Rapport för hela världen

Afrika

I Côte d’Ivoire upptäckte en ung elev, som heter Edith, att hennes dop och ett prov i skolan inföll på samma dag. Hon tog mod till sig och frågade sin lärare om tillåtelse att få ledigt från provet, vilket han beviljade. Hennes skolkamrater gjorde narr av henne genom att kalla henne Maria, med anspelning på Jesu mor. En skolpojke skämtade inför de andra och sade att hon hade åkt, inte för att bli döpt, utan för att vara med i en simtävling. Edith svarade med att erbjuda pojken en traktat som behandlade Jehovas vittnens trosuppfattningar.

Efter att ha läst den slutade pojken reta henne och sade att han också ville bli ett vittne. Han studerade boken Kunskapen som leder till evigt liv, och trots motstånd från sin familj blev han döpt. Edith är glad att hon satte sitt överlämnande åt Jehova främst i sitt liv och att detta i sin tur hjälpte en annan att också göra det.

En missionär i Västafrika berättar: ”En av välsignelserna från Jehova är att få vara en del av en organisation som har ett gott rykte, även i de allra minsta byarna i världen. Jag  upplevde detta på ett slående sätt här i Ghana, där Jehovas vittnen är välkända och respekterade. Vi levererade den månatliga litteratursändningen till några församlingar ute på landsbygden. I ett litet samhälle kunde vi inte hitta den som brukade ta emot litteraturen. Jag frågade chauffören vad vi skulle göra. Han tittade på mig, log och sade: ’Inga problem.’ Han stannade sedan lastbilen vid en marknad som myllrade av folk, lutade sig ut genom fönstret och ropade på en av de unga flickorna som sålde fisk vid vägkanten. Han gav litteraturpaketet till flickan och sade: ’Var snäll och ge det här till Jehovas vittnen.’ Utan ett ord lyfte hon upp paketet på huvudet, vände sig om och försvann in i myllret. Medan vi körde vidare till nästa samhälle, frågade jag chauffören om han kände flickan. Han log igen och sade: ’Nej, men hon känner till oss.’ Jag undrade om bröderna någonsin skulle få det där paketet. Jag hade inte behövt vara orolig. De fick litteraturen samma dag.”

I byn Gbolobo i Liberia skrev bröderna ett brev till byhövdingen och informerade honom om sina planer på att hålla årets viktigaste religiösa möte i hans by. Han gav bröderna tillåtelse att använda byns fotbollsplan för tilldragelsen och skickade även ett meddelande till alla kyrkorna i de sju byar som lydde under hans hövdingdöme. Meddelandet inbjöd alla att närvara vid Åminnelsen. En stor grupp vittnen kom till byn för att bygga upp ett podium mitt på fotbollsplanen. De arbetade tillsammans i en anda av kärlek och glädje. Detta imponerade på byborna. Trots att det bara är fem förkunnare i Gbolobo, var 636 närvarande vid Åminnelsen!

En tioårig pojke i norra Rwanda födde upp en liten get som till slut födde tre små killingar. Han sände nyligen ett foto med honom själv och geten till avdelningskontoret.  I ett bifogat brev skrev han: ”Jehova har välsignat mig väldigt mycket, och därför vill jag skänka den här geten till det världsomfattande predikoarbetet som omtalas i Matteus 24:14.” Han gav geten till äldstebröderna i församlingen och bad dem sälja den. Det gjorde de, och de vidarebefordrade sedan pengarna till avdelningskontoret.

En pionjär med särskilt uppdrag i Nigeria åkte med en bilförare som erbjudit honom skjuts. När en annan passagerare flyttade sig för att ge plats åt brodern, såg föraren att han hade Vakttornet i handen. Han beordrade brodern att gå ur bilen. Han vägrade att förklara sig, utan befallde honom bara att gå ut. När några kringstående såg bilen köra i väg utan brodern, sade de till honom att hans Gud hade räddat honom. Och de tillade: ”Den bilen tillhör kidnappare!” Broderns ”legitimation” hade gett honom Jehovas beskydd.

Grant är åtta år och förkunnare i provinsen Copperbelt i Zambia. När han bara var en liten knatte kunde han, utifrån bilderna i boken Den största människa som någonsin levat, återge enkla berättelser. Grants föräldrar uppmuntrade honom att lära sig vissa delar av Bibeln utantill, innan han kunde läsa. Nu är han en odöpt förkunnare. Grant leder flera bibelstudier, några med hjälp av publikationen Min bok med bibliska berättelser och resten med broschyren Vad kräver Gud av oss? Hans nitiska verksamhet har resulterat i att grannbarnen kallar Grant för shimapepo mukalamba, som är cibemba och betyder ”översteprästen”.

 En man som började studera Bibeln i Senegal läste berättelsen i Vakna! för 22 september 1999 om ett vittne och hennes unga dotter i Canada som lämnade tillbaka 1 000 kanadensiska dollar de hittat i en begagnad handväska som de köpt på en loppmarknad. Den här mannen läste artikeln, och kort därefter hittade han på gatan en plånbok som innehöll såväl flera identitetshandlingar som pengar motsvarande mer än 5 000 kronor. Han kunde knappt sova på natten, eftersom han hela tiden tänkte på den där artikeln han läst.

Nästa morgon klockan åtta ringde mannen upp plånbokens ägare och avtalade om att träffa honom på en gång för att lämna tillbaka plånboken med alla pengarna i. Ägaren var så imponerad av denne bibelstuderande mans ärlighet att han gav honom hälften av pengarna i plånboken – 2 500 kronor! Mannen avslutar: ”Tack vare ett enda nummer av Vakna! har jag handlat på ett sätt som jag kommer att vara stolt över i resten av mitt liv!” Sedan dess har han tagit sitt bibelstudium på största allvar.

I det östafrikanska landet Uganda brukade tolvårige Kandole sitta tyst och lyssna uppmärksamt medan hans mamma studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Med tiden tappade hans mamma intresset för studiet, men pojken saknade att få lyssna till Guds ord och frågade var vittnena höll sina möten. Nästföljande söndag gick han de elva kilometerna till Rikets sal och var sedan regelbundet närvarande. En pionjärbroder började studera Bibeln med Kandole, som gjorde så fina framsteg att han blev döpt vid 14 års ålder. Nu är han 17 och blev nyligen reguljär pionjär. Hans mål är att bli pionjär med särskilt uppdrag. Till slut tog hans mamma upp studiet igen och är nu en döpt syster. Kandole behöver inte längre gå till mötena. Nu har han en cykel som han skjutsar sin mamma på till Rikets sal.

 Nord-, Central- och Sydamerika

Márcio blev inbjuden att tjäna på Betel i Brasilien. Han kommer från en fattig del av landet, och inga av hans släktingar är vittnen. För att få ihop pengar till bussresan till Betel sålde han det han ägde, och den summan tillsammans med pengar som han fick från vittnena i församlingen gjorde det möjligt för honom att resa. Efter att ha rest i tre dagar fick han uppleva hur beväpnade rånare tvingade bussen att köra vid sidan av vägen. Rånarna sökte igenom det som passagerarna hade med sig och tog det de ville ha. När de öppnade Márcios väska, såg de hans bibel och stängde då väskan utan att ta något. När bussen kom fram till nästa stad, var passagerarna hungriga, men de flesta hade inga pengar att köpa mat för. Eftersom rånarna inte hade tagit Márcios plånbok, köpte han mat till de andra passagerarna, och det gjorde att de fick ett gynnsamt intryck av sanningen.

Osvaldo, som höll på att studera tillsammans med Jehovas vittnen i Chile, fick på sitt arbete ett meddelande om att han skulle vara tvungen att börja arbeta på söndagarna. Han sade till sin arbetsledare att det var överenskommet att  han skulle arbeta måndag till fredag. Osvaldo tillade: ”Jag har nyligen gift mig, och jag behöver vara tillsammans med min fru. Jag har också avsatt söndagarna för att ge någonting åt Gud.” Hans arbetsledare sade att Osvaldo skulle bli avskedad i slutet av månaden. Osvaldo var den ende bland omkring 3 000 anställda som inte gick till arbetet på söndagar. Han fortsatte i stället att gå på mötena och förtröstade på Jehova.

Senare fick företaget besök av en hög chef från Frankrike. Han stannade till vid Osvaldos skrivbord och berömde honom för hans goda arbete. Chefen sade: ”Du är den ende som inte har dataspel i din dator, och du utför ditt arbete väl.” Osvaldo tackade honom för berömmet och tillade att han snart skulle sluta i företaget. Chefen frågade: ”Har du fått ett bättre arbete?” Osvaldo svarade nej och förklarade hur situationen var.

Några dagar senare blev han kallad till ett möte med chefen och arbetsledaren. Det rådde en spänd atmosfär. Chefen sade: ”Osvaldo, du behöver inte arbeta på söndagar, och det blir sällan arbete på lördagar. Du kommer också att få mer ansvar i företaget.” Samma vecka blev Osvaldo döpt. Han och hans fru är nu hjälppionjärer.

En ung man i Ecuador som blev döpt det gångna tjänsteåret fick för första gången i uppgift att hålla övningstal i huvudsalen i Rikets sal. Han tyckte att det var ett så stort privilegium att han började spara pengar för att kunna köpa en ny kostym. När han hade sparat ihop 300 kronor, fick han veta att en syster i församlingen inte hade pengar till att köpa medicin. Han gav systern allt han hade sparat och sade: ”Jehova kommer att älska mig lika mycket om jag håller talet i min gamla kostym som han skulle ha gjort om jag hade hållit det i en ny!”

 En syster i Guatemala tog del i gatuvittnande. Hon såg en man sitta på trappan till ett hus, men hon tänkte inte predika för honom, eftersom huset låg på en annan församlings distrikt. Hon gick förbi, men kände sedan att hon skulle tala med honom. Hon vände och gick tillbaka och talade med honom om Jehovas kungarike. Mannen lyssnade uppmärksamt. Sedan sade han: ”Tack för att du ville tala med mig. Jag kom hit för att döda en man som kommer kvart i åtta. Han var på väg till graven och jag på väg till fängelset! Jag förstår att det inte var din egen idé att komma hit, det var Gud som sände dig till mig för att jag skulle få lära känna hans kärlek. Jag skall gå hem med detsamma, så att jag inte begår det här brottet. Må Gud välsigna dig!”

Avdelningskontoret i Colombia organiserade under december 2000 och januari 2001 en kampanj för att predika i isolerade områden. Vittnen uppmuntrades att bege sig dit för att predika och uppodla intresset och beroende på sina möjligheter stanna där från en vecka till två månader.

En ung syster från Bogotá ville vara med och begav sig till staden Guasca. De två månader hon var där gjorde henne så glad att hon bad Jehova hjälpa henne att hitta ett arbete, så att hon skulle kunna stanna kvar. Hon köpte kokosnötter, bakade kokoskakor och sålde dem på gatorna och i affärer. Dessutom fick hon som arbete att tvätta och stryka kläder, och hon fick till och med lära sig att mjölka kor. På det sättet har hon kunnat försörja sig och fortsätta som reguljär pionjär i Guasca. Hon leder 25 bibelstudier.

En syster på Jamaica träffade en kvinna i tjänsten som sade att ingen skulle kunna övertala henne att bli ett Jehovas vittne. Systern förklarade att orsaken till att hon kom på besök var att hon ville dela med sig av Bibelns budskap, som bland annat ger ett hopp om evigt liv. Under samtalet  lade systern märke till att kvinnan hade djup respekt för Bibeln. Hon fick också känslan av att de kraftiga invändningar kvinnan hade mot vissa saker skulle kunna övervinnas med hjälp av passande bibelställen. Det sporrade systern att flitigt använda Bibeln när hon besökte den här kvinnan och även senare när ett bibelstudium hade kommit i gång. Senare började kvinnan vara med vid mötena och blev det som hon från början sagt att hon aldrig skulle bli – ett överlämnat och döpt Jehovas vittne.

Carol, en syster i Bolivia, studerade med en man och hans hustru. De bodde tillsammans med mannens mor, en hängiven katolik som aldrig uteblev från mässan eller religiösa processioner. Huset var fullt av avgudabilder som var och en hade ett brinnande ljus framför sig. Vid ett tillfälle, när de satt och studerade, rusade mamman in i rummet med den katolska bibeln i handen och krävde att Carol skulle svara på frågan: ”Var står det att Maria hade fler barn?” Carol visade henne Matteus 12:46–50 och 13:55. Mamman lämnade modfälld rummet. Några minuter senare återvände hon stolt med en annan bibel, ett stort exemplar som hade bilder och som var försedd med guldsnitt. Sedan hon fått se samma texter i den, lämnade hon rummet ännu en gång. Snart kom hon tillbaka med ytterligare en bibel, men det stod detsamma i den. Hon blev förstummad.

Under de följande veckorna blev de avbrutna flera gånger. Hon ställde frågor, och så småningom började hon mjukna. Svaren började väcka hennes intresse. Snart tackade hon ja till ett eget bibelstudium. Det nit hon tidigare hade visat för katolicismen visade hon nu för den sanna tillbedjan. Hon började ta med sig sina vänner till Rikets sal, och med tiden blev hon döpt.

 Asien och Mellanöstern

Gary, som bor på Sri Lanka, erbjöd broschyren Du kan vara Guds vän! till en katolsk man och hans hustru, som var buddhist. Hustrun framhöll att det bara var hennes man som skulle vilja veta mer om Bibeln. Men när Gary kom tillbaka, sade hon att hon också var intresserad av att få veta hur man blir Guds vän. Veckan därpå började man studera broschyren, och paret beställde en bibel. Hustrun sade: ”Jag tror att vi behöver en bibel, om vi skall kunna bli Guds vänner.”

När de hade kommit fram till lektion 3 i broschyren Guds vän, visade hustrun att hon verkligen uppskattade studiet. Den kvällen var en ung man, som var inneboende hos dem, också med vid studiet. Några dagar innan de skulle studera lektion 4 lämnade Gary en bibel till dem. Den placerades genast väl synlig på bordet, där deras broschyrer redan låg. Den kväll de skulle studera lektion 4 sträckte de sig stolt efter Bibeln, som de hade lagt många blå band i. Mannen sade: ”Vi har förberett oss.” De hade letat upp alla bibelställena som nämndes i avsnittet och lagt ett blått band vid varje vers.

Rowena, som bor i Filippinerna och är en ensamstående mamma på drygt 20 år, blev intresserad av sanningen.  Ett bibelstudium sattes i gång med henne, och hon började snart vara med vid mötena. Men på grund av ekonomiska problem var hon tvungen att flytta från sin hemstad för att söka arbete i en stad långt borta. Där fick hon arbete som hembiträde hos en familj vars medlemmar var hängivna katoliker. Hon bad att få veta var närmaste Rikets sal låg, men familjen ville inte hjälpa henne att få kontakt med Jehovas vittnen.

Månaderna gick, och Rowena bad intensivt till Jehova att han skulle låta henne få träffa vittnena och fortsätta sitt bibelstudium. En förmiddag ringde telefonen, och hon svarade. Den som ringde sade: ”Hej, har jag kommit till Rikets sal?”

Rowena svarade genast: ”Jag vill veta var Rikets sal ligger. Vet du var den finns?” Hon fick reda på det. Rowena började studera Bibeln igen och är nu döpt.

En 12-årig flicka skickade ett brev till avdelningskontoret i Ryssland. Hon skrev: ”Jag är en helt vanlig flicka. Jag bor i Tjumenområdet i Sibirien. Det var ganska nyligen som vi i vår lilla by som ligger isolerat för första gången fick tidskriften Vakttornet. Jag hittade den i vårt skolbibliotek. Jag tog med mig den för att läsa den hemma. Genom den fick jag lära mig många nya och intressanta saker. Jag tyckte det var roligt bara att få titta på bilderna. Jag önskar få veta mer. Jag skulle vilja studera Uppenbarelseboken och Bibeln och få veta mer om er organisation.” Hon får nu hjälp.

Två vittnen i Libanon som var ute i tjänsten knackade på en dörr. När de hade gjort det, fick de syn på ett klistermärke som sade att Jehovas vittnen inte var välkomna. En man kom till dörren. Systrarna fick i gång ett samtal med honom, och han bjöd in dem. När han fick veta att de var Jehovas vittnen, frågade han om de hade sett vad som stod på märket  på dörren. ”Ja”, svarade de, ”men då hade vi redan knackat på.” Han berättade då att det var hans föräldrars hus och att de inte tyckte om Jehovas vittnen. Men han ville veta mer och var speciellt nyfiken på grund av att det var så många i området som hade sådana klistermärken.

Systrarna besökte mannen i hans eget hem. Han och hans fru började studera Bibeln, och snart var de med vid mötena och började leva efter bibliska principer. Mannen säger att han aldrig tidigare hade öppnat Bibeln, men att vittnena har hjälpt honom både att läsa och att förstå den.

En syster i Korea har en skönhetssalong, och hon låter Bibeln och en del av Jehovas vittnens publikationer ligga framme. Hon spelar ofta kassettbanden till boken Den största människa som någonsin levat. En kvinna som lyssnade bad att få en egen omgång kassetter, och ett bibelstudium sattes i gång med henne. En prästfru ställde frågor om det hon hade fått lyssna till och sade att hon aldrig hade hört något sådant i sin kyrka. Hon ville också skaffa sig kassetter och började studera tillsammans med vittnena. På grund av att litteraturen låg framme blev en buddhist också intresserad och studerar nu Bibeln. För att systern skulle kunna hjälpa dem som hon fått kontakt med genom informellt vittnande blev hon reguljär pionjär.

Ett par som är pionjärer med särskilt uppdrag i Malaysia vittnade för en man på gatan. Han hade många frågor, och därför bad han dem att följa med honom hem. De gjorde det, och det blev ett intressant samtal. Sedan skulle de bege sig till bokstudiet och inbjöd honom att följa med, och det gjorde han. Han tyckte om mötet. Efteråt gav de honom broschyren Vad kräver Gud av oss? och kom överens om att besöka honom dagen därpå. När de träffades igen, berättade han att han efter mötet kvällen före hade läst och bett ända till klockan fyra på morgonen.

 Den här mannen var präst i en av kristenhetens kyrkor. Fastän han hade gått flera år i teologiska skolor, kunde han aldrig förstå treenighetsläran. I broschyren Vad kräver Gud av oss? hade han hittat bibelverser som avslöjade att den här läran inte har något stöd i Bibeln. Han var glad över att nu veta vem Gud verkligen är och sade till paret: ”Jag tror inte längre på treenighetsläran.” Från och med då ville han inte mer undervisa i kyrkan. Han besökte i stället Jehovas vittnens möten.

Mannen undersökte den bibliska litteratur han fick från vittnena och jämförde det han lärde sig med de anteckningar han gjort då han gick i teologiska skolor. Efter två veckor beslöt han att ändra sin inriktning i livet helt och hållet. Han hade kommit från Indien för att ägna sig åt teologiska studier vid Trinity College i Singapore. Men som han sade: ”Hur skulle jag kunna gå i den skolan? Den har ju till och med treenigheten i sitt namn!” Han reste tillbaka hem angelägen om att kontakta vittnena där. Han gav uttryck åt den tacksamhet han kände i hjärtat, när han sade: ”Jag har funnit sanningen!”

En syster i Kazakstan var mycket rädd för att predika för andra kazaker. När hon blev pionjär, bearbetade hon därför distrikt där andra etniska grupper bodde. Men en dag när hon var på sitt distrikt träffade hon en kazakisk kvinna. Hon erbjöd henne ett exemplar av Vakna!, och hon tog emot det. Det tog två veckor för systern att ta mod till sig att göra återbesök. Hon blev förvånad, när hon upptäckte att kvinnan var upprörd över att hon inte hade kommit tidigare. Kvinnan drog bokstavligen talat in systern i lägenheten, visade henne ett exemplar av ”Kunskapsboken” och sade: ”Låt oss studera Bibeln!” Efter en tid blev hon och hennes äldste son döpta vid en kretssammankomst. Den yngre sonen är odöpt  förkunnare, och hennes dotter, kusin och brorson studerar Bibeln.

En pionjär med särskilt uppdrag i ett land i Mellanöstern tog kontakt med en man, som hette John och som ville förnya sina prenumerationer på Vakttornet och Vakna! Mannen berättade att hans farfar, som bor i Indien, har varit ett Jehovas vittne under lång tid. John hade varit med vid möten i Indien, men det var 19 år sedan han bodde där. Han visste inte hur han skulle få tag på vittnena där han nu bodde.

När pionjären uppmuntrade honom att vara med vid ett möte, svarade han att han själv anordnade ett möte i sitt hus vid samma tid. Han berättade att syftet med mötet var att ”studera Bibeln och be”. John använde Vakttornet och ”Kunskapsboken” när han studerade Bibeln med upp till 25 andra indier. De hade haft möten varje vecka under flera år. Under den tiden bestod den engelska gruppen i landet av bara tolv förkunnare. Vittnen besökte den indiska gruppen, och de intresserade får nu andlig hjälp.

I Nepal bodde en flicka på ett barnhem som sköttes av frivilliga från Korea. Hon gick i barnhemmets skola, och en av hennes lärare påstod att hon hade funnit de ”sanna kristna”. Den här faderlösa flickan hade alltid betraktat sig själv som en sant kristen. Eftersom de som drev barnhemmet också menade sig vara kristna, blev hon förvånad över kommentaren. För att stilla sin nyfikenhet ville hon träffa dessa ”sanna kristna”. Det var så att hennes lärare studerade tillsammans med Jehovas vittnen och regelbundet var med vid möten. Flickan talade med sin lärare och följde med henne till ett möte. Det hon såg gjorde så stort intryck på henne att hon genast tackade ja till ett bibelstudium. Hon gjorde snabba framsteg, och inom fyra månader blev hon döpt. Efter dopet blev hon hjälppionjär.

 Europa

En utställning anordnas varje år i London i England för att tillhandahålla information för de döva. Jehovas vittnen hade ett stånd där med biblar och litteratur, däribland videoversionen av Vad kräver Gud av oss? på brittiskt teckenspråk. En döv kvinna kom fram till ståndet och strålade av glädje och berättade att hon hade letat överallt efter döva Jehovas vittnen. Hon förklarade att ett dövt vittne ofta hade talat med henne när hon bodde i Mongoliet. Men det var först när hennes far hade dött som hon fick uppskattning av uppståndelsehoppet och började studera Bibeln. Efter sex månader flyttade hon till England, och även om hon hittade en Rikets sal förstod hon inte mötena och sade inte att hon var döv. Hon bad till Jehova att hon skulle hitta döva Jehovas vittnen, och det gjorde hon. Nu studerar hon och hennes dotter Bibeln och besöker teckenspråksmöten.

Andreia, en förkunnare på åtta år i Portugal, såg att en skolkamrat var väldigt ledsen över att hennes föräldrar hade flyttat ifrån varandra. Flera dagar därefter fick Andreia Vakna! för 8 januari 2001, som hade en artikelserie med  framsidesrubriken ”Kan vi rädda vårt äktenskap?” Entusiastiskt förklarade hon för sin mamma att artiklarna skulle vara bra för hennes skolkamrats föräldrar. Andreia ordnade sedan med att kamratens båda föräldrar fick var sitt exemplar av tidskriften.

Inom kort sade Andreias skolkamrat till henne: ”Mina föräldrar har flyttat ihop igen, och min pappa sade att jag skulle berätta för dig att det är tack vare den tidskrift du gav till oss som hela familjen är tillsammans igen!” Andreia gav sedan familjen boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv. Andreias mamma leder nu ett bibelstudium med skolkamratens mamma.

Två Jehovas vittnen i Italien erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till en äldre man som de träffade i tjänsten på fältet. Mannen sade att han inte kunde läsa. Han förklarade att han började arbeta som herde när han var sju år. Sedan levde han i bergen i 15 år, med sina får som enda sällskap. Han gick aldrig i skolan. När han vallade sina får, bad han intensivt till Gud att han skulle få möjlighet att lära känna honom bättre. Han sade till bröderna som ringt på hans dörr: ”Om jag bara kunde läsa era tidskrifter, skulle det vara en dröm som gick i uppfyllelse.”

En av bröderna sade: ”Det är inte för sent för dig att lära dig läsa.” Nästa dag kom herden till Rikets sal. Med vittnenas hjälp lärde han sig läsa och skriva. Nu läser denne äldre  man regelbundet Bibeln och är en outtröttlig förkunnare av de goda nyheterna.

Under Europa tar vi också upp Grönland, som är världens största ö, men har ett invånarantal på bara omkring 56 000. Det finns sju församlingar på ön, och några av dem är mycket små.

Harald är 15 år och odöpt förkunnare och tillhör en av dessa församlingar. När Haralds skolklass åkte på ett studiebesök, följde han inte med. I stället fick han vara med i en annan klass där eleverna skulle berätta om sin religion. Trots att de hade fått två månader på sig, var det bara några få som hade något att säga, och de talade bara i några minuter var. Eftersom det var en halvtimme kvar av lektionen, frågade läraren: ”Hur skall vi använda resten av lektionstiden?” Besökaren Harald räckte upp handen och sade att han gärna skulle vilja berätta för dem om sin religion.

Läraren sade: ”Är du säker på det? Du har ju inte haft möjlighet att förbereda dig.” Harald förklarade att han var förberedd, och han gick fram och avgav ett fint vittnesbörd inför klassen. När läraren i Haralds egen klass hörde vad han hade gjort, frågade han Harald om han ville göra samma sak i sin egen klass. Han fick en vecka på sig. Han tog med sig några bibliska publikationer för att visa dem för sina klasskamrater och för sin lärare.

Pia, som bor i Danmark, ville att hennes nyfödda barn skulle döpas i kyrkan. Hennes man var inte inställd på barndop, så de diskuterade saken. Till slut beslöt de sig för att ta upp frågan med sin präst. Prästen förklarade att barndop inte var bibelenligt. Pia blev arg på kyrkan och dess präster, eftersom hon i 32 år hade blivit lärd att tro på något som var fel. Hon släppte tanken på att låta döpa sitt barn och bestämde  sig för att läsa Bibeln på egen hand för att se vad som är rätt och vad som är fel.

I maj 2000 fick Pia besök av ett Jehovas vittne, och då tackade hon ja till ett bibelstudium. Sedan hon varit med vid områdessammankomsten, sade hon: ”Jag förstår inte allt än, men nu vet jag att statskyrkan inte har sanningen.” Hon är nu odöpt förkunnare och gör snabba framsteg hänemot dop.

En broder i Slovenien kopplade av i en park med sin son och märkte att en kvinnlig student hade lämnat en grupp av studenter. Han började tala med henne om andliga frågor. Längre fram satte brodern och hans hustru i gång ett bibelstudium med Silvia, som hon heter. Hon tog med sig sin pojkvän till bibelstudiet, och nu studerar han också Bibeln. Silvia talade om sanningen med sin mamma, som också började studera. Nu besöker alla tre regelbundet mötena i Rikets sal. Silvia är odöpt förkunnare. Det är intressant att Silvia kommer ihåg hur hon, den dag hon träffade brodern i parken, hade bett till Gud om hjälp att förstå varför världen verkar ha blivit vansinnig.

Under de senaste åren har immigranter från Syd- och Centralamerika strömmat till Spanien. En pionjärsyster som predikade från hus till hus vittnade för en kvinna från Colombia. Kvinnan lyssnade uppmärksamt och tackade ja till ett bibelstudium. Nästa gång pionjärsystern kom erbjöd hon ett bibelstudium till andra som bodde i samma lägenhet. Flera av dem tackade ja. Eftersom folk hela tiden flyttade in i och ut ur lägenheten, vittnade systern för alla som hon träffade där. Till slut hade hon satt i gång 20 bibelstudier. Några av dem har flyttat, och man vet inte om de fortsatt att studera. Hur som helst leds nu tio studier  regelbundet, och några av dessa intresserade besöker redan mötena.

En 82-årig kvinna på Kreta hade lyssnat till Bibelns budskap under de senaste 40 åren. Men det var bara helt nyligen som hon blev odöpt förkunnare. Det personliga intresse som en pionjärsyster med särskilt uppdrag visade uppmuntrade henne att börja göra framsteg, och nu är hon döpt.

Andra i familjen följde snart efter. Denna äldre kvinnas 86-årige man, som hade rökt i 60 år, började studera Bibeln, slutade med tobaken och blev odöpt förkunnare. Parets 55-åriga dotter gör också fina framsteg i sitt studium. Hon besöker mötena och har slutat röka. Och till sist började ett av parets barnbarnsbarn studera Bibeln och har uttryckt en önskan att få vara med i skolan i teokratisk tjänst.

När en missionärssyster i Estland vittnade i ett bostadshus som låg bredvid hennes eget, träffade hon en kvinna som frågade henne om hon hade en kärleksfull man. Systern svarade att hon hade det. Kvinnan frågade henne sedan var hon bodde. Systern sade att hon bodde i grannhuset. Då blev kvinnan upprymd och sade: ”Å, då är det du – det måste vara du. Du äter ofta på balkongen, eller hur?”

Systern svarade: ”Ja, tillsammans med min man.”

Kvinnan sade: ”Jag har iakttagit er. Din man brukar ha ett förkläde på sig, och han serverar ofta maten. Å, det riktigt syns vilket lyckligt äktenskap ni har! Jag kan inte se er från min lägenhet, men jag går alltid till min väns balkong för att kika på er. Vi märkte att ni alltid bad innan ni började äta. Det är så underbart att se. Snälla du, kom in!” Alltsedan dess har systern gjort regelbundna återbesök hos den här kvinnan.

 Oceanien

Denna del av jorden omfattar öarna i södra, västra och centrala Stilla havet, däribland Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Australien, Nya Zeeland, ostindiska övärlden och Hawaiiöarna ingår också i denna rapport.

Två systrar på Nya Zeeland fick en dag syn på en kvinna som arbetade i sin trädgård. De stannade för att hjälpa henne att dra upp några bambuväxter. Deras vänlighet förvånade henne, så hon bjöd dem på kaffe, och de bjöd henne på ett vittnesbörd. Hon skrev till lokaltidningen om vad som hänt. Tidningen kontaktade församlingen och berättade att kvinnorna hade förärats en vacker blombukett för sin vänlighet.

I artikeln nämndes det: ”När Jehovas vittnen grävde upp en änkas besvärliga bambuväxter, gjorde de bara vad som var självklart för dem – de hjälpte någon i nöd. Deras vänlighet förgyllde hennes dag. Denna Någon blev så tacksam att hon berättade det för oss. Händelsen utsågs till vinnare av Augustibuketten. Vi hoppas att buketten skänker dem en glädje liknande den som deras vänlighet skänkte.”

 På en av Vanuatus öar vittnade två pionjärer för en ung flicka som arbetade i en butik. Hon tackade ja till både broschyren Vad kräver Gud av oss? och ett bibelstudium. Hennes far motstod det kraftigt och ville inte att hans dotter skulle studera tillsammans med vittnena. Han förstörde hennes bibliska litteratur, slog henne svårt och slängde till slut ut henne från hemmet. Under tiden gick flickan framåt i kunskap, besökte mötena och uppodlade andens frukter. (Gal. 5:22, 23) Hennes respektfulla inställning gjorde till slut intryck på pappan, som lugnade ner sig och bad henne komma hem igen. Hon skrev in sig i skolan i teokratisk tjänst och var med vid sin första kretssammankomst på den närliggande ön Santo. När man frågade henne hur hon hade råd med resan, svarade hon med ett leende: ”Min pappa betalade biljetten.”

Clarence var en vänlig man som alltid tog emot tidskrifterna av förkunnarna när de kom till hans hem på Hawaii. En pionjär som besökte honom upptäckte att Clarence hade ett exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och erbjöd honom ett bibelstudium. Clarence tackade genast ja och berättade att han alltid velat lära känna Bibeln. Han förberedde sig noga inför sitt bibelstudium och började snart besöka församlingsmötena.

Men Clarence var tvungen att göra förändringar i sitt liv. Som veteran från andra världskriget brukade han stolt marschera med andra veteraner i olika högtidsparader. Vid jultiden brukade han frivilligt ställa upp och samla in pengar för Frälsningsarmén. Det tog sin tid innan han förstod vad det innebär att inte vara någon del av Satans värld. Till slut uppfyllde han dock kraven för att ta del i predikotjänsten.

Clarence blev döpt vid 85 års ålder och fortsätter att vara verksam i tjänsten på fältet. Han håller tal i skolan  i teokratisk tjänst, och han har nyligen lärt sig att använda dator, så att han kan göra efterforskningar genom Watchtower Library på CD-ROM. Med fast övertygelse säger han: ”Ingenting kan få mig att sluta tjäna Jehova, nu när jag funnit sanningen.”

En syster i Australien som vittnade per telefon frågade en man om han kunde avvara 15 minuter i veckan för att samtala om Bibeln. Han sade att han absolut inte kunde det. Systern frågade: ”Vad sägs om fem minuter?” Han tackade motvilligt ja. Nästföljande vecka började de med sina femminutersstudier. Snart började han ställa tankeväckande frågor. Eftersom systern ville hålla sig inom de fem minuterna, brukade hon säga: ”Det var en bra fråga, men tiden är ute, så vi får ta upp det nästa gång. Hej då.”

När mannen frågade hur man kan veta vilken som är den sanna religionen, fick det bli ämnet för nästa studietillfälle. Efter det studietillfället sade han: ”Jehovas vittnen måste ha den sanna religionen, men jag kan inte bara tro och omvända mig. Jag tror att jag måste ha mer kunskap först.” Allteftersom hans intresse växte, ökade längden på studietillfällena från 5 minuter till 30 minuter.

När de hade gått igenom broschyren Vad kräver Gud av oss?, frågade systern mannen om hon och hennes man kunde komma hem till honom för att resonera om vad han ditintills hade lärt sig. Mannen samtyckte. De besökte honom, förklarade hur tacksamma de var över privilegiet att få ha hjälpt honom under de senaste sex månaderna och uppmuntrade honom att fortsätta. Varje vecka leder nu systerns man studiet i mannens hem.

Det finns fortfarande många delar av Papua Nya Guinea där de goda nyheterna ännu inte har predikats, eftersom byarna är så svåra att nå. Det enda sättet att nå dessa människor  är vanligtvis genom att träffa dem när de åker in till stan för att handla. På det här sättet fick en man från en avlägsen by ett exemplar av Vakttornet. Efter att ha läst tidskriften skrev han till avdelningskontoret och bad om mer information. En missionär ombads att kontakta honom. Det enda sättet att göra det på var brevledes, vilket resulterade i att många studier nu leds med intresserade personer per brev.

Några missionärer bestämde sig för att besöka området och gav sig av i en fyrhjulsdriven bil. Det tog sex timmar att komma dit, mestadels på riskfyllda djungelvägar som slingrade sig genom trånga bergspass och över floder. På ett ställe utgjordes vägen av en flodbädd. Väl framme upptäckte de en underbart vacker lågslätt på 10–12 kvadratkilometer omgiven av grönskande, djungelbeklädda berg med toppar som försvann in i molnen. Det var som att spola tillbaka tiden. Husen var byggda av bambu, precis som de varit i hundratals år. När invånarna hörde att missionärerna hade kommit, samlades alla i spänd förväntan. Trots att många aldrig hade träffat Jehovas vittnen förut, studerade de ändå Vakttornet två gånger i veckan, och i stort sett alla hade lämnat lutherska kyrkan.

Missionärerna visade hur man leder möten och meddelade också att det skulle hållas ett offentligt föredrag nästföljande dag klockan åtta på morgonen. Nästa dag hade några gått upp redan halv fem för att bege sig till grannbyarna och inbjuda till föredraget. De som var kvar i byn byggde en lokal för mötet. Stora grenar utgjorde bänkar, och bladrika grenar gav skugga. Talarens podium var gjort av bambu. Alla var begeistrade. Det var 44 närvarande vid mötet, och 11 nya skrev upp sig för att få studium per brev. Missionärerna återvände hem, utmattade men också oerhört tillfredsställda med vad som hade uträttats.

[Bild på sidan 45]

Åttaårige Grant i Zambia leder många bibelstudier

[Bild på sidan 57]

Ståndet som användes på utställningen för de döva i England