.

Tio år senare, 1983, sändes Etiennise Mandé och Jacqueline Lafiteau för att avge ytterligare vittnesbörd och hjälpa intresserade personer i denna avlägsna trakt. När så var möjligt, flög bröder från Cayenne till Saint Georges under veckoslut för att ge en hjälpande hand genom att delta i tjänsten tillsammans med systrarna och hålla offentliga föredrag. Men mycket tålamod krävdes innan arbetet bar frukt. Syster Mandé minns: ”Jag satte i gång flera bibelstudier. Men inom kort började prästen på orten motsätta sig vårt arbete. Somliga sade: ’Prästen sade till oss att inte lyssna på Jehovas vittnen eller ta emot er i våra hem, eftersom ni är Djävulens representanter.’ Flera av dem som jag studerade med avbröt sina studier.” Men genom ihärdighet kom resultat.

Michel Bouquet och Richard Rose, en pionjär med särskilt uppdrag, deltog också i att i detta område arbeta upp intresse för sanningen. Det hade predikats mycket i Saint Georges, men från och med 1989 fick de i uppgift att koncentrera sig på området utanför det samhället. Nyligen hade broder Rose och hans hustru privilegiet att vara de första pionjärer från Franska Guyana som fått gå igenom Gileadskolan. De tjänar för närvarande i Haiti.

När man hade fått fotfäste på Franska Guyanas del av floden Oyapocks strand, gjordes anordningar för att bearbeta  ett litet område i Brasilien på andra sidan floden. Staden Oiapoque har 10.000 invånare och ligger omkring 20 minuters kanotfärd från Saint Georges. Bröderna insåg snart att det fanns större intresse där än i Saint Georges, så de koncentrerade sig på det området. Broder Moreau minns: ”Vi brukade övernatta i den bakre delen av en affär. Vi hade det inte lätt under dessa förhållanden, även om en trevlig kvinna som kallade sig ’syster’ erbjöd oss en plats att sova på och en tunna med vatten för att tvätta oss. De unga inhemska pionjärerna skrattade när min hustru, Marylène, klagade på vattnets lukt. Alla tvättade sig i mörkret på bakgården och gick och lade sig. Följande morgon upptäckte vi till vår förskräckelse att en stor råtta hade drunknat i tunnan och flutit upp till ytan.” Men detta överskuggade inte alla de trevliga erfarenheter som de fick i förkunnartjänsten.

I Oiapoque tog broder Bouquet initiativet till att köpa en tomt. Han och broder Rose samt andra pionjärer och vänner från Cayenne byggde en Rikets sal med 80 sittplatser och en tillhörande lägenhet.

På 1990-talet kom paret da Costa, som var pionjärer med särskilt uppdrag, till Oiapoque för att hjälpa till. De bestämde sig för att besöka alla skolor och erbjuda rektorerna den praktiska boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. De bad också om tillåtelse att erbjuda denna bok till alla eleverna. Det fick de. Sedan eleverna och lärarna hade fått höra vad boken innehöll, ville de alla ha var sitt exemplar. Paret da Costa lämnade 250 böcker.

Broder da Costa rapporterar: ”Vi hade ett mycket fint samtal med befälhavaren för ett militärläger på orten, och vi erbjöd honom ett exemplar av boken Kunskapen som leder till evigt liv. Han tog emot den och bad om hjälp  med att ta itu med sina mannars dryckenskap och omoraliskhet. Vi erbjöd oss att hålla ett tal för männen. Han tyckte om denna idé och lovade att han skulle samla en liten grupp veckan därpå. När vi kom för att hålla talet, fann vi 140 soldater som väntade på oss. Alla lyssnade uppmärksamt till det vi sade. Vi lämnade 70 tidskrifter — vi hade inga fler med oss, eftersom vi inte förväntade oss att det skulle komma så många till vårt möte. Denna anordning fungerade i flera veckor. Eftersom dessa soldater inte stannar så länge på en och samma plats, förlorade vi kontakten med de flesta av dem.” Men många reagerade positivt på den hjälp som vi gav dem.

En ung kvinna vid namn Rosa hade i Brasilien studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, men hon hade inte helt och fullt hörsammat de goda nyheterna. När hon hörde talas om en möjlighet att tjäna mycket pengar genom att arbeta i en guldgruva i Franska Guyana, lämnade hon sin lägenhet och sitt studium av Bibeln och kom till Oiapoque med avsikten att komma in illegalt i Franska Guyana. Men att leva bland män i en guldgruva mitt i skogen är inte riskfritt för en kvinna. Innan hon åkte till gruvorna hjälpte en bekymrad syster i Oiapoque henne att tänka över sin situation. Hon blev djupt rörd av Bibelns råd i Matteus 6:25–34 och ändrade sig. Rosa överlämnade sitt liv åt Jehova och återvände hem. Efter att ha varit åtskild från sin man i flera år återförenades hon med honom.

Det finns nu en församling med 25 förkunnare i Oiapoque. Det de fem förkunnarna i Saint Georges utför bär också frukt. Den förste av Saint Georges invånare som tog ståndpunkt för sanningen var Jean René Mathurin. I dag tjänar han som biträdande tjänare och hans hustru som reguljär pionjär.

 Glädjefyllda sammankomster

På Bibelns tid blev Jehovas tillbedjare befallda att regelbundet komma tillsammans för att tillbe. (5 Mos. 16:1–17) På liknande sätt har sammankomster varit en höjdpunkt för våra dagars tillbedjare av Jehova i Franska Guyana. Också när det fanns få förkunnare, drog sig bröderna inte undan ansvaret att organisera sammankomster. En broder berättar: ”På 1960-talet varade våra områdessammankomster åtta dagar. Det var fyra bibliska dramer. De som deltog i dramerna måste lära sig replikerna utantill, och det lilla antalet förkunnare fick arbeta mycket hårt. Lyckligtvis brukade många bröder från Martinique och Guadeloupe komma för att hjälpa till med sammankomsterna.” Bröderna uppskattade deras närvaro mycket. Fortfarande kommer många med glädje ihåg den tid då de flesta av de inhemska bröderna for till flygplatsen för att välkomna dem som anlände från Martinique och Guadeloupe.

Dessa sammankomster var sannerligen glädjefyllda tilldragelser. Varje sammankomst var en andlig festmåltid, och bröderna kände det som israeliterna, till vilka Jehova sade: ”Ni skall glädja er inför Jehova, er Gud.” — 3 Mos. 23:40.

De mer erfarna bröderna hade mycket att göra. De organiserade sammankomsten, höll tal och agerade ofta i flera dramer. Det var inte ovanligt att en broder agerade i tre dramer och höll fem eller sex tal.

Dessutom tillagades och serverades rejäla måltider vid lunchtid. På menyn stod ibland gris, ödla, aguti, sköldpadda och bältdjur. I vissa fall var bröderna medan sammankomsten pågick tvungna att jaga eller fiska för att skaffa fram den mat som skulle serveras.

Att finna platser att ha sammankomster på har alltid varit en utmaning. I början användes familjen Valards hem.  Bröderna byggde ett skjul på gården, och varje år utvidgade man skjulet så att hela det växande antalet åhörare fick rum i det. När antalet närvarande översteg 200, blev det emellertid nödvändigt att leta efter en större lokal. De enda lokaler som de till en början kunde hyra var handbolls- eller basketbollplaner. Bröderna byggde ett stort podium och bad sammankomstdeltagarna ta med sig egna stolar. Detta var ingen lätt situation, men bröderna såg positivt på den. De yngre erbjöd gärna sin sittplats åt äldre, även om det innebar att de fick stå hela dagen.

Under flera år hyrde bröderna danslokaler och hade sammankomsterna i dem. När lördagsprogrammet var slut, måste bröderna snabbt tömma lokalen, eftersom musikerna kom för att förbereda lokalen för dansen som skulle vara hela natten. Tidigt på morgonen återvände bröderna för att städa lokalen och förbereda den för söndagens förmiddagsprogram. Detta var naturligtvis inte det slag av lokal som människor vanligtvis betraktade som passande för religiösa möten. När bröderna kom tillsammans i danslokalerna Guyana Palace, Au Soleil Levant och Au Canari, blev de hånade av människor i området. Så småningom kunde dessa lokaler emellertid inte längre rymma det växande antalet människor som kom till sammankomsterna.

Till slut bestämde sig bröderna för att bygga en egen sammankomsthall, och den skulle gå i samma stil som sammankomsthallarna på Martinique och Guadeloupe. Den hade ett ramverk i metall och tak av galvaniserad plåt. Den var stor nog att rymma omkring tusen personer, men kunde ändå lätt monteras ner. Nästa steg var att finna en tomt där denna sammankomsthall kunde byggas upp och så användas. Jean-Daniel Michotte ställde en del av sin tomt till förfogande. Den här sammankomsthallen hade man i flera år.

 Ett ovanligt byggnadsprojekt

När intresset för sanningen växte, krävdes det en större sammankomsthall. Bröderna började leta efter ett markområde stort nog att rymma en sammankomsthall med 2.000 sittplatser. Efter att ha letat i flera år fann de till ett rimligt pris en välbelägen tomt på 3 hektar. Eftersom de inhemska bröderna inte hade den nödvändiga bakgrunden inom projektering och byggnadsverksamhet, ombads avdelningskontoret i Frankrike att hjälpa till. Det planerade projektet var verkligen ovanligt. Det utfördes 1993. På endast åtta veckor byggde man en sammankomsthall på 2.000 kvadratmeter, fem Rikets salar, tre lägenheter för pionjärer med särskilt uppdrag och tre missionärshem!

Mycket av materialet skickades från Frankrike i 32 stora containrar. Traktorer, lastbilar, bussar, byggelement, galvaniserad plåt och annat byggmaterial, och även ett stort förråd mat, fanns i lasten. Regionala byggnadskommittéer i Frankrike som var engagerade i projektet arbetade mycket hårt.

Under projektets gång kom ungefär 800 bröder och systrar från Frankrike för att på egen bekostnad arbeta tillsammans med 500 inhemska bröder och systrar på fyra olika platser. Den västligaste byggplatsen låg 25 mil från den östligaste, så god kommunikation behövdes. De franska bröderna kom i skift under tvåmånadersperioden, men vid ett tillfälle arbetade 500 från Frankrike tillsammans med 422 inhemska Jehovas vittnen. Att ordna med husrum åt alla arbetarna var en utmaning. Många familjer på orten lät två eller tre franska arbetare få bo hos dem — ingen bodde på hotell. Transport åt arbetarna behövdes också. En broder berättar: ”Jag brukade ta en omväg och släppa av några arbetare på byggplatsen på väg till mitt arbete och hämtade dem sedan efter arbetet. Vi gjorde vårt bästa för att arbetarna skulle få det bekvämt.”

 Den huvudsakliga gruppen var i Matoury för att bygga sammankomsthallen (som också rymde en Rikets sal), medan andra var i Sinnamary för att bygga en Rikets sal och ett litet missionärshem. I Mana byggdes en annan Rikets sal och ett missionärshem. I det sranantongotalande området i Mana byggdes en Rikets sal med en lägenhet för pionjärerna med särskilt uppdrag. I Saint-Laurent byggdes en Rikets sal med 330 platser och ett missionärshem för sex personer. Två församlingar har sina möten i denna stora Rikets sal, som också används vid sammankomsterna på sranantongo, vilka ofta besöks av upp till 600 personer.

Efter detta stora byggnadsprojekt beslöt sig några av de franska bröderna för att bosätta sig i Franska Guyana. Förutom att de har bidragit med sina kunskaper i byggande har de också varit en välsignelse för församlingarna genom att de har tjänat som äldste, biträdande tjänare och medlemmar av byggnadskommittéer. Senare tog några del i att bygga ett nytt avdelningskontor.

Behov av ett avdelningskontor

År 1990 öppnades avdelningskontoret i Franska Guyana i ett hyrt hus i Montjoly, en stad nära huvudstaden. David Moreau förordnades att tjäna som samordnare i avdelningskontorets kommitté. Under den tid han tjänade i Martinique, vilket han gjort sedan han 1981 utexaminerades från Gileadskolan, hade han ofta fått olika uppdrag i Franska Guyana. I avdelningskontorets kommitté tjänade också Jean-Daniel Michotte, Paul Chong Wing och Eric Couzinet. Senare förordnades Christian Belotti att tjäna tillsammans med dem. Församlingarna uppskattade mycket att få vägledning från bröder i landet, vilka var mogna och väl förtrogna med deras behov.

 När avdelningskontoret öppnades, var det 1 Rikets förkunnare på 173 personer i landet. Det fanns 660 förkunnare, däribland 14 missionärer som var förordnade att tjäna i olika delar av landet. Det växande antalet förkunnare — en del år ökade det med så mycket som 18 procent — gjorde det nödvändigt att leta efter mer ändamålsenliga kontorslokaler. År 1992 flyttades avdelningskontoret till Matoury, som ligger en kort sträcka från Cayenne. År 1995 gav den styrande kretsen sitt godkännande åt att man uppförde en byggnad som var bättre lämpad för våra behov. Två års arbete behövdes för att det nya komplexet skulle bli verklighet. Detta blev verkligen till stor glädje för bröderna och dessutom till ett utmärkt vittnesbörd!

Förkunnartjänstens utmaningar

Att predika de goda nyheterna i detta land kräver hårt arbete, självuppoffring och kärlek. Uppriktiga personer som studerar Bibeln inser detta. En av dessa sade till det Jehovas vittne som studerade med henne: ”Jag kan verkligen se den kärlek och tillgivenhet som ni visar mig. I månader, ja till och med då det regnade, kom ni för att regelbundet undervisa mig och ge mig kunskap om de goda nyheterna. I gengäld skall jag därför komma till era möten varje söndag.” Det gjorde hon också och tog även med sig några bekanta.

För att nå den plats där ett studium skall ledas måste förkunnarna ibland gå över en trädstam som lagts över ett dike. Detta blir mer komplicerat när stammen delvis flyter. David Moreau gick framför en pionjärsyster och hade armarna utsträckta i luften för att hålla balansen, då han hörde ett plask bakom sig. Systern klättrade modigt upp på stammen igen, tvättade sig när hon kom fram och ledde bibelstudiet som om inget hade hänt.

 På en annan plats kom broder Bouquet med kanot till en by när tidvattnet var lågt och flodstranden utgjordes av tjock gyttja. Medan han gick mot byn, sjönk han ner till knäna i gyttjan. Efter omkring 25 meter nådde han till slut torra land. De vänliga byborna gav honom vatten som han kunde tvätta benen med, och sedan inledde han sin tjänst.

Det är inte bara avståndet till byarna och de olika språken som gör det svårt att nå indianerna. I ett försök att skydda dessa områden mot civilisationens intrång begränsar regeringen allmänhetens tillträde. Systematiskt predikande är inte tillåtet i deras byar. Men när indianer besöker närbelägna byar för att köpa sådant som de behöver, försöker Jehovas  vittnen berätta för dem om det underbara hoppet om en värld fri från sjukdom, också malaria, som är ett gissel för många här.

För somliga krävs det en stor förändring i tänkesättet för att kunna hålla tider och komma till möten på bestämda tider. För trettio år sedan bar infödingarna aldrig klockor, och ingen hade bråttom. Att komma i tid till möten var ett nytt begrepp. En syster var glad att hon kom under bönen, bara för att upptäcka att det var den avslutande bönen! Vid ett annat tillfälle frågade en missionär som predikade i Saint Georges en man om byn Régina låg långt borta. Mannen svarade: ”Inte långt.” ”Så hur långt är det då?” frågade brodern. ”Bara nio dagar att gå för att komma dit.” Denna syn på tid förklarar varför somliga, trots att de tycker om sanningen, skjuter upp ett beslut att tjäna Gud.

En del har måst välja mellan stamlagar och bibliska principer i förbindelse med familjelivet. Ibland har deras beslut att vandra på Jehovas vägar resulterat i vredesutbrott från byhövdingens sida. I en by blev den pionjär med särskilt uppdrag och hans hustru som tjänade i det området dömda till döden av byhövdingen. För att komma undan sin avrättning flydde de från byn och blev sedan förflyttade till ett annat distrikt 30 mil bort.

Trots dessa utmaningar hörsammar människor från alla miljöer och samhällsklasser inbjudan: ”Var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” (Upp. 22:17) I fjol tog som mest 1.500 i Franska Guyana del i att predika de goda nyheterna. I genomsnitt leddes 2.288 bibelstudier med intresserade. Den 19 april 2000 var 5.293 närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Det är vår innerliga bön att många fler kommer att göra sanningen till sin egen och således bli Jesu Kristi sanna lärjungar.

 [Helsidesbild på sidan 224]

[Bild på sidan 228]

Olga Laaland

[Bild på sidan 230]

Christian Bonecaze (till vänster) och Xavier Noll

[Bilder på sidan 234]

Michel och Jeanne Valard

[Bild på sidan 237]

Constance och Edmogène Fléreau

[Bilder på sidan 238]

1) En stig genom regnskogen, 2) Eric Couzinet och Michel Bouquet med förnödenheter, 3) en indianby

[Bild på sidan 241]

Elie och Lucette Régalade

 [Bilder på sidan 251]

Ett åtta veckor långt internationellt byggnadsprojekt: 1) Sammankomsthall i Matoury; Rikets salar och andra utrymmen i 2, 3) Mana, 4) Saint-Laurent och 5) Sinnamary; 6) Jehovas vittnen från Franska Guyana tillsammans med hundratals andra vittnen från Frankrike tog del i arbetet

[Bilder på sidorna 252, 253]

Avdelningskontor och Betelhem i Franska Guyana samt avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): Paul Chong Wing, David Moreau, Jean-Daniel Michotte och Eric Couzinet