Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa)

”Vi är som majskornen i en säck med afrikansk majs. Det spelar ingen roll var man låter oss falla, en här och en där, för så småningom kommer regnet, och vi blir många.” Så sade ett troget Jehovas vittne för över 50 år sedan. Han hade fått utstå mycket från myndigheternas sida i det som då var Belgiska Kongo. På följande sidor kommer du att få se hur Jehovas välsignelse, likt ett vederkvickande regn, har lett till en enastående ökning av Rikets förkunnare i Kongo.

Detta land, som nu är känt som Demokratiska republiken Kongo, eller Kongo (Kinshasa), ligger i hjärtat av Afrika. * Landet, som ligger vid ekvatorn, är till stor del täckt av frodigt grönskande skogar. I dessa stora skogar och på de vidsträckta savannerna finns det ett mycket rikt djurliv. På grund av sina rika naturtillgångar har landet länge varit föremål för internationellt intresse och drabbats av invasioner och inbördeskrig.

 År 1885 grundades Kongostaten med kung Leopold II av Belgien som både härskare och ensam ägare. Livet för människorna i Kongo var inte lätt. Leopolds män använde sig av tvångsarbete och stor brutalitet för att plundra landet på elfenben och gummi. Ilskan bland Belgiens europeiska grannar blev till slut så stor att Leopold gav vika för trycket. År 1908 övergick Kongostaten till att bli Belgiska Kongo, en koloni som styrdes av det belgiska parlamentet. Kongo blev självständigt 1960.

Människorna i Kongo är rätt religiösa. Det finns gott om kyrkor och prästseminarier och andra teologiska skolor. Det är inte ovanligt att träffa på människor som kan citera mycket ur Bibeln. Men här, som på andra håll, har det inte varit lätt att etablera den sanna kristendomen. Det som gjorde det extra svårt i Kongo var att människor där under en tid förväxlade Jehovas vittnen med en religiös rörelse känd som Kitawala.

Problem med att urskilja Jehovas sanna vittnen

Ordet ”Kitawala” är härlett från ett uttryck på swahili som betyder ”att dominera, leda eller styra”. Målet för den här rörelsen var följaktligen i huvudsak politiskt, nämligen att uppnå självständighet från Belgien. Det målet skulle man enligt somligas resonemang bäst kunna uppnå under religionens täckmantel. Tyvärr var det så att grupper av Kitawala skaffade sig några av Jehovas vittnens publikationer, som de studerade och spred. En skylt med ordet ”Vakttornet” visade var de hade sina möten. Långt innan Jehovas vittnen blev etablerade hade dessa ”Vakttornsrörelser” blivit framträdande i provinsen Katanga i sydöstra Kongo. I årtionden trodde människor att anhängarna till Kitawala var Jehovas vittnen, vilket de naturligtvis inte var.

 Kitawala förvrängde Bibelns läror för att få stöd för sina politiska uppfattningar, sina vidskepliga sedvänjor och sin omoraliska livsstil. De vägrade att betala skatt och motarbetade kolonialmakten. Vissa grupper bland dem gjorde väpnat uppror mot myndigheterna. Det kom därför inte som någon överraskning, när den belgiska regeringen förbjöd dem.

År 1956 skrev en distriktsguvernör i Belgiska Kongo en tidningsartikel som spred ljus över Kitawalas bakgrund. Artikeln handlade om Tomo Nyirenda, som var född i Nyasaland (nu Malawi), men som bodde i Nordrhodesia (nu Zambia). Nyirenda hade av allt att döma fått religiös undervisning av någon som hade varit ansluten till bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen) i Kapstaden i Sydafrika. I artikeln hette det: ”[Nyirenda] tog sig in i Katanga [i Kongo] 1925 ... och utropade sig till Mwana Lesa, dvs. ’Guds Son’. Han utnyttjade de inföddas nedärvda skräck för att bli utsatta för trolldom och lovade att de som följde honom inte bara skulle befrias från häxdoktorer, utan också från alla skatter och påbud från etablerade myndigheter, såsom regeringen och kyrkan. De som inte accepterade hans lag förklarades vara häxor, slogs medvetslösa och dränktes sedan under ett påtvingat ’dop’. (I en flod fann man 55 döda kroppar.) Efter att ha blivit anklagad av en byhövding lyckades Tomo fly och återvända till Rhodesia. Men eftersom han var efterlyst av de rhodesiska myndigheterna för mord som han hade begått, blev han gripen, dömd och hängd.”

Enligt de belgiska myndigheterna var det raider in i Katanga mellan åren 1923 och 1925 av det så kallade Mwana Lesa som markerade början för Kitawala i Kongo.  Det skulle dröja årtionden innan Jehovas vittnen tilläts komma in i landet och vistas där.

För att bättre förstå problemet med att urskilja Jehovas sanna vittnen måste man tänka på att det är vanligt med självständiga kyrkor i Afrika. Enligt vissa beräkningar finns det tusentals sådana organisationer. John S. Mbiti, specialist på afrikanska religioner, skrev: ”Ett av kristendomens stora problem i Afrika är alla kyrkosamfund, grupper och sekter. Många av dessa kommer från utlandet. Men ännu fler har bildats av afrikanska kristna, delvis på grund av att de inte för all framtid ville låta sig styras av utländska missionärer, delvis på grund av maktbegär hos vissa personer och delvis på grund av att de ville få kristendomen att återspegla den afrikanska kulturen och de afrikanska problemen samt av en del andra orsaker.”

Det fanns således många självständiga kyrkor, av vilka de flesta antingen hade lånat sina läror från ett etablerat religionssamfund eller brutit sig ur ett sådant. Så Kitawalarörelsen var i detta avseende inte unik. Men att Kitawala fanns gav kristenhetens kyrkosamfund ett enastående tillfälle att hålla Jehovas vittnen borta från Kongo. Trots att de kyrkliga ledarna var väl medvetna om skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen, så spred de avsiktligt den felaktiga uppfattningen att Kitawala och Jehovas vittnen var ett och detsamma.

Kyrkorna hade goda möjligheter att föra fram den här lögnen. I början av 1900-talet hade kristenhetens kyrkosamfund, i synnerhet katolska kyrkan, stor makt och stort inflytande i Belgiska Kongo. Jehovas vittnen fanns däremot inte i landet, och så ville prästerskapet att det skulle förbli. De vakade svartsjukt över sina anhängare och ville inte störas av Jehovas vittnen.

 Uppror bland den inhemska befolkningen och sammandrabbningar mellan stammar skylldes lättvindigt på Kitawala, som ofta kallades Vakttornsrörelsen. Namnet Vakttornet blev förhatligt för statliga tjänstemän och myndigheter. Detta vållade stora svårigheter för dem som önskade tjäna Jehova i Kongo.

Under årtiondena före landets självständighet skrev Jehovas vittnen i andra länder gång på gång brev till myndigheterna i Kongo och förklarade att Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet inte hade något som helst samband med Vakttornsrörelsen. Men myndigheterna fortsatte under många år att förknippa denna inhemska religiösa rörelse med Jehovas folks verksamhet. Det gjordes upprepade försök att sända Jehovas vittnen till Kongo, men utan större framgång.

Eftersom Jehovas vittnen inte tilläts komma in i landet, vet man inte så mycket om situationen för dem som var verkliga vittnen där. Men man kan få en fascinerande inblick i vad som hände under dessa svåra år genom rapporter om Kongo från avdelningskontor i grannländerna. Låt oss nu se på några utdrag ur dessa rapporter och få en 30-årig historik över Kongo, till vilken vi har fogat ytterligare några detaljer.

Historik över Kongo i form av utdrag ur landsrapporter 1930–1960

1930: Det har kommit förfrågningar om litteratur per post från ... Belgiska Kongo.

1932: Vi hoppas att det längre fram skall bli möjligt att predika i Belgiska Kongo och i andra delar av Centralafrika, där detta hittills inte har skett.

 Från maj 1932 skickade Jehovas vittnens avdelningskontor i Sydafrika upprepade förfrågningar till de belgiska myndigheterna om att få skicka heltidsförkunnare till Kongo. Men man fick avslag. Folkvandringen mellan Kongo och Nordrhodesia gjorde emellertid att några rhodesiska bröder kunde komma in i Kongo, vanligtvis under kortare perioder.

1945: Det krävs mod av någon som skall representera Gud och hans teokratiska rike i ... [Belgiska Kongo]. Det är inte bara så att verket och litteraturen är totalt förbjudna, utan kongoleser som bekänner sig vara förbundna med oss riskerar också att transporteras till ett visst område, där de hålls halvt om halvt i fångenskap, ibland under flera år. Brev från Kongo kommer sällan fram hit [Nordrhodesia], och post som skickas tillbaka verkar inte delas ut. Men ... vi gör allt vi kan för att hjälpa våra medförkunnare i detta land behärskat av präster.

1948: Det bor nu två Rikets förkunnare i det landet, och de har skickat in några rapporter till kontoret i Bryssel. Vi hoppas att detta stora land en dag skall öppnas, så att de goda nyheterna om Guds kungarike kan predikas där.

1949: Arbetet med att vittna har under flera år pågått under stora svårigheter i det här landet som behärskas av katolska kyrkan. Tidigare kunde prästerna ibland tvinga någon att äta en mängd salt, utan att få något vatten till, som straff för att han var ett Jehovas vittne, men nu är deras metoder mer i linje med den spanska inkvisitionen; de vill att regeringen utför deras onda förtryckande arbete åt dem. I flera år har afrikanska förkunnare avtjänat icke fastställda fängelsestraff  för att de predikat, och för att göra saken värre har de skickats till ett speciellt koncentrationsläger i Kasaji, omkring 50 mil från Elisabethville [nu Lubumbashi]. Här arbetar de på små jordlotter och lever isolerat med eller utan sina familjer. ... Straffet kan utsträckas ända upp till tio år. Ofta får de utstå denna isolering i åratal utan minsta hopp om befrielse eller rättvisa, utom till det hemska priset att de kompromissar.

Detta har lett till att verket har tvingats gå under jorden; möten måste hållas i hemlighet, och man måste hela tiden byta mötesplatser av rädsla för att gripas. Mycket av vittnandet har skett genom att man besökt personer som man vet varit vänligt stämda och deras vänner, men också då har det hänt att först en och sedan flera har drabbats av problem. Vittnet grips och förs till Kasajilägret.

Vid den här tiden for Llewelyn Phillips från avdelningskontoret i Nordrhodesia till Belgiska Kongo för att försöka hjälpa de förföljda vittnena där. Han fick förklara för generalguvernören och andra regeringstjänstemän vad slags verk predikandet av Guds kungarike var och även vad det var för skillnad mellan det vittnena trodde och det Kitawala trodde. Vid ett tillfälle frågade generalguvernören tankfullt: ”Om jag hjälper er, vad kommer då att hända med mig?” Han var väl medveten om att katolska kyrkan utövade ett stort inflytande i landet.

1950: Det gångna året har varit det svåraste hittills, och det vill inte säga lite för bröderna som bor i Belgiska Kongo. Av alla de böcker och brev som sänts till landet hade många i början av tjänsteåret inte kommit fram, och kontakten med församlingarna hade nästan  helt upphört. Den 12 januari förbjöd generalguvernören Sällskapet och införde ett straff på två månaders fängelse och 2 000 franc i böter för alla som församlades till möten eller på något sätt stödde eller var medlemmar av Sällskapet. Det här beslutet hälsades med jubel av den katolska pressen. Den ene efter den andre greps. Listor som man året innan hade tagit från en tidigare [församlings]tjänare i Elisabethville användes för att spåra upp hundratals som var förbundna med Sällskapet, och dessa greps tillsammans med sina hustrur. Afrikaner från Nordrhodesia deporterades efter det att de avtjänat sina straff, men de kongolesiska bröderna skickades i många fall till Kasaji, ett koncentrationsläger omkring 50 mil från Elisabethville, där en del av dem fortfarande är. Några av de bröder som deporterades fick mycket lite mat och tvingades att gå de sista tre milen från Sakania till den nordrhodesiska gränsen.

Det har på sista tiden blivit många fler hemliga poliser, och det räcker med att man har en bibel för att misstänkas vara ett Jehovas vittne.

Vi har nyligen fått höra att två europeiska systrar från Elisabethville har dömts till 45 dagar i fängelse. Domen kommer inte att verkställas om de under tre år uppför sig väl (vilket naturligtvis innebär att de inte får arbeta för Herren). Allt detta för att de hade exemplar av Vakttornet och hade vittnat. De kan utvisas vilken dag som helst.

1951: Det har publicerats otaliga artiklar i belgiska tidningar och tidskrifter där man anklagat Jehovas vittnen och Sällskapet Vakttornet för att ha anknytning till en fanatisk inhemsk rörelse i Belgiska Kongo som kallas ”Kitawala”. När någon bemöter en artikel som  publicerats, är en tidning eller tidskrift enligt belgisk lag skyldig att publicera det bemötandet. Vi har utnyttjat denna rättighet och försvarat Rikets verk mot lögnaktiga artiklar, och våra svar har blivit publicerade.

Sedan [den 12] januari 1949 har Sällskapet Vakttornets verksamhet varit förbjuden i Belgiska Kongo, och Jehovas sanna vittnen har fått lida mycket på grund av dessa osanna rapporter. Man har skrivit protester till kolonialministern och framfört rikliga bevis för att Jehovas vittnen och Sällskapet Vakttornet inte har någon som helst anknytning till det samhällsomstörtande ”Kitawala”, men dessa protester har inte besvarats.

 I Belgiska Kongo har man använt sådana vapen som felaktiga uppgifter, förföljelse, böter, misshandel, fängelse och deportation för att försöka få predikandet av Ordet i detta land att upphöra.

1952: Centralafrika har också en ”järnridå”! Vad Jehovas vittnen beträffar omger den Belgiska Kongo. Förbudet mot predikoarbetet i detta övervägande katolska land fortsätter att gälla.

De enstaka rapporter som man lyckas få ut ur landet berättar om hur de afrikanska förkunnarna deporteras, fängslas, misshandlas och får utstå andra umbäranden. Förbittringen mot vittnena verkar ha ökat i många delar av landet. Om man kommer på någon av den inhemska befolkningen med att vittna eller ens ha något av Vakttornets litteratur, förvisas denne till ett arbetsläger. Till och med om någon äger en bibel tas detta som ett tecken på att han är ett Jehovas vittne.

Man bevakar hela tiden brödernas bostäder, och man gör ofta husrannsakan. Så här uttryckte en broder det: ”[Polisen i Belgiska Kongo] sover inte på grund av oss, utan de går fram och tillbaka och söker inte efter något annat än Jehovas vittnen. Det är nu allvarligare än tidigare.”

En enstaka rapport för augusti från 30 förkunnare nådde vårt kontor. I en fotnot citerade man 1 Thessalonikerna 5:25: ”Bröder, framhärda i bön för oss.”

Som tidigare nämnts kom afrikanska vittnen från Nordrhodesia till Kongo. Men när man fick tag på dem fängslades de och deporterades senare. Flertalet av dessa bröder fick avtjäna korta fängelsestraff, men somliga av dem fick tillbringa flera år i arbetsläger. En broder satt  närmare fem år i olika fängelser i Kongo. Hans fångvaktare misshandlade honom ofta. De sade också till honom att han inte skulle friges förrän han slutade upp att vittna.

Det var 1952 som en trogen broder förklarade: ”Vi är som majskornen i en säck med afrikansk majs. Det spelar ingen roll var man låter oss falla, en här och en där, för så småningom kommer regnet, och vi blir många.” Så här skrev Jehovas vittnens avdelningskontor i Nordrhodesia om detta: ”Innehållet i säcken med afrikansk majs sprids verkligen ut över Kongo, trots, eller kanske hellre tack vare, förföljelsen av bröderna. Vid ett tillfälle fick avdelningskontoret i Lusaka rapporter om att flera hundra personer var förbundna med vittnena i trakten kring Kolwezi. Men vi har nu fått höra att många av dessa blir förflyttade till andra delar av Kongo.” Att man på det här sättet skingrade bröderna ledde till att arbetet med att göra lärjungar bredde ut sig.

Medan bröderna fortsatte att predika i den sydöstra delen av landet introducerades sanningen i Léopoldville (nu Kinshasa). Bröderna i Brazzaville hade gjort snabba andliga framsteg och delade nu nitiskt med sig av sanningen till andra. Några började ta färjan över Kongofloden för att predika i Léopoldville. År 1952 var Victor Kubakani och hans hustru de första som blev döpta som Jehovas vittnen i Kinshasa. Snart bildades en församling.

1953: Vi har rapporter som visar att omkring 250 bröder i någon mån tar del i predikoarbetet i olika delar av landet, men det är antagligen många fler. Det enda vittnande man kan utföra är genom återbesök och bibelstudier, och detta måste man göra med mycket lite eller ingen litteratur, eftersom man aldrig vet när man utsätts för husrannsakan. En broder blev anmäld av  en av sina så kallade ”vänner” för att han ägde två broschyrer, och han dömdes till att avtjäna två månader i centralfängelset i Elisabethville.

1954: Totalförbudet mot Sällskapet och Jehovas vittnens verksamhet kvarstår i Belgiska Kongo. ... Fängslade trogna vittnen har fortsatt att predika för andra fångar, vilka på små papperslappar och med små pennstumpar gör anteckningar för att sedan med hjälp av dessa kunna undersöka närmare i de biblar som fängelset tillhandahåller. Det är utan tvivel på grund av sådan verksamhet som Jehovas vittnen i vissa fängelser har skilts från de övriga fångarna.

Både Jehovas vittnens och Kitawalas verksamhet var förbjudna. Myndigheterna beslagtog litteratur som sänts till landet. Ibland hände det att litteratur, som hade undgått att konfiskeras av myndigheterna, kom i händerna på Kitawala, som använde den för att främja sina egna intressen. Både Jehovas vittnen och Kitawalaanhängare greps, misshandlades och fördes till koncentrationsläger. Men som Jesus sade: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem.” (Matt. 7:16) Kolonialmyndigheterna lade märke till brödernas fina uppträdande och började se skillnaden mellan dem och Kitawala.

1955: Förbudet mot arbetet i det här landet kvarstår, och det är inte stora utsikter att det skall hävas inom den närmaste framtiden, men detta har inte minskat nitälskan hos dem som älskar och tjänar Jehova. Trots alla fängslanden och deportationer under det gångna året har bröderna inte slagit av på takten.

Att gå från hus till hus är inte möjligt under de rådande förhållandena, och därför gör man återbesök  och leder bibelstudier. En församling skriver att förkunnarna också skulle vilja ta del i att offentligt förkunna de goda nyheterna, men säger: ”Vi vet inte om Jehova kommer att låta oss predika de goda nyheterna från hus till hus i detta land före striden vid Harmageddon.”

1957: Det är utan tvivel så att verket under det gångna året har blivit mer uppmärksammat än tidigare, i synnerhet av regeringstjänstemän och pressen. I november vände sig broder [Milton G.] Henschel direkt till Belgiska Kongos regering i Léopoldville och framförde en begäran om att förbudet mot Sällskapet och Jehovas vittnen skulle hävas. Detta besök i Léopoldville följdes av ytterligare ett, och därefter gjordes besök i New York och Bryssel. Senare kom en expert på afrikanska frågor från Belgien på besök till avdelningskontoret i Nordrhodesia, och man fick tillfälle att utförligt förklara vårt arbete och budskap.

Men förbudet kvarstår, och bröderna i Belgiska Kongo måste arbeta under mycket svåra förhållanden. Vid Åminnelsen var 216 personer närvarande, men man var tvungen att träffas i små grupper.

1958: Trots fortsatt förbud mot predikandet av de goda nyheterna och fängslanden av bröderna har budskapet om Guds kungarike ljudit allt kraftfullare under det gångna året.

1959: För första gången har bröderna fått muntligt tillstånd av de lokala myndigheterna att hålla församlingsmöten, och det trots att förbudet mot verksamheten ännu inte har hävts. Det har hittills inte gått att hålla församlingsmöten, utan man har endast  kunnat komma tillsammans i små grupper för bibelstudier i hemmen. Men nu fick bröderna bråttom med att organisera församlingsmöten. Det första mötet som anordnades var firandet av Åminnelsen, och i de fem församlingarna i Léopoldville var sammanlagt 1 019 närvarande. De som bevittnade detta blev förundrade, inte bara över att mötena hölls över huvud taget, utan också över den glädje som bröderna utstrålade över att få vara tillsammans. Detta fick många att inse att det fanns ett folk som var annorlunda än andra trossamfund, därför att de hade ”kärlek inbördes”.

Det hade ännu inte gått att skicka missionärer till Kongo, men en förordning om tolerans undertecknad den 10 juni 1958 gav Jehovas vittnen i Kongo lov att församlas i möteslokaler där de kunde stänga om sig. Bröderna var överlyckliga över att de kunde församlas fritt. Ibland var säkerhetsagenter med vid dessa möten, och de lovordade bröderna för deras goda uppförande och ordning.

Det skedde också annat som var positivt. Fram till 1956 drevs alla skolor av religiösa organisationer. Därefter införde en ny liberal kolonialminister statliga skolor och uppmuntrade till en mer tolerant inställning till minoriteter. Myndigheterna började mer och mer se skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen och blandade inte ihop dem lika ofta längre. Det var som om ett litet vederkvickande regn hade fallit över de utspridda majskornen. Överallt tog människor ståndpunkt för Jehova.

Vid den tiden grep en hövding flera vittnen och förde dem inför administratören för området för att dömas. Denne frågade vad de hade gjort för ont. Det kunde inte hövdingen svara på. Administratören grälade på hövdingen,  släppte bröderna och gav order om att de skulle få skjuts till sina hem.

1960: Arbetet i Belgiska Kongo har gått framåt helt underbart under det gångna året. Trots svårigheterna i landet och det förhållandet att verket rent juridiskt fortfarande är förbjudet, så har det varit möjligt att regelbundet hålla möten i Rikets salar.

Vid tiden för Åminnelsen hände något enastående i huvudstaden, Léopoldville. De sex församlingarna i den staden anordnade ett gemensamt offentligt föredrag på söndagen och hade glädjen att se 1 417 närvarande. Som en av tillsyningsmännen skrev vid det tillfället: ”Vi var mycket glada, eftersom det var första gången som vi hade försökt oss på något sådant, och Jehovas änglar lägrade sig runt omkring oss.”

Den här 30-åriga historiken har gett en överblick över verksamheten i Kongo, så som avdelningskontoren i grannländerna har berättat den. Låt oss nu se på den fortsatta utvecklingen.

Nationell självständighet närmar sig

Vid slutet 1950-talet var predikoverksamheten i Kongo, som avdelningskontoret i Nordrhodesia hade tillsyn över, officiellt tillåten, men inte lagligen erkänd. Men nu uppstod nya problem och en ny ovisshet. Nationalismen och motståndet mot kolonialmakten hade ökat. I januari 1959 blev affärer i Léopoldville plundrade och nerbrända av upprorsmakare. De plundrade också kyrkor och slängde ut helgonbilderna på gatan. Detta ledde till ett möte mellan de belgiska myndigheterna och representanter för de lokala politiska partierna. De fastställde ett datum för nationell  självständighet: den 30 juni 1960. Jehovas vittnen hade naturligtvis inte tagit del i upploppen.

Över hela landet började det dyka upp politiska partier. Det var ofta mer stamtillhörighet än politisk övertygelse som förenade deras medlemmar. De utsatte bröderna för mycket hård press för att få dem att köpa politiska partikort. Pierre Mafwa, som hade döpts året innan, berättade: ”Det var en lördag i juni 1960. Jag var vid middagstid på väg hem från arbetet och gick förbi den gamla flygplatsen i Léopoldville, när en man med ett svärd kom fram till mig och frågade: ’Var är ditt politiska kort?’ Jag svarade inte. Plötsligt slog han till mig med svärdet i ansiktet och skar mig i näsan. Han fortsatte att slå mig med sitt svärd. Jag försökte springa men ramlade. Jag bad till Jehova och bad honom komma ihåg mig i uppståndelsen, så att jag återigen kunde få träffa min fru och mina sex barn. Efter denna korta bön hörde jag gevärsskott. Soldater hade sårat denne eventuelle mördare genom att skjuta honom i knäna. En polis förde mig till sjukhuset, där man plåstrade om mig. Verser ur Bibeln styrkte mig mycket.”

De första missionärerna anländer och öppnar ett avdelningskontor

Som vi har sett hade alla tidigare försök att sända Jehovas vittnens representanter till Kongo misslyckats. Men saker och ting förändrades politiskt, vilket gjorde att Ernest Heuse j:r kunde komma in i landet.

Broder Heuse var en lång, välbyggd belgare med svart, vågigt hår. Han var orädd, men han visste att livet i Kongo inte skulle bli lätt för honom själv, hans hustru, Hélène, och deras 11-åriga dotter, Danielle. Men Ernests bakgrund gjorde honom väl skickad för det som väntade. År 1947 hade  han börjat tjäna vid Betel i Bryssel. När han ett år senare gifte sig, fick han tillsammans med sin hustru börja i pionjärtjänsten. Därefter fick Ernest i uppdrag att kontakta advokater och myndighetspersoner med en speciellt utarbetad broschyr som visade skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen. Han kom så småningom att tjäna som kretstillsyningsman.

Ernest gjorde upprepade försök att få inresetillstånd till Kongo, och han skickade även en begäran till den belgiske kungen. Men han fick avslag. Hans namn fogades i stället till listan över dem som betraktades som ”icke önskvärda” i Kongo.

Ernest gav dock inte upp. Han reste till Afrika och försökte komma in i Kongo från något grannland. Men allt var förgäves. Till slut fick han visum till Brazzaville, huvudstaden i Republiken Kongo. Han tog sedan färjan över floden till Léopoldville. Hans ankomst gav upphov till en livlig diskussion bland tjänstemännen. Några sade att han inte skulle få visum, eftersom hans namn fanns med på listan över icke önskvärda personer. Till slut sade en av tjänstemännen, Cyrille Adoula, som senare blev premiärminister,  att han kände till Ernests tidigare försök att komma in i Kongo. Han resonerade som så att om den tidigare kolonialmakten inte gillade Heuse, måste denne vara en vän till Kongo. Ernest fick ett tillfälligt visum och sedan uppehållstillstånd. I maj 1961 hade så Jehovas vittnen en representant i Kongo som kunde ha tillsyn över arbetet med att göra lärjungar.

Nu kunde Hélène och Danielle komma, och i september började Danielle i skolan i Léopoldville. Det första avdelningskontoret upprättades i huvudstaden den 8 juni 1962. Kontoret och bostaden låg i en lägenhet på tredje våningen på Avenue van Eetvelde (nu Avenue du Marché). Eftersom det var ont om plats, förvarades litteraturen i en separat depå. Detta var ingen idealisk situation, men med  tanke på att det var mycket ont om bostäder var det den bästa möjliga lösningen.

Broder Heuse satte omedelbart i gång med att arbeta. Han lånade en projektor och en film från avdelningskontoret i Brazzaville. Sedan visade han filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” för församlingarna i Léopoldville och för några myndighetspersoner. Både bröderna och intresserade personer blev förundrade över att se att det fanns ett internationellt brödraskap av vittnen som alla levde i frid och glädje. De var häpna över att få se en svart broder döpa européer. Borgmästaren i Léopoldville tyckte så mycket om filmen att han sade: ”Den här verksamheten [som Jehovas vittnen utför] bör uppmuntras så mycket som möjligt.” Sammanlagt var det 1 294 som såg de fyra första visningarna.

Det var en stor glädje för bröderna att äntligen efter alla dessa år ha fått någon som hjälpte dem. Tidigare hade de europeiska bröderna varit bara namn för dem. Några hade undrat om de egentligen fanns, eftersom de belgiska myndigheterna hade påstått att det inte fanns några Jehovas vittnen i Belgien. Bröderna var hänförda över att ha broder Heuse ibland sig.

Att tillämpa sanningen – en utmaning

Det innebar ett enormt arbete att hjälpa bröderna att tillämpa sanningen i sitt liv. Det fanns exempelvis fortfarande rivalitet mellan olika stammar, och vissa tillsyningsmän vägrade att tala med tillsyningsmän i andra församlingar. Om någon blev utesluten i en församling som dominerades av en viss stam, så kunde denne tas emot av de äldste i en annan församling, där de flesta bröderna tillhörde hans egen stam. Beslut som fattats i en församling  gällde inte i en annan. Stamseder dominerade vardagslivet, och stamtänkande påverkade församlingarna.

Stamseder skapade också problem. Bland vissa stammar grundade sig förhållandet mellan man och hustru på stamlojaliteter. Det rådde i allmänhet inte något nära förhållande mellan man och hustru. Man betraktade ofta äktenskapet som en anordning inom stammen. Om medlemmarna i en stam inte godkände ett äktenskap, kunde de tvinga mannen att skicka i väg sin hustru och skaffa sig en annan, en som de godkände.

Om en man dog kunde det få katastrofala följder. Ofta kunde mannens släkt ta allt som fanns i huset och lämna hustrun och barnen helt utblottade. Om hustrun dog lade man i vissa stammar skulden på mannen, och hustruns släkt ålade honom att betala böter.

Det fanns också andra problem. Många i Kongo tror fortfarande att ingen dör av naturliga orsaker. Vid begravningen utför man därför ceremonier som man menar skall peka ut den som är skyldig till dödsfallet. Man har många olika seder, bland annat att raka av håret på den som man menar bär skulden. I vissa stammar är det så att hustrun, om hennes man har dött, antas bli renad om en man inom stammen har sexuellt umgänge med henne. Vid begravningar talar man ofta till den döde, något som återspeglar tron att själen eller anden lever vidare sedan kroppen dött. Med tanke på alla dessa djupt rotade sedvänjor är det lätt att föreställa sig alla de problem som de som vill utöva ren tillbedjan ställdes inför. Vissa som påstod sig vara sanna kristna hade inte helt och fullt övergett dessa sedvänjor och försökte till och med att införa dem i den kristna församlingen.

 Det behövdes modiga och ärliga tillsyningsmän för att rätta till saker och ting. De som älskade Jehova var villiga att lära av dem och göra de nödvändiga förändringarna. Det var inte lätt att riva ner fast förankrade uppfattningar hos dem som felaktigt trodde att de redan kände sanningen. Men det största problemet var att människor blandade ihop Jehovas vittnen med Kitawala.

När nyheten om att man hade öppnat ett avdelningskontor spreds över landet, var det många grupper av bröder som skrev och bad att få bli erkända som en församling. Kitawalagrupper gjorde samma sak. I en rapport heter det: ”Några hade rest ända upp till 230 mil och hade med sig långa listor på namn på sådana som önskade bli erkända som Jehovas vittnen. Dessa listor var ibland skrivna på papper som var 70 centimeter breda och 90 centimeter långa och omfattade ibland namnen på alla invånare i två eller tre byar.”

Innan man kunde erkänna personer eller grupper som Jehovas vittnen, måste man fastställa vilka som var sanna kristna och vilka som tillhörde Kitawala. Broder Heuse skickade ut mogna bröder för att ta reda på detta. Den här processen pågick i flera år. Låt oss se på några av de erfarenheter som dessa trogna bröder hade.

Möten med Kitawala

År 1960 blev Pontien Mukanga, en vänlig, spensligt byggd broder, förordnad som den förste kretstillsyningsmannen i Kongo. Efter att ha fått övning i Kongo (Brazzaville) besökte han församlingarna i Léopoldville och några isolerade grupper. Men ett långt svårare uppdrag väntade: att möta Kitawala.

 En av de första resor som broder Mukanga gjorde var till Kisangani (då Stanleyville), över 160 mil från huvudstaden. Varför for han just dit? En europé, som broder Heuse hade träffat på i tjänsten på fältet, hade visat honom ett fotografi som hade tagits i Stanleyville strax efter det att landet blivit självständigt. Fotot visade en stor skylt framför järnvägsstationen med en bild av en uppslagen bibel och följande text: ”Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap – Internationella Bibelstudiesällskapet – Kongolesiska religionssamfundet Kitawala – länge leve Patrice E. Lumumba – länge leve Antoine Gizenga – länge leve M.N.C.-regeringen.” Det var uppenbart att Kitawala i Kisangani utnyttjade namnen på Jehovas vittnens lagligen inregistrerade sammanslutningar.

Fanns det sanna Jehovas vittnen i Kisangani? Broder Mukanga skickades dit för att ta reda på det. Det enda man visste vid avdelningskontoret var att en man som hette Samuel Tshikaka och som hade hört sanningen i Bumba hade återvänt till Kisangani 1957. Samuel hade inget med Kitawala att göra och ville gärna hjälpa broder Mukanga, som senare skrev: ”Jag följde med Samuel för att se vad det var för några som använde namnet Vakttornet. Vi besökte deras pastor, som berättade om sin grupp. Vi fick veta att trots att somliga av dem använde Bibeln trodde de alla på själens odödlighet. De lärde ut kärlek genom att byta hustrur.

Kort tid efter min ankomst försökte polisen gripa Kitawalaanhängare i staden. Kitawala slog tillbaka. Polisen kallade in soldater som förstärkning. Många av Kitawala dödades. Nästa dag kom en båt med döda och sårade över floden. Pastorns sekreterare var med på båten, och han kände igen mig som den som hade besökt deras ledare två dagar  tidigare. Han anklagade mig falskeligen för att ha förrått dem för myndigheterna och sade att det var jag som var skyldig till deras död som hade blivit dödade under striderna. Han uppmanade sina vänner inom Kitawala att se till att jag inte kom undan, men jag lyckades fly innan de hann döda mig.”

Tidningarna i Belgien rapporterade om den här händelsen och hade då som rubrik: ”Strid mellan Jehovas vittnen och polisen”. Men kongolesiska myndigheter, som kände till skillnaden mellan Kitawala och Jehovas vittnen, gav en korrekt rapport. Inte en enda tidning i Kongo beskyllde Jehovas vittnen för att ha varit inblandade i denna händelse!

Hur gick det då för Samuel Tshikaka? Han är fortfarande med i sanningen och tjänar som äldste i församlingen Tshopo-Est i Kisangani. Det finns nu 1 536 förkunnare i 22 församlingar i Kisangani. Samuels son, Lotomo, tjänar som kretstillsyningsman, precis som Pontien Mukanga gjorde för omkring 40 år sedan.

En kretstillsyningsman som rättar till saker och ting

François Danda var en annan kretstillsyningsman som arbetade med att göra skillnaden klar mellan vittnena och Kitawala. Han förklarar: ”Det var en svår tid, och det rådde stor förvirring. Kitawala satte alltid upp en skylt med ordet  ’Vakttornet’ på engelska vid sina mötesplatser. I alla våra publikationer kunde man på utgivarsidan på vilket språk det än var se ordet ’Vakttornet’ skrivet på engelska. Tänk nu om någon som läst våra publikationer sökte efter Guds folk. Han kanske fann en mötesplats med skylten ’Jehovas vittnens Rikets sal’ på det lokala språket och en annan med skylten ’Vakttornet’ på engelska. Till vilken tror du han går? Vi förstår hur förvirrande detta var.

Många bröder hade inte exakt kunskap, och det fanns inte så mycket litteratur. Församlingarna blandade ofta ihop sanningen med Kitawalas läror, i synnerhet när det gällde äktenskapets helgd. I en stad som jag besökte trodde man att 1 Petrus 2:17, där det sägs att vi skall ’älska hela brödraskaran’, betydde att systrar stod till förfogande för vilken broder som helst i församlingen. Om en syster blev gravid genom en annan man än sin egen, erkände hennes man barnet som sitt eget. Precis som under det första århundradet förvrängde ’de oupplysta och obefästa’ Skrifterna. (2 Petr. 3:16)

Jag höll mycket rättframma bibliska tal om Jehovas normer, inbegripet dem om äktenskapet. Jag sade att det fanns vissa saker som vi tålmodigt och successivt måste rätta till, men hustrubyte hörde inte till dessa. Lyckligtvis fattade och godtog bröderna den rätta bibliska synen. Till och med några av Kitawala i den staden omfattade sanningen.”

Genom det bröderna Mukanga och Danda och andra i likhet med dem gjorde blev det klart för människor att Jehovas vittnen skilde sig från Kitawala. Nu finns det ingen som förknippar ordet ”Kitawala” med ”Vakttornet”. Kitawala finns fortfarande, även om de inte är så framträdande eller mäktiga som tidigare. I många trakter är de helt okända.

 Bättre organisation ger tillväxt

Vid slutet av tjänsteåret 1962 var det över 2 000 förkunnare som nitiskt tjänade Jehova i Kongo. Men det var inte många bröder som uppfyllde Bibelns krav för att öva tillsyn. Ett av problemen var analfabetism, särskilt bland de äldre. Ett annat var att många dröjde med att rätta sig efter Guds rättfärdiga normer, eftersom traditionella seder var ett nästan oöverstigligt hinder. Dessutom måste alla som hade varit förbundna med Kitawala vänta i flera år innan de kunde få några tjänsteuppdrag.

Men genom god undervisning i Bibeln och med hjälp av Jehovas ande blev så småningom fler män kvalificerade att öva tillsyn i församlingarna. Över hela landet gjorde modiga kretstillsyningsmän och pionjärer mycket för att styrka och öva bröderna. Vid den tiden kom det också kretstillsyningsmän och pionjärer med särskilt uppdrag, vilka hade utbildats i Zambia, till Katanga och södra Kasai, regioner där det hade pågått inbördeskrig.

Efter självständigheten kom år av religiös tolerans

Som tidigare nämnts utfärdade regeringen 1958 en förordning om tolerans, vilket gav bröderna ett mått av religionsfrihet. Under början av 1960-talet fortsatte bröderna att anhålla om lagligt erkännande. De bad inte om att få statsunderstöd eller annan ekonomisk hjälp, utan de önskade endast bli lagligen erkända. Genom ett sådant erkännande skulle de kunna predika de goda nyheterna utan att bli trakasserade. Detta var angeläget, eftersom de lokala myndigheterna på många håll organiserade angrepp mot bröderna. Mötesplatser brändes ner, och bröderna blev misshandlade, gripna och fängslade. När de protesterade hos  justitiedepartementet, var det vanliga svaret: ”Eftersom ni inte är lagligen erkända, kan vi tyvärr ingenting göra.”

Och det som gjorde problemet än värre var det kaotiska tillstånd som rådde i det inre av landet. Centralregeringen erkändes inte i vissa delar av landet. I vissa områden räckte det med ett brev från avdelningskontoret för att de lokala myndigheterna skulle frige bröderna ur fängelse. Men i trakter där motståndet var djupt rotat gick det inte att göra mycket för att skydda bröderna från förföljelse och fängslanden.

I Kinshasa var det mycket lite motstånd mot bröderna. Tidigare hade man där samlats i större grupper endast vid bröllop och begravningar. Men 1964 planerade avdelningskontoret att man skulle hålla två kretssammankomster i huvudstaden. Detta skulle bli en ny erfarenhet för de flesta av bröderna. Vid speciella möten fick de lära sig både att framföra tal och att organisera olika avdelningar för sammankomsterna.

I sin entusiasm talade bröderna öppet om sammankomsten, och deras planer blev kända för guvernören för det som då var provinsen Léopoldville. Eftersom han inte tyckte om Jehovas vittnen, lät han skriva ut ett brev på en stencil. Brevet skulle lämnas till de lokala myndigheterna. I brevet beordrade han att alla vittnen som ertappades med att predika eller att vara församlade för tillbedjan skulle gripas. Men när brevet skickades till duplicering, råkade det vara en broder som skulle utföra detta. Men brodern hade mycket lite dupliceringspapper kvar, och han visste att det inte fanns något mer på lager i Léopoldville. När broderns arbetsledare bad om exemplar av brevet, visade han honom de tomma hyllorna – inget papper!

 Bröderna bad under tiden innerligt till Jehova om det hela. Vad hände? Regeringen bestämde helt oväntat att bilda några nya provinser, och den som styrdes av denne motståndare fick gå upp i andra provinser! Det fanns under årens lopp många som försökte trakassera eller krossa Guds folk. Men deras försök misslyckades. (Jes. 54:17)

Det kommer fler missionärer

Under 1960-talet tog organisationen vara på möjligheten att skicka missionärer till Kongo. Ett litet missionärshem upprättades i Kinshasa. I mars 1964 kom missionärerna Julian och Madeleine Kissel från Canada. Nu, 40 år senare, tjänar de fortfarande troget som medlemmar av Betelfamiljen i Kinshasa.

Några av de missionärer som kom under senare delen av 1960-talet bor nu i andra länder. År 1965 blev Stanley och Bertha Boggus sända till Kongo efter att ha tjänat i Haiti. År 1971 återvände broder Boggus, som var resande tillsyningsman, till USA på grund av hälsoproblem. Mot slutet av 1965 anslöt sig Michael och Barbara Pottage till missionärerna i Kongo. De är för närvarande vid Betel i England. År 1966 sändes William och Ann Smith till Kongo, och de arbetade mest i Katanga. Men eftersom verksamheten återigen blev förbjuden 1986, sändes de till Kenya. Manfred Tonak från Tyskland, som hade utexaminerats från Gileadskolans 44:e klass, tjänade som resande  tillsyningsman i Kongo. När förbudet kom blev också han sänd till Kenya. Han är nu samordnare för avdelningskontorets kommitté i Etiopien. År 1969 kom Dayrell och Susanne Sharp till Kongo efter att ha gått igenom Gileadskolans 47:e klass. När de blivit utvisade från Kongo blev de sända till Zambia, och de har varit på Betel i Lusaka alltsedan dess. Andra missionärer blev sända till länder i Västafrika. Bland dessa var Reinhardt och Heidi Sperlich, som omkom i en flygolycka. Denna tragedi vållade stor sorg bland alla som kände dem.

Det första missionärshemmet utanför Kinshasa öppnades 1966 i Lubumbashi, i sydöstra delen av landet. Senare upprättades andra i Kolwezi, nordväst om Lubumbashi,  och i Kananga (då Luluabourg) i Kasai. Missionärerna hade ett starkt stabiliserande inflytande, vilket hjälpte bröderna att leva enligt sanningen. I Kasai rådde det exempelvis fortfarande stamrivalitet bland bröderna. Men eftersom missionärerna inte tillhörde någon stam, var det lättare för dem att medla när det uppstod problem och att handla opartiskt i olika ärenden.

Mellan 1968 och 1986 tjänade över 60 missionärer i olika delar av landet. Några hade gått igenom Gileadskolan i USA och andra skolans filial i Tyskland. Dessutom kom det fransktalande pionjärer direkt till Kongo som missionärer. Många lärde sig lokala språk, och alla arbetade hårt för att trösta människor med de goda nyheterna om Guds kungarike.

Rikets salar på 1960-talet

I de större städerna utgjordes mötesplatserna vanligtvis av byggnader utan väggar. Värmen och den höga luftfuktigheten gjorde att det var skönt med en sådan konstruktion, och de flesta mötena hölls på kvällen eller tidigt på morgonen, när det var svalt. Detta gick bra när det inte regnade, men under regnperioden var man ofta tvungen att flytta fram mötena till en annan dag.

Landets första Rikets sal överlämnades 1962. Den låg i Kimbanseke i Kinshasa och tillhörde en av de sex församlingar som då fanns. Sedan dess har församlingarna i Kongo visat sig mycket initiativrika i fråga om att bygga Rikets salar. Det kunde emellertid uppstå juridiska problem. En broder kanske lät församlingen bygga en Rikets sal på hans mark, men det fanns inget som juridiskt styrkte att församlingen ägde lokalen. När brodern så dog kunde medlemmar av hans familj komma och lägga beslag på lokalen och  allt i den. Och det var inte mycket man kunde göra för att förhindra detta. Senare, under förbudstiden, tog de lokala myndigheterna över många Rikets salar och använde dem för sina egna syften. Dessa problem gjorde det svårt att bygga Rikets salar.

Men trots det byggde man Rikets salar runt om i landet. De flesta var enkla byggnader, men alla återspeglade tron hos dem som byggt dem. Så här beskrev en missionär olika mötesplatser under slutet av 1960-talet:

”För att komma fram till en viss Rikets sal i Léopoldville måste vi gå genom en smal gränd mellan hus av grov betong. En skara barn följer efter oss. Vi går in på en gård som är omgiven av en betongmur. Rikets sal, som är utan väggar, ligger bakom ett hus där det bor bröder. Vännerna övar Rikets sånger. Det är fantastiskt att höra dem! De sjunger av hela sitt hjärta. Vi är glada över att salen skuggas av träd, som ger skydd mot solen. Det finns sittplatser för omkring 200 personer. Podiet är gjort av betong och har ett tak av korrugerad plåt. Om talaren råkar vara lång, kan han behöva stå lite framåtlutad. Det finns en anslagstavla med brev från avdelningskontoret och med listor över uppgifter i församlingen. Det finns ett bord för litteratur. Bröderna har ställt växter vid sidan av podiet. Man får ljus från fotogenlampor, så att vännerna kan hålla sina möten på kvällarna. När vi går är barnen fortfarande utanför för att följa oss tillbaka till den stora vägen.

Vi reser nu djupt in i det inre av Kongo. När vi kommer in i en by med gräshyddor, lägger vi märke till Rikets sal. Byggnaden består av nio stolpar och ett tjockt tak av blad. Man har grävt ut små diken som går från den ena sidan av salen till den andra. Det är förvånansvärt bekvämt att sitta  på marken med fötterna i diket. Ovanför brodern som leder mötet hänger en handskriven skylt, där det står ’Rikets sal’ på det lokala språket. Omkring 30 personer är närvarande, varav kanske bara hälften är förkunnare. De kan några av Rikets sånger. Det de saknar rent tekniskt kompenseras av deras entusiasm, och vi sjunger av hela vårt hjärta.

Vi reser nu till den norra delen av landet. Vi stannar vår Land Rover och tittar mot byn. Bakom klungan av gräshyddor ser vi en byggnad som skiljer sig från de övriga. Den är gjord av tjocka störar av bambu som är fast sammanfogade. Man har huggit ut fönster och en dörr ur bambuväggen. Taket är av gräs. Framför byggnaden finns en välskött gräsplan med en smal stig, och på gräsplanen finns en liten skylt där det står: ’Jehovas vittnen’. Vi går stigen fram till Rikets sal och blir glatt välkomnade av våra bröder. När vi kommer in i salen ser vi att bänkarna består av bambustänger, som har lagts ovanpå upprättstående bambustolpar. Det är bra att denna Rikets sal har ett vattentätt tak, för om vattnet nådde bambustolparna skulle de slå rot  och växa snabbt. Och bänkarna skulle bli mycket högre än 30 centimeter över marken. På en anslagstavla finns mötesprogram och brev från avdelningskontoret. Vännerna hämtar litteratur på ett bord som är gjort av kluven bambu som bundits samman med strån.

Vi reser söderut till Katanga, där solen just håller på att gå ner. Här är vädret mycket svalare, och vi behöver ha varmare kläder. När vi närmar oss Rikets sal i en by, hör vi vännerna sjunga. Bröderna i byarna har vanligtvis inga klockor, så de beräknar tiden för när ett möte skall börja efter solen. De första som kommer till Rikets sal börjar vanligtvis sjunga, och så sjunger man tills de flesta har kommit och mötet kan börja. Vi tränger oss in i en bänk gjord av en itusågad trädstam placerad på två bockar. Litteraturen förvaras i ett gammalt skåp, men där kan den inte ligga så länge, eftersom kackerlackor och termiter snart skulle förstöra papperet. Efter mötet inbjuder bröderna oss att ta en närmare titt på deras lokal. Väggarna är gjorda av små grenar som är hopflätade med lianer och sedan täckta av lera. Det vattentäta taket är gjort av flätat gräs.”

Jehova beskyddar sina tjänare

Under 1960-talet var det vanligt med strider och våld i landet. Många människor förlorade livet, däribland också några bland Jehovas folk. Det krävdes tro och mod av bröderna att församlas till möten, då man ibland felaktigt trodde att dessa var av politisk karaktär. I provinsen Équateur kom soldater till en Rikets sal, där bröderna hade ett möte. Soldaterna insåg snabbt att bröderna och systrarna var där för att tillbe Gud och inte i politiska syften. De gick därför sin väg och sade att de varken var emot religion eller Gud.

 Vid ett annat tillfälle, i Kisangani, blev Bernard Mayunga och några andra förkunnare gripna av rebeller som sökte efter lokala myndighetspersoner, som de planerade att avrätta. När Bernard tillfrågades om vilken stam han tillhörde, svarade han: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Rebelledaren, som blev förvånad över svaret, bad om en förklaring. Bernard vittnade då från Bibeln, och därefter förklarade rebelledaren: ”Om alla människor var som ni, skulle vi inte ha några krig.” Bernard släpptes tillsammans med andra vittnen som man hade gripit.

Äntligen lagligen erkända!

Fram till 1965 bestod Betel i Kongo av en lägenhet i centrala Kinshasa. Lägenheten var liten och trång. Antalet Rikets förkunnare närmade sig 4 000, och man behövde större lokaliteter. Efter ihärdigt sökande fick bröderna tag på ett hus som var bara sex år gammalt och som låg vid Avenue des Elephants 764 i Limete i Kinshasa. Det var en tvåvåningsbyggnad med fyra sovrum. Bröderna satte i gång att arbeta och byggde om det stora sällskapsrummet och matsalen på första våningen till ett kontor. De använde garaget som litteraturlager och för duplicering. År 1972 gjorde man en tillbyggnad.

I november 1965 tog Joseph-Désiré Mobutu makten genom en statskupp. Än en gång anhöll avdelningskontoret  om att verksamheten skulle bli lagligen erkänd, och den 9 juni 1966 undertecknade president Mobutu en förordning som beviljade det. Nu hade Jehovas folk samma rättigheter och förmåner som alla andra lagligen erkända samfund i Kongo. Det som bröderna hade arbetat för och bett om ända sedan 1932 hade till slut blivit verklighet. De var fria att predika offentligt, att hålla stora sammankomster och att äga egendom. Men den här friheten skulle vara endast i sex år.

Ett stort vittnesbörd avges genom sammankomster

Bröderna var så glada över att kunna organisera kretssammankomster under skydd av lagen! Den första omgången bestod av elva sammankomster med sammanlagt 11 214 närvarande och 465 som blev döpta.

Kyrkosamfunden på de platser där sammankomsterna hölls reagerade kraftigt. Prästerskapet hade kämpat hårt för att hindra att Jehovas vittnen blev lagligen erkända på detta fruktbärande distrikt, som de betraktade som sin domän. I Gandajika i provinsen Kasai protesterade de religiösa ledarna hos borgmästaren. Men eftersom borgmästaren inte lät sig skrämmas, skickade de ungdomar till sammankomstplatsen  för att störa mötet. Nu råkade det vara så att man visade en biblisk film vid sammankomsten, och många hade kommit för att se den. Snart började också bråkmakarna lugna ner sig och titta på filmen. Det de såg gjorde intryck på dem. Varje gång man bytte rulle ropade folkskaran som uppgick till flera tusen: ”Länge leve Jehovas vittnen!”

Jehovas vittnen hade nu tillåtelse att hålla stora sammankomster, men det krävdes mycket förberedelse innan de kunde göra det. De måste organisera framföranden av bibliska dramer, och för dessa krävdes det dräkter. De måste installera och sköta högtalarutrustning. Allt detta kunde de åstadkomma, eftersom de var ivriga både att hjälpa till och att lära.

Att färdas för att betjäna kretssammankomster

År 1964 fanns det tillräckligt många kretsar i Kongo för att bilda två områden. År 1969 bildades ett tredje i Kasai, och 1970 fanns det fyra områden. På grund av de dåliga vägarna var det ofta svårt för områdestillsyningsmän och andra att resa till krets- och områdessammankomster. För att belysa detta skall vi låta en områdestillsyningsman, William Smith, berätta om en resa till en kretssammankomst.

 ”På grund av häftiga regn hade vattnet i floderna stigit. Vi skulle resa till Kamina, där det var planerat att en kretssammankomst skulle hållas. För att komma dit måste vi resa över 30 mil. De häftiga regnen hade förvandlat vissa vägar till rena lervällingen, och på andra ställen var vägarna helt översvämmade. En dal hade blivit till en sjö. Bilar, lastbilar och statliga fordon stod parkerade överallt, medan människor väntade på att vattnet skulle sjunka undan. Många räknade med att bli upp till två veckor försenade.

Jag visste att bröderna ivrigt såg fram emot sammankomstprogrammet. Några kunde ha gått i dagar för att vara med. Jag frågade därför om det på något sätt gick att komma förbi dalen. Till min förvåning berättade man då för mig att Jehovas vittnen hade byggt en smal väg runt, men att de på grund av att marken var så lös inte tillät någon att använda den förrän områdestillsyningsmannen hade passerat på sin väg till Kamina.

Bröder från två byar hade arbetat en hel dag och en hel natt och in på följande dag för att hugga ut en ny vägsträcka, som gick förbi den sträcka av vägen som inte var framkomlig. Jag fann snart bröderna och beredde mig på att köra jeepen på den väg som de hade byggt. Det hade församlats rätt mycket folk för att se om jeepen kunde ta sig fram på vägen. Så besvikna vi blev när vi upptäckte att jeepen efter bara några meter på den nya vägen sjönk i den lösa marken!

Bröderna knuffade på, men jeepen rörde sig inte ur fläcken. De hade ansträngt sig så, och de såg så besvikna ut. De var dock fortfarande fast beslutna att få områdestillsyningsmannen till sammankomsten. Åskådarna, som trodde att den nya vägen var mer ett hinder än en hjälp,  återvände till sina fordon. Bröderna beslöt att försöka igen. Den här gången lastade de ur jeepens tunga last av litteratur, högtalarutrustning, en generator och annat. Bröderna grävde och sköt på och de snurrande hjulen började föra jeepen sakta framåt.

En timme senare firades den framgångsrika färden genom leran med glädjerop och med att man sjöng Rikets sånger. Bröderna hade lyckats med det som de som satt i sina fordon menade var omöjligt. Sammankomsten blev mycket lyckad tack vare brödernas hårda arbete. Jehova var med sitt folk och hjälpte dem att göra hans vilja.”

Ny politisk regim inför förändringar

Det var inte lätt att nå människor som bodde utspridda över tusentals kvadratkilometer av regnskog och savanner. Missionärerna predikade i de större städerna, men det var de inhemska bröderna och systrarna som tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag som började predika på landsbygden. Men många i byarna var analfabeter, vilket gjorde det svårt att bygga starka församlingar. Dessutom skulle politiska förändringar komma att påverka brödernas liv.

 År 1970 infördes ett politiskt enpartisystem. Partiet var känt som Mouvement Populaire de la Révolution, eller MPR. Dess politik gick ut på att återinföra traditionella värderingar, och detta inbegrep att ge städer och samhällen nya namn. Stanleyville hade redan blivit Kisangani, och Elisabethville blev Lubumbashi. År 1971 ändrade regeringen namnet på landet och dess största flod från Kongo till Zaire. Valutan ändrades från francs till zaires. Regeringen krävde också att människor skulle ändra sina namn – det som ansågs som kristna namn måste bytas ut mot äkta afrikanska namn. Slipsar förbjöds, eftersom de var förknippade med européer. Bröderna lydde respektfullt allt detta. (Matt. 22:21)

Enligt den politiska ideologin skulle alla som var födda i Kongo automatiskt bli aktiva medlemmar i MPR. För att få behålla sitt arbete, gå i skolan eller sälja på marknaden måste man ha ett politiskt kort. Dessutom förväntades man bära en partinål, i synnerhet om man gick in i en regeringsbyggnad. Detta var en svår tid för Jehovas folk. Bröder förlorade sina arbeten, och barn avstängdes från skolan.

Men en del regeringstjänstemän förstod Jehovas vittnens ståndpunkt. Inrikesministern frågade en broder som arbetade för honom varför han inte bar någon partinål. När brodern förklarade sina på Bibeln grundade skäl, sade ministern: ”Vi känner dig, och vi tänker inte ställa till problem för dig. Men ungdomsrörelsen kommer att göra det svårt för dig.”

President Mobutu själv lär, efter det att han fått många klagomål mot Jehovas vittnen, ha sagt vid ett möte med sina partimedlemmar: ”Om jag någon gång får problem, så inte kommer de från Jehovas vittnen. Kom ihåg vem som  förrådde Jesus. Det var Judas, en av hans lärjungar. Om någon kommer att förråda mig, kommer det att vara någon som äter tillsammans med mig.”

Betel utökas för att möta efterfrågan

Nathan H. Knorr, från huvudkontoret i Brooklyn, besökte Kongo i januari 1971. Under hans besök resonerade man om en utvidgning av Betelhemmet och kontorslokalerna. År 1970 fanns det närmare 14 000 förkunnare i 194 församlingar och över 200 isolerade grupper. På grund av att efterfrågan på litteratur hela tiden ökade i Kongo blev lagret på Betel för litet. Det blev stor glädje när broder Knorr meddelade att man skulle bygga till den nuvarande byggnaden! En arkitekt gjorde ritningar till en ny, modern tvåvåningsbyggnad, som var två gånger så stor som den dåvarande. Där skulle det finnas ett stort kontor, ett stort lager och fler bostadsrum.

I juni 1971 blev ritningarna godkända, och arbetet påbörjades. Don Ward skickades från Dahomey (nu Benin) för att leda arbetet. Många frivilliga från de 39 församlingarna i Kinshasa kom för att hjälpa till, och tillsammans fullbordade de projektet. All denna utvidgning på fältet och vid Betel gjorde kristenhetens kyrkosamfund än mer irriterade, som vi skall se.

1970-talet – en tid då det krävdes mod och försiktighet

I december 1971 stiftade regeringen en lag för att reglera alla de nya samfund och bönegrupper som bildades runt om i landet. Enligt denna nya lag var endast tre kyrkosamfund lagliga: den romersk-katolska kyrkan, de protestantiska kyrkorna och kimbanguistkyrkan, ett inhemskt samfund. År 1972 blev tre andra religioner också erkända:  islam, grekisk-ortodoxa kyrkan och judaismen. Många mindre samfund grupperade sig under den protestantiska klassificeringen.

Från 1971 till 1980 var det därför en period då man inte var lagligt erkänd eller då det rådde halvt om halvt förbud, något som i vissa avseenden begränsade Guds folks verksamhet. Även om Jehovas vittnen inte var officiellt erkända, hade man inte gett order om att utvisa missionärerna, och verksamheten på Betel stördes inte. Ett missionärshem i Kananga stängdes, men hemmen i Bukavu, Kisangani, Kolwezi och Lubumbashi stängdes inte. Nu kunde bröderna inte längre anordna stora områdessammankomster. Men på många håll församlades bröderna i sina Rikets salar. De höll små kretssammankomster i större Rikets salar. Mycket berodde på inställningen hos de lokala myndigheterna. På platser där motståndet var stort kunde bröderna räkna med att bli förföljda och gripna. Hundratals bröder fängslades. Där de lokala myndigheterna var gynnsamt inställda kunde bröderna obehindrat fortsätta sin religiösa verksamhet.

Trots restriktionerna fortsatte vittnena att frimodigt predika. En grupp på tre bröder och en syster gick till en marknad för att vittna. Två män kom fram och grep en av bröderna när han lämnade en bok till en intresserad. De förde honom till partihögkvarteret och lämnade honom i ett rum för att invänta att partichefen skulle komma. När partichefen kom in i rummet, höll brodern på att erbjuda en annan man, som också väntade, boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse?

”Sprider du din propaganda här?” frågade chefen.

Brodern svarade: ”Om någon frågade dig: ’Blev människan till genom evolution eller genom skapelse?’ hur skulle du då svara?”

 Chefen svarade inte. Han vände sig till de båda män som hade gripit brodern och sade: ”Låt honom gå. Han gör inget som är förbjudet.”

Brodern gick tillbaka till marknaden och fortsatte att vittna. När chefen senare råkade gå förbi, fick han syn på brodern. Han pekade då på honom och sade till sina kamrater: ”Det där är en modig man, inte sant?”

År 1974 blev avdelningskontorets tillsyningsman, Ernest Heuse, tvungen att återvända till Belgien på rekommendation av sina läkare. Ernest hade under någon tid lidit av emfysem, och täta anfall av malaria försämrade hans hälsa. Bröderna älskade familjen Heuse – de hade gjort mycket för verksamheten. De fortsatte att tjäna Jehova nitiskt  i Belgien. Ernest avled 1986, och hans hustru Hélène dog åtta år senare. Timothy A. Holmes, som hade tjänat som missionär sedan 1966, fick tillsynen över avdelningskontoret i Kinshasa.

1980 blir verket åter lagligen erkänt

Den 30 april 1980 undertecknade presidenten för republiken en förordning som gav Jehovas vittnens sammanslutning lagligt erkännande. Intresset för sanningen var större än någonsin: 90 226 var med vid Åminnelsen, och man ledde omkring 35 000 bibelstudier med intresserade personer. Och antalet förkunnare och pionjärer fortsatte att öka. Man behövde bättre lokaliteter för att effektivare kunna tillgodose behoven på fältet. Bröderna blev därför glada när den styrande kretsen godkände att man köpte en tomt som var två och en halv gånger så stor som den man redan hade. Men som vi skall se uppstod det problem.

 Under flera år hade bröderna inte kunnat anordna stora områdessammankomster. Men nu var de fria att göra det. Under 1980 höll man fem områdessammankomster med temat ”Guds kärlek”. Vissa vänner var tvungna att färdas långt. Många familjer gick över 40 mil för att vara med. Två pionjärer med särskilt uppdrag från en mycket isolerad region cyklade på två veckor över 70 mil genom djup sand och regnskog. Det kom också delegater från Kongo (Brazzaville), Burundi och Rwanda.

Under de följande åren behövde man anordna områdessammankomster på ännu fler platser. Det är sant att bröderna hade religionsfrihet, men de ekonomiska svårigheterna ökade. Många hade svårt att klara sig. Priserna steg, men det gjorde inte lönerna. Transportkostnaderna var så höga att de flesta bröder och systrar inte hade råd att åka några längre sträckor. Därför anordnade avdelningskontoret kärleksfullt fler sammankomster i närheten av där de flesta bröderna bodde.

Vägarna i Kongo kan vara väldigt svårframkomliga. Nedfallna träd, skadade broar, djup sand och lergropar är vanliga. Representanter från avdelningskontoret och deras hustrur har alltid visat en självuppoffrande anda, när de betjänat sammankomster. Men deras uppoffringar är små i jämförelse med de trogna inhemska brödernas och systrarnas, vilka ofta måste gå i dagar och sova under bar himmel. Det är fortfarande vanligt att bröder går mellan 5 och 15 mil för att vara med vid en områdessammankomst.

Nya missionärshem öppnas

I och med att verket blev lagligen erkänt 1980 kunde nya missionärer komma in i landet. År 1981 öppnades ett nytt missionärshem i Goma (i provinsen Kivu). Under  de följande två åren öppnades fler missionärshem i Likasi (i provinsen Katanga), Mbuji-Mayi (i provinsen Kasai), Kikwit (i provinsen Bandundu) och i hamnstaden Matadi (i västra Kongo). Missionärshem som hade stängts öppnades på nytt. År 1986 öppnades till sist ett missionärshem i Isiro (i provinsen Orientale), och då hade man sammanlagt elva missionärshem i landet. Dessa hem tjänade också som litteraturdepåer. Missionärerna utgjorde en förbindelselänk mellan avdelningskontoret och fältet. De inhemska bröderna och systrarna uppskattade den uppmuntran och övning de fick från dem. Tjänsteåret 1981 avslutades med ett nytt förkunnarrekord på 25 753 förkunnare. Utsikterna för tillväxt var goda.

Ingen fruktan för Kimbilikiti

Kimbilikiti är namnet på en stamande. Den här anden tillbes av regastammen, som bor långt inne i skogarna i östra delen av centrala Kongo. De lever mestadels av jakt, jordbruk och fiske. Men deras liv styrs av religiösa trosuppfattningar förknippade med Kimbilikiti. Den här sekten är omgiven av hemlighetsmakeri, och dess präster övar stort inflytande på dem som lever i fruktan för anden.

Eftersom Jehovas vittnen vet att Jehova är den ende sanne Guden, fruktar de inte Kimbilikiti. De är de enda  som inte gör som Kimbilikitiprästerna kräver, till exempel att offra getter och höns som prästerna själva skall äta.

I början av 1978 började medlemmar av den här sekten öppet förfölja Jehovas vittnen. De brände ner flera Rikets salar, jagade några av bröderna från deras hem och lade beslag på deras ägodelar. De använde också trolldom och häxkonster i ett fåfängt försök att skada bröderna. I augusti 1983 genomförde medlemmar av sekten så en ohygglig plan – de mördade brutalt åtta bröder nära byn Pangi.

Denna fruktansvärda händelse kom som en chock för församlingen, och i synnerhet för dem som hade förlorat  sin man eller far. Avdelningskontoret och bröder från trakten gav snabbt de drabbade familjerna både andlig och materiell hjälp.

Mördarna, som kände sig trygga i detta isolerade skogsområde, blev till slut gripna. Rättegången hölls i distriktsdomstolen i Kindu. De svarande försäkrade att det var anden Kimbilikiti som hade fått dem att mörda. Men åklagaren framhöll var den verkliga skulden låg. Han förklarade: ”Vissa [medlemmar av regastammen] som tidigare deltagit i Kimbilikitis riter och känner till hemligheterna är nu förbundna med Jehovas vittnen. Dessa har avslöjat hemligheterna, i synnerhet dem som har att göra med den obefintliga ande som kallas Kimbilikiti. De har följaktligen påvisat det meningslösa i att ge offergåvor till nämnda ande, som enligt Jehovas vittnen är ett stort bedrägeri som organiserats av de gamla män som leder ceremonierna.”

Därför befanns de svarande och inte anden Kimbilikiti vara de skyldiga. Målet överklagades till en högre domstol i Bukavu, men den vidhöll dödsdomen över mördarna. Allmänna åklagare varnade för följderna för eventuella framtida angrepp på Jehovas vittnen av anhängare till Kimbilikiti. *

Det har sedan dess inträffat andra incidenter, men medlemmar av sekten inser nu att de varken kan dölja sådant i skogen eller lita på att en obefintlig Kimbilikiti skall beskydda dem. Under tiden fortsätter Jehovas vittnen att troget hjälpa andra att göra sig fria från den här sekten. Jehova har kärleksfullt välsignat dessa ansträngningar. Det finns nu över 300 nitiska förkunnare i församlingarna i det här området. De älskar Jehova, och de fruktar inte Kimbilikiti.

 Verksamheten förbjuds

År 1985 blomstrade Rikets verk i Kongo. Man hade börjat bygga ett nytt Betel på den mark som hade köpts 1980. Omkring 60 utländska frivilliga arbetare var där för att hjälpa till. Vid tjänsteårets slut fanns det närmare 35 000 förkunnare på fältet och fler pionjärer än någonsin tidigare. Sextio missionärer predikade nitiskt på olika håll i landet. Resande tillsyningsmän övade församlingsäldste och pionjärer. Det fanns alla förutsättningar för en fantastisk tillväxt.

Men det var inte alla som var glada över Guds folks andliga och materiella välstånd. Prästerskapet sökte få politikerna att sätta stopp för vittnenas verksamhet. Den 12 mars 1986 undertecknade president Mobutu ett dekret som förbjöd Jehovas vittnens verksamhet. Följande dag meddelades förbudet i den statliga radion. En nyhetsuppläsare  sade: ”Nu kommer vi aldrig mer att behöva höra talas om Jehovas vittnen i ... [Kongo].” Hur fel skulle han inte visa sig ha!

Avdelningskontoret kallade in fyra av de missionärer som hade tjänat som områdestillsyningsmän och förordnade inhemska bröder att fortsätta i deras ställe. Eftersom missionärerna inte längre kunde predika öppet, var det som om de var satta i husarrest. Och de inhemska bröderna var ytterst försiktiga när de predikade. (Matt. 10:16) Många intresserade blev tyvärr rädda och slutade upp att studera. En del Rikets salar stängdes eller rentav förstördes. Andra konfiskerades av det politiska partiet. Bröderna kunde bara komma tillsammans i små grupper. De greps om natten i sina hem, och deras tillhörigheter stals.

I provinsen Équateur misshandlades många bröder och kastades i fängelse. En pionjär med särskilt uppdrag blev svårt misshandlad och fick sitta tre månader i fängelse. Allt detta på grund av meddelandet i radio. Hittills hade ingen formell lag stiftats som gav förbudet laga kraft. Bröderna överklagade förbudet kort efter tillkännagivandet, men de fick inget svar. I juni 1986 höll landets president så ett offentligt tal där han fördömde vittnena och sade att de var opatriotiska och att de inte respekterade myndighet.

Så snabbt saker och ting hade förändrats! En grupp människor som tidigare varit respekterade var plötsligt inte det längre. Byggandet av avdelningskontoret upphörde,  och den byggplats där det tidigare hade varit glädje, liv och rörelse blev plötsligt tyst. De utländska frivilliga arbetarna måste lämna landet, och maskiner och annan utrustning såldes. Omkring 20 inhemska bröder stannade kvar för att vakta tomten.

Som en blixt från klar himmel kom så den 26 juni 1986 ett brev från chefen för säkerheten, där det stod att alla missionärer måste lämna landet. Det här förbudet skilde sig mycket från förbudet 1972, då missionärerna hade kunnat stanna kvar i landet. Det var tråkigt att se hur litteraturavdelningen fylldes av missionärernas tillhörigheter när de packade för att ge sig av. Under juli månad reste 23 missionärer till andra länder, och de som var på semester i andra länder kom aldrig tillbaka. Nu började ytterligare en tid av luttring i Kongo.

 Omorganisation till underjordisk verksamhet

Om motståndarna hade trott att de skulle kunna slå ner modet på eller få bort Jehovas folk, så hade de misstagit sig. De kände inte till Jehovas heliga andes kraft och Guds folks beslutsamhet. Några få erfarna missionärer lyckades stanna kvar i landet. Personal från avdelningskontoret fortsatte att ha tillsyn över verksamheten från flera privata hem. Bröderna ledde pionjärskolan i olika hem i landet.

Det rådde ingen brist på andlig föda. Bröderna fortsatte att trycka och sprida biblisk litteratur. Avdelningskontoret skickade ut dispositioner för programmet vid områdes- och kretssammankomster till församlingarna, där man framförde stoffet i form av tal. Under kretstillsyningsmännens besök i församlingarna spelade de upp inspelningar på de lokala språken av sammankomstdramer. Detta gjordes varje år från 1986 tills förbudet hävdes. Allt detta innebar mycket arbete, men det var till stor hjälp för vännerna.

Äldstebröder kontaktade också regeringsmyndigheter för att förklara att vi var politiskt neutrala och försöka klargöra att detta att vara neutral inte är detsamma som att vara samhällsomstörtande. På det här sättet blev Jehovas namn och vilja kända för alla, även för de högsta myndigheterna i landet. Jehovas tjänare framstod som ett unikt folk – strikt neutrala men fridsamma och inte några samhällsomstörtare.

Först en minskning och sedan en ökning av antalet förkunnare

Rapporten för tjänsten 1987 visade en tillbakagång på sex procent av antalet förkunnare. Några hade blivit rädda och ville inte vara förbundna med en förbjuden organisation. Det utbröt hätsk förföljelse i flera regioner.

 Men ibland hade motståndet motsatt effekt. Här är ett exempel: En hövding anordnade ett särskilt möte för att tala emot Jehovas vittnen. Han höll upp ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser och uppmanade människor att gripa dem som spred den boken. De svarade att de ville undersöka boken, så att de kunde känna igen den. Han gick med på det, och de tyckte om det de såg. Några bad sedan att få exemplar av boken av en pionjär med särskilt uppdrag som bodde i en annan by. Pionjären berättar: ”Jag kunde sätta i gång tio bibelstudier. Jag hade aldrig predikat i hövdingens by. Om han inte hade talat emot oss, kanske dessa människor aldrig hade fått tillfälle att lära känna sanningen!”

Bröderna anpassade sig till de nya förhållandena. Även om de var begränsade på många sätt, så var de ”inte så hårt pressade” att de inte kunde ”röra” sig. (2 Kor. 4:8) Under tjänsteåret 1988 ökade antalet förkunnare med sju procent. Man ledde omkring 60 000 bibelstudier. Bröder från avdelningen Tjänst på fältet vid Betel besökte större städer för att ge uppmuntran och sammanträffa med äldste och resande tillsyningsmän. Avdelningskontoret fortsatte också att ha tillsyn över grannlandet Kongo (Brazzaville), där verksamheten också var förbjuden, samt över Burundi.

En broder som arbetade som rektor på en skola i Kolwezi vägrade att avlägga en politisk ed. Han blev därför svårt misshandlad och därefter skickad till Lubumbashi, där hans motståndare trodde att han skulle bli dödad. Brodern förklarade där lugnt skälet till sin neutrala ståndpunkt. Han frikändes och skickades tillbaka till Kolwezi. Och de som hade misshandlat honom var tvungna att be om ursäkt! Han fick åter arbeta som lärare och förordnades till inspektör!

 Under oktober 1988 konfiskerade lokala hövdingar tomten där Betel byggdes i Kinshasa och även tonvis med biblisk litteratur. Soldater stal regelbundet kartongvis med böcker och biblar, som de sedan sålde på de lokala marknaderna. Människor köpte litteraturen, och detta gav vännerna rika tillfällen att sätta i gång bibelstudier. *

År 1989 fanns det, trots förbudet, 40 707 Jehovas vittnen i landet. Deras religiösa fiender var rasande. Den dåvarande justitieministern, en känd anhängare till katolska kyrkan, skickade då ut ett brev till alla allmänna åklagare i Kongo där han gav uttryck åt sin förfäran över Jehovas folks fortsatta verksamhet. Han uppmanade till att man skulle åtala Jehovas vittnen och stänga deras Rikets salar. I ett tal till religiösa ledare beskrev han senare Jehovas vittnen som ”riktiga demoner”. Detta utlöste en del förföljelse i ministerns hemprovins, Bandundu.

Barn skickas i fängelse

Under den här tiden greps en del av Jehovas vittnens barn i skolan för att de vägrade att delta i vissa politiska ceremonier. En pappa greps också och kastades i fängelse tillsammans med sina två unga söner. Fångvaktarna fick instruktioner om att inte ge dem någon mat. En fångvaktare frågade förbryllat: ”I det här fängelset har vi både mördare och tjuvar, och dem ger vi mat. Varför skall inte den här mannen och hans båda söner få någon mat?” När fångvaktaren inte fick något vettigt svar, gav han dem själv  mat. Pojkarna fick sitta elva dagar i fängelse, och deras pappa, en pionjär med särskilt uppdrag, fick sitta sju dagar. Den här provsättningen gjorde dem inte på något sätt missmodiga.

I Kikwit greps en man som inte var ett Jehovas vittne efter det att hans hustru, som var ett vittne, och två döttrar satts i fängelse. När fängelseledningen upptäckte att han inte delade sin hustrus tro, befallde man honom att lämna fängelset. Han vägrade att gå och sade att han inte tänkte lämna kvar sin hustru och sina barn. När han till slut släpptes tillsammans med sin familj, började han studera Bibeln och blev döpt. Han tjänar nu som församlingsäldste.

Oro i landet

I september 1991 gjorde militären revolt i Kinshasa, vilket följdes av allmän plundring. Detta ledde till att det blev mycket ont om mat och bränsle och även till massarbetslöshet och kraftigt stigande priser. Jehovas vittnens avdelningskontor i Sydafrika och i Frankrike skickade hjälpsändningar.

Avdelningskontoret i Kongo kämpade med att klara av problemen i det egna landet, men man tog dessutom hand om flyktingar från grannländerna Angola och Sudan. I nordöstra Kongo besökte Zekaria Belemo, som då var resande tillsyningsman, en grupp bröder som flytt från Sudan. På sin begränsade engelska talade han till gruppen, och hans tal översattes till arabiska. Zekaria undrade hur mycket de egentligen kunde förstå av hans tal. Omkring fem år senare kom två unga män, som var på besök på Betel, fram till honom och frågade: ”Kommer du ihåg oss? Vi var bland dem som lyssnade till ditt tal i flyktinglägret. Vi berördes av den uppmuntran du gav och började studera Bibeln.”  Längre fram överlämnade dessa två unga män sitt liv åt Jehova.

Etniska konflikter var ett annat stort pågående problem i landet. Många från Kasai hade flyttat söderut till Katanga. Men 1992 och 1993 jagades de ut ur Katanga. De flesta av dessa från Kasai måste lämna sina arbeten, ägodelar och hem. De flydde för sitt liv till flyktingläger eller andra platser där de kunde bo tillsammans och på så sätt känna sig tryggare. Över 100 000 återvände till sina hem i Kasai. Bland dessa var omkring 4 000 Jehovas vittnen. Även om de bröder som bodde i närheten själva var fattiga och det var ont om mat, så gjorde de allt de kunde för att hjälpa till. En församling, som låg utefter huvudvägen norrut från Katanga, skickade ut bröder för att möta varje lastbil som kom förbi för att se om det fanns några vittnen bland passagerarna. När man fann några bröder fick dessa den hjälp de behövde.

 Avdelningskontoret i Sydafrika skickade flera lastbilslaster med mat och medicin, som skulle delas ut till de bröder som väntade i olika flyktingläger. Dessa hjälpsändningar räddade liv. Den styrande kretsen gav också bröderna i Kinshasa anvisningar om att köpa mat, medicin, hackor och spadar för att familjer skulle kunna återvända till Kasai och odla sin mark.

Andra tecken på förändringar

Ett tal av presidenten och en presskonferens den 24 april 1990 signalerade att den officiella hållningen till Jehovas vittnen hade förändrats markant. Under presskonferensen med både inhemska och utländska journalister närvarande försäkrade presidenten att regeringen försvarade alla grundläggande friheter, däribland tryckfrihet och religionsfrihet. Detta öppnade vägen för bröderna att predika och församlas mer öppet. De som hade suttit fängslade släpptes.

Minns du den nyhetsuppläsare som i radio 1986 så tvärsäkert meddelade att Jehovas vittnen aldrig mer skulle komma att höras i Kongo? Hans förutsägelse visade sig inte vara sann. När förbudet började 1986 fanns det 34 207 förkunnare i Kongo, men vid slutet av tjänsteåret 1990 fanns det 50 677, och 156 590 personer var närvarande vid Åminnelsen. Majskornen i säcken med afrikansk majs hade blivit många, och detta trots motstånd, förtal, förföljelse och religiösa och politiska ledares vrede. År 1997, när president Mobutus regim störtades, var det nyhetsuppläsaren och inte Jehovas vittnen som måste fly ut ur landet.

Återigen frihet

Presidentens dekret från 1986 hade förbjudit all Jehovas vittnens verksamhet och upplöst deras juridiska organ. Men den 8 januari 1993 fattade Högsta domstolen i Zaire  (Kongo) ett beslut i fallet Jehovas vittnen mot Republiken Zaire. Domstolens utslag var att presidentens dekret var oberättigat, och det upphävdes därför. Detta skänkte vännerna stor glädje!

Högsta domstolens beslut orsakade rätt stor uppståndelse, eftersom domstolen hade tillämpat en ny, temporär grundlag, som var oacceptabel för presidenten och dem som stödde honom. Andra betraktade beslutet som ett precedensfall. Jehovas vittnen hamnade mitt i den här dispyten, men det blev ett fantastiskt vittnesbörd till ära för Jehovas namn! Det här historiska fallet kommenterades i många tidningsartiklar. Sedan meddelade justitiedepartementet guvernörerna i de olika provinserna att Jehovas vittnen återigen hade laglig rätt att bedriva sin religiösa verksamhet. Vilken seger för Jehovas folk och sann tillbedjan!

 Svårt med frakter inom Kongo

Kongo är ett stort land som på alla sidor är omgivet av andra länder, förutom vid en liten kuststräcka i väster. De flesta större sändningar med båt kommer till hamnen i Matadi. Det finns en enkelspårig järnväg och en väg med beläggning mellan Matadi och huvudstaden, en sträcka på cirka 30 mil.

Avdelningskontor i Europa skickade några fyrhjulsdrivna lastbilar till avdelningskontoret i Kongo, och dessa har varit till stor hjälp när det gällt frakter av olika slag och i samband med byggen. Sedan 1999 har Betel haft en depå i Matadi. Detta har visat sig bra, då litteraturen kan lastas av direkt från båtarna och förvaras i depån tills det kommer en lastbil från avdelningskontoret och kör den till Kinshasa.

På 1980-talet gick det fortfarande att resa tvärs över landet från Kinshasa till Lubumbashi och stanna till vid depåerna vid missionärshemmen i Kananga och Mbuji-Mayi. Medan flyget från Kinshasa till Lubumbashi tog två timmar, behövde en fullastad lastbil två veckor för att göra den resan! Men under årens lopp har vägarna blivit allt sämre,  tills de till slut har blivit helt oframkomliga. Det finns hundratals mil av farbara floder, men de båtar som går från Kinshasa och in i landet är inte driftsäkra. Förutom dessa svårigheter råder det fortsatt politisk oro i vissa trakter, något som ytterligare begränsar den radie runt Kinshasa som fordonen från Betel kan nå. Bästa sättet att frakta litteratur från avdelningskontoret till avlägsna orter är med flyg.

Andra avdelningskontor har hjälpt till med att förse bröderna med litteratur. Avdelningskontoret i Kamerun kör litteratur med lastbil genom Centralafrikanska republiken till norra Kongo. Avdelningskontoren i Rwanda och Kenya hjälper till att betjäna de östra delarna av landet. Församlingar i vissa områden i söder får litteratur från Sydafrika och Zambia.

Skolan för förordnade tjänare – en välsignelse för fältet

År 1995 anordnades den första klassen av Skolan för förordnade tjänare i Kinshasa. I april 2003 hade över 400 bröder fått utbildning i 16 klasser. Fem av eleverna har blivit områdestillsyningsmän, och över 60 tjänar i kretstjänsten. Femtio andra har förordnats som pionjärer med särskilt uppdrag. Dessa bröder visar sig vara en verklig tillgång genom att de ökar entusiasmen för predikoarbetet.

För vissa var det inte så lätt att vara med vid skolan. När Georges Mutombo fick ett brev med en inbjudan till skolan, bodde han i en del av landet som kontrollerades av regeringsfientliga styrkor. Han måste först cykla 40 mil till Kamina för att därifrån ta flyget till Kinshasa, där skolan skulle hållas. Under sin resa måste han uthärda tre dagar med ihållande regn och passera genom 16 militära vägspärrar. Han cyklade också genom ett område med stor  brottslighet. Vid ett tillfälle förföljdes han av ett gäng banditer på cykel. Jakten slutade när gängledaren fick punktering på sin cykel. Uppenbarligen var det Georges yttre som fick dem att förstå att han var ett vittne. De ropade att de inte skulle förfölja honom längre, eftersom de kunde se att hans Gud, Jehova, var med honom.

Man bygger för att klara av den teokratiska tillväxten

Sedan 1965 hade avdelningskontoret legat vid Avenue des Elephants 764 i Limete i Kinshasa. År 1991 köpte man  så en tomt i stadens industriområde. I de tre stora byggnader som fanns på den här tomten hade det tidigare funnits en textilfirma, och efter det användes de som verkstäder. Bröderna renoverade byggnaderna för att avdelningskontorets verksamhet skulle kunna vara på ett och samma ställe. Politisk osäkerhet och instabilitet fördröjde projektet, men 1993 började arbetet på avdelningskontorets nya anläggning i och med att internationella tjänare anlände. I april 1996 flyttade så avdelningskontorets personal från Avenue des Elephants till den nya anläggningen. Efter det sade en Beteläldste: ”Att nu återigen få se familjen församlad på ett och samma ställe påminner oss om hur det var för tio år sedan då vårt arbete blev förbjudet. Vi tackar innerligt Jehova Gud och hans synliga organisation för dessa vackra byggnader.” I oktober 1996 nådde man 100 000 förkunnare, det högsta antalet dittills. Bröderna var hänförda över utsikterna till ytterligare tillväxt.

Missionärer kommer för att hjälpa till

Under 1990-talet gick det återigen att ta in missionärer i landet, vilka kunde förena sig med de sju missionärer som hade lyckats stanna kvar under åren av förbud. I juli 1995 skickades Sébastien Johnson och hans hustru, Gisela, från Senegal till Kongo. Det skulle komma fler missionärer. Några kom från USA efter att ha gått igenom Gilead, medan andra kom från Belgien, England och Frankrike. I mars 1998 kom Christian och Juliette Belotti från Franska  Guyana. I januari 1999 kom Peter Wilhjelm och hans hustru, Anna-Lise, från Senegal. Senare kom fler missionärer från Kamerun, Mali och Senegal.

I december 1999 öppnades så ett nytt missionärshem i en villaförort till Kinshasa. Tolv missionärer bor i det här hemmet. I Lubumbashi har det funnits ett missionärshem ända sedan 1965. Ett andra hem öppnades där 2003. För närvarande tjänar fyra gifta par i det hemmet. Ett nytt missionärshem upprättades i maj 2002 i Goma, i östra delen av landet, och fyra missionärer har skickats dit. Missionärerna fortsätter att vara en välsignelse på detta vidsträckta och produktiva fält.

Kristen neutralitet under krig

Flertalet av dessa missionärer kom under en tid av våldsamma förändringar i landet. I oktober 1996 bröt det ut krig i den östra delen av landet, och detta spred sig snabbt till andra delar. Syftet med detta krig var att störta president Mobutu. Den 17 maj 1997 tågade så Laurent-Désiré Kabilas trupper in i Kinshasa, och han blev president.

Medan människor runt om i världen fick se fasansfulla bilder på TV av utblottade flyktingar plågade av hunger och sjukdom, så fortsatte Jehovas folk att förkunna Bibelns hoppfulla och trösterika budskap. Tyvärr dog tusentals människor under kriget, däribland omkring 50 vittnen. I krigets spår följde kolera och andra sjukdomar, som också skördade många liv.

På grund av kriget har flertalet människor inte några ID-kort. Detta medför problem för vänner som är ute på predikokampanjer. Det är många militära vägspärrar längs vägarna. Då förkunnarna i en församling inte hade några ID-kort, föreslog en äldste att de i stället skulle visa  kortet ”Medicinskt dokument/Ansvarsbefrielse”, vilket de gjorde. Vid en vägspärr sade soldaterna till dem: ”Det är inte detta vi vill se. Vi vill se varje medborgares nationella ID-kort!”

Bröderna svarade: ”Detta är det kort som visar att vi är Jehovas vittnen.” Soldaterna lät dem passera.

I Kisangani blev fyra unga bröder fängslade av utländska legosoldater som kämpade för regeringsstyrkorna. Bröderna hade falskeligen anklagats för att ge fienden upplysningar. Varje morgon valde legosoldaterna ut tio fångar, körde ut dem i bushen och dödade dem. En morgon valde de ut två av bröderna tillsammans med åtta andra fångar och körde i väg med dem. Lastbilen stannade då det låg ett lik på vägen. Legosoldaterna befallde de båda bröderna att gräva ner det. När bröderna var klara med detta väntade de på att lastbilen, som hade fortsatt utan dem, skulle komma tillbaka. Trots att de hade kunnat fly valde de att stanna, eftersom de inte ville riskera livet på sina två kamrater som var kvar i fängelset. Lastbilen återvände utan de  åtta fångarna, som hade skjutits. I fängelset blev alla häpna över att se de båda bröderna komma tillbaka levande. Kort därefter sprängdes dörren till fängelset upp, när motståndarsidans styrkor tog över staden. Legosoldaterna flydde och bröderna befriades.

Avdelningskontor i Europa ger hjälp under svåra tider

Stora delar av Kongo har upplevt krig sedan 1996, och många människor har tvingats på flykt. Flera tusen bröder och systrar flydde från Kongo till flyktingläger i Tanzania och Zambia. Allteftersom mer av Kongo kom att kontrolleras av rebellstyrkor, blev det svårare för avdelningskontoret att hålla kontakt med och sörja för bröderna i ockuperade områden. Det bildades hjälpkommittéer i de större städerna  för att fördela den materiella hjälpen. Betelfamiljen visade en villig och självuppoffrande anda genom att arbeta till långt fram på natten för att hjälpa till med distribueringen av hjälpsändningar. Med flyg skickade Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike och Schweiz tonvis med mat, kläder och medicin samt 18 500 par skor och 1 000 filtar. Hjälparbetet  fortsätter. Mycket av lidandet lindras. Jehovas vittnen och andra får hjälp.

I oktober 1998 publicerades en artikel i en tidning i Kinshasa. Där hette det: ”Kristna församlingar av Jehovas vittnen i olika europeiska länder har tillsammans samlat in över 400 ton förnödenheter till Kongo (Kinshasa) och Kongo (Brazzaville). Genom samarbete av frivilliga från England, Frankrike och Schweiz har man redan skickat 37 ton ris, mjölkpulver, bönor och vitaminkex med flyg från Ostend i Belgien till Jehovas vittnens nationella huvudkontor i Kinshasa. Ännu ett plan ... skall komma ... med 38 ton mat.

 Det är värt att lägga märke till att Jehovas vittnen alltsedan folkmordet i Rwanda har kommit till flyktingars undsättning i Östafrika. ... Jehovas vittnens talesman förklarade att dessa frivilliga gåvor, som uppgår till över 200 ton mat och medicin, bidrog till att bekämpa koleraepidemin. Den gången bildade Jehovas vittnen från Frankrike och Belgien flera team för att hjälpa flyktingar i läger. Han nämnde också de hjälpsändningar som Jehovas vittnen hade skickat till de nödlidande i Östeuropa och Bosnien.”

Krig hindrar inte andliga framsteg

I september 1998 anföll rebeller Ndjili, en förort till Kinshasa. Under det kaos som uppstod sökte en grupp bröder skydd i ett hus där en kretstillsyningsman uppehöll sig.  Kretstillsyningsmannen bad en bön för gruppen och läste sedan Jesaja 28:16 för dem, som lyder: ”Ingen som utövar tro kommer att gripas av panik.” Han uppmanade alla att förbli lugna och förlita sig på Jehova för att få vägledning.

 Några föreslog att man skulle ta sig över bron för att komma ut ur Ndjili, medan andra föreslog att man skulle gå längs järnvägen. Till slut beslöt bröderna att de skulle stanna där de var. Tre dagar senare fick regeringstrupper åter kontroll över området. Bröderna fick då veta att om de hade tagit någon av de vägar som de hade funderat på, så skulle de ha hamnat mitt i stridigheterna.

En broder från församlingen Museka Kipuzi i Katanga sålde fisk till några soldater. Efter ett samtal beskyllde en av soldaterna honom för att vara spion för motståndarnas parti. Han bands, misshandlades svårt och fördes sedan till det militära högkvarteret för regionen. Det var kväll när han kom fram. Soldaterna krävde då att han skulle dansa för dem. Brodern svarade: ”Hur skulle ni kunna ha någon glädje av att jag dansar, när det är mörkt?”

”Du kan sjunga i stället”, sade de. Av hela sitt hjärta sjöng brodern då ”Kasta din börda på Jehova”. Soldaterna blev rörda av orden och bad brodern sjunga sången en gång till, vilket han gjorde. En av soldaterna bad honom nu sjunga en annan sång. Den här gången sjöng han ”Vi tackar dig, Jehova” på kiluba, sitt modersmål. När han hade slutat lät soldaterna honom inte längre vara bunden. Följande morgon förde de brodern tillbaka till staden och gjorde lite efterfrågningar i hans grannskap för att förvissa sig om att han inte var spion. Innan soldaterna for sin väg sade de: ”Det var nära att du hade dött, men nu kommer du inte att  dö. Din religion har räddat ditt liv! Vi blev mycket imponerade av orden i de sånger du sjöng. Sluta inte upp att tjäna din Gud!”

Byggandet av Rikets salar ger ära åt Jehova

På senare år har Jehovas vittnens styrande krets satsat mycket för att bröderna i länder där man har ont om pengar skall få hjälp med att bygga Rikets salar. Bröderna i Kongo välkomnade denna utveckling, eftersom de var i trängande behov av Rikets salar. I Kinshasa fanns det till exempel 298 församlingar men inte ens 20 lämpliga salar. Det behövdes hundratals Rikets salar i landet. I april 1999 kom man i gång med att bygga Rikets salar i Kinshasa. Senare fortsatte man i de andra provinserna i Kongo. I början av 2003 hade man byggt 175 Rikets salar i de båda republikerna Kongo.

En man som hade haft kontakt med sanningen sedan 1950-talet blev mycket imponerad när han såg hur man byggde en Rikets sal mitt emot hans hus. Han sade: ”Jag har aldrig tagit Jehovas vittnen på allvar. Nu kan jag se resultatet av deras insatser. De har byggt en Rikets sal intill min brors hus, och nu har de byggt en mitt emot mitt hus. Det ser ut som om jag är förföljd av Jehovas vittnen!” Den här mannen tackade ja till att komma till åminnelsen av Kristi död och överlämnandet av denna nya Rikets sal. Han är nu regelbundet med vid mötena.

Tre församlingar i Matete höll sina möten i en förfallen byggnad, som de hade köpt 1994. Eftersom bröderna inte hade några pengar till att reparera huset, fick det vara i det skicket i sex år. Tvärs över gatan låg en stor kyrka. När kyrkan byggdes, sade predikanten att Jehovas vittnen snart skulle försvinna. Grannarna hånade bröderna  därför att de inte hade någon fin mötesplats. Några fortsatte att håna även när församlingen började göra byggnadsblock som en förberedelse till byggandet av en ny Rikets sal. De blev verkligen förvånade när de fick se resultatet! Nu säger de att Jehovas vittnen har den finaste byggnaden i området. En granne som aldrig hade velat tala med vittnena blev imponerad av vad bröderna och systrarna hade åstadkommit. Hon kom till byggplatsen och lovade att lyssna nästa gång vittnena kom på besök.

På en byggplats kom en kvinna fram till en syster som lagade mat till arbetarna. Kvinnan frågade: ”Bygger ni en kyrka?”

”Vi bygger en Rikets sal”, svarade systern.

Kvinnan sade: ”Den här byggnaden kommer att bli precis sådan som ni är. Ni är alltid rena och prydliga. Er kyrka kommer att likna er!”

 Justeringar i avdelningskontorets administration

För att sörja för behoven på fältet blev det nödvändigt att organisera om avdelningskontorets kommitté. I maj 1996 gjorde den styrande kretsen vissa justeringar. Den 20 maj 1996 förordnades Sébastien Johnson till samordnare för avdelningskontorets kommitté. Han och Peter Ludwig, som hade blivit medlem av kommittén två månader tidigare, bildade en förminskad kommitté som tog hand om tillsynen av verksamheten. Under de följande åren förordnades fler: David Nawej, Christian Belotti, Benjamin Bandiwila, Peter Wilhjelm, Robert Elongo, Delphin Kavusa och Uno Nilsson. Av hälsoskäl måste Peter Ludwig och hans hustru, Petra, återvända till Tyskland, där de nu tjänar vid avdelningskontoret.

Bröderna i avdelningskontorets kommitté arbetar hårt för att ge teokratisk vägledning i landet. Det har också kommit bröder och systrar från Nordamerika, Europa och Japan för att tjäna som internationella tjänare, beteliter i utlandstjänst  och missionärer. Under tjänsteåret 2003 växte Betelfamiljen i Kinshasa till över 250 medlemmar. Medelåldern var 34 år.

Mycket arbete återstår

En forntida profet skrev: ”Välsignad är den kraftfulle man som sätter sin förtröstan till Jehova och vars tillförsikt Jehova har blivit.” (Jer. 17:7) Trots fortsatta strider i flera områden i Kongo fortsätter bröderna och systrarna att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike för andra. Även om inbördeskriget hindrar avdelningskontoret från att ge andlig hjälp i hela landet, så var det uppmuntrande att se att antalet förkunnare nådde 122 857, det högsta antalet någonsin.

I den här skildringen har vi berättat erfarenheter om trogna tjänare i Kongo. Det är omöjligt att nämna alla bröder och systrar som har varit med om att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna i Kongo. Men alla kan vara övertygade om att Jehova värdesätter deras ansträngningar. Så här skrev aposteln Paulus till medkristna: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem.” (Hebr. 6:10)

Det återstår fortfarande ett enormt arbete. Det finns distrikt där det ännu inte har predikats. Rikets salar behöver byggas. Avdelningskontoret behöver byggas ut. Men när vi ser tillbaka på över 50 år av teokratisk verksamhet i Kongo, instämmer vi i vad den där brodern sade 1952: ”Vi är som majskornen i en säck med afrikansk majs. Det spelar ingen roll var man låter oss falla, en här och en där, för så småningom kommer regnet, och vi blir många.” Vi väntar med spänning på att se i vilken utsträckning vår himmelske Fader, Jehova Gud, skall få Rikets säd att växa. (1 Kor. 3:6)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 229]

”Nu kommer vi aldrig mer att behöva höra talas om Jehovas vittnen i ... [Kongo]”

[Infälld text på sidan 249]

”Det var nära att du hade dött, men nu kommer du inte att dö. Din religion har räddat ditt liv!”

 [Ruta på sidan 168]

En presentation av Kongo (Kinshasa)

Landet: Demokratiska republiken Kongo, som ligger vid ekvatorn, är mer än sex gånger så stort som grannlandet Kongo (Brazzaville). Större delen av norra Kongo är täckt av tropisk regnskog, som är så tät att solens strålar sällan når ner till markytan. I östra delen av landet finns det berg och aktiva vulkaner. I väster når Kongo ut till Atlanten med en nära fyra mil lång kust.

Befolkning: Kongos 55 miljoner invånare representerar över 200 afrikanska etniska grupper. 50 procent av befolkningen bekänner sig vara katoliker, 20 procent protestanter, 10 procent kimbanguister och 10 procent muslimer.

Språk: Det talas många språk. Det officiella språket är franska, men de främsta afrikanska språken är lingala, kingwana, swahili, kikongo och tshiluba.

Näringsliv: Kongo har stora naturtillgångar – olja, diamanter, guld, silver och uran – men strider har på senare tid gjort att exporten kraftigt har minskat och utlandsskulden ökat. På landsbygden odlar de flesta familjer sin egen mat, till exempel kassava, majs och ris.

Djurliv: Det finns gott om vilda djur. I skogsområdena finns det mycket babianer, gorillor och markattor. I mer öppen terräng finns antiloper, leoparder, lejon, noshörningar och sebror, och i floderna finns krokodiler och flodhästar.

 [Ruta/Bild på sidorna 173, 174]

Han sökte efter sanningen och fann den

Henry Kanama tillhörde den evangeliska kyrkan i Luena men kom att inse att den kyrkan inte hade sanningen. Han gick ofta upp i bergen för att be och meditera. Där träffade han på en grupp som påstod sig tala med osynliga andar. Medlemmar av den här gruppen berättade för Henry att de trodde att Gud var långt borta, men de visste inte var.

Henry började söka efter den sanne Guden. Så småningom träffade han en man som gav honom ett exemplar av tidskriften Vakna! på franska. Det dröjde inte länge förrän Henry insåg att detta var sanningen från Bibeln. Det var detta som han hade sökt! Han skrev till den adress till Jehovas vittnen som han fann i tidskriften, och snart kunde han studera Bibeln per korrespondens. Till slut skrev Henry och hans hustru, Elisabeth, och några av deras vänner och frågade hur de kunde få bli döpta. I svaret de fick blev de hänvisade till avdelningskontor i grannländerna. Men de flesta av dessa låg långt borta.

Den lilla gruppen som bestod av Henry och Elisabeth och Hyppolite Banza och hans hustru, Julienne, beslöt sig för att fara till Nordrhodesia. Alla insåg att detta innebar att de måste lära sig cibemba för att fördjupa sin kunskap om sanningen. De beräknade kostnaden och flyttade. Efter sex månader där blev de döpta 1956.

Samma år återvände de till Kongo, där de nitiskt förkunnade de goda nyheterna för andra. År 1961 blev Henry och några av hans kamrater gripna och fängslade. De anklagades för att vara Kitawalaanhängare som hade dödat en hövding som i sin tur hade anstiftat mordet på en annan hövding. Det fanns naturligtvis inga bevis för detta, och de blev senare frisläppta.

Henry och Elisabeth började sedan i pionjärtjänsten. De blev så småningom pionjärer med särskilt uppdrag och tjänade längre fram i kretstjänsten. Henry dog 1991, men Elisabeth tjänar fortfarande som reguljär pionjär. En av deras söner, Ilunga, är i kretstjänsten.

 [Ruta/Bilder på sidan 178]

Albert Luyinu – ett troget vittne

Albert kom i kontakt med sanningen 1951 genom en arbetskamrat, Simon Mampouya, från Kongo (Brazzaville). Albert var den förste kongoles som blev tandläkare, och den sociala ställning som detta medförde gjorde det inte lätt för honom att ta ställning för sanningen. Han och hans hustru blev döpta efter firandet av Åminnelsen 1954. På grund av att verket då var förbjudet fick dopet ske under natten.

Mellan åren 1958 och 1996 tjänade Albert som juridisk representant för Jehovas vittnens lokalt inregistrerade sammanslutning. Han erinrar sig hur han fick tolka ett bröllopstal som broder Heuse höll inför en åhörarskara på 1 800. Först handlade talet om en kristen hustrus förpliktelser. Albert erinrar sig hur han kände sig så reslig och stolt, när han tittade på sin hustru och de andra systrarna som var närvarande. Men när han sedan fick höra vilka förpliktelser som en kristen äkta man har, kände han sig liten och obetydlig. Vid slutet av talet kände han sig ännu mindre.

[Bild]

Albert och Emilie Luyinu

 [Ruta/Bild på sidorna 191–193]

Intervju med Pontien Mukanga

Född: 1929

Döpt: 1955

Bakgrund: Tjänade som den förste kretstillsyningsmannen i Kongo.

År 1955 gick jag till sjukhuset, för jag hade tandvärk. Tandläkaren, Albert Luyinu, behandlade mig och visade mig sedan Uppenbarelseboken 21:3, 4, där det står att det skall komma en tid då det inte längre skall finnas någon smärta. Jag gav honom min adress, och han besökte mig samma kväll. Jag gjorde snabbt andliga framsteg och blev döpt samma år.

År 1960 förordnades jag som kretstillsyningsman för hela Kongo. Kretstjänsten var inte lätt. Jag fick färdas i dagar, ibland till och med i veckor, på usla vägar och under stekande sol på flaket till tungt lastade lastbilar. Under natten plågades jag av moskiter. Det hände ofta att en lastbil som jag hade fått skjuts av gick sönder, och jag blev tvungen att vänta tills den blev reparerad. Jag fick gå ensam längs omarkerade stigar, och ibland gick jag vilse.

En gång, när jag hade besökt en stad i norra Kongo, skulle jag i sällskap med Leon Anzapa cykla vidare till en annan stad, som låg över 12 mil längre  bort. Vi cyklade vilse och måste sova över i ett litet hönshus. Då vi blev bitna av loppor från hönsen, gjorde ägaren upp en liten eld mitt på golvet, och det trots att det inte fanns något fönster.

Under natten bröt det ut slagsmål mellan ägarens son och de andra byborna. Snart var också ägaren inblandad. Vi förstod att om han förlorade, så skulle vi få problem. Den natten fick vi inte en blund i ögonen på grund av lopporna, röken och slagsmålet.

Före gryningen smet vi i väg på våra cyklar, men efter några kilometer hade vi återigen cyklat vilse. Vi cyklade vidare hela dagen längs en övergiven väg. Mot slutet av dagen ramlade den uttröttade och uthungrade Leon av sin cykel. Han föll mot en sten och fläkte upp överläppen. Han blödde ymnigt, men vi fortsatte tills vi kom fram till en by. När byborna fick se Leon ville de veta vem som hade skadat honom. Vi förklarade att han hade ramlat av sin cykel, men den förklaringen vägrade de att godta och anklagade i stället mig för att ha skadat honom. Vi sov inte den natten heller – Leon hade så ont, och byborna hade talat om att bestraffa mig. Följande morgon fortsatte vi vår färd, tills vi slutligen kom fram till en by där det fanns lite medicin. Där baddade man Leons läpp med ett antiseptiskt medel och slöt till såret med sex klämmor. Vi cyklade sedan ytterligare åtta mil till Gemena, där Leon slutligen fick behandling på ett litet sjukhus. Jag fortsatte ensam för att förena mig med min hustru. Vi arbetade sedan längs floden tills vi kom till Kinshasa.

Pontiens hustru, Marie, följde ofta med på dessa resor. Hon dog 1963. År 1966 gifte han om sig och fortsatte i kretstjänsten till 1969. Han är fortfarande i heltidstjänsten, nu som reguljär pionjär.

 [Ruta/Bild på sidorna 195, 196]

Intervju med François Danda

Född: 1935

Döpt: 1959

Bakgrund: Resande tillsyningsman mellan 1963 och 1986. Tjänade vid Betel i Kongo mellan 1986 och 1996. Tjänar nu som äldste och pionjär med särskilt uppdrag.

År 1974, när jag besökte en församling i Kenge i Bandunduprovinsen, blev jag och sex andra bröder gripna av regeringspartiets soldater. Huvudanklagelsen mot oss var att vi hade vägrat att ta del i politiska ceremonier till ära för statsöverhuvudet. De satte oss i en cell som var två gånger två meter och som saknade fönster. Där kunde vi varken sitta eller ligga, endast luta oss mot varandra, och där fick vi vara i 45 dagar och fick bara gå ut två gånger om dagen. När min hustru, Henriette, fick veta vad som hade hänt, åkte hon de närmare 30 milen från Kinshasa för att få träffa mig. Men de lät henne få träffa mig endast en gång i veckan.

En dag när statsåklagaren kom på besök till fängelset hölls det en politisk ceremoni till hans ära. Alla utom vi sjöng politiska sånger och ropade politiska slagord. Åklagaren blev rasande och befallde mig att säga till de andra sex bröderna att sjunga. Jag svarade att jag inte kunde bestämma över dem och att det  var deras sak att avgöra om de skulle sjunga eller ej. För detta blev jag slagen.

Senare satte man oss på flaket till ett fyrhjulsdrivet fordon. Två soldater följde med för att vakta oss, och åklagaren satt i förarhytten tillsammans med chauffören. Vi skulle åka till Bandundu, huvudstaden i provinsen med samma namn. Chauffören körde mycket fort. Jag sade till bröderna att hålla sig fast ordentligt, och sedan började jag be. Precis när jag höll på att avsluta min bön, körde han så fort in i en kurva att fordonet välte. Förvånansvärt nog var det ingen av oss som dog eller ens blev skadad. Vi kände det som om Jehova hade beskyddat oss. När vi fått upp fordonet på vägen igen, gav åklagaren de två soldaterna order om att gå tillbaka till fängelset med oss. Sedan fortsatte han och chauffören till Bandundu.

När vi kom tillbaka till fängelset, berättade soldaterna för myndigheterna där vad som hade hänt och vädjade till dem om att släppa oss fria. Det här gjorde starkt intryck på fängelsedirektören, eftersom han precis som vi trodde att Gud hade beskyddat oss. De följande dagarna fick vi sitta i en vanlig cell och vara tillsammans med de andra fångarna på fängelsegården. Därefter släpptes vi.

Efter att ha tjänat 24 år i kretstjänsten inbjöds François och Henriette till Betel. Tio år senare fick de börja som pionjärer med särskilt uppdrag. Henriette dog den 16 augusti 1998.

 [Ruta/Bild på sidorna 200–202]

Intervju med Michael Pottage

Född: 1939

Döpt: 1956

Bakgrund: Michael och hans hustru, Barbara, tjänade 29 år i Kongo. De är nu på Betel i England, och Michael är äldste i en lingalatalande församling i London.

Vår första utmaning var att lära oss att kommunicera med människorna. Först måste vi lära oss franska flytande, det officiella språket i Kongo. Men detta var bara början. I Katanga lärde vi oss swahili, i Kananga tshiluba, och när vi förordnades till Kinshasa lärde vi oss lingala.

Allt detta visade sig vara till stor hjälp. För det första blev bröderna mer tillmötesgående mot oss, när de såg hur vi ansträngde oss för att kunna kommunicera med dem. De betraktade våra ansträngningar att tala deras språk som ett bevis på vår uppriktiga kärlek till dem och vårt intresse för dem. För det andra blev tjänsten effektivare. När de som vi besökte hörde oss tala deras språk, blev de först förvånade och därefter glada och respektfulla och önskade höra vad vi hade att säga.

När vi reste i områdestjänsten, räddade vår kunskap i de lokala språken oss ur situationer som annars skulle ha kunnat bli farliga. När det rådde oroligheter  i landet, var det vanligt med vägspärrar av militären och politiska grupper, och dessa tjänade som lämpliga ställen att pressa pengar av människor. Utlänningar betraktades i synnerhet som lätta och lukrativa måltavlor. När vi blev stoppade vid en vägspärr, hälsade vi på soldaterna på deras språk. Detta fick dem att förvånat haja till. Sedan frågade de vilka vi var. När vi kunde säga mer än bara en inlärd hälsning på deras språk och utförligt redogöra för vad vi gjorde, reagerade de vanligtvis positivt, bad om vår litteratur och önskade oss Guds välsignelse och lycklig resa.

Vi blev ofta djupt rörda över våra afrikanska bröders verkligt självuppoffrande kärlek. Kongo var i många år en enpartistat, där man aktivt och ibland även med våld motarbetade dem som i likhet med Jehovas vittnen ville vara neutrala. I detta klimat färdades vi med jeep i områdestjänsten och betjänade vännerna vid sammankomster.

Jag minns särskilt en sammankomst. Under kvällssessionen den sista dagen kom den lokale partichefen bakom podiet. Han var full och ovettig och krävde att vi skulle låta honom komma upp på podiet och säga till alla att de måste köpa ett partikort. När vi vägrade blev han rasande och skrek skällsord åt oss och sade att Jehovas vittnen var emot regeringen och borde fängslas. Några bröder lyckades få honom att gå. När han gick skrek han att han skulle anmäla oss för administratören och sedan komma tillbaka och bränna upp vår jeep och sätta eld på den gräshydda där vi bodde. Vi visste att detta inte bara var tomma hotelser.

Bröderna var fantastiska. I stället för att räddhågat springa sin väg samlades de runt omkring oss och uppmuntrade oss att förtrösta på Jehova och lämna saken i hans händer. Sedan turades de om att vakta vår hydda och jeep hela natten. Detta var en mycket rörande erfarenhet. Bröderna var inte bara villiga att ge sitt liv för att skydda oss, utan de var också villiga att på grund av sin vägran att stödja det politiska partiet riskera att bli brutalt behandlade när vi hade åkt. Vi har aldrig glömt detta exempel på självuppoffrande kristen kärlek och inte heller alla de andra hjärtevärmande uttryck för kärlek som vi fick uppleva under våra år i Kongo.

 [Ruta/Bild på sidorna 211–213]

Intervju med Terence Latham

Född: 1945

Döpt: 1964

Bakgrund: Han var missionär i 12 år och lärde sig franska, lingala och swahili. För närvarande tjänar han i Spanien tillsammans med sin hustru och två barn.

År 1969 flög Raymond Knowles och jag till Kisangani, som då hade omkring 230 000 invånare och var provinshuvudstad i nordöstra Kongo.

Vi blev hjärtligt välkomnade av en handfull förkunnare och en mängd intresserade människor från trakten. De överhopade oss med gåvor – papayor, ananas, bananer och tropiska frukter som vi aldrig tidigare hade sett. En del kom med levande höns och sköldpaddor. Samuel Tshikaka var vänlig nog att låta oss få bo i hans hus. Men snart hittade vi en bungalow som vi kunde hyra. Sedan kom Nicholas och Mary Fone och Paul och Marilyn Evans. Det var verkligen en lycklig tid! Vi hjälptes åt med att renovera och måla det första missionärshemmet i Kisangani. Huset var övervuxet med klängväxter och tomten igenvuxen av högt gräs. Under uppröjningen jagade vi bort två sibetkatter från vinden. Längre fram flyttade Peter och Ann Barnes in till  oss i missionärshemmet och även Ann Harkness, som hade blivit min hustru.

Under de fyra första åren av vårt predikande i Kisangani lärde vi oss att tala lingala och swahili, och vi fick ett nära förhållande till de gästfria och vänliga människorna där. Vi hade så många studier att vi måste arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen för att ta hand om dem alla. Under våra år i Kisangani fick vi se den lilla gruppen på mindre än tio förkunnare växa till åtta församlingar.

En gång, när vi körde längs floden Ituri, lade några av oss märke till en by med pygméer. Vi ville gärna predika för dessa pygméer. Enligt vissa kännare talar pygméerna om skogen som sin mor eller far, eftersom det är från den som de får sin mat, sina kläder och sitt skydd. Därför betraktar pygméerna skogen som helig och tror att de kan tala till den genom en ceremoni som kallas molimo. I den här ceremonin ingår det att dansa och sjunga runt en eld. Dansen ackompanjeras av en molimo-trumpet, ett långt rör av trä som männen blåser i för att frambringa musik och djurläten.

Dessa nomaders fascinerande boplats imponerade på oss. De stannar vanligtvis inte längre än en månad eller så på samma plats. Lägret bestod av hyddor gjorda av grenar och blad, och de liknade stora bikupor. De hade bara en öppning och kunde byggas upp på mindre än två timmar. De var stora nog för att några stycken skulle kunna krypa ihop och sova i dem. Några barn kom fram till oss för att känna på vår hud och vårt hår – de hade aldrig tidigare sett några vita. Det var verkligen en upplevelse att få träffa dessa vänliga skogsmänniskor och predika för dem! De berättade att de tidigare hade haft besök av vittnen, som hade kommit till dem från byar som legat i närheten av deras läger.

 [Ruta/Bild på sidorna 215, 216]

Intervju med David Nawej

Född: 1955

Döpt: 1974

Bakgrund: Han är den av de inhemska medlemmarna av Betelfamiljen i Kongo som har tjänat längst. Han är också medlem av avdelningskontorets kommitté.

Jag blev överraskad när jag 1976 fick ett brev med en inbjudan till Betel. Orden ”brådskande” och ”omedelbart” var understrukna i brevet. Jag bodde då i Kolwezi, närmare 250 mil från Kinshasa. Det var inte lätt att flytta hemifrån, men jag ville svara på samma sätt som Jesaja gjorde: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8)

När jag kom till Betel visade bröderna mig en skrivmaskin och frågade om jag kunde skriva maskin. Jag svarade att jag var skräddare och kunde använda en symaskin, men inte en skrivmaskin. Men jag gav mig i kast med min uppgift och lärde mig att skriva maskin. Jag arbetade då på översättningsavdelningen och avdelningen Tjänst på fältet.

Längre fram fick jag arbeta på den avdelning som tog emot post. Arbetet bestod bland annat i att behandla de kuponger som människor hade klippt ut ur vår litteratur och skickat till kontoret. Vanligtvis bad de om mer litteratur. Jag undrade ofta över hur människor skulle påverkas av den litteratur de fick. I ett fall vet jag faktiskt vad  som hände. Det var två unga män som gjorde snabba framsteg. De blev senare pionjärer och därefter pionjärer med särskilt uppdrag. När de sedan inbjöds till Betel, blev den ene av dem min rumskamrat.

Ibland skrev människor till Betel och bad om pengar. Vi skickade då ett taktfullt standardbrev, som förklarade att vår verksamhet finansierades genom frivilliga bidrag. Brevet uppmuntrade också personen i fråga att studera Bibeln. För en tid sedan berättade en broder för mig att han hade kommit med i sanningen tack vare ett sådant brev, och han visade det för mig. Han hade för flera år sedan skrivit till Betel och tiggt om pengar, men han hade reagerat positivt på den uppmuntran som han hade fått och var nu med i sanningen.

Längre fram kom jag att syssla med juridiska frågor. Jag hjälpte en gång några bröder som var anklagade för att inte ha burit någon partinål. Jag tog mod till mig och sade till myndighetspersonerna: ”Vad bevisar nålen? Vi har just avslutat ett inbördeskrig, och alla dem som ni kämpade mot bar nålar. Nålen betyder ingenting, den är ingen garanti för vad en person innerst inne tänker. Det som betyder något är hur en människa är i sitt inre. Jehovas vittnen är medborgare som aldrig skulle sätta i gång ett inbördeskrig. Denna laglydiga inställning är av mycket större värde än en nål.” Bröderna släpptes. Jehova hjälpte oss alltid i sådana situationer.

Jag har nu tjänat vid Betel i över 27 år. Jag har vissa fysiska begränsningar och mycket lite världslig utbildning, men jag fortsätter att anstränga mig, så att Jehova kan använda mig. Det finns fortfarande brådskande och omedelbara behov på Betel!

 [Ruta/Bild på sidorna 219, 220]

Intervju med Godfrey Bint

Född: 1945

Döpt: 1956

Bakgrund: Han utexaminerades från Gileadskolans 47:e klass. Han tjänade 17 år i Kongo. För närvarande tjänar han i avdelningskontorets kommitté i Rwanda. Han talar engelska, franska, lingala, swahili och tshiluba.

År 1973, när jag gick i tjänsten i Kananga tillsammans med en inhemsk broder, kom representanter för myndigheterna in i ett hem där vi ledde ett bibelstudium och grep oss. Vi tillbringade de följande två veckorna i fängelse. Under den här tiden kom min missionärskamrat, Mike Gates, med mat till oss, eftersom det inte fanns någon mat i fängelset. Till slut släpptes vi. Tre månader senare, och samma dag som Mike och jag skulle flyga till England för att vara med vid en internationell sammankomst, fick vi veta att alla bröderna i en grannförsamling hade gripits. Vi ville gärna träffa dem och ge dem lite mat. Men när vi bad att få träffa dem, befallde en domare till vår förvåning att vi också skulle gripas. När vi väntade på bussen som skulle föra oss till fängelset, hörde vi vårt plan lyfta. Föreställ dig hur vi kände det när vi hörde det!

När vi kom fram till fängelset, såg jag att många av de fångar som satt där för tre månader sedan fortfarande var kvar. Eftersom min kamrat, som då hade kommit med mat, nu också var fängslad, frågade internerna: ”Vem skall nu komma med mat åt er?”

Vi svarade att våra bröder skulle komma med mat, men de skakade tvivlande på huvudet. De visste att det inte fanns några andra europeiska vittnen i trakten. De blev verkligen förvånade, när våra kongolesiska bröder nästa dag kom med så mycket mat att vi kunde dela med oss åt dem! Detta var ett fantastiskt vittnesbörd om vårt internationella brödraskap och den kärlek som förenar oss. Genom att komma med mat till oss riskerade dessa kära bröder att själva bli fängslade. Fem dagar senare släpptes vi. Vi flög då till England och kom precis i tid till sammankomsten.

 [Ruta/Bild på sidorna 224–226]

Intervju med Nzey Katasi Pandi

Född: 1945

Döpt: 1971

Bakgrund: Som ogift tjänade hon oförskräckt på svåra distrikt, och senare följde hon med sin man i resetjänsten mellan 1988 och 1996. Tjänar för närvarande i särskild heltidstjänst i Kinshasa.

År 1970, när jag satt hemma i Kinshasa och läste i min bibel, knackade det på dörren. Det var en man och hans lille son. Pojken började tala om Bibeln och bad mig slå upp Matteus 24:14. Men jag, som alltid betraktat mig själv som rätt religiös, kunde inte hitta bibelstället. Pojken hjälpte mig, och vi hade ett intressant samtal.

Då brodern såg att jag var intresserad, inbjöd han mig till ett möte följande söndag. Det hölls bakom en broders hus, eftersom vittnenas verksamhet var förbjuden. Jag tyckte om talet och stannade under Vakttornsstudiet. Samma kväll kom bröderna hem till mig och började studera med mig.

Jag blev så småningom döpt och började i heltidstjänsten. När jag läste i Tjänsten för Guds kungarike att det fanns ett stort behov av förkunnare i olika delar av landet, frågade jag om jag inte kunde få åka till Kenge i provinsen Bandundu. Bröderna menade  att det gick bra, men varnade mig och sade att några hade gripits där. Jag tänkte: ”De kan inte gripa alla.” Så jag bestämde mig för att åka.

Jag kom fram på kvällen och blev glad över att höra att kretstillsyningsmannen, François Danda, besökte församlingen. Följande morgon gick jag till mötet för tjänst, bara för att upptäcka att François och flera andra bröder hade gripits. Chefen för säkerheten ville tala med mig. Han sade: ”Vi vet att du är ett Jehovas vittne. Du kan stanna här i Kenge om du vill, men om vi får se dig gå omkring med din bokväska, kommer vi att gripa dig.”

Människorna i staden blev ganska upprörda över chefen för säkerheten och hans agenter. De visste att Jehovas vittnen inte gjorde någon något ont. De tyckte att säkerhetsagenterna borde vara ute och bekämpa brottsligheten – det fanns tillräckligt med brottslingar i trakten – och inte slösa bort sin tid på Jehovas vittnen. Till slut släpptes bröderna.

År 1975 förordnades jag att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Jag besökte många städer och byar och stannade två eller tre veckor på varje plats. Det dröjde inte länge förrän det hade bildats sex grupper av intresserade personer. Jag skrev till avdelningskontoret och bad att de skulle skicka dit bröder för att ha hand om dessa grupper.

Jag träffade Jean-Baptiste Pandi, som också var pionjär med särskilt uppdrag. Jag hade tidigare talat med missionärerna om giftermål och heltidstjänst. De hade sagt till mig att om jag önskade vara kvar länge i heltidstjänsten, så var det lättare om jag inte hade några barn. Jean-Baptiste höll med om detta, och vi gifte oss. Människor tror att barn skall skänka trygghet när man blir äldre. Men tiderna har förändrats, och jag känner till många fall där föräldrar har blivit mycket besvikna. Jean-Baptiste och jag har inte på något sätt blivit besvikna.

Vi har under årens lopp sett många människor komma med i sanningen. Jag är särskilt glad över min egen familj. Jag har inte bara hjälpt min pappa och mamma att ta emot sanningen, utan också mina fyra bröder och en syster.

Psalm 68:11 lyder: ”Kvinnorna som kungör de goda nyheterna är en stor här.” Detta betyder att vi systrar har ett stort ansvar och måste göra vad vi kan. Jag är så tacksam mot Jehova för att han har låtit mig få ha en andel i detta.

[Ruta på sidan 240]

Översättning av den andliga födan

Franska är det officiella språket i Kongo, men i Kinshasa och längs Kongofloden är lingala det mest talade språket. Även om lingala inte har något stort ordförråd, så har det några mycket talande uttryck. Uttrycket för ”att ångra sig” är kobongola motema, vilket ordagrant betyder ”att vända hjärtat”. Ett annat uttryck som har att göra med hjärtat och känslorna är kokitisa motema, som ordagrant betyder ”att lägga ner hjärtat”, dvs. ”att lugna ner sig”.

Vakttornet har översatts till lingala i årtionden. För närvarande översätts publikationer till följande språk som talas i Kongo: kiluba, kinande, kipende, kisonge, kituba, lingala, lingombe, lomongo, mashi, monokutuba, ngbaka, otetela, swahili (Kongo), tshiluba och uruund.

[Ruta på sidan 247]

Nitisk trots fysiskt handikapp

Richard är 20 år. Han är förlamad och har varit sängliggande i 15 år. Han kan endast röra på huvudet. Men i januari 1997 blev han odöpt förkunnare. Richard predikar för alla som besöker honom i hans rum. Och han talar alltid med övertygelse. Han predikar i medeltal tio timmar i månaden. Den 12 april 1998 bars han på bår till ett vattendrag i närheten av sitt hem för att bli döpt. Numera kan han regelbundet vara med vid mötena. Han undervisar också en av sina släktingar om sanningen, och denne är med vid kristna möten och gör fina framsteg. Trots att denne broder är fysiskt svag har han gjorts stark genom Guds ande.

[Ruta på sidan 248]

”Inte någon del av världen”

En dag i skolan överraskades 12-åriga Esther av att läraren bad varje elev att ställa sig inför klassen och sjunga nationalsången. När turen kom till Esther förklarade hon artigt att hon inte kunde göra det. Hon berättar vad som hände:

”Läraren blev arg. Jag frågade då om jag kunde få sjunga något annat, och det fick jag. Så jag sjöng ’Inte någon del av världen’. Läraren sade sedan att alla i klassen skulle applådera, och det gjorde de också.

Efter lektionen tog läraren mig åt sidan och sade att han verkligen tyckte om sången och speciellt orden. Han sade: ’Jag förstår att ni Jehovas vittnen verkligen är avskilda från världen, och det visar ditt uppförande i klassen också.’

Det här gjorde också starkt intryck på en av mina klasskamrater. Hon började ställa frågor som jag svarade på. Vid slutet av året, när vi skulle skiljas åt, bad jag henne att söka upp Jehovas vittnen på platsen dit hon skulle flytta. Det gjorde hon, och hon är nu en syster.”

[Ruta på sidan 251]

Ärlighet är till ära för Gud

I en fabrik som en broder arbetade i förstördes en dag en del av utrustningen på grund av att man i broderns skift hade gjort något fel. Chefen beslöt att avskeda alla arbetarna. Han gav dem deras lön och skickade hem dem. När brodern kom hem såg han att han hade fått 500 francs (bara omkring tio kronor) för mycket, så han gick till fabriken för att lämna tillbaka pengarna. Han passade på att vittna för chefen, och denne blev så imponerad av broderns ärlighet att han bad honom fortsätta att arbeta för honom.

 [Tabell på sidorna 176, 177]

KONGO (KINSHASA) – VIKTIGA ÅRTAL

1932: Man försöker att skicka Jehovas vittnen till Kongo.

1940

1949: Ett inofficiellt förbud av Jehovas vittnen bekräftas.

1960

1960: Kongo vinner självständighet, och en period av religiös tolerans börjar.

1962: Det upprättas ett avdelningskontor i Léopoldville (nu Kinshasa). De första missionärerna anländer.

1966: Jehovas vittnen blir lagligen erkända.

 1971: Det lagliga erkännandet upphävs.

1980

1980: Verksamheten blir återigen lagligen erkänd.

1986: Jehovas vittnen blir förbjudna.

1990: Religionsfrihet blir inofficiellt erkänd.

1993: Högsta domstolen upphäver förbudet från 1986. Arbetet börjar på ett nytt avdelningskontor.

2000

2003:122 857 förkunnare är verksamma i Kongo (Kinshasa).

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

120 000

80 000

40 000

1940 1960 1980 2000

 [Karta på sidan 169]

(För formaterad text, se publikationen)

SUDAN

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

REPUBLIKEN KONGO

BRAZZAVILLE

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

Isiro

Bumba

Kongofloden

Kisangani

Goma

Bukavu

Bandundu

KINSHASA

KASAI

Kenge

Kikwit

Matadi

Kananga

Mbuji-Mayi

KATANGA

Kamina

Luena

Kolwezi

Likasi

Lubumbashi

ANGOLA

ZAMBIA

 [Helsidesbild på sidan 162]

[Bild på sidan 185]

Hélène, Ernest och Danielle Heuse i Kinshasa på 1960-talet

[Bilder på sidan 186]

De dopscener från internationella sammankomster som visades i filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” gjorde djupt intryck på många kongolesiska åskådare

[Bild på sidan 199]

Madeleine och Julian Kissel

[Bild på sidan 205]

Man byggde enkla mötesplatser över hela landet

[Bild på sidan 207]

Avdelningskontoret i Kinshasa 1965

[Bild på sidan 208]

Sammankomst i Kolwezi 1967

[Bild på sidan 209]

Dåliga vägar gjorde det svårt att resa

[Bild på sidan 221]

Områdessammankomsten ”Guds kärlek” i Kinshasa 1980 var den första stora sammankomst som hade hållits där på åtta år

[Bild på sidan 223]

Många går i flera dagar och bär mat och tillhörigheter bara för att få vara med vid sammankomster

[Bild på sidan 228]

I december 1985, endast tre månader innan ett omfattande förbud infördes, hölls sammankomsten ”Vi bevarar vår ostrafflighet” i Kinshasa

[Bild på sidan 230]

Under förbudstiden fick våra bröder utstå fängelsestraff och brutal misshandel

[Bild på sidan 235]

Zekaria Belemo besöker som resande tillsyningsman en grupp bröder som flytt från Sudan

[Bilder på sidan 237]

Robusta fordon används för att transportera litteratur på de svårframkomliga vägarna i landet

[Bild på sidan 238]

Den första klassen av Skolan för förordnade tjänare i Kongo (Kinshasa) 1995

[Bild på sidan 241]

Gisela och Sébastien Johnson

[Bild på sidan 243]

Tolv missionärer bor i det här missionärshemmet i Kinshasa

[Bilder på sidan 244, 245]

Hjälpsändningar från Europa delades ut till dem som var i behov av hjälp 1998

[Bilder på sidan 246]

Resande tillsyningsmän, som till exempel Ilunga Kanama (längst ner till vänster) och Mazela Mitelezi (till vänster i den infällda bilden) möter många svårigheter i krigshärjade områden

 [Bilder på sidorna 252, 253]

 1) Betelbyggnaderna i Kinshasa

2–4) Nyligen byggda Rikets salar

5) En broder hjälper till med att bygga en Rikets sal

[Bild på sidan 254]

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Peter Wilhjelm, Benjamin Bandiwila, Christian Belotti, David Nawej, Delphin Kavusa, Robert Elongo, Sébastien Johnson och Uno Nilsson