Global rapport

▪ Afrika

Afrika är vår planets näst största världsdel och utgör en femtedel av jordens sammanlagda landmassa. Vid ekvatorn finner vi tropiska skogar och en mycket stor variation av vilda djur, däribland elefanter, giraffer och lejon. I norr ligger Sahara, jordens största öken. Över vad som en del har kallat den mörka kontinenten lyser Guds ords ljus allt starkare. — Matt. 4:16.

I Ghana blev sexåriga Marie av sina klasskamrater förd inför läraren, och de anklagade henne för att varken blunda eller säga ”amen” under bönerna i klassrummet. Läraren ville ha en förklaring. Marie förklarade lugnt: ”Ni ber till Jesus, men när jag har studerat Bibeln hemma har jag lärt mig att vi skall be bara till Jehova genom Jesus. Hur skulle jag då kunna säga ’amen’ när ni ber?” Läraren blev förbluffad och sade till klassen: ”Låt henne vara, hon är ett Jehovas vittne.” Maries mor skickade sedan läraren ett exemplar av boken Min bok med bibliska berättelser. Läraren använder den som lärobok under sina lektioner i bibelkunskap.

Alfred, som bor i Guinea, fick kontakt med sanningen 1996 och skaffade en del biblisk litteratur. Han återvände  ganska snart till sin hemby. Hans kortvariga kontakt med Jehovas vittnen hade övertygat honom om att det var hans skyldighet att berätta för andra vad han visste. Alfred skrev till vittnena, och medan han väntade på svar, bestämde han sig för att bygga en Rikets sal. År 1998 byggde han en enkel Rikets sal, men byinvånare rev ner den. Han byggde ännu en, men den blev också raserad. Samma sak hände en tredje gång.

Alfred tog upp saken med byhövdingen. Det anordnades ett möte mellan Alfred och alla hans motståndare. Hövdingen lyssnade noggrant och gav sedan Alfred rätt att bygga en Rikets sal och gav honom en jordbit invid huvudvägen vid byns infart. Alfred och Daniel, som han studerade Bibeln med, byggde på 14 dagar en ny Rikets sal av bambu och andra material från skogen.

Så snart som Rikets sal var färdig började de hålla möten där och gick igenom de broschyrer de hade. Byhövdingen var regelbundet närvarande. När avdelningskontoret fick höra talas om detta, ordnade man med att pionjärer med särskilt uppdrag regelbundet kom på besök och gav undervisning i hur man leder bibelstudier och hjälper dem som visar intresse. När kretstillsyningsmannen besökte byn, lyssnade 69 av byns 400 invånare till hans tal.

Joshua och Susan, som bor i västra Kenya, var med om en allvarlig bilolycka och blev därför inlagda på sjukhus. De fick besök av vänner från den kyrka de tillhörde, och dessa sade att olyckan måste ha varit ett straff från Gud. Men eftersom paret hade läst Bibeln tillsammans med tidskrifter de fått från Jehovas vittnen, visste de att Gud inte orsakar sådana olyckor. De sade till besökarna att om de inte kunde ge någon annan tröst, så skulle de inte komma tillbaka. Paret tog kontakt med Jehovas vittnen med en gång efter det att  de lämnat sjukhuset. I november började båda två i tjänsten på fältet, och i februari 2000 blev de döpta. Joshua är kontinuerlig hjälppionjär, och Susan var hjälppionjär i april.

Otis tog del i inbördeskriget i Liberia. En dag var han och en ”vän” på väg till ett grannland för att sälja en bil som de stulit. Men Otis ”vän” körde med avsikt över honom och försvann sedan med bilen. Otis bröt benen och skadade ryggmärgen. Han blev lemlästad och förlamad från höfterna och neråt. Han funderade ofta på att begå självmord, men saker och ting förändrades när en pionjär med särskilt uppdrag började studera Bibeln med hans far. När Otis låg förlamad på sin säng och hörde det hoppfulla budskapet från sin fars rum, blev han glad. Han bad att studiet skulle hållas i hans rum, så att han kunde ta del i det. Otis blev berörd av det han fick lära sig och gjorde förändringar i sitt liv. Han slutade röka och började förändra sin personlighet. Otis oroar sig inte längre för sin invaliditet. Han är nu en förkunnare av de goda nyheterna och är ständigt beredd att tala om sitt hopp med alla som passerar förbi där han bor. När han blev tillfrågad om vad det var som övertygade honom om att han verkligen hade funnit den sanna religionen, förklarade han att det var det personliga intresse som Jehovas vittnen visade honom. Otis sade: ”Jag fick besök av dem varje dag. Det gjorde att jag fick mitt människovärde tillbaka.”

En man vid namn Avelino prenumererade på våra tidskrifter, men det fanns inget Jehovas vittne i den del av Moçambique där han bodde. Med tiden kom ett bibelstudium i gång per brev. Avelino började dela med sig till andra av sin nyvunna kunskap. Det dröjde inte länge förrän en grupp började träffas för att tillsammans läsa artiklar i tidskriften Vakttornet och boken Resonera med hjälp av Skrifterna. När några av bröderna fick veta det, begav de sig till  området för att predika. Till sin förvåning fann de att gruppen bestod av 30 personer. Det hölls ett offentligt föredrag, och 90 var närvarande. Vid nästa sammankomst i Nampula var tio från gruppen närvarande. En av dem stannade kvar i staden och läste hela boken Kunskapen som leder till evigt liv på en vecka. Eftersom det fanns ett sådant intresse, flyttade två reguljära pionjärer till det här området. Gruppen gör mycket stora framsteg.

Rwanda hade i juni ett nytt förkunnarrekord på 7.435. Under tjänsteåret tog i genomsnitt en förkunnare av fem del i någon form av heltidstjänst varje månad. Det leds mer än 12.000 bibelstudier, och 30.716 var med vid Åminnelsen. Under de senaste fyra åren har det byggts och överlämnats 51 Rikets salar, och ytterligare 115 planeras. Trots byggbehovet använder förkunnarna i genomsnitt omkring 20 timmar i månaden i tjänsten på fältet.

En ung man i Gambia hoppades få flytta till Canada och utbilda sig till pingstpastor. Under tiden arbetade han som sekreterare i områdets pingstkyrka. Han och hans fru tackade ja till att studera broschyren Vad kräver Gud av oss? Under studiet blev de bekanta med utmärkande drag hos Nya Världens översättning, bland annat ”Bibliska ämnen för samtal” längst bak i Bibeln. Efter det sjöng de inte som de tidigare hade gjort religiösa sånger varje morgon. De gick i stället igenom ett av de angivna ämnena och slog upp de bibelställen som det hänvisades till. När den unge mannen fick ett brev från kyrkan med en inbjudan till en tvåårig kurs på ett seminarium i Canada, blev hans reaktion: ”Varför skulle jag behöva det här? Vi har sanningen nu!” Han och hans fru blev döpta sedan de hade studerat Bibeln i sex månader, och nu delar de med sig till andra av de underbara sanningar som de lärt sig och som de själva haft så stor nytta av.

 ▪ Nord-, Central- och Sydamerika

Detta område uppfattas som två världsdelar. Det sträcker sig från det extremt kalla Arktis genom de heta och fuktiga tropikerna till Antarktis. I Sydamerika finner man fler arter av växter och djur än någon annanstans på jorden. På båda kontinenterna predikas de goda nyheterna med stort nit.

En man i Bolivia försummade verkligen sin fru och sina två barn. Han hade djupt rotade laster, bland annat missbrukade han alkohol och tuggade blad från kokabusken. Han tackade ja till ett bibelstudium, och steg för steg övervann han sina dåliga vanor. Eftersom han var upprörd över att hans fru absolut inte ville vara med vid hans bibelstudium, sade han till henne att han skulle sluta studera och återgå till sitt tidigare levnadssätt. Det gjorde hans fru förfärad, eftersom hon mycket hellre ville ha honom som den äkta man han nu hade blivit. Hon frågade honom varför han kände sig så nedslagen. Han berättade att han inte ville gå till Rikets sal utan sin familj. När hustrun fick veta det, gick hon med på att studera Bibeln. Hon var också med vid den områdessammankomst där hennes man blev döpt.

 Predikoarbetet bland Brasiliens uppskattningsvis 1.700.000 döva ökade farten under tjänsteåret 2000. Arton pionjärer med särskilt uppdrag som är kunniga i brasilianskt teckenspråk har som distrikt fått tätorter där det bor ganska stora grupper döva. Genom att ett arbetslag som behärskade detta teckenspråk bildades i september 1999 blev det dessutom vid områdessammankomsten ”Ordets görare” för första gången möjligt att presentera en videofilm med det bibliska dramat, huvudtalen och sångerna. Man håller på att framställa fler videofilmer på teckenspråk för att hjälpa döva att få större uppskattning av Bibelns sanningar. Det finns nu över hela Brasilien 16 församlingar och 87 grupper som använder teckenspråk.

Efter att ha studerat sociologi vid ett universitet i fyra år skrev Michael in sig på ett romersk-katolskt prästseminarium i Toronto i Canada. Han hoppades bli präst. Michael kommer ihåg att en romersk-katolsk monsignore, som var lärare, inför klassen förklarade att man kan vända sig till Gud i bön på flera olika sätt, inte bara genom Kristus Jesus. Michael protesterade mot honom och citerade Jesu ord i Johannes 14:6: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Läraren svarade skarpt att hans elever skulle lämna bibeltolkningen till honom och i stället inrikta sig på att undersöka annat.

Michael ringde till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Canada och bad om andlig hjälp. Han ville studera två gånger i veckan, och ibland gick man vid studierna igenom två kapitel i boken Kunskapen som leder till evigt liv. Michael lämnade senare den religiösa skolan och fick arbete på ett kontor. Den 9 oktober 1999 blev han guidad i avdelningskontorets byggnader i Canada. Detta visade sig ha en god inverkan på honom, eftersom han därefter bestämde sig  för att vara med vid alla församlingsmöten, göra anteckningar och ge meningsfulla kommentarer. Michael blev döpt den 19 februari 2000 och är sedan september reguljär pionjär.

En syster i Costa Rica blev modfälld på grund av sina många problem och svårigheter. På grund av en olycka är hon rullstolsburen. Sedan hennes mor dog tar hon ensam hand om sin blinde och mentalt handikappade far och sin vuxna syster och vuxne bror, som också är mentalt handikappade. Sittande i sin rullstol lagar hon mat, städar huset, tvättar kläderna och tar vård om familjen på annat sätt. Hon ville ta del i tjänsten så mycket som möjligt, och därför hjälpte de äldste i församlingen kärleksfullt henne att analysera sina möjligheter. Ett förslag var att hon varje dag skulle köra ut med rullstolen på trottoaren och sitta där 20 till 30 minuter. Det är många människor som passerar hennes hus på väg till den närbelägna busshållplatsen. Hon blev uppmuntrad till att tala med dem och erbjuda traktater eller tidskrifter och även göra återbesök hos dem som ofta passerade förbi. Hon gjorde precis så. Hon tänkte mycket på aposteln Paulus uttalande i Romarna 1:14, 15: ”Både till greker och till barbarer, både till visa och till oförståndiga står jag i skuld: därför är jag för min del ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom.” Den här systern insåg att också hon stod i skuld till sina medmänniskor. När hon nu talar om sin del i predikoarbetet, syns det tydligt att hon verkligen har funnit glädje och tillfredsställelse i sin heliga tjänst.

I Ecuador försökte ett missionärspar nå så många som möjligt i Guayaquils centrum. Ett stort höghus hade rigorösa säkerhetsanordningar, och därför hade det inte varit möjligt för dem att komma in i det. De hade kunnat vittna för omkring 20 anställda och vakter, till största delen genom porttelefon, men de hade inte talat med någon av lägenhetsinnehavarna. Därför beslöt de sig för att tala med den som  hade ansvaret för byggnaden. Sedan missionärerna förklarat att syftet med deras besök var att stärka de moraliska och andliga värderingarna inom familjen, svarade föreståndaren: ”Det här borde alla lyssna till!” Han dikterade sedan för sin sekreterare följande meddelande och bad henne sätta upp det på anslagstavlan: ”Fru Gabi März kommer på söndag eftermiddag att besöka lägenheterna i det här huset i ett undervisningsarbete med syftet att stärka moraliska värderingar. Om tiden inte passar, var då vänliga meddela mig. Föreståndaren.”

Missionärerna började högst upp, och där satte de i gång ett bibelstudium med en skolinspektör. På våningen under satte de i gång tre studier. En familj var med vid Åminnelsen och besökte senare avdelningskontoret. Missionärerna satte i gång sammanlagt 16 bibelstudier i detta väl bevakade och skyddade hus, som ingen tidigare hade kunnat besöka.

Jessica, som är 15 år och reguljär pionjär, bor i Peru. Hon är det enda vittnet i sin familj. Skorna som hon använde i tjänsten var utslitna, och hon bad sin far om ett par nya skor. Fadern snäste: ”Låt Jehova förse dig med skor!” Hon gick ut i tjänsten i sina utslitna skor, men på hemvägen passerade hon förbi det hus där en broder som är skomakare bor. Brodern ropade på henne och sade: ”Du kan väl komma in. Jag har gjort något till dig i dag!” Han räckte henne sedan ett par nya skor. Hennes far, som var förvånad över att hon hade ett par nya skor på sig, frågade varifrån hon fått dem. Jessica svarade: ”Jehova gav mig dem!”

Det utländska fältet i USA utvidgas ständigt. Över 16.000 förkunnare är engagerade, och utöver engelska och spanska använder de sig av 31 språk. Under tjänsteåret 2000 bildades elva nya utländska församlingar, däribland de första församlingarna i USA där språken kambodjanska och hmong talas.

 ▪ Asien

Detta är jordens största världsdel, och klimatet varierar från polarklimat till tropiskt klimat och därmed också växtligheten. I Asien finns Tibetanska högplatån, och där ligger de högsta bergen på jorden. Stora människoskaror i Asien har ännu inte fått höra de goda nyheterna, men mycket görs för att nå så många som möjligt. I det här avsnittet tar vi också med erfarenheter från öarna Japan och Taiwan, eftersom de är nära förbundna med det asiatiska fastlandet.

I Bangladesh var 140 närvarande vid områdessammankomsten ”Guds profetiska ord” i huvudstaden, Dacca. Vännerna städade sammankomstlokalen och dekorerade sedan podiet med blommor. En av dem som arbetade i byggnaden sade: ”Under mina 14 år här har jag aldrig sett ett så organiserat och rent folk som ert. Ni har gjort lokalerna rena och heliga.”

Det internationella brödraskapet har kärleksfullt gjort anordningar för att hjälpa till att bygga Rikets salar, och det har i Indien medfört att 250 Rikets salar har kunnat byggas eller renoveras. Denna anordning har sporrat vännerna  där i landet att göra allt de kan för att hjälpa till. En äldre broder skänkte en tomt på omkring 420 kvadratmeter till en Rikets sal. Men de bröder som inspekterade tomten fann att den inte var lämplig, eftersom den skulle översvämmas under monsunregnen. När de berättade detta för den äldre brodern, visade han dem all mark han ägde och bad dem välja ut den tomt som skulle passa bäst till en Rikets sal. Han sade: ”Innan jag dör skulle jag vilja se en fin Rikets sal här, och jag är villig att ge allt jag har för att få göra det.”

För Kim Hyo-sook, som bor i Söul i Korea, gav pionjärtjänsten ingen större glädje eller framgång, och därför föreslog kretstillsyningsmannen att hon skulle skaffa ett personligt distrikt. Hon sade: ”Jag följde rådet, och snart blev jag bekant och vän med dem som bodde på mitt distrikt. Jag anpassade tiden för mina besök till vad som var bäst för dem. Det ledde till att antalet återbesök jag gjorde ökade från 35 till över 80 per månad, och jag har sju bibelstudier. Nu känner jag verklig glädje i pionjärtjänsten.”

Sam, som bor i Israel, är den ende eleven i sin skola som är ett Jehovas vittne. Han var också den ende eleven i sin klass som inte ville ta emot en kopia av en stulen skrivning inför ett prov. Efter provet fick rektorn reda på att hela klassen utom Sam hade fuskat. Han fick högsta betyg på provet. Det som hände ledde till att ett gott vittnesbörd blev avgivet för en klass som bestod av både katoliker och muslimer och för deras lärare.

En 83-årig syster i Japan planerade att resa med snabbtåget för att besöka sin son. När hon samlade ihop några av de senaste tidskrifterna till honom, kom hon ihåg att hon hade många tidskrifter som hon inte hade lämnat ut, och därför stoppade hon ner dem i sin väska. Hon hade lagt märke till att resenärer blev uttråkade under långa  resor, och hon funderade på om hon skulle kunna lämna några tidskrifter på tåget. Under resan frågade en man som satt bredvid henne vad det var hon läste så flitigt. Han tog med glädje emot tidskrifter och började läsa dem med intresse. Några andra passagerare som såg det bad också att få tidskrifter. När hon kom fram dit hon skulle och fann att hennes son ännu inte kommit för att möta henne, använde hon tiden till att vittna för människor som väntade på olika tåg. Då hennes son kom hade hon lämnat 40 tidskrifter och hade inga kvar till honom!

I Mongoliet har buddhismen under lång tid varit den rådande religionen, men trots det är många människor ateister. Just för detta land utarbetades en fyrsidig traktat med titeln How Precious Is Life to You? Den här traktaten tar upp farorna med rökning, ett ämne som verkligen berör allmänheten. En speciell kampanj genomfördes under november och december 1999, och alla 22 förkunnarna deltog. Nästan ingen vägrade att ta emot ett exemplar. Under de första tio dagarna delades nästan 10.000 traktater ut i huvudstaden, Ulan Bator. Många myndighetspersoner talade berömmande om kampanjen. Den här speciella verksamheten omnämndes flera gånger både i TV och radio och i artiklar i tre tidningar. En hel del bibelstudier sattes i gång.

Sanningen når ut till de mest avlägsna platser. I Kazakstan finns det en straffkoloni med mer än 1.000 fångar. Två Jehovas vittnen besökte 1997 fängelsedirektören för att få tillåtelse att besöka och resonera om Bibeln med några fångar, som hade skrivit till Jehovas vittnens kontor. En kort tid därefter började Jehovas vittnen studera med 20 av fångarna. Fyra av dem blev 1998 odöpta förkunnare och fick tillåtelse att hålla församlingsmöten. När fängelseledningen såg den goda inverkan Jehovas vittnens  undervisning hade på fångarna, gav de förkunnarna tillåtelse att via internradio sända ut bibliska föredrag till fångarna. Alla fångar har nu möjlighet att lyssna till dessa sändningar.

De ansvariga för straffkolonin har blivit mer och mer övertygade om att Jehovas vittnens religion inte bara är en mask, som man sätter på sig när det passar. Det hände något som hjälpte dem att inse det. Fångarna får inte ha pengar, eftersom praktiskt taget allt finns att köpa — till och med narkotika. Men en av fångarna fick regelbundet pengar i paket som skickades till honom. När han gjorde andliga framsteg, började hans genom Bibeln övade samvete att oroa honom. Vid ett tillfälle erbjöd han den äldste som besökte straffkolonin lite pengar. Tanken var att det skulle utgöra ett bidrag till predikoarbetet, men äldstebrodern vägrade att ta emot det, eftersom han visste att det var emot fängelsets bestämmelser att föra ut pengar därifrån. Brodern sade helt enkelt till den unge mannen: ”Gör med pengarna som du känner dig manad av ditt samvete.” Fången gick till vaktchefen, lade pengarna på hans bord och sade: ”Bibeln har påverkat mitt samvete, så att jag inte längre kan ha kvar de här pengarna. Gör vad du vill med dem.” Vakten blev så förvånad att han sade: ”Under alla mina 20 år här i fängelset har jag aldrig sett någon frivilligt lämna ifrån sig sina pengar!”

En syster undervisade i en skola i Malaysia. Hon kom vid ett tillfälle att tala med en arbetskamrat om Jehova och hans löften. Denna kvinna sade att hon kände sig mycket nedslagen, eftersom de gudar hon tillbad inte hade hjälpt henne att lösa hennes problem. Hon bad till Buddha, olika kinesiska gudar och även till Jesus Kristus. Ingenting tycktes hjälpa.

 Kvinnan plågades av demonerna både dag och natt. Hon fick väldigt lite sömn om nätterna. Under dagarna störde andarna henne i hennes arbete, och hon kunde inte sköta det på rätt sätt. Hennes liv var så eländigt att hon tog kontakt med andemedier, men det gjorde bara saken värre.

Systern berättade för sin arbetskamrat att det i Ordspråken 18:10 står att ”Jehovas namn är ett starkt torn”. Han skyddar dem som anropar hans namn i tro. Systern uppmuntrade henne att be till Jehova Gud när demonerna oroade henne nästa gång.

Nästa dag berättade arbetskamraten för systern att hon hade anropat Jehova om hjälp och att demonerna hade lämnat henne. Ett bibelstudium sattes i gång, och kvinnan gjorde snabba framsteg. Hon kastade bort allt som hade med falsk religion att göra, och demonerna slutade att störa henne. Hon blev döpt vid en kretssammankomst nyligen.

Under nästan 50 år har unga män bland Jehovas vittnen på Taiwan tillbringat långa perioder i fängelse på grund av sin beslutsamhet att bevara sin kristna neutralitet. Under de senaste åren har det varit en häpnadsväckande utveckling. Eftersom fler män än vad militären skulle kunna ge effektiv övning inkallades, togs beslutet att lagarna angående allmän värnplikt skulle ändras så att några av dem i stället skulle kunna ta del i civilt arbete. Myndigheterna tog reda på vad andra länder gjort för att tillmötesgå dem som på grund av sitt samvete inte kan göra militärtjänst. Vapenvägrare som i stället för fängelse vill delta i en av myndigheterna anordnad civiltjänst måste visa det genom att fylla i en ansökan. Denna nya anordning gör att de som under 33 månader tar del i sådan alternativ tjänst får ledigt under veckosluten och troligen de flesta kvällar, och på så sätt kan de ta del i andlig verksamhet.

 ▪ Europa

Även om Europa under lång tid har betraktats som en världsdel, skjuter det egentligen ut åt väster som en kolossal halvö inom Eurasien. För nästan 2.000 år sedan förde aposteln Paulus de goda nyheterna till södra Europa. Detta kraftfulla budskap fortsätter som du kommer att se att ha framgång i den här delen av jorden.

En syster satt en dag i en park i Zagreb i Kroatien. Hon lade märke till en ung man, som gömde sig bland buskarna. Han var blek och skakade, så hon trodde att han var sjuk. Hon gick fram till honom och sade: ”Om du känner dig dålig, skall jag gärna hjälpa dig till en läkare.” Trots att han fortsatte att skaka, sade han att han mådde utmärkt. Hon frågade då: ”Är du hungrig? Skall jag skaffa dig något att äta?” Han svarade: ”Nej. Var snäll och håll dig borta från mig. Polisen letar efter mig, och de skulle kunna misstänka att vi har något med varandra att göra.” Systern frågade: ”Vad har du gjort?” Han erkände då att han hade rånat en affär och sade: ”Jag har allt i fickan. Jag är verkligen rädd för polisen och att hamna i fängelse.” Systern tyckte synd om honom och ville hjälpa honom. Hon bad honom sätta sig bredvid henne, så  att de kunde resonera om problemet. Hon sade att han med Jehova Guds hjälp skulle kunna veta vad han skulle säga, när han gick tillbaka till affären som han rånat. Han lyssnade uppmärksamt, men han skakade fortfarande av fruktan. Hon gav honom rådet: ”Sök upp föreståndaren och erkänn att du tog pengarna och säg att du nu vill lämna tillbaka dem.” Medan de samtalade, passerade en av systerns grannar förbi och nämnde hennes namn. Det var på det sättet mannen fick veta vad hon hette.

En kort tid senare blev systern förvånad över att i lokaltidningen finna ett brev riktat till henne. Brevet löd: ”Fru Barica! Jag är mycket tacksam för det goda råd du gav mig. Tack, tack, tack — du räddade mig från att hamna i fängelse. Jag kan inte tacka dig personligen, eftersom jag inte känner till din adress. Men jag skriver till dig, så att många andra som kanske hamnar i en liknande situation kan läsa det här och vända sig till den sanne Guden, Jehova, som ger hjälp! Jag gick tillbaka med pengarna. Föreståndaren sade att den stulna penningsumman var 1.500 kunas. Men jag tog fram 1.700 kunas ur fickan. Han sade att jag kunde behålla 200 kunas, eftersom den summa som fattades var 1.500 kunas. Jag svarade: ’Nej, jag hade inte en enda kuna i min ficka — ingenting att ens köpa bröd för.’ Då började föreståndaren att plocka till mig en del varor. Han sade: ’Dessa 200 kunas är dina.’ Dessutom gav han mig 500 kunas, två limpor, två mjölkpaket, fem små förpackningar yoghurt, fem hekto salami och en del barnmat. Han sade: ’Jag gör detta därför att du är en ärlig man och erkänner ditt misstag.’ Jag kan bara tacka Gud och dig för att det hela inte slutade i fängelse för mig. Än en gång vill jag säga tack, tack så mycket!”

En av de större hamnarna i Europa ligger i Danmark, i Köpenhamn. Varje år lägger mer än 2.000 fartyg förutom färjor till i hamnen. När förkunnare kom ombord på  ett fartyg och frågade några i besättningen om de kände till Jehovas vittnen, svarade de jakande. Sedan tillade de att det till och med fanns ett Jehovas vittne ombord. Förkunnarna ville då träffa sin medtroende. När de gjorde det, fick de veta att han ännu inte var döpt. Han kom från en liten ö i Stilla havet som bara hade 2.000 invånare. Där fanns inga Jehovas vittnen, men han hade lärt känna sanningen genom den litteratur han fått i olika hamnar världen runt. Han hade själv läst litteraturen och hade också tagit den med hem till sin fru. De var båda överens om att de funnit sanningen. Han var angelägen om att berätta för den övriga besättningen om vad han hade lärt sig. Han fick en prenumeration på våra tidskrifter, och förkunnarna lovade att informera närmaste församling om var han och hans fru bodde.

Förkunnare i Bremerhaven i Tyskland besöker regelbundet hamnen för att erbjuda litteratur till dem som arbetar på fartygen och till chaufförer som lastar på eller av sina långtradare. En broder berättar att han träffat långtradarchaufförer från 48 länder. Han säger: ”För att alla dessa människors behov skall kunna tillgodoses har vi ett förråd av litteratur i bilen på 39 språk.” Flera chaufförer från Ryssland som arbetat i hamnen har varit med vid möten. En söndagseftermiddag fann Fred och Christian att ett av världens största passagerarfartyg låg i torrdocka. Fartyget hade en besättning på 950 personer, och de kom från 50 länder! När förkunnarna kom ombord, träffade de en sjöman från en ö i Stilla havet, och han frågade: ”Har ni den gula boken som har färggranna bilder?” Han menade Min bok med bibliska berättelser. De hade inte det, och det syntes att sjömannen blev besviken. När de hade lämnat all litteratur de hade, körde därför Fred till Betel i Selters — en resa som tar minst tio timmar fram och tillbaka — för att skaffa mer litteratur. Nästa dag lämnade de 900 tidskrifter, 300 broschyrer och 850 böcker till besättningen! Fred fann också den vänlige sjömannen och  gav honom den gula bok som han ville ha. ”När han förstod att vi hade kört mer än 100 mil för att skaffa boken”, berättar Fred, ”fick han tårar i ögonen.”

I början av 1998 gjorde en liten privat radiostation i Luxemburg en intervjuundersökning per telefon bland sina lyssnare, och de frågade dem om deras mål i livet och deras framtidsutsikter. Telefonnumren valdes ut slumpmässigt. När radioreportern slog ett av numren, blandade han ihop riktnumrets siffror och upptäckte sedan att han talade med en kvinna som bodde i närheten av Nürnberg i Tyskland, 40 mil därifrån. Han blev imponerad av hennes allmänbildning och positiva syn på livet och frågade henne hur hon hade fått en så fin inställning. Hon förstod att det här var en oväntad möjlighet att så Rikets säd och talade därför om att hon var ett Jehovas vittne. Samtalet väckte intervjuarens nyfikenhet, och systern lovade att ringa honom senare. Hon gjorde det upprepade gånger under de följande två månaderna. Hon berättade mer om Gud, livet och Jehovas vittnen, och hon kunde besvara många av hans frågor. Det väckte intresset hos reportern, och han ville veta mer. Han ringde till en församling i Luxemburg och bad om ett bibelstudium och uppgifter om mötestider. När han kom till Rikets sal, gjorde den varma atmosfären och det vänliga välkomnandet intryck på honom. Hans studier av Bibeln fick på så sätt en bra start.

Tretton månader efter det första samtalet med systern i Tyskland blev han döpt. I oktober 1999 blev han reguljär pionjär. Vilket gott resultat av att den tyska systern talade om att hon var ett Jehovas vittne och sedan utnyttjade möjligheten att så Rikets säd.

I Portugal väcktes Antonios intresse för Bibelns budskap genom samtal han hade med sin köttslige bror, som är ett Jehovas vittne, när han kom på besök. Antonio längtade efter att få veta mer om Bibeln. Han bad innerligt om hjälp.  Det dröjde inte länge förrän två Jehovas vittnen besökte honom och började studera Bibeln med honom. Den kunskap Antonio fick gjorde att han började göra förändringar i sitt liv, så att det skulle stämma överens med Guds vilja. För det första fick hans samvete honom att sluta jaga, en sysselsättning som han verkligen tyckte om. Senare, när han förstod frågan om kristen neutralitet, bestämde han sig för att avgå som borgmästare, en befattning han haft i 15 år. Han utsattes för påtryckningar till att ta tillbaka avskedsansökan, men orden i Jakob 4:4 gav honom styrka att hålla fast vid sitt beslut. Han och hans fru gjorde snabba framsteg, när de fördjupade sitt förhållande till Jehova och började vara med vid församlingsmötena. Det dröjde inte länge förrän de tog del i tjänsten på fältet och blev döpta.

Från Spanien kommer erfarenheten om en broder som på grund av sin tro blev trakasserad av en arbetskamrat för många år sedan. Arbetskamraten förlöjligade och kritiserade broderns religion under flera månader. Brodern nådde en punkt då han kände att han inte kunde uthärda längre, så han bad Jehova hjälpa honom att på ett Kristuslikt sätt uthärda den svåra situationen utan att återgälda ont med ont. Till broderns förvåning ändrade arbetskamraten sin inställning. Han bad till och med om ursäkt och lovade brodern att aldrig mer tala illa om Gud inför honom. Strax därefter slutade arbetskamraten på företaget.

Det dröjde 24 år innan brodern träffade sin före detta arbetskamrat igen. Den här gången var det i den Rikets sal dit brodern kom för att hålla ett föredrag. Arbetskamraten berättade att han hade studerat Bibeln och blivit ett döpt Jehovas vittne. Han berättade dessutom att han aldrig, trots att det hade gått många år, hade glömt ”det Jehovas vittne som med så stort tålamod hade uthärdat att ständigt få sig själv och sin Gud förlöjligade”.

 ▪ Jordens öar

Jordens öar varierar mycket i storlek och betraktas inte som världsdelar, vilka är mycket större. Även om vi har tagit med ökontinenten Australien här, är Grönland, som omfattar ett område på 2,2 miljoner kvadratkilometer, den största ön. De minsta öarna täcker en yta på mindre än ett stadskvarter. Däremellan i storlek finns det tusentals öar. Här följer några erfarenheter från dessa områden.

I Australien träffade en syster i arbetet från dörr till dörr en kvinna som inte visade något större intresse för Guds ord. Även om kvinnan tog emot en traktat, trodde systern inte att ett återbesök skulle få något större resultat. Systern fortsatte ändå med att försöka träffa kvinnan hemma, först utan att lyckas. När systern till slut träffade henne igen, berättade kvinnan att hon efter systerns första besök hade köpt en dyr bibel. Systern satte i gång ett bibelstudium med henne. Kvinnan gör nu stora förändringar i sitt liv för att vara i överensstämmelse med kristna principer. Hon är med vid alla möten.

 En broder som predikade från hus till hus i Dominikanska republiken träffade en kvinna i 60-årsåldern. Vid slutet av samtalet räckte han fram handen för att säga adjö. När kvinnan inte räckte fram sin hand, förstod han att hon var blind. Brodern lovade att komma tillbaka.

När han gjorde återbesök, sade kvinnan att hon hade talat med sin dotter om hur förvånad hon var över att någon hade visat henne intresse trots att hon var blind. Hon berättade sedan att hon hade fått veta att det inte fanns något hopp om att hon skulle få synen tillbaka. Brodern talade då om hoppets Gud och läste för henne några av Bibelns berättelser om hur Jesus gav blinda synen tillbaka. (Matt. 9:27–30) Det gjorde djupt intryck på henne.

Brodern kontaktade en organisation för blinda för att ta reda på om det gick att göra något för kvinnan. När hon kom dit på en avtalad tid, fick hon veta att en operation troligtvis skulle återställa hennes syn. Operationen blev framgångsrik. Hon fortsatte hela tiden att studera Bibeln. Efter operationen började hon läsa Min bok med bibliska berättelser, och hon läste den på några veckor. Sedan studerade hon broschyren Vad kräver Gud av oss? och boken Kunskapen som leder till evigt liv. Hon var regelbundet med vid mötena innan hon blev opererad, och efter det att hon fått synen tillbaka missar hon inte ett enda av dem. Hon började berätta för andra om vad hon lärt sig och om den hjälp hon fått att återfå sin syn. Hon döptes vid områdessammankomsten 1999.

När en syster förkunnade på ön Réunion, erbjöd hon våra tidskrifter till en kvinna. Kvinnan svarade: ”Jag har ingen nytta av dem, jag kan inte läsa.” Systern erbjöd sig att lära henne läsa, och hon tackade ja med glädje. När systern  gick tillbaka, tog hon med sig broschyrerna Apply Yourself to Reading and Writing och Du kan få leva på jorden för evigt! De använde en halvtimme vardera till läsundervisningen och bibelstudiet. Kvinnan gjorde snabba framsteg både i att läsa och i att förstå sanningen.

Hennes barn försökte hindra henne från att studera, men kvinnan sade till dem att hon skulle fortsätta. Efter en tid fortsatte hon i ”Kunskapsboken” och började regelbundet vara med vid mötena. Hon blev nyligen döpt. Hon är nu läskunnig och kan därför läsa Bibeln och på Bibeln grundad litteratur.

En syster satte i gång ett bibelstudium med en ung kvinna, Hina, på Nordön på Nya Zeeland. Efter att ha studerat två gånger i broschyren Vad kräver Gud av oss? sade Hina till systern att hon ville bli ett Jehovas vittne och att hon skulle lämna sin pojkvän, en framträdande medlem av ett gäng. Hon talade modigt med honom och berättade om sina planer. Till hennes förvåning svarade han: ”Gör som du har tänkt.”

Senare ändrade sig pojkvännen och planerade att hämnas inte bara på Hina, utan också på Jehovas vittnen. Han bestämde sig för att genomborra Rikets sal med kulor. Men en som tidigare hade tillhört gänget föreslog att pojkvännen skulle vara med vid ett möte och undersöka Jehovas vittnen innan han bestämde sig för något så drastiskt. Pojkvännen höll med om det, och den kvällen var han närvarande vid skolan i teokratisk tjänst. Han blev så imponerad att han ringde till ett möte som gängmedlemmarna hade för att tala om för dem att han nu ville bli ett Jehovas vittne! Vid ett högtidligt möte som gängmedlemmarna senare hade grävde han ner sitt emblem (hans medlemsbevis  som gängmedlem) och visade på det sättet att han lämnade sitt tidigare liv, som bland annat innebar narkotikamissbruk och illegal alkoholförsäljning. Han och Hina är regelbundet med vid mötena. De är nu gifta, och Hina blev nyligen döpt. Hennes man har också bestämt sig för att uppfylla kraven för att bli döpt.

Avdelningskontoret på Trinidad satte i gång en särskild kampanj med Vakna! för 8 och 22 februari 2000. Det första numret innehöll en serie artiklar om faderlösa familjer, och det andra behandlade självmord. De man ville nå med kampanjen var bland annat organisationer som arbetar med sociala frågor, polisen, skolor, tjänstemän på kommunal och statlig nivå, parlamentsledamöter och andra som skulle kunna vara intresserade av dessa ämnen.

En ofullständig rapport visar att man lämnade 14.941 tidskrifter, 1.374 böcker och 90 broschyrer. Kampanjen ledde till att det gjordes 860 återbesök och att 29 bibelstudier sattes i gång. De flesta av dessa var människor som man troligen inte skulle ha fått kontakt med genom de vanliga predikometoderna. Flera myndighetspersoner och departement skickade brev som gav uttryck för uppskattning av Jehovas vittnens arbete. Justitiedepartementets brev utgör ett exempel på hur reaktionen var. Det löd: ”Tack för gåvoexemplaren av . . . tidskriften Vakna! . . . De var verkligen upplysande. Vi skulle därför vara tacksamma om vi kunde få sex exemplar till för spridning till de olika avdelningarna inom departementet. Om ni dessutom skulle ha något material som understöder våra strävanden på familjelivets område, skulle vi uppskatta om ni också ville sända oss det.” Brevet var undertecknat av justitieministern själv.