Filippinerna

Kokospalmer, frodig tropisk grönska, vita sandstränder och vackra havsvyer – allt det här ingår i bilden av Filippinerna. Landet består av omkring 7 100 öar och har kallats Pärlan i Orientens hav. Det som gör landet ännu mer tilltalande är ett folk som utstrålar glädje, har starka känslor och som älskar dans och sång. Om du någon gång skulle besöka detta örike, kommer du troligen aldrig att glömma den ovanligt stora gästfrihet som visas av de vänliga och vackra människor som bor där.

Men hos många framkallar Filippinerna en helt annan bild – den av katastrof. Du kanske kommer ihåg vulkanen Pinatubos utbrott och hur laharströmmar från den ödelade hela städer. Det är också möjligt att du minns världens värsta olycka till sjöss i fredstid, då tusentals människor dog när färjan Doña Paz kolliderade med en oljetanker. Belgiens centrum för forskning angående förekomsten av katastrofer har faktiskt visat att Filippinerna är det mest olycksdrabbade landet i världen. Tyfoner, översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott är vanliga. Lägg till det att många i befolkningen är jämförelsevis fattiga och du har fått en bild av ett vackert land som har sina svårigheter.

Över hela Filippinerna är Jehovas vittnen fullt upptagna med att göra sanningen i Bibeln känd för de 78 000 000  människor som bor där. Det är ingen lätt uppgift. Förutom det hot som naturkatastrofer utgör, innebär det utmaningar att nå människor som bor på de många små öarna och i avlägsna områden i bergen och i djungeln. Men arbetet utförs. Trots de olika omständigheter som Jehovas folk får uppleva har de visat en enastående förmåga till uthärdande och anpassning. Därför har de fått Jehovas välsignelse i arbetet med att göra lärjungar.

I vissa avseenden liknar Jehovas vittnen i Filippinerna de forntida israeliter som önskade återställa den sanna tillbedjan i Jerusalem. De fick uppmuntran av Nehemjas ord: ”Jehovas glädje är ert fäste.” (Neh. 8:10) Trots att israeliterna ställdes inför utmaningar, fortsatte de med glädje att understödja tillbedjan av Jehova. Jehovas vittnen över hela Filippinerna får, precis som israeliterna på Nehemjas tid, undervisning i Guds ord. De gör också Jehovas glädje till sitt fäste.

De första strålarna av sanningens ljus

Filippinerna är unikt genom att det är det enda land i Asien som till övervägande delen är romersk-katolskt. Filippinarna hade från början sina inhemska religioner, men över 300 år av spanskt styre införde katolicismen. Även om landet under 50 år styrdes av USA och folket kom i kontakt med andra former av religion, fortsätter den katolska tron att vara dominerande. Omkring 80 procent av befolkningen bekänner sig till den.

Charles T. Russell, en framträdande bibelforskare – som Jehovas vittnen tidigare kallades – stannade 1912 till i Manila på en föredragsresa runt världen. Den 14 januari höll han i Manilas stora operahus ett tal över ämnet ”Var är de döda?” Litteratur lämnades ut till dem som var närvarande.

 Mer av sanningens säd såddes i början av 1920-talet då broder William Tinney från Canada kom på besök som näste representant för bibelforskarna. Han bildade en bibelstudiegrupp. På grund av dålig hälsa var han tvungen att återvända till Canada, men filippinare som var intresserade höll i gång gruppen. Litteratur som skickades med post till landet bidrog till att sanningen hölls vid liv i människors hjärta. Så var förhållandena fram till början av 1930-talet. År 1933 sände radiostationen KZRM ut sanningens budskap över Filippinerna.

Detta år gav sig Joseph Dos Santos i väg på en predikofärd jorden runt med Hawaii som utgångspunkt. Hans första uppehåll blev Filippinerna, och han kom inte längre. Broder Dos Santos fick i uppgift att ta ledningen i arbetet med att predika om Guds kungarike där och att upprätta ett avdelningskontor. Det öppnades den 1 juni 1934. Broder Dos Santos och några få av lokalbefolkningen som önskade tjäna Jehova satte i gång med att predika och sprida litteratur.  Trots motstånd fanns det 121 förkunnare i landet 1938, och 47 av dem var pionjärer.

Även om amerikanerna hade lärt många att tala engelska, lade bröderna märke till att människor lär känna Bibeln bäst på sitt modersmål. Det innebar en utmaning, eftersom det över hela Filippinerna talades nästan 90 språk och dialekter. Men ansträngningar gjordes för att översätta litteratur till några av de större språken. År 1939 rapporterade avdelningskontoret: ”Vi gör nu inspelningar [av bibliska föredrag] på tagalog, och med hjälp av dem räknar vi med att kunna använda grammofonerna mer till ära för Herren.” Det berättades också att boken Rikedom höll på att översättas till tagalog. Två år senare hade broschyrer översatts till fyra andra av Filippinernas största språk, och på det sättet fick de flesta i landet möjlighet att förstå budskapet om Riket.

Bland dem som på den tiden reagerade positivt på sanningens budskap var Florentino Quintos, som var lärare. Han fick först höra talas om det arbete som Jehovas folk utför, när han talade med en man som själv hade lyssnat till broder Russells tal i Manila 1912. År 1936 skaffade sig Florentino av ett Jehovas vittne 16 böcker i lysande färger som handlade om Bibeln. Men Florentino hade mycket att göra som lärare, och under en tid stod böckerna i alla regnbågens färger där utan att bli lästa. Sedan bröt kriget ut, japanerna invaderade landet, och många normala verksamheter upphörde. Nu hade Florentino tid att läsa, och det gjorde han. Det dröjde inte länge förrän han hade läst böckerna Rikedom, Fiender och Frälsning. Hans läsande avbröts då han blev tvungen att fly för japanerna, men sanningens säd hade såtts i hans hjärta.

 Snabb tillväxt trots världskrig

Andra världskriget medförde nya utmaningar i hela öriket för Jehovas tjänare. När kriget började fanns det 373 förkunnare i Filippinerna. Även om de var få, visade de mycket stort nit och stor anpassningsförmåga i sina ansträngningar att verka för den sanna tillbedjan.

En del bröder och systrar från Manila flyttade till mindre städer och fortsatte att predika där. Kriget gjorde att det var omöjligt att importera biblisk litteratur, men vännerna kunde lämna litteratur som man sedan före kriget förvarade i privata hem. När den var slut, började de låna ut böcker.

Salvador Liwag, en lärare som slutade utöva sitt yrke och blev heltidsförkunnare av de goda nyheterna, befann sig på Mindanao när kriget bröt ut. Han och några andra bröder begav sig ut i djungeln och upp i bergen. Där fortsatte de sin teokratiska verksamhet. De fick vara mycket försiktiga när de förflyttade sig, så att de inte av japanerna blev uttagna till militärtjänst i deras garnisoner. Samtidigt misstänkte antijapanska gerillagrupper ofta bröderna för att vara japanska spioner.

Otroligt nog var det möjligt att hålla små sammankomster under den japanska ockupationen. En kretssammankomst hölls i Manila, och det var många närvarande. En annan hölls i Lingayen. De som bodde där blev förvånade över att se främlingar komma på lastbilar, men ingen ingrep, och sammankomsten kunde hållas.

Jehova välsignade all denna verksamhet, och antalet vittnen flerdubblades. När kriget började, fanns det 373 lovprisare av Jehova, och bara fyra år senare hade det antalet ökat till över 2 000.

 Som nämndes tidigare hade broder Dos Santos fått i uppgift att organisera predikoverksamheten i Filippinerna. I januari 1942 sattes han i ett japanskt fångläger i Manila. Trots det bevarade också han en nitisk anda. ”Jag talade om de goda nyheterna med så många som jag kunde i lägret”, berättade han. Livet där var hårt, och många svalt ihjäl. När broder Dos Santos sattes i fängelse vägde han 61 kilo, men när han blev frigiven vägde han bara 36 kilo.

Amerikanerna befriade fångarna 1945 och erbjöd sig att återföra broder Dos Santos till Hawaii, men det ville han inte. Varför det? Han fann glädje i predikoarbetet, och han ville göra vad han kunde för att få se det gå framåt i Filippinerna. Dessutom hade det ännu inte kommit någon för att ersätta honom. Och som broder Dos Santos sade: ”Till dess  han kom skulle jag stanna!” Hilarion Amores uttryckte sig så här om Joseph Dos Santos: ”Han arbetade verkligen hårt och var intresserad av vännernas andliga behov.”

Missionärer anländer

Även om vännerna i Filippinerna inte hade fått någon speciell övning gjorde de sitt bästa före och efter kriget. Men strax efter kriget fick de hjälp. Earl Stewart, Victor White och Lorenzo Alpiche, som gått igenom Gileadskolan, anlände den 14 juni 1947. Broder Dos Santos skulle till slut få en ersättare. Han återvände 1949 till Hawaii tillsammans med sin fru och sina barn.

Broder Stewart blev förordnad som landstjänare. De flesta missionärer som vid den här tiden kom till landet fick i uppdrag att arbeta på fältet. Victor Amores, som skickades till Gileadskolan från Filippinerna, berättar om den verkan Gileadutbildade missionärer hade: ”Det var till stor hjälp vid organiserandet av arbetet. Bröderna lärde sig av dem som gått igenom Gileadskolan. Det medförde framsteg. Före 1975 nådde vi nästan upp till 77 000 förkunnare, medan vi 1946 var bara 2 600.” Efter de tre första bröderna kom det ganska många andra missionärer. Bland dem var David och Ruth Brown och Frank och Hilary Willett, som tjänade i Cebu, och Ray och Helen Anderson, som var verksamma i Davao. Några andra var David och Julia Steele, David och Catherine Smith och bröderna Hachtel och Bruun. Neal Callaway kom 1951. Han gifte sig senare med en filippinsk syster, Nenita, och de tjänade i praktiskt taget alla delar av Filippinerna fram till hans död 1985. Denton Hopkinson och Raymond Leach från Storbritannien anlände 1954, och efter mer än 48 år fortsätter de att göra en värdefull insats i arbetet i Filippinerna.

 Det var inte bara utlänningar som gått igenom Gileadskolan som bidrog till att arbetet med att predika om Guds kungarike i Filippinerna organiserades och utvidgades. Under 1950-talet inbjöds också filippinska bröder att gå igenom Gileadskolan, och nästan alla kom tillbaka för att tjäna i sitt eget hemland. De första tre var Salvador Liwag, Adolfo Dionisio och Macario Baswel. Victor Amores, som nämndes tidigare, använde den utbildning han fått vid Gileadskolan i resetjänsten och vid Betel. Han bildade senare familj, men längre fram började han i heltidstjänsten igen. Han tjänade som resande tillsyningsman, och sedan var han tillsammans med sin fru, Lolita, pionjär med särskilt uppdrag i Lagunaprovinsen tills han närmade sig 80-årsåldern.

Framåt genom 1970-talet

Arbetet gick snabbt framåt, och det ledde till att antalet förkunnare fortsatte att öka, så att det 1975 passerade 77 000. På det hela taget bevarade Jehovas tjänare sin andlighet och fortsatte att tjäna Gud lojalt. Men det var många som slutade att tjäna Jehova, när den nuvarande tingens ordning inte tog slut 1975. År 1979 hade antalet förkunnare sjunkit under 59 000. Cornelio Cañete, som var kretstillsyningsman i mitten av 1970-talet, uttryckte sig så här: ”För en del var det året 1975 som gjorde att de blev döpta, och de stannade kvar i sanningen bara några år. Efter 1975 lämnade de sanningen.”

Men för de allra flesta var det bara uppmuntran som behövdes för att de skulle fortsätta att ha en rätt syn på kristen  tjänst. Avdelningskontoret ordnade därför med särskilda tal. Förutom att de verksamma blev uppmuntrade blev följden att en del overksamma fick hjälp att åter börja lovprisa Jehova. Vännerna förstod att de tjänade Gud, inte med ett årtal i tankarna, utan för evigt. Sedan den tiden av tillfällig minskning har antalet förkunnare ökat dramatiskt. De som inte har låtit besvikelse få dem att glömma all Jehovas godhet har verkligen blivit välsignade.

Vittnandet kommer i gång i svårtillgängliga områden – i bergen

De tusentals öar som Filippinerna består av är utspridda över öppet hav på ett område av omkring 185 mil från norr till söder och 110 mil från öster till väster. En del öar är inte bebodda, och på många finns det oländiga bergstrakter. Det är en utmaning att nå människor i sådana svårtillgängliga områden.

Ett sådant område är Kalinga-Apayao. I den oländiga bergskedjan Centralkordiljäran på norra Luzon tillhör människor olika stammar och byar, var och en med sin egen dialekt och sina egna seder. Även om huvudjakt upphörde på 1900-talet, har det ofta förekommit fientlighet mellan  byarna, vilket lett till strider och dödande. Så här säger Geronimo Lastima: ”Förr om åren var det svårt att skicka pionjärer med särskilt uppdrag till de här områdena. Byborna skulle förfölja bröderna i avsikt att döda dem.”

Lösningen var att skicka systrar. Geronimo förklarar: ”De förföljde inte kvinnor. Deras tradition föreskriver att kvinnor inte får skadas.” Systrarna var effektiva i sin undervisning av lokalbefolkningen. Det ledde till att en del av dem döptes och blev pionjärer. De förstod sitt folks kultur och visste hur vittnandet kunde bli effektivt. Följden blev att ”jägare” spreds över dessa bergsområden – sådana som var på ”jakt” efter dem som önskade lära känna sanningen. På 1970-talet fanns det bara några få vittnen i hela Kalinga-Apayao, men nu finns det två kretsar.

 På liknande sätt fanns det i början av 1950-talet inte ett enda vittne i den närbelägna bergiga provinsen Ifugao. Tre reguljära pionjärer fick i uppdrag att predika för de människor som bodde bland de flera hundra år gamla risterrasserna. Med tiden kom en del av dem med i sanningen. Nu finns det 18 församlingar med 315 förkunnare i det här området.

I bergen längst i norr i provinsen Abra är problemet hur man skall nå de byar där det ännu inte finns några Jehovas vittnen. En kretstillsyningsman med en stark önskan att föra ut de goda nyheterna till de mest avlägsna områdena inbjöd 34 andra att tillsammans med honom predika i närheten av staden Tineg. (Apg. 1:8) Eftersom det inte finns några allmänna kommunikationer, fick gruppen gå över bergen i sju dagar för att nå tio byar med omkring 250 hushåll.

Kretstillsyningsmannen berättar: ”Det var mycket krävande att gå i bergen och samtidigt bära på allt vi behövde. Av de sex nätterna sov vi fyra nätter utomhus, ibland vid en flod.” Det var många år sedan några av byarna hade haft besök av Jehovas vittnen. På en plats träffade de en man som sade: ”Jehovas vittnen predikade för min far för 27 år sedan. Han sade till oss att det är Jehovas vittnen som har sanningen.” Gruppen lämnade tillsammans 60 böcker, 186 tidskrifter, 50 broschyrer och 287 traktater och visade många hur man kan studera Bibeln.

Vittnande i andra svårtillgängliga områden

Palawan är en av Filippinernas större öar. Den är smal och drygt 43 mil lång. Palawan befinner sig långt från de mer befolkade öarnas jäktiga liv och är ett skogigt hem för olika stammar och många isolerade bosättningar, också för dem som flyttar från plats till plats. Missionären Raymond Leach, som var villig att ta emot vilket som helst uppdrag,  sändes dit som kretstillsyningsman. Då fanns det bara några få vittnen, och det var långa avstånd att färdas. Han påminner sig: ”Jag tjänade här från 1955 till 1958, och det fanns bara 14 förkunnare på hela Palawan. Det tog fem veckor för mig att besöka dem.”

Predikoarbetet har gjort stora framsteg sedan dess, även om området fortfarande innebär utmaningar. Febe Lota, som nu är i 40-årsåldern, började som pionjär med särskilt uppdrag på Palawan 1984. Hon berättar vad som hände när hon bodde på ön Dumaran: ”Vi kom till det som vi trodde var det sista huset. Vi kunde inte tänka oss att det fanns något mer, men det gjorde det!” Bakom det här huset bodde ett gift par mitt ibland palmerna, och deras arbete var att sköta om en kokosplantage. Och vad mera var: De var intresserade av Bibeln!

Febe förklarar: ”Om det inte hade varit på grund av tjänsten för Jehova, hade jag aldrig återvänt till den här platsen.” För att komma dit fick Febe och hennes kamrat gå en hel dag genom kokosplantager, längs en sandig och klippig strand. Vid högvatten gick vattnet upp till knäna. På grund av avståndet beslöt de att bege sig dit en gång i månaden och stanna några dagar. Det innebar att de fick bära med sig mat, böcker, tidskrifter och extra kläder. ”Det var en verklig plåga för oss att bli utsatta för den heta solen och bli stuckna och bitna av insekter. Vi brukade komma fram genomblöta av svett.” Men deras ansträngningar blev belönade, eftersom de fick se det intresserade paret göra mycket snabba framsteg i sitt bibelstudium.

Paret tvingades lämna sitt arbete vid kokosplantagen, när den ansvarige, en baptist, fick reda på att de studerade tillsammans med Jehovas vittnen. Febe blev glatt överraskad, när hon längre fram fick se hustrun igen. Febe berättar:  ”Det var inte bara så att hon redan var döpt – hon satt också tillsammans med oss vid det möte som hölls för pionjärer vid områdessammankomsten.” Vilken glädje det är att få se sina ansträngningar bära fin frukt!

På den stora ön Mindanao i södra Filippinerna finns det många områden som är svåra att nå. Nathan Ceballos har rest där som kretstillsyningsman tillsammans med sin hustru. De veckor som de inte gjorde besök i församlingar försökte de predika på isolerade distrikt. De inbjöd andra bröder och systrar att följa med dem. För att kunna nå många byar använde gruppen vid ett tillfälle 19 motorcyklar. Vägarna är knaggliga och leriga, och vittnena måste ta sig över floder och andra vattendrag, som för det mesta inte har några broar. Människor i de här områdena har ont om pengar, men de visade sin uppskattning av den litteratur vännerna hade med sig genom att ge dem mjuka, handgjorda sopkvastar. Du kan föreställa dig synen, när vännerna beger sig hemåt med sina motorcyklar lastade med sopkvastar! Nathan berättar: ”Alla for hem trötta och inte längre så snygga och prydliga men fyllda av glädje, eftersom vi visste att det vi hade utfört var Jehovas vilja.”

Alla möjligheter att predika de goda nyheterna utnyttjas

Jehovas organisation har under senare år uppmuntrat förkunnarna av Guds kungarike att utnyttja alla möjligheter att vittna. Det är något som har varit särskilt bra att tillämpa i de mer tättbefolkade områdena i landet. De större städerna, till exempel Davao, Cebu och Manila, liknar i mycket andra städer i världen med sina många affärer och kontor och bostadsområden, dit man inte kan komma utan speciellt tillstånd. Vad har gjorts för att nå dem som bor i sådana områden?

 Makati ligger i en krets där Marlon Navarro fram till helt nyligen var kretstillsyningsman. Den här unge brodern har gått igenom Skolan för förordnade tjänare, och han arbetade hårt för att organisera predikandet i Makatis finanskvarter, som är uppdelat mellan tre församlingar. Bröder och systrar, av vilka många är pionjärer, valdes ut och övades för att effektivt kunna bearbeta det här området. Bibelstudier hålls i köpcentra och parker i den här delen av staden, och några av dem som studerar Bibeln är med vid mötena.

Cory Santos och hennes son, Jeffrey, är pionjärer. De tar ofta del i gatutjänst, ibland redan klockan 6 på morgonen. Vid den tiden på dagen träffar de människor som kommer hem efter att ha arbetat nattskift på fabrik. De har till och med satt i gång studier under sin gatutjänst. Några av dem som först blev kontaktade på det här sättet har gjort sådana framsteg att de kunnat bli döpta.

Förkunnarna har också utanför städerna varit vakna för möjligheter att vittna för andra. Norma Balmaceda, som har varit pionjär med särskilt uppdrag i mer än 28 år, talade med en kvinna som väntade på skjuts. Norma frågade henne: ”Vart är du på väg?”

Kvinnan svarade: ”Till Quirinoprovinsen.”

”Kommer du därifrån?”

”Nej, men min man är helt inriktad på att vi skall flytta dit, eftersom livet här i Ifugao är så svårt.”

Här öppnade sig ett tillfälle för Norma att dela med sig av de goda nyheterna om Guds rike, som kommer att lösa människans problem. Efter samtalet skildes de åt. Vid en kretssammankomst flera år senare kom en kvinna fram till Norma och berättade att hon var den som Norma hade talat med  tidigare. Hon var nu döpt, och hennes båda döttrar och man studerade Bibeln.

Bröderna och systrarna vid avdelningskontoret i Quezon City är påpassliga och utnyttjar varje möjlighet att vittna. Ett exempel är Felix Salango, som är känd för sin iver att predika för andra. Han har ofta varit hjälppionjär under sin tid vid Betel. År 2000 uppfördes ännu en bostadsbyggnad vid Betel. Felix kom då att tänka på de arbetare som hade anlitats för att sätta upp ytterväggarna. Han kontaktade chefsingenjören och bad om tillåtelse att få tala med arbetarna. Felix berättar: ”När arbetarna hade ätit lunch, gick jag till byggplatsen där chefsingenjören hade samlat de mer än 100 arbetarna. Jag beskrev Jehovas vittnens arbete, och sedan förklarade jag att det krävs kunskap för att få överleva den stora vedermödan. Jag hade med mig en kartong med broschyrer och en kartong med boken Kunskapen som leder till evigt liv. Jag förklarade att de som var intresserade av att studera Guds ord kunde ta en av publikationerna.” Felix förklarade också hur Jehovas vittnens arbete finansieras över hela världen och lämnade litteraturen och ett kuvert i närheten av en kokospalm. Många av arbetarna tog en bok eller en broschyr, och det var åtskilliga som också lämnade ett bidrag i kuvertet.

En del var intresserade av att studera Bibeln, däribland chefsingenjören. Felix avtalade om att studera med honom i broschyren Vad kräver Gud av oss? varje måndag, onsdag och fredag under lunchrasten. Ingenjören sade till Felix: ”Det jag får lära mig här berättar jag för min fru och mina vänner.” Två andra ingenjörer som arbetade där, en säkerhetsvakt och två av sekreterarna ville också studera. Ja, när man utnyttjar alla tillfällen att vittna får man Jehovas välsignelse.

 Missionärer sänds in

Under årens lopp har 69 utländska missionärer begett sig till Filippinerna för att hjälpa till i predikandet om Guds kungarike. De har gjort det på flera olika sätt. Denton Hopkinson och Raymond Leach, som nämndes tidigare, fick till att börja med i uppdrag att arbeta på fältet, först som missionärer och sedan som resande tillsyningsmän. Senare fick de arbetsuppgifter på avdelningskontoret.

Under 1970-talet kom några som fått utbildning vid Gilead för att hjälpa till i samband med den nyligen igångsatta tryckeriverksamheten. Bland dem var Robert Pevy och hans hustru, Patricia, som tidigare hade tjänat i England och på Irland. Robert hjälpte till med att vid avdelningskontoret i Filippinerna bilda en författaravdelning. Alla blev ledsna, när de 1981 lämnade Filippinerna för att börja arbeta vid världshögkvarteret i Brooklyn i New York.

Dean och Karen Jacek kom till Filippinerna från USA 1980, och efter att under en kortare tid ha studerat tagalog i Laguna fick de i uppgift att arbeta på avdelningskontoret. Efter det att de 1983 fått en del ytterligare utbildning hjälpte de bröderna – i landet och i de närbelägna önationerna – att lära sig använda det datasystem som utvecklats av Jehovas vittnen och som har visat sig oumbärligt när det gäller att ge ut biblisk litteratur på olika språk.

Hubertus (Bert) och Jeanine Hoefnagels från Nederländerna kom 1988. Vid avdelningskontoret skulle man just sätta i gång med ett stort byggnadsprojekt. Eftersom det här paret hade varit med vid byggandet av andra avdelningskontor, och Bert var van att hantera tunga maskiner, fick de i uppdrag att hjälpa till i det här projektet. Förutom att Bert själv körde olika maskiner, lärde han också upp andra. Han berättar: ”Jag undervisade redan från början de inhemska  bröderna i att köra lastbil, en stor grävmaskin, en bulldozer, en hjullastare och en lyftkran. Så småningom var det mellan 20 och 25 som arbetade med tunga maskiner.”

Senare fick de samarbeta med fyra andra gileaditer – Peter och Beate Vehlen från Tyskland och Gary och Teresa Jeane Melton från USA. Broder och syster Vehlen hade också erfarenhet av att bygga avdelningskontor, och broder och syster Melton hade varit fem år på Betel i USA. Alla fyra kunde göra en insats i byggandet av avdelningskontoret.

Många år tidigare, 1963, hade det sista missionärshemmet stängts, eftersom kvalificerade filippinska pionjärer kunde ta ledningen i predikoarbetet. Men 1991 bestämde den styrande kretsen sig för att sända sex missionärer för att arbeta på fältet. De här missionärerna hade erfarenhet av Beteltjänst, men de hade också annan erfarenhet som kunde vara till stor nytta i tjänsten. Jeanine Hoefnagels, till exempel, hade börjat som pionjär med särskilt uppdrag när hon var 18 år. Hon kunde nu använda sin erfarenhet och sin livliga personlighet till att uppmuntra både vännerna och de nya. Hennes man, Bert, framhöll fler fördelar. Han sade: ”När det finns missionärer på fältet här, hjälper det människor  att förstå att vårt arbete är världsomfattande.” Samtidigt har några missionärer fortsatt att arbeta på avdelningskontoret med administrativa eller andra uppgifter.

Filippinerna har inte bara fått ta emot, utan har också sänt ut, missionärer.

Missionärer sänds ut

Under den tid då det fortfarande kom missionärer till Filippinerna började man skicka filippinska pionjärer till andra länder för att utföra missionärsarbete. Landets pionjärer hade kanske inte fått samma organisatoriska utbildning som gileaditerna, men bland dem fanns det många som var mycket duktiga. Sedan andra världskriget har arbetet med att göra lärjungar gått framåt mycket fortare i Filippinerna än i länderna i närheten. Därför har kvalificerade filippinska pionjärer alltsedan 1964 inbjudits att bli missionärer runt om i Asien och på öarna i Stilla havet. Några som har sänts ut har varit gifta, men de flesta har varit ogifta pionjärer som redan varit tio år eller mer i heltidstjänsten. Fram till mitten av 2002 hade 149 sådana missionärer sänts till 19 olika länder. Av dem är 74 kvar på sina distrikt. Medan dessa blivande missionärer väntar på att deras resehandlingar skall bli klara, är de på Betel för att få övning och skaffa sig erfarenhet som de kan ha nytta av på de platser de kommer till. Vilken insats har de här missionärerna kunnat göra i predikoarbetet under årens lopp, vilka utmaningar har de ställts inför, och vilka glädjeämnen har de upplevt?

Rose Cagungao (nu Engler) och Clara dela Cruz (nu Elauria) var de första som for i väg. Deras distrikt blev Thailand. Omkring ett år senare kom Angelita Gavino också dit. Precis som för andra missionärer var det en stor utmaning att lära sig språket. Angelita berättar hur det var att lära  sig thai: ”Under de första veckorna kände jag mig frustrerad, eftersom allt som var skrivet i boken var som krumelurer för mig, och vid mötena kunde vi nästan inte tala med någon på grund av språkbarriären.” Men de lärde sig språket, och de fortsätter att använda detta språk för att hjälpa andra.

Efter dessa första få följde en jämn ström av villiga pionjärer som sändes till en mängd olika länder. Porferio och Evangeline Jumuad tillfrågades 1972 om de ville resa till Korea. De lärde sig språket väl, och efter två och ett halvt år i missionärstjänsten fick de en inbjudan att börja i kretstjänsten.

Salvacion Regala (nu Aye) var en av nio filippinska systrar som 1970 kom till Hongkong för att börja som missionärer. Hennes första utmaning var att lära sig kantonesiska. Det är ett tonspråk med nio toner. Ändras tonen får ordet en annan betydelse. Syster Salvacion kommer ihåg hur hon kämpade med dessa toner. En gång berättade hon för en som hon studerade Bibeln med att de hade bytt bostad ”på grund av ett spöke”, när hon i stället menade ”på grund av den höga hyran”. Så småningom lärde hon sig språket. Hon har hjälpt mer än 20 personer att lära känna Bibelns sanningsbudskap. Eftersom hon nu för tiden träffar många från Indonesien som arbetar som hembiträden i Hongkong, försöker hon lära sig indonesiska.

Rodolfo Asong, en bestämd men vänlig broder mötte helt andra förhållanden när han sändes till Papua Nya Guinea 1979. Han gjorde sitt bästa för att lära sig språket, och han lyckades så bra att han efter bara en kort tid i landet skickades ut som resande tillsyningsman. Men det var mycket annorlunda att besöka församlingar på Papua Nya Guinea än i Filippinerna. Han berättar: ”Jag lärde mig att stående paddla en smal träkanot precis som de infödda.”

 När det gäller sammankomster förklarar Rodolfo: ”Eftersom det var långa avstånd och det inte fanns transportmöjligheter till överkomliga priser, anordnade vi många små sammankomster. Den som hölls i byn Larimea var den minsta jag någonsin varit med vid. Det var sammanlagt tio närvarande.”  En annan gång var han tillsyningsman för sammankomsten i byn Agi. Han berättar: ”Jag hade också fått i uppgift att vara sammankomstens ordförande, ansvara för ljudavdelningen och matserveringen, ansvara för dramat och spela rollen som kung David.” Han gjorde verkligen sitt bästa i den uppgift han fått, och senare fick han glädjen att vara missionär på Salomonöarna.

Arturo Villasin, en broder från Luzon som hade lätt för att anpassa sig, skickades till Salomonöarna 1982. Där tjänade han som kretstillsyningsman och fick uppleva helt andra förhållanden än dem han varit van vid i Filippinerna. Många av öarna kunde man bäst nå med flyg. Han berättar: ”En gång kraschlandade vårt plan, men alla överlevde. En annan gång var det nära att vi på grund av dålig sikt körde in i en bergssida.” Han förklarar vad det innebär att besöka vissa församlingar: ”Vi vandrar genom regnskogen och tar oss uppför leriga, branta berg för att besöka församlingar som finns inne i bushen bland människor som tillber sina förfäder.” Arturo dog helt oväntat av sjukdom 2001, men han kommer länge att bli ihågkommen som en trogen missionär.

Det finns många sådana erfarenheter från filippinska bröder och systrar som skickats ut som missionärer till Asien och Stillahavsområdet. Trots alla utmaningar har dessa villiga och självuppoffrande tjänare åt Jehova gjort en betydande insats i predikoarbetet i de här länderna.

Det leder till glädje att hjälpa andra att göra Jehova till sitt fäste

Jehovas välsignelse medför glädje. (Ords. 10:22) Adelieda Caletena, som sändes till Taiwan 1974, säger: ”Jag känner mig mycket lycklig och är tacksam mot Jehova för att han välsignar vårt arbete här och har gett mig möjlighet att få ta del i det.”

 Paul och Marina Tabunigao, som nu tjänar på Marshallöarna, säger: ”Vi har hjälpt 72 personer att tjäna Jehova. Vi känner glädje i hjärtat över att många av dem nu tjänar som äldste, biträdande tjänare, pionjärer med särskilt uppdrag, reguljära pionjärer och som församlingsförkunnare.”

Lydia Pamplona, som har varit i Papua Nya Guinea sedan 1980, har hjälpt 84 personer fram till överlämnande och dop. Hon rapporterade nyligen att hon leder bibelstudier med 16 personer. De flesta av dem är med vid mötena. Det hon säger sammanfattar helt säkert hur många missionärer känner det: ”Jag tackar Jehova för det uppdrag han har anförtrott mig. Må han fortsätta att välsigna vår tjänst till hans ära.”

De avdelningskontor som inom sitt område fått ta emot filippinska missionärer har uppskattat dem. Från avdelningskontoret i Thailand skrev man: ”Missionärerna från Filippinerna utför ett arbete som är värt beröm. De har under sina många år i Thailand varit föredömen i trohet. De fortsätter sitt arbete trots åldrande. De älskar Thailand och det thailändska folket. De betraktar Thailand som sitt hem. Tack så mycket för att ni sände oss de här fina missionärerna.”

Skolan i Rikets tjänst gör äldste bättre rustade

Ungefär vid den tid då de första filippinska pionjärerna sändes i väg för att tjäna i andra länder, gav Jehovas organisation utbildning för det ökande antalet kvalificerade bröder som axlade ansvar i de enskilda församlingarna. Skolan i Rikets tjänst var en av de främsta anordningarna för att ge den här undervisningen.

De första kurserna som varade en månad började hållas 1961. Jack Redford, som hade varit lärare vid Gilead och som senare blev missionär i Vietnam, fick i uppdrag att undervisa  vid den här kursen i Filippinerna. Den första kursen hölls på engelska vid avdelningskontoret.

Även om många inte har några svårigheter att förstå engelska, måste alltid hänsyn tas till andra språk och dialekter som är vanliga i Filippinerna. Många äldste får ut mer om kursen hålls på deras modersmål. Därför hölls kursen på flera andra språk från mitten av 1960-talet. Cornelio Cañete minns att han fick i uppdrag att undervisa på Visayaöarna och Mindanao. Han småskrattar när han säger: ”Jag höll kursen på tre språk: cebuano, hiligaynon och samar-leyte.”

Under årens lopp har kursen förändrats, däribland längden. Nyligen hölls den under ett veckoslut – en och en halv dag för äldste och en dag för biträdande tjänare. Men det utgör fortfarande en utmaning att hålla skolan på omkring åtta språk. Äldste som talar dessa språk skickas från avdelningskontoret för att öva de resande tillsyningsmännen. De i sin tur leder sedan skolan för församlingarnas äldste och biträdande tjänare. Vid den senaste skolan var det 13 000 äldste och 8 000 biträdande tjänare som fick del av undervisningen.

 Pionjärerna får hjälp

Senare började också pionjärerna få mer utbildning. De första klasserna i Skolan i pionjärtjänst hölls 1978. Alla som var pionjärer vid den tiden, också pionjärer med särskilt uppdrag, fick gå igenom skolan. Sedan dess har det med undantag av åren 1979 och 1981 hållits klasser varje år.

Pionjärerna har haft mycket stor nytta av skolan, men de har varit tvungna att övervinna många hinder för att kunna vara med. För en del har det inneburit ekonomiska uppoffringar och för andra svårigheter att ta sig till skolan.

De som var med vid den skola som hölls i staden Santiago kom i en svår situation. Kretstillsyningsmannen, Rodolfo de Vera, berättar: ”Den 19 oktober 1989 drabbades Santiago utan förvarning av en mycket kraftig tyfon med vindhastigheter på över 50 meter per sekund. När lektionerna började på morgonen, kom det bara några skurar, och vinden var svag, så skolprogrammet fortsatte. Men vinden tilltog, och byggnaden började skaka. Snart blåste taket av. Vi ville ta oss därifrån, men vi såg att det var ännu farligare utomhus, eftersom det var många föremål som flög  omkring.” Även om huset började brytas sönder, överlevde alla utan skador. De tillskrev inte bara Jehova att de överlevde, utan också ett råd i Vakna! om att söka skydd under ett bord eller ett skrivbord. Broder de Vera förklarade: ”Vi tog skydd under borden. När tyfonen hade passerat, var vi övertäckta med nerfallna grenar och takplattor av metall, men alla som hade stannat kvar under borden inne i huset var oskadda.”

Skolan hålls varje år på sju språk. Fram till tjänsteåret 2002 har det hållits 2 787 klasser, och 46 650 har gått igenom skolan. Vilken fin hjälp skolan har varit för pionjärer att öka sin skicklighet och helt sätta sin förtröstan till Jehova, medan de fortsätter att ”lysa som ljusspridare i världen”. (Fil. 2:15)

De första stegen i offsettryckning

All verksamhet i tjänsten och i församlingarna skulle bli mycket svårare utan den utmärkta bibliska litteratur som vi har. Under många år trycktes den litteratur som behövdes i Filippinerna i Brooklyn. Men i början av 1970-talet byggdes ett tryckeri på avdelningskontorets område i Quezon City. Där installerades en likadan högtryckspress som fanns i Brooklyn. Det gjorde att man nu kunde trycka alla tidskrifter som behövdes.

Under 1970-talet blev det tydligt att den grafiska industrin höll på att ersätta den här tryckmetoden som inbegrep blysättning med offsettryckning. De anvisningar världshögkvarteret gav var att vi också successivt skulle göra den förändringen.

Avdelningskontoret köpte 1980 fotosättningsutrustning. Det sydafrikanska avdelningskontoret hade skaffat samma slags utrustning och delade med sig av sina erfarenheter till  Filippinerna. Det här datoriserade fotosättningssystemet användes tillsammans med en liten arkoffsetpress som inköptes ungefär samtidigt.

Den här utrustningen gjorde det möjligt för bröderna att i liten skala lära sig den teknik som används vid offsettryckning. David Namoca, som redan hade stor erfarenhet av att arbeta vid sättmaskiner (Linotype) som användes vid högtrycksmetoden, lärde sig hur fotosättningsutrustningen skulle användas. Andra bröder lärde sig hur man gör offsetplåtar och hur den nyinköpta tryckpressen skulle köras. Det gjorde att avdelningskontoret redan i slutet av 1980 kunde använda offsetmetoden för att trycka tidskrifter och Tjänsten för Guds kungarike på språk som hade små upplagor.

Övergången till offsettryckning ledde också till att datorer började användas för att hjälpa bröder och systrar vid översättning och annat förberedande arbete fram till tryckningen. Steg för steg fick bröderna erfarenhet och tillförsikt. Så småningom kunde de genom att använda de här metoderna både förbättra kvaliteten hos det tryckta materialet och öka produktionen. Bröderna var faktiskt så angelägna om att göra framsteg att de 1982 tryckte Nyheter om Guds rike nr 31, en fyrfärgstraktat, genom att använda en offsetpress avsedd för bara en färg. Papperet passerade igenom pressen sex gånger – fyra gånger för fyrfärgssidan och två gånger för sidan med tvåfärgstryck. Det var ett enormt arbete, och kvaliteten blev väl inte den allra bästa, men alla gladde sig över att se Nyheter om Guds rike i fyrfärg producerad på egen utrustning.

Det som här utfördes var början på någonting större, men hur skulle övergången till enbart datoriserad fotosättning och offsettryckning genomföras? Det fanns en del  planer inom Jehovas organisation, och avdelningskontoret i Filippinerna skulle snart få nytta av dem.

Jehovas organisation utvecklar MEPS

Den styrande kretsen gav sitt godkännande åt att utveckla ett datoriserat fotosättningssystem som skulle fylla de unika behov som förkunnandet av de goda nyheterna på mängder av språk medför. Detta flerspråkiga elektroniska fotosättningssystem (MEPS) utvecklades i Brooklyn. Även om den kommersiella utrustning som under en tid användes av avdelningskontoret hade introducerat datorer och offsettryckning i begränsad omfattning, skulle MEPS göra det möjligt för Filippinerna och andra avdelningskontor över hela världen att gå vidare inom det här området.

Två gifta par från Filippinerna inbjöds att komma till Wallkill i staten New York. Bröderna fick utbildning i skötseln av MEPS-datorerna och användningen av MEPS-programmen i arbetet fram till tryckning. Ett annat par, Florizel Nuico och hans hustru, stannade i Brooklyn, där broder Nuico fick lära sig att köra offsetpressar av märket MAN. Det var precis vad avdelningskontoret i Filippinerna behövde för att helt och hållet kunna gå över till användning av datorer i arbetet före tryckning och till offsettryck.

 År 1983 anlände en MAN offsetpress till Filippinerna. Den monterades med hjälp av Lionel Dingle från avdelningskontoret i Australien. Broder Nuico började lära filippinska bröder det han själv fått lära sig i Brooklyn. I slutet av 1983 framställdes de första tidskrifterna på den här pressen. Men utrustningen var inte helt komplett, och därför framställdes tidskrifterna under en tid genom en kombination av blysättning och offsettryckning.

Men det dröjde inte länge förrän allt var i funktion. Den första MEPS-datorn anlände i slutet av 1983, och de två bröder som hade fått utbildning i Wallkill började undervisa andra i hur man sköter och underhåller MEPS-utrustningen. Snart var produktionen i gång. Många beteliter fick grundlig undervisning i hur man använder systemet vid översättning, inskrivning av text, ombrytning och fotosättning och dessutom hur man reparerar datorer. Ett sådant övningsprogram är komplicerat i Filippinerna på grund av att man använder många språk. Vakttornet framställs förutom på engelska på sju andra språk. MEPS var väl lämpat för den uppgiften.

De publikationer som framställdes hade märkbart bättre kvalitet. Cesar Castellano, en tryckeriarbetare, säger om dem som utförde tryckningen: ”De flesta av våra bröder är jordbrukare. En del hade inte några tekniska kunskaper. Det är imponerande att se hur Jehova genom sin ande gör det möjligt för bröderna att utföra många saker, däribland tryckning.” Bröderna skaffade sig kunskap, och förkunnarna på fältet fick publikationer som blev alltmer tilltalande. Men det fanns en mycket viktigare fördel – en andlig – som blev möjlig genom de här tekniska framstegen i tryckerimetoderna.

 Andlig föda samtidigt

När tidskrifterna som skulle användas i Filippinerna trycktes i Brooklyn, tog det sex månader eller mer innan det som fanns i de engelska tidskrifterna publicerades på de filippinska språken. Tidskrifterna översattes i Filippinerna, men det tog ändå lång tid att skicka manuskript och korrektur fram och tillbaka och att till sist frakta över de tryckta tidskrifterna. När tryckningen av tidskrifterna på 1970-talet flyttades till Filippinerna sparade man tid, men innehållet var fortfarande sex månader efter de engelska tidskrifterna. Många filippinska vänner tänkte: Så underbart det skulle vara att få materialet samtidigt som det gavs ut på engelska. Under många år var det bara en dröm.

Men genom utvecklandet av MEPS och förändrade produktionsmetoder blev det som tidigare varit en dröm verklighet. Den styrande kretsen insåg att det skulle ha en mycket stor enande verkan på alla som tillhör Jehovas folk om de fick studera samma stoff samtidigt. Det målet uppnåddes, och i januari 1986 gavs Vakttornet ut samtidigt med den engelska upplagan på fyra inhemska språk: cebuano, hiligaynon, iloko och tagalog. Snart blev det så med fler språk. Vilken överraskning det sedan blev vid sammankomsterna 1988 när boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! kom ut på tre inhemska språk samtidigt som den kom ut på engelska! Vännerna var lyckliga – inte bara för att de nu hade litteratur av högre kvalitet att erbjuda de intresserade, utan också för att de samtidigt med de flesta andra bröder och systrar över hela världen fick del av samma andliga program.

De här förbättringarna i fråga om våra tryckta publikationer kom vid en tid då förhållandena var oroliga i vissa delar av landet. Litteraturen framhävde att alla ständigt måste göra Jehova till sitt fäste.

 Sammandrabbningar mellan militärer och rebeller

Under 1980-talet ökade aktiviteten bland rebellgrupper i många områden av landet. En del av dem stod under inflytande av kommunismen. Sammandrabbningar mellan regeringstrupper och statsfientliga styrkor blev vanligare. De här stridigheterna prövade ofta vännernas förtröstan på Jehova.

I ett område där det fanns en församling med 62 förkunnare vaknade bröderna och systrarna en morgon och fann att rebellerna och militären hade ställt upp sig för strid. Vännernas hem låg mitt i skottlinjen. En av de äldste begav sig till rebellstyrkorna och en annan till regeringstrupperna. De bad dem att inte strida där med tanke på att många civila  då skulle bli drabbade. Deras begäran ignorerades. Eftersom vännerna inte kunde fly, samlades de i Rikets sal. En äldste ledde alla i en bön som var ganska lång och framfördes med så hög röst att den kunde höras av regeringstrupperna som befann sig utanför. När bröderna och systrarna öppnade ögonen, fann de att de båda sidorna hade begett sig någon annanstans – det blev ingen strid där de befann sig. De här vännerna var övertygade om att Jehova hade beskyddat dem.

Dionisio Carpentero har, i sällskap med sin hustru, varit resande tillsyningsman i mer än 16 år. Han kommer fortfarande ihåg vad som hände under hans första år i kretstjänsten, i provinsen Negros Oriental i centrala Filippinerna. Han berättar: ”Vi besökte Linantuyanförsamlingen. Vi gladde oss över att 40 förkunnare var med oss i tjänsten på fältet under onsdagen. Men vi var omedvetna om att rebellstyrkor gav akt på allt vi gjorde. Deras gömställe var i närheten av Rikets sal. Fyra rebeller besökte vår bostad klockan fyra på eftermiddagen för att få närmare upplysningar om oss. En äldste där förklarade att jag var en kretstillsyningsman som besökte deras församling en gång i halvåret.”

Det var uppenbart att männen inte trodde på förklaringen. I stället misstänkte de att Dionisio var militär och krävde att äldstebrodern skulle föra ut honom, så att de kunde döda honom. Brodern svarade att de skulle behöva döda honom först. De gav sig i väg.

Dionisio fortsätter: ”Hundarna skällde hela natten, vilket tydde på att rebellerna fanns i närheten. Vi bad fyra gånger den natten om att Jehova skulle vägleda oss. Fastän det var torrperiod, regnade det sedan häftigt. De män som väntade på att få döda oss gav sig i väg.”

 Efter mötet på söndagen sade Dionisio till de äldste att han och hans hustru skulle ge sig i väg till nästa församling. Men för att kunna göra det måste de passera rebellernas gömställe. Dionisio berättar: ”En av rebellerna tittade ut genom fönstret. Vi berättade också för honom att vi gav oss i väg. Ändå kom rebeller till Rikets sal klockan åtta på kvällen och frågade efter oss. Äldstebrodern sade till dem att vi redan hade gett oss i väg och till och med hade passerat deras gömställe. Förvånansvärt nog hade de inte sett oss. Den här erfarenheten lärde oss att förtrösta på Jehova och att modigt möta svårigheter.” Dionisio fortsätter tillsammans med sin hustru med glädje i sin tjänst.

Sådana stridigheter gör det ibland svårt att predika. Om man befinner sig på sådana platser vid fel tidpunkt, kan det  betyda att man hamnar i korselden. Men ibland har den ena eller den andra gruppen informerat bröderna om hotande stridigheter. I sådana fall har bröderna valt en mer fredlig plats att predika på tills stridigheterna upphört. Förkunnandet om Guds kungarike fortsätter trots allt, och bröderna har lärt sig att förtrösta på Jehova.

Neutraliteten prövas

Jesus sade om sina efterföljare: ”De [är] inte ... någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Joh. 17:14) Precis som i andra nationer har Jehovas vittnen i Filippinerna inte blandat sig i världens politik och militära konflikter. De har inte tagit ”till svärd”, utan i stället har de lagt ner sina vapen och följt fredens vägar precis som Jehova har lärt dem. (Matt. 26:52; Jes. 2:4) Denna neutrala hållning är välkänd i hela Filippinerna, och människor ur alla läger inser att Jehovas vittnen inte utgör något hot mot dem. Men det har funnits tillfällen då Jehovas tjänare har varit tvungna att tydligt visa var de står i olika frågor. Det har tjänat som ett skydd för dem.

Wilfredo Arellano har som resande tillsyningsman stor erfarenhet av att tjäna i en mängd olika områden – en del fredliga och andra mindre fredliga. År 1988 besökte han en församling i centrala Filippinerna. Där hade bröderna utsatts för press av regeringsmotståndare att förena sig med dem i uppror mot regeringen. Bröderna vägrade bestämt att göra det.

Wilfredo berättar vad som hände: ”Under mitt besök rörde sig regeringstrupper på församlingens distrikt. De ville att invånarna skulle bilda en milis som skulle bekämpa de regeringsfientliga. Vid ett möte med representanter för regeringen fick bröderna möjlighet att förklara varför de inte tänkte förena sig vare sig med de regeringsfientliga eller med  en regeringsmilis. En del som bodde i området gillade inte vårt ställningstagande, men representanterna för regeringen respekterade oss.”

Wilfredo berättar vad som hände senare: ”När en broder efter mötet var på väg hem till sin gård, mötte han en grupp tungt beväpnade män som hade två fångar med förbundna ögon med sig. Han fick frågan om han hade varit med på det möte som regeringen anordnat, och han svarade sanningsenligt att han hade det. De beväpnade männen ville veta om han hade anslutit sig till milisen, men det hade han inte, och han förklarade sin neutrala ståndpunkt. Därför fick han fortsätta på sin väg hem. Några minuter senare hörde han två skott och förstod att de fångar som hade haft ögonen förbundna hade blivit avrättade.”

På 1970-talet och i början av 1980-talet var det enligt filippinsk lag obligatoriskt för alla medborgare att rösta. De som inte gjorde det sattes i fängelse. Detta gav Jehovas folk möjlighet att visa sin lojalitet mot Gud. Jehovas tjänare i Filippinerna har, precis som sina medkristna över hela världen, bevarat sig neutrala i förhållande till politik och fortsatt att ”inte ... [vara] någon del av världen”. (Joh. 17:16)

Efter ett regeringsskifte 1986 gjordes ändringar i landets konstitution, och då togs röstplikten bort. Det har gjort det lättare för vännerna. Men det fanns andra prövningar som många ställdes inför, och det gällde särskilt dem som var i skolåldern.

Lär sig inte mer att föra krig

Irene Garcia växte upp i Pampangaprovinsen på centrala Luzon. Hon ställdes inför ett problem som fortfarande utgör ett prov för många ungdomar. På gymnasiet är det obligatoriskt med viss militär utbildning. Men elever som är Jehovas vittnen har själva kommit till den slutsatsen att  de inte kan ta emot undervisning i hur man för krig. Först bad Irene till Jehova om att få hans hjälp. Med de tre trogna unga hebréerna på profeten Daniels tid i tankarna gick hon till den som var ansvarig för den militära utbildningen och bad att få bli befriad från den. (Dan., kap. 3) Även om han inte riktigt förstod hennes inställning, tackade han henne för att hon hade förklarat saken för honom. Men han varnade henne för att hon skulle få lägre betyg om hon inte deltog. Irene svarade: ”Det gör ingenting. Jag skall verkligen göra mitt bästa i mina andra ämnen.” Hon fick göra annat i stället för militärutbildningen. Hon förklarade: ”Resultatet blev att andra barn till Jehovas vittnen inte hade några svårigheter att bli befriade, och jag slutade i alla fall skolan som en av de tio bästa eleverna.”

Det är inte alla som haft ansvaret för den militära utbildningen som varit villiga att låta dessa ungdomar slippa den. Några ledare har gjort det svårt för elever att ta examen. Tusentals ungdomar har genom att hålla fast vid Jehovas principer ändå fått en viktig lärdom: Det som leder till Jehovas beskydd och välsignelse är att stå fast på Jehovas kungarikes sida och bevara neutraliteten i den här världen. (Ords. 29:25)

Antalet sammankomster ökar

Låt oss nu se närmare på Jehovas folks andligen uppbyggande sammankomster. De är alltid glädjefyllda tillfällen. Eftersom det fanns få Jehovas vittnen i landet före andra världskriget, hölls det inga större sammankomster förrän efter kriget. Det gjordes ändå ansträngningar att uppmuntra vännerna på detta sätt. I ”Årsboken” för 1941 berättades det faktiskt att det hade hållits en sammankomst i Manila i mars 1940.

Du kanske kommer ihåg att japanerna satte Joseph Dos Santos i fängelse. I början av 1945 blev han till slut frigiven  av amerikanerna. Han var mycket intresserad av vännernas andliga välfärd. Många av dem hade nyligen blivit en del av organisationen. De fick hjälp att lära sig hur man effektivt undervisar andra om Bibelns sanningar genom bibelstudier i hem. Det gjordes bland annat genom det landskonvent som hölls i Lingayen i Pangasinan i slutet av 1945. Det var omkring 4 000 närvarande, och det tydde på att det fanns ett stort intresse. Med tanke på att kriget nu var slut var det ett verkligt glädjefyllt tillfälle.

Från den tiden blev det fler och fler närvarande vid sammankomsterna, allteftersom antalet förkunnare ökade. Omkring 17 år senare hade dessa 4 000 blivit 39 652. Då hölls sammankomsterna inte bara på en plats, utan på sju olika ställen. Efter ytterligare 15 år (1977) passerade antalet närvarande vid områdessammankomsterna 100 000. På den tiden hölls det 20 sammankomster över hela landet. Åtta år senare var närvaroantalet över 200 000, och 1997 var mer än 300 000 med vid områdessammankomsterna. Under 2002 var det möjligt att planera 63 sammankomster – det största antalet någonsin. Det kan vara mycket svårt och ibland dyrt att ta sig fram på öarna. När sammankomsterna hålls på många ställen, får vännerna närmare till dem, och det är lättare för dem att vara med. Det gör det möjligt för fler att få nytta av de här andliga festmåltiderna.

Jehova välsignar ansträngningar som görs för att vara närvarande

Det har inte varit lätt att vara med vid sammankomster. I den norra delen av landet tog sig vänner 1947 nerför  floden Abra på två flottar för att vara med vid en kretssammankomst i Vigan, som ligger vid kusten. Vid flodens mynning tog de isär flottarna och sålde virket för att kunna köpa biljetter till den buss som skulle föra dem hem till bergen efter sammankomsten. De hade med sig stora säckar med ris, buntar med ved, sovmattor, många barn och varma leenden som blev större och större ju längre sammankomsten varade. De sörjde för alla sina materiella behov med hjälp av ris, ved, en gammaldags grillanordning och en sovmatta.

År 1983 gick en grupp från Caburanförsamlingen i den sydliga provinsen Davao del Sur tre dagar genom bergig terräng för att nå fram till en hamn för motorbåtar. Sedan färdades de med motorbåt ytterligare en dag till sammankomststaden. De kände att den trevliga samvaron med andra vid områdessammankomsten ”Guds rikes endräkt” var värd ansträngningen och kostnaden.

År 1989 gick en familj med två barn, som var två och fyra år, nästan sju mil från staden El Nido på Palawan för att vara med vid en kretssammankomst. Det tog dem två dagar att gå genom djungel där det finns få markerade stigar. Under sin vandring var de tvungna att plocka bort blodiglar från sina kroppar. Något som gjorde det hela värre var att det regnade oavbrutet under dessa två dagar. Det var många bäckar och floder som de måste ta sig över, men det fanns inga broar. Trots de här svårigheterna kom familjen fram välbehållen. De gladde sig verkligen över att få vara tillsammans med vännerna där!

I andra områden är det på grund av begränsade ekonomiska tillgångar svårt för familjer att skaffa tillräckligt med pengar för att vara med vid sammankomster. Det var ett problem som Ramon Rodriguez stod inför 1984. Han bor tillsammans med sin familj på ön Polillo, som ligger utanför  Luzons östkust. Ramon är fiskare. Det var inte mer än en vecka kvar till sammankomsten, och det fanns bara tillräckligt med pengar för att en i hans familj, som har sju medlemmar, skulle kunna vara med. De bad till Jehova om det, och sedan begav sig Ramon och hans 12-årige son ut för att fiska. De rodde ut på havet och kastade ut sina nät, men hade ingen framgång. Efter ett tag ville sonen absolut att de skulle bege sig närmare land och försöka där. Det gjorde de. Ramon berättar: ”Det var inget vi väntade oss, men när vi drog upp näten var de så fulla med fisk att hela båten blev fylld.” De hade fångat mer än 500 kilo fisk! När de sålt fisken, hade de mer än tillräckligt med pengar för att hela familjen Rodriguez skulle kunna vara med vid sammankomsten.

Nästa kväll kastade andra bröder, som ville vara med vid sammankomsten, ut sina nät på samma plats och fångade ytterligare 100 kilo fisk. Ramon tillägger: ”Fiskare som inte är vittnen och som begav sig ut och kastade ut sina nät samtidigt blev förvånade, eftersom de inte fångade en enda fisk. De sade: ’Deras Gud välsignade dem, eftersom de skall vara med vid sammankomsten.’” Om och om igen har filippinska familjer som är Jehovas vittnen fått uppleva att det leder till glädje och Jehovas välsignelse att sätta andliga ting främst i livet och handla i enlighet med sina böner.

Alldeles speciella sammankomster

Jehovas folk över hela världen kommer med värme ihåg sammankomster som har hållits. Vännerna i Filippinerna är inget undantag. Alla sammankomstprogram uppskattas mycket, men en del får en speciell betydelse och lämnar ett djupare intryck i hjärta och sinne. En del av dem är internationella sammankomster eller kanske sammankomster  där missionärer som besöker sitt hemland berättar för de närvarande vad de varit med om.

Som det tidigare nämnts är det ganska många filippinska bröder och systrar som är missionärer i andra asiatiska länder och öar i havet. Flera gånger har Jehovas vittnen över hela världen lämnat bidrag till en fond för att hjälpa missionärer att resa till sitt hemland och vara med vid sammankomster där. Filippinska missionärer har också fått del av denna kärleksfulla anordning. År 1983, 1988, 1993 och 1998 var det många som tack vare den hjälp de fick kunde vara med vid sammankomster i Filippinerna och vara tillsammans med sina familjer och vänner. Rapporter från 1988 visar att det var 54 missionärer som tjänade i 12 länder som kom hem för att besöka sammankomster i Filippinerna. Vid den tiden hade dessa 54 i medeltal varit 24 år i heltidstjänsten. Alla tyckte att det var mycket roligt att som en del av programmet få lyssna till det de hade att berätta.

 Andra minns sammankomster på grund av att de är förknippade med speciella händelser, men även för vännernas beslutsamhet att fortsätta trots besvärligheter. Områdessammankomsten ”Guds frid” 1986 i Surigao på Mindanao är ett exempel. Precis före sammankomsten drabbades staden av en tyfon med en vindstyrka på över 40 meter per sekund. Taket över stadion blev svårt skadat. Staden blev helt utan ström, och den skulle inte komma tillbaka förrän efter sammankomsten. Vatten måste hämtas sex kilometer bort. Det hindrade inte vittnena från att samlas. Bröderna tog vara på det som var kvar av podiet och satte upp det i en sporthall i närheten av stadion. De hyrde en generator för att driva några lampor, ljudanläggningen och ett kylskåp till cafeterian. Man hade väntat att 5 000 skulle vara närvarande, men som mest var det 9 932 som gladde sig över sammankomsten! De var verkligen inte några ”godväderskristna”.

Internationella sammankomster har blivit särskilt minnesvärda. Den styrande kretsen gjorde anordningar för internationella sammankomster i Manila både 1991 och 1993. Delegaterna gjorde ett djupt intryck i staden. Det var ett fantastiskt utbyte av uppmuntran för de filippinska bröderna och systrarna, av vilka de flesta inte har resurser att resa och besöka andra länder. (Rom. 1:12) De utländska delegaterna blev imponerade av den värme och gästfrihet som de filippinska vännerna visade dem. Ett par från USA skrev: ”Vi vill tacka speciellt för ert hjärtliga mottagande. Ni tog emot oss alla med öppna armar!”

År 1993 användes tre stadionanläggningar i Manila, och när någon i den styrande kretsen höll tal var de tre platserna sammankopplade via telefon. Det var en spännande upplevelse för de närvarande att se Nya Världens översättning av  de kristna grekiska skrifterna komma ut på tagalog! En ung syster sade: ”Jag blev överlycklig. Jag hade hoppats att vi en gång skulle få Nya Världens översättning på tagalog. Vilken överraskning det var när vi fick den!”

År 1998 var situationen den omvända. För första gången sedan 1958 inbjöds Filippinerna att sända delegater till andra länder. Därför reste 107 vänner till en sammankomst på USA:s västkust. I september hade 35 andra privilegiet att få vara med vid en internationell sammankomst i Korea. Sådana sammankomster har verkligen haft en betydelsefull roll i att utbilda och förena Jehovas folk och hjälpa alla att göra Jehova till sitt fäste.

Låt oss nu ägna uppmärksamhet åt tjänsten på fältet. Hur har den kunnat utföras i ett land med så många språk?

De goda nyheterna framförs på många språk

Som det sagts tidigare är det för det mesta lättare för människor att lära känna sanningen på sitt modersmål. Detta har sina svårigheter i Filippinerna på grund av att man talar så många språk. Men Jehovas vittnen har försökt fylla  människors behov genom att vittna för dem på deras eget språk och utarbeta biblisk litteratur på många olika språk.

I regel är det så att de som tillhör en viss språkgrupp får ett vittnesbörd genom dem som redan talar detta språk. I några fall, då bara några få vittnen kan språket, har nitiska förkunnare och pionjärer försökt att lära sig det. De efterliknar på så sätt aposteln Paulus, som blev allt ”för alla slags människor”. (1 Kor. 9:22)

Av de länder som har engelska som officiellt språk kommer Filippinerna på fjärde plats när man ser till folkmängden, men ändå har de flesta här inte engelska som modersmål. Eftersom inte alla läser engelska så bra, finns det behov av litteratur på flera filippinska språk. Under årens lopp har Jehovas vittnen översatt bibliska publikationer till åtminstone 17 av de här språken. På några av dem finns det bara en eller två broschyrer. Ett sådant exempel är tausug, ett språk som talas av muslimer i söder, eller ibanag, som talas av en liten etnisk grupp i den nordligare delen av landet. Oftast förstår människor och känner sig hemma med ett av de sju större språken. Vakttornet översätts och trycks på dessa språk. Därför framförs det andliga programmet i Rikets salar eller på sammankomster huvudsakligen på de här språken.

Under senare år har myndigheterna uppmuntrat till användning av pilipino, ett språk som i huvudsak är detsamma som tagalog. Efter en generation märks resultatet tydligt. Användningen av pilipino har ökat avsevärt i både tal och skrift, medan användningen av andra språk antingen är densamma eller har minskat. Det återspeglas i antalet tryckta exemplar av Vakttornet. År 1980 var medelupplagan på tagalog 29 667. År 2000 hade denna siffra fyrdubblats till 125 100. Under samma tid var förändringen för den engelska upplagan mycket liten, och när det gäller de andra filippinska språken var det bara en liten ökning.

 Betelfamiljens arbete till nytta i predikoarbetet

Det är omkring 380 som tar del i heltidstjänsten genom att arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Quezon City, som utgör en del av storstadsområdet Manila. Av personalen är det 69 som arbetar med att översätta och korrekturläsa publikationer på filippinska språk. Några av dem blev nyligen klara med översättningen av de hebreiska skrifterna av Nya Världens översättning på tre språk: cebuano, iloko och tagalog. Ända sedan de grekiska skrifterna av den här bibelöversättningen gavs ut 1993 har vännerna sett fram emot att få hela Nya Världens översättning. De blev verkligen lyckliga, när de fick den på tagalog vid områdessammankomsten i slutet av 2000! Det dröjde inte länge förrän Bibeln också kom ut på cebuano och iloko. Hundratusentals människor på fältet kan nu få nytta av den här klara och tydliga, exakta och konsekventa översättningen av Bibeln.

Den filippinska Betelfamiljens medlemmar har mycket skiftande bakgrund och talar 28 olika språk och dialekter. Många är därför väl kvalificerade att översätta publikationer grundade på Bibeln. Men översättningsarbete är bara en del av det arbete som utförs på Betel.

 De som arbetar på Betel utför en mängd olika uppgifter för att understödja det mycket viktiga predikoarbetet. En del bröder trycker tidskrifter och annan litteratur. Sedan är det andra som levererar litteraturen till olika platser på Luzon. Många har serviceuppgifter i själva Betelhemmet, till exempel reparations- och underhållsarbete, matlagning och städning. Andra arbetar på avdelningen Tjänst på fältet, som tar emot och skickar ut post på många språk till hjälp för församlingar, resande tillsyningsmän och heltidsförkunnare ute på fältet. Du kan föreställa dig vilken mängd post som 3 500 församlingar över hela landet ger upphov till!

Från det att avdelningskontoret först upprättades 1934 till mitten av 1970-talet hade en landstjänare tillsyn över det som utfördes där. Sedan Joseph Dos Santos hade återvänt till Hawaii hade Earl Stewart, en missionär från Canada, ansvaret i omkring 13 år. Efter det var det två bröder som under kortare tid hade den uppgiften. År 1966 blev sedan Denton Hopkinson, som hade anlänt  1954, förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han hade den här uppgiften i omkring tio år. Sedan införde Jehovas organisation ett nytt sätt att ha tillsyn vid avdelningskontoren världen över.

I enlighet med de anvisningar som alla avdelningskontor fick överfördes i februari 1976 tillsynen från en enda man till en kommitté. Den här gruppen av kvalificerade män som arbetar under ledning av den styrande kretsen är ansvarig för beslut som fattas och som påverkar predikoarbetet och arbetet vid avdelningskontoret. Från början hade avdelningskontorets kommitté i Filippinerna fem medlemmar. Eftersom de flesta av de ursprungliga kommittémedlemmarna var utländska missionärer, ansågs det senare förståndigt att öka antalet filippinska bröder. Under en tid kom därför kommittén att bestå av sju bröder.

Det märktes snart hur bra den här anordningen med en kommitté vid avdelningskontoret var. Denton Hopkinson, som nu är samordnare för avdelningskontorets kommitté, säger: ”När man ser tillbaka, förstår man att det var en förståndig förändring som skedde i rätt tid. Den stora mängden arbete och organisationens storlek gjorde att en enda person inte kunde sköta allt. Ansvarsbördan är mer jämnt fördelad nu.”

I Ordspråken 15:22 läser vi: ”Genom mängden av rådgivare blir det resultat.” Genom att man rådgör med andra får man ett förråd av samlad vishet. Avdelningskontorets kommitté i Filippinerna tillämpar den principen. Sedan broder Hopkinson blev förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret har antalet beteliter tiodubblats, och det har också mängden arbete. Kommittén består just nu av fem bröder som tjänat Jehova under lång tid. De har i medeltal varit mer än 50 år i heltidstjänsten. Deras samlade  erfarenhet har varit till stor nytta då arbetet på alla öarna under Jehovas vägledning har gått framåt enormt. Avdelningskontorets kommitté och alla i Betelfamiljen betraktar det som ett stort privilegium att få understödja det här arbetet.

Sanningen förs ut till ”alla slags människor”

Arbetet att predika är verkligen i enlighet med Guds vilja att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4) Vilket ”slags” människor har fått hjälp av nitiska förkunnare i Filippinerna?

Marlon var en person som alltid hamnade i svårigheter. I byn där han bodde var han känd för sina många laster. Han rökte, drack sig berusad, använde droger och hade dåligt umgänge. När Marlons mamma fick besök av vittnena, visade hon intresse för budskapet om Guds kungarike. Pionjärer gick på dammiga och leriga vägar för att leda ett studium med henne. Till att börja med visade Marlon inget intresse för att vara med vid studiet, utan kom bara förbi  vid enstaka tillfällen. Men vännerna som studerade med hans mor visade intresse för honom. Längre fram började han inte bara att studera, utan han lät också klippa sitt midjelånga hår, då han skulle vara med vid sitt första möte i Rikets sal. Han gjorde snabba framsteg, och människor blev förvånade över de stora förändringar han gjorde i sitt sätt att leva. Marlon är nu heltidsförkunnare och delar med sig av sanningen till andra. Vad fick honom att ta emot sanningen? Han sade att det som övertygade honom om att pionjärerna hade sanningen var att de var så uthålliga i att komma och studera med hans mor.

En del verkar inte tillhöra det slags människor som är beredda att ta emot sanningen. Men förkunnarna av de goda nyheterna dömer inte människor på förhand, utan ger dem möjlighet att få höra. På den lilla ön Marinduque vittnade en pionjär med särskilt uppdrag i ett hus. När besöket var slut, frågade hon om det var någon annan som bodde i huset. Den besökte svarade att det bodde någon en trappa upp, men tillade: ”Bry dig inte om att gå dit. Han är våldsam och brusar lätt upp.” Men pionjären tyckte att mannen skulle få möjlighet att höra budskapet om Guds kungarike. När hon gick dit upptäckte hon att det var som om mannen hade väntat på henne. Med ett leende erbjöd hon ett kostnadsfritt bibelstudium. Hon blev överraskad när mannen, Carlos, verkade bli glad över erbjudandet. Ett bibelstudium sattes i gång med honom och hans fru.

När pionjären gjorde återbesök, berättade Carlos att han och hans fru hade allvarliga problem och till och med hade försökt begå självmord. Vid pionjärens första besök på bottenvåningen hade Carlos lagt sig med örat mot golvet för att lyssna, och han hade hört grannen avråda pionjären från att gå en trappa upp. När han hörde det, bad  han till Gud att pionjären inte skulle bry sig om rådet utan i stället komma upp, eftersom detta kunde vara svaret på deras bön om att få sinnesfrid. Deras studium av Bibeln gav dem sinnesfrid. De blev döpta samtidigt, och Carlos fru är nu reguljär pionjär.

En annan man, Victor, hade kommit i kontakt med både buddhistiska och katolska läror. Han började fundera över varför det finns så många religioner i världen, och han började själv söka efter sanningen. Sedan han undersökt islam, hinduismen, shintoismen, konfucianismen, evolutionsteorin och andra filosofier, fann han att inget av det var vad han sökte. Vid sitt sökande fann han att det bara var Bibeln som innehöll exakta profetior. Därför koncentrerade han sitt sökande till Bibeln. Han och hans flickvän, Maribel, kom vid sitt studium av Bibeln själva fram till att treenigheten, helveteselden och skärselden är falska läror. Men det fattades fortfarande någonting.

En tid efter det att Victor och Maribel hade gift sig, talade han med ett vittne och fick veta att det är viktigt att använda Guds namn. När Victor hade sett i Bibeln att det var så, började han genast använda Jehovas namn i sina böner. Snart var han med vid mötena i Rikets sal och gjorde snabba andliga framsteg. Victor och Maribel blev båda döpta i maj 1989, och han tjänar nu som resande tillsyningsman och tar på så sätt del i att bygga upp församlingar.

Pionjärer har hjälpt människor som levt under alla tänkbara förhållanden. En pionjär med särskilt uppdrag på södra Luzon, Primitiva Lacasandile, satte i gång ett bibelstudium med ett par i en by. De hade två barn och var fattiga. När Primitiva en gång kom till bibelstudiet, fann hon till sin förfäran det äldsta barnet gråtande där det hängde i en säck i huset. Primitiva berättar: ”Modern hade en kniv i  handen och skulle precis döda sitt barn. Jag hindrade henne och frågade varför hon handlade så här. Modern förklarade att det berodde på deras svåra ekonomiska situation.” Primitiva gav dem bibliska råd som gällde deras problem, och på det sättet räddades barnets liv. De fortsatte att studera Bibeln och började vara med vid mötena, trots att de måste gå åtta kilometer för att komma dit. Paret gjorde framsteg i sanningen och döptes, och nu är mannen äldste i församlingen. Primitiva förklarar: ”Barnet som nästan blev dödat är nu reguljär pionjär. Ja, det arbete Jehova har gett sina tjänare är livräddande både nu och i framtiden.”

Att tjäna där behovet är större

Det finns fortfarande områden där det inte finns så många förkunnare. Pionjärer och andra förkunnare har erbjudit sig att bege sig till dessa platser. Pascual och Maria Tatoy var reguljära pionjärer. De var villiga att följa med Angelito Balboa, en pionjär med särskilt uppdrag, och hjälpa till att bearbeta det distrikt som bestod av ön Coron i den västra delen av Filippinerna. För att försörja sig fiskade Pascual tillsammans med en annan broder, och Maria gjorde i ordning små portioner av klibbigt ris som hon sålde.

När kretstillsyningsmannen kom på besök, talade han om att det fanns behov på en annan ö, Culion. Där fanns det en leprakoloni och bara fyra förkunnare. Han uppmuntrade vännerna Tatoy att flytta dit. Pascual och Maria var villiga att göra det, och Jehova har välsignat deras ansträngningar. Från att ha varit fyra förkunnare på Culion är det nu två församlingar.

I mitten av 1970-talet kom det stora skaror båtflyktingar från Vietnam. Många av dem hamnade i Filippinerna. Av de flyktingläger som upprättades fanns en del kvar i  omkring 20 år. Ett stort läger fanns på ön Palawan. Några filippinska vänner erbjöd sig att predika för de här människorna. En broder som talade vietnamesiska kom från USA. Några tog emot sanningen i lägret. Andra lärde känna Jehovas namn och hans vittnen innan de flyttade någon annanstans.

Det är många pionjärer med särskilt uppdrag som bearbetar avlägsna områden i Filippinerna. De tar ofta med sig andra förkunnare och pionjärer till dessa platser. Norma Balmaceda berättar hur det är att predika i den bergiga provinsen Ifugao. Hon säger: ”Vi beger oss för det mesta i väg på måndagar med våra tjänsteväskor fyllda med litteratur, och dessutom har vi med oss kläder och mat – allt så att det räcker till lördag förmiddag.  På eftermiddagen är vi tillbaka för att vara med vid församlingens möten.”

I en del församlingar ger man sig i väg för att predika på andra platser, speciellt när det är bra väder. De kan använda några dagar eller en vecka på distrikt på landsbygden. Nicanor Evangelista, som nu arbetar på Betel, kommer ihåg hur det var att vara med. Han berättar: ”På landsbygden är det sed att människor som är intresserade säger: ’Du kan få övernatta hos oss. Du kan laga mat här.’ Ibland kunde pionjärerna studera Bibeln med de intresserade till långt in på nätterna, eftersom pionjärerna bodde hos dem.”

Folkstammen aeta lär känna sanningen

Jehovas tjänare har i sina ansträngningar att vittna för alla slags människor tagit kontakt med folkstammen aeta, eller negriter, som de också kallas. Aeta anses tillhöra ursprungsbefolkningen i Filippinerna. De är inte så många, och det är inte alltid lätt att få kontakt med dem. Det beror på att många av dem lever som nomader i regnskogarna, där de fångar villebråd eller söker efter frukt och växter av olika slag. De har vissa likheter med pygméerna i Afrika – de är kortare än 150 centimeter, mörkhyade och har krulligt hår. Några av dem har assimilerats i samhället i övrigt, och andra har byggt mer permanenta bostäder i närheten av tättbefolkade områden. Många bodde tidigare i bergsområdet runt vulkanen Pinatubo, men blev förflyttade i samband med det stora vulkanutbrottet.

En annan grupp som tillhör folkstammen aeta bor på ön Panay, som ligger i Filippinernas centrala delar. Lodibico Eno och hans familj tillhör aetastammen från det här området. Tillämpningen av Bibelns principer innebar många förändringar för Lodibico. Han berättar: ”Tidigare hade  jag många laster. Jag tuggade betelnöt, rökte, drack och tog del i hasardspel. Jag var också mycket våldsam. Vårt familjeliv var inte lyckligt. Om jag inte hade upphört med dessa laster, kanske jag skulle ha varit död vid det här laget, men nu har min kropp blivit ren. Mina tänder som brukade vara rödaktiga har blivit vita. Jag är äldste i församlingen. Alla de här välsignelserna har jag fått från Jehova Gud.” Precis som den här aetafamiljen har också människor från små stammar fått uppleva den frihet som blir följden när man följer Jehovas väg. (Joh. 8:32)

De som är fångar får del av frihet

Ett annat slags människor som har fått hjälp är de som sitter i fängelse. Jehovas vittnen har sedan 1950-talet gjort särskilda ansträngningar för att besöka dem som befinner sig i fängelse. Det är många som har fått hjälp att slå in på sanningens väg.

Redan som ung slöt sig Sofronio Haincadto till dem som gjorde uppror mot regeringen. Han blev gripen och dömd till sex års fängelse. När han var i fängelset New Bilibid på Luzon, lade han märke till en fånge som inte var med vid de gudstjänster som anordnades för fångarna. Han fick veta att mannen hade blivit ett Jehovas vittne. Det ledde till att de nästan varje dag resonerade om Bibeln. Sofronio säger: ”Jag blev övertygad om att det som jag tidigare hade kämpat för inte kunde åstadkomma någon verklig förändring av samhället till det bättre.” Han fick lära sig att det bara är Guds kungarike som kan genomföra de efterlängtade förändringarna. Med hjälp av bröder från en församling i närheten kunde Sofronio göra andliga framsteg, och han blev döpt i fängelset i en brunn vars vatten användes till bevattning.

 Efter att ha avtjänat sitt straff blev Sofronio reguljär pionjär och senare pionjär med särskilt uppdrag. Under den tid han var i heltidstjänsten kunde han hjälpa 15 personer att ta emot sanningen. Han gifte sig sedan och fick sex barn. Tre av dem är nu i heltidstjänsten, och av dem är en kretstillsyningsman. Två av hans söner gick 1995 igenom Skolan för förordnade tjänare. Sanningen har medfört verklig frihet för Sofronio, hans familj och andra som han har hjälpt.

Pionjärer med särskilt uppdrag har predikat för fångar i straffkolonin Iwahig på Palawan, och de fick också tillåtelse att bygga en liten Rikets sal på området. En fånge som hade dömts för mordbrand, stöld och flera mord började studera. Vilken stor förändring det blev i hans liv, när han fick hjälp att tillämpa det han lärde sig i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden!

När den här mannen suttit i fängelse i 23 år, fick han meddelande om att han snart skulle släppas fri. Han sade att han efter så lång tid önskade vara tillsammans med sina släktingar igen. Men de skämdes för honom och var så rädda att de skrev till honom: ”Kom inte tillbaka.” De kände inte till vilka enorma förändringar som Guds ord hade åstadkommit i hans liv. Vilken överraskning det blev för dem, när denne lugne, fridsamme kristne återvände till sin hemstad!

Landets största kvinnofängelse ligger i Mandaluyong i Manilaområdet. Under många år fick Jehovas vittnen bara i begränsad omfattning besöka detta fängelse. Men det blev en ändring, när en kvinna som redan tidigare hade studerat Bibeln blev förflyttad dit. Fängelseledningen menade att hon skulle ansluta sig till någon av de religiösa grupper som fanns där. Men hon vägrade bestämt att göra det, och  hon förklarade att hon bara ville tillbe Gud tillsammans med Jehovas vittnen. Ledningen gick med på det och gav tillstånd för vittnena att besöka fängelset varje vecka. Flera kvinnor har blivit döpta sedan dess, och en församling i närheten leder regelbundet Vakttornsstudiet och en del andra möten till nytta för intresserade kvinnliga fångar.

Sanningens budskap har gett en unik frihet till några av dem som sitter i fängelse. De är också värdefulla i Jehovas ögon, och hans folk gläder sig åt att få vara med om att hjälpa dem som är i en sådan situation.

De har tjänat Jehova under lång tid och fortsätter att göra det

Ett bibliskt ordspråk lyder: ”Grått hår är en skönhetens krona, när den blir funnen på rättfärdighetens väg.” (Ords. 16:31) Ja, det är verkligen underbart att ibland oss ha sådana som i många år gjort Jehovas glädje till sitt fäste!

Före andra världskriget var den teokratiska organisationen i Filippinerna liten. Det är inte många som har tagit del i predikoarbetet ända sedan den tiden. Därför är det mycket uppmuntrande att träffa Leodegario Barlaan. Han har varit  i heltidstjänsten sedan 1938. Under kriget blev han och hans kamrater illa behandlade av japanerna, men de fortsatte att predika. Efter kriget fortsatte han i heltidstjänsten tillsammans med sin hustru, Natividad, och de blev senare inbjudna att ta del i resetjänsten. Längre fram blev de ålderspionjärer i provinsen Pangasinan. Natividad dog 2000, men Leodegario fortsätter i sin tjänst. Hans beslutsamhet att fortsätta med det han alltid gjort – att predika – är till uppmuntran för alla.

Predikoarbetet gick snabbt framåt efter andra världskriget. Många som lärde känna sanningen då tjänar fortfarande. Ett exempel är Pacifico Pantas som under kriget läste bibliska publikationer som tillhörde hans grannar som var vittnen. Han berättar: ”Jag började vara med vid möten. Sedan ansökte jag om att få bli reguljär pionjär, men jag var ännu inte döpt. De uppmanade mig därför att bli döpt, och det blev jag.” Det var 1946. Pacificos pionjärtjänst förde honom till många olika delar av landet. Han kunde också glädja sig åt andra privilegier. Han förklarar: ”Jag blev inbjuden att gå igenom Gileadskolans 16:e klass och kunde vara med vid den internationella sammankomsten i New York 1950. Efter skolans avslutning var jag kretstillsyningsman i staterna Minnesota och North Dakota i USA, och sedan återvände jag till Filippinerna för att tjäna som områdestillsyningsman i den del av landet som låg söder om floden Pasig, från Manila ända till Mindanao.”

Under de följande åren hade broder Pantas glädjen att ha en mängd olika uppgifter vid Betel och vara resande tillsyningsman. Sedan gifte sig Pacifico 1963. Han och hans fru fick barn, så det blev nödvändigt för dem att skaffa bostad och ta hand om sin familj. De fortsatte att som familj tjäna Jehova, och alla tre barnen har blivit lovprisare av  honom. Alla tre är nu äldste, och en har gått igenom Skolan för förordnade tjänare. En av de andra arbetar på Betel. Även på äldre dagar fortsätter broder Pantas att ha ett gott inflytande på församlingen.

Fina Rikets salar för tillbedjan av Jehova

Det är först under senare år som Jehovas folk i Filippinerna har kunnat samlas för tillbedjan i Rikets salar. Under många år hade de allra flesta sina möten i vänners hem. De kristna under det första århundradet använde också hem som mötesplatser. (Rom. 16:5) Men allteftersom församlingarna i vår tid har vuxit, har det blivit behov av platser där det ryms fler människor.

David Ledbetter förklarar: ”Det var mycket svårt för många på grund av att de hade ont om pengar. Till och med i en storstad som Manila hade vi bara en Rikets sal som var byggd på mark som församlingen ägde. På alla andra ställen där det fanns en Rikets sal ägde församlingen byggnaden men inte marken.” Vännernas löner var så låga att församlingarna inte hade råd att köpa mark.

Bröderna fick därför klara sig så gott de kunde. De utrymmen de själva hade erbjöd de villigt. Denton Hopkinson minns bland annat Santos Capistrano, en broder i Manila, som i omkring 40 år upplät andra våningen i sitt hus till Rikets sal. Broder Hopkinson berättar: ”Sedan broder Capistranos hustru hade dött, bodde hans barn på bottenvåningen. Rikets sal var på övervåningen, och han behöll bara ett litet utrymme för ett eget rum med kök på ena sidan. Rikets sal upptog det mesta av andra våningen. Man kanske kan tycka att det var obekvämt för honom, men han gladde sig åt den här anordningen. Det var den inställningen som vännerna hade.”

 Så småningom blev det möjligt att bygga Rikets salar på mark som ägdes av församlingarna. Peson ökade i värde, och under 1980-talet steg lönerna något, så att det blev möjligt att låna pengar. På det sättet kunde några församlingar ta lån.

Den styrande kretsen tog sedan initiativet till en kärleksfull anordning som medförde en stor förändring. I USA och Canada meddelades det att det nu fanns en Riketssalsfond, och det dröjde inte länge förrän Filippinerna fick nytta av de pengar som hade lämnats som bidrag för det särskilda syftet att bygga Rikets salar. Den här anordningen, som gör det möjligt att ge lån, följer principen om ”en utjämning”. (2 Kor. 8:14, 15) Det hela började i liten skala, men när bröderna fick höra vilka goda resultat som den här anordningen medförde, var det fler och fler som försökte skaffa en Rikets sal.

Riketssalsfonden har verkligen betytt mycket! Från avdelningskontoret meddelas följande om lånen till Rikets salar: ”Det har varit mer än 1 200 Riketssalsprojekt. Detta har verkligen gjort stort intryck över hela landet.” Till att börja med kom det mesta av pengarna i fonden från andra länder, men så småningom kunde de filippinska vännerna själva sörja för de medel som behövdes. Avdelningskontoret berättar: ”Under flera år nu har all finansiering av Riketssalsprojekt skett genom återbetalning av lån och med bidrag från vänner i Filippinerna. Det visar att mycket gott kan uträttas också i områden med svag ekonomi, om pengarna placeras i en gemensam fond.”

Det är nu många församlingar som har Rikets salar. Det finns omkring 3 500 församlingar i landet, och bland dem är det fortfarande en del som behöver egna mötesplatser. Men ungefär 500 av de här församlingarna har färre än  15 förkunnare och har inte råd att ta ett Riketssalslån. Därför har man nyligen uppmuntrat till att slå ihop församlingar, så att det blir mer praktiskt att ha en Rikets sal.

En förändring av synen på mötestiderna

Några församlingar i avlägsna områden har egen Rikets sal, men alla har det inte. Det kan vara så att vänner måste gå genom oländig terräng i två, fyra eller ännu fler timmar för att komma till mötesplatsen. Det gör att det finns områden där det är opraktiskt att komma tillsammans mer än en gång i veckan på en central mötesplats. Därför hade många av de här församlingarna alla möten förutom bokstudiet på en och samma dag. Vännerna kom till mötesplatsen förberedda att delta i fyra möten. De tog mat med sig. På det sättet behövde de bara ta sig den långa vägen till mötesplatsen en gång i veckan, och sedan kunde de andra dagar utföra annat, bland annat ta del i tjänsten, där de bodde.

Under 1980-talet spred sig den här anordningen till församlingar som inte hade så långt till mötena, ja till och med till dem som låg i städer. Kanske var det ekonomiska svårigheter som gjorde att en del sökte efter sätt att spara pengar. Färre mötesdagar betydde mindre antal resor och lägre utgifter. Andra vänner tänkte alltför mycket på sin bekvämlighet och använde kanske de andra dagarna för personliga angelägenheter, till exempel utbildning eller förvärvsarbete.

Fler och fler församlingar började ha fyra av sina möten på en och samma dag och några församlingar till och med alla fem mötena! Men det innebar att församlingarna i Filippinerna mer och mer avlägsnade sig från hur de flesta bland Jehovas folk över världen har sina möten – på tre olika dagar under veckan. Vännerna hade blivit lite obalanserade  i det här avseendet. Den här frågan togs upp under zontillsyningsmannens besök 1991, och sedan tillfrågades den styrande kretsen. De svarade så här: ”Vi anser inte att detta är någon bra vana utom under alldeles speciella omständigheter.” Den här informationen vidarebefordrades till vännerna, först i städerna och sedan på landsbygden.

Det framhölls att församlingarna skulle få större nytta andligen, om de delade upp mötena i stället för att pressa in stoffet under tre och en halv eller fyra timmar, och dessutom skulle de då rätta sig efter den mötesanordning som gäller över hela världen. För små barn och nyintresserade hade det långa mötesprogrammet varit tröttsamt. Äldstes tal kunde bli av högre kvalitet, när de i stället för som tidigare nu bara behövde förbereda ett eller två möten åt gången.

Hur reagerade församlingarna, när de fick detta råd? Det stora flertalet följde rådet och ändrade snabbt till att  ha möten under veckan. Nu har de flesta församlingar, med undantag av de mycket avlägset belägna, ett mera balanserat andligt program varje vecka.

Sammankomsthallar

Under många år höll kretsarna sammankomster i mindre idrottsanläggningar, sporthallar, travbanor och andra offentliga anläggningar. Trots att det var lite obekvämt, uppskattade vännerna att de fick träffas och glädjas tillsammans.

Precis som det var med Rikets salar var det inte lätt att skaffa sammankomsthallar. Den ekonomiska situationen spelade in här också. Många kretsar ville ändå ha sina egna mötesplatser. Det har gjort att man har byggt några få enkla sammankomsthallar. De används för det mesta av bara en eller två kretsar, inte av flera kretsar som i många andra länder. I många fall skänktes marken, eller så köptes den för en rimlig summa, speciellt om det var på landsbygden. Vännerna lämnade sina bidrag till en gemensam fond och byggde en enkel byggnad – för det mesta en hall som är  öppen på sidorna och som bara har ett tak, så att åhörarna får skugga, och ett betonggolv, ett podium och några sittplatser.

I Manilaområdet var inte ens detta möjligt på grund av skyhöga markpriser och stora kostnader för att bygga en passande byggnad i staden. Församlingarna i området lämnade bidrag till en byggfond, men den summa man fick  ihop räckte inte på långt när till att ens köpa en tomt. Under 1970-talet, 1980-talet och större delen av 1990-talet fortsatte man i Manilaområdet att ha sammankomster i skolor, mindre idrottsanläggningar och liknande.

Under tiden fortsatte antalet församlingar och kretsar i Manilaområdet att växa, så att behovet av en sammankomsthall blev akut. Man började söka efter lämplig tomt. Brev sändes till församlingarna där man berättade att de hade möjlighet att understödja projektet ekonomiskt. År 1992 fann man sex hektar mark i närheten av Lagroområdet i norra utkanten av Manila.

Församlingarna i Manila understödde projektet genom att lämna bidrag och ställa upp med frivilliga arbetare. Internationella tjänare kom från flera länder för att hjälpa till med arbetet. En av dem, Ross Pratt från Nya Zeeland, berättar: ”I mars 1997 fick vi godkännande från Brooklyn att sätta i gång. Det var mycket grävningsarbete, och 29 000 kubikmeter jord fördes bort för att det skulle kunna gå att bygga på tomten. Det var mellan 50 och 60 permanenta arbetare. Sammankomsthallen blev färdig i november 1998.” Den överlämnades sedan. Eftersom hallen var avsedd att kunna rymma upp till 12 000 människor, kan områdessammankomster också hållas i den. Hallens öppna sidor låter den tropiska brisen svalka åhörarna när de sitter där och lyssnar till programmet. Sexton kretsar i och omkring Manila kan nu regelbundet njuta av andliga program i den här hallen.

Avdelningskontorets egendom utvidgas

Allteftersom antalet församlingar och kretsar flerdubblades, ökade mängden arbete på avdelningskontoret. År 1980 fanns det omkring 60 000 förkunnare på fältet. Inom ett årtionde var Filippinerna bland de länder som  hade över 100 000 förkunnare. Under samma tid ökade Betelfamiljen från 102 till 150. Men redan i början av 1980-talet var det ont om plats på avdelningskontoret. Det behövdes fler bostäder.

Den styrande kretsen gav anvisningar om att söka efter mer mark. Felix Fajardo berättar vad som hände: ”Vi gick från hus till hus för att ta reda på om det fanns någon fastighet till salu i närheten av Betel. De filippinska och kinesiska ägarna sade att de inte skulle sälja sina fastigheter. En av ägarna sade obevekligt: ’Kineser säljer inte. Vi köper. Vi säljer aldrig.’” Så det tycktes vid den tiden inte finnas något tillgängligt i närheten av det ursprungliga avdelningskontoret.

Sedan sökte man mark på andra platser. Om det var nödvändigt skulle avdelningskontoret flytta från staden. Man hittade flera tomter i närbelägna provinser. Den styrande kretsen visade speciellt intresse för en stor tomt i närheten av San Pedro i Laguna som en broder erbjudit till ett rimligt pris. Man fick godkännande för att köpa den. Planeringen fortsatte för att bygga kontor, ett Betelhem och ett tryckeri på den tomten. Men allteftersom tiden gick verkade det inte som om det var Jehovas vilja att vi skulle flytta. Där fanns ingen telefonförbindelse, vägen var dålig, och området var inte säkert. Det blev tydligt att den här tomten inte utgjorde bästa platsen för ett avdelningskontor. Man använde i stället marken till odlingar till nytta för Betelfamiljen. Men det här var ingen lösning på avdelningskontorets behov av större utrymmen.

En oväntad händelseutveckling verkade vittna om Jehovas vägledning. Felix fortsätter: ”Helt oväntat sade vår närmaste granne: ’Vi skall sälja vår fastighet – 1 000 kvadratmeter. Vi skulle vilja sälja till er.’ Den styrande kretsen  uppmanade oss att köpa. Vi trodde att det här skulle vara tillräckligt, men när vi lade fram våra byggnadsplaner för bröderna vid världshögkvarteret, sade de: ’Kanske kan ni leta efter ytterligare tomtmark. Ni behöver något mer.’

Strax därefter kom en läkare och en advokat och sade: ’Vi skulle vilja sälja vår fastighet till er.’ Den var också på 1 000 kvadratmeter. Sedan ville en kvinna som bodde i närheten sälja ett hektar. Hon sålde för ett mycket rimligt pris. Vi trodde nu att vi hade en tillräckligt stor tomt. Men bröderna i Brooklyn sade: ’Skaffa mer.’”

Sedan fick vi oväntad hjälp. Läkaren och advokaten som hade sålt sin fastighet till oss besökte de andra grannarna och övertygade dem om att sälja sin mark. En efter en erbjöd de avdelningskontoret att köpa deras fastigheter. När nästan alla fastigheter i närheten var inköpta, skickade vi ännu ett förslag till Brooklyn. Det svar vi återigen fick var: ”Ni behöver mer.” Bröderna tänkte: Vad skall vi göra nu? Vi har utforskat alla möjligheter i närheten.

Ungefär vid den tiden fick vi ett telefonsamtal om den fastighet som ägdes av den affärsman som tidigare hade sagt: ”Kineser säljer inte.” Fastigheten var nu till salu! Felix förklarar: ”Broder Leach och jag fick reda på att ingen annan var intresserad av att köpa den. Så vi fick den mycket billigt. Det verkar som om Jehovas hand var med.” Det innebar ytterligare ett hektar, och till sist sade bröderna i Brooklyn: ”Ni har tillräckligt för att börja planera för en byggnation.”

Tiden och ändrade förhållanden visade att lantgården i San Pedro inte längre behövdes. Mycket av maten till Betelfamiljen kunde köpas in i större partier till priser som var lägre än vad det kostade att producera den vid lantgården. Så man beslutade att sälja gården. År 1991 fick den en  ny ägare. Försäljningssumman bidrog till att betala en del av kostnaderna för de nya byggnaderna vid avdelningskontoret.

Nya byggnader uppförs vid avdelningskontoret

Den mark som nu tillhörde avdelningskontoret var mer än tre gånger så stor som den ursprungliga på ett hektar som köptes 1947. Med hjälp av det regionala projekteringskontoret vid avdelningskontoret i Japan började planeringen, och själva arbetet med att förbereda tomten sattes i gång i mitten av 1988. En del av de gamla träbyggnaderna behövde rivas. De nya byggnaderna skulle bland annat utgöras  av en bostadsbyggnad på elva våningar och ett stort tryckeri i två våningar. En Rikets sal skulle också byggas på tomten.

Förutom att vänner som utbildats vid Gilead fick i uppgift att hjälpa till med projektet kom det också nästan 300 bröder och systrar från fem länder som långtidsförordnade internationella tjänare och som frivilliga medarbetare under kortare tid. De som bodde i närheten blev förvånade, när de såg människor från andra länder komma för att hjälpa till. De blev ännu mer förvånade, när de fick veta att de allra flesta hade kommit dit på egen bekostnad! Inhemska bröder och systrar bidrog till atmosfären av internationell enhet.

Precis som det var i samband med inköpandet av mark, var Jehovas ledning tydlig under byggtiden. Det fanns till exempel bara ett företag i Filippinerna som sålde den typ av takplåt som behövdes till byggnaderna. Men avdelningskontorets beställning var på 301:a plats på företagets väntelista! Bröderna bad att få träffa företagets vice verkställande direktör, och de förklarade att vår verksamhet inte är av kommersiell natur. Företagets styrelse hade ett sammanträde och godkände brödernas begäran, och deras beställning kom högst upp på produktionslistan. Alldeles efter det att materialet hade levererats gick arbetare vid det företaget ut i strejk.

Det stora antalet bröder och systrar som tog del i byggnadsprojektet vid avdelningskontoret visade en fin anda. Varje vecka kom ungefär 600 frivilliga från närbelägna församlingar för att hjälpa till. Faktum var att ungefär 30 procent av arbetet utfördes av de här frivilliga arbetarna.

Man hade höga säkerhetskrav för byggnaderna. Eftersom de filippinska öarna ligger i en aktiv jordbävningszon,  försäkrade sig bröderna som ledde projektet om att den elva våningar höga byggnaden kunde klara kraftiga jordskalv. De här byggnaderna av hög kvalitet skilde sig verkligen från dem som låg där förut, varav en hade byggts på 1920-talet. De äldsta byggnaderna revs för att lämna plats för de nya byggnaderna.

Den 13 april 1991 hölls så till slut överlämnandeprogrammet vid avdelningskontoret. John Barr från den styrande kretsen höll överlämnandetalet till en åhörarskara på 1 718. Bröder och systrar som tjänat Jehova i mer än 40 år inbjöds till programmet och gladde sig tillsammans med gäster från tio länder. Dagen därpå var det 78 501 som drog nytta av ett andligt uppbyggande program som genom telefonförbindelser förmedlades till sex olika platser över hela ögruppen.

Filippinare beger sig ut som internationella tjänare

Under byggtiden vid avdelningskontoret delade de internationella tjänarna med sig av sina yrkeskunskaper till sina filippinska bröder. Hubertus Hoefnagels, som utbildade andra, kommenterar: ”Många av de inhemska bröderna är mycket nitiska, och de kunde tillämpa det som de hade lärt sig.” När det filippinska projektet var fullbordat, kunde därför en del av de bröder som blivit övade resa ut som internationella tjänare för att hjälpa till att bygga avdelningskontor i andra länder, särskilt i Sydostasien.

Joel Moral från Quezonprovinsen var en av dem. Han kom först till byggprojektet vid avdelningskontoret i Manila med tanken att bara hjälpa till en vecka. Men hans hjälp behövdes, och man bad honom stanna längre. Han hade ingen stor erfarenhet av byggnadsarbete, men genom att ta  del i arbetet här kunde han snabbt skaffa sig yrkeskunskap genom att lära av de internationella tjänarna från andra länder.

Redan innan projektet i Filippinerna var färdigt behövdes det hjälp i samband med byggandet av ett nytt avdelningskontor i Thailand. Joel berättar: ”Jag hade inte väntat mig det, men jag blev inbjuden att resa till Thailand. Den erfarenhet jag fick av byggande i Filippinerna var till stor hjälp för mig i förberedelsen för internationellt arbete.” Han stannade i mer än ett år i Thailand för att hjälpa till vid byggnationen.

Joshua och Sara Espiritu lärde känna varandra medan de båda arbetade vid utbyggnaden av det filippinska avdelningskontoret. De gifte sig strax efter överlämnandet av avdelningskontoret och gjorde det till sitt mål att tillsammans tjäna som internationella tjänare. Efter bara några månader blev de inbjudna att delta i byggnadsverksamhet i andra länder. Sedan dess har de varit i fem länder: tre i Asien och två i Afrika. Josua säger så här om den erfarenhet han fick redan i Filippinerna: ”Vi lärde oss mycket genom att arbeta tillsammans med bröder från andra länder. Nu har vi yrkeskunnande som vi kan dela med oss av till andra.” När de kom till andra länder, sade de till bröderna där: ”Vi är bara här tillfälligt. Längre fram är det ni som kommer att fortsätta arbetet.” Han förklarar vad hans mål är när han reser till andra länder: ”Vi reser inte dit bara för att själva arbeta, utan vi försöker verkligen att undervisa bröderna.”

När man beger sig till olika länder, behöver man naturligtvis vara anpassbar. Jerry Ayura skickades till flera länder, bland annat Thailand, Västra Samoa och Zimbabwe. Han förklarar: ”Jag har lärt mig att Jehova använder människor  med varje tänkbar bakgrund. Vi älskar dem därför att Jehova gör det.” De här filippinska vännerna är verkligen glada över att de kan ha en del i Jehovas verk också internationellt!

Oroligheter sätter inte stopp för arbetet

Om man gör Jehovas glädje till sitt fäste, fortsätter man att lojalt hålla sig till honom även i svåra tider. Det är något som Jehovas tjänare i Filippinerna har haft många tillfällen att visa.

Det undantagstillstånd som rådde upphävdes den 17 januari 1981, men det fortsatte att vara oroligt under 1980-talet. I februari 1986 fick landet en ny regering. Maktskiftet skedde relativt fredligt, och till och med de församlingar som fanns i områden där det förekom omfattande folkliga protester fortsatte att hålla möten och ta del i tjänsten. När förkunnare passerade förbi stora protesterande folkmassor, såg de att präster och nunnor hade blandat sig med folket och eggade upp dem att gå till handling.

Den nya regeringen genomförde snabbt en del förändringar. Men det fortsatte att vara oroligt. Under den nya regeringens första tre år var det ett antal kuppförsök, några av dem blodiga. Vid ett tillfälle under byggtiden vid avdelningskontoret blev både de utländska och inhemska bröderna mycket förvånade när de tittade ut över staden och såg hur avhoppade soldater besköt sin egen militärförläggning. Dessa sammandrabbningar var ganska kortvariga,  men de gjorde det ändå nödvändigt att uppmana några församlingar att ha sina möten på säkrare platser.

Under många år har regeringstrupper och motståndsstyrkor fortsatt att strida mot varandra i vissa områden på Mindanao. Vännerna har fortsatt i predikoarbetet, men de har varit tvungna att vara försiktiga och förtrösta på Jehova. Renato Dungog, som gått igenom Skolan för förordnade tjänare och nu är kretstillsyningsman, tjänade i ett område där det överallt har förekommit mycket stridigheter. När Renato vid ett tillfälle väntade på en båt, frågade en soldat honom: ”Vart skall du?”

Renato förklarade: ”Jag är resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen. Jag besöker mina medkristna två gånger per år för att styrka dem och gå ut och predika tillsammans med dem.”

Soldaten svarade: ”Gud måste vara med dig, annars skulle du ha blivit dödad.” Vännerna fortsätter trots oroligheter sitt arbete och förtröstar på Jehova, och de har vunnit stor respekt på grund av det.

Tillbaka i domstolarna på grund av flagghälsningsfrågan

Ungdomar har också fått sin lojalitet mot Gud prövad. Den 11 juni 1955 skrev president Ramon Magsaysay under lagförslag nr 1265 och gjorde det därmed till lag. Lagen krävde att alla barn i allmänna och privata skolor skulle hälsa den filippinska flaggan. Barn till Jehovas vittnen följde sitt samvete, precis som de unga bland vittnena gör över hela världen. (2 Mos. 20:4, 5) De respekterar nationens symbol, men på grund av sitt samvete kan de inte ta del i något som de betraktar som en religiös handling av hängivenhet för något föremål. När familjen Geronas barn i Masbate blev avstängda från skolan på grund av  att de inte hälsade flaggan, ledde det till att fallet togs upp i Filippinernas högsta domstol 1959. Men domstolen tog inte hänsyn till Jehovas vittnens religiösa ståndpunkt. Den hävdade att flaggan ”inte är en avgudabild” och att ”flaggan absolut inte har någon religiös innebörd”. Därmed menade domstolen att det var deras sak att avgöra vad som var religiöst och vad som inte var det.

Det här förändrade förstås inte vad Jehovas vittnen tror. Vännerna höll fast vid Bibelns principer. Domstolens beslut medförde en del svårigheter, men de blev inte så allvarliga som man hade kunnat förvänta.

Flagghälsning blev inte någon stridsfråga igen förrän domstolens beslut blev en del av 1987 års lag. En tid därefter, 1990, blev några av Jehovas vittnens barn på Cebu avstängda från skolan. En skolinspektör höll orubbligt fast vid att lagen skulle följas. Det var fler som blev avstängda från skolan.

Avstängningarna togs upp i medierna. Sedan intresserade sig en kommitté för mänskliga rättigheter för de här barnen, som inte tilläts att få undervisning. Det verkade nu som om inställningen var en annan än den var 1959. Menade Jehova att det nu var tid att ge offentlighet åt den här frågan? Ernesto Morales, som då var äldste på Cebu, konstaterade: ”Redaktörer, journalister, lärare och andra uppmanade oss att föra fallet till domstol.” Avdelningskontorets och världshögkvarterets juridiska avdelningar kontaktades. Man beslöt att ta upp fallet.

Distriktsdomstolen och därefter appellationsdomstolen fattade beslut som var ofördelaktiga för oss. De ville inte gå emot Högsta domstolens beslut från 1959 i fallet Gerona. Det enda sättet att lösa problemet på var att föra tillbaka fallet till Högsta domstolen. Skulle domstolen vara villig att  ta upp fallet? Domstolen var det! Felino Ganal, ett Jehovas vittne som är advokat, tog ansvaret för fallet i Högsta domstolen. Inom några dagar meddelade Högsta domstolen att alla de avstängda barnen, i avvaktan på domstolens beslut, skulle få komma tillbaka till skolan igen.

Båda sidor framförde sina argument. Efter att noggrant ha övervägt saken ändrade Högsta domstolen beslutet från 1959 och försvarade rätten hos Jehovas vittnens barn att inte hälsa flaggan, läsa upp löftet om tro och lydnad och sjunga nationalsången. Domstolen förklarade sitt historiska beslut: ”Tanken att man kan tvingas hälsa flaggan, ... under hot om att bli ... avstängd från skolan, är främmande för den nuvarande filippinska generationens samvete, vilken känner väl till författningen som garanterar deras yttrandefrihet och friheten att utöva sin religiösa tro och tillbedjan.” Domstolen fastställde också att avstängning av Jehovas vittnen från skolor skulle ”kränka deras rätt att ..., i enlighet med 1987 års konstitution, få fri undervisning”. I Manila Chronicle kunde man läsa: ”Högsta domstolen rättar till en 35 år gammal orättvisa mot Jehovas vittnen.”

En begäran om förnyad prövning lämnades in av motparten, men den 29 december 1995 avslog Högsta domstolen denna begäran. Därför fortsätter beslutet att gälla. Vilken seger för Jehovas folk!

 Predikoarbetet fortsätter trots katastrofer

Som det nämndes tidigare i den här berättelsen, drabbas Filippinerna ofta av katastrofer. Låt oss se tillbaka på några av dem som har påverkat vännerna.

Jordbävningar: Eftersom öarna ligger där två stora tektoniska plattor möts, är landet utsatt för jordbävningar. En expert säger att det inträffar åtminstone fem jordbävningar per dag och dessutom många mindre skalv som människor inte känner av. De flesta jordbävningar påverkar inte livet, men någon gång då och då leder en svår jordbävning till förödelse.

Klockan 16.26 den 16 juli 1990 drabbades Cabanatuan, en stad i centrala delarna av Luzon, av en sådan svår jordbävning med kraftiga efterskalv. Benguetprovinsen blev också svårt drabbad. Några skolor och hotell raserades, vilket ledde till dödsfall.

Julio Tabios, som var områdestillsyningsman där, var just då tillsammans med sin hustru på väg till en kretssammankomst i ett bergigt område i Benguet. De fick åka med en broder i hans lastbil. Han skulle transportera grönsaker till Baguio och sälja dem där. Efter att de tagit sig fram på en slingrig väg över bergen kom de till ett ställe där vägen smalnade och de behövde låta ett mötande fordon passera. Just då började stenblock falla utför berget. De förstod att det var fråga om en kraftig jordbävning. Julio berättar: ”När brodern lyckats backa sin lastbil till en rymligare plats, föll ett stort klippblock ner på det ställe som vi just hade lämnat. Vi var tacksamma över att vi var välbehållna. En liten stund senare kom ett nytt skalv, och vi såg ett stort stenblock intill oss skaka som om det dansade.” Hela bergssidor rasade ner.

Jordskred blockerade vägen. Det enda sättet att nå fram till sammankomstplatsen eller över huvud taget ta sig någon  annanstans var att gå till fots över bergen. När det blev mörkt, fick de övernatta i en vänlig persons hus. Dagen därpå måste de ta sig över ett högt berg för att nå sitt mål. Längs vägen träffade de på många vänner som hjälpte varandra att klara av vad jordbävningen hade orsakat. Efter att ha vandrat på farliga bergsstigar nådde de till slut fram till Naguey, där sammankomsten skulle hållas. Julio berättar: ”Vilka glädjetårar det blev bland vännerna, eftersom de hade slutat hoppas på att vi skulle komma! Även om vi var mycket trötta, fick vi nya krafter när vi såg de glada bröderna och systrarna välkomna oss.” Många visade sin stora uppskattning av andliga ting genom att komma trots jordbävningen.

Som du kanske minns höll man just då på att bygga till vid avdelningskontoret. Även om bostadsbyggnaden ännu inte var färdig, utsatte jordbävningen 1990 konstruktionen för sitt första test. När byggnaden svajade fram och tillbaka blev några beteliter illamående, men byggnaden klarade det som den var konstruerad för och blev inte skadad av den kraftiga jordbävningen.

Översvämningar: De flesta delarna av landet får mycket regn, eftersom det är ett fuktigt tropiskt klimat. Vissa områden är ofta utsatta för översvämningar. Leonardo Gameng, som varit i heltidstjänsten i mer än 46 år, berättar: ”Vi var tvungna att gå i tre kilometer med lera upp till knäna.” Juliana Angelo har varit pionjär med särskilt uppdrag i olika delar av Pampangaprovinsen, som ofta drabbas av översvämningar. Hon säger: ”För att nå de intresserade med budskapet om Riket tog vi oss fram i mindre båtar. Brodern som förde båten behövde vara mycket uppmärksam för att undvika träd där ormar låg på lur, redo att falla ner i båten.” Corazon Gallardo, pionjär med särskilt uppdrag sedan 1960, har varit många år i Pampanga. Ibland fanns det ingen båt att färdas i, och hon kommer ihåg att hon var tvungen att gå med  det översvämmade vattnet nästan upp till axlarna. Trots svårigheterna har hon bevarat en utmärkt inställning. Hon har lärt sig att vara anpassbar och att förtrösta på Jehova, medveten om att han aldrig kommer att överge sina lojala.

Ända sedan slamflödet från vulkanen Pinatubo fyllde upp låglänta områden, har översvämningarna i Pampanga blivit värre, därför att vattnet nu översvämmar andra områden. Generoso Canlas, som är kretstillsyningsman där, berättar att de ofta på grund av vattnet måste ha stövlar på sig eller till och med gå barfota i tjänsten. Men vännerna fortsätter trots alla besvär.

När översvämningarna blir särskilt svåra och hela samhällen drabbas, hjälper Jehovas vittnen varandra och även dem som inte är vittnen. De gjorde en sådan hjälpinsats i Davao del Norte i södra Filippinerna, och det blev så uppskattat av myndigheterna att de gjorde ett officiellt uttalande för att uttrycka sin tacksamhet.

Vulkaner: Det finns många vulkaner i Filippinerna, men den som fick världens uppmärksamhet var Pinatubo. I juni 1991 fick vulkanen ett utbrott i form av ett uppseendeväckande svampformat moln. Fastän det var dag, blev det nästan lika mörkt som på natten. Några trodde att det var Harmageddon som började. Aska föll ner så långt västerut som i Kambodja. På kort tid spydde vulkanen Pinatubo ut mer än sex miljarder kubikmeter vulkaniskt material. Den tunga askan gjorde att tak störtade in och att till och med hela hus störtade samman. Det mesta av det som vulkanen slungade ut blev laharer, stora slamflöden som utplånade hela hus och begravde andra. Både askan och laharerna orsakade stor skada på eller förstörde Rikets salar och vännernas hem. Julius Aguilar, som var reguljär pionjär i Tarlac vid den tiden, förklarar: ”Hela vårt hus blev begravt under aska.” Familjen var tvungen att flytta.

 Pedro Oandasan var kretstillsyningsman i det här området. Han berättar: ”Vännerna upphörde aldrig att tillbe och tjäna Jehova. Antalet närvarande vid mötena var alltid mer än 100 procent. Slamflödet minskade inte vännernas kärlek till predikoarbetet. Vi fortsatte att predika för dem som blev evakuerade och även i de drabbade områdena.”

Sådana katastrofer ger möjligheter att visa kristen kärlek. Under och efter Pinatubos utbrott hjälpte vännerna varandra i samband med evakueringen. Från avdelningskontoret sändes snabbt en lastbil med ris, och när den var tömd användes den för att evakuera vänner från städer som hade drabbats. När vännerna i Manila fick reda på vilka behov som fanns, reagerade de omedelbart och skickade pengar och kläder. I Betis, i Pampangaprovinsen, bildade unga bröder en grupp för att hjälpa dem som blivit drabbade. En av dem som de hjälpte var en intresserad kvinna vars man hade varit motståndare till sanningen. När de här unga bröderna hjälpte till att återuppbygga parets hus, gjorde det så stort intryck på mannen att han nu är ett Jehovas vittne!

Tyfoner: Av de oväder som drabbar landet är det tyfoner eller tropiska cykloner som åstadkommer den största förödelsen. Det är i genomsnitt 20 tyfoner som drabbar ögruppen varje år. Sådana oväder varierar i styrka, men de kännetecknas av kraftiga vindar och häftiga regn. De har ofta förmåga att krossa byggnader. Dessutom förstör tyfoner skördar och påverkar jordbrukarnas inkomst.

Om och om igen har Jehovas vittnens hem och skördar blivit skadade. Det är fantastiskt att se hur vännerna för det mesta ändå repar mod och fortsätter. I en del områden i landet är det så vanligt med tyfoner att de nästan tillhör det normala. Vännerna är värda beröm för att de har lärt sig att klara av förhållandena, och de tar itu med livets problem en dag i taget. (Matt. 6:34) När vänner i närliggande områden  får höra om dem som behöver hjälp, sänder de naturligtvis självmant mat eller pengar för att hjälpa dem. Någon gång då och då, efter särskilt svåra oväder, kontaktar resande tillsyningsmän avdelningskontoret, där man är glad över att kunna organisera hjälpinsatser.

Biblisk litteratur levereras

Eftersom Filippinerna är ett land som består av många öar, har det alltid varit en utmaning att få fram litteraturen till församlingarna i tid och i gott skick. Under många år använde man postväsendet. Men det var ofta så att de olika numren av Vakttornet och Tjänsten för Guds kungarike inte kommit fram när det var dags att studera dem i församlingen.

Jehu Amolo, som arbetar på avdelningskontorets litteraturavdelning, kommer ihåg vad det var som gjorde att det behövdes en förändring. Han förklarar: ”Förutom problemet med försenade leveranser höjdes posttaxorna rejält 1997.” Med tanke på att det var omkring 360 000 tidskrifter som skickades ut varannan vecka, var det fråga om stora summor pengar.

Man föreslog då den styrande kretsen att bröder vid avdelningskontoret skulle leverera vår litteratur. Efter noggrant övervägande godkändes förslaget. På Luzon kan man köra ut litteraturen direkt med lastbilar från avdelningskontoret. Men eftersom andra områden är åtskilda av vatten, använder avdelningskontoret ett pålitligt fraktbolag för att skicka tidskrifter och annan litteratur med båt till utvalda platser utöver hela ögruppen. Från dessa depåer transporterar chaufförer litteraturen till ett antal platser. När chaufförerna behöver övernatta, är vännerna glada över att få ge dem husrum, så att de kan få sova gott innan de fortsätter sin resa.

Förutom att leveranserna nu blir billigare, så är vännerna glada över att de får litteraturen i tid och i utmärkt skick.  En ytterligare fördel är att de också känner sig närmare organisationen genom att de regelbundet träffar bröder från avdelningskontoret. Många känner sig uppmuntrade bara av att se lastbilen märkt med namnet Watch Tower passera förbi.

Den här anordningen har ibland gett ett extra vittnesbörd. Ett sådant exempel är vad som hände när litteratur skulle levereras i Bicol på södra Luzon och det blev en översvämning. Vattnet hindrade fordonen från att ta sig fram på vägen. Det råkade bli så att litteraturbilen stannade precis framför en broders hus. När familjen upptäckte det, sade de till chaufförerna: ”Kom in och ät och stanna här tills vattnet har sjunkit undan.”

Chaufförer som inte var Jehovas vittnen visste inte var de skulle äta eller sova. När de såg vad som hände, frågade de chaufförerna från Betel: ”Hur är ni bekanta med de här människorna?”

Bröderna svarade: ”De är våra andliga bröder.”

De andra chaufförerna svarade: ”Jaså, är det så Jehovas vittnen är! Även om ni precis har träffats, litar ni på varandra.”

Utanför Filippinernas gränser

Låt oss nu ta en snabb titt utanför landets gränser och tänka på de många filippinare som bor utomlands. Under det brittiska imperiets glansdagar sade man att ”solen aldrig gick ner” över dess område. Nu för tiden säger en del: ”Solen går aldrig ner över filippinarna.” Även om Filippinerna är en liten nation, är filippinarna spridda över hela världen. Hundratusentals av den filippinska befolkningen har rest utomlands för att arbeta eller av andra orsaker. Hur har det lett till att människor har lärt känna Bibelns sanning? Hur har de som redan var Jehovas vittnen hjälpt andra?

 Ricardo Malicsi arbetade som konsult inom flygsäkerhetsområdet. Eftersom hans arbete förde honom till många länder, utnyttjade han och hans fru möjligheten att sprida de goda nyheterna i länder där det fanns få förkunnare. I en del av de här länderna var predikoarbetet pålagt restriktioner. När de var i länder som Bangladesh, Iran, Tanzania och Uganda, kände de glädje över att få hjälpa flera att lära känna Jehova. I några fall bidrog de till att församlingar bildades. Andra länder som de arbetade och predikade i var Laos, Myanmar och Somalia. De var verksamma så här i 28 år, tills Ricardo blev pensionerad. De känner sig verkligen lyckliga över att ha kunnat bidra så mycket till spridandet av de goda nyheterna på avlägsna distrikt!

Andra var inte Jehovas vittnen när de lämnade Filippinerna för att arbeta någon annanstans, men de fann sanningen där de bosatte sig. Rowena, som var katolik, skaffade sig först arbete i Mellanöstern. När hon bodde där, började hon läsa Bibeln. Senare fick hon arbete i Hongkong, där tusentals filippinare arbetar som hembiträden. Hon berättar: ”Jag bad till Gud varje kväll att han skulle sända de människor till mig som kunde leda mig till Guds rike.” Den bönen blev besvarad när två missionärer, John och Carlina Porter, tog kontakt med Rowena och hjälpte henne att studera Bibeln. Rowena skrev till det filippinska avdelningskontoret och berättade sin erfarenhet och bad också att någon skulle besöka hennes man, som fortfarande bodde i Filippinerna, och förklara Bibelns budskap för honom.

Filippinare som har utvandrat bildar nu stora samhällen i ett antal andra länder. I början av 1900-talet var det brist på plantagearbetare på Hawaii. Många från Filippinerna tog dessa arbeten. Några av de första som fick sanningen på Hawaii var invandrare från Filippinerna. Nu finns det på Hawaii  tio ilokotalande församlingar och en församling där man talar tagalog.

Tusentals filippinare bor i USA. Det finns många bland dem som är Jehovas vittnen. Den första filippinska församlingen bildades i Stockton i Kalifornien 1976. Avdelningskontoret i USA meddelar: ”Det har varit fin tillväxt på det filippinska fältet, och den 3 september 1996 bildades den första filippinska kretsen.” Under tjänsteåret 2002 fanns det 37 filippinska församlingar med sammanlagt omkring 2 500 förkunnare som arbetade under ledning av avdelningskontoret i USA. Det finns också församlingar eller grupper som talar tagalog i Alaska, Australien, Canada, Italien, Tyskland och Österrike och på Guam och Saipan.

Även om de här filippinarna bor i andra länder, så måste de ändå få andlig föda från Filippinerna, eftersom all översättning av publikationerna på filippinska språk görs vid avdelningskontoret i Manila. Dessutom har några länder, däribland Guam, Hawaii och USA, sammankomster på antingen iloko eller tagalog. Allt översatt material till dessa sammankomster, inbegripet dramaband, kommer från Filippinerna.

Det predikas för andra språkgrupper

Runt om på öarna har det vittnats för de flesta människor som talar olika filippinska språk. Men under de senaste åren har ansträngningar gjorts för att nå dem som tidigare inte har fått ett grundligt vittnesbörd. (Rom. 15:20, 21)

Under många år var det inte många engelska församlingar i Filippinerna. De flesta filippinare kan lite engelska, men flertalet talar inte engelska flytande. Ändå fanns det ett behov av möten på engelska på vissa platser. I slutet av 1960-talet såg bröderna att detta var ett behov i närheten av Clark Air Base i Pampanga. Systrar som var gifta med amerikansk  militär personal stationerad där talade inte något inhemskt språk. Bröderna hjälpte till att organisera engelska möten, och de var till stor hjälp under många år för dem som bodde i området.

Ett liknande problem uppstod i Manilaområdet. En amerikansk syster bodde där i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Pacifico Pantas, en äldste i den tagalogtalande församling som hon tillhörde, säger: ”Jag tyckte synd om henne. Hon var regelbundet med vid mötena, men kunde inte få ut så mycket av dem.” Snart kom det fler amerikaner till den församlingen. Det gavs förslag om att ha det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet på engelska. Det blev så, och broder Pantas var den som organiserade verksamheten. Så småningom blev det fler möten på engelska, och andra inbjöds att hjälpa till. David och Josie Ledbetter, som arbetade på avdelningskontoret, tackade ja till den inbjudan. Under de år som gått har predikandet haft framgång, och den lilla grupp som fanns från början har nu vuxit till två engelska församlingar.

Det är många som haft nytta av att det finns engelska församlingar. En av dem är Monica från Kalifornien. Hon började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen där. Hennes föräldrar – hängivna katoliker – motstod henne intensivt. De beslöt att skicka Monica till en ”katolsk miljö” i Filippinerna. Monicas mor följde med henne till Manila och lämnade henne där hos hennes katolska mormor och utan pass. Även om Monica kunde finna en församling, kunde hon inte fortsätta studera, eftersom hon vuxit upp i USA och inte kunde tagalog. Men den syster som hade studerat med henne i Kalifornien ringde till Josie Ledbetter för att se till att någon tog kontakt med Monica. Josie berättade för henne att det nu fanns en engelsk församling. Det var  precis vad Monica behövde! Josie berättar: ”Under de sex månader som Monica var ’förvisad’ till Filippinerna blev hon döpt. Två veckor efter det att hon blivit döpt, sade hennes mor: ’Här är ditt pass. Kom tillbaka hem.’ Monica var då redan ett Jehovas vittne.” Hon var verkligen tacksam för att det fanns en engelsk församling!

Den engelska verksamheten har varit till nytta också på annat sätt. Vännerna har nått ut till områden där det inte har predikats tidigare. I Manila finns det områden där de som är rika bor, och många av dem talar engelska. Genom engelskan har på så sätt dörren öppnats till de här distrikten.

Ansträngningar har också gjorts för att predika bland dem som talar kinesiska. I mitten av 1970-talet bildades en kinesisk bokstudiegrupp. Den samlades i en skobutik som sköttes av Cristina Go. Men gruppen var mycket liten och behövde hjälp.

Elizabeth Leach, som kom till Filippinerna när hon gifte sig med missionären Raymond Leach, hade predikat i Hongkong i 16 år. Elizabeths kunskaper i kantonesiska och hennes erfarenhet av att hjälpa kineser att lära känna sanningen var till mycket stor nytta. Vid den tiden var Esther Atanacio (nu Esther So) en av de två pionjärer med särskilt uppdrag som hade fått till uppgift att arbeta på det distriktet. Esther minns: ”När vi började predika i det området, visste människor inte vilka Jehovas vittnen var.” De kinesisktalande i Manila blev efter hand bekanta med Jehovas namn och folk.

Pionjärerna kunde kantonesiska, men de måste lära sig en annan dialekt, eftersom den dialekt som huvudsakligen talas i Manila är fuijan. Ching Cheung Chua, en ung man som var ny i sanningen, slöt sig till gruppen. Han kunde dialekten fuijan och användes därför som tolk vid mötena på den tiden.

 Efter hand blev gruppen större. En liten församling bildades i augusti 1984. Även om det fortfarande finns mycket att ta itu med, tycker de som hjälper till att det är en glädje att predika i de här områdena som inte tidigare har fått ett grundligt vittnesbörd.

Även de som inte hör ”hör”

Med tiden verkade det vara Jehovas vilja att rikta uppmärksamheten på ännu ett språk och distrikt – det som gäller de döva. Ända fram till början av 1990-talet gjordes det inget speciellt i Filippinerna för att hjälpa de döva att lära känna Jehova. Förutom några få undantag fanns det inte många döva i församlingarna. En av de döva var Manuel Runio, vars mor var ett Jehovas vittne. Han fick hjälp att lära sig Bibelns sanning genom en syster som studerade med honom genom att skriva på papper, vilket var tröttsamt. Han blev döpt 1976. På ön Cebu fick Lorna och Luz, tvillingar som båda var döva, biblisk undervisning av sin blinde morbror. Hur var det möjligt för en blind pionjär att undervisa döva? Han använde bilder och hade sin kusin som medhjälpare. Kusinen översatte också det han sade till sådana tecken som tvillingarna kunde förstå, eftersom de aldrig hade blivit undervisade i teckenspråk. Båda blev döpta 1985. Men sådana ansträngningar var sällsynta.

Det var flera olika saker som ledde till att man började predika för döva. När missionärerna Dean och Karen Jacek var på Betel i Brooklyn för utbildning i mitten av 1993, frågade bröder på avdelningen Translation Services vad som hade gjorts för att hjälpa de döva i Filippinerna. En ung syster i Filippinerna hade anmält sig till en kurs i teckenspråk, eftersom hon ville lära sig ”tala” med en döv väninna i en familj av vittnen. Liza Presnillo och hennes pionjärkamrater i Navotas i Manilaområdet träffade också döva på sitt distrikt,  men kunde inte samtala med dem. De här pionjärerna funderade på att lära sig teckenspråk, så att de skulle kunna nå de döva med budskapet om Guds kungarike.

Avdelningskontoret fick veta att Ana Liza Acebedo, en reguljär pionjär i Manila, arbetade vid en skola för döva och att hon var ett av de få vittnen i Filippinerna som hade en riktig utbildning i teckenspråk. Hon fick frågan: ”Skulle du vilja undervisa några beteliter i teckenspråk?”

Ja, det ville hon! Hon hade ofta undrat över hur alla de döva skulle kunna nås med budskapet. En kurs sattes i gång för beteliter och reguljära pionjärer som bodde i närheten. Systrarna i Navotas gick redan en kurs i teckenspråk, och de fortsatte med den.

Arbetet med att hjälpa döva gick sedan snabbt framåt. Inom sex månader tolkades mötesprogrammet i tre församlingar i Manila till teckenspråk. År 1994 gjordes för första gången anordningar för tolkning vid sammankomster. Ett av de första målen var att hjälpa döva barn till Jehovas vittnen. Många av dem var bland de första döva som blev döpta. Manuel Runio, som troget hade varit med vid mötena under många år utan att de tolkats till teckenspråk, var glad över att få nytta av de här nya anordningarna.

Snart ville man ha hjälp också i andra delar av landet. Liza Presnillo skickades tillsammans med en pionjärkamrat till Olongapo för att tillfälligt arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag på distrikt där det fanns döva. De kunde hjälpa många. I mitten av 2002 hade teckenspråksgrupper bildats på 20 platser i landet förutom Manila. Framstegen nådde en milstolpe när Manilaområdets teckenspråksförsamling bildades i april 1999. Det var den första i landet. Joel Acebes, en av de beteliter som gick den första teckenspråkskursen och som nu är äldste i den församlingen, säger: ”Vi är glada över  att ha blivit använda av Jehova i det här arbetet som är så viktigt.” Ja, också de döva får ”höra” budskapet om Riket. Det är verkligen glädjande att se de framsteg som görs på det här tidigare obearbetade distriktet.

Det behövs större utrymmen

Genom att nya distrikt bearbetades under 1990-talet och att de övriga gicks igenom grundligare har det varit en stadig ökning i antalet förkunnare och nya som kommit tillsammans med församlingarna. Efterfrågan på tidskrifter har stigit, och fler böcker och broschyrer än någonsin tidigare har översatts till filippinska språk. Det har lett till att många fler arbetar vid avdelningskontoret – med tryckning, översättning och korrekturläsning och annat till nytta för vännerna och församlingarna. Det nya bostadshuset som blev färdigt 1991 var snart fullt utnyttjat. Det var avsett för 250 personer. År 1999 hade Betelfamiljen 350 medlemmar.

Det fanns fortfarande plats för att bygga på avdelningskontorets tomt, så den styrande kretsen gav sitt godkännande till att bygga ännu ett bostadshus med ungefär samma utseende som det som blev färdigt 1991. Arbetet sattes i gång 1999 och blev färdigt i slutet av 2001. Den nya byggnaden innebar att anläggningens bostadsutrymmen nästan fördubblades. Kontorsutrymmena utökades också, vilket verkligen behövdes på grund av det växande predikoarbetet. I andra delar av tillbyggnaden finns det en större tvättstuga, ett klassrum för Skolan för förordnade tjänare och utökade biblioteksutrymmen. För att få det här arbetet utfört blev yrkeskunniga filippinska bröder och systrar och internationella tjänare tillfälligt en del av Betelfamiljen. När dessa frivilliga arbetare var färdiga med den nya byggnaden, stannade de kvar för att renovera den byggnad som blev färdig 1991. Ett sådant byggnadsprojekt innebär en hel del arbete,  men det utförs med ett enda mål i sikte – att det skall finnas lokaler för att understödja predikandet av Bibelns livgivande sanningar.

Skolan för förordnade tjänare bidrar till att fylla ett behov

När Skolan för förordnade tjänare upprättades i USA 1987, var det många bröder i Filippinerna som började tänka: Kommer det någonsin att bli möjligt för oss att få del av den här undervisningen? Svaret kom 1993. Det meddelades då att skolan skulle börja hållas i Filippinerna året därpå. Skolan skulle ge kvalificerade bröder, som hade en del organisatorisk erfarenhet som äldste eller biträdande tjänare, ytterligare undervisning. Hundratals bröder lämnade in ansökan.

Två resande tillsyningsmän och en missionär fick övning som lärare. Den första klassen började i januari 1994. De som har fått den här utbildningen har blivit bättre kvalificerade att betjäna sina bröder i församlingarna. En församling skrev så här om en broder som gått den här skolan och som  tillhörde deras församling: ”Om man jämför hur han nu behandlar delar av mötesprogrammet med hur han gjorde det innan han gick igenom skolan, ser man att han har gjort stora framsteg.”

Många elever har gjort stora materiella uppoffringar för att få del av den här andliga undervisningen. Ronald Moleño var utbildad kemiingenjör. Han blev inbjuden att gå igenom skolan, men samtidigt erbjöd ett företag honom ett arbete som skulle ge honom en hög lön, bostad, försäkring och andra förmåner. Ronald begrundade de två erbjudanden han fått och valde det andliga alternativet. Han gick igenom den 18:e klassen och fortsatte med glädje i sin tjänst som pionjär. Ronald blev nyligen erbjuden att bli missionär i Papua Nya Guinea.

Wilson Tepait var tvungen att fatta ett beslut sedan han gått igenom den första klassen. Han hade ett välbetalt arbete som lärare, men nu blev han erbjuden att bli pionjär med särskilt uppdrag där behovet var större. Han berättar: ”Jag tyckte om mitt arbete som lärare, men jag visste också att Guds kungarikes intressen måste komma först i mitt liv.” Han tog emot privilegiet att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag och såg att Jehova välsignade hans tjänst. Wilson tjänar nu som områdestillsyningsman i södra Filippinerna.

De flesta eleverna i skolan kommer från Filippinerna. Men ibland har den styrande kretsen låtit elever från andra asiatiska länder ingå i klasserna. Elever har bland annat kommit från Hongkong, Indonesien, Kambodja, Malaysia, Nepal, Sri Lanka och Thailand. Några av eleverna kom från länder där Jehovas vittnens arbete står under restriktioner. Det har varit en mycket uppbyggande erfarenhet för eleverna att få del av undervisning i grupp. Läraren Anibal Zamora säger: ”Elever som kommer från länder som har restriktioner berättar hur de har förtröstat på Jehova i alla situationer. Det  styrker eleverna från Filippinerna.” Elever som kommer från andra länder får i sin tur höra hur filippinska bröder med enkel bakgrund har tjänat Jehova under svåra förhållanden.

Nidhu David, en elev från Sri Lanka, säger: ”De minnen jag fått kommer jag alltid att värdera högt. Det var två månader av undervisning från Jehova Gud. Det var verkligen fantastiskt!”

Skolan hålls i avdelningskontorets lokaler. Det är inte bara så att eleverna drar nytta av den utarbetade kursplanen, utan de får också lärdomar av att på nära håll se hur arbetet vid avdelningskontoret är organiserat. Genom att vara tillsammans med andligt sinnade bröder och systrar vid Betel får de också fina exempel på tro att följa. Dessutom får bröder från länder där det inte finns så många förkunnare eller där det råder restriktioner se organisationen arbeta i större skala.

Fram till nu har 922 bröder i 35 klasser gått igenom skolan. Av de filippinska bröderna är det nu 75 som tjänar som resande tillsyningsmän, och många fler är tillfälliga kretstillsyningsmän i de 193 kretsar som landets alla öar utgör. Sex bröder har fått till uppgift att arbeta på Betel, och tio är missionärer i Papua Nya Guinea och Mikronesien. Flera hundra är reguljära pionjärer på sitt hemmadistrikt eller där behovet är större. Bara under de åtta år som gått sedan skolan sattes i gång har över 65 000 blivit döpta i landet. Det finns en fin pionjäranda, och i det stora hela är det tillväxt i församlingarna. Man kan verkligen se att de här bröderna har tillämpat vad de lärt sig i skolan, och de har på så sätt bidragit till de fina framstegen.

Verksamheten går framåt

Det görs en fantastisk insats utöver landets alla öar. Nitiska vänner, som tillhör nästan 3 500 församlingar, är flitiga  med att förkunna de goda nyheterna om den bästa regering som tänkas kan, Guds kungarike.

De senaste rapporterna är mycket uppmuntrande. Under de sista sju månaderna av tjänsteåret 2002 nåddes ett nytt förkunnarrekord varje månad. Under augusti månad var det 142 124 som talade med andra om Guds kungarike. Jehovas namn och hans uppsåt förs ut till människor på en mängd öar. Jehovas tjänare där utför något som liknar det som förutsades i Jesaja 24:15: De förhärligar Jehovas namn på öarna i havet.

Bland dessa nitiska förkunnare finns det tusentals reguljära pionjärer. År 1950 fanns det bara 307 pionjärer, men i slutet av april 2002 fanns det 21 793. Lägg till dem 386 pionjärer med särskilt uppdrag och 15 458 hjälppionjärer den månaden, och det sammanlagda antalet blir 37 637 eller 27 procent av alla förkunnare. Många fler har visat att de vill sluta sig till dem som tjänar Jehova i heltidstjänsten. Under tjänsteåret 2002 godkändes 5 638 ansökningar om att bli reguljär pionjär.

Allt det här leder till fin frukt. Det är fortfarande tusentals som reagerar positivt på predikandet. Antalet närvarande vid Åminnelsen i mars 2002 var 430 010. Det leds nästan 100 000 bibelstudier varje månad. Under tjänsteåret 2002 blev 6 892 nya lärjungar döpta. År 1948 fanns det bara 1 vittne på 5 359 invånare i landet. Nu finns det 1 på 549. Eftersom Jehova ännu låter möjligheten vara öppen, är det mycket troligt att tusentals fler kommer att sluta sig till dem som lovprisar Jehova på dessa öar i havet.

Beslutna att fortsätta

När C. T. Russell besökte Filippinerna 1912, såddes lite av sanningens säd här. Sakta men säkert grodde säden och växte. Den bar god frukt när några tog ståndpunkt för sanningen  ”i gynnsam tid” och i ”ogynnsam tid”. (2 Tim. 4:2) I synnerhet sedan andra världskriget har tillväxten satt fart, så att det nu är tiotusentals aktiva lovprisare av Jehova. De tar med glädje del i arbetet att ära Guds namn tillsammans med de omkring sex miljoner som Jehovas folks världsvida församling består av.

Som den här berättelsen har visat har arbetet inte alltid varit lätt. Det är ett vackert land, men att nå ut till dem som bor på alla de olika öarna har satt förkunnarnas uthållighet och mod på prov. En del trotsar det stormiga havet för att nå isolerade platser i landet. Många vandrar genom den täta vegetationen på bergen för att finna fårlika. De filippinska öarna har haft oproportionerligt stor andel katastrofer – jordbävningar, översvämningar, tyfoner och vulkanutbrott – men det har inte stoppat Jehovas lojala vittnens arbete.

De liknar israeliterna som hade kommit tillbaka till sitt land för att återupprätta sann tillbedjan. De mötte mycket motstånd, men Jehovas glädje var deras fäste. I vår tid har Jehovas vittnen också tydligt visat sin förmåga att komma igen och sin förtröstan på Gud. De vet att Jehova är med dem, och de tror på det som står i Psalm 121:7: ”Jehova själv kommer att bevara dig för all olycka. Han kommer att bevara din själ.” Med Jehovas stöd ser de fram emot att få hjälpa så många som möjligt innan den här tingens ordning når sitt slut. Därefter ser de fram emot att få undervisa de miljoner som kommer att uppstå över hela jorden och då också på dessa 7 100 öar. Sedan kommer det här landets paradisiska skönhet att vara till lovprisning för Skaparen.

Till dess är Jehovas vittnen beslutna att fortsätta framåt i full förtröstan på att Jehova skall välsigna deras arbete. De anstränger sig för att leva i överensstämmelse med följande ord av Guds profet: ”Må de tillskriva Jehova härlighet, och på öarna må de förkunna hans lov.” (Jes. 42:12)

[Infälld text på sidan 232]

”Gud måste vara med dig, annars skulle du ha blivit dödad”

 [Ruta på sidan 153]

Tidig sådd av sanningens säd

Charles T. Russell och den grupp som reste tillsammans med honom besökte Filippinerna 1912. Även om de var de första officiella representanterna från högkvarteret i Brooklyn, finns det skildringar som visar att två andra bibelforskare redan fanns i Filippinerna och hjälpte andra att lära känna Bibelns sanning. Louise Bell från USA skrev:

”Min man och jag begav oss till Filippinerna 1908 och arbetade som lärare där. Vi var de enda amerikanerna i staden Sibalom. Vi beställde hundratals kilo bibliska traktater från Brooklyn. De sändes med båt från New York till San Francisco, sedan över Stilla havet till Manila och därifrån med mindre båtar till Sibalom.

Vi spred de här traktaterna och talade med människor så mycket vi hade tid och möjlighet till. Vi antecknade inte timmar och placeringar. Fastän människor var katoliker, lyssnade många gärna till oss. Vi var lärare med medicinsk utbildning, men i första hand var vi förkunnare av de goda nyheterna.

Vi tog oss fram på dåliga vägar genom att gå till fots eller rida. Ibland sov vi på golv av flätad bambu och åt fisk och ris från en gemensam skål.

När pastor Russell besökte Manila 1912, skickade vi ett telegram till honom.”

Syster Bell var med och lyssnade till det tal broder Russell höll i Manilas stora operahus över ämnet ”Var är de döda?”

 [Ruta på sidan 156]

En presentation av Filippinerna

Landet: Omkring 7 100 öar utgör ett landområde på ungefär 300 000 kvadratkilometer. Öarna är spridda över ett område som är cirka 185 mil från norr till söder och 110 mil från öster till väster. De varierar mycket i storlek – den största är något större än Portugal, medan den minsta är så liten att den försvinner vid högvatten.

Befolkningen: Till övervägande delen av malajiskt ursprung, men det finns också de med kinesisk, spansk eller amerikansk bakgrund.

Språk: Av de många språken i Filippinerna är bicol, cebuano, hiligaynon, iloko, pangasinan, samar-leyte och tagalog bland dem som används mest. Engelska och pilipino är de officiella språken. Pilipino har huvudsakligen sitt ursprung i tagalog.

Försörjning: I städerna är variationen stor när det gäller förvärvsarbete, men på landsbygden är det många som lever av jordbruk eller fiske. Sådana grödor som ris, sockerrör, bananer, kokosnötter och ananas odlas allmänt.

Mat: Ris serveras i regel vid varje måltid. Fisk och skaldjur, grönsaker och tropiska frukter är mycket vanligt.

Klimat: Landet har tropiskt klimat med ganska jämn temperatur över alla öarna. Landet får i allmänhet mycket regn.

 [Ruta/Bilder på sidorna 161, 162]

Intervju med Hilarion Amores

Född: 1920

Döpt: 1943

Bakgrund: Lärde känna sanningen under den japanska ockupationen under andra världskriget. Det fanns inte många vittnen i landet på den tiden.

Jag blev döpt under den del av kriget då det fortfarande var möjligt för vännerna att predika från hus till hus. Men vi behövde vara försiktiga, eftersom människor var misstänksamma mot vad vi gjorde. Till slut var vi tvungna att fly ut på landet, men 1945 återvände vi till Manila.

På den tiden hade jag förmånen att få översätta Vakttornet till tagalog. Det innebar att jag kunde behöva arbeta ända till två på nätterna. Det översatta materialet duplicerades och skickades till grupper av vittnen. Det krävdes självuppoffring, men eftersom vännerna fick vad de behövde andligen var vi mycket lyckliga.

Under mina år i sanningen har jag funnit att Jehova är barmhärtig. Han sörjer verkligen för sitt folk både andligt och materiellt. Jag kommer ihåg den hjälp som sändes till Filippinerna efter kriget. Tänk så många som fick skor, byxor och andra kläder! Många pionjärer som fick hjälp var så tacksamma att de ansträngde sig ännu mer i sin heltidstjänst. Jehova sörjer verkligen för sitt folk. Han förser dem med vad som än behövs.

 [Ruta/Bild på sidorna 173, 174]

En älskad missionär

Neal Callaway

Född: 1926

Döpt: 1941

Bakgrund: Hans föräldrar blev Jehovas vittnen när han var barn, och han började i heltidstjänsten sedan han slutat skolan. Blev inbjuden till Gileadskolans 12:e klass och sändes sedan till Filippinerna, där han blev kretstillsyningsman.

Neal Callaway var en nitisk och gladlynt missionär, som var innerligt älskad av vännerna. Han tjänade i alla delar av landet och tog sin uppgift i predikoverket på allvar. Han berättar här om sitt uppdrag som kretstillsyningsman.

”Ibland fick vi gå över bergen i två timmar för att nå distriktet, och vi sjöng Rikets sånger medan vi gick. När en grupp på 15 till 20 vänner gick där i en rad på stigen och sjöng, kände jag verkligen glädje i hjärtat över att jag hade tagit emot uppgiften att tjäna i ett annat land.

Att föra Guds ord till de anspråkslösa hemmen på landsbygden, se de här ödmjuka människorna sitta på golvet och lyssna till varje ord som sägs och senare se dem i Rikets sal vid mitt nästa besök – det fick mig att vilja anstränga mig ännu mer för att tala med andra om Guds kungarike.”

Neal gifte sig med Nenita, en syster från Mindoro, och de tjänade troget tillsammans fram till hans död 1985. Filippinska vänner talar fortfarande kärleksfullt om honom. En sade: ”Broder Callaway var en vänlig man som kom bra överens med vännerna. Han visste hur han skulle anpassa sig till olika situationer.” *

[Fotnot]

 [Ruta/Bild på sidan 177]

Intervju med Inelda Salvador

Född: 1931

Döpt: 1949

Bakgrund: Skickades som missionär till Thailand i mars 1967.

När jag fick veta att jag skulle bli skickad som missionär till Thailand, var det många olika slags känslor som väcktes hos mig. Jag kände mig lycklig, men lite orolig, och jag hade en mängd frågor i mitt sinne.

Jag kom hit den 30 mars 1967. Språket lät främmande för mig. Det är ett tonspråk med låga, höga, djupa, stigande och gälla toner. Det var mödosamt att lära sig språket, men jag fick kärleksfull hjälp av både inhemska och utländska bröder och systrar.

Från 1967 till 1987 bodde jag i Sukhumwit. Sedan blev jag ombedd att flytta till ett nytt distrikt i en annan församling. Det kändes svårt, eftersom jag måste lämna bröder och systrar som jag hade arbetat tillsammans med i 20 år. Det var så jag kände det när jag flyttade till Thon Buri. Men allt beror i själva verket på ens inställning. Efter att ha varit 12 år i Thon Buri flyttade jag tillbaka till Sukhumwit 1999. Andra missionärer sade att det var som om jag skulle bege mig hem igen. Men för mig kan vilken församling som helst som jag får som distrikt bli mitt hem.

[Ruta/Bild på sidan 178]

Hur det var att lära sig ett nytt språk

Benito och Elizabeth Gundayao

Bakgrund: Benito tog tillsammans med sin hustru, Elizabeth, del i kretstjänsten i Filippinerna. De skickades 1980 som missionärer till Hongkong. Där har de hjälpt 53 personer att lära känna sanningen.

För dem av oss som inte kände till något om det kinesiska språket var det en mycket svår uppgift att lära sig kantonesiska. Det krävs verkligen målmedvetna ansträngningar och ihärdighet och dessutom ödmjukhet.

En gång försökte jag säga: ”Jag går till torget.” På kantonesiska blev det i stället: ”Jag går till kycklinggödseln.” I tjänsten sade min fru entusiastiskt: ”Åh, henne känner jag.” Hon syftade då på en medsyster som den besökte var bekant med. Men det min fru sade var: ”Åh, jag äter henne.” Vilken chock för den besökte! Vi känner mycket stor uppskattning av det vi upplevt på det kinesisktalande distriktet.

 [Ruta/Bild på sidorna 181, 182]

Intervju med Lydia Pamplona

Född: 1944

Döpt: 1954

Bakgrund: Blev efter att ha skaffat sig erfarenhet som pionjär med särskilt uppdrag i Filippinerna 1980 inbjuden att predika i Papua Nya Guinea. Har hjälpt mer än 84 personer att lära känna sanningen.

Jag blev mycket glad när jag fick mitt uppdrag, eftersom jag under lång tid hade önskat tjäna där behovet är större. Men jag kände mig också orolig, eftersom det här skulle bli första gången som jag skulle skiljas från mina närmaste. Jag kände inte till så mycket om Papua Nya Guinea, och det lilla jag hade hört gjorde mig nervös. Min mor uppmuntrade mig genom att säga: ”Jehova Gud kommer att ta hand om oss var vi än befinner oss för att göra hans vilja.” Jag skrev ett brev och förklarade att jag tog emot erbjudandet.

När jag kom dit var vännerna mycket vänliga, och det var folket också. Jag lämnade många böcker och tidskrifter varje månad, mer än jag någonsin gjort i Filippinerna. Men språk och seder var helt annorlunda än vad jag var van vid. Jag tänkte: Jag stannar här några år, och sedan reser jag hem och är pionjär tillsammans med mamma igen.

Men sedan jag lärt mig två av huvudspråken och tagit till mig några av de lokala sedvänjorna, lärde jag känna folket bättre. Under de mer än 20 år som jag har varit här har jag haft glädjen att undervisa ganska många i sanningen. Jag har också lärt några läsa och skriva, så att de kan studera grundligt och göra sanningen till sin egen. Allt detta och även andra välsignelser har gjort att jag nu känner mig hemma i Papua Nya Guinea. Om det är Jehovas vilja, skulle jag vara lycklig om jag fick användas i hans tjänst tills han säger att arbetet är utfört eller till slutet av mitt liv.

 [Ruta/Bild på sidorna 191, 192]

Intervju med Filemon Damaso

Född: 1932

Döpt: 1951

Bakgrund: Började i heltidstjänsten 1953. Gifte sig senare och började i kretstjänsten. Efter att ha uppfostrat barn fortsatte han i heltidstjänsten som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin hustru. Han har fram till nu haft flera olika förordnanden på Visayaöarna och ön Mindanao.

Det var inte lätt att vara i heltidstjänsten under 1960-talet. Det var ont om mat på grund av alla råttor som förstörde majs- och risskördarna. Vi kunde inte längre predika i städerna, eftersom våra kläder och skor var utslitna.

Vi begav oss därför ut till fälten, bergen och avlägsna byar ute på landet – för det mesta utan att ha skor på fötterna. Det var närapå att jag inte kunde hålla ett tal vid en kretssammankomst, eftersom jag inte hade lämpliga kläder. Men vår områdestillsyningsman, broder Bernardino, var vänlig nog att låna mig sin skjorta, och jag kunde hålla mitt tal. Det fanns naturligtvis många människor som var fattigare än vi var. Vi var beslutna att hålla ut, och därför välsignade Jehova oss.

År 1982 ledde vår neutralitet till prövningar. På Mindanao var upproret mot regeringen omfattande. Eftersom jag ledde bibelstudier med en del ledare för rebellerna, stämplade regeringssoldater mig som en ”lärare” för vänsteranhängarna. Men en regeringstjänsteman förklarade att det vi lärde ut helt och hållet kom från Bibeln och inte hade något med politik att göra.

Samtidigt hade rebellerna en negativ inställning till mig, eftersom jag, när jag skulle predika, först vittnade för den ansvarige politikern i området och för chefen för militärstyrkan. Men de skadade oss inte, eftersom en av rebelledarna, som jag studerade med, försvarade oss.

Jehova hjälpte oss under årtionden att uthärda umbäranden och prövningar. Vi tackar Jehova för hans barmhärtighet och beskydd! (Ords. 18:10; 29:25)

 [Ruta/Bild på sidorna 217, 218]

Intervju med Pacifico Pantas

Född: 1926

Döpt: 1946

Bakgrund: Utexaminerades från Gileadskolans 16:e klass 1951. Är nu äldste i Quezon City.

När vi under andra världskriget bodde i provinsen Laguna, hade vi grannar som var Jehovas vittnen. De sade att jag fick läsa vilka böcker jag ville som fanns i deras bibliotek. Böckerna var bra: Skapelsen, Rättfärdighetens triumf, Försoningen, Religion, Fiender, Barnen och många fler. När japanerna brände vår stad, förlorade vi kontakten med vittnena, men jag återfann dem i Manila över ett år senare. Jag började vara med vid mötena, och sedan jag blivit döpt arbetade jag tillsammans med en grupp pionjärer. Vi hade som distrikt hela provinsen Tayabas, som senare ändrade namn till Quezon. Vi bearbetade stad efter stad och sov i tomma bussar, hos människor som visade intresse och på liknande ställen.

När vi kom till Mauban, utsattes staden för ett anfall från en grupp gerillasoldater. Vi låg och sov på andra våningen i stadshuset. Vi väcktes av oväsendet. Det verkade som om poliserna som fanns på  bottenvåningen hade blivit fångade som i en fälla. Vi kunde höra hur de släppte ner sina vapen på golvet.

Soldaterna rusade uppför trappan. En av dem lyste med en ficklampa på oss och sade: ”Vilka är ni?” Vi låtsades sova. Han upprepade frågan och tillade: ”Visst är ni spioner inom den filippinska polisen!”

”Nej”, svarade vi.

Han sade: ”Men ni har kakikläder.”

Vi förklarade att vi hade fått kläderna och att våra skor hade funnits med i en hjälpsändning från våra medkristna i Amerika.

Ledaren sade: ”Okej, jag tar skorna.” Jag tog därför av mig skorna. Han ville också ha mina byxor. Snart hade vi allihop bara kalsongerna på oss. Det var bra att vi hade lite kläder i förvar i närheten. Vi var faktiskt glada över att de tog våra kakikläder. Annars skulle hela staden ha trott att vi var gerillasoldaternas spioner!

Vi köpte träskor, reste tillbaka till Manila och sedan vidare till Visayaöarna för att fortsätta predika.

Broder Pantas tog del i heltidstjänsten och var tjänare för bröderna (som nu kallas kretstillsyningsman) innan han gick igenom Gileadskolan. Efter det att han kommit tillbaka till Filippinerna och innan han bildade familj, tjänade han som områdestillsyningsman och även vid avdelningskontoret.

 [Tabell på sidorna 168, 169]

FILIPPINERNA – VIKTIGA ÅRTAL

1908: Två bibelforskare från USA börjar predika i staden Sibalom.

1910

1912: Charles T. Russell håller tal i Manilas stora operahus.

1934: Ett avdelningskontor upprättas. Broschyren Fly undan till Riket ges ut på tagalog.

1940

1947: De första gileaditerna anländer.

 1961: Skolan i Rikets tjänst börjar hållas.

1964: De första filippinska pionjärerna blir inbjudna att bli missionärer i närbelägna länder.

1970

1978: Pionjärskolan börjar hållas.

1991: De nya byggnaderna vid avdelningskontoret är färdiga och överlämnas åt Jehova. Vulkanen Pinatubo får ett utbrott.

1993: Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på tagalog.

2000

2000: Hela Nya Världens översättning ges ut på tagalog.

2002: Det finns 142 124 förkunnare i Filippinerna.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

150 000

100 000

50 000

1940 1970 2000

 [Tabell på sidan 199]

(Se publikationen)

Diagram som visar ökningen i antalet närvarande vid sammankomster (1948–1999)

350 000

300 000

250 000

200 000

150 000

100 000

50 000

0

1948 1954 1960 1966 1972 1978 1984 1990 1996 1999

 [Karta på sidan 157]

(För formaterad text, se publikationen)

FILIPPINERNA

LUZON

Vigan

Baguio

Lingayen

Cabanatuan

Pinatubo

Olongapo

Quezon City

MANILA

MINDORO

VISAYAÖARNA

Masbate

CEBU

MINDANAO

Surigao

Davao

PALAWAN

El Nido

 [Helsidesbild på sidan 150]

[Bild på sidan 154]

Charles T. Russell och William Hall under sitt besök i Filippinerna 1912

[Bild på sidan 159]

Joseph Dos Santos, här tillsammans med sin hustru, Rosario, år 1948, förblev en nitisk förkunnare av Guds kungarike trots att han under andra världskriget blev grymt behandlad i fängelse under tre år

[Bild på sidan 163]

De första bröder som sändes till Gileadskolan från Filippinerna: Adolfo Dionisio, Salvador Liwag och Macario Baswel

[Bild på sidan 164]

Vandrar över bergen för att predika

[Bild på sidan 183]

Tusentals pionjärer har haft nytta av pionjärskolan

[Bild på sidan 186]

Datoriserad fotosättning började användas 1980

[Bild på sidan 189]

De goda nyheterna finns tillgängliga på många filippinska språk

[Bild på sidan 199]

Den internationella sammankomsten ”Lärda av Gud” 1993

[Bild på sidan 199]

Dop vid områdessammankomsten ”Glada lovprisare” 1995

[Bild på sidan 200]

Missionärer som har sänts ut från Filippinerna på besök under sammankomsterna

[Bild på sidan 202]

”Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna” gavs ut på tagalog vid sammankomsterna 1993

[Bild på sidan 204]

Datorer är till hjälp vid bibelöversättning

[Bild på sidan 205]

En lycklig pionjär får hela ”Nya Världens översättning” på sitt eget språk

[Bild på sidan 207]

Avdelningskontorets kommitté (från vänster till höger): (sittande) Denton Hopkinson, Felix Salango; (stående) Felix Fajardo, David Ledbetter och Raymond Leach

[Bild på sidan 211]

Många vietnamesiska flyktingar lärde känna sanningen i Filippinerna

[Bild på sidan 215]

Natividad och Leodegario Barlaan, båda med över 60 år i heltidstjänsten

[Bilder på sidorna 222, 223]

Rikets salar som byggts under senare år

[Bilder på sidan 224]

Sammankomsthallen i Manila (ovan) och sammankomsthallar på andra platser

[Bild på sidan 228]

Till vänster: John Barr håller tal vid överlämnandet av avdelningskontoret 1991

[Bild på sidan 228]

Nedan: Avdelningskontorets byggnader 1991

[Bild på sidan 235]

Tidningarna erkänner att Jehovas vittnen vunnit seger

 [Bilder på sidan 236]

Jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar vållar problem, men nitiska förkunnare fortsätter att predika

 [Bild på sidan 246]

Nitiska pionjärer har lärt sig teckenspråk för att kunna hjälpa döva att få del av det andliga programmet

[Bild på sidan 246]

Elever tillsammans med lärare i landets första klass i Skolan i pionjärtjänst på teckenspråk i början av 2002

[Bild på sidan 251]

Den 27:e klassen i Skolan för förordnade tjänare i Filippinerna