Curaçao

Öarna Aruba, Bonaire och Curaçao är kända som ABC-öarna. De har sin egen särpräglade skönhet där de ligger utanför Venezuelas kust. De liknar inte de andra karibiska öarna, som har sin frodiga grönska. Nej, här ligger skönheten i ödsligheten, de hemlighetsfulla skuggorna om natten och de skarpa, kontrasterande färgerna om dagen.

Eftersom det regnar ganska lite, domineras landskapet av de jättelika kaktusar som växer i stor mängd där, och praktfullast är kanske kadushin. Dividiviträdet, som känns igen på sin märkliga, av vinden böjda krona, frodas också. Som för att påminna om kolonialtiden avtecknar sig plantagehusen i silhuett mot den azurblå himlen likt tysta vaktposter. Getter strövar fritt omkring på landsbygden och kommer skuttandes över vägarna.

Aruba och Bonaire stoltserar med en blomstrande turistindustri, medan Curaçao är beroende av oljeraffinering och oljeborrning utanför kusten för sina inkomster. Ett kännetecknande drag för de tre öarna är att de alla har en avsaltningsanläggning som destillerar havsvatten och ger både dricksvatten och ånga till elektricitet.

Öarna, som nu har en befolkning på strax under 250 000, upptäcktes på 1400-talet av spanjorerna. Längre fram kom de under nederländskt herravälde, och även om de under korta perioder föll i händerna på fransmän och engelsmän, återgick de 1815 till Nederländerna. Sedan 1954 har federationen  Nederländska Antillerna, som först bestod av ABC-öarna och tre av Leewardöarna, varit självstyrande när det gäller inre angelägenheter. Men från 1986 är Aruba politiskt skilt från Nederländska Antillerna.

Kulturen och språket

Under nederländskt styre har det religiösa klimatet präglats av vidsynthet. Invånarna är till största delen romerska katoliker, även om det finns stora grupper protestanter. På Curaçao finns också en väletablerad judisk bosättning. Människor från mellan 40 och 50 länder lever här fredligt tillsammans i ett i rashänseende integrerat samhälle. De har ett gemensamt språk, men varje ö har ändå behållit sin egen utpräglade identitet. Det är i det här mångskiftande samhället som Bibelns sanning har slagit rot och har fortsatt att blomstra.

Människorna är flerspråkiga och glömmer lätt vilket språk de för ögonblicket talar, eftersom de så ofta växlar mellan språken. Papiamento är det språk som räknas som modersmålet,  men officiellt språk är nederländska, och engelska och spanska används ofta inom affärsvärlden. Enligt en teori menar man att papiamento utvecklades på Kap Verde-öarna utanför Västafrika redan före 1600-talets början. Portugiserna använde dessa öar som bas för sina plundringståg i Afrika, och för att afrikaner och portugiser skulle kunna kommunicera med varandra skapades ett nytt kreolspråk, en blandning av afrikanska språk och portugisiska. Ett sådant språk som används för att överbrygga klyftan mellan olika språkgrupper kallas lingua franca. Slavarna som fördes till Västindien tog med sig det här kreolspråket, och andra människor började också använda det. Under årens lopp fick det influenser från nederländska, spanska, engelska och franska. Resultatet blev papiamento, en blandning av alla de här språken.

Det här lingua franca-språket som utvecklades av slavarna och infördes på öarna var ett medel att överbrygga kommunikationsklyftan och förena människor. Men ett annat lingua franca kom också att införas. Det är det som omnämns i Sefanja 3:9: ”Då kommer jag att ge åt folken förändringen till ett rent språk, för att de alla må anropa Jehovas namn, för att de må tjäna honom skuldra vid skuldra.” Det är detta ”rena språk” som förenar somliga av öborna och gör att de kan överse med sociala, rasmässiga och ibland nationella olikheter, och det förenar dem även med den världsvida sammanslutningen av Jehovas vittnen. Så även om de som talar de här olika språken, papiamento, engelska, spanska och nederländska, är uppdelade i olika församlingar, fungerar Bibelns sanning som ett lingua franca som knyter samman bröderna i ett starkt band av kärlek.

Sanningen introduceras

Man vet inte exakt hur de första kornen av sanningens säd såddes på öarna. Nästan omärkligt grydde sanningens ljus, och mörkret som öarna var insvepta i skingrades. De hade  länge varit starka romersk-katolska fästen. I slutet av 1920-talet och på 1930-talet predikade flera förkunnare här. Dessutom sådde en gårdfarihandlare som sålde religiösa böcker omedvetet sanningens säd, för bland hans böcker fanns publikationer framställda av Guds organisation. Gårdfarihandlarens två döttrar, Pearl och Ruby, arbetade tillsammans med honom och blev åratal senare Jehovas vittnen. De har båda bevarat sig trogna fram till i dag.

År 1940 förrättade broder Brown, en man från Trinidad som arbetade vid ett oljeraffinaderi, det första dopet på Curaçao. Det gällde fem personer som han hade studerat med. Bland dessa var Martin och Wilhelmina Naarendorp och Eduard van Marl, som alla kom från Surinam.

Anita Libretto, dotter till Naarendorps, drar sig till minnes: ”År 1940 var jag sex år. Jag kommer ihåg att mina föräldrar studerade tillsammans med en engelsktalande broder. De pratade bara nederländska och förstod nästan ingen engelska alls, men de kämpade verkligen och blev döpta inom en period på sex månader. Det hölls möten i vårt hem, fast de var inte så välorganiserade som de är i dag. Det var helt enkelt studiekvällar som varade till efter midnatt, när mina föräldrar försökte förstå böcker skrivna på engelska.” Predikandet utfördes till största delen på engelska, eftersom den lilla gruppen inte talade papiamento så bra och det inte heller fanns någon litteratur på det språket.

 Befolkningen var i allmänhet inte van vid att läsa Bibeln, eftersom katolska kyrkan förbjöd det. Det hände ofta att prästerna beslagtog de biblar de fick tag i. I början brukade en av dem följa efter bröderna, stampa med foten och skrika: ”Lämna mina får i fred!”

Säden sås på Aruba och Bonaire

År 1943 besökte John Hypolite, som tidigare varit adventist, Aruba tillsammans med Martin Naarendorp, och de använde sin semester till att bekantgöra de goda nyheterna. Så vitt man vet var de de första som predikade de goda nyheterna där. Sedan de återvänt till Curaçao skrev broder Hypolite till högkvarteret i Brooklyn och bad om hjälp. Tre år senare sändes missionärer dit, men tyvärr dog broder Hypolite innan de anlände. Men modiga bröder från Curaçao hade likt John Hypolite följt uppmaningen i Predikaren 11:6 och rikligt sått ut säd som senare slog rot och började gro.

 År 1944 anlände Edmund Cummings från Grenada och Woodworth Mills från Trinidad till Aruba. De fick anställning vid oljeraffinaderiet i Sint Nicolaas, som ligger i östra delen av ön. Staden kryllade av immigranter som hade kommit från alla delar av Västindien för att arbeta vid oljeraffinaderiet. Broder Mills, som var en särskilt entusiastisk offentlig talare, gav predikandet om de goda nyheterna ett enormt uppsving. Den 8 mars 1946 bildade bröderna Mills och Cummings den första engelskspråkiga församlingen i Sint Nicolaas. Församlingen bestod av 11 förkunnare, och broder Mills var grupptjänare (församlingstjänare).

Det första dopet på den ön ägde rum den 9 juni 1946. Bland de fyra dopkandidaterna var Timothy J. Campbell och Wilfred Rogers, och i slutet av 1946 hade antalet förkunnare fördubblats. Längre fram kom Jehovas vittnen som var  invandrare att sluta sig till församlingen, till exempel familjerna Buitenman, De Freitas, Campbell, Scott, Potter, Myer, Titre och Faustin med flera.

Broder Mills hade stor framgång i att vittna informellt, och en av hans arbetskamrater, en stenograf och maskinskriverska som hette Oris, reagerade positivt. Hon blev döpt i januari 1947. Broder Mills hade inte bara fått en syster – han hade också hittat en hustru, för han och Oris gifte sig längre fram. År 1956 blev de inbjudna att gå igenom den 27:e klassen av Gileadskolan och förordnades sedan att tjäna i Nigeria.

Fram till 1950 utfördes det mesta av predikandet i Sint Nicolaas, eftersom människorna där till största delen var engelskspråkiga och bröderna kunde mycket lite papiamento. Fram till dess hade ingen från Aruba omfattat sanningen. Obevekligt motstånd från katolska kyrkan hetsade de i vanliga fall vänskapligt sinnade öborna mot vittnena och hejdade tillväxten. På den tiden var det ganska vanligt att vittnena blev jagade av en ilsken husägare som svingade en machete. Ibland fick bröderna hett vatten över sig, eller också bussades hundar på dem. Vid andra tillfällen blev bröderna inbjudna i hemmet av den besökte, som sedan bara gick sin väg och lämnade  dem sittande där. Här på öarna är det en förolämpning att inte ta hand om gäster.

Edwina Stroop, en pionjär på Aruba, erinrar sig: ”Prästerna brukade terrorisera människor genom att säga åt dem att de skulle dra en förbannelse över sig genom att lämna kyrkan.” Detta dämpade hur som helst inte brödernas nit. Deras kärlek till Jehova och sina medmänniskor drev dem att fortsätta.

Frön från vissa ökenväxter kan ligga slumrande i årtionden tills den rätta mängden regn gör det möjligt för dem att gro och till slut slå ut i full blom. På liknande sätt var det med Jacobo Reina, en tulltjänsteman på Bonaire. Han fick 1928 tag i ett exemplar av boken Skapelsen. Trots att han var uppvuxen i en romersk-katolsk familj hade han undersökt protestantiska samfund, men utan att hitta det han sökte. När han läste boken Skapelsen urskilde han sanningens klang. I boken fanns en förteckning över andra böcker utgivna av Jehovas tjänare, men Jacobo lyckades inte få tag i dem. Det var inte förrän 19 år senare, när han 1947 var på besök hos sin köttsliga syster på Curaçao, som han träffade en missionärssyster som ledde ett studium med henne. Han frågade missionärssystern om hon hade böckerna på den lista som han hela tiden hade haft i plånboken under alla dessa år. Han skaffade all litteratur som hon hade i väskan, åtminstone 7 inbundna böcker och 13 broschyrer, och prenumererade på tidskrifterna Vakttornet och Vakna!  Hans andliga aptit som väckts för så länge sedan kunde äntligen tillfredsställas. Ja, sanningens säd som hade legat slumrande under så många år kunde nu vattnas tillräckligt för att växa.

De första missionärerna kommer till Curaçao

Den 16 maj 1946 anlände Thomas Russell Yeatts och hans hustru, Hazel, till Curaçao, ett distrikt som var nästan helt obearbetat. De hade gått igenom den sjätte klassen av Gileadskolan. Broder Yeatts kom att få oerhört stor betydelse för arbetet på öarna, då han stannade kvar på sitt anvisade distrikt i över 50 år fram till sin död 1999. Med undantag för ett kort uppehåll övade han tillsyn över avdelningskontoret från 1950 fram till 1994. Med sitt ständigt goda humör, sin obotliga optimism och sin orubbliga tro fick han privilegiet att se arbetet med att predika om Riket växa enormt.

Hazel, som lojalt stod vid sin mans sida, har troget stannat kvar på sitt missionärsdistrikt ända fram till i dag och utgör en källa till uppmuntran för alla. Hon minns när de landade på flygplatsen och blev varmt välkomnade av bröderna  Naarendorp och Van Marl tillsammans med Clement Fleming, en intresserad man.

Clement hade fått tag i boken Barnen, läst den och var sedan övertygad om att han hade funnit sanningen. Han hade som ung lämnat romersk-katolska kyrkan, eftersom det var många av dess läror som han inte höll med om. Längre fram började han komma tillsammans med Jehovas vittnen, och så kom det sig att han var med för att välkomna de första missionärerna. I juli 1946 kunde den nyutexaminerade missionären Russell Yeatts döpa honom. Broder Fleming är fortfarande en förkunnare av Riket och säger: ”Jag har vid 93 års ålder fortfarande inte gett upp hoppet om att få vara bland dem som överlever Harmageddon in i den nya ordningen utan att behöva dö.” Vilket underbart exempel på tro och uthållighet!

Syster Yeatts säger: ”Vi kördes från flygplatsen till en tvårumslägenhet ovanför en affär som sålde grissvansar och saltad och torkad torsk. Lägenheten hade inga möbler och inget badrum, så under de följande sex månaderna fick vi gå en trappa  ner för att duscha, tills vi hittade ett bättre logi.” Trots att Hazel fick den ena omgången dysenteri efter den andra, blev varken hon eller Russell missmodiga. Åratal senare skrev broder Yeatts: ”Det som gör livet intressant, särskilt för Jehovas tjänare, är inte omständigheterna och inte heller landskapet eller ens språket, utan människorna. Och de finns på alla missionärsdistrikt.”

Medan de fortfarande höll på att lära sig det inhemska språket, papiamento, skulle de här tappra missionärerna lära människorna på Curaçao det rena språket, sanningens lingua franca. En av dem som lärde sig det var Camilio Girigoria, den förste bland lokalbefolkningen som blev döpt – år 1950. Han var anställd vid ett oljeraffinaderi och hade kommit i kontakt med sanningen genom att tala med olika bröder, bland andra Henricus Hassell, en ivrig förkunnare av de goda nyheterna. Camilio, som i dag är 78 år, är äldste och har kunnat hjälpa 24 personer fram till överlämnande. År 1946 organiserade missionärerna den första engelsktalande församlingen på Curaçao, men det var inte förrän 1954 som den första papiamentotalande församlingen bildades.

 Aruba fortsätter att se sanningens ljus

I juli 1949 kom Henry och Alice Tweed, ett kanadensiskt par från den 12:e klassen av Gileadskolan, till Aruba. De kom att spela en viktig roll i att lära ut det rena språket. Henry var lång och magerlagd. Han var känd för sin vänliga och behagliga läggning och Alice för sin snabba uppfattningsförmåga och outtröttliga energi när det gällde tjänsten. De var de enda missionärer som har bott och arbetat på alla tre öarna, och årtionden längre fram minns man dem fortfarande med värme för deras självuppoffrande anda och nitälskan.

År 1950 utexaminerades William Yeatts (kusin till Russell Yeatts) och hans hustru, Mary, från den 14:e klassen av Gileadskolan och blev förordnade att tjäna på Curaçao. År 1953 flyttade de till Aruba. Nästan 50 år senare är de fortfarande kvar på sitt missionärsdistrikt – fina exempel på tro och uthållighet. Med tiden blev Mary känd för sin ovanligt stora iver för tjänsten. Hon gick alltid främst i ledet när det gäller arbetet med att vittna, medan Bill koncentrerade sig på att översätta bibliska publikationer. Fram till dess Bill och Mary anlände hade de två engelska församlingarna inte haft så stor framgång bland lokalbefolkningen. Tålmodigt och metodiskt började  Bill och Mary så sanningens säd bland de papiamentotalande öborna på Aruba. Så sakteliga blev deras ansträngningar belönade. Bill kommer ihåg: ”Vi började ha Vakttornsstudiet under det stora kwihi-trädet i missionärshemmets trädgård. Ibland var så många som 100 personer närvarande. Vi satt på bänkar som hade kasserats av den katolska kyrkan på platsen.” Åminnelsen av Kristi död hölls 1954, och efter det organiserades ett församlingsbokstudium på papiamento.

Den förste på Aruba som lär känna Bibelns sanning

Som ung drack Gabriel Henriquez ibland sådana mängder alkohol under veckosluten att han inte klarade av att komma i väg till sitt arbete på oljeraffinaderiet på måndagsmorgnarna. Hans chef ville att han skulle skärpa sig, och trots att han själv var ateist, gav han Gabriel en gåvoprenumeration på Vakna!, helt övertygad om att detta skulle vara till hjälp. Längre fram träffade Gabriel paret Tweed, som studerade Bibeln med hans svärfar. Eftersom studieboken var på spanska, översatte Gabriel åt honom. Snart växte Gabriels eget intresse, så 1953 började Bill och Mary Yeatts studera med honom. Gabriel säger: ”Till slut fick jag svar på alla mina frågor.” År 1954 överlämnade han sitt liv åt Jehova och blev den förste från den ön som döptes.

Den första papiamentotalande församlingen, som bestod av 16 förkunnare, bildades 1956, och i slutet av tjänsteåret 1957 rapporterade 26 förkunnare. När människorna på Aruba  väl fått sina ögon öppnade för ”det stora Babylons” falska läror och övervunnit sin människofruktan, älskade de verkligen sanningen och blev nitiska förkunnare av de goda nyheterna. (Upp. 17:5) En sådan person var Daniel Webb. Han och hans hustru, Ninita, som var motståndare i början, tog emot sanningen, och de blev båda ivriga förkunnare av Riket. Skulle andra följa deras exempel?

Ja, det var många andra i likhet med Daniel som lärde känna sanningen och lät den omforma deras och deras familjers liv. En som började studera var Pedro Rasmijn. När Pedro kom hem en dag upptäckte han att hans mor, Maria, en hängiven katolik, hade förstört hans studieböcker. Eftersom han ännu inte hade iklätt sig den nya personligheten, gav han igen genom att slå sönder sin mors helgonbilder. Maria blev upprörd över vad Pedro hade gjort och klagade för prästen. Men prästen sade att Pedro hade rätt när han tyckte att helgonbilderna var värdelösa! Mycket förnärmad körde hon nu i väg prästen och bestämde sig för att själv undersöka Bibeln. Resultatet  blev att Maria och hennes man, Genaro, överlämnade sig åt Jehova. De och deras 11 barn, 26 barnbarn och ett barnbarnsbarn – allt som allt 40 personer – tjänar alla Jehova!

Daniel van der Linde, en svärson till Maria, blev döpt fastän hans föräldrar inte ville kännas vid honom längre. Daniel blev utkörd från sitt hem och slagen av en katolsk präst, men ändå fortsatte han, övertygad om att han hade funnit sanningen. Och trots allt detta motstånd skattar sig Daniel lycklig, eftersom Jehova har kunnat använda honom till att hjälpa många att lära känna Bibelns sanning. Hans dotter Prisquela och hennes man, Manuel, bor inte på Betel men arbetar på översättningsavdelningen vid avdelningskontoret på Curaçao. En annan av Marias svärsöner, Tony, har också visat stark tro på Jehova och hans löften att uppehålla oss. Han blev sjuk och var tvungen att genomgå fem operationer. Han säger: ”Läkarna har gett upp hoppet om mig, men jag fortsätter att be Jehova om kraft och styrka. Mina egna bröder, som mer eller mindre har tagit avstånd från mig, får se att jag har tusentals andliga bröder världen över.” (Mark. 10:29, 30)

Tillväxten på öarna

Albert Suhr, som gick igenom Gileadskolans 20:e klass, var 1965 tvungen att lämna Curaçao på grund av dålig hälsa, men han lämnade utmärkta ”anbefallningsbrev” efter sig. (2 Kor. 3:1, 2) Ett av dessa ”brev”, Olive Rogers, blev reguljär pionjär i september 1951. Olive hade bott ihop med en man i 17 år utan att vara gift. Men när hon lärde känna  Jehovas höga normer, lämnade hon mannen – som då sent omsider erbjöd sig att gifta sig med henne. Hon avböjde, blev döpt och trädde in i pionjärernas led, och där stannade hon kvar i nästan 40 år innan hon blev sjuk. Överallt kunde man se syster Rogers när hon glatt finkammade hela distriktet. I dag berättas fantastiska berättelser om den här systern. Hennes okuvliga anda och orubblighet gjorde att hon kunde hjälpa många människor, däribland flera stora familjer, att överlämna sina liv åt Jehova.

I dag tjänar många hårt arbetande familjer Jehova på Antillerna och Aruba. Stora familjer, till exempel Marthas, Croeses, Dijkhoffs, Rasmijns, Likets, Faustins, Ostianas och Roemers, utgör grunden för församlingarna och bidrar mycket till stabiliteten.

Eugene Richardson började få kunskap om Jehova när han var 15 år. Han hade inget regelrätt bibelstudium, men den här vänlige unge mannen gjorde stadiga framsteg genom att vara med vid alla möten och kunde bli döpt när han var 17 år. År 1956 blev han förordnad som reguljär pionjär och ställdes inför det som han ansåg vara ett mycket stort problem – transportfrågan. Han säger: ”Jag fick ett distrikt som låg 2 mil hemifrån. För att kunna ta mig dit sålde jag mitt piano och skaffade mig en cykel. Min familj blev mycket upprörd över den här affären, och 40 år senare talar de fortfarande om det. Men för mig visade det sig vara en väldigt praktisk lösning – särskilt när jag fyra månader senare blev förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag  på det obearbetade distriktet i Banda Abao.”

Vittnandet kommer i gång i nya områden

Banda Abao, som ortsbefolkningen kallar kunuku, ligger i västra delen av Curaçao och täcker nästan halva ön. Det består av en svagt kuperad terräng som är något grönare än resten av ön. Husen ligger glest utspridda i landskapet, så det är tidskrävande att gå igenom det här distriktet. Clinton Williams, en annan ung nitisk pionjär, slog följe med Eugene, och tillsammans satte de i gång att bearbeta det här nya fältet. Eugene kommer ihåg: ”Det här var inte något lätt distrikt i jämförelse med resten av ön. Människorna var mycket vänliga och riktigt trevliga att samtala med, men ofta kom vi inte längre än så. Vi var i alla fall verksamma där i två år och var med om underbara erfarenheter. Under den första månaden träffade jag en man som sade att om jag kunde bevisa att Guds kungarike hade upprättats 1914 skulle han bli ett Jehovas vittne. Och ett vittne blev han, tillsammans med sin hustru och sina barn. Längre fram talade jag med en kvinna som sade att hennes systerson var väldigt intresserad av Bibeln. Jag återvände samma kväll och vittnade för honom. Han hette Ciro Heide.”

 Ciro, som är en utåtriktad människa, berättar själv om hur han upplevde det hela: ”Jag var en mycket trogen katolik och kunde katekesen så bra att jag kunde undervisa i den i skolan. Men det var en sak som jag alltid hakade upp mig på. Jag kunde inte förstå att man gjorde sig skyldig till en dödssynd om man uteblev från kyrkan och att man skulle hamna i helvetet om man inte omedelbart bekände en sådan synd. En dag kom en ung man cyklande och talade med min moster om Bibeln. Hon kände till mitt intresse för religion och inbjöd honom att återkomma när jag var hemma. Jag var angelägen om att få träffa honom, för jag trodde att jag kunde mer om religion än han. Samma kväll dök Eugene upp vid dörren. Jag blev helt stum av förvåning när han visade mig att det i den apostoliska trosbekännelsen, som jag läste varje dag, stod att Jesus hade varit i helvetet. Jag rabblade bara upp den utan att tänka på vad jag sade och uppfattade därför inte vad det betydde. Det som förvånade mig mest av allt var att Eugene använde Bibeln för att förklara allt, medan jag inte kunde slå upp ett enda bibelställe. Från det ögonblicket förändrades mitt liv dramatiskt – jag började omedelbart studera.” Ciro blev senare  döpt trots hustruns motstånd. På grund av hans goda exempel överlämnade hon också så småningom sitt liv åt Jehova. De har tjänat Jehova lojalt i 30 år, och Ciro har varit äldste i 25.

 Eugene gick igenom Gileadskolan 1958 och fick återvända till Banda Abao, där han fortfarande hade problem med transporterna. Han berättar: ”Ibland var vi 13 stycken som var ute i tjänsten på fältet, men vi hade bara en bil – min. Det innebar att vi fick göra två turer på 3 mil enkel väg. Jag brukade lämna av den första gruppen på distriktet och skynda mig tillbaka för att hämta den andra. Långt fram på eftermiddagen fick vi upprepa samma procedur som på förmiddagen för att få hem vännerna igen. Men vi var ute hela dagen i tjänsten. Det var jobbigt, men tänk så roligt vi hade!” Eugene hade också privilegiet att vara i resetjänsten under några år.

Kunuku förändras

År 1959 fortsatte Clinton Williams, som vid det laget också hade gått igenom Gileadskolan, att bearbeta kunuku. Han gifte sig senare med Eugenie, en nitisk pionjär vars vänliga personlighet gjorde henne omtyckt av många. År 1970 bildades en församling med 17 förkunnare i byn Zorgvliet bij Jan Kok, och mötena hölls hemma hos familjen Pieters Kwiers. Juana Pieters Kwiers och hennes dotter, Esther, var pionjärer med särskilt uppdrag, och tillsammans med familjerna Minguel och Koeiman arbetade de hårt för att bygga upp församlingen. År 1985 hade församlingen vuxit till 76 förkunnare med 125 närvarande vid mötena. Drivna av kärlek erbjöd sig bröder från USA samma år att bygga en Rikets sal i Pannekoek, och den gamla lokalen byggdes om till ett missionärshem. På två år ökade förkunnarantalet till 142, och 1987 bildades så Tera Corá-församlingen.

Det var alltid svårt att få tag i husrum för pionjärer. Eugene kommer ihåg när han fick renovera ett tomt hus som tidigare hade härbärgerat getter. Han använde veckor till att försöka få ut ”parfymdoften”. Getkött anses vara en delikatess på Curaçao. När det serverades mat på sammankomsterna var get under många år det vanligaste inslaget i menyn, och vännerna hade en trevlig lunchpaus medan de njöt av en läckert  kryddad rätt av getkött. Men någon gång var köttet dåligt och orsakade många turer till toaletterna.

Russell Yeatts tyckte om att berätta historien om en get som hette Mimi. Hon åt vid ett tillfälle tre biblar, flera sångböcker, andra böcker och en bunt tidskrifter. Rita Matthews, som ägde geten, sade: ”Hon åt så mycket av vår litteratur att vi kallade henne den heliga geten.” Mimi såldes.

Sammankomster bidrar till en anda av kärlek och enhet

Genom åren har det varit problem att hitta lämpliga platser för mötena, särskilt sammankomsterna. Max Garey,  från Gileadskolans femte klass, organiserade byggandet av den första Rikets sal som ägdes av bröderna. Den låg i Buena Vista på Curaçao. Bröderna gav sig helhjärtat i kast med byggandet av den här lokalen och var stormförtjusta när den var klar. År 1961 bildades en andra papiamentotalande församling på Curaçao, och den samlades i den nya, vackra lokalen. Victor Manuel, som nu har varit förkunnare av de goda nyheterna i nästan 50 år, var församlingstjänare. Den 28 mars 1962 höll Nathan H. Knorr från Betel i Brooklyn överlämnandetalet.

På 1970-talet planerades tomten som gränsade till Rikets sal i Buena Vista, ett betonggolv göts, och ett podium byggdes.  Under många år användes den till krets- och områdessammankomster, och då det inte regnar så ofta på Curaçao, kunde man utan större problem sitta under bar himmel. Men då och då överraskades bröderna av ett plötsligt skyfall som gjorde deras kläder och böcker helt genomsura, dock utan att minerna blev sura! Vännerna spände helt enkelt upp sina paraplyer och fortsatte att andäktigt lyssna på programmet. Förr i tiden var dessa sammankomster tvåspråkiga med vissa tal som hölls på engelska och tolkades, medan andra tal var ett sammandrag på papiamento. Områdessammankomsterna hölls växelvis på Aruba och på Curaçao. Vissa deltagare flögs i chartrade plan till sammankomstön, och andra färdades med båt. En gång blev en stor grupp sammankomstdeltagare som reste med båten Niagara sjösjuka. Trots detta obehag dämpades inte deras entusiasm för den kommande andliga banketten.

Ingrid Selassa drar sig till minnes att när hon var 16 år, sålde hennes mormor en gris för att finansiera resan till en sammankomst. Sammankomstdeltagarna bodde hemma hos vännerna och sov rentav på golvet. Bestående vänskapsband knöts, och det rådde en glädjefylld anda av kärlek och endräkt. Den första sammankomsten på papiamento hölls 1959 vid plantagehuset Santa Cruz i Banda Abao. Ingrid tänker tillbaka: ”Vi fyllde bussar med mat, tältsängar och annan utrustning, och så bar det i väg till sammankomsten. Programmet var en andlig festmåltid, och på kvällarna lekte vi bibliska lekar och sjöng Rikets sånger under kvällshimlen. Jag kommer aldrig att glömma de där tre dagarna då vi verkligen kände varm, broderlig gemenskap.” Trosstärkande internationella möten, till exempel den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” 1969, bidrog också till att främja en anda av kärlek och endräkt bland bröderna.

 Nya sammankomsthallar

Allteftersom tiden gick blev sammankomstplatsen vid Buena Vista för liten. Men med hjälp av generösa bidrag från församlingar kunde bröderna köpa en byggnad av oljeraffinaderiet. Byggnaden, som låg i Schelpwijk-området, fick en ansiktslyftning, och i många år kunde både krets- och områdessammankomster hållas där. Helt nyligen har avdelningskontoret fått godkännande på att riva den byggnaden och i stället bygga en dubbel Rikets sal som även kan fungera som sammankomsthall med plats för 720 personer, något som bröderna gläder sig över.

På Aruba hölls sammankomster i hyrda lokaler fram till 1968, men allteftersom tillväxten kom, växte behovet av en permanent sammankomsthall. Därför bestämdes det att man skulle bygga en Rikets sal stor nog för att användas till sammankomster. År 1968 kunde de inhemska bröderna genom hårt arbete och självuppoffring bygga en vacker lokal för att lovprisa Jehova. Under tiden som bygget pågick doldes byggnadsprojektet för dem som passerade förbi av en landremsa med höga kaktusar. Veckan innan den första sammankomsten skulle hållas bestämde myndigheterna att kaktusarna skulle tas bort. Och har man sett, en samlingslokal över en natt – åtminstone verkade det så! Ortsbefolkningen ansåg det vara ett underverk, och många trodde verkligen att lokalen hade byggts över en natt. Men det fenomenet skulle komma längre fram i form av snabbyggda Rikets salar.

Arbetet går vidare på Bonaire

År 1949 fick Bonaire besök av Joshua Steelman, en särskild representant från högkvarteret i Brooklyn. Jacobo Reina och Matthijs Bernabela, en jordbrukare, var aktiva förkunnare där vid den tiden. Ingen av dem hade blivit döpt. Man gjorde anordningar för att hålla det första offentliga föredraget på  Bonaire. Det kom ungefär 100 personer, men bara 30 gick in i lokalen – de övriga 70 hade skickats dit av den katolske prästen på orten för att störa mötet. Russell Yeatts drog sig en gång till minnes: ”Stenarna haglade ner över plåttaket precis som haglet i Egypten. Smällare fyrades av, och folk slamrade med hinkar.” Men ansträngningarna lyckades inte – sanningens säd såddes och slog rot. Året därpå blev Jacobo och Matthijs, de första vittnena på Bonaire, döpta på Curaçao.

År 1951 organiserade Russell och Bill Yeatts möten hemma hos broder Bernabela, och 1952 förordnades Clinton Williams att tjäna på Bonaire för att bilda den nya församlingen i en hyrd lokal i Kralendijk. När han gjorde det ådrog han sig vrede från den katolske prästen som försökte få brodern utvisad. Prästen försökte övertala en av dem som broder Williams studerade Bibeln med att anklaga honom för att ha gjort otillbörliga närmanden mot henne, men hon vägrade. När han inte fick sin vilja igenom, kallade han broder Williams för en wara-wara, en rovfågel på öarna, och anklagade honom för att stjäla till sig hans får. Men med Jehovas andes hjälp kunde broder Williams fortsätta att stärka den alldeles nybildade församlingen tills han sändes tillbaka till Curaçao. År 1954 hölls den första kretssammankomsten, och från och med då har krets- och områdessammankomster haft  en viktig roll för bröderna på Bonaire. Människor kom också i stora skaror för att se filmerna som Jehovas vittnen framställt. De väckte intresse, men det blev inte någon större tillväxt förrän två pionjärer med särskilt uppdrag, Petra Selassa och hennes dotter, Ingrid, sändes dit 1969.

Petra och Ingrid hade ingen bil när de anlände, men de gick igenom nästan hela ön till fots. Många av dem som de studerade med blev längre fram döpta. Sittande och med huvudet täckt ledde de två systrarna alla möten. En gång i månaden tog en broder från Curaçao flyget över för att samarbeta med dem och hålla ett offentligt föredrag. När Petra senare blev tvungen att lämna ön, förenade sig en annan pionjär med särskilt uppdrag, Claudette Tezoida, med Ingrid, och de fortsatte att undervisa människor om sanningarna i Bibeln.

Hustrun till en politiker finner den fullkomliga regeringen

Bland dem som lärde sig det rena språket var Caridad Abraham, eller Da som alla kallade henne. Hon var gift med en framstående politiker, en representant för regeringen  på Bonaire. Deras två söner och svärsonen var också politiskt aktiva. Da själv organiserade kampanjer för sin man och var känd och respekterad i vida kretsar. En protestantisk präst som var gudfar för ett av hennes barn sade till henne att Jehovas vittnen inte trodde på Jesus Kristus. Eftersom han var präst och dessutom hennes vän, trodde hon på den här oriktiga uppgiften.

Efter sin mans död flyttade Da till Nederländerna. Där blev hon upprörd över att på TV få se två protestantiska  präster öppet säga att de var homosexuella. Besviken på religionen slutade hon upp att gå i kyrkan. Längre fram tackade hon ja till ett bibelstudium, blev ett Jehovas vittne och flyttade tillbaka till Bonaire. Hon sade: ”Sanningen var så underbar att jag helt enkelt var tvungen att flytta hem igen och berätta om den för mitt folk.” I stället för att förespråka en mänsklig regering som lösningen på Bonaires problem började hon nu predika om den verkliga och bestående lösningen – Guds kungarike med Jesus Kristus som regent. De som hon besökte trodde att hon hade kommit för att värva röster för hennes son, så de öppnade dörren för henne men blev häpna över hennes ärende. Många som annars inte skulle ha lyssnat till vittnena började i alla fall, eftersom Da var så välkänd, lyssna till budskapet om Riket.

Litteratur på landets språk

Sanningen berör hjärtat mycket snabbare om människor kan få läsa bibliska publikationer på sitt eget språk. Men när de första missionärerna kom, fanns det ingen biblisk litteratur på papiamento. Mötena hölls på en blandning av engelska och papiamento, och man använde litteratur på engelska, spanska och nederländska, så vännerna fick verkligen kämpa för att förstå sanningen. Det fanns alltså ett stort behov av att översätta litteraturen. Men ordförrådet på papiamento var begränsat, det fanns inga ordböcker, och det debatterades mycket om hur papiamento skulle skrivas. Bill Yeatts, en erfaren översättare, skrev åratal längre fram: ”När vi lade fram Rikets budskap, var vi tvungna att säga och skriva saker som aldrig tidigare hade sagts eller skrivits på  papiamento. Det var en utmaning att dra upp de riktlinjer man hade att gå efter.” Verkligen ingen lätt uppgift! År 1948 översatte bröderna den första broschyren, Stor glädje för alla folk. År 1959 fullbordades arbetet med att översätta boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Därefter fortsatte man med flera andra inbundna böcker och även det löpande arbetet med att översätta Toren di Vigilancia, som Vakttornet heter på papiamento, och Spierta, dvs. Vakna! Så småningom började det järngrepp som kyrkan hade haft om människorna på ön att lossna, allteftersom de läste och förstod sanningarna från Guds ord på sitt eget språk.

Översättningen påverkade också sången vid mötena. De som bor på öarna sjunger gärna högt och av hjärtans lust. Men i början var deras entusiasm lite dämpad, eftersom sångtexterna var på spanska. Men 1986 fick vännerna sångböcker på papiamento, och då fylldes lokalerna med ljudet av röster som klingade högt och klart. Äntligen kunde de sjunga ut sina känslor för sin store Gud, Jehova. Maria Britten sade: ”Det starkaste intrycket från mitt första besök i Rikets sal var sången. Den var så vacker att jag blev tårögd.” (Jes. 42:10)

Allteftersom arbetet växte behövdes fler översättare, och två unga, nitiska pionjärer – Raymond Pietersz och Janine Conception – började med översättningsarbete. Nu utgörs översättningsavdelningen  av ett team på nio personer. År 1989 började man använda datorer tillsammans med MEPS-programmen, värdefulla redskap för översättarna. Tack vare detta blev det till sist möjligt att ge ut Vakttornet på papiamento samtidigt med andra språk, något som är en stor fördel i predikoarbetet.

Fler missionärer

År 1962 blev John Fry, som gått igenom den 37:e klassen av Gileadskolan, förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret i stället för Russell Yeatts, som skulle gå igenom Gileadskolans fortsättningskurs. Efter 18 månader blev syster Fry gravid, och paret återvände till England, och då tog broder Yeatts över igen. Den 31 december 1964 anlände Age van Dalfsen från Nederländerna. Han hade gått i den 39:e Gileadklassen. Den storslagna synen av fyrverkerier som avfyrades och det öronbedövande dånet av smällare som ekade genom  kvällsluften var det första som mötte honom när han satte sin fot på Curaçao. Men nej, det var inte öbornas sätt att hälsa honom välkommen. Det var i stället deras nyårsfirande – deras sätt att jaga bort det gamla årets onda andar och troll och  inleda det nya året. Full av ungdomlig styrka började broder van Dalfsen i resetjänsten och längre fram också i områdestjänsten. Som de flesta missionärer kom han att älska sitt nya hem och säger: ”Människorna är varma, gästvänliga och ärliga. Det är ett nöje och ett privilegium att få tjäna här.”

År 1974 gifte sig Age med Julie, en syster från Trinidad, och de fortsatte i resetjänsten tillsammans. Julie berättar: ”Jag blev så imponerad av att människorna var så vänliga och toleranta. Jag kunde inte tala papiamento, men tack vare att de var så hjälpsamma var det ändå trevligt att predika. Det gick lätt att fråga ’Con ta bai?’ (Hur mår du?) och att höra sig för om hur det står till med alla familjemedlemmar, som seden är här. Det gick också lätt att lämna litteratur. Det besvärliga var att bära omkring på en tung väska med litteratur på fyra språk och att tampas med dammet och vinden! Men för mig var det en ren glädje.” År 1980 reste Age och Julie till Nederländerna för att ta hand om Ages far, som led av Alzheimers sjukdom, men de återvände till Curaçao 1992.

Under tiden som van Dalfsens var borta fortsatte Robertus Berkers och hans hustru, Gail, i kretstjänsten. De hade gått igenom den 67:e klassen av Gileadskolan, och de gjorde mycket för att bygga upp entusiasm för heltidstjänsten. År 1986 kom Otto Kloosterman och hans hustru, Yvonne, till Curaçao från Gilead, och broder Kloosterman blev 1994 förordnad som samordnare vid avdelningskontoret. De återvände till Nederländerna 2000. I mars 2000 förordnades broder van Dalfsen att ingå i avdelningskontorets kommitté, och han blev tillsammans med sin hustru inbjuden till Betel, där de nu tjänar. År 1997 blev Gregory Duhon och hans hustru, Sharon, sända till Curaçao som beteliter i utlandstjänst. Gregory arbetade tidigare på reproavdelningen i Brooklyn. Sharon är legitimerad sjuksköterska, och tillsammans med andra kunde hon bli till stor hjälp när det gällde att sköta om broder  Russell Yeatts, som drabbats av obotlig cancer. I mars 2000 förordnades broder Duhon att tjäna som samordnare vid avdelningskontoret, och hans vänliga och tillgängliga sätt är något som alla uppskattar. För närvarande utgörs avdelningskontorets kommitté av Gregory Duhon, Clinton Williams och Age van Dalfsen.

Pionjärtjänsten ger rika belöningar

När Margaret Pieters började studera Bibeln var hon tillfreds med den religion hon hade. Så här berättar hon: ”Till en början hade jag inte en tanke på att byta religion. Jag var aktiv inom katolska kyrkan, i Legion of Mary och i kyrkokören. Men sedan jag studerat Bibeln, insåg jag att det som jag hade fått lära mig inte var sant. Jag väntade inte tills någon inbjöd mig att gå ut i tjänsten på fältet – jag frågade själv om jag fick. Jag ville att andra skulle komma bort från falsk religion och ta ställning för sanningen.” Hon blev döpt 1974 och har varit reguljär pionjär under de senaste 25 åren.

Jehova har välsignat Margaret. Det framgår tydligt av en av hennes många erfarenheter: En ung flicka som hette Melva Coombs hade fått förslaget att söka upp henne, och Margaret föreslog att hon skulle fråga sin pappa om lov att studera. Pappan blev imponerad av att Margaret visade sådan respekt för  honom och sade att inte bara dottern, utan hela familjen, skulle studera – alla sju! Margaret hade glädjen att få se dem alla bli döpta, och en av sönerna blev längre fram äldste.

En annan pionjär som har fått smaka Jehovas godhet är Blanche van Heydoorn. Hon blev döpt 1961 och hennes man, Hans, 1965. Hon har varit pionjär under de senaste 35 åren och under tiden också fostrat sex barn. Två av dem är i dag reguljära pionjärer. Detta hade inte varit möjligt utan det materiella och känslomässiga stöd hon fick av Hans. Tillsammans har de kunnat hjälpa 65 personer fram till steget att överlämna sitt liv åt Jehova.

En av Blanches många erfarenheter handlar om hennes granne, Serafina. Blanche började studera med Serafina, men mannen, Theo, motsatte sig det kraftigt. Han brände Serafinas böcker och förbjöd Blanche att sätta sin fot i deras hem. Han berättade vitt och brett att han slipade sin machete för hennes räkning. Hans kom på varför Theo var en sådan motståndare. Det visade sig att han hade en bekant vars fru hade börjat studera tillsammans med en präst i ett av samfunden på orten. Längre fram rymde hon sin väg tillsammans med prästen. Theo var därför rädd att hans hustru kanske skulle göra likadant. Hans använde Hebréerna 13:4 och förklarade vår syn på äktenskapet. Klart lättad tillät Theo att hon fortsatte sitt studium. Serafina blev döpt, och efter någon tid blev Theo det också. Båda tjänar nu Jehova troget.

Blanche berättar om den gången när hon ledde ett bibelstudium klockan 11, gick hem och åt lunch och sedan två timmar senare födde sin son Lucien! Hon sätter fortfarande stort värde på sitt privilegium att kunna vara pionjär. Blanche säger: ”När man är pionjär håller man hela tiden i gång med att förbereda sig och studera själv, och det ger en tillfredsställelse som man inte kan finna någon annanstans.”

 Kraft över det normala

Marion Kleefstra har också känt stor tillfredsställelse av att tjäna Jehova i heltidstjänst. Hon blev intresserad av sanningen som tonåring när hon läste tidskrifterna för sin blinda mormor. Hon överlämnade sitt liv åt Jehova 1955 och blev  reguljär pionjär 1970. Hennes son Albert följde i hennes fotspår och har nu varit pionjär i 18 år.

Marion studerade med Johanna Martina, som var mor till nio barn. Johannas man, Antonio, var motståndare, och studiet kunde inte hållas när han var närvarande. Johanna brukade knyta fast en tygbit på grinden om han var hemma. När Marion såg den kunde hon komma tillbaka senare. Tack vare Marions tålamod och Johannas uthållighet kunde både Johanna och Antonio ta emot sanningen och bli döpta vid samma tillfälle. De hjälpte åtta av sina nio barn att överlämna sina liv åt Jehova.

Sorgligt nog dog Antonio längre fram i en trafikolycka. Några år senare dog två av barnen på samma sätt, och ett tredje dog under andra tragiska omständigheter. Men under hela den här tiden har Johanna stått fast och förtröstat på Jehova som den som ger ”kraft som är över det normala”. (2 Kor. 4:7) Hennes starka tro har hållit henne uppe och inte bara hjälpt henne att stå ut i tider av outhärdlig sorg, utan också att fortsätta sin pionjärtjänst under de gångna 25 åren. Johanna har nu hunnit bli 81 år och säger: ”Jehova är stor och är den som uppehåller mig. Jag ber ständigt till honom, och han sviker mig aldrig.”

Det här är bara några få exempel på de lojala, hårt arbetande pionjärer som berikar och utgör ryggraden i de flesta församlingarna. När timkravet för pionjärer ändrades 1998, öppnades möjligheten för många fler att ta del i den här formen av tjänst. Pionjärerna har verkligen uppskattat Skolan i pionjärtjänst, som är till stor hjälp i övningen att bli skickligare förkunnare. Nitiska församlingsförkunnare bidrar också med sitt rop av lovprisning av Jehova, och som framgår av erfarenheten som följer är somliga av dem mycket framgångsrika i informellt vittnande.

 I början av 1950-talet föreläste en ung läkare vid namn Albert Heath vid ett universitet i Djakarta i Indonesien. Där fick han höra talas om ett annat slag av botande. Som ögonspecialist kunde han förstå kopplingen till den ”ögonsalva” som Jesus i Uppenbarelseboken 3:18 omnämnde för laodikéerna. Albert bestämde sig för att det var den här ”ögonsalvan” som han ville ordinera. År 1964 flyttade han med sin familj till Curaçao och fortsatte att ta emot undervisning genom det program för andligt botande som Jesus hade betrott sin slavklass på jorden med. (Matt. 24:45) År 1969 blev Albert och hans son döpta vid samma sammankomst. På sin klinik vittnade Albert vitt och brett för patienter och anställda i samma mån. Albert kunde vägleda många till sanningens vatten, och en del av dem är i dag äldste.

Ett oväntat avbrott

Livet på Curaçao hade alltid rullat på i sakta mak. Under många år hände ingenting som störde det nästan idylliska lugnet. Men händelserna utvecklade sig så att detta ändrades drastiskt. I början av maj 1969 varnade zontillsyningsmannen, Robert Tracy, för självbelåtenhet och faran i att invaggas i en falsk känsla av trygghet på grund av den till synes lugna situationen på ön. Det lugnet skulle snart brytas. Inom några veckor, den 30 maj, utbröt en våldsam konflikt på arbetsmarknaden. Plundring och eldsvådor förvandlade det en gång så fridsamma samhället till en häxkittel av politisk oro. Clinton Williams drar sig till minnes: ”En man med bar överkropp trängde sig fram mot min bil, alldeles ursinnig i blicken. Plötsligt kom en som jag tidigare studerat Bibeln med till min räddning och ropade: ’Inte han! Han är bra.’ Mannen fortsatte fram och slängde ner några konservburkar som han just hade stulit från ett snabbköp på sätet i min bil, och sedan gick han sin väg. Jag drog en lättnadens suck och tackade Jehova för hans beskydd.”

 Mitt i de här oroliga tidernas förvirring och osäkerhet har Jehovas folk bevarat lugnet. De är trygga i sin förvissning om att Guds kungarike inom en nära framtid kommer att ge alla ett fullkomligt styre. Då kommer Jehova att tillfredsställa ”allt levandes önskan”. (Ps. 145:16) Nu betraktar man den 30 maj 1969 som en vändpunkt i öns historia.

Nya avdelningskontor

Nathan H. Knorr, medlem av Jehovas vittnens styrande krets fram till sin död 1977, visade alltid stort intresse för missionärerna och reste ofta utomlands för att stärka bröderna. År 1956 började även zontillsyningsmän besöka bröderna  runt om i världen, och dessa ”gåvor i form av människor” har varit ”en styrkande hjälp” som satte fart på arbetet på ABC-öarna. (Ef. 4:8; Kol. 4:11) År 1950 besökte broder Knorr de här öarna för första gången, och medan han var på Curaçao upprättades ett nytt avdelningskontor med Russell Yeatts som landstjänare. Så här skrev broder Yeatts om broder Knorrs tal ”Frihet för de fångna”: ”Det var som om han talade till oss var och en personligen och gav oss individuella råd.” Broder Knorr kom tillbaka 1955 och talade i den Rikets sal i Oranjestad på Aruba som ännu inte var helt färdig. Sedan reste han tillsammans med en grupp bröder till en sammankomst på Curaçao. Under sitt sista officiella besök 1962 höll han huvudtalet vid överlämnandet av Rikets sal i Buena Vista på Curaçao. Han uppmuntrade vännerna mycket med sina tal som kom i rättan tid. Han godkände byggandet av ett nytt avdelningskontor, ett missionärshem och en Rikets sal, allt på samma ställe – på Oosterbeekstraat, precis utanför Willemstad.

Pappan till den arkitekt som anlitades för att rita byggnaden var jude och hade suttit i ett nazistiskt koncentrationsläger med Jehovas vittnen. Han berättade för Hazel Yeatts: ”Det finns bara en sann religion – och det är den Jehovas vittnen har.” Avdelningskontoret överlämnades 1964 och utökades 1978 på rekommendation av Albert D. Schroeder, som då reste som zontillsyningsman. År 1990 stod det klart att det krävdes ett större avdelningskontor, och man började leta efter tomter där man kunde bygga, men förgäves.

I november 1998 fattades beslutet att köpa en redan existerande byggnad och göra om den till avdelningskontor. Bröderna fastnade för ett lägenhetskomplex som hade ett lämpligt läge på en gata som heter Seroe Loraweg, strax utanför Willemstad. Den 4 december kunde köpet göras. Allt gick snabbt och smidigt, och det gjorde att bröderna kände sig säkra på  att Jehova välsignade ansträngningarna i enlighet med Psalm 127:1. De renoverade byggnaderna är attraktiva och praktiska och skänker ära åt Jehovas namn.

Den 20 november 1999 överlämnades det nya avdelningskontoret vid ett möte som hölls ute på tomten, och 273 var närvarande. Gerrit Lösch från den styrande kretsen citerade profeten Jesaja för att visa hur de nya byggnaderna skulle användas för att tjäna Jehovas storslagna uppsåt. Dagen därpå var 2 588 samlade till ett särskilt program på ett sportstadion, och för många var detta höjdpunkten under tjänsteåret 2000.

Radioreportage om blodfrågan

Jehovas vittnen värnar om livet och betraktar det som en gåva från Gud. I överensstämmelse med Apostlagärningarna 15:29 avhåller de sig från blod. Deras bibelenliga vägran att ta emot blodtransfusioner har missuppfattats av välmenande läkare och myndigheter. År 1983 förvägrades Esmond och Vivian Gibbs sin gudagivna föräldramyndighet av en domare på Curaçao, som beordrade att en blodtransfusion skulle ges deras baby. Fallet fick stor negativ uppmärksamhet i nyhetsmedierna. En radiostation sände ett program för att klargöra saker och ting. En panel på sju personer – däribland Hubert Margarita och hans hustru, Lena, och Robertus Berkers, kretstillsyningsmannen – resonerade om ämnet i tre timmar. Bröderna förklarade skickligt Bibelns lag när det gäller blodet, och programmet lyckades lugna den spända situationen och hjälpa människor att förstå Jehovas krav.

Det finns också läkare som respekterar patientens rätt att avböja en blodtransfusion. Gerda Verbist, som är lärare, blev inblandad i en allvarlig bilolycka och behövde omedelbart opereras. Hon blödde så ymnigt att blodvärdet sjönk till 20. Kirurgen beslöt att operationen skulle utföras i två steg, så  att Gerda inte skulle förlora mer blod. Operationen lyckades. Jehovas vittnen är tacksamma mot sådana erfarna och engagerade läkare, som ibland måste kämpa med sitt eget samvete men ändå är så modiga och rakryggade att de respekterar patientens rätt att välja att inte ta emot blod.

Guillermo Rama, ordförande i sjukhuskommittén på Curaçao, säger: ”Vi blir ofta ombedda att hjälpa till i krissituationer. Det skulle bli många fler problem utan den här kommittén.” Alfredo Muller, ordförande på Aruba, instämmer. Han noterar att det på Aruba fanns ett visst motstånd till en början, men att de flesta läkare nu samarbetar med Jehovas vittnen.

 Kretstillsyningsmännens kärleksfulla arbete

Tillväxttakten på de tre öarna var mycket låg till en början, men det var hela tiden en stadig ökning, och det gick lätt att lämna litteratur. År 1964 fanns det fyra församlingar med 379 förkunnare, och 1980 hade antalet ökat till 16 med 1 077 förkunnare. Mellan åren 1981 och 2000 ökade förkunnarantalet till 2 154, och när två nederländska och två spanska församlingar fogades till, kom antalet församlingar upp i 29, och 6 176 var närvarande vid Åminnelsen.

För att kunna betjäna de olika språkgrupperna behövde kretstillsyningsmännen kunna tala åtminstone tre språk, och det var inte så lätt att få tag i sådana bröder. ABC-öarna har emellertid varit välsignade med resande tillsyningsmän som, i likhet med Paulus, har funnit behag i att ge ut av sig själva. (1 Thess. 2:8) Humphrey och Ludmila Hermanus, som nu är missionärer i Surinam, och Edsel och Claudette Margarita, inhemska pionjärer, tog del i det här arbetet. Frankie och Maria Herms, pionjärer på Aruba, var också i kretstjänsten innan de kallades till Betel, där de nu ingår i översättarteamet.

År 1997 reste Marc och Edith Millen, som tidigare reste i kretstjänsten i Belgien, långväga för att styrka sina bröder. Som alla nya missionärer måste de lära sig språket, en utmaning som ibland får komiska följder. Broder Millen kommer ihåg när han försökte sig på att säga att en kristen inte får vara som en soldat som gömmer sig i en skyttegrav (buracu), men i stället gav uppmaningen att inte vara som en soldat som gömmer sig i en åsna (buricu)! Trots utmaningarna höll Marc och Edith ut. De lärde sig behärska språket bra och är nu glada över att få betjäna de församlingar där man talar nederländska och papiamento. År 2000 trädde en ny anordning i kraft, där en kretstillsyningsman från Puerto Rico reser i de engelska och spanska församlingarna. Paul och Marsha Johnson blev det första paret som prövade det.

 Snabbyggda Rikets salar

År 1985 kom 294 bröder från hela USA, ja, ända från Alaska, för att bygga en Rikets sal i Pannekoek på Curaçao. Den nya lokalen färdigställdes på nio dagar och skapade stor publicitet och utgjorde ett fantastiskt vittnesbörd och ett bevis på kärlek och endräkt i verksamhet. Folk förundrades över att se män, kvinnor och barn som ivrigt hjälpte de frivilliga arbetarna från USA. Ramiro Muller säger: ”Visst hade vi vissa tekniska problem, men vi löste dem, och Jehovas ande verkade på ett kraftfullt sätt på bygget. På söndagskvällen kunde vännerna tillbe Jehova i en splitter ny lokal – till stor förvåning  för skeptikerna som hade sagt att det aldrig skulle lyckas.”

Det verkade som om resultatet också förvånade prästerna på orten. Det rapporterades om bygget på TV, och en förmiddag körde en bil upp framför Rikets sal. Vilka klev ur bilen? Ingen mindre än biskopen på Curaçao, åtföljd av tre präster! Deras vida, vita kappor fladdrade i vinden när de tittade på byggnaden och skakade på huvudet i uppenbar förundran och misstro.

Men tiden skulle inte räcka till om vi skulle berätta om allt som alla osjälviska vänner har utfört: tidiga missionärer som  van Eyks, Hoornvelds, Phelpses och Cor Teunissen, som lämnade sina hem för att betjäna bröderna här; Pedro Girigorie, som varken kunde läsa eller skriva men som ledde många till sanningen; Theodore ”Tall Boy” Richardson, som gick med långa kliv genom gatorna i Cher Asile för att göra oräkneliga återbesök; nitiska pionjärer som Maria Selassa, Edna Arvasio, Isenia ”Chena” Manuel och Veronica Wall; den alltid glada Seferita Dolorita, blind och MS-sjuk men ändå uthållig i tjänsten och alltid uppmuntrande mot dem som kommer på besök för att uppmuntra henne. Bilderna av dessa och andra trogna vänner, som oförbehållsamt gett ut av sig själva, är djupt inpräglade i sinnet och hjärtat hos bröderna på ABC-öarna.

Öknen blomstrar

Under 1980-talet upplevde Aruba en explosionsartad högkonjunktur. Supermoderna hotell radar nu upp sig längs de vita stränderna, och kasinon med lysande skyltar drar till  sig världens jetsettare. Det här har ofrånkomligen inverkat på mentaliteten hos befolkningen; då materialismen har poppat upp med sitt bedrägliga glitter har det påverkat många – till och med i församlingarna. Men det går framåt andligen, i synnerhet på det spanska fältet, och behovet av dugliga bröder som kan ta ledningen är stort.

Curaçao, å andra sidan, har gått igenom en kraftig lågkonjunktur, och många flyttar till Nederländerna. Den här utflyttningen av bröder märks också i församlingarna, och både på Curaçao och på Bonaire har ökningen varit obetydlig de senaste åren.

Men när vi nu fortsätter in i 2000-talet finns det orsak för oss att lyfta upp våra huvuden och vara glada. Guds underbara kungarike står för dörren, och Guds folk fortsätter att lära ut sanningen till alla dem som är ”inordnade rätt”. (Apg. 13:48) Denna tidigare förtorkade andliga öken har blivit genomdränkt med sanningens vatten.

 [Ruta/Bilder på sidan 72]

Flamingor och åsnor

På den lugna och ofördärvade ön Bonaire är utvinning av salt ur havet en viktig industri som ger inkomster åt öborna. Flamingor livnär sig på föda som har hög salthalt, något som finns lättillgängligt i öns saltvattendammar. Det gör Bonaire till en av de få platser i världen som lämpar sig för uppfödning av de här färggranna fåglarna. Förvildade åsnor, som från början importerades för att arbeta i saltverken, lämnades att klara sig själva när de ersattes av maskiner. De strövar nu omkring på landsbygden. För att skydda dem har man inrättat ett reservat på ön, och man har också organiserat en slags fadderverksamhet för åsnorna.

[Ruta/Bild på sidan 87]

Curaçaos trappgavlar och pontonbro

Huvudorten på Curaçao, Willemstad, är en charmig, pittoresk stad. Byggnaderna med trappgavlar påminner om Amsterdam men är målade i klara färger. S:t Anna-bukten delar stadens centrum mitt itu, och Drottning Emma-bron binder samman de två stadsdelarna. Bron kan öppnas på bara några minuter för att släppa in stora fartyg i den djupa hamnen. Ursprungligen kostade det en slant att gå över bron, såvida man inte gick barfota, ett tecken på fattigdom. Följden blev att de fattiga lånade skor för att det inte skulle synas att de var fattiga och de rika gömde sina för att inte behöva betala avgiften!

[Ruta på sidan 93]

Hälsa på prästen först?

”En präst har en rang så upphöjd och sublim att vi, om vi längs vägen mötte en präst och en ängel, skulle hälsa på prästen först.” (Översatt från numret för 10 augusti 1951 av den katolska veckotidningen La Union, som kommer ut på Curaçao.)

[Ruta/Bild på sidan 95]

Värdet av ett gott rykte

I september 1986 hämtade Russell Yeatts ett paket från Jamaica adresserat till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet. När han i närvaro av personalen på posten öppnade paketet, blev han bestört när han under ett lager tidskrifter fann ett mindre paket som innehöll fyra kilo marijuana! Han blev omedelbart häktad av polisen. Men han fick goda rekommendationer av generaldirektören för postväsendet på Curaçao, som sade att det var otänkbart att broder Yeatts skulle vara inblandad i narkotikahandel. Om inte tjänstemannen så entydigt hade gått i god för broder Yeatts, skulle han ha hamnat i fängelse. Som det nu var blev han snabbt frigiven. Händelsen blev omnämnd i lokaltidningarna, och en av dem kallade broder Yeatts för ”en mycket ordentlig och hederlig karl” som var ”mycket intresserad av att predika de goda nyheterna för alla”. Den här erfarenheten understryker värdet av att ha ett gott rykte.

 [Ruta/Bild på sidan 96]

Ett annorlunda redskap i förkunnandet om Riket

Det lämnas ut många exemplar av broschyren Att dagligen rannsaka Skrifterna varje år. Under vissa år har pionjärerna kunnat lämna flera hundra. Giselle Heide var inlagd på sjukhus och tog tillfället i akt och vittnade informellt för sina medpatienter. En av dem, Ninoska, reagerade positivt och frågade Giselle om hon hade ”det lilla häftet”. Först visste inte Giselle vad det var för häfte hon menade, men så småningom förstod hon att det var Att dagligen rannsaka Skrifterna. Från och med då gick de igenom texten tillsammans varje morgon. Man gjorde upp planer för att studera Bibeln sedan de båda skrivits ut från sjukhuset. På mindre än ett år var Ninoska döpt. För närvarande studerar hennes man och barn Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

[Bild]

”Att dagligen rannsaka Skrifterna” på nederländska, engelska och papiamento

[Ruta på sidan 104]

”Nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap”

En förmiddag när Hubert Margarita och Morena van Heydoorn var ute i tjänsten på fältet träffade de en skolflicka som hette Morella. Av hennes sätt att uttrycka sig förstod de att hon hade ”nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap”. (Rom. 10:2) Hon klargjorde att hon fick daglig undervisning i katolicismen och att hon var övertygad om att det var så man skulle tillbe Gud. Hubert och Morena gjorde upp om att studera Bibeln med henne. Arrangemanget såg ut så här: Hon skulle gå till sin lärare, prästen, för att kontrollera allt som hon lärde sig. Om han inte höll med om en lära, skulle hon be honom ge skäl till det från Bibeln. Om hon någonsin skulle finna att det vittnena lärde henne inte stämde med Bibeln, skulle hon sluta studera. Morella upptäckte snart att det som katolska kyrkan lärde inte var bibelenligt. När hon märkte att prästen blev mer och mer besvärad av hennes frågor, slutade hon helt att gå till hans lektioner. Morella fortsatte sitt studium i sanningen, blev döpt och tjänar nu troget Jehova.

[Ruta/Bild på sidan 107]

Sanden och klippformationerna på Aruba

De gigantiska klippformationerna i Casibari och Ajo är fascinerande kännemärken i landskapet på Aruba. Utmärkande är också grottorna med klippmålningar som man tror att dabajuroindianerna har gjort. Det ständiga solskenet och de långa, vita sandstränderna verkar som en magnet för de tusentals turisterna som återvänder till ön år efter år.

 [Ruta på sidan 110]

Av de spädas mun

Jesus sade: ”Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning.” (Matt. 21:16) Det är tillämpligt även på barnen på ABC-öarna. Femtonårige Maurice bor på Aruba. När han sju år gammal var med vid en områdessammankomst, tappade hans mamma bort honom. Hon blev orolig och sökte efter honom. Till slut hittade hon honom längst bak i rummet där mötet för sökande till Betel hölls. Maurice ville ansöka till Betel. Brodern som ledde mötet ville inte göra honom ledsen, så han lät honom stanna. Och Maurices brinnande önskan att tjäna Jehova vid Betel har inte mattats av. Han blev döpt när han var 13 år, arbetar mycket hårt i församlingen och förbereder sig noga för alla uppgifter. Han är lika besluten som någonsin förr att en dag tjäna vid Betel.

Renzo från Bonaire var 6 år när han blev inbjuden till Rikets sal, och han tyckte mycket om det. Man började ett bibelstudium med honom, och från och med då vägrade han att gå i katolska kyrkan. Han frågade sina föräldrar varför de inte fick lära sig om paradiset i kyrkan, och det väckte deras nyfikenhet. De började studera tillsammans med Jehovas vittnen. Längre fram blev Renzos far och mor döpta samtidigt som en av dem som Renzo studerat med. Renzo, som nu har hunnit bli 8 år, blev döpt vid en kretssammankomst på Bonaire.

[Ruta/Bild på sidan 115]

Någon som vill ha leguangryta?

Leguaner, sådana som den på bilden här nedan, är vanliga på alla ABC-öarna. De här reptilerna är mycket uppskattade, men inte som husdjur. Leguankött är en huvudingrediens i soppor och grytor. ”Det smakar precis som kyckling”, påstår en köksmästare från området. ”Köttet är mört och fint.”

 [Karta på sidan 71]

(För formaterad text, se publikationen)

HAITI

KARIBISKA HAVET

VENEZUELA

ARUBA

ORANJESTAD

Sint Nicolaas

CURAÇAO

WILLEMSTAD

Santa Cruz

Buena Vista

BONAIRE

Kralendijk

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 68]

Människor av många nationaliteter samarbetar i frid i Hooibergförsamlingen på Aruba

[Bild på sidan 70]

Pearl Marlin sålde religiös litteratur tillsammans med sin far. Hon blev längre fram ett Jehovas vittne

[Bild på sidan 73]

Den första engelskspråkiga församlingen i Sint Nicolaas på Aruba

[Bilder på sidan 74]

Några som har flyttat till Aruba: 1) Martha Faustin i dag, 2) hennes man, Hamilton, som har dött sedan dess, och 3) Robert och Faustina Titre

[Bild på sidan 75]

Woodworth och Oris Mills då de gifte sig

[Bild på sidan 76]

Edwina Stroop, pionjär på Aruba

[Bild på sidan 77]

Jacobo Reina fick tag i ett exemplar av boken ”Skapelsen” 1928 och urskilde sanningens klang

[Bild på sidan 78]

Från vänster till höger: Russell och Hazel Yeatts, som gick igenom den 6:e klassen av Gileadskolan, och Mary och William Yeatts, från den 14:e klassen

[Bild på sidan 79]

Henricus Hassell, längst till vänster, var en ivrig förkunnare av de goda nyheterna

[Bild på sidan 79]

Camilio Girigoria var den förste av de infödda öborna som blev döpt – år 1950

[Bild på sidan 80]

Alice och Henry Tweed minns man med värme för deras självuppoffrande anda och nit

[Bild på sidan 81]

Gabriel Henriquez fick en gåvoprenumeration på ”Vakna!” Han blev den förste från Aruba som blev döpt

[Bilder på sidan 82]

Ninita Webb var motståndare till sanningen till en början. Hon och hennes man, Daniel, blev ivriga förkunnare av Riket

[Bild på sidan 82]

Maria Rasmijn var hängiven katolik ända tills hennes präst talade om för henne att religiösa bilder var värdelösa

[Bild på sidan 83]

Albert Suhr lämnade utmärkta ”anbefallningsbrev” efter sig

[Bild på sidan 84]

Olive Rogers hjälpte många att överlämna sitt liv åt Jehova

[Bild på sidan 85]

Högst upp: Eugene Richardson, döpt vid 17 års ålder, tjänade som nitisk pionjär

[Bild på sidan 85]

Längst ner: Den unge Clinton Williams arbetade tillsammans med honom när man började predika i ”kunuku”

[Bild på sidan 86]

Missionärshemmet på Aruba 1956

[Bild på sidan 89]

Överst: Nathan H. Knorr från Betel i Brooklyn talade vid överlämnandet av denna Rikets sal 1962, den första lokal som bröderna på Curaçao själva ägde

[Bild på sidan 89]

Till höger: Victor Manuel, en förkunnare av de goda nyheterna i nästan 50 år, tillhörde den andra papiamentospråkiga församlingen

[Bild på sidan 90]

Överst: Den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” 1969 i Atlanta i Georgia i USA

[Bild på sidan 90]

Till höger: Sammankomstplatsen på Curaçao, där samma program hölls

[Bild på sidan 94]

Petra Selassa (till höger) och hennes dotter, Ingrid, pionjärer med särskilt uppdrag som sändes till Bonaire 1969 för att hjälpa till

[Bild på sidan 97]

”Vakttornet” på papiamento

[Bild på sidan 98]

Längst upp: Pauline och John Fry

[Bild på sidan 98]

Längst ner: Age van Dalfsen anlände 1964, sedan han gått igenom den 39:e klassen av Gilead

[Bilder på sidan 99]

Överst: Janine Conception och Raymond Pietersz är bland de nio som ingår i översättningsteamet

[Bild på sidan 99]

Till höger: Estrelita Liket arbetar vid en dator med MEPS-programmet, ett värdefullt redskap för översättarna

[Bild på sidan 100]

Robertus och Gail Berkers (till vänster), som reser i kretstjänsten, gjorde mycket för att bygga upp entusiasm för heltidstjänsten

[Bild på sidan 100]

Julie och Age van Dalfsen (nedan) återvände till Curaçao 1992 och blev inbjudna till Betel 2000

[Bild på sidan 100]

Age van Dalfsen, Clinton Williams och Gregory Duhon utgör avdelningskontorets kommitté

[Bild på sidan 102]

Blanche och Hans van Heydoorn har hjälpt 65 personer fram till steget att överlämna sig åt Jehova

 [Bild på sidan 108]

1) Avdelningskontoret som överlämnades 1964

[Bilder på sidan 108]

2, 3) Det nuvarande avdelningskontoret, som överlämnades den 20 november 1999

[Bilder på sidan 112]

ABC-öarna har varit välsignade med sådana par i resetjänsten som (överst) Ludmila och Humphrey Hermanus och (från vänster till höger) Paul och Marsha Johnson och Edith och Marc Millen

[Bilder på sidan 114]

Tidiga missionärer: 1) van Eyks, 2) Hoornvelds och 3) Cor Teunissen, som lämnade sina hem för att betjäna bröderna här