Nicaragua

Nicaragua har med rätta beskrivits som ett tropiskt paradis. Dess östra kust vetter mot Karibiska havets turkosfärgade vatten, och dess västra mot det väldiga Stilla havet, vars vågor rullar in över stränderna. Sett ovanifrån är landet en mosaik av skogar, gårdar och floder och många sjöar som ligger som juveler i kratrarna av utslocknade vulkaner. Ändå ser de här sjöarna ut som små blå dammar jämfört med de två stora sjöarna – Nicaraguasjön och Managuasjön. Med sina omkring 8 200 kvadratkilometer täcker enbart Nicaraguasjön över 6 procent av hela landets yta!

Huvudstaden, Managua, ligger vid södra stranden av Managuasjön, vars yta är omkring 1 000 kvadratkilometer. På ett av de inhemska språken betyder ”Managua” en ”plats där det finns en stor vattenmassa”, vilket är mycket passande. Managua är centrum för regering och handel och har en befolkning på ungefär en miljon – 20 procent av landets omkring fem miljoner invånare. Staden ligger på den smala låglänta landremsa som gränsar mot Stilla havet och där cirka 60 procent av nicaraguanerna bor. Ytterligare 30 procent bor i de centrala högländerna, och resten – strax under 10 procent – bor längre österut i de två glest befolkade regionerna med viss självständighet, vilka upptar halva landets yta.

 Vid Nicaraguas södra gräns smalnar det centralamerikanska näset av, och där är avståndet mellan Karibiska havet och Stilla havet bara 22 mil. Men eftersom Nicaraguasjön har förbindelse med Karibiska havet genom San Juanfloden är det bara det 18 kilometer breda Rivasnäset som i verkligheten skiljer de båda haven åt. Innan Panamakanalen byggdes var vattenleden via San Juanfloden och Nicaraguasjön en populär färdväg, något som gjorde regionen mycket åtråvärd. Ja, historien visar att många folk haft inflytande på området, bland andra mayafolket, aztekerna, toltekerna och chibchafolket, förutom utländska makter som Spanien, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sovjetunionen.

Man märker tydligt inflytandet från de många stammarna och nationaliteterna i Nicaraguas flerspråkiga och mångkulturella samhälle. Medan befolkningen på Stillahavssidan huvudsakligen utgörs av spansktalande mestiser, avkomlingar av spanjorer och urbefolkning, är regionen mot Karibiska havet mångetnisk. Flertalet är miskitoindianer, kreoler och mestiser, men det finns också mindre grupper av sumo- och ramaindianer samt garifuna – en afrokaribisk grupp. Många av dessa folkgrupper har bibehållit sitt traditionella språk och sin kultur. Människorna är enkla, öppna och vänliga och också djupt religiösa, och många av dem har kärlek till Bibeln.

Som vi kommer att se av den här berättelsen har det nicaraguanska kynnet också formats av motgångar, både naturliga och människogjorda. Så ödelades till exempel Managua under förra århundradet två gånger av jordbävningar som skapats på Stillahavssidan av näset. Östra Nicaragua har drabbats av ett annat slags naturkatastrofer – förödande orkaner som bildats på Atlanten. Till råga på allt detta har  inbördeskrig, politiska revolutioner och hårda diktaturer fört med sig ytterligare elände.

Ändå har sanningens rena vatten från Bibeln funnit sin väg in i detta vackra land av sjöar och floder och gett tröst och hopp till tusentals uppriktiga människor. (Upp. 22:17) Ja, floden av andliga tillgångar som flyter in i Nicaragua i dag vittnar om att Jehova välsignar arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike i detta land, särskilt när man betänker att detta predikoverk för 60 år sedan bara var som en liten rännil.

Först en rännil

Den 28 juni 1945 anlände Francis och William Wallace till Managua. De var köttsliga bröder och hade utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gileads första klass. De påbörjade det organiserade predikandet av de goda nyheterna i Nicaragua och beredde vägen för senare generationer av missionärer. Men de var inte de första som predikade budskapet om Guds kungarike i landet, för 1934 hade en pionjärsyster besökt landet och lämnat litteratur i Managua och i andra delar av landet. Ändå var det 1945 mycket få som hade hört talas om Jehovas vittnen.

När bröderna Wallace började sin predikotjänst använde de en bärbar grammofon och spelade upp bibliska föredrag – en nymodighet på den tiden i Nicaragua! Under den första månaden lyssnade därför 705 personer på budskapet.

I oktober samma år anlände ytterligare fyra missionärer – de gifta paren Harold och Evelyn Duncan och Wilbert och Ann Geiselman. Ivriga att göra Guds kungarike känt på alla upptänkliga sätt planerade de en serie offentliga föredrag. I november 1945 gick förkunnarna ut på gatorna och inbjöd med hjälp av löpsedlar nicaraguanerna till ett bibliskt föredrag. Ett politiskt bråk och en gatustrid i närheten  hotade att avbryta detta det första offentliga föredraget i landet, men det kunde genomföras fridfullt, och över 40 personer lyssnade till det. Man började också hålla ett Vakttornsstudium och tjänstemöte varje vecka i missionärshemmet.

År 1946 var en lycklig tid för missionärerna och för dem som först tog emot det bibliska budskapet. En av dessa var 24-årige Arnoldo Castro, som med ett leende påminner sig hur han först kom i kontakt med Bibelns sanning. Han berättar: ”Mina rumskamrater, Evaristo Sánchez och Lorenzo Obregón, och jag beslutade oss för att söka lära oss engelska tillsammans. En dag kom så Evaristo hem från torget och viftade med en bok och sade: ’Jag har hittat en  amerikan som skall lära oss engelska!’ Detta var förstås inte ’lärarens’ avsikt, men det var så Evaristo hade uppfattat det. När den avtalade tiden var inne förväntade vi oss därför glatt en lektion i engelska. ’Läraren’, missionären Wilbert Geiselman, blev glatt överraskad över att finna tre unga män som väntade på honom med boken i hand, ivriga att studera Bibeln.

Boken var ’Sanningen skall göra eder fria’, och den studerade vi två gånger i veckan. Det hela slutade med att vi lärde känna Bibelns sanning, men kanske inte så mycket engelska.” Arnoldo döptes i augusti 1946 vid en sammankomst i Cleveland i Ohio i USA och återvände därefter till Nicaragua för att börja i pionjärtjänsten. Mot slutet av det året döptes också hans båda rumskamrater.

Evaristo Sánches är nu 83 år och minns med glädje dessa första år. ”Till att börja med”, säger han, ”hade vi inte någon lokal för våra möten. Men vi var inte så många, så vi samlades där missionärerna bodde. Senare hyrdes ett tvåvåningshus, och vi var mellan 30 och 40 som samlades där regelbundet.”

 Dessa tre unga män var de första nicaraguanerna som följde med missionärerna ut i predikotjänsten, först i Managua och sedan i ytterområdena. Managua var inte så stort på den tiden, det hade då omkring 120 000 invånare. Det enda ställe som var stenlagt var ett område på 12 kvarter i stadens centrum. ”Vi gick till fots”, påminner sig Evaristo. ”Det fanns inga bussar, inga stenlagda vägar, bara järnvägsspår och hjulspår efter oxkärror. Vi fick antingen gå genom tjockt damm eller djup lera, beroende på om det var den torra eller regniga perioden.” Men deras ansträngningar belönades, när 52 personer var närvarande vid Åminnelsen i april 1946.

Ett avdelningskontor upprättas

Samma månad besökte Nathan H. Knorr och Frederick W. Franz från högkvarteret i Brooklyn Nicaragua för första gången. Under det fyra dagar långa besöket lyssnade en åhörarskara på 158 personer på broder Knorrs offentliga föredrag, ”Glädjens, I nationer”. Talet tolkades till spanska av broder Franz. Innan de avreste gjorde broder Knorr anordningar för upprättandet av ett avdelningskontor i Nicaragua, vilket skulle ha tillsynen över Jehovas vittnens arbete där. William Eugene Call, 26 år och nyss överflyttad från Costa Rica, förordnades som landstjänare.

Under de följande årtiondena upprättade avdelningskontoret missionärshem på sådana platser som Jinotepe, Masaya, León, Bluefields, Granada och Matagalpa. Det gjordes också anordningar för att en kretstillsyningsman skulle besöka de nybildade församlingarna och grupperna för att styrka och uppmuntra bröderna.

Kort framgång för motståndare

Brödernas nit bar snart frukt, något som störde kristenhetens präster. De första tecknen på motstånd visade sig  i Bluefields, en stad på den karibiska kusten dit två missionärer hade sänts. Situationen spetsade till sig den 17 oktober 1952, då ett förbud utfärdades mot all Jehovas vittnens verksamhet. Beslutet var undertecknat av en tjänsteman på immigrationsdepartementet, men var anstiftat av prästerskapet.

Missionärerna i Bluefields, León och Managua informerades om beslutet. Överklaganden som gjordes till behöriga myndigheter – inklusive den dåvarande presidenten, Anastasio Somoza García – var resultatlösa. Bröderna började nu samlas i mindre grupper och slutade upp med tidskriftsarbete på gatorna, och avdelningskontorets litteraturförråd spreds ut till säkra platser. Våra religiösa fiender hade lyckats få verket förbjudet genom att falskeligen påstå att Jehovas vittnen var kommunister. En advokat anlitades för att överklaga beslutet till Högsta domstolen.

Även om en del bröder gav efter för människofruktan förblev de flesta fasta i tron. Missionärerna, mogna och orädda, var som ett starkt torn för de inhemska bröderna, vilka fortsatte att predika och komma tillsammans i lydnad för Guds ord. (Apg. 1:8; 5:29; Hebr. 10:24, 25) Sedan, den 9 juni 1953, efter det att förbudet endast hade varit i kraft i åtta månader, tillkännagav högsta domstolen sitt enhälliga beslut till Jehovas vittnens fördel och bekräftade den konstitutionella rätten till religionsfrihet och yttrandefrihet. Konspirationen hade misslyckats på alla sätt.

Utmaningar för de första missionärerna

Motståndet från prästerskapet var inte den enda utmaning som de första missionärerna mötte. Ta till exempel Sydney och Phyllis Porter som utexaminerades från Gileadskolans 12:e klass. När de anlände till Nicaragua i juli 1949 förordnades Sydney att tjäna som kretstillsyningsman i en  krets som omfattade hela landet. Han beskriver hur resetjänsten var på den tiden. ”Vi färdades med tåg och buss. Oftast fanns det inga bröder att bo hos, så vi fick ha med oss egna sängkläder och ett litet fotogenkök att koka vatten och laga mat på. Många gånger var vi borta från avdelningskontoret tio veckor i sträck. Men distriktet var så fruktbart att det var en utmaning att ta hand om intresset i en del områden. När vi senare hade Managuakretsen, ledde Phyllis till exempel 16 bibelstudier! Hur hann hon? Hon höll sina studier på vår lediga dag och de kvällar vi inte hade några församlingsmöten.” Dessa första missionärer var verkligen hängivna!

Så här berättar Doris Niehoff, som anlände 1957, om sitt första intryck: ”Det var i slutet av mars under torrperioden, så landskapet var brunt. Det fanns mycket få bilar på den tiden. I stället red alla på hästar – och bar revolver! Det var som att kliva in på scenen i en Vilda Västern-film. På  den tiden var flertalet människor antingen rika eller fattiga, de flesta det senare. Och situationen förvärrades av att Nicaragua var i krig med Honduras på grund av en dispyt om ett landområde, och sex månader innan jag anlände hade president Somoza García blivit mördad, och undantagstillstånd rådde i landet.

Jag blev skickad till León, en universitetsstad”, fortsätter Doris. ”Eftersom jag inte förstod så mycket spanska tyckte studenterna om att driva med mig. När jag till exempel erbjöd mig att komma tillbaka för att tala om Bibeln, tackade vissa studenter ja, men skrattade när de talade om sitt ’namn’ för mig. En uppgav namnet på presidentens mördare och en annan namnet på en ökänd gerillasoldat. Det är ett under att jag inte blev kastad i fängelse när jag kom tillbaka och bad att få träffa de studenter som hade uppgett de här namnen!”

Ett sammanträffande med biskopen i Matagalpa

Omkring 13 mil norr om Managua ligger staden Matagalpa inbäddad bland kullarna i ett kaffeodlingsdistrikt. Fyra missionärer sändes dit 1957. Agustín Sequeira, då matematiklärare vid en högskola som drevs av nunnor från Josephinerorden, påminner sig den religiösa stämningen i Matagalpa på den tiden. Han berättar: ”De flesta var katoliker och rädda för prästerna och i synnerhet för biskopen. Han var fadder till ett av mina barn.”

I det här klimatet av rädsla var det svårt för avdelningskontoret att få tag på bostäder till missionärerna. När man till exempel avtalade om att få hyra ett hus och talade om för ägaren, en advokat, att missionärerna skulle hålla kristna möten där, menade han att det inte skulle möta några hinder.

 Doris Niehoff beskriver vad som sedan hände och säger: ”Den dag vi anlände med alla våra möbler mötte ägaren oss med en bekymrad min. Han sade att han hade sänt oss ett telegram, där han hade avrått oss från att komma. Varför? Jo, biskopen hade hotat honom och sagt att om han hyrde ut huset till oss, så skulle hans son inte få gå i den katolska skolan. Som väl var hade vi inte fått telegrammet och hade redan betalat en månadshyra.

Vi lyckades med stor möda hitta ett annat hus den månaden”, tillägger Doris. ”När biskopen försökte pressa den modige affärsmannen som ägde huset, svarade han: ’Ja, om ni betalar mig de fyra hundra córdoba som jag skulle få i hyra varje månad, så skall jag vräka dem.’ Naturligtvis betalade inte biskopen. Men utan att låta sig avskräckas gick han till alla affärerna och satte upp anslag som varnade människor för att tala med Jehovas vittnen. Han sade också till butiksägarna att inte sälja något till oss.”

Trots missionärernas nit tycktes det inte vara någon i Matagalpa som ville ta ställning för sanningen från Bibeln. Men matematikläraren Agustín hade många obesvarade frågor. Han undrade till exempel varför pyramiderna fortfarande existerade, när faraonerna som byggde dem för länge sedan var döda! Han minns fortfarande hur en missionär som besökte honom visade honom svaren på hans frågor från Bibeln. Agustín förklarar: ”Jag var fascinerad av de bibelställen som visade att människan skapades, inte för att dö, utan för att leva för evigt på en paradisisk jord, och att de döda skall bli uppväckta. Jag insåg snart att det här var sanningen.” Hur reagerade då Agustín? ”Jag började predika för alla på högskolan där jag undervisade, inbegripet rektorn, som var nunna”, säger han. ”Hon inbjöd mig då att besöka henne på söndagen för att samtala om ’världens ände’. Till min förvåning satt Matagalpas biskop där och väntade på mig.

 ’Så, min vän’, sade han, ’jag har hört att du håller på att förlora din tro.’

’Vilken tro?’ svarade jag. ’Den som jag aldrig har haft? Det är nu som jag lär mig att ha sann tro.’”

Så började en tre timmar lång diskussion med nunnan som åhörare. Agustíns nit för sin nyvunna tro fick honom att ibland vara ganska frispråkig. Han sade till och med att man använde den oskriftenliga läran om människosjälens odödlighet för att utnyttja oskyldiga människor. För att illustrera saken för biskopen sade Agustín: ”Tänk till exempel att min mor skulle dö. Jag vänder mig förstås till er för att ni skall läsa mässan för hennes själ som är i skärselden. Ni begär pengar av mig för ceremonin. Efter åtta dagar krävs ytterligare en mässa. Efter ett år ännu en, och så vidare. Ändå säger ni aldrig till mig: ’Min vän, jag skall inte läsa någon mer mässa, därför att er mors själ nu har kommit ut ur skärselden.’

’Men!’ sade biskopen. ’Det beror på att bara Gud vet när själen lämnar skärselden.’

’Hur visste ni då när den kom dit, så att ni kunde börja ta betalt av mig?’” svarade Agustín.

Vid ett tillfälle under samtalets gång, då Agustín skulle citera ännu en bibeltext, sade nunnan till biskopen: ”Titta, monsignore, han använder fel bibel, den är luthersk!”

 ”Nej”, svarade biskopen, ”det är den bibel som jag har gett honom.”

Agustín blev också förvånad över att under samtalets gång få höra biskopen säga att man inte skulle tro på allting i Bibeln. ”Efter det här sammanträffandet”, säger Agustín, ”var jag övertygad om att kristenhetens prästerskap, i likhet med de religiösa ledarna på Jesu tid, satte kyrkans traditioner före Guds ord.”

I februari 1962 blev Agustín Sequeira den första döpta förkunnaren i Matagalpa. Han fortsatte att göra andliga framsteg och blev senare pionjär och äldste och var sedan 1991 medlem av kommittén vid Nicaraguas avdelningskontor. Vad beträffar Matagalpa hade staden under tjänsteåret 2002 två blomstrande församlingar med sammanlagt 153 förkunnare.

Outtröttliga pionjärer med särskilt uppdrag

Många som tog emot de goda nyheterna om Guds kungarike motiverades att utvidga sin tjänst genom att ta del  i pionjärarbetet. Bland dessa var Gilberto Solís, hans hustru, María Cecilia, och hans yngre syster, María Elsa. Alla tre döptes 1961, och fyra år senare blev de ett mycket effektivt team av pionjärer med särskilt uppdrag. Nio församlingar i olika delar av landet antingen bildades eller stärktes av den här trion. Ett av deras distrikt var ön Ometepe i Nicaraguasjön.

Ön Ometepe har en yta på 276 kvadratkilometer och har bildats av två vulkaner, av vilka den ena är närmare 1 600 meter hög. Sett ovanifrån ger vulkanerna ön formen av en åtta. De tre pionjärerna bearbetade Ometepe genom att redan i gryningen ta en buss så långt ut de kunde komma och sedan fortsätta till fots, ofta barfota, längs öns sandiga kust till de många byarna. Under en period av omkring 18 månader organiserade de ett antal isolerade grupper bland dem som studerade Bibeln på Ometepe, den största av dem i byn Los Hatillos.

Tidigare hade tobaksodling varit den huvudsakliga inkomstkällan för många av de nya förkunnarna i Los Hatillos, men nu tillät inte deras genom Bibeln övade samvete dem att fortsätta med det arbetet. Så de flesta levde på fiske, trots att det betydde lägre inkomst. Vilken glädje det var för familjen Solís att få bevittna en sådan tro, förutom alla andra tecken på Jehovas rika välsignelse av deras arbete! Snart växte antalet förkunnare i området till 32, vilket skapade behov av en Rikets sal. En av de nya förkunnarna, Alfonso Alemán, som odlade vattenmeloner, erbjöd sig välvilligt att skänka en tomt till lokalen. Men hur skulle förkunnarna i Los Hatillos få pengar till bygget?

Gilberto Solís organiserade en grupp frivilliga som skulle sätta vattenmelonfrön, som de fått av broder Alemán, på tomten. Gilberto uppmuntrade gruppen att sköta om de här ”vattenmelonerna åt Jehova”, och han var själv ett gott  föredöme genom att arbeta hårt. María Elsa, en liten men energisk kvinna, beskriver hur den lilla gruppen förkunnare tog hand om grödan. Hon säger: ”Vi brukade stiga upp tidigt medan det fortfarande var mörkt för att vattna fältet. Vi fick tre bra skördar. Broder Alemán fraktade sedan vattenmelonerna i sin båt över Nicaraguasjön till Granada, där han sålde dem och köpte byggnadsmaterial. Så gick det till när Rikets sal i Los Hatillos byggdes, och det är därför som min bror kallade den för den lilla salen byggd av vattenmeloner.” Från den här ringa begynnelsen finns det nu tre blomstrande församlingar på ön Ometepe.

Den ödmjukhet, positiva inställning och fullständiga förtröstan på Jehova som Gilberto, hans hustru och hans syster visade rörde mångas hjärtan. Gilberto brukade ofta säga: ”Vi bör alltid se de nya som unga kalvar. De är charmiga men fortfarande svaga. Låt oss aldrig bli upprörda över deras svagheter, utan låt oss i stället hjälpa dem att bli starka.” En sådan kärleksfull inställning bidrog utan tvivel till att dessa tre föredömliga pionjärer kunde hjälpa 265 personer fram till överlämnande och dop! Gilbertos hustru har sedan dess dött trogen. Gilberto är nu 83 år och har dålig hälsa. Men hans önskan att tjäna Jehova är lika stark som tidigare. När María Elsa nyligen fick frågan hur hon känner det efter 36 år i tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag, svarade hon: ”Precis som den första dagen. Jag är glad och tackar alltid Jehova för att han fört oss in i sin heliga organisation och gett oss en liten plats i sitt underbara andliga paradis.” Tack vare Jehovas rika välsignelse har många hårt arbetande pionjärer i likhet med familjen Solís fått se rikligt med Rikets frukt i Nicaragua.

Jordbävningen i Managua 1972

Alldeles efter midnatt den 23 december 1972 skakades Managua av en våldsam jordbävning som mätte 6,25 på  Richterskalan, vilket i energi motsvarar omkring 50 atombomber. Avdelningskontoret låg i östra delen av Managua, bara 18 kvarter från epicentrum. ”Alla missionärerna låg i sina sängar”, berättar Levi Elwood Witherspoon, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret. ”När det slutat skaka skyndade vi ut till mitten av gatan. Sedan kom två jordstötar till tätt efter varandra. Hus störtade samman runt omkring oss. Ett tjockt moln av damm fyllde staden, och ett rött sken nere från centrum visade att bränder rasade.”

Jordbävningens epicentrum låg direkt under affärsdistriktet, och på bara 30 sekunder blev Managua obeboeligt. Överlevande grävde sig fram ur dammet och spillrorna och kämpade för att få luft. Många klarade det inte. Fastän en del beräknar dödssiffran till över 12 000, är den exakta siffran inte känd. Omkring 75 procent av husen i Managua förstördes, och nästan 250 000 människor blev hemlösa. Under de tre dagar som följde på jordbävningen flydde omkring 100 000 om dagen från staden.

Kristen kärlek driver andra att ge hjälp och bistånd

Vid middagstid samma dag jordbävningen inträffat hade avdelningskontoret fått en fullständig rapport från tillsyningsmännen i församlingarna i Managua. Snabbt och effektivt hade dessa trogna bröder besökt varje församlingsmedlem för att ta reda på hans eller hennes behov. Lyckligtvis var det inga som hade dött av de mer än 1 000 Jehovas vittnen som fanns i staden, men över 80 procent av dem hade förlorat sina hem.

Kristen kärlek fick Jehovas folk i kringliggande länder att snabbt komma till sina bröders hjälp, och inom mindre än 22 timmar efter jordbävningen anlände lastbilar med mat, vatten, mediciner och kläder till avdelningskontoret.  Det var faktiskt så att avdelningskontoret var en av de första hjälpcentralerna som delade ut förnödenheter. Dessutom strömmade frivilliga in från olika församlingar i Nicaragua, och snart var alla i färd med att sortera kläder, paketera mat och skicka ut allt detta. Hjälpsändningar började också strömma in från Jehovas vittnen i andra delar av världen.

Dagen efter jordbävningen sammanträffade tillsyningsmannen för avdelningskontoret med representanter från Costa Ricas, El Salvadors och Honduras avdelningskontor för att organisera ytterligare hjälp. Nicaraguanska Jehovas vittnen som bodde utanför Managua öppnade kärleksfullt sina hem för de bröder som hade måst lämna huvudstaden. De vittnen som var kvar organiserades i grupper för kristna möten och tjänst på fältet. Kretstillsyningsmannen besökte dessa grupper för att uppmuntra dem och för att överlämna förnödenheter.

Hela landet hade drabbats ekonomiskt på grund av jordbävningen. Ändå, även nu då livet blivit svårare, fortsatte återuppbyggandet av Rikets salar och brödernas hem. Församlingarna kom också att växa genom att många nya blivit intresserade. Det var tydligt att Jehova var nöjd med sitt folk när de fortsatte att sätta Guds kungarikes intressen främst i sitt liv. (Matt. 6:33)

”Årsboken” för 1975 rapporterade: ”De flesta av de fjorton församlingarna i Managuaområdet samlas fortfarande i byggnader med spruckna väggar eller på en gård under ett tak av korrugerad plåt. Intressant nog har antalet närvarande vid de här mötena fördubblats sedan förra året. Bröderna hade 20 procents ökning över förra årets medeltal av förkunnare. Det är nu 2 689 som talar om sanningen med andra, och 417 har blivit döpta.”

 Den här fortsatta tillväxten gjorde snart att det gamla avdelningskontoret blev för litet. Så man kan föreställa sig hur glada förkunnarna blev när ett nytt avdelningskontor och missionärshem hade färdigställts i december 1974 – bara två år efter den stora jordbävningen! Det nya avdelningskontoret var beläget på en lugn gata som heter El Raizón, 16 kilometer söder om Managuas centrum.

Missionärer goda föredömen i fråga om kärlek och enhet

Ända sedan de båda bröderna Wallace anlände 1945 har missionärerna i Nicaragua visat sig vara goda föredömen  i fråga om tro, uthållighet och människokärlek. Sådana beundransvärda egenskaper förde missionärerna närmare varandra och närmare de lokala bröderna. Missionären Kenneth Brian säger: ”Efter jordbävningen i Managua hjälpte vi till på avdelningskontoret, och vi hjälpte bröderna med att flytta från sina skadade hem och begrava sina döda släktingar. När man arbetar tillsammans under sådana förhållanden kommer man mycket nära varandra.” Så här säger Marguerite Moore (tidigare Foster) om sina missionärskamrater: ”Fastän vi hade olika nationalitet och bakgrund och olika personlighet, hjälpte en stark känsla av samhörighet oss att vara lyckliga på vårt distrikt, trots våra personliga tillkortakommanden.”

Missionärer som Kenneth och Sharan Brian ser det som ett speciellt privilegium att ha haft sådana erfarna missionärer som föredömen som Francis och Angeline Wallace, Sydney och Phyllis Porter och Emily Hardin. ”Alla arbetade verkligen hårt”, minns Sharan, ”och det var tydligt att de tyckte om det de gjorde.”

Många missionärspar har under årens lopp också tjänat i resetjänsten. Ja, den fasta grund som lagts av nitiska missionärer bidrog i sanning till den fina andliga tillväxt man kunde se i Nicaragua under de tre första årtiondena av arbetet där. Men den här andliga byggnaden skulle bli prövad, inte av ännu en jordbävning, utan av något som varade längre och var farligare andligen, nämligen nationalism och revolution. (1 Kor. 3:12, 13)

Prövade av den politiska revolutionens glöd

I slutet av 1970-talet började en politisk revolution ledd av Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) svepa fram genom Nicaragua. Detta ledde slutligen till att landets  42 år gamla politiska militärdynasti blev störtad. Ruby Block, som varit missionär i 15 år i Nicaragua, berättar om den här tiden: ”De här åren av ökande politisk propaganda var nervpåfrestande för alla. Våldsamma konfrontationer mellan militären och sandinisterna var vanliga. Vi måste helt förtrösta på Jehova för att kunna utföra vår tjänst.”

Trots sin kristna neutralitet i politiska frågor blev Jehovas vittnen ofta anklagade av sandinistanhängare för att vara agenter för antingen Somozaregimen eller amerikanska CIA. Starka känslor piskades också upp mot utlänningar. När missionären Elfriede Urban var ute i tjänsten anklagade till exempel en man henne för att vara spion. ”Hur skulle jag kunna vara det?” frågade hon. ”Jag har varken kamera eller bandspelare med mig. Och förresten, vem eller vad kan jag spionera på i det här grannskapet?”

Han svarade: ”Du är så vältränad att dina ögon är som en kamera och dina öron och hjärna som en bandspelare.”

På Managuas gator skanderades under den här tiden det populära slagordet: ”Kristendom och revolution strider inte mot varandra.” Detta tänkesätt, som hade blivit populärt i Latinamerika under 1970-talet, återspeglade befrielseteologin, en åsikt som lanserats av en marxistisk rörelse inom katolska kyrkan. Enligt Encyclopædia Britannica var syftet med befrielseteologin att hjälpa ”de fattiga och förtryckta genom [religiös] inblandning i politiska och medborgerliga angelägenheter”.

Ruby Block minns: ”Den fråga människor ofta ställde till oss då var: ’Vad tror du om revolutionen?’ Vi förklarade att den enda lösningen på mänsklighetens problem är Guds kungarike.” Att förbli lojal mot Jehova i det här politiskt instabila klimatet var en utmaning. Ruby tillägger: ”Jag bad  alltid till Jehova om kraft att förbli neutral, inte bara i mitt tal utan också i mitt sinne och hjärta.”

Efter månader av våldsamma upplopp började FSLN i maj 1979 ett angrepp på bred front för att störta regeringen. President Somoza Debayle tvingades att fly från landet, och hans nationalgarde upplöstes. I juli det året tog den nya juntan (Junta de Gobierno de Reconstrucción) över regeringsmakten. Det beräknas att 50 000 nicaraguaner dog under revolutionen.

Hur gick det då för bröderna? Följande information stod att läsa i Tjänsten för Guds rike för oktober 1979: ”Bröderna är vid gott mod och har återupptagit mötesverksamheten och arbetet med att predika och undervisa. Under krigstillståndet var det tre av våra bröder som förlorade livet. Många blev hemlösa, men eftersom de flesta hyrde sina bostäder, låg den största förlusten i att deras ägodelar plundrades och förstördes. Transportmöjligheterna är begränsade. De flesta bussar blev förstörda, vägarna håller först nu på att repareras, och det är ont om bensin.” Ändå var det större prövningar som väntade Jehovas folk.

 Anhållanden och deportationer

Det stod snart klart att den nya regeringen inte gillade Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt. Tullmyndigheterna gjorde det till exempel svårt att få in litteratur. Dessutom krävde en lag antagen 1981 att alla föreningar och religiösa samfund skulle registreras för att bli lagligt erkända. Tills bröderna beviljades detta erkännande var deras tidigare lagliga status upphävd. Tyvärr blev inte ansökningarna beviljade.

I september 1981 anhölls Andrew och Miriam Reed medan de var i kretstjänsten i de centrala högländerna. I tio dagar fick de sitta i olika fängelser under de mest bedrövliga förhållanden. Till slut fördes de till säkerhetspolisens högkvarter, där de under större delen av tiden fick sitta i skilda celler. De förhördes med jämna mellanrum, ofta i timmar i sträck, i ett försök att få dem att avslöja namnen på bröder i ansvarig ställning. Båda fick höra att den andre hade erkänt sig vara CIA-agent, och det trots att Reeds inte ens var amerikanska medborgare! Slutligen blev de underrättade om att allt var ett misstag. Fastän inga formella anklagelser någonsin riktades mot dem, deporterades de till Costa Rica. Men innan de lämnade landet, talade man om för dem att Jehovas vittnens vägran att bära vapen var oacceptabel och att varje nicaraguan måste vara villig att slåss för sitt land.

Förståndigt nog intensifierade kommittén på avdelningskontoret arbetet med att öva upp de lokala bröderna att ha tillsyn över arbetet om avdelningskontoret skulle stängas. Under tiden hölls en kurs för kretstillsyningsmän och deras ersättare, en serie kurser i Skolan i Rikets tjänst för äldste och ett antal biträdande tjänare och Skolan i pionjärtjänst. Stora sammankomster var emellertid svårare att anordna.

 Fastän myndigheterna i staden Masaya till exempel hade garanterat att man skulle få använda deras stadion i december 1981 för en av de två områdessammankomsterna ”Lojalitet mot Guds rike”, bröt de sitt löfte bara 36 timmar innan sammankomsten skulle börja. Beslutet kom, inte från borgmästarens kontor, utan från centralregeringen. Men bröderna var förvarnade, så dagen innan hade de avtalat med en generös syster om att få använda hennes kycklingfarm som ett alternativ. Den låg knappt en mil utanför Managua. För att förbereda platsen arbetade frivilliga hela natten. Över 6 800 bröder informerades snabbt muntligen om den nya mötesplatsen.

Avdelningskontoret stängs

Klockan 6.40 lördagsmorgonen den 20 mars 1982, då Ian Hunter höll på med att laga frukost åt sina missionärskamrater, stannade en buss utanför med immigrationstjänstemän  och beväpnade soldater. Soldaterna omringade avdelningskontoret och missionärshemmet. ”Tjänstemännen”, säger Ian, ”sade till oss att packa endast en resväska och en mindre väska var. De ville inte tala om varför, utan bara att de skulle ta oss till ett hus där vi skulle stanna en kort tid medan vissa undersökningar gjordes. Försiktigt smög Reiner Thompson, samordnare för avdelningskontorets kommitté, in på kontoret och ringde till de andra missionärshemmen för att förvarna dem om vad som höll på att hända.”

”Den dagen lärde jag mig”, påminner sig Ruby Block, ”den verkliga innebörden av Paulus ord: ’Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan ..., de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter.’ (Fil. 4:6, 7) Medan en beväpnad soldat iakttog oss från köket, bad Reiner Thompson en bön för oss alla, till vilken vi alla sade vårt innerliga ’amen’. Efter bönen kände vi oss helt lugna i hjärtat, trots att vi inte visste hur dagen skulle sluta. Vi var övertygade om att vad som än hände skulle Jehova ge oss kraft att klara av det. Den lärdomen är något som jag alltid kommer att minnas och uppskatta.”

Broder Hunter berättar vad som hände sedan: ”De lät oss stiga på en buss och tog oss till en gammal kaffeplantage ute på landet. Jag påminde tjänstemännen om att vi som utlänningar hade rätt att få tala med våra ambassader. De svarade att det undantagstillstånd som utlysts i början av veckan hade upphävt alla sådana rättigheter och att vi, när vi väl var ute ur landet, kunde tala med vem vi ville. Det var det första tysta medgivandet om att vi skulle utvisas från Nicaragua.” Den dagen kördes avdelningskontorets nio missionärer i olika grupper till Costa Ricas gräns.

 Under tiden handlade missionärerna i de andra två hemmen snabbt efter broder Thompsons telefonsamtal. Med hjälp av de lokala bröderna flyttade de bort mycket utrustning, bland annat en offsetpress, och avlägsnade också många personliga tillhörigheter. När immigrationstjänstemännen anlände, blev de förvånade över att finna husen nästan tomma och missionärerna i färd med att packa sina resväskor. Den kvällen togs de tio missionärerna från dessa två hem till flygplatsen. ”De hade sagt att vi var kontrarevolutionärer”, berättar Phyllis Porter, ”och ändå var det ingen som gjorde säkerhetskontroll av vårt bagage. Fastän vi inte hade några flygbiljetter visade våra bagagekvitton att vi deporterades till Panama.” De enda två missionärer som fanns kvar i landet – ett brittiskt par som var i resetjänsten – deporterades några månader senare.

Inom några få dagar återförenades missionärerna på avdelningskontoret i Costa Rica. Där blev de förordnade av den styrande kretsen att fortsätta sin tjänst i de närliggande länderna Belize, Ecuador, El Salvador och Honduras. Men Reiner och Jeanne Thompson och Ian Hunter stannade kvar i Costa Rica en tid för att hålla kontakt med de bröder som nu hade tillsynen över verket i Nicaragua.

Hur klarade sig de nicaraguanska bröderna? ”Efter att ha gråtit över nyheten att vi deporterats”, rapporterade broder Hunter på den tiden, ”fortsätter våra kära bröder arbetet utan uppehåll. Bröderna i den nyligen tillsatta landskommittén tar effektivt ledningen, och vi är övertygade om att de kommer att göra ett fint arbete.” Félix Pedro Paiz, som länge varit kretstillsyningsman i Nicaragua, påminner sig hur bröderna kände sig när missionärerna rest: ”Vi var mycket ledsna. De hade verkligen gett ut sig och förblivit lojala. Deras exempel hade styrkt bröderna och lagt en fast grund för arbetet i det här landet.”

 Restriktioner, inte förbud

Regeringar missförstår ibland Jehovas vittnens neutrala hållning med avseende på politik, krig och sociala konflikter. Det här leder ofta till motstridiga inställningar till Guds folk. Under Somozaregimen under 1950- och 1960-talen anklagade motståndare dem till exempel för att vara kommunister. Men nu stämplade sandinisterna bröderna som amerikanska CIA-agenter. Massmedierna instämde med dem och stämplade dem som ”kontrarevolutionära”.

Trots detta blev Jehovas vittnen inte förbjudna i Nicaragua, även om tiden mellan 1982 och 1990 präglades av påtagliga inskränkningar av deras religionsfrihet. De kunde till exempel inte ta in litteratur i landet. Dessutom upprättades ett system där deras – ja, alla människors – aktiviteter noga kunde övervakas.

 Bevakade av kvartersspioner

I en handbok från Library of Congress heter det: ”Omedelbart efter revolutionen byggde FSLN också upp stora organisationer som företrädde de flesta populära intressegrupperna i Nicaragua.” Dessa grupper omfattade grovarbetare, boskapsuppfödare, bönder och lantarbetare samt en kvinnoorganisation. Enligt handboken ”tillhörde 1980 cirka 250 000 nicaraguaner dessa sandinistorganisationer”. Bland de mäktigaste var de efter kommunistiskt mönster upprättade sandinistiska försvarskommittéerna, CDS (på spanska: Comités de Defensa Sandinista). CDS utgjordes av kvarterskommittéer som genomförde folkräkning i varje kvarter i städerna och, enligt handboken, på så sätt ”kände till var alla fanns”. De var ett effektivt verktyg för att samla och sprida information för regeringens räkning.

Snart blev Jehovas vittnens verksamhet noggrant övervakad och särskilt så på grund av den intensiva propagandakampanj som hade satts i gång mot dem. Individer som misstänktes för kontrarevolutionär verksamhet och som ansågs som ”ideologiskt oliktänkande” blev regelbundet angivna för de sandinistiska makthavarna av CDS i området. Ofta blev dessa människor sedan gripna av säkerhetspolisen.

En uppgift som CDS hade var att organisera nattlig vakthållning. Vanliga människor, både män och kvinnor, uppmanades att turas om med att hålla utkik efter kriminella eller kontrarevolutionära aktiviteter i sitt grannskap. Vittnena tog inte del i den här vakthållningen, och inte heller upplät de sina hem för CDS veckomöten. Men de accepterade annat frivilligt arbete, som till exempel att sopa gatorna. Trots detta blev Jehovas vittnen sedda som fanatiker  och statsfientliga. En broder säger: ”Under så gott som alla de här tio åren fanns orden ’Vi håller ögonen på dig’ målade på framsidan av mitt hus.”

Försiktiga men ändå oförskräckta

För att inte i onödan dra till sig uppmärksamheten var bröderna försiktiga, när de besökte kristna möten och tog del i tjänsten. För att undgå uppmärksamhet från allmänheten hölls mötena i mindre grupper i privata hem eller i en Rikets sal utan skylt. I vissa områden brukade bröderna inte sjunga Rikets sånger vid mötena. Med tiden ersattes förkunnarnas namn med nummer på de olika blanketter och rapporter som församlingen använde. Intresserade inbjöds inte till mötena förrän de hade studerat i åtminstone sex månader och gjort andliga framsteg.

Sammankomsterna gjordes mindre och programmet kortare. Dispositioner till sammankomsttalen och annat material sändes ut till varje församling, där de äldste med hjälp av kvalificerade biträdande tjänare organiserade och framförde programmet. Medlemmar av landskommittén och resande tillsyningsmän besökte så många av dessa sammankomster de kunde.

Platsen för sammankomsterna gjordes känd muntligen, och det var ingen sammankomst som behövde ställas in. Men ibland måste man ändra platsen med kort varsel. I en ort på landet hade man 1987 förberett en sammankomst för omkring 300 på en broders bakgård. Plötsligt dök en officer upp med sina mannar. ”Nå, vad pågår här då?” frågade han.

”Vi skall ha fest”, svarade brodern, som såg på mannens kängor att han var från säkerhetspolisen. Då gav sig männen av. Övertygade om att myndigheterna hade blivit  misstänksamma arbetade bröderna och systrarna hela natten med att montera ner allting. Klockan fem på morgonen hade stolarna, podiet och all köksutrustning inte bara tagits bort, utan allt hade satts upp på en annan plats omkring en och en halv kilometer därifrån. Friska unga kurirer meddelade bröderna om den nya mötesplatsen. Senare samma morgon anlände en lastbil med beväpnade soldater till den första platsen i hopp om att stoppa sammankomsten, föra bort ungdomar till militärtjänst och gripa ansvariga bröder. Men den ende de fann var husägaren.

”Var är alla människor?” frågade officeren.

”Ja, vi hade fest i går kväll, men nu är den slut”, svarade brodern.

”Hade ni inte en sammankomst?” frågade officeren.

”Se efter själv”, sade brodern. ”Det finns ingenting här.”

Men officeren nöjde sig inte med det utan fortsatte: ”Men tälten då, som fanns här i går?”

”Festen är slut”, upprepade brodern. ”De tog med sig allt och gav sig av.”

Då for soldaterna sin väg. Under tiden gladde sig bröderna på den andra platsen åt ett andligen uppbyggande program.

”Se!” sade Jesus, ”Jag sänder ut er såsom får mitt ibland vargar; visa er därför vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor.” (Matt. 10:16) Dessa ord tog förkunnarna till hjärtat inte bara i samband med möten och sammankomster utan också i samband med tjänsten på fältet. De undvek därför att gå ut i stora grupper och arbetade diskret två och två på distrikt som de tilldelats i förväg. Kretstillsyningsmannen Félix Pedro Paiz förklarar: ”Vi måste vara mycket försiktiga. Det enda vi bar med  oss i tjänsten var en bibel. Varje dag utsågs olika bröder att följa med mig i tjänsten. I  vissa församlingar besökte jag en bokstudiegrupp tisdag kväll, en annan på torsdag kväll och ännu en på söndag. I vissa delar av landet behövde man inte vara lika försiktig.”

Konfiskeranden och gripanden

En natt i juli 1982 trängde pöbelhopar på mellan 100 och över 500 människor, åtföljda av agenter från säkerhetspolisen, in i flera Rikets salar i olika delar av landet och tog dem i beslag ”i folkets namn”. Den 9 augusti mellan klockan sju och nio på kvällen beslagtogs ytterligare fem Rikets salar, en sammankomsthall och fastigheten där avdelningskontoret varit inrymt. Efter utvisningen av missionärerna i mars hade sex nicaraguanska bröder och det enda kvarvarande missionärsparet bott kvar i fastigheten för att skydda och se efter den. Men slutligen tvingade myndigheterna, uppbackade av en skränande pöbelhop, dessa att lämna byggnaden. Man lät dem inte ens ta med sig sina personliga tillhörigheter.

 Regeringen lät CDS ta över dessa Rikets salar, som nu kallades ”folkets egendom”, antagligen i tanke att de skulle användas för offentligt bruk. Till slut hade 35 av totalt 50 byggnader olagligt tagits i besittning, även om de inte formellt hade konfiskerats.

Mitt i denna anda av nationalistisk glöd blev ansvariga bröder inte bara bevakade, utan ofta också utsatta för hot. I vissa områden blev ansvariga bröder ofredade i timmar av CDS pöbelhopar, som ropade anklagelser och politiska slagord framför deras hus. Säkerhetspoliser sökte igenom hemmen och plundrade dem även i en del fall. Ett antal äldste, bland dem medlemmar av landskommittén, greps och misshandlades.

En av de första äldste som fick uppleva detta var Joel Obregón, som var kretstillsyningsman. Den 23 juli 1982 omringade agenter från säkerhetspolisen det hem där han och hans fru, Nila, var gäster och grep honom. Först efter fem veckors ihärdiga ansträngningar fick Nila tillåtelse att träffa sin man, om än bara i tre minuter och i närvaro av en beväpnad agent. Joel hade tydligen blivit misshandlad, för Nila lade märke till att han var mager och hade svårt att tala. ”Joel vill inte samarbeta med oss”, sade en agent.

Efter 90 dagar i fängelse blev Joel slutligen frigiven, efter att ha gått ner 20 kilo. Äldste i andra delar av landet greps också och förhördes och frisläpptes sedan. Brödernas tro stärktes verkligen genom deras exempel på ostrafflighet! (Se ”En dust med säkerhetspolisen”, sidorna 99–102.)

Rekrytering till militärtjänst sätter kristna ungdomar på prov

År 1983 antogs en lag om allmän värnplikt, känd som patriotisk militärtjänst. Män i åldrarna 17 till 26 år var  enligt lag förpliktade att tillbringa två år i aktiv tjänst och sedan två år i reservtrupperna. När de inkallats togs de direkt till en militärförläggning för träning. Det gick inte att bli frikallad på grund av samvetsskäl. Vägrade man fick man sitta häktad i avvaktan på rättegång och sedan avtjäna ett tvåårigt fängelsestraff. Bröderna mötte modigt den här prövningen, beslutna att förbli lojala mot Jehova.

Den 7 februari 1985 greps till exempel Guillermo Ponce, en 20-årig pionjär i Managua, av polisen när han var på väg att leda några bibelstudier. Eftersom han inte hade något militärt identitetskort, skickades han till ett militärt träningsläger. Men i stället för att bära vapen började Guillermo vittna för unga rekryter. När en av befälhavarna såg detta, fräste han ilsket: ”Det här är inte en kyrka, det är ett militärläger. Här lyder du oss!” Guillermo svarade genom att citera orden i Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Den arge befälhavaren, en kubansk militärinstruktör, slet Bibeln ifrån honom och sade hotfullt: ”Vi skall pratas vid i kväll” – vilket betydde att Guillermo skulle få genomgå någon form av psykisk tortyr avsedd att bryta ner hans beslutsamhet.

Dess bättre verkställde inte befälhavaren sin hotelse. Men tre dagar senare överfördes Guillermo till ett fängelse, där han under primitiva förhållanden fick tillbringa de följande nio månaderna. Ändå fortsatte han sin pionjärtjänst och ledde bibelstudier och även möten i fängelset. Längre fram under den här svåra tiden blev Guillermo ett värdefullt stöd för landskommittén.

I stället för att sättas i fängelse tvingades en del unga bröder upp i bergen för att följa med militära enheter som kallades irreguljära krigsbataljoner (BLI). Varje bataljon bestod  av fem eller sex kompanier på mellan 80 och 90 män. De var tränade för djungelkrig i bergen, där de våldsammaste striderna mot contras (gerillastyrkor som kämpade mot sandinisterna) utkämpades. Trots att bröderna vägrade att ta på sig militäruniform och att bära vapen tvingades de in i stridszonerna, förutom att de straffades och muntligen skymfades.

 Artonårige Giovanni Gaitán fick utstå en sådan behandling. Alldeles före områdessammankomsten i december 1984, då Giovanni hade hoppats bli döpt, försökte man tvinga honom in i det militära. Han sändes till ett militärt träningsläger, där soldater under 45 dagar försökte tvinga honom att lära sig att använda ett gevär och att slåss i djungeln. Men på grund av sitt genom Bibeln övade samvete vägrade Giovanni att ”lära sig att föra krig”. (Jes. 2:4) Han bar varken uniform eller vapen. Ändå tvingades han att marschera med soldaterna under de följande 27 månaderna.

Giovanni berättar: ”Jag höll mig stark genom att ständigt be, genom att tänka på vad jag lärt mig tidigare och genom att predika för de soldater som visade intresse. Ofta påminde jag mig psalmistens ord: ’Jag kommer att lyfta upp mina ögon mot bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Jehova, Honom som har gjort himmel och jord. Han kan omöjligen tillåta din fot att vackla. Han som bevarar dig kan omöjligen bli dåsig.’” (Ps. 121:1–3; 1 Thess. 5:17)

Giovanni överlevde oskadd, trots att han vid ett 40-tal tillfällen tvingades mitt in i stridszonen. Efter sin frigivning blev han döpt den 27 mars 1987 och började snart i pionjärtjänsten. Många andra trogna unga bröder hade liknande upplevelser. (Se ”Tvingade in i stridszonen”, sidorna 105, 106.)

Försvar av deras neutrala ståndpunkt

Både den regeringskontrollerade pressen och CDS anklagade falskeligen Jehovas vittnen för att använda predikandet från hus till hus till att föra en kampanj mot allmän värnplikt. Man gjorde gällande att Jehovas vittnen undergrävde den nationella säkerheten genom att övertala  nicaraguanska ungdomar att vägra militärtjänst. Dessa grundlösa anklagelser upprepades tillräckligt ofta för att åklagare och domare skulle bli påverkade. Och det hela förvärrades av att ledare för prominenta protestantiska kyrkor, vilka stödde revolutionen, anklagade dem som av religiösa skäl förblev neutrala och kallade dem ”folkets fiender”.

Ett Jehovas vittne som var advokat åtog sig överklagandet för 25 unga bröder som dömts till tvååriga fängelsestraff för militärtjänstvägran. Eftersom vapenvägran på grund av samvetsskäl inte var lagligen erkänd, var målet med överklagningarna att få straffen förkortade med hänvisning till de svarandes goda uppförande och att de inte hade gjort motstånd vid gripandet. Som ett resultat av detta förkortades en del men inte alla straff med mellan 6 och 18 månader.

”Det är intressant att lägga märke till”, säger Julio Bendaña, en broder som var närvarande vid rättegångarna, ”att inga andra ungdomar än Jehovas vittnen vägrade militärtjänst av religiösa skäl. Jag var stolt över att se våra sjuttonåringar, omgivna av fientliga åskådare, med fast övertygelse försvara sin neutralitet inför en domare och en militär åklagare.” (2 Kor. 10:4)

Tryckningen går under jorden

Under hela denna period fortsatte den styrande kretsen att ge hjälp och ledning till bröderna i Nicaragua genom avdelningskontoret i Costa Rica och genom Nicaraguas landskommitté. Men hur skulle man förse bröderna med ”mat i rätt tid”, då import av litteratur var förbjuden? (Matt. 24:45) Än en gång öppnade Jehova en utväg.

År 1985 lyckades bröderna få fram studieartiklar från Vakttornet och annat bibliskt material med hjälp av ett  kommersiellt tryckeri. Men detta var riskfyllt, eftersom motståndare skulle kunna komma åt att skada verket. Därför beslutade man att använda den offsetpress som hade använts för att trycka sammankomstprogram och inbjudningar till Åminnelsen ända tills avdelningskontoret stängdes. Pressen sattes upp hemma hos en syster som bodde utanför Managua.

Tyvärr föll pressen i november det året i regeringens händer. Men bröderna lät inte det här bakslaget hindra verket, utan de byggde snabbt om en gammal dupliceringsapparat, som de kallade Tuppen. Den hade tidigare använts för att trycka löpsedlar, brev och program. När det började bli svårt att få tag på reservdelar, kunde bröderna skaffa en annan begagnad apparat som de kallade Kycklingen. Senare fick de också en apparat från avdelningskontoret i El Salvador, och den kallade de Hönan.

En mindre sofistikerad, men absolut inte sämre tryckmetod var en form av screentryck. Pedro Rodríguez, en  möbelsnickare döpt 1954, tillverkade en apparat som bestod av två rektangulära ramar hopsatta med gångjärn. Ett stycke gasväv fästes i den övre ramen och en skiva av glas eller trä i den undre. Konstruktionen var enkel, och det var tryckprocessen också. En maskinskriven pappersstencil sattes in i den övre ramen mot gasväven, och ett tomt pappersark placerades i den undre ramen. Sedan lade man på bläck på gasväven med en roller, och efter varje tryckning sattes ett nytt papper in.

Även om den här tryckmetoden var omständlig, framställde man många tryckalster på det här sättet, till exempel sångboken Sjung lovsånger till Jehova med alla 225 Rikets sånger. ”När bröderna väl hade blivit vana att använda den här metoden”, berättar Edmundo Sánchez, som var engagerad i tryckningen, ”producerade de 20 sidor i minuten. Sammanlagt tryckte vi 5 000 exemplar enbart av sångboken.”

Edmundos hustru, Elda, var bland de första systrar som hjälpte till att skriva pappersstenciler för dupliceringsapparaterna och använde då sin egen manuella skrivmaskin. Elda, som också hade barn, började tidigt på morgonen och arbetade ofta till sent på kvällen med att skriva studieartiklar från Vakttornet på stenciler. Hon berättar: ”Edmundo brukade ge mig ett exemplar av den tidskrift han fått från Costa Rica. Jag visste aldrig hur många tryckgrupper  som fanns eller var de arbetade. Jag kände bara till den del av arbetet som jag blivit anvisad. Jag visste också att om vi upptäcktes, skulle vårt hus, våra möbler – ja allting – bli konfiskerat, och vi skulle bli gripna, ja kanske till och med sluta som ’försvunna personer’. Ändå skingrade vår kärlek till Jehova och vår fruktan för honom den fruktan för människor vi eventuellt kunde ha haft.”

Tryckerierna

Guillermo Ponce kommer ihåg hur tryckerierna såg ut. Han var korrekturläsare och ansvarig för kontakten mellan de bröder som skrev ut stenciler och de som höll på med tryckningen och distributionen. Broder Ponce förklarar: ”Tryckerierna sattes upp hemma hos vissa familjer som var Jehovas vittnen. De inrymdes i ett rum som byggts inuti ett annat rum, så att man fick en liten arbetsplats. För att dölja ljudet från dupliceringsapparaten placerade vi en bandspelare eller en radio alldeles utanför tryckeriet och skruvade upp volymen.”

Badande i svett arbetade bröderna nio till tio timmar om dagen inne i de här små skrubbarna och duplicerade Vakttornet och andra publikationer. När grannarna blev nyfikna eller när någon informerade myndigheterna, måste hela verksamheten omedelbart flyttas till ett annat hem.

Arbetet betraktades som Beteltjänst, och de som tog del i det var unga, ogifta bröder. Felipe Toruño var 19 år och nyss döpt, när han inbjöds att tjäna vid ett av tryckerierna. ”Mitt första intryck”, säger Felipe, ”var att jag kom in i ett litet, nästan lufttätt rum, som hade stark lukt av korrekturlack. Hettan tycktes outhärdlig, och belysningen bestod av ett litet lysrör.”

 Det fanns andra utmaningar också. När till exempel en apparat behövde repareras, vilket hände ofta, kunde man inte bara ta den till en reparationsverkstad. Där kunde man fråga: ”Vem äger den här dupliceringsapparaten? Vad trycks på den? Är arbetet godkänt av centralregeringen?” Så bröderna måste själva göra reparationerna och ibland även tillverka delar. Ett annat problem var de ofta förekommande strömavbrotten. ”Eftersom tryckteamen aldrig ville komma efter med produktionen”, minns broder Ponce, ”arbetade de ibland vid skenet av en fotogenlampa med näsorna svarta av sot. Den uppskattning av arbetet, det goda humör och den självuppoffrande anda som dessa fina unga bröder visade motiverade mig att fortsätta.”

Några dyrbara minnen

Felipe Toruño ser med värme tillbaka på sina fyra år i dessa hemliga tryckerier. ”Jag tänkte alltid på att bröderna ivrigt väntade på den här livsviktiga andliga födan”, säger Felipe. ”Så trots att vi var så begränsade tjänade vi med glädje.” Omar Widdy, som tog del i det här arbetet från juni 1988 tills det avslutades i maj 1990 påminner sig: ”En av de saker som gjorde det största intrycket på mig var andan av broderlig tillgivenhet. Nya var villiga och ivriga att lära sig och undervisades tålmodigt i de olika arbetsuppgifterna. Arbetsförhållandena var inte idealiska, men de frivilliga arbetarna var, fastän de var unga, andligt sinnade män som hade stor förståelse för de uppoffringar som krävdes i denna form av tjänst.”

Giovanni Gaitán tjänade också i tryckerierna. Han minns: ”Vad som hjälpte oss att stå ut var uppskattningen av Jehova och hans organisation. Ingen av oss fick vid den tiden någon ekonomisk ersättning, men det oroade oss inte,  för vi hade vad vi behövde. Personligen hade jag redan varit i många situationer där jag helt och fullt hade måst lita på Jehova. Därför var jag inte alltför oroad över mina materiella behov. Sådana bröder som Guillermo Ponce, Nelson Alvarado och Felipe Toruño var, fastän de var unga, utmärkta exempel för mig. De äldre bröder som tog ledningen styrkte mig också. Ja, när jag nu ser tillbaka måste jag säga att allt detta verkligen har berikat mitt liv.”

Alla som tog del i den underjordiska verksamheten såg Jehovas stöd på många sätt, även när det gällde själva tryckningen. Broder Gaitán säger: ”Normalt håller en stencil till mellan 300 och 500 tryck. Vi lyckades trycka 6 000 med en enda stencil!” Varför var det nödvändigt att få ut mer än vanligt av stencilerna och annat tryckmaterial? Förutom att tillgången på material var begränsad i landet, gick det endast att skaffa i statskontrollerade affärer, där inköp av ovanligt stora kvantiteter skulle ha märkts och utsatt köparen för risken att bli gripen. Ja, Jehova välsignade brödernas ansträngningar, för med undantag av den första offsetpressen varken upptäckte eller stängde myndigheterna något av tryckerierna.

Bröder som måste ha ett förvärvsarbete för att försörja sin familj hjälpte också till med arbetet, ofta med stora risker. Många levererade till exempel trycksaker runt om i landet med sina egna fordon. Ibland färdades de hela dagen och passerade många militära vägspärrar. De visste att om soldaterna upptäckte vad de transporterade kunde de förlora sina fordon, gripas och även hamna i fängelse. Ändå var de oförskräckta. Dessa bröder behövde förstås fullt stöd av sina hustrur. Som vi nu skall se hade en del av dessa hustrur en viktig uppgift under den här svåra tiden.

 Modiga andligt sinnade kvinnor

Många kristna kvinnor visade enastående mod och lojalitet under åren av restriktioner i Nicaragua. I samarbete med sina män upplät de sina hem för den underjordiska tryckningen, ofta i månader åt gången. På egen bekostnad lagade de också mat åt arbetarna. ”En nära kristen gemenskap utvecklade sig mellan oss unga bröder och dessa systrar”, minns Nelson Alvarado, som hjälpte till att samordna tryckningen. ”De blev som mödrar för oss. Och precis som söner gav vi dem en massa arbete. Ibland kunde vi arbeta till klockan fyra på morgonen för att hinna få färdigt ett visst material i tid, särskilt om något extra skulle tryckas, till exempel Att dagligen rannsaka Skrifterna. Två av oss arbetade ibland i skift på nästan 24 timmar. Ändå hade systrarna alltid en måltid färdig åt oss, även om det var mycket tidigt på morgonen.”

De familjer som hade ett tryckeri i sitt hem stod också för säkerheten. Det var vanligtvis husmödrarna som skötte om detta, eftersom de flesta män arbetade under dagen. En syster påminner sig: ”För att kamouflera oväsendet från apparaterna hade vi radion på för fullt. När någon kom till grinden, varnade vi bröderna i tryckeriet genom en strömbrytare som tände en viss glödlampa.”

Ofta var besökarna andra Jehovas vittnen eller släktingar. Men även då försökte systrarna få i väg dem så taktfullt och snabbt som möjligt. Det var förstås inte alltid så lätt, för dessa systrar var vanligtvis mycket gästfria. Ta till exempel Juana Montiel, som hade ett träd med cashewnötter i sin trädgård. Eftersom medvittnen ofta kom för att plocka nötter på trädet, hade Juanas trädgård blivit en informell mötesplats. ”När vi fick privilegiet att ha tryckeriverksamheten i vårt hem”, minns Juana, ”måste min man och jag  hugga ner trädet. Vi kunde inte förklara för vännerna varför vi så plötsligt tycktes vara mindre sällskapliga av oss, men vi visste att tryckeriverksamheten måste skyddas.”

Consuelo Beteta, nu död, döptes 1956. Hennes hem användes också för tryckning. Men om bröderna hade parkerat framför hennes hus för att hämta litteratur hade det väckt misstankar. Därför stannade de på en säkrare plats – en broders hem ungefär ett kvarter längre bort. Vid en intervju som gjordes före hennes död erinrade sig syster Beteta dessa dagar. Med glimten i ögat sade hon: ”Tidskrifterna rullades ihop och stoppades i säckar för olika församlingar. Varje säck vägde cirka 15 kilo. För att ta säckarna till broderns hem bar min svärdotter och jag dem på huvudet och tog oss över ett dike bakom mitt hus. Mina grannar misstänkte aldrig någonting, för säckarna såg inte annorlunda ut än de säckar de flesta kvinnor bar på huvudet.”

Bröderna uppskattade dessa lojala, modiga systrar väldigt mycket! ”Det var verkligen ett stort privilegium att få  arbeta tillsammans med dem”, säger Guillermo Ponce och talar för de många bröder som tjänade tillsammans med honom på den tiden. Det är lätt att förstå att sådana fina kristna kvinnor och deras män var utmärkta exempel för sina barn. Så låt oss nu tänka på en del av de problem barnen ställdes inför under dessa händelserika år.

Lojala och pålitliga barn

Barnen till dem som deltog i den hemliga tryckningen och distributionen av litteratur visade i likhet med sina föräldrar enastående lojalitet. Claudia Bendaña, vars båda barn fortfarande bodde hemma vid den tiden, minns: ”Vi hade en press gående i ett bakre rum i vårt hus i fem månader. Så snart barnen kom hem från skolan ville de hjälpa bröderna. Men vad kunde de göra? I stället för att avvisa dem lät bröderna dem häfta samman duplicerade ark av Vakttornet. Barnen älskade att få vara med dessa unga män som uppmuntrade dem att lära sig bibeltexter och Rikets sånger utantill.”

”För att hålla det hela hemligt”, säger syster Bendaña, ”förklarade min man och jag för våra barn att vi levde i svåra tider, att det här arbetet var för Jehova och att det  var mycket viktigt för oss att förbli lojala. De fick inte tala om det här för någon – inte för släktingar och inte ens för våra kristna bröder och systrar. Lyckligtvis var barnen trogna och lydiga.”

Aura Lila Martínez hem var ett av de första som användes som en central för tryckning. Hennes barnbarn hjälpte till med att plocka ihop sidor och häfta dem och packa dem. De kom också de bröder mycket nära som arbetade i deras hem. Och de talade aldrig med andra om arbetet. Eunice erinrar sig: ”Vi gick till skolan med Bendañas och Eugarrios barn, och vi lekte med dem nästan varje dag, men ändå fick vi inte förrän åratal senare veta att litteraturen trycktes både i deras hem och i vårt. ’Verkligen? I ert hem också?’ frågade vi förvånat varandra! Här växte vi upp som bästa vänner, och ändå avslöjade ingen av oss någonting för de andra. Detta var tydligen Jehovas sätt att skydda arbetet.”

Dessa tidiga erfarenheter fortsätter att ha ett positivt inflytande på dessa unga. Emerson Martínez, som nu är biträdande tjänare och i särskild heltidstjänst, säger: ”Bröderna i de här tryckerierna var mina förebilder. De var bara 18 eller 19 år, men de lärde mig att uppskatta andliga plikter, oavsett hur ringa de var, och jag lärde mig värdet av att utföra ett bra arbete. Om jag missade bara en sida när jag plockade ihop tidskrifterna skulle någon gå miste om den informationen. Detta inskärpte hos mig vikten av att göra mitt allra bästa för Jehova och för våra bröder.”

Elda María, dotter till Edmundo och Elda Sánchez, hjälpte till med att leverera de stenciler av Vakttornet och andra publikationer som hennes mor hade skrivit ut. Hon cyklade med dem till broder Ponces hus fem kvarter bort. Innan syster Sánchez gav stencilerna till sin dotter, slog hon  in dem noga och lade dem i en liten korg. ”Redan när jag var mycket liten”, säger Elda María, ”lärde mina föräldrar mig att vara lydig. Så när den här perioden av restriktioner kom, var jag van att följa instruktioner noggrant.”

Förstod hon vilka faror som de bröder, inklusive hennes far, utsattes för, när de hade tillsyn över tryckningen? Elda María säger: ”Far sade ofta till mig innan han gick hemifrån att om han blev gripen, skulle jag inte vara rädd eller ledsen. Ändå, när det dröjde innan han kom hem, minns jag hur mor och jag många gånger bad för hans säkerhet. Ofta såg vi att säkerhetspolisen hade parkerat framför vårt hus och höll oss under uppsikt. Om mor måste gå för att öppna dörren åt någon, brukade jag samla ihop alla hennes stenciler och annat och gömma det. Jag är mycket tacksam för det exempel och den övning som mina föräldrar gav mig i att visa lojalitet mot Jehova och våra bröder.”

Tack vare att de lagt en fast grundval i sin ungdom är många av dem som var unga på den tiden nu i heltidstjänst, och många tjänar i ansvarsfulla ställningar i församlingarna. Deras framsteg är ett bevis på att Jehova rikligen välsignat sitt folk. Ingen saknade andlig föda under den här svåra perioden. Ja, de goda nyheterna om Guds kungarike fortsatte faktiskt att ha framgång och fann även ”utmärkt jord” bland de tusentals som satt i fängelse under sandinisttiden. (Mark. 4:8, 20) Hur gick det till?

Rikets säd sås i fängelse

Efter sandinistrevolutionen sattes tusentals av de besegrade från nationalgardet och politiskt oliktänkande i häkte innan de ställdes inför de speciella domstolar som fanns från slutet av 1979 till 1981. De flesta som tidigare tillhört  nationalgardet dömdes till upp till 30 år i Cárcel Modelo, ett stort fängelse i Tipitapa, lite över en mil nordöst om Managua. Följande berättelse visar att många ärliga människor inom detta hårda, överfyllda fängelse fann andlig frihet.

Mot slutet av 1979 fick en äldste i Managua ett brev från ett medvittne som hade blivit fängslat, men ännu inte i Cárcel Modelo, för att han, innan han lärt känna sanningen, hade tjänat i det militära under Somozaregimen. I sitt brev bad brodern om litteratur för att sprida till andra fångar. De två äldste som kom med litteraturen tilläts inte träffa brodern. Men det avskräckte honom inte, utan han fortsatte att vittna för sina medfångar och ledde även bibelstudier med några av dem.

En av dessa, Anastasio Ramón Mendoza, gjorde snabba andliga framsteg. ”Jag tyckte så mycket om det jag fick lära mig”, berättar han, ”att jag började följa med brodern när han predikade för andra fångar. En del avfärdade oss, andra lyssnade. Snart var vi omkring 12 som studerade tillsammans under raster på en öppen gårdsplan.” Ungefär ett år senare döptes en från den här första gruppen.

I början av 1981 överfördes den här lilla gruppen och andra fångar till Cárcel Modelo, där de fortsatte att tala med andra om de goda nyheterna. Samtidigt cirkulerade också biblisk litteratur i hemlighet bland fångarna, och en del hamnade i den ”utmärkta jorden”.

Ett exempel på detta är José de la Cruz López och hans familj, där ingen var ett Jehovas vittne. Sex månader efter det att José satts i fängelse, skaffade sig hans hustru ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser från vittnen hon mötte på gatan. Hon skaffade sig boken för att ge  den till sin man. ”När jag började läsa boken”, berättar José, ”trodde jag att det var en bok utgiven av de protestantiska kyrkorna. Jag visste ingenting om Jehovas vittnen. Boken gjorde så starkt intryck på mig att jag läste den flera gånger och började låna ut den till mina 16 medfångar i cellen. Alla tyckte om den. Den var som ett glas uppfriskande vatten. Fångar i andra celler bad också att få låna den, så den cirkulerade på hela avdelningen och blev till slut lika sliten och utnött som en gammal kortlek.”

Flera av Josés medfångar tillhörde protestantiska kyrkor, och en del var till och med pastorer. José började läsa Bibeln tillsammans med dem. Men han blev besviken när han frågade dem om innebörden i 1 Moseboken 3:15 och bara fick till svar att det var ett mysterium. En dag sade en annan fånge som själv studerade Bibeln till José: ”Svaret finns i den där boken du har, som är utgiven av Jehovas vittnen. Jag kan studera den med dig om du vill.” José tackade ja till erbjudandet, och med hjälp av Min bok med bibliska berättelser fick han klart för sig vad 1 Moseboken 3:15 betydde. Efter det började han vara tillsammans med de interner som anslutit sig till Jehovas vittnen.

En av de saker som drog José till den här ovanliga gruppen i Cárcel Modelo var deras goda uppförande. ”Jag såg hur människor som jag visste hade levt ett dåligt liv nu visade ett gott uppförande, därför att de studerade Bibeln med Jehovas vittnen”, säger José. Under tiden fortsatte Josés hustru att skaffa litteratur från vittnena för att ge den till sin man, som gjorde andliga framsteg. Hans studiegrupp gav honom till och med en sektion av en avdelning för att där predika från cell till cell. På så sätt kunde han låna ut sina få exemplar av litteraturen till intresserade personer  och också inbjuda dem till de möten som hölls på avdelningen under raster.

Fångarnas andliga behov tillgodoses

Managua Östra församling såg till de andliga behoven hos det växande antalet fångar i Cárcel Modelo som läste litteraturen och gjorde andliga framsteg. Därför ordnade församlingen med att vissa bröder och systrar i hemlighet skulle föra in litteratur till fångarna. Besök var tillåtna en gång i månaden eller en gång varannan månad, men en fånge kunde bara få besök av en person som han tidigare begärt. Därför kunde inte alla intresserade få personliga besök av Jehovas vittnen. Men det utgjorde inget större problem, eftersom internerna själva snart träffades och delade med sig åt varandra.

De äldste i Managua Östra församling hjälpte till att organisera och leda verksamheten i den växande gruppen i Cárcel Modelo. De höll regelbunden kontakt med i synnerhet de interner som tog ledningen i den andliga verksamheten och förklarade för dem hur de skulle hålla möten varje vecka, utföra predikoarbetet på ett ordnat sätt och rapportera all sådan verksamhet. Dessa fångar vidarebefordrade i sin tur den här informationen till de andra. God teokratisk ordning var verkligen nödvändig, eftersom det vid det här laget hade bildats en stor grupp i fängelset av dem som studerade Bibeln.

Cárcel Modelo hade från början fyra avdelningar med upp till 2 000 fångar i varje. ”Avdelningarna var oberoende av varandra”, förklarar Julio Núñez, en av de besökande äldste, ”så veckomötena hölls separat i varje avdelnings rekreationsområde med sammanlagt cirka 80 personer närvarande.”

Döpta i en tunna

 Allteftersom de nya gjorde framsteg uttryckte flera av dem en önskan att bli döpta. Besökande äldste godkände dem för dop och hjälpte de fångar som tog ledningen i den andliga verksamheten att ordna med dop på ett datum som sammanföll med en sammankomst som skulle hållas utanför fängelset. Vanligtvis hölls ett doptal kvällen före dopet i en av cellerna, och följande morgon när fångarna gick för att tvätta sig skedde dopet.

I november 1982 döptes José de la Cruz López i fängelset. ”Jag blev döpt i en soptunna”, berättar han. ”Vi hade skurat ur den ordentligt med rengöringsmedel. Sedan hade vi klätt den med ett lakan på insidan och fyllt den med vatten. Men precis när vi hade samlats runt tunnan för dopet kom beväpnade vakter in. ’Vem har gett er tillåtelse till det här dopet?’ frågade de. Brodern som tog ledningen förklarade att det inte behövdes någon tillåtelse för att göra det Gud befallt. Vakterna lät sig nöja med det svaret, men de ville ändå bevittna det hela. Så medan vakterna såg på ställdes de två  frågor till mig som alla som skall bli döpta måste svara på, och därefter blev jag döpt i tunnan.” Åtminstone 34 fångar blev så småningom döpta på det här sättet.

En del interner gjorde snabba framsteg. En av dessa var Omar Antonio Espinoza, som avtjänade 10 år av sitt 30-åriga straff i Cárcel Modelo. Fångarna blev emellanåt omflyttade, och därför kom Omar under sitt andra år att få en cellkamrat som var ett Jehovas vittne. Omar lade märke till att andra fångar regelbundet besökte den här mannen och att han undervisade dem i Bibeln. Omar blev så imponerad av det han såg och hörde att han också bad om att få ett bibelstudium.

Omar började studera med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv och studerade ett kapitel om dagen. Efter 11 dagar ville han bli förkunnare. När han hade studerat färdigt de 22 kapitlen i boken, bad han att få bli döpt. Men bröderna bad honom tänka över saken lite till. De föreslog också att han skulle studera en andra publikation, nämligen Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden som de just då hade fått i fängelset. På lite över en månad hade Omar gått igenom den boken också. Inte nog med det, han hade också slutat röka och även gjort andra förändringar. Det stod helt klart att Bibelns sanningar hade påverkat hans liv. Dessa förändringar övertygade bröderna om att hans önskan var uppriktig, och den 2 januari 1983 blev Omar döpt i en tunna.

Teckenspråk i fängelset

För att kunna sprida information från äldste som besökte fängelset eller för att kunna samla ihop sådan information som tjänsterapporten måste de fängslade förkunnarna kommunicera mellan avdelningarna. Broder Mendoza, som döptes i fängelset 1982, berättar hur det gick till.

 ”Några av oss”, säger han, ”lärde oss att använda ett slags teckenspråk som hade utvecklats bland fångarna. När tiden var inne att fira Åminnelsen, beräknade vi när solen hade gått ner och signalerade sedan till varandra, så att alla av oss kunde förenas i bön samtidigt. Det här gjorde vi år efter år. Teckenspråket hjälpte oss också med vårt studium av Vakttornet. Om bröder i en av avdelningarna inte hade studieartikeln för veckan, tecknade vi hela artikeln till dem. En broder på mottagarsidan läste högt upp det som tecknades för en annan broder, som skrev ut artikeln.” Men hur kom andlig föda in i fängelset till att börja med?

Andlig näring åt fångarna

Äldste, deras familjer och andra förkunnare från Managua Östra församling kom regelbundet på besök till fångarna i Cárcel Modelo. Under närmare tio år förde de med sig både bokstavlig och andlig föda, bland annat Vakttornet och Tjänsten för Guds kungarike, till bröderna. Den andliga födan måste förstås gömmas.

En äldste gömde tidskrifter i håligheterna i sina stora träkryckor. ”De unga hjälpte också till, eftersom de sällan visiterades”, berättar Julio Núñez. Besökarna lyckades också få in emblemen till Åminnelsen i fängelset.

Varje avdelning hade sin egen speciella dag för besökare, och godkända besökare tillbringade vanligtvis en hel dag med fången på en stor gård. På det här sättet kunde ett litet antal fängslade Jehovas vittnen få träffa sina bröder och systrar från Managua och ta emot den andliga föda dessa hade med sig. När dessa fångar därefter återvände till sina avdelningar, kunde de dela med sig av det de fått.

Inte ens Rikets sånger förbisågs. ”På vår avdelning”, berättar broder López, ”var det bara en av oss som hade kontakt med de besökande bröderna. Så det blev den fångens  uppgift att lära sig melodierna till ett par sånger åt gången och sedan lära ut dem till oss andra. Eftersom vi bara hade en sångbok, övade vi före mötena.” Broder Mendoza var en av de få interner som kunde få besök av Jehovas vittnen. ”Carlos Ayala och hans familj besökte mig”, berättar broder Mendoza. ”Hans två döttrar lärde mig åtminstone nio av Rikets sånger, som jag sedan lärde ut till mina kamrater.” Broder López var en av dessa som lärde sig sångerna ”i andra hand”. Han minns: ”När jag längre fram kunde vara med vid möten utanför fängelset, blev jag glatt överraskad, när jag upptäckte att vi faktiskt hade sjungit samma melodier i fängelset.”

Att förbli andligt stark i fängelset

Hur var förhållandena för bröderna och de intresserade i fängelset, och hur kunde de förbli andligt starka? Broder Mendoza erinrar sig: ”Maten i fängelset var ransonerad. Alla internerna blev vid flera tillfällen slagna, och ibland avlossade vakterna skott runt omkring oss när vi låg med ansiktet mot golvet. Det här gjordes för att hålla våra nerver på helspänn. När det varit bråk mellan några av de andra fångarna och vakterna, blev vi alla straffade genom att vi nakna skickades ut på gården för att stekas av den brännheta solen. Vi Jehovas vittnen använde dessa tillfällen till att bygga upp och trösta varandra. Vi påminde oss bibeltexter och samtalade om sådant som vi lärt oss vid vårt personliga studium. Dessa erfarenheter hjälpte oss att bevara vår enhet och styrka.”

Många vittnen och intresserade personer gjorde vist bruk av all den tid de hade till förfogande genom att läsa igenom Bibeln fyra eller fem gånger. Det var inte ovanligt att de ingående och flera gånger studerade igenom alla de bibliska publikationer som de fick tag på. Broder Mendoza minns  årsböckerna med speciell uppskattning. ”Erfarenheterna från olika länder, kartorna – ja, vi studerade allt”, erinrar han sig. ”Varje år jämförde vi hur stor ökning varje land haft från föregående år, hur många församlingar man hade och hur många nya som blivit döpta och närvaroantalet vid Åminnelsen. Det här skänkte oss stor glädje.”

Under sådana här förhållanden skaffade sig nya förkunnare snabbt utmärkta kunskaper i Guds ord liksom i teokratisk organisation. De blev också nitiska förkunnare och undervisare. I februari 1986 hade till exempel Cárcel Modelo 43 förkunnare som ledde 80 bibelstudier. I genomsnitt var 83 närvarande vid mötena varje vecka.

Alla dessa andligen befriade interner skulle snart få uppleva ytterligare frihet, eftersom regeringen beslutade att ge alla politiska fångar amnesti. Den 17 mars 1989 frigavs de sista 30 förkunnarna i Cárcel Modelo. Managua Östra församling ordnade snabbt med att de nyligen frigivna förkunnarna kontaktades av äldste i de områden dit de flyttade. Dessa äldste välkomnade sina nya bröder, av vilka många senare blev äldste, biträdande tjänare och pionjärer.

Restriktioner fick inte predikoarbetet att upphöra

Trots svårigheter och faror fortsatte antalet förkunnare i Nicaragua att växa snabbt under tiden av restriktioner. Ja, i vissa områden bildades faktiskt församlingar som nästan uteslutande bestod av nya. Ett exempel är församlingen i La Reforma. Antonio Alemán och hans hustru, Adela, pionjärer med särskilt uppdrag, färdades dagligen till de små samhällena mellan Masaya och Granada för att vittna. Ett av dessa samhällen var La Reforma. Här studerade Alemáns i början av 1979 med Rosalío López, en ung man vars hustru just hade dött. Rosalío berättade snart det han fick lära sig för sin  hustrus släktingar som han bodde hos. Han talade först med sin svärmor, sedan med den ena svågern och svägerskan efter den andra. Snart kunde man se en grupp på 22 släktingar gå de 6 kilometerna till mötena i Masaya.

En dag sade Rosalíos släktingar till honom: ”Vi har fått lära oss på mötena att Jehovas vittnen predikar från dörr till dörr, men det gör inte vi.”

”Okej”, sade Rosalío, ”vi skall gå ut och predika på lördag.” Och det gjorde de! Alla 22 gick till samma dörr, men det var Rosalío som förde talan! När Antonio kom för nästa studium förklarade Rosalío med ett leende: ”Vi har alla varit ute och predikat den här veckan!” Fastän Antonio var glad över sina elevers nit, uppmuntrade han de unga paren att först ordna upp vissa personliga angelägenheter.

I december 1979 blev Rosalío och Húber López, en av hans döda hustrus bröder, de första i den här gruppen som döptes. Snart döptes också de andra en efter en. Bara tre år senare bildades en församling i La Reforma. Den hade då 30 förkunnare, alla ur samma släkt! Med tiden blev Húber, hans bror Ramón och Rosalío förordnade som äldste. 1986 tjänade 54 medlemmar av församlingen som pionjärer. (Se ”En dust med säkerhetspolisen”, sidorna 99–102.)

Som ett resultat av det nitiska predikande som medlemmar i församlingen i La Reforma utförde bildades så småningom sex andra församlingar i de omgivande samhällena. Kom också ihåg att bröderna fortfarande övervakades av myndigheterna, som inte uppskattade deras nit. ”Hela tiden trakasserades vi av militären”, påminner sig Húber López, ”men det fick oss aldrig att upphöra att predika.” I stället var det så att predikoarbetet ökade under den här svåra tiden. Hur kom det sig? Jo, många bröder som förlorat sina arbeten hade börjat som reguljära pionjärer eller hjälppionjärer.

 Jehova välsignade deras ansträngningar. År 1982 fanns det 4 477 förkunnare av de goda nyheterna i Nicaragua, men 1990 – efter åtta år av restriktioner och förföljelse – hade det antalet växt till 7 894. Det var en ökning på 76 procent!

Restriktionerna hävda

I februari 1990 hölls internationellt övervakade val som ledde till ett regeringsbyte i Nicaragua. Kort därefter upphävdes restriktionerna mot Jehovas vittnen. Och inkallelse till militärtjänst upphörde, och försvarskommittéerna upplöstes. Även om bröderna fortfarande var försiktiga, var de inte längre rädda för grannarnas nyfikna snokande. I september det året blev Ian Hunter, som hade tjänat i kommittén vid avdelningskontoret i Guatemala, den nye samordnaren för Nicaraguas landskommitté.

Under de gångna åtta åren hade landskommittén haft tillsyn över arbetet utan att ha haft tillgång till kontor och kontorsutrustning. Broder Hunter var verkligen glad att han hade tagit med sig den skrivmaskin han använt vid avdelningskontoret i Guatemala! En broder, Julio Bendaña, erbjöd mycket av sin egen kontorsutrustning till bröderna, som hade mycket arbete att utföra.

Man fick tag på ett hus i utkanten av Managua att använda som avdelningskontor. Men eftersom många av bröderna varit vana vid att arbeta i hemlighet och på olika ställen och vid oregelbundna tider, var de ovana vid de normala Betelrutinerna. Men de tog tacksamt emot undervisning och anpassade sig. De flesta av dessa unga män fortsätter att tjäna Jehova troget, några i olika former av heltidstjänst.

Bröder sändes också från andra länder för att hjälpa till med arbetet på avdelningskontoret. I slutet av 1990 skickades missionärerna Kenneth och Sharan Brian tillbaka till Nicaragua från Honduras. Från Costa Rica kom  Juan och Rebecca Reyes i januari 1991. De hade utexaminerats från den första klassen av Gileadskolans filial i Mexico, och de följdes av Arnaldo Chávez, också från Mexicos första klass, och hans fru, María. Lothar och Carmen Mihank kom två år senare från Panama, där Lothar hade tjänat som medlem av avdelningskontorets kommitté. De flesta förordnades till det nya avdelningskontoret, där de hjälpte till att få arbetet att fungera enligt organisationens riktlinjer. I dag har Betelfamiljen i Nicaragua 37 medlemmar av olika nationaliteter.

I februari 1991 förordnades en kommitté för avdelningskontoret till att ersätta landskommittén, och den 1 maj 1991 öppnades avdelningskontoret i Nicaragua officiellt. Nu var grunden lagd för kommande tillväxt, och den tillväxten skulle visa sig bli imponerande! Från 1990 till 1995 döptes 4 026 nya lärjungar – en 51-procentig ökning. Denna tillväxt skapade ett trängande behov av lämpliga mötesplatser. Men som du kanske minns hade pöbeln 1982 lagt beslag på sammanlagt 35 fastigheter.

 Man återkräver fastigheter

När Rikets salar togs över illegalt, förblev inte bröderna passiva, utan de överklagade omedelbart till regeringen och åberopade till sitt försvar den nicaraguanska konstitutionen. Men trots att bröderna uppfyllde lagens alla krav, ignorerades deras ansökningar. År 1985 skrev bröderna även till Nicaraguas dåvarande president och ansökte om lagligt erkännande och om att återfå all egendom. Dessutom anhöll de vid ett flertal tillfällen om ett sammanträffande med inrikesministern. Men alla dessa ansträngningar var utan resultat.

När den nya regeringen kom till makten i april 1990, lämnade bröderna omedelbart in en ny ansökan, den här gången till den nye inrikesministern, om att Jehovas vittnen åter skulle bli lagligen inregistrerade. De gladde sig mycket och tackade Jehova när deras ansökan bara fyra månader senare beviljades. Sedan dess har Bibel- och Traktatsällskapet  Vakttornet haft tillstånd av den nicaraguanska regeringen att få verka fritt och få den skattebefrielse som brukar beviljas ideella organisationer. Men att få tillbaka Rikets salar har inte varit lätt, eftersom en del av dem hade ”getts” till anhängare av den tidigare regimen.

Bröderna vände sig till den nyligen bildade Nationella kommittén för revision av konfiskerad egendom med anhållan om återlämnande av all sådan egendom. Det här visade sig vara en komplicerad, frustrerande process, delvis beroende på det stora antalet liknande ansökningar från andra organisationer och individer. Efter ett år av intensiva ansträngningar återfick man i januari 1991 en av fastigheterna. Bröderna besökte också de personer som bodde i Rikets salar för att komma fram till något slags överenskommelse, men de flesta av dem menade att deras förvärv var en lagligt vunnen ”förmån” under revolutionen.

Avdelningskontorets fastighet återlämnades senare under året, men man hade måst köpa en annan bostad åt den familj som bodde i fastigheten. Under de följande åren återfick bröderna 30 av sina 35 fastigheter, och de fick ersättning i form av statliga obligationer för de Rikets salar som inte gick att återfå.

Att klara av naturkatastrofer

Förutom de jordbävningar som nämndes tidigare i den här berättelsen har vulkaner och orkaner också krävt sin tribut i Nicaragua. Sedan 1914 har landets mest aktiva vulkan, Cerro Negro, haft 12 utbrott och täckt stora områden av grödor med aska. Elfriede Urban, en missionär som tjänade i León under utbrotten 1968 och 1971, beskriver hur det var: ”Svart sand och aska regnade över staden i två veckor. Detta måste skottas från taken för att de inte skulle störta in. Människor hade goda skäl att oroa sig, eftersom det gamla León  hade begravts i aska för hundratals år sedan. Vinden förde med sig den fina sanden överallt. Den fanns i våra skor, kläder, sängar och i vår mat och till och med mellan sidorna i våra böcker! Ändå fortsatte bröderna hela tiden att vara med vid mötena och ta del i predikotjänsten.”

I oktober 1998 dränkte orkanen Mitch hela Centralamerika. En del experter sade att den var ”den mest dödsbringande orkan som drabbat västra halvklotet under de två senaste århundradena”. ”Mitch dödade mellan 3 000 och 4 000 människor i Nicaragua och orsakade omfattande skador på egendom”, sägs det i Encarta Encyklopedia. ”Kraftiga regn bildade en sjö i Casitas vulkankrater, vilket orsakade ett jordskred som täckte 80 kvadratkilometer och utplånade flera byar.” Färska siffror uppskattar antalet döda till över 2 000.

Precis som i de andra länderna som drabbades av orkanen genomförde Jehovas vittnen en massiv hjälpinsats. I vissa städer bildade vittnena grupper av frivilliga som cyklade till de områden som inte kunde nås av motorfordon för att ta reda på hur bröderna där hade det och för att dela ut mat och andra förnödenheter. Ofta var vittnena de första hjälparbetare som anlände, till stor glädje för deras nu hemlösa bröder. Jehovas vittnen i Costa Rica och Panama sände omedelbart 72 ton mat och kläder. När de omedelbara behoven tillgodosetts, reparerade hjälparbetare i flera månader Rikets salar och byggde nya hus åt bröderna.

Det ”andra” Nicaragua

År 1987 skapade regeringen två självstyrande regioner av den östra delen av Nicaragua, tidigare kända som Zelaya. De kallas nu Región Autónoma Atlántico Norte (RAAN) och Región Autónoma Atlántico Sur (RAAS). Fastän dessa regioner utgör omkring 45 procent av Nicaraguas landområde,  är det bara omkring 10 procent av befolkningen som bor där.

RAAN- och RAAS-regionerna, med många guld- och silvergruvor, sträcker sig från de östra sluttningarna av de kuperade centrala högländerna till Mosquitokustens laguner och sumpmarker. Däremellan ligger ett mångskiftande landskap av tropisk regnskog, tall- och palmsavanner och talrika floder och bäckar som ringlar ner till Karibiska havet. Här har det under årens lopp vuxit upp byar och små städer som befolkas av mestiser och miskitoindianer och andra inhemska folkslag.

För de flesta miskito-, sumo- och ramaindianer och kreoler här tycks huvudstaden, Managua, vara som en annan värld. Det finns faktiskt ännu inte någon asfalterad väg som förbinder öst med väst. Även om spanska talas i Atlantregionen, talar många miskito, kreol eller andra inhemska språk. Och de flesta är till bekännelsen protestanter, vanligen från den mähriska missionen – i motsats till den övervägande katolska befolkningen i området vid Stilla havet. Så på nästan alla sätt – geografiskt, språkligt, historiskt, kulturellt och religiöst – står öst och väst i stark kontrast till varandra. Så hur skulle de goda nyheterna tas emot i det här ”andra” Nicaragua?

Rikets budskap sprids till avlägsna trakter

Redan 1946 reste Jehovas vittnens missionärer till den östra delen för att undersöka hur distriktet var, och de lämnade litteratur. På 1950-talet besökte kretstillsyningsmannen Sydney Porter och hans hustru, Phyllis, de små kuststäderna Bluefields och Puerto Cabezas, Islas del Maíz (Majsöarna) och gruvstäderna Rosita, Bonanza och Siuna. ”Vid ett besök i gruvstäderna”, berättar Sydney, ”lämnade vi över 1 000 tidskrifter och 100 böcker var. Alla älskade att läsa.” Snart  bildades isolerade grupper i många av dessa samhällen, och sedan 1970-talet har dessa grupper så småningom blivit församlingar.

Men i andra delar av RAAN och RAAS hade det knappast predikats alls. Isolering, brist på vägar och tropiska regn över åtta månader av året utgjorde svåra hinder för predikoarbetet. Men dessa hinder var inte oöverstigliga, vilket många nitiska och orädda pionjärer visade. Mycket tack vare deras beslutsamhet och hårda arbete finns det nu sju församlingar och nio grupper med sammanlagt omkring 400 Rikets förkunnare i RAAN- och RAAS-områdena.

För att illustrera svårigheterna som vittnen i dessa trakter ställs inför kan vi ta exemplet med en 22-årig broder. Tre gånger i veckan får han färdas över bergen cirka åtta timmar för att vara med vid mötena i gruvstaden Rosita, där den närmaste församlingen ligger. Han tjänar där som biträdande tjänare och reguljär pionjär. Eftersom han är det enda döpta vittnet i sin familj, predikar han vanligtvis ensam i det här bergsområdet, där husen ofta ligger två timmars gångväg från varandra. Eftersom det skulle vara opraktiskt att gå hem för natten, om det blir sent när han är i ett hus, sover han över där och fortsätter att vittna i området nästa dag. Då denne unge broders far dog nyligen, fick han som äldste sonen ansvaret att ta hand om familjen. Ändå har han kunnat fortsätta som pionjär. En av hans bröder är nu odöpt förkunnare och följer med honom ut i tjänsten.

Sedan 1994 har avdelningskontoret organiserat årliga predikokampanjer i det här väldiga området. Tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, utvalda bland de nitiska reguljära pionjärerna, bearbetar avlägsna städer och byar i RAAN- och RAAS-områdena i fyra månader under torrperioden. Dessa härdade pionjärer kämpar med extrem värme, oländig  terräng, ormar, vilda djur, förorenat dricksvatten och risken att dra på sig en infektionssjukdom.

Deras mål är att avge ett grundligt vittnesbörd, leda bibelstudier med intresserade och hålla kristna möten, inklusive Åminnelsen. De resultat de uppnår hjälper avdelningskontoret att avgöra var det behövs pionjärer med särskilt uppdrag. Under årens lopp har denna anordning lett till att församlingar och grupper har bildats i städerna Waspán och San Carlos längs Cocofloden långt uppe i nordost.

Fastän det har skett en stor inflyttning av spansktalande mestiser till RAAN- och RAAS-områdena, förblir de inhemska miskito den största gruppen i de här trakterna. Det finns en del biblisk litteratur på miskito, och ett antal pionjärer har lärt sig språket. Tack vare detta har Rikets budskap haft ett gynnsamt inflytande på många av dessa gästfria människor som älskar Bibeln.

Nära Likusfloden i RAAN-området ligger till exempel Kwiwitingni, en miskitoby med 46 hus, av vilka 6 var obebodda under pionjärkampanjen 2001. Det året ledde tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag 40 bibelstudier i den byn, ett i varje hem! Efter bara en månad uttryckte tre av dem som  studerade sin önskan att bli döpta. En av dessa hade varit biträdande pastor i den lokala mähriska kyrkan. Två par ville också bli förkunnare, men då de inte var lagligen gifta förklarade pionjärerna vänligt för dem Bibelns normer för äktenskap och dop. Föreställ dig pionjärernas glädje, när dessa båda par precis innan pionjärerna skulle resa hem sökte upp dem och visade sina äktenskapsbevis!

Alltsedan den här fruktbärande kampanjen har förkunnare i Waspán regelbundet färdats de närmare två milen till Kwiwitingni för att hjälpa de nyintresserade att fortsätta att göra andliga framsteg och för att öva dem för predikotjänsten.

När tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag predikade i miskitobyar längs Cocofloden, träffade de på en stor grupp amerikaner som var hjälparbetare. Pionjärerna lämnade ett antal tidskrifter på engelska till dem. I byn Francia Sirpi, nära Wawafloden, höll medlemmarna i en baptistkyrka på att bygga en liten skola. Den man som ledde gruppen som byggde sade till en av pionjärerna: ”Jag beundrar Jehovas vittnens arbete. Ni är här och undervisar i Bibeln. Jag önskar att min religion skulle verka för det.”

Ett behov av erfarna bröder

Under restriktionstiden var ungefär 60 procent av de möten som hölls i Nicaragua inte större än familjegrupper. Och man hade bara några få publikationer för tjänsten. Sammankomster hölls på församlingsnivå, och programmet var förkortat. Ett antal mogna bröder som också var familjeförsörjare fick ersätta resande tillsyningsmän, men de kunde bara göra det på deltid. Under dessa tumultartade år emigrerade också ett flertal familjer som varit Jehovas vittnen i många år. När verket blev lagligen inregistrerat igen, fanns det därför ett stort behov av erfarna äldstebröder och pionjärer.

 De äldste längtade efter att få utbildning i organisatoriska tillvägagångssätt, och förkunnarna behövde vägledning i fråga om sådant som att erbjuda litteratur på fältet. För att fylla dessa behov sände den styrande kretsen bröder till Nicaragua som utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare som hållits i El Salvador, Mexico och Puerto Rico. En av dessa bröder, Pedro Henríquez, som utexaminerats från första klassen av Skolan för förordnade tjänare i El Salvador, började i kretstjänsten i Nicaragua 1993. Elva erfarna kretstillsyningsmän från Mexico tog också ”steget över” till detta dagens Makedonien för att hjälpa till. (Apg. 16:9)

Under de senaste nio åren har Nicaragua också fått 58 Gileadmissionärer som har förordnats till sex missionärshem runt om i landet. Deras mogenhet har bidragit till en hälsosam andlig atmosfär i församlingarna, och de har hjälpt många ungdomar att betrakta heltidstjänsten som ett mål att sträva efter.

De som under 1960- och 1970-talen kom till Nicaragua för att tjäna där behovet var större kallade landet ”en förkunnares paradis”. Detta gäller ännu i dag. En broder vid avdelningskontoret på avdelningen Tjänst på fältet säger:  ”Nicaragua är fortfarande ett land där förkunnare och pionjärer själva bestämmer hur många bibelstudier de skall leda, för det finns så mycket intresse.” Man förstår varför många som är ivriga att få hjälpa till där behovet är större och som beräknat kostnaden har hört sig för om att tjäna i Nicaragua. Faktum är att fram till april 2002 hade 289 pionjärer från 19 länder flyttat dit för att hjälpa till. Vittnena där är mycket tacksamma för alla dessa skördearbetare! (Matt. 9:37, 38)

En spännande sammankomst för hela landet

År 1978 hade den senaste sammankomsten för hela landet hållits. Så föreställ dig hur lyckliga bröderna var över att få en inbjudan till en områdessammankomst som skulle hållas i Managua i december 1999! Familjemedlemmar uppmuntrades att börja spara pengar för resan och andra utgifter, så att alla skulle kunna vara med. För att få ihop dessa pengar var en del vittnen rätt företagsamma. Eftersom fläsk är populärt i Nicaragua, skaffade sig några vittnen levande ”spargrisar”, som de köpte, födde upp och senare sålde. Tack vare vis planering och beslutsamhet kunde 28 356 vittnen och intresserade personer från kust till kust komma till Managuas nationella basebollstadion för områdessammankomsten ”Guds profetiska ord” som började den 24 december.

Sammankomstdeltagarna var mycket lyckliga över att på lördagen få se 784 personer bli döpta – det största dopet i verkets historia i Nicaragua! Missionärer som hade tjänat där tidigare var närvarande och berättade uppmuntrande erfarenheter för åhörarna. Dessutom hade sammankomsten en kraftfullt enande verkan genom att motivera alla, oberoende av språk eller folkgrupp, att vara ännu mer beslutna att göra framsteg i ”ett rent språk” av andlig sanning ”för att tjäna honom [Jehova] skuldra vid skuldra”. (Sef. 3:9)

 Vi försvarar vår rätt att få blodfri medicinsk behandling

Nicaragua har tre sjukhuskommittéer, vilkas arbete samordnas av avdelningskontorets avdelning för sjukhusinformation. Förutom att dessa kommittéer hjälper patienter som är Jehovas vittnen när blodfrågan kommer upp, söker de informera läkare och medicinstuderande om de många alternativ till blodtransfusion som Jehovas vittnen accepterar.

Därför har medlemmar av sjukhuskommittéerna också haft föreläsningar och bildpresentationer för läkare och medicinstuderande, och en del av dessa har kommit med mycket positiva kommentarer. Ett växande antal kirurger och narkosläkare har faktiskt visat sig villiga att samarbeta med  Jehovas vittnen genom att respektera vittnenas på Bibeln grundade ståndpunkt vad det gäller blodtransfusion.

Beslutna att fortsätta framåt

Nicaraguas teokratiska historia ger rikliga bevis för att varken naturkatastrofer eller människogjorda tragedier kan hindra de goda nyheterna från att spridas. Ja, Jehova har sannerligen låtit ”den lille ... bli till tusen”. (Jes. 60:22) Den första tjänsterapporten som lämnades för landet 1943 upptog bara tre förkunnares verksamhet, och 40 år senare var högsta antalet förkunnare 4 477. År 1990, när missionärerna tilläts komma tillbaka, hade antalet stigit till 7 894! Jehovas välsignelse fortsatte under 1990-talet, då antalet Rikets förkunnare nästan fördubblades.

Naturligtvis har denna snabba tillväxt skapat ett stort behov av fler Rikets salar. Därför har avdelningskontoret ordnat med ett omfattande byggnadsprogram som innefattar byggandet av cirka 120 nya Rikets salar förutom ett nytt avdelningskontor  i Ticuantepe, lite mer än en mil söder om Managua. Avdelningskontoret beräknas vara färdigt i april 2003.

Under de senaste åren har det skett en viss ekonomisk tillväxt i Nicaragua, särskilt i Managua, en stad som har sett en snabb tillväxt av arbetstillfällen, utbildning och underhållning. Det byggs hela tiden i staden, som nu har moderna restauranger, bensinstationer och shoppingcentra fyllda med konsumtionsvaror och mycket annat av västvärldens glitter.

En sådan omgivning med dess många lockelser utgör nya utmaningar för kristna. En broder som varit äldste länge konstaterar: ”Förändringen sker snabbt. Det är som att sätta fram ett fat med godis till ett barn som aldrig har ätit något annat än ris och bönor och säga till det: ’Var försiktig!’ Ja, vi vet hur vi skall tjäna Jehova under svårigheter, men nu är fienden inte så påtaglig. Den här situationen är svårare att handskas med.”

Men den lojalitet, det nit och det mod som Jehovas folk visade under åren av restriktioner fortsätter att bära fin frukt. Många av de barn som växte upp under den tiden tjänar nu som äldste, pionjärer och på Betel. Nicaragua har nu 17 kretsar som består av 295 församlingar, däribland 31 isolerade grupper. Rapporten för augusti 2002 visade ett nytt rekord på 16 676 förkunnare, och närvarosiffran för Åminnelsen var 66 751!

Vår bön är därför att många fler människor i det här mångskiftande landet skall lära känna Jehova innan ”godviljans år från Jehovas sida” avslutas. (Jes. 61:2) Ja, må vår himmelske Fader fortsätta att utsträcka gränserna för vårt andliga paradis, tills hela jorden är ”full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten”. (Jes. 11:9)

 [Ruta på sidan 72]

En presentation av Nicaragua

Landet: Nicaragua är det största landet i Centralamerika. De centrala högländerna delar landet i två delar. Västra delen är ett område med insjöar. Den östra, mindre bördiga delen, består till största delen av regnskog och slätter. Nicaragua har omkring 40 vulkaner, av vilka en del är aktiva.

Befolkningen: De flesta nicaraguaner är spansktalande mestiser, människor av blandad indiansk och europeisk härkomst. Ett litet antal monimbó- och subtiabaindianer bor på västkusten, medan det i östra regionen finns miskito-, sumo- och ramaindianer samt kreoler och afrokariber. Den största religionen är den romersk-katolska.

Språk: Spanska är det officiella språket. Inhemska språk talas också.

Försörjning: Jordbruk är Nicaraguas huvudnäring.

Mat: De viktigaste grödorna som konsumeras i landet är ris, majs, bönor, durra, mjölbananer, kassava och olika frukter. Exporten utgörs av kaffe, socker, bananer, fisk, skaldjur och nötkött.

Klimat: Klimatet är tropiskt. Årsnederbörden varierar mellan 1 900 mm och 3 800 mm beroende på vilket område det är. Medeltemperaturen vid kusterna ligger runt 26 grader, men uppe i högländerna är det lite svalare.

 [Ruta/Bild på sidorna 99–102

En dust med säkerhetspolisen

Húber och Telma López

Bakgrund: Föräldrar till tre vuxna barn. Húber tjänar som äldste i församlingen.

Under revolutionsregimen blev biträdande tjänare och äldste ofta gripna av säkerhetspolisen och kvarhållna för förhör under en dag eller flera veckor. På grund av deras på Bibeln grundade neutralitet anklagades Jehovas vittnen för att uppmana människor att göra uppror mot regeringen, men de blev aldrig formellt åtalade. Förhörsledarna ville också ha namnen på deras ”instruktörer” och ”ledare”.

En av de många bröder som fick vara med om det här var Húber López, numera äldste och far till tre vuxna barn. I december 1985 greps broder López i sitt hem i La Reforma, ett landsortssamhälle fyra mil sydost om Managua. Hans fru, Telma, berättar om den svåra dagen:

”Klockan fyra på eftermiddagen stannade två jeepar utanför vårt hus, den ena med agenter från säkerhetspolisen och den andra med soldater som omringade huset. När jag hade talat om för agenterna att min man inte var hemma, befallde de  mig och barnen att gå ut och sade att de skulle söka igenom huset. Men vår äldste son, Elmer, som då var tio år, stannade kvar i huset. Han såg hur de började tömma ett skåp med böcker, både teokratiska och världsliga. Bland dessa böcker hade min man gömt en del församlingshandlingar. När inkräktarna bar ut böckerna till jeeparna, ropade Elmer: ’Skall ni ta mina skolböcker också?’ En soldat svarade då barskt: ’Nå så ta dem tillbaka då.’ På det sättet kunde vår son rädda sina böcker och församlingens handlingar.

Medan vi åt kvällsmat den kvällen kom soldaterna tillbaka. De riktade sina gevär mot oss och förde bort min man medan barnen gråtande såg på. Soldaterna ville inte tala om för oss vart de förde honom och varför.”

Broder López beskriver vad som sedan hände: ”De förde mig till fängelset i Masaya och satte mig i en cell tillsammans med alla slags brottslingar. Jag talade genast om att jag var ett Jehovas vittne och vittnade för dem i flera timmar. Vid midnatt beordrade man mig under gevärshot ut ur cellen och in i en jeep som väntade utanför i mörkret. Jag blev tillsagd att hålla ner huvudet, men när jag kom in i jeepen kände jag igen fyra andra som satt där med nerböjda huvuden. Det var biträdande tjänare och äldste från Masayaområdet som hade blivit gripna samma kväll.

Två gånger under den natten hotade de att döda oss, först vid en kaffeplantage och sedan i ett samhälle,  där de radade upp oss mot en vägg. Båda gångerna tycktes de vänta på att vi skulle säga något, men ingen av oss sade något. Slutligen tog de oss till fängelset i Jinotepe och höll oss i skilda celler i tre dagar.

Vi tilläts inte sova mer än några timmar åt gången. Vi fick sitta i mörker, så vi visste inte om det var dag eller natt. Om och om igen kallades vi in i förhörsrummet och blev utfrågade om vår predikoverksamhet, våra möten och namnen på våra ’ledare’. En av dem som förhörde mig hotade till och med att gripa mina föräldrar för att pressa dem på information. Medan jag var i min cell fick jag till och med höra rösterna av mina föräldrar, min hustru och andra familjemedlemmar. Men det jag hörde var en bandinspelning som var tänkt att få mig att tro att mina familjemedlemmar hade förts till fängelset för förhör.

Den fjärde dagen, på torsdagen, fick jag veta att jag kunde friges, men först måste jag skriva under en förklaring som sade att jag skulle sluta upp med att predika om min religion. Man sade också till mig att mina kamrater redan hade skrivit under – vilket de naturligtvis inte hade gjort. ’Om du vägrar att skriva under’, sade de som förhörde mig, ’kommer vi att föra dig tillbaka hit, och du kommer att ruttna bort här.’

’Frige mig då inte, lämna mig bara här’, svarade jag.

’Varför säger du så?’

’Därför att jag är ett Jehovas vittne, och det betyder att jag predikar.’

Till min förvåning frigavs vi alla fem samma dag. Ja, Jehova hade besvarat våra böner och styrkt oss, så att vi hade kunnat bevara oss lugna och inte hade förrått våra bröder. Efter den här händelsen stod vi emellertid under ständig övervakning.

 [Ruta/Bild på sidorna 105, 106]

Tvingade in i stridszonen

Giovanni Gaitán

Döpt: 1987

Bakgrund: Greps bara några veckor innan han skulle bli döpt och tvingades att följa med BLI i 28 månader. Han tjänade som pionjär i över åtta år.

En del unga bröder tvingades att följa med de irreguljära stridsbataljonerna (på spanska: BLI) som stred i den täta djungeln uppe i bergen.

En av dessa unga män var Giovanni Gaitán. Han var odöpt förkunnare och skulle bli döpt inom bara några veckor, då han greps och fick tillbringa 28 månader hos BLI. Han berättar: ”Mina prövningar började efter den första striden, då en officer befallde mig att tvätta en blodig uniform som tagits av en död soldat. Jag vägrade, eftersom det skulle kunna vara första länken i en kedja av händelser som skulle kunna sluta med att jag som kristen inte längre var neutral. Officeren blev rasande och slog mig hårt på kinden. Han tog ut sin pistol, tryckte den mot mitt huvud och tryckte av, men skottet gick inte av. Han slog mig därför i ansiktet med pistolen och hotade mig och sade att nästa gång jag inte lydde honom skulle han döda mig.

Under de följande 18 månaderna gjorde den här officeren livet mycket svårt för mig. Vid ett flertal tillfällen lät han mig gå med händerna bundna hela dagen, så att jag inte kunde äta. I det här tillståndet tvingades jag ofta att gå framför gruppen genom djungeln med ett gevär och granater fastspända på ryggen – en första måltavla för fienden! Han slog mig och hotade att döda mig, särskilt i stridens hetta när andra dog runt omkring mig och jag vägrade att ta upp deras gevär. Men jag hatade honom ändå inte, inte heller visade jag rädsla, för Jehova gav mig mod.

En morgon i mars 1985 fördes några andra bröder och jag ner från bergen till ett område nära Mulukukú, cirka 30 mil nordost om Managua, där våra familjer hade tillåtits att besöka oss. Medan vi satt där och åt och samtalade med våra familjemedlemmar, fick jag se att den här officeren satt för sig själv. Jag gick då fram till honom med en tallrik mat. När han slutat äta, kallade han på mig. Eftersom jag var beredd på det värsta, blev jag förvånad när han bad om ursäkt för det sätt varpå han hade behandlat mig. Han till och med frågade mig om min tro. Det var sista gången jag såg honom. Han dog kort därefter i en olycka med ett militärfordon.”

 [Ruta/Bilder på sidorna 116–118]

Två medlemmar av landskommittén ser tillbaka

Under den här tiden av restriktioner var verksamheten i Nicaragua underställd avdelningskontoret i Costa Rica. En landskommitté tillsattes i Nicaragua för att se till bröderna i landet. Två bröder som tjänade i den här kommittén, Alfonso Joya och Agustín Sequeira, blickar tillbaka på den här tiden av provsättning.

Alfonso Joya: ”Jag tjänade som äldste i Managua, när jag 1985 blev inbjuden att tjäna i landskommittén. Jag arbetade då som chef för en välkänd banks största filial. Mina kunskaper i bankväsendet gjorde att jag kunde ta väl vara på de ekonomiska tillgångar som Jehovas organisation hade i Nicaragua i en tid då den nicaraguanska valutan snabbt devalverades, vilket lamslog ekonomin. Bara ett par vanliga skor, som hade kostat cirka 250 cordobas, kostade snart två miljoner cordobas!

Under den här ekonomiskt svåra perioden var det också brist på drivmedel i landet, vilket gjorde det svårt för bröderna att leverera litteratur till avlägsna församlingar. Jehova kom till vår hjälp och gjorde det möjligt för mig att skaffa fram det drivmedel som bröderna behövde.

Inte ens min familj visste att jag var medlem av landskommittén. Jag var då 35 år och kunde bli inkallad som reserv i det militära. Vid fyra olika tillfällen  försökte militären rekrytera mig, en gång till och med i mitt eget hem. Jag kommer väl ihåg händelsen, för min hustru och mina tre små barn stod bredvid och såg på när jag stirrade rakt in i en gevärspipa. Men märkligt nog förlorade jag aldrig mitt arbete på banken.”

Agustín Sequeira: ”Jag tjänade som pionjär med särskilt uppdrag i en liten stad i Boaco, när missionärerna utvisades 1982. Senare fick jag privilegiet att tjäna i landskommittén. Bröderna i min församling kände inte till det här förordnandet. Jag brukade stiga upp klockan fyra på morgonen och sköta mitt kontorsarbete och sedan ta del i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen.

Vi som var medlemmar av landskommittén använde täcknamn, när vi skötte våra uppgifter, och vi kom överens om att inte ge varandra några detaljer om vårt arbete. Det här tjänade som ett skydd om vi skulle bli arresterade. Vi hade inget kontor, utan vi arbetade i olika hem. Eftersom en portfölj kunde väcka misstankar, lade jag ofta kontorets papper i en påse med några lökar överst med stjälkarna fullt synliga. Det var nära ögat några gånger, men jag blev aldrig gripen.

Medlemmar av kommittén på avdelningskontoret i Costa Rica besökte oss flera gånger för att ge oss uppmuntran och vägledning. En särskilt minnesvärd och uppmuntrande händelse för mig var överlämnandet av avdelningskontoret i Costa Rica i januari 1987. Då hade en annan medlem av landskommittén och jag glädjen att få träffa två medlemmar av den styrande kretsen.”

Kort innan den här rapporten trycktes somnade broder Sequeira in vid en ålder av 86 år. Han hade varit i heltidstjänsten i 22 år och var medlem av avdelningskontorets kommitté i Nicaragua.

 [Ruta/Bilder på sidorna 122, 123]

Vi fann sann frihet i fängelse

Mellan åren 1979 och 1989 var fängelset Cárcel Modelo fyllt med militära och politiska fångar som hade varit förbundna med den tidigare regeringen. Budskapet om Guds kungarike trängde genom dessa murar och fyllde hjärtat och sinnet hos ärliga individer och hjälpte dem att utveckla en kristen personlighet. (Kol. 3:5–10) Här är några uttalanden från tidigare fångar.

José de la Cruz López: ”När jag fängslades var jag bitter och utan hopp och utan framtid. Sedan träffade jag medfångar som hade blivit Jehovas vittnen. Jag imponerades både av deras förklaring av Bibeln och av deras fina uppförande. Äntligen tillfredsställdes mitt andliga behov, och jag fick ett hopp. Jag tänkte att om jag varit beredd att offra mitt liv för en mänsklig regering som inte hade kunnat ge något verkligt hopp, hur mycket mer borde jag då inte vara lojal mot Honom som gett sin Son för min räkning! Efter min frigivning lärde också min fru och mina döttrar och tre andra släktingar känna sanningen. Jag kan aldrig återgälda Jehova det han gjort för mig!”

Broder López tjänar nu som äldste i Managua.

Omar Antonio Espinoza: ”När jag var 18 år dömdes jag till 30 års fängelse och avtjänade 10 av dessa år innan jag blev benådad. Även om jag beklagar att jag hade förlorat min frihet, så var det i fängelset som jag  lärde känna Jehova och verklig frihet. Tidigare hade jag levt ett utsvävande liv, men nu ändrade jag mig helt. Jag är så tacksam mot Jehova för att min bägare är välfylld i andligt avseende. Mitt beslut är likt Josuas: ’Jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova.’” (Jos. 24:15)

Broder Espinoza tjänar som äldste i staden Rivas.

Anastasio Ramón Mendoza: ”Efter att ha suttit inne ett par månader började jag läsa Bibeln på egen hand. Sedan började jag studera den tillsammans med en medfånge som var ett Jehovas vittne. Jag blev snart övertygad om att jag hade funnit sanningen. Ändå sköt jag upp dopet, eftersom jag inom mig kokade av hat mot dem som spärrat in mig – ett sinnestillstånd som jag visste inte hade Jehovas godkännande.

Jag bad innerligt, både om förlåtelse och om hjälp att övervinna min farliga inställning. Jehova hörde min ödmjuka bön, för han lärde mig tålmodigt att inte hata individer, utan onda attityder och handlingar. Jag döptes 1982. Sedan jag blev frigiven 1989 har jag studerat Bibeln med många tidigare militärer och andra som varit i liknande situation som jag. En del av dem är nu mina andliga bröder.”

Broder Mendoza tjänar som biträdande tjänare i Managua.

 [Ruta/Bild på sidorna 141–145]

En pastors böner blir besvarade

Teodosio Gurdián

Döpt: 1986

Bakgrund: Broder Gurdián tjänar som äldste i Wamblánförsamlingen.

År 1986, när kriget mellan sandinisterna och contras pågick för fullt, gjorde två förkunnare från den lilla församlingen i San Juan del Río Coco den tio mil långa färden norrut till Wamblán, en stad i de centrala högländerna. Staden ligger i ett kargt bergsområde nära gränsen till Honduras. Två år tidigare hade den lilla grupp av Jehovas vittnen som hade bott i Wamblán lämnat staden på grund av stridigheterna. Nu letade de två bröderna efter en man som hette Teodosio Gurdián. Teodosio förklarar varför:

”Jag hade varit pastor för en evangelisk kyrka i Wamblán. Vår kyrkas ledning tillhörde ANPEN, en organisation av pastorer från alla de protestantiska trossamfunden i Managua. Kort efter det att sandinisterna tagit över makten, undertecknade ANPEN en överenskommelse där man godkände att pastorer och församlingsbor deltog i de sandinistiska försvarskommittéerna (CDS) och andra organisationer, inklusive armén. Men det här oroade mig, för jag undrade: ’Hur kan en Guds tjänare bära vapen?’

 Då fick jag boken Verklig fred och säkerhet – varifrån? av en familj av vittnen som då bodde i Wamblán. Jag läste den till långt in på natten. Jag började också läsa tidskrifterna Vakttornet och Vakna! regelbundet. Det här var äntligen verklig andlig föda. Jag använde till och med upplysningarna i mina predikningar. När kyrkans representanter fick veta det här, blev jag kallad till huvudkontoret i Managua.

Eftersom de trodde att jag som pastor hade blivit vilseledd på grund av bristande kunskap, erbjöd de mig ett stipendium för att studera åtta månader i Managua. Men det jag hade lärt mig från Jehovas vittnens publikationer var väl grundat på Bibeln. Jag ställde därför många frågor till dessa kyrkans representanter, som till exempel: ’Varför predikar vi inte från dörr till dörr som de första kristna gjorde? Varför begär vi tionde, när apostlarna inte gjorde det?’ De kunde inte ge mig några tillfredsställande svar, och snart började de kalla mig för ett Jehovas vittne.

Efter den här erfarenheten bröt jag min förbindelse med kyrkan och började leta efter Jehovas vittnen i Managua. Men detta hände 1984, då vittnena möttes i hemlighet. Så efter två veckors fruktlöst sökande återvände jag till Wamblán och försörjde min familj genom att odla majs och bönor på en liten åkerlapp.

De vittnen som hade bott i Wamblán hade spritt mycket av sin litteratur innan de lämnade området. Så när jag råkade stöta på publikationer i de hem jag besökte  brukade jag fråga: ’Läser ni den här boken? Kan jag få köpa den av er?’ De flesta gav mig boken, så med tiden hade jag kunnat bygga upp ett litet teokratiskt bibliotek.

Fastän jag inte öppet hade identifierat mig som ett Jehovas vittne, började folket i Wamblán att kalla mig det. Därför dröjde det inte länge förrän säkerhetspolisens agenter började fråga ut mig om mina aktiviteter. De sade till och med att jag kunde predika i grannbyarna, om jag bara uppgav namnen på de personer som understödde contras. ’Om jag skulle göra det ni begär’, svarade jag, ’skulle jag förneka min Gud, och det kan jag inte göra. Jehova kräver odelad hängivenhet.’

Vid ett annat tillfälle bad en officer mig att skriva under ett dokument som visade att jag understödde sandinisterna. Jag vägrade. Då drog han sin pistol och hotade: ’Vet du inte att vi kan avlägsna parasiter som inte tjänar revolutionen?’ Men i stället för att skjuta mig gav han mig tid att tänka över saken. Den kvällen sade jag farväl till min hustru. ’Om jag skriver under det där papperet kommer jag att dö i alla fall’, sade jag till henne. ’Men om jag dör utan att ha skrivit under det, kanske Jehova kommer ihåg mig i uppståndelsen. Ta hand om barnen, och förlita dig på Jehova. Han kommer att hjälpa oss.’ Nästa morgon sade jag till officeren: ’Här är jag. Gör som du vill, men jag skriver inte under.’ Han nickade och sade: ’Gratulerar! Jag visste att du skulle svara så. Jag vet vilka Jehovas vittnen är.’ Sedan lät han mig gå.

 Efter det predikade jag mera öppet och begav mig till många kringliggande byar för att inbjuda de intresserade att församlas. Ett äldre gift par var bland de första som visade intresse, och flera familjer följde efter. Snart var vi 30 som församlades regelbundet. Jag använde äldre nummer av Vakttornet och framförde materialet som ett tal, eftersom vi bara hade ett exemplar av tidskriften. Jag studerade även Bibeln med en del soldater, av vilka en senare blev ett Jehovas vittne.

År 1985 berättade en förbipasserande soldat för mig att det fanns en församling av Jehovas vittnen i Jinotega, drygt tio mil söder om Wamblán. Jag bad en person i Wamblán som studerade Bibeln att följa med mig dit. Vi hörde oss för på marknaden i Jinotega och fann slutligen det hus där en familj som var Jehovas vittnen bodde. Det var hustrun som öppnade. När vi talade om för henne att vi var Jehovas vittnen, frågade hon om vi hade kommit för att fira Åminnelsen. ’Vad är Åminnelsen?’ frågade vi. Då kallade hon på sin man. När han hade övertygat sig om vår uppriktighet, bjöd han in oss. Beklagligt nog hade de firat Åminnelsen föregående kväll, men vi stannade kvar i deras hem i tre dagar och var med vid vårt första församlingsbokstudium.

När vi kommit tillbaka till Wamblán, fortsatte jag att predika och leda möten på egen hand. Dagen före Åminnelsen 1986 kom så de två bröder som nämndes i inledningen till mig. Vår lilla grupp av bibelstuderande spred nyheten till alla intresserade i byarna runt omkring, och 85 kom till vår första åminnelse.

Jag döptes i oktober samma år tillsammans med de första jag studerat Bibeln med, det äldre paret jag nämnde tidigare, som då var över 80 år gamla. I dag har församlingen i Wamblán 74 förkunnare och 3 reguljära pionjärer. Jag har privilegiet att tjäna som äldste. Förutom i Wamblán firade vi 2001 Åminnelsen i tre byar, med totalt 452 närvarande.”

 [Tabell på sidorna 80, 81]

NICARAGUA VIKTIGA ÅRTAL

1925

1934: En besökande pionjärsyster lämnar litteratur i landet.

1937: Somozaregimen tar sin början.

1945: Första Gileadmissionärerna anländer.

1946: N. H. Knorr och F. W. Franz besöker Managua. Ett avdelningskontor upprättas.

1950

1952: Ett förbud införs efter påtryckningar från det katolska prästerskapet.

1953: Högsta domstolen upphäver förbudet.

 1972: En jordbävning ödelägger Managua.

1974: Ett nytt avdelningskontor och missionärshem färdigställs.

1975

1979: Sandinisterna segrar över Somozaregimen. Omkring 50 000 dör i revolutionen.

1981: Jehovas vittnens lagliga status upphävs.

1990: Jehovas vittnen blir åter lagligt erkända.

1994: Ett hundra tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag förordnas. Liknande kampanjer följer.

1998: Orkanen Mitch slår till mot Centralamerika och dödar 4 000 i Nicaragua.

2000

2002: 16 676 förkunnare är verksamma i Nicaragua.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

20 000

15 000

10 000

5 000

1950 1975 2000

 [Karta på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

HONDURAS

NICARAGUA

Matagalpa

León

MANAGUA

Masaya

Jinotepe

Granada

Nicaraguasjön

Ometepe

Rivasnäset

San Juanfloden

Bluefields

COSTA RICA

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 70]

Ovan: Francis (till vänster) och William Wallace och deras syster Jane

[Bild på sidan 70]

Nedan (bakre raden, uppifrån och ner): Wilbert Geiselman, Harold Duncan och Francis Wallace (främre raden, uppifrån och ner): Blanche Casey, Eugene Call, Ann Geiselman, Jane Wallace och Evelyn Duncan

[Bilder på sidan 71]

Ovan: Adelina och Arnoldo Castro

Till höger: Dora och Evaristo Sánchez

[Bild på sidan 76]

Doris Niehoff

[Bild på sidan 76]

Sydney och Phyllis Porter

[Bild på sidan 79]

Agustín Sequeira var den första förkunnaren i Matagalpa

[Bild på sidan 82]

María Elsa

[Bild på sidan 82]

Gilberto Solís och hans hustru, María Cecilia

[Bilder på sidan 87]

En jordbävning 1972 ödelade Managua

[Bild på sidan 90]

Andrew och Miriam Reed

[Bild på sidan 90]

Ruby och Kevin Block

[Bild på sidan 92]

En farm användes för områdessammankomsten ”Lojalitet mot Guds rike”

[Bilder på sidan 95]

Missionärer som deporterades från Nicaragua 1982

[Bild på sidan 109]

Bröder som tryckte litteratur under förbudstiden med sina dupliceringsapparater Tuppen, Hönan och Kycklingen

[Bild på sidan 110]

Elda Sanchez skrev modigt stenciler

[Bild på sidan 115]

Dessa systrar lagade mat och höll utkik medan bröderna tryckte

[Bild på sidan 126]

Främre raden: Några av de bröder som lärde känna sanningen i fängelse (från vänster till höger): J. López, A. Mendoza och O. Espinoza; bakre raden: Carlos Ayala och Julio Núñez, äldste som besökte fängelset för att hjälpa bröderna andligen

[Bild på sidan 133]

Sedan restriktionerna mot Jehovas vittnen hävts tjänade det här huset som avdelningskontor

[Bilder på sidan 134]

Efter orkanen Mitch använde frivilliga cyklar för att leverera mat och förnödenheter. Andra arbetade med att bygga upp Rikets salar och hus

[Bild på sidan 139]

Banacruz, ett samhälle i RAAN-området, där de goda nyheterna predikas trots svårigheter

[Bild på sidan 147]

Vid områdessammankomsten ”Guds profetiska ord” 1999, den första sammankomsten för hela landet som hållits sedan 1978, var 28 356 närvarande

[Bild på sidan 147]

Delegaterna fick se 784 bli döpta – det största dopet i Nicaraguas historia

[Bild på sidan 148]

Kommittén vid avdelningskontoret i början av 2002 (från vänster till höger): Ian Hunter; Augustín Sequeira, Luis Antonio González och Lothar Mihank