Rapport för hela världen

▪ OCEANIEN

Antal länder: 30

Folkmängd: 33 773 304

Antal förkunnare: 92 691

Antal bibelstudier: 44 999

På en avlägsen järnvägsstation långt ute på landet i New South Wales i Australien satte två förkunnare upp ett litteraturstånd varje gång ett av de två delstatstågen var på ingång. Eftersom tågen, Indian Pacific och The Ghan, gör ett uppehåll där i nästan två timmar, har förkunnarna fått många fina samtal med passagerarna och lämnat mycket litteratur. Faktum är att några passagerare till och med har gjort ett ”återbesök” hos förkunnarna på återresan.

Konduktören på Ghantåget brukar meddela genom högtalarna vilka attraktioner och sevärdheter som passagerarna kan njuta av på de olika ställen som tåget stannar till vid. Efter att  ha fått förkunnarnas medgivande nämner han nu även Jehovas vittnens litteraturstånd i sin annonsering. Ja, tack vare de här isolerade förkunnarnas påhittighet får resenärer från hela Australien och från andra länder ett gott vittnesbörd.

Ett missionärspar på ön Kosrae i Mikronesien fick lämna en bok till en baptistpastor i 80-årsåldern. Boken var på kosraeanska, ett språk som talas av mindre än 10 000 personer. Pastorn uttryckte sin uppskattning av boken, och när paret gjorde återbesök hos honom, berättade han att han hade uppmanat medlemmarna i sin kyrka att ta emot vår litteratur. Missionärerna frågade honom naturligtvis varför han hade gjort det, och han svarade: ”Därför att vår religion inte erbjuder några böcker på vårt eget språk.” Missionärsparet har nu regelbundna samtal med denne till åren komne prästman.

En missionärssyster på Marshallöarna ombads att leda ett bibelstudium med en syster som var overksam. Eftersom den overksamma systern inte verkade vara så pigg på att börja studera, frågade missionären en dag kvinnan: ”Hur känner du det när andra talar om för dig att de älskar dig?” Kvinnan blev förbryllad och svarade: ”Det är ingen som har talat om det för mig.” Missionären lutade sig närmare, kramade henne och sade: ”Jag älskar dig. Och Jehova älskar dig ännu mer.” Den overksamma systern började gråta, och från den stunden ändrades hennes syn på Jehova. Hon började göra andliga framsteg genom att göra upp ett program för daglig bibelläsning, närvaro vid alla möten och till och med hjälppionjärtjänst. I januari 2002 lämnade hon in en ansökan om att tjäna som reguljär pionjär. Sedan dess har hon satt i gång många bibelstudier och har till och med varit en månad och predikat på de yttre öarna, där det råder större behov.

En missionär i Nya Kaledonien som kopplade av på stranden tillsammans med några vänner passade på att vittna informellt för en ung kvinna från Frankrike som kommit dit för att besöka släktingar. Kvinnan var soldat och hade tjänstgjort i Sarajevo. Missionären frågade kvinnan om hon skulle vilja leva bland människor som verkligen älskar varandra. Det svarade  den kvinnliga soldaten ja på, men tillade att hon trodde att enbart en mäktig regering och en effektiv armé skulle kunna lägga grunden för sann fred.

Missionärssystern förklarade då att hennes vänner som var Jehovas vittnen tillhörde olika nationaliteter men var förenade genom sin tro och kärlek till Gud. Efter ett trevligt samtal kom de överens om att träffas igen dagen därpå för att resonera vidare. Soldaten kom på avtalad tid och plats och var med om sitt första bibelstudium. Därefter började hon närvara vid alla möten. Hennes andliga aptit växte, och när semestern närmade sig sitt slut, ville hon studera varje dag. Sedan, efter att ha varit med vid en sammankomst och gjort ett besök på Jehovas vittnens avdelningskontor, återvände hon till Frankrike, och där fortsätter hon att göra andliga framsteg.

Jeannie är en ung förkunnare som bor i Papua Nya Guinea. Hon tar ofta med sig boken Ungdomar frågar – svar som fungerar till skolan. En dag bad hennes engelsklärare alla i klassen att förbereda ett kort tal över ett valfritt ämne. Jeannie valde att tala om droger och alkohol och hämtade material till talet ur del 8 i boken Ungdomar frågar. Hennes lärare blev så imponerad av Jeannies tal att han sade att hon fick ”utnyttja hela lektionstiden” om hon ville, vilket var just vad Jeannie gjorde. Efteråt frågade Jeannies lärare henne om hon nästa dag skulle kunna tänka sig att hålla talet för tiondeklassarna. Det gick hon också med på. När hon kom hem efter skolans slut, gjorde hon ytterligare efterforskningar och tränade sedan på talet inför sin äldre bror. Hon övade också inför några elever nästa morgon. Hennes ansträngningar blev rikt belönade. När hon hållit talet, kom engelskläraren fram och sade att om de skulle anordna någon föreläsningskväll på skolan, skulle han försöka sätta upp henne på programmet. Tack vare sina två tal fick Jeannie beställningar på 64 exemplar av boken Ungdomar frågar. Två flickor ville även ha broschyren Vad kräver Gud av oss?, och Jeannie kunde sätta i gång ett bibelstudium med båda flickorna.

 På grund av etniska konflikter på Salomonöarna har många bröder förlorat sina egendomar och haft det svårt ekonomiskt. Ett par som fick sitt hus förstört bestämde sig för att hjälpa till att bearbeta några icke-utlämnade distrikt, även om detta skulle innebära att de gjorde slut på sina sista knappa tillgångar. De ställde sin kanot till förfogande för färden och fick uppleva vad de senare beskriver som sitt livs bästa erfarenheter i tjänsten. De planerar redan för att följa upp allt intresse som visades. Men hur klarar de det ekonomiskt? Omkring en vecka efter det att de hade kommit hem från det sällan bearbetade distriktet, tog en man med tillräckliga ekonomiska resurser kontakt med dem och erbjöd sig att köpa huset och marken som de hade tvingats fly från under stridigheterna.

Den Rikets sal som ligger på ön Santo i Vanuatu brukade även tjäna som områdessammankomsthall. Men 2001 hade antalet förkunnare ökat så mycket att man växt ur lokalen. Bröderna hyrde därför en liten utomhusarena som fram till dess endast hade använts för sportevenemang. Den ansvarige för arenan var orolig för att delegaterna skulle göra åverkan på anläggningen och tog därför ut en hög hyresavgift, trots att bröderna försäkrade att de skulle städa stadion före och efter sammankomsten och även utföra vissa reparationsarbeten.

Eftersom mannen äger ett varuhus i närheten, såg han när vittnena kom och köpte material för att städa och rusta upp stadion. Han blev så nyfiken att han inte kunde låta bli att bege sig dit för att se vad som var på gång. Väl framme möttes han av anblicken av över 100 frivilliga arbetare som höll på att skura och sopa, måla och reparera toaletter. Han gick mållös därifrån. Snart var stadion – som nu stod skinande rent och nyrenoverat – det stora samtalsämnet i staden. När bröderna skulle betala hyran efter sammankomstens slut, fick de ett helt annat bemötande. Den ansvarige för arenan gav dem 80 procents rabatt på den ursprungliga hyran och sade att Jehovas vittnen i framtiden skulle få använda stadion utan att betala något alls! De 300 förkunnarna var glada och lyckliga över att 832 var närvarande vid sammankomsten och att 13 blev döpta.

 ▪ ASIEN OCH MELLANÖSTERN

Antal länder: 47

Folkmängd: 3 869 881 970

Antal förkunnare: 561 276

Antal bibelstudier: 390 151

Avdelningskontoret i Indien rapporterar glatt att ett fint vittnesbörd kunde avges i en stor del av landet genom att en videofilm, som Jehovas vittnen framställt, visades på TV. En TV-station fick höra talas om filmen Bibeln – dess kraft i ditt liv och skrev till Jehovas vittnens världshögkvarter i New York och bad om tillåtelse att få sända den i samband med programmet Home Shanti (Husfrid). Det beviljades, och avdelningskontoret i Indien meddelar att videofilmen ”gick ut till hushåll över hela distriktet” i början av 2002.

 En syster i Israel som kunde teckenspråk mötte ett dövt par som hette Benny och Sharon på gatan. I stället för att ta bussen hem stannade hon och vittnade för paret, och de bjöd hem henne. Bennys inledande nyfikenhet övergick snart i äkta intresse för Rikets budskap, och det dröjde inte särskilt länge förrän han var med vid församlingens möten. Förutom att Benny är helt döv, har han också mycket begränsad syn. Det var med andra ord en stor kamp för honom att ta sig till mötena och att förstå teckenspråkstolken. Men han ansträngde sig för att göra detta, och samtidigt fortsatte han att förändra sitt liv och sin personlighet efter Bibelns principer.

Med tanke på handikappen har Benny gjort enorma framsteg. Han svarar på församlingens möten, håller livfulla övningstal i skolan i teokratisk tjänst – även om han är tvungen att förmedla dem via en tolk – och har nyligen blivit en odöpt förkunnare. Hans fru, Sharon, som också har nedsatt syn och hörsel, började studera senare än Benny men gör fina framsteg. Det är lätt att förstå att Benny och Sharon har talat med många av sina bekanta som är hörselskadade om sin nyvunna tro.

En syster i Japan som heter Fukue betraktar alla hon träffar tack vare sina tre barn som sitt speciella distrikt. Det omfattar hennes närmaste grannar och de föräldrar som hon kommer i kontakt med i förskolan, i skolan och på föräldramöten. När hon presenterar sig, brukar hon skjuta in en enkel och uppriktig kommentar om att hon har stor hjälp av Bibeln när hon uppfostrar sina barn. Sedan gör hon en smidig övergång till något annat ämne. Men genom att på det här sättet ha brutit isen känner hon att det är lättare att ta upp och hänvisa till Bibeln i samtal längre fram. Har hennes metod varit effektiv? Ja, hittills har hon hjälpt tolv personer fram till dop, och fem av dem är nu pionjärer. Fukue arbetar flitigt med att vittna informellt, eftersom det var på det sättet hon själv lärde känna sanningen.

 En kvinna i en liten stad i Kazakstan hade ett barn som blev sjukt och dog. Sedan dog hennes andra barn en kort tid efter födseln. Kvinnan mådde fysiskt och känslomässigt mycket dåligt och kom till sist in på sjukhus. När hon låg i sjukhussängen, hörde hon en natt hur en sjuksköterska viskade något. När hon lyssnade lite noggrannare, kunde hon höra att sjuksköterskan, ett Jehovas vittne, bad för henne och till och med nämnde hennes namn i bönen. Morgonen därpå tröstade sjuksköterskan kvinnan med uppståndelsehoppet. En kort tid därefter skrevs kvinnan ut från sjukhuset.

En dag, fem år senare, råkade hon höra sina släktingar resonera med någon om just de saker som sjuksköterskan hade talat om på sjukhuset. Hon förstod att främlingen som kommit måste vara ett Jehovas vittne, så hon presenterade sig, och man ordnade med ett bibelstudium. Eftersom hon inte tänkte låta ytterligare fem år gå förlorade, studerade hon flitigt och gjorde mycket fina andliga framsteg. På bara en kort tid hade hon överlämnat sitt liv åt Jehova och låtit döpa sig. Föreställ dig hur glad hon blev när hon på sin första sammankomst fick syn på den sjuksköterska som fem år tidigare hade tröstat henne! Med tårar i ögonen sade hon: ”Jag kanske aldrig hade tagit emot sanningen, om du inte hade bett den där lågmälda bönen när jag låg på sjukhuset. Den rörde verkligen mitt hjärta.”

En syster på Taiwan arbetar på en bank tillsammans med tjugo andra kvinnliga arbetskamrater. Hon beslöt sig för att använda en ny metod för att försöka väcka deras intresse för Bibeln. Så under en middagsrast skrev hon en inbjudan där hon erbjöd alla ”att fritt delta i samtal om Bibeln, 30–45 minuter under en lunchrast i veckan”. ”Samtalen”, skrev hon vidare, ”kommer att ge dig grundläggande kunskaper i Bibeln.” Sedan undertecknade hon inbjudningslapparna och lade ut en på varje skrivbord. Samma eftermiddag tackade fyra personer ja till hennes inbjudan.

 I Thailand blev en man som heter Arun intresserad av sanningen genom en god vän på arbetet. ”Jag märkte att min arbetskamrat började göra positiva förändringar i sitt liv när han kom tillsammans med Jehovas vittnen”, förklarade Arun, ”och jag kände att jag ville förändra mitt liv också”. Arun spelade hasard och använde droger. Han hade visserligen försökt sluta med de här dåliga vanorna, men hade inte lyckats. Han var gift, och under ett skede i livet hade han trott att han skulle kunna bli mer ansvarskännande om han fick barn. Men när deras lilla flicka väl hade fötts, blev allt som förut. ”Till slut stod min fru inte ut längre”, berättade Arun. ”Hon gick ifrån mig, och lämnade vår dotter hos en moster.”

Det var vid denna olyckliga tidpunkt i Aruns liv som arbetskamraten inbjöd honom till Rikets sal. Arun gick dit, och även om han inte förstod särskilt mycket av vad som sades från podiet, trivdes han i den varma, vänliga atmosfär som rådde där. Från den stunden var han regelbundet med vid alla möten, tackade ja när de erbjöd honom ett bibelstudium och började tillämpa det han lärde sig. Eftersom han var mån om att rädda sitt äktenskap, gick han till sin fru och bad att de skulle göra ett nytt försök. Men hon hade svårt att tro att han verkligen hade förändrat sig. ”Jag vittnade för henne och ville att hon skulle träffa mina nya vänner”, sade Arun, ”men hon vägrade och sade att jag var vilseledd. Jag fortsatte ändå att gå hem till henne och uppmuntra henne. Efter fem månader började hennes hjärta att mjukna så pass att hon följde med mig till ett möte. Kort därefter samtyckte hon också till ett bibelstudium.”

Nu är Arun, hans fru och lilla flicka tillsammans som en enad och lycklig familj. De båda föräldrarna lät döpa sig vid områdessammankomsten i Bangkok 2001. Vidare har Aruns yngre bror, som också har levt ett utsvävande liv, reagerat positivt på de goda nyheterna och är nu en odöpt förkunnare.

 ▪ EUROPA

Antal länder: 45

Folkmängd: 727 550 200

Antal förkunnare: 1 456 309

Antal bibelstudier: 647 279

En medfödd sjukdom har gjort att 25-åriga Eva, som bor i Tirana i Albanien, bara är 113 centimeter lång. Trots de utmaningar detta innebär, tar hon del i hjälppionjärtjänsten. När människor ibland driver med henne för att hon är så kort, blir hon aldrig arg. I stället bemöter hon alla med respekt och har alltid ett leende på läpparna, vilket tänkande människor lägger märke till. En som gjorde det var en kvinna vars 26-åriga dotter led av depression. För att bota dotterns depression hade kvinnan lagt in henne på sjukhus och tagit med henne till olika religiösa samfund. Då hon lade märke till den glädje  som Eva utstrålade, bestämde hon sig för att besöka henne. Så hon gick hem till Eva. När Eva öppnade dörren, undrade kvinnan om hon skulle vilja studera Bibeln med hennes dotter. Det ville Eva naturligtvis, och ganska snart därefter började dotterns hälsa bli bättre – så mycket bättre att mamman också bad att få vara med på studierna. Eva har nu regelbundet med sig mamman och dottern till mötena, och de gör båda fina andliga framsteg.

Benjamin växte upp i ett kristet hem i Belgien. Tidigt i ungdomen började han att leva ett dubbelliv. Inför andra låtsades han leva efter Bibelns principer, men i själva verket umgicks han med ett gäng ungdomar som drack sprit, tog droger och använde tobak. Dessutom lyssnade Benjamin på nedbrytande musik. Snart utsattes han för angrepp av demoner och hamnade upprepade gånger i koma efter att ha fått i sig för mycket alkohol – ändå fortsatte han att ta tunga droger. Det gick så långt att han struntade helt i personlig hygien och blev allvarligt sjuk. I den här svåra belägenheten upptäckte han att hans så kallade vänner inte brydde sig det minsta om honom! Då först stannade Benjamin upp, gjorde en ingående och ärlig granskning av sitt liv och funderade över vart han var på väg. Klokt nog beslöt han sig för att gå tillbaka till dem som visade honom sann kärlek, det vill säga till sin familj och till Jehova.

Så fort han hade bestämt sig sattes hans beslut på prov. Han utsattes för kraftiga demonangrepp, och hans flickvän bönade och bad honom att sluta upp att vara tillsammans med vittnena. Hon skickade till och med efter avfällingar och katolska präster för att varna och avråda honom. Men med kärleksfull, tålmodig hjälp från sina föräldrar och församlingens äldste började Benjamin bygga upp en levande tro på Jehova, och han insåg att Guds lag verkligen ”är fullkomlig” och att den ”återställer själen”. (Ps. 19:7) Detta ledde till att han så småningom vände ryggen åt sitt gamla liv. Benjamins hälsa har blivit bättre, och han har funnit sann lycka.

 När ett par som tillhör en franskspråkig församling i Storbritannien var ute i gatutjänst, gick de fram till två kvinnor som kom från Zimbabwe. Vittnena förklarade att de erbjöd kostnadsfria bibelstudier och frågade om kvinnorna talade franska. Det gjorde de inte, men de uttryckte en önskan att studera Guds ord. De båda kvinnorna började snart vara med vid församlingsbokstudiet. Efter första bokstudiets slut visade en broder dem erfarenheten om Nathan Muchinguri, så som den berättas på sidan 20 i ”Årsboken” för 2002. När de såg fotografiet av broder och syster Muchinguri på sidan 21, ropade de till av förvåning. Det var deras farmor och farfar som var på bilden! Kvinnorna förklarade att när de bodde i Zimbabwe, hade de bott långt ifrån den övriga familjen och därför tappat kontakten med den. De frågade självfallet om de fick behålla ”Årsboken”. Båda kvinnorna studerar nu Bibeln regelbundet, styrkta av sina farföräldrars goda exempel.

Två systrar gick i tjänsten på ett isolerat distrikt i Tjeckien. Där träffade de en gästfri kvinna som bjöd in dem. Hon hade mycket bestämda uppfattningar om vissa bibliska ämnen, bland annat om vad som menas med att ha ”andens gåvor”. (1 Kor. 14:12) Hon vägrade också att läsa ur Nya Världens översättning av den Heliga skrift och föredrog att i stället använda en ekumenisk bibelöversättning. Efter en timmes till synes meningslös diskussion var systrarna tvungna att skynda sig därifrån för att hinna med tåget. De var minst sagt lättade över att det krävande samtalet var avklarat. Hur som helst upptäckte en av systrarna att hon hade glömt kvar sin bibel och sitt anteckningsblock hos kvinnan, så de hade inte något annat val än att gå tillbaka till henne. Väl där väntade dem en glad överraskning! Kvinnan erkände att hon hade tagit sig friheten att undersöka systerns bibel och att hon var imponerad av den höga standarden på översättningen, hänvisningarna och konkordansen. Hon undrade sedan om hon kunde få skaffa sig ett eget exemplar av Nya Världens översättning. Men inte bara  det, hon samtyckte dessutom till ett bibelstudium. Sedan dess har även hennes mamma varit med vid studierna.

En syster i Reykjavík på Island arbetar på ett marinbiologiskt forskningsinstitut. Institutet tog nyligen emot 14 elever från olika utvecklingsländer som kommit dit för att gå en sex månader lång fiskeriutbildning. Systern erbjöd varje elev ett exemplar av boken Finns det en Skapare som bryr sig om oss? Hon hade beställt hem exemplar på engelska, kinesiska, portugisiska, spanska och vietnamesiska. Alla 14 tog emot boken. En man och en kvinna från Vietnam sken upp när de såg att boken fanns på deras eget språk. ”Det är knappt man kan tro det!” sade mannen. ”Jag är verkligen överraskad. Hur lyckades du få tag på den?” En student från Uganda hade redan läst boken och rekommenderade den till de andra. En kubansk kvinna ville ha ett exemplar, eftersom hennes 13-åriga dotter hade börjat ställa svåra frågor om livet.

Innan eleverna reste till sina respektive hemländer, upplyste systern dem om att hon hade lagt fram en del litteratur (10 exemplar av ”Kunskapsboken”, 30 tidskrifter och 10 broschyrer) på ett bord i klassrummet för dem som ville läsa på planet hem. Det behöver väl knappast tilläggas att det första systern gjorde på måndagsmorgonen efter det att de åkt hem, var att se efter hur det såg ut på bordet. ”Jag hade förväntat mig att det skulle ligga kvar några böcker och tidskrifter”, berättar hon, ”men bordet var helt länsat!”

En ung man i Lettland, låt oss kalla honom Arthur, var inte alls intresserad av Gud. Men han kunde inte heller förlika sig med tanken att människan skulle ha utvecklats från aporna. År 1996 hamnade Arthur i stora svårigheter och kom i fängelse. Där i fängelset började han fundera allvarligt över livet. När hans föräldrar kom på besök, uppmuntrade de honom att läsa Bibeln, eftersom de hoppades att det kanske skulle kunna få honom på fötter igen. Vid ett tillfälle 1998,  när Arthur skulle skriva ett brev, räckte en medfånge honom en bok som underlag att skriva på. Det råkade vara boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Arthur öppnade boken av ren nyfikenhet, men blev så uppslukad av innehållet att han läste igenom den från pärm till pärm på tre dagar. En annan intagen hade ett exemplar av ”Kunskapsboken” liggande i sin cell. När han såg Arthurs stora intresse för Bibeln, gav han honom boken och även adressen till ett Jehovas vittne som han kände.

Arthur skrev till vittnet och började därefter studera Bibeln per brev. När han frigavs från fängelset i april 2000, började han genast vara med vid mötena. Vad hände då med Arthurs föräldrar, de som tidigare hade uppmuntrat honom till att studera Bibeln? Arthur berättade naturligtvis för dem om sin nyvunna tro. Vad ledde det till? Jo, de började också studera Guds ord. Föreställ dig vilket lyckligt tillfälle det var när alla tre lät döpa sig vid samma kretsmöte i mars 2002!

En ortopedkirurg i Spanien studerade som ung vid ett teologiskt seminarium för att bli präst. Han råkade i bryderi, och efter tre år hoppade han av studierna, nu som ateist. Mannen hade en negativ uppfattning om Jehovas vittnen, men han var ändå förundrad över hur så ”enkla” människor kunde ha så goda kunskaper i Bibeln, när han själv, som hade studerat vid ett seminarium i flera år, endast hade vaga kunskaper i den. Hans nyfikenhet på Jehovas vittnen växte då sjukhuspersonalen vid ett tillfälle bemötte honom med en fördomsfull inställning. Det fick honom att tänka på hur fördomsfullt Jehovas vittnen ibland blir behandlade. Den här händelsen gjorde att denne kirurg tackade ja till ett kostnadsfritt bibelstudium. Det han fick lära sig gjorde så stort intryck på honom att han snart studerade upp till tre gånger i veckan! Han började också komma regelbundet på alla möten och skrev in sig i skolan i teokratisk tjänst. För en kort tid sedan blev han döpt.

 ▪ AFRIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 739 543 571

Antal förkunnare: 915 262

Antal bibelstudier: 1 550 572

Arbetet med att bygga Rikets salar i Benin skapar stor entusiasm bland bröderna och leder till ett fint vittnesbörd. Vid överlämnandet av en Rikets sal sade en framträdande man i samhället så här till ett Jehovas vittne: ”Er kyrka är den vackraste platsen för tillbedjan här i området, och det kommer den alltid att vara. Hur kan jag, som är en hängiven katolik, säga så? Jo, för bara någon tid sedan fick vår församling 17 000 000 beninska  franc [cirka 230 000 kronor] för att färdigställa vår kyrka som vi började bygga på 50-talet, men prästerna tog pengarna och använde dem till annat. I en annan del av staden hade en katolsk församling sparat ihop 3 000 000 beninska franc [cirka 40 000 kronor], men de är också spårlöst försvunna. Det är därför jag kan säga att den här byggnaden är, och kommer att förbli, den vackraste i staden.”

I vissa länder vördar man föremål som tros ha magisk kraft, så kallade fetischer. Hängivenheten för dessa fetischer är så stark att den ofta utgör ett hinder för nya att ta ståndpunkt för Bibelns sanning. En familj i Côte d’Ivoire, som dagligen utförde riter inför sin fetisch, är ett exempel på detta. När en av flickorna tog ställning för Bibelns sanning och vägrade att delta i falsk tillbedjan, fruktade familjen att hon skulle dra en förbannelse över sig. Flickan vägrade att kompromissa, trots att det medförde motstånd och ledde till att hon tvingades flytta hemifrån. Ändå hyste hon inte agg mot de andra i familjen, utan fortsatte i stället att besöka dem och att vänligt förklara för dem hur Gud ser på falsk tillbedjan.

Detta resulterade i att hennes mormor började intressera sig för Bibeln. Hon bad till och med sitt barnbarn att flytta hem igen, vilket flickan gjorde. Mormodern fortsatte att göra andliga framsteg och blev döpt vid 62 års ålder. Flickans mamma blev så imponerad av vad mormodern hade lärt sig att hon också började studera Guds ord, och nu tar även hon del i att vittna för andra. Ja, tack vare att en flicka troget stod fast och inte slutade upp med att visa kärlek till sin familj kunde tre generationer bryta sig loss från falsk tillbedjan.

Bröder i Moçambique besöker regelbundet fängelser för att hålla bibelstudieklasser med interner. År 2001 skedde ett stort utbrytningsförsök i ett av fängelserna, men de fångar som hade varit med på brödernas undervisning vägrade att delta i rymningen. Myndigheterna uppmärksammade detta och lovordade Jehovas vittnen för deras arbete. Nu uppmuntrar myndigheterna alla interner att studera med vittnena. På grund av anmärkningsvärda förbättringar i uppförandet har två interner redan fått sina strafftider förkortade. En av dem ser fram emot att få bli döpt vid nästa områdessammankomst.

 Tjugosjuåriga Judith, som bor i Namibia, var inblandad i en bilolycka som gjorde henne helt förlamad från halsen och neråt. Hon började umgås med självmordstankar och frågade sig: ”Varför hände detta just mig?” Representanter från olika kyrkor kom för att besöka henne och be böner om att hon skulle kunna gå igen. När bönerna inte besvarades, sade de till Judith att det måste vara Gud som straffar henne för något. Detta gjorde att Judith tänkte ännu mer på självmord. Först ville hon bara veta varför Gud straffade henne. Så en dag bad hon sin mamma att bjuda hem pastorn från en kyrka som låg i närheten där de bodde. Under tiden som Judith väntade på att pastorn skulle komma, kom Jehovas vittnen på besök. I hopp om att Bibeln skulle kunna ge svar på de frågor som tyngde henne tackade hon ja när de erbjöd henne ett bibelstudium med hjälp av ”Kunskapsboken”. När de kom till kapitel 8, ”Varför tillåter Gud lidandet?”, insåg hon att bilolyckan inte var Guds verk. ”Ni kan nog föreställa er hur skönt det kändes när jag fick reda på att det onda som drabbar oss inte kommer från Jehova!” utbrast hon. Judith fortsatte att studera, överlämnade sitt liv åt Jehova, och ser nu fram emot den nya ordningen då hon kommer att bli frisk igen.

Under folkmorden i Rwanda 1994 flydde en ung kvinna som heter Chantal till grannlandet Burundi. Där hittade hon ett exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden som hon läste från pärm till pärm. När hon återvände till Rwanda kunde hon inte få tag i Jehovas vittnen, eftersom hennes familj bodde väldigt isolerat. Men Chantals mor, däremot, träffade två förkunnare som vittnade på marknaden. För att få kontakt med Chantal skrev de ner på en liten bit papper vilka dagar de planerade att komma till marknaden och gav den till hennes mamma. En av dessa dagar satt Chantal vid marknadens ingång och höll upp lappen så att alla förbipasserande kunde se den. Då bröderna fick syn på henne och berättade vilka de var, blev hon överlycklig! När de såg  hennes uppriktiga intresse, bjöd de in henne till Åminnelsen som snart skulle hållas, och Chantal var med – trots att hon hade varit tvungen att gå i två dagar för att komma till möteslokalen!

Chantal, som inte lät sig avskräckas av de stora avstånden, var därefter regelbundet med på alla möten. Dessvärre stötte hon på motstånd från sin familj. Vid ett tillfälle gick det till och med så långt att en av hennes bröder jagade ut henne ur huset med en machete! Chantal gav inte vika för det. Efter ett år började möten hållas närmare hennes hem, men fortfarande hade hon omkring åtta timmars gångväg dit. För första gången fick hon i varje fall någon som studerade Bibeln med henne. Sedan dröjde det inte länge förrän hon överlämnade sitt liv åt Jehova, och nu tjänar hon som reguljär pionjär. Hur gick det då med hennes familj? De ändrade faktiskt sin inställning helt och hållet. Hennes äldre bror som körde ut henne är nu reguljär pionjär, en annan av hennes bröder blev nyligen döpt och hennes mamma är odöpt förkunnare. Dessutom finns det nu en isolerad grupp av förkunnare i närheten av där de bor. Så numera har de bara fem minuters gångväg till mötena.

Thembisile är en nitisk syster som bor nära en av de kungliga kraalerna, eller inhägnaderna, i Swaziland. Hon ville vittna för dem som bodde där, men de stränga säkerhetsanordningarna utgjorde en utmaning. Efter att ha tagit upp ämnet i bön tog hon mod till sig och gick fram till kraalen och vittnade för vakterna. En av dem tog emot broschyren Du kan vara Guds vän! Vakterna förhörde och visiterade Thembisile, och till hennes stora glädje släppte de in henne. Om möjligt ännu mera glatt överraskad blev hon över att de som bodde där var så vänliga. Nu bearbetar hon det här området regelbundet och har satt i gång tre bibelstudier. Hon blir dessutom varmt välkomnad av polisen när hon kommer. En gång sade faktiskt en av vakterna till henne: ”Kom in bara, frun. Ni utför ett fantastiskt arbete här.”

 ▪ NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 807 517 534

Antal förkunnare: 3 023 062

Antal bibelstudier: 2 676 288

Två pionjärer med särskilt uppdrag i en liten stad i Argentina lade märke till ett par som drog en skadad hund i en kärra. Pionjärerna erbjöd sig att skjutsa paret och hunden till veterinären. Paret tog tacksamt emot den hjälpen, i synnerhet som ingen av deras grannar hade erbjudit sig att hjälpa till. Pionjärerna fick reda på att mannen var en katolsk kateket och att han och hans fru deltog i alla processioner som hölls i området för att hedra helgonen. Trots att de var djupt engagerade i den katolska kyrkan, tog de ändå emot tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Efter att ha besökt det här paret regelbundet  i omkring två år inbjöd pionjärerna dem till Åminnelsen. Det ösregnade den kvällen, men paret kom, och de blev djupt imponerade av det hjärtliga mottagande de fick. De erkände dessutom att de för första gången förstod innebörden i Herrens kvällsmåltid. Paret studerar nu Bibeln regelbundet och kommer till alla möten, utan att bry sig om vad deras katolska grannar skulle kunna säga.

En pionjärsyster och ett annat vittne gick i tjänsten på Barbados, och medan de promenerade gatan fram, fick de se en kvinna stå i dörröppningen till sitt hus. De började vittna för kvinnan men blev mycket häpna när hon genast sade: ”Kom in, jag skall hämta min bibel.” Det var som om hon hade väntat att någon skulle komma. Systrarna gick in och satte sig tillsammans med kvinnan, och demonstrerade hur ett bibelstudium går till genom att använda lektion 1 i broschyren Vad kräver Gud av oss? Efteråt frågade kvinnan pionjärsystern om det var hon som hade ringt och erbjudit det kostnadsfria bibelstudium som de hade avtalat att ha i hennes hem den här förmiddagen. ”Jag förklarade för henne att det inte var jag som hade ringt”, berättar pionjären. ”Den som hade ringt, vem det nu än var, dök tydligen aldrig upp. Men vi är glada att vi kom precis klockan halv tolv, just när studiet skulle hållas.” Den här kvinnan gör nu stora framsteg och är redan med vid församlingens möten.

Marknader utomhus kan vara givande distrikt att predika på. En missionär i Bolivia berättar: ”På marknaden lämnade min man en traktat till en kvinna som sålde varor från en vagn. Eftersom hon var vänlig, gick jag tillbaka och erbjöd mig att studera Bibeln med henne i broschyren Vad kräver Gud av oss? ’Skall vi studera här?’ frågade hon. ’Ja visst, det kan vi göra’, svarade jag, ’jag brukar studera med människor här på marknaden.’ Nu när jag kommer ställer hon fram en liten pall, och så sitter vi där bredvid vagnen och studerar. När det kommer  kunder tar hon hand om dem, och sedan återgår vi till studiet.”

En kvinna i Canada fick ett exemplar av Nya Världens översättning av den Heliga skrift av en vän. Hon tyckte mycket om att läsa den och kände att hon ville ta reda på mer. Hon gick därför in på Jehovas vittnens officiella hemsida på Internet (www.watchtower.org) och skrev sedan ett brev där hon bad om att få ett bibelstudium och ett exemplar av ”Kunskapsboken”. När två systrar kom hem till henne för att lämna boken, tryckte hon den tätt intill sig och sade att hon skulle läsa igenom hela boken till nästa morgon! Kvällen därpå var hon med vid sitt första möte och kände genast att hon trivdes bland bröderna och systrarna. Hon gjorde snabba andliga framsteg och är nu en odöpt förkunnare som ser fram emot att bli döpt inom en snar framtid.

En kvinna i Colombia som heter Sol led av ett handikapp som gjorde att hon var sängliggande. Hon vägrade att träffa någon annan än sina egna familjemedlemmar. En dag gav en granne, ett Jehovas vittne, hennes mamma några lösnummer av Vakttornet och Vakna! som hon skulle lämna till dottern. Så småningom släppte Sol in grannen, och denne erbjöd henne ett bibelstudium. Omkring ett år senare var hon med vid Åminnelsen. Det var första gången på sju år som Sol lämnade hemmet. Två dagar senare var hon närvarande vid sin första sammankomst. Trots att hon inte ens kan sitta upprätt, tar hon nu del i tjänsten på fältet. Hur då? Bröderna rullar henne från dörr till dörr med hjälp av en specialbyggd säng som de har gjort till henne. Tack vare Sols föredöme och uppmuntran har hennes mamma nu låtit döpa sig, och två av hennes syskon är pionjärer.

Ett par i Costa Rica, som nyligen har blivit förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag, besökte en kvinna på sitt distrikt. När de kom dit, berättade de för henne att hennes svärdotter,  ett Jehovas vittne i USA, hade ringt till Jehovas vittnens avdelningskontor i Costa Rica och bett att någon skulle besöka hennes svärmor. ”Till vår förvåning”, berättar pionjärparet, ”började den 65-åriga kvinnan att gråta. Hon sade att hon inte kunde begripa hur vi redan hade hunnit dit, eftersom det var alldeles nyss som hon och hennes svärdotter hade talats vid. Svärdottern hade då uppmuntrat henne att lyssna på vad Jehovas vittnen hade att säga, men kvinnan hade aldrig kunnat tro att vi skulle dyka upp så snart.”

Enligt pionjärerna var det här första gången som kvinnan varit villig att tala med Jehovas vittnen. Hon var aktiv inom katolska kyrkan, och under de senaste tolv åren hade hon till och med ingående studerat de katolska trossatserna för att kunna lära ut dem till andra. Sedan pionjärerna haft glädjen att reda ut många av hennes frågeställningar kring Bibeln och Jehovas vittnen, samtyckte hon till ett bibelstudium. Hennes man och dotter vill också lära sig mer om Guds ord.

En medlem av Betelfamiljen i Puerto Rico berättar: ”Jag tog med mig Vakna! för 8 juli 2002, med artikelserien ’Varför behöver vi poliser?’ till chefen för polisens lokala huvudkontor. Artiklarna gjorde starkt intryck på honom, och han föreslog att jag skulle lämna några tidskrifter till borgmästaren där i staden och även till de övriga polisstationerna i distriktet. En av de andra poliserna ordnade faktiskt med skjuts i en polisbil till de olika stationerna. Dessutom gav han mig tillåtelse att lämna kommande nummer av tidskrifterna till alla som stod under hans befäl: ’Det här kommer att ge polisstyrkan vad den behöver – psykologiskt och andligt stöd’, tillfogade han.” Under en månad besökte den här Betelbrodern åtta polisstationer, och många poliser bad om att få extra tidskrifter. Allt som allt lämnade han 164 lösnummer och fick fem nya besök på sin tidskriftsrutt.

Från Trinidad och Tobago berättas det om en kvinna, som efter att ha fått en inbjudan av en arbetskamrat kom för att  lyssna på kretstillsyningsmannens tal. Kvinnan hade i 25 år varit en framträdande medlem i den nasareiska kyrkan. Vid mötets slut gick kretstillsyningsmannen fram till henne och inledde ett vänligt samtal. Detta gjorde henne förvånad, eftersom den allmänna tendensen i hennes kyrka var att man bara umgicks med dem som tillhörde samma ras och klass. Hon hade rentav blivit ovänligt behandlad i sin egen kyrka på grund av att hon tillhörde en annan ras än sin man. Det hon upplevde under sitt besök på Rikets sal och det personliga intresse som kretstillsyningsmannen visade, gjorde att hon tackade ja till ett bibelstudium. Inom sex månader blev hon en odöpt förkunnare och ägnade mellan 70 och 100 timmar åt tjänsten varje månad. Hon döptes 2002 vid områdessammankomsten ”Nitiska förkunnare av Guds kungarike” och har som mål att bli reguljär pionjär. Hon hjälper också sin sjuåriga dotter, som nu håller egna tal i skolan i teokratisk tjänst.

En försäljare som sålde halsband med krucifix kom hem till ett vittne i Uruguay. Systern tog tillfället i akt och förklarade från Bibeln varför hon inte kunde köpa hans varor. Försäljaren inte bara respekterade att hon avböjde att köpa något, utan uttryckte också intresse för andliga frågor. Han berättade att han sökt sig till ett antal olika religioner för att få svar på sina frågor, men utan någon framgång. Med tiden drog han slutsatsen att kyrkorna var mer intresserade av pengar än av att hjälpa människor andligen. Innan han gick därifrån, inbjöd systern honom till Rikets sal.

Därefter såg hon honom inte mer förrän omkring ett år senare, då han åter dök upp vid hennes dörr. Till hennes stora förvåning sade han: ”Den här gången är jag inte här för att sälja något, utan för att tala om att jag har kommit till kapitel 15 i ’Kunskapsboken’.” Han berättade att hela hans familj studerade Bibeln och gick på möten. När han skulle gå, sade han: ”Vi ses på sammankomsten nästa helg.”

[Bild på sidan 43]

Nya Zeeland

[Bild på sidan 43]

Tahiti

[Bild på sidan 43]

Papua Nya Guinea

[Bild på sidan 47]

Thailand

[Bild på sidan 47]

Indien

[Bild på sidan 47]

Japan

[Bild på sidan 51]

Storbritannien

[Bild på sidan 51]

Albanien

[Bild på sidan 51]

Spanien

[Bild på sidan 56]

Namibia

[Bild på sidan 56]

Benin

[Bild på sidan 56]

Kongo (Kinshasa)

[Bild på sidan 60]

Canada

[Bild på sidan 60]

Tobago

[Bild på sidan 60]

Bolivia