Moldavien

Öster om den stora bergskedjan Karpaterna ligger Moldavien, ett bördigt land med slätter, djupa dalar, raviner och skogklädda sluttningar. Det här landet på 34 000 kvadratkilometer är hemvist för många olika djur, bland annat räv, varg, hare, grävling, rådjur, hermelin, iller och vildsvin.

Landets bördiga, svarta jord och milda klimat gör att ett överflöd av frukter, sädesslag, grönsaker och andra jordbruksprodukter kan växa här. Bevattningen och dräneringen sköts av 2 200 naturliga källor och 3 000 floder och strömmar, som alla rinner söderut till Svarta havet. Den snabbflytande Dnestr är den största floden, och det går att färdas på den genom nästan hela Moldavien. Större delen av floden utgör eller flyter parallellt med gränsen till Ukraina, som ligger norr, öster och söder om Moldavien. Floden Prut, en biflod till Donau, utgör gränsen till Rumänien i väster.

Ett stormigt förflutet

Landet mellan Dnestr och Prut, som i århundraden var känt som Bessarabien och Moldova, ligger som en portal till Europa. Under det första årtusendet f.v.t. var området en del av Skytien. Senare hade även romarriket ett visst inflytande över Moldavien. Invasioner av andra folk, bland annat goterna, hunnerna och avarerna, är också en  del av den stormiga historien. På 1200- och 1300-talen var Moldavien en lydstat under tatarerna, och på 1500-talet blev det en del av Osmanska riket. Genom freden i Bukarest 1812 erhöll Ryssland Bessarabien och halva Moldova av turkarna, och hela området kallades Bessarabien.

År 1918 blev Bessarabien en del av Rumänien, men det återgick tillfälligt till Ryssland 1940 och återigen 1944. Under det sovjetiska styret kallades området Moldaviska SSR. I och med sovjetkommunismens sammanbrott kapade Moldaviska SSR alla band med Moskva och blev den 27 augusti 1991 den självständiga republiken Moldavien. * Chişinău, tidigare Kisjinjov, är huvudstad.

Under 1960-talet ökade befolkningen snabbt i Moldavien, men sedan 1970 har ökningen avtagit. För närvarande har landet 4,3 miljoner invånare. Många moldaver är sysselsatta inom landets främsta industri, vinproduktion, och ungefär 3 procent av världens viner produceras här. Moldaviska viner är särskilt populära i Ryssland och Östeuropa. (Se rutan på sidan 71.) Men en ännu större vingård har berikat Moldavien, en vingård som frambringar den finaste frukten av alla – ljuvlig lovprisning av Jehova.

”En vingård med skummande vin!”

Genom profeten Jesaja beskrev Jehova det andliga Israel som ”en vingård med skummande vin”. Som förutsagt har den här bildliga vingården fyllt ”det fruktbara landets yta med avkastning” i form av närande andlig föda. (Jes. 27: 2–6) Det här har resulterat i att miljontals ”andra får” har slutit sig till de smorda kristna. (Joh. 10:16)

Jehovas folk i Moldavien har glatt medverkat i att uppfylla den här underbara profetian. Tack vare det ständiga flödet av andlig föda från Jehovas organisation har Moldavien nu 1 förkunnare på 229 invånare. I ett visst samhälle är faktiskt var fjärde person ett Jehovas vittne!

Men som vi skall se har den här tillväxten inte skett utan svåra prövningar. Under närmare 70 år blev Guds tjänare förbjudna, förföljda och inspärrade av den rumänska monarkin, fascisterna och kommunisterna. Men i Moldavien, liksom på andra håll, har Jehova uppfyllt sitt profetiska uttalande om sin andliga ”vingård med skummande vin”. Genom Jesaja sade han: ”Jag, Jehova, skyddar henne. Varje ögonblick kommer jag att vattna henne. För att ingen må vända sin uppmärksamhet mot henne, kommer jag att skydda henne, ja natt och dag.” (Jes. 27:2, 3) När du läser om Jehovas folks historia i Moldavien, låt då deras exempel på mod och tro stärka ditt beslut att fortsätta att bära dyrbar frukt till Jehovas lovprisning, oavsett vilka hinder som motståndaren Satan kan lägga i din väg.

Russell granskar fältet

Fruktbärande rankor på en bokstavlig vinstock börjar som små skott. Den andliga tillväxten i Moldavien började på samma sätt. Vi skall se hur Jehova fick det ömtåliga skottet att utvecklas till den kraftiga, fruktbärande vinstock vi ser i Moldavien i dag. (1 Kor. 3:6) För att göra det måste vi förflytta oss tillbaka till slutet av 1800-talet, när bibelforskaren Charles Taze Russell besökte landet under en Europaresa.

 I septembernumret 1891 av Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence skrev Russell att han hade besökt en kristen judisk advokat som hette Joseph Rabinowitch. ”En av de mest intressanta upplevelserna så här långt”, sade Russell, ”var vårt besök hos broder Joseph Rabinowitch i hans hem i Kisjinjov i Ryssland [nutida Chişinău i Moldavien]. Vi blev varmt välkomnade av honom och hans familj, som alla tror på Herren Jesus. ... Vi fann att han var mycket väl insatt i lärorna i DAGNING [bokserien Millennii Dagning] och sympatiserade djupt med desamma.” Under sina samtal om Bibeln var männen överens när det gällde många bibliska frågor, vilket antyds av att Russell kallade sin moldaviske vän ”broder Rabinowitch”.

Rabinowitch och hans familj hjälpte judar – som det fanns över 50 000 av i Chişinău – att erkänna Kristus och det messianska hoppet. I anslutning till hans hus och kontor fanns ”en ny och mycket trevlig lokal för tillbedjan, där omkring 125 personer får plats”, förklarade Russell. Rabinowitch hade också en ny, manuell tryckpress som han använde till att trycka traktater som var särskilt anpassade för judar. Omkring sex år senare, 1897, skrev Rabinowitch till Russell: ”Min käre och älskade broder Russell: Så här vid årets slut kan jag inte annat än tacka dig för den andliga glädje du ger mig genom din högt aktade tidskrift ZION’S WATCH TOWER, som jag regelbundet får. För mig är den som ett fraktfartyg som för med sig andlig föda från fjärran.” Trots den här judiske mannens iver och hans kärlek till Bibelns sanning skulle det ta 30 år innan Rikets säd slog rot ordentligt i Moldavien och började frambringa frukt. (Matt. 13:1–8, 18–23)

 Första världskriget skapar desillusion

De dramatiska politiska förändringarna i Europa under första världskriget beredde jorden för Rikets säd i Moldavien. När det stora kriget, som det då kallades, var över klippte Moldavien av banden med Ryssland, där kommunisterna hade tagit makten, och förenade sig med Rumänien. Många moldaviska soldater som hade sett krigets fasor kom desillusionerade tillbaka. Många hade uppfostrats  i stark lojalitet mot ortodoxa kyrkan, men nu började de ifrågasätta lärorna.

En av dem var Ion Andronic som 1919 återvände till sin hemby Corjeuţi. Han hade blivit intresserad av Bibeln när han samtalat med adventister och baptister som krigsfånge. Han tog med sig en bibel från fånglägret och resonerade om budskapet med familjen och grannarna, som också blev intresserade.

Ilie Groza var en av grannarna. Han hade varit i USA under krigsåren och kom hem med ett exemplar av ”Nya testamentet”, som han kommit över under sina resor. Familjerna Andronic och Groza kände varandra väl, och de började träffas för att samtala om Guds ord. De skaffade också litteratur som getts ut av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades.

Ilie Grozas dotter Ioana minns: ”Jag kan inte ha varit mer än sex år första gången vår familj fick tag på litteratur som bibelforskarna gett ut. Jag är inte säker på var vi skaffade litteraturen, men jag minns att mina föräldrar och äldre syskon ivrigt talade om de tydliga förklaringar av Bibeln som fanns i publikationerna.”

Ion Andronic valde senare att inte överlämna sitt liv åt Jehova, men så var inte fallet med resten av hans familj och de flesta i familjen Groza. ”Våra möten var familjeträffar i början”, minns Ioana. ”Mina föräldrar hade fyra flickor, och familjen Andronic hade  flera pojkar och även flickor. Så det dröjde inte länge förrän kärleken började spira, och Vasile Andronic gifte sig med min syster Feodolina.

Snart slöt sig två avlägsna släktingar till vår bibelstudiegrupp – det gifta paret Tudor och Daria Groza. Tudor var en mycket entusiastisk bibelforskare. Han for till och med till avdelningskontoret i Cluj-Napoca i Rumänien för att skaffa litteratur och få svar på sina många bibliska frågor. Senare blev han ett stort andligt stöd för vår lilla församling.

Familjen Iacuboi, som också bodde i området, började vara med vid de bibliska samtal som hölls hemma hos oss. Petru Iacuboi, familjeöverhuvudet, hade tidigare samtalat med en man som spred biblar. Han hade väckt Petrus intresse för Bibeln. Petru undersökte baptisternas läror ett tag innan han insåg att sanningen måste finnas någon annanstans. Det var då som han slöt sig till vår växande grupp av bibelforskare.

Det vi lärde oss i gruppen fick oss att nitiskt börja förkunna de goda nyheterna om Riket för alla våra vänner och släktingar. Många av dem bodde i vår by och i grannbyar.”

Något som visar hur snabbt budskapet om Riket spreds i Moldavien är en rapport i The Watch Tower för 15 december 1921: ”Från Bessarabien [som Moldavien då kallades] skriver en broder som tills nyligen var adventistpredikant:  ’Omkring 200 på den här orten, och även många på andra orter i närheten, har fått sanningen.’”

I byn Şirăuţi var det i början av 1920-talet en trogen medlem av ortodoxa kyrkan, Ilarion Bugaian, som lärde känna sanningen. Han tjänade Jehova troget ända till sin död. En bibelforskare vid namn Moise Ciobanu återvände från Tyskland till staden Bălţi. Han hade lärt känna sanningen när han satt i fängelse i Tyskland under första världskriget. Snart bildades en grupp som senare blev den första församlingen i Bălţi.

Rumänska vittnen hjälper till

Under 1920-talet sände det rumänska avdelningskontoret kvalificerade bröder till Moldavien för att de skulle hjälpa till på fältet och stärka de nya bland Guds folk. En av de här första förkunnarna var Vasile Ciucaş från Transsylvanien. Han talade rumänska och ungerska. När Vasile besökte den nybildade församlingen i Corjeuţi, bodde han alltid hos Ilie Groza och hans familj. Ioana minns glatt de besöken: ”Jag måste ha varit åtta år då”, säger hon, ”men jag kommer fortfarande ihåg broder Ciucaş besök. Han var en mycket vänlig broder, och han hade alltid så intressanta historier att berätta att ingen ville gå och lägga sig! Min syster och jag brukade tävla om att få sitta bredvid honom.”

De rumänska vittnena och entusiastiska moldaviska förkunnare fortsatte att sprida de goda nyheterna till närliggande byar. I byn Tabani, som ligger drygt en mil från Corjeuţi, förkunnade Cazimir Cislinschii om de intressanta saker han hade lärt sig i Bibeln. Cazimir hade hört budskapet om Riket när han tjänstgjorde i den rumänska armén. En av de första i Tabani som reagerade positivt  på Cazimirs vittnande var den entusiastiske Dumitru Gorobeţ. Tack vare Dumitrus och andras nit finns det nu 475 vittnen i Tabani, som har 3 270 invånare.

I början av 1920-talet kom budskapet om Riket också till byn Caracuşeni, som ligger en halvmil från Corjeuţi. Bland de första i Caracuşeni som omfattade sanningen var Vladimir Lungu, som blev döpt 1927. Vladimir fick utstå mycket förföljelse för sin kristna tro och dog trogen mot Jehova 2002. Under hans liv omfattade så många i hans by sanningen att var fjärde person i Caracuşeni, som har 4 200 invånare, nu är ett vittne!

Alexandru Mikitkov, en annan trogen broder, lärde känna sanningen 1929 när han besökte den rumänska staden Iaşi. Hans son Ivan säger: ”När pappa återvände till vår hemby, Ţaul, började han genast predika de goda nyheterna, och mycket snart hade vi kristna möten hemma hos oss.”

Ivan fortsätter: ”Pappa höll kontakten med avdelningskontoret i Rumänien, och ibland kom mogna bröder från Rumänien på besök. Under ett sådant besök 1931 dog tyvärr min lillasyster. Eftersom vår familj var välkänd, var många bybor med på begravningen. Vår besökare från Rumänien, broder Vănica, höll begravningstalet. Han avgav ett utomordentligt vittnesbörd och bevisade att ryktet som prästerna hade spridit om att bibelforskarna inte höll värdiga begravningar var en lögn. I sitt tal förklarade dessutom broder Vănica uppståndelsehoppet klart och tydligt, och det nådde hjärtat hos några av de närvarande. Snart tog de fast ståndpunkt för Bibelns sanning.

Broder Vănicas andliga uppmuntran påverkade också min familj mycket. Min äldre bror Dumitru bestämde sig  till exempel för att bli kolportör (heltidsförkunnare). Ivrig att hjälpa så många som möjligt begav han sig snart hemifrån för att predika i obearbetade områden i Moldavien. Familjen stödde helhjärtat hans beslut. Fast jag måste erkänna att jag saknade min bror väldigt mycket. Men vi blev så glada när han kom hem på besök med massor av spännande erfarenheter i bagaget!”

Prästernas motstånd ökar

Ända från början motarbetade ortodoxa präster predikandet av de goda nyheterna. Och de blev ännu mer förgrymmade när tidigare kyrkomedlemmar, som nu lärt känna Bibelns sanning, vägrade att göra korstecknet och låta döpa sina barn.

När Ioana Groza var ungefär tio år, försökte en ortodox präst få henne att kompromissa i fråga om sin tro. Hon berättar: ”Pappa hade förklarat för oss barn att det inte var förenligt med Bibeln att göra korstecknet. Men i skolan insisterade prästen på att vi skulle göra korstecknet. Jag var rädd för honom, men jag var också rädd att göra pappa missnöjd. Så i stället för att gå till skolan, gömde jag mig i en lada. Men flera dagar senare fick pappa veta att jag varit frånvarande. Han skällde inte på mig, utan bad i stället om en förklaring. När jag berättade att jag var rädd för prästen, tog pappa mig i handen och gick genast hem till honom.

Med en bestämd ton sade pappa till prästen: ’Om du var den som ordnade mat, kläder och husrum åt min dotter,  kanske du skulle ha något att säga till om när det gäller hennes religion. Men eftersom du inte gör det, skall du inte lägga dig i vad jag lär mitt barn.’ Resten av min skoltid lät prästen mig vara.”

Prästerna var oftast de mest inflytelserika männen i samhället. Precis som de religiösa ledarna på Jesu tid använde de sitt inflytande till att svärta ner Jehovas tjänares rykte, så att kyrkomedlemmarna antingen föraktade vittnena eller var rädda för att prata med dem. En av prästernas favoritmetoder var att utnyttja politiska motsättningar. Det var exempelvis många som var rädda för ”hotet” från bolsjevikerna i Sovjetunionen på andra sidan gränsen. De ortodoxa prästerna drog växlar på den här rädslan genom att hävda att det var politiska motiv som fick bibelforskarna att vägra att göra korstecknet och att de var kommunister.

Men det var inte det enda som de där ränksmidande prästerna gjorde. De missbrukade sin myndighet ytterligare genom att hetsa myndighetspersoner till att motarbeta Guds folk, precis som de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid. (Joh. 18:28–30; 19:4–6, 12–16)

Mellan 1918 och 1940 styrdes Moldavien av Rumänien som då var en monarki. Den rumänska regeringen tillsatte en kyrkominister. Den här mannen svängde som en vindflöjel för den ortodoxa kyrkans vindar och motarbetade bibelforskarnas arbete och försökte få dem och deras bibliska publikationer förbjudna. Anklagelsen var, som du kanske redan har gissat, att vittnena samarbetade med bolsjevikerna.

Det förakt för Jehovas folk som myndigheterna visade resulterade i ett direktiv från Moldaviens generalinspektör  till en viss polischef, daterat den 25 april 1925. Det löd: ”I enlighet med polisens säkerhetsdirektiv nr 17274/925 informerar vi er härmed om att inrikesministeriet har beslutat att förbjuda och stoppa propagandan från de internationella ’bibelforskarna’, och vi önskar att ni vidtar de nödvändiga åtgärderna för att åstadkomma detta.”

Den effekt som sådant motstånd från myndigheterna fick återspeglas i en rapport som kontoret i Rumänien skickade till huvudkontoret den 17 oktober 1927. I den rapporten sades det att församlingsmötena hade stoppats och förbjudits överallt och att ”hundratals bröder hade dragits inför militära och civila domstolar”. Det sades också: ”Få möten kunde hållas under sommaren, eftersom församlingarna var och fortfarande är strängt övervakade av säkerhetstjänsten och polisen, särskilt i byarna, där de flesta församlingarna finns. De flesta mötena hölls i skogen, på väl dolda platser.”

Rapporten fortsatte: ”Från och med mars hindrades också de resande tillsyningsmännens arbete. Samma månad gav inrikesministern stränga, konfidentiella order om att man skulle leta upp kolportörerna och arrestera alla ’propagandamakare’. Det dröjde inte länge förrän nästan alla kolportörer hade kastats i fängelse. Och även om varken vi eller bröderna är rädda, och vi har utstått motstånd ända från arbetets början i det här landet, är detta systematiska försök att krossa oss så omfattande att vi knappt kan utföra vårt predikoarbete.”

Mot slutet av 1920-talet fortsatte modiga personer och familjer att lämna ortodoxa kyrkan och ta fast ståndpunkt för Bibelns sanning. Det här återspeglas i ett brev som en bypräst skrev till sin överordnade 1928. Brevet innehöll en lista med 43 namn på vuxna och barn i prästens  församling i Şirăuţi. I brevet stod det: ”Vi bifogar härmed en lista med namnen på medlemmarna av sekten ’bibelforskarna’. Trots sina ansträngningar har de inte haft någon framgång, och inte heller har de någon gudstjänstlokal. I stället träffas de i privata hem.”

I själva verket motbevisade ju prästens namnlista hans påstående om att bibelforskarna ”inte haft någon framgång”, eftersom de flesta av de 43 personerna tidigare hade varit medlemmar av ortodoxa kyrkan. Ett av barnen som nämndes var Agripina Barbuţă, som nu är över 80 år och fortfarande aktiv i tjänsten för Jehova.

När det blev svårt att predika öppet, koncentrerade sig vännerna på informellt vittnande, särskilt för släktingar. På den tiden umgicks släktingar ganska mycket. Vännerna drog nytta av det här för att kunna berätta om de goda nyheterna för andra. Inga lagar kunde ju hindra familjemedlemmar från att tala med varandra.

Försök att legalisera predikoarbetet

Efter förbudet mot predikoverket 1925 sände bröderna vid avdelningskontoret i Cluj-Napoca i Rumänien en 50-sidig, maskinskriven rapport till kyrkoministern. Tillsammans med en kort redogörelse för våra läror bifogades  en officiell anhållan om att förbudet skulle hävas. Följden blev att en broder i september 1927 fick träffa ministern vid tre tillfällen. Han lämnade det sista mötet i hopp om att lagen skulle ändras för att främja religionsfriheten. Tyvärr avslog regeringen brödernas begäran. Faktum är att myndighetspersoner fortsatte att ”anstifta ofärd genom förordningar”, vilket försvårade situationen för Jehovas folk. (Ps. 94:20; Dan. 6:5–9) En officiell skrivelse daterad den 29 maj 1932 förklarade att ”all slags verksamhet” som utförs av bibelforskarna ”är strängt förbjuden”.

Men det här angreppet på Guds folk var inte någon enad och samordnad kampanj i Rumänien och Moldavien. I viss utsträckning fattade lokala myndigheter och myndighetspersoner egna beslut angående bibelforskarna. Bröderna vände sig därför till de här myndighetspersonerna för att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”, åtminstone på sina hemorter. (Fil. 1:7)

På vissa håll gav det resultat. Så var det till exempel i Bukarest i Rumänien, sedan avdelningskontoret flyttat dit från Cluj-Napoca. År 1933 fick avdelningskontoret efter en seglivad kamp till slut lagligt erkännande i Bukarest för Bibel- och Traktatsällskapet Jehovas vittnen.

Intressant nog var det faktiskt några framstående domare som öppet motsatte sig restriktionerna mot Guds folk. Den 8 maj 1935 fastställde appellationsdomstolen i Cluj-Napoca modigt att förbudet mot Jehovas vittnen var i strid med konstitutionen. Dessutom förklarade man: ”De konfiskerade broschyrerna [från Jehovas vittnen] främjar kärlek människor emellan och tro på Gud och Kristus. Av den orsaken är det fel att säga att dessa broschyrer är av omstörtande karaktär. De utgör ingen fara för statens säkerhet.”

 Förnuftet skjuts åt sidan

I de flesta fall fortsatte dock myndigheterna att motarbeta Guds folks verksamhet. Den 28 mars 1934 skrev till exempel chefen för säkerhetstjänsten i staden Soroca i Moldavien till sin överordnade, den regionale polisinspektören i Chişinău, och beklagade sig över att det i en viss by nära Soroca 1927 var ”endast två familjer som var anhängare av sekten, men att de har omvänt ... ytterligare 33 familjer”. Han skrev också att vittnena ”förkastar kyrkan” och dess ”religiösa traditioner och seder” och att de ”i stället för att begära prästens tjänster har sin egen tillbedjan”. Han avslutade brevet med att säga: ”[Vittnena] fortsätter att omvända fler, och detta hotar den allmänna ordningen och statens säkerhet.”

Den 6 maj 1937 skrev bröderna i området till prefekten och anhöll om att Jehovas vittnen skulle avföras från listan över illegala sekter. Det officiella svaret klargjordes i ett brev från borgmästaren i distriktet Soroca till prefekten i samma distrikt. Brevet var daterat den 15 juni 1937 och löd: ”[Jehovas vittnens] verksamhet är förbjuden av ... kyrko- och kulturministeriet. Därför kan vi inte bevilja deras begäran om att bli avförda från listan över [illegala] sekter, eftersom de fortsätter att aktivt verka för sektens intressen.”

Som en bekräftelse på den fientliga inställningen sades det den 12 juli 1939 i regeringens officiella tidning, Monitorul Oficial, att Jehovas vittnen och deras juridiska organ var ”helt förbjudna”. Som tidigare nämnts styrdes Moldavien då av Rumänien, som var ett ortodoxt land med monarki. Tyvärr fick religiös trångsynthet många myndighetspersoner att behandla Jehovas folk mycket hårdare än lagen krävde.

 Myndighetspersoner tar till våld

Det som hände Dumitru Gorobeţ och Cazimir Cislinschii visar att motståndet mot predikoarbetet ofta späddes på av religiöst hat från myndighetspersoner som var ivriga anhängare av ortodoxa kyrkan. Dumitru och Cazimir lärde känna Bibelns sanning i byn Tabani. Tack vare sina fina egenskaper och sin iver för tjänsten blev de snart välkända och omtyckta bland vännerna. År 1936 blev de arresterade och förda till en polisstation i staden Khotin (som nu tillhör Ukraina).

Först blev Dumitru och Cazimir brutalt slagna av polisen. Sedan försökte de tvinga dem att göra korstecknet. Men de två männen stod fasta, trots upprepad misshandel. Till slut gav polisen upp. De lät faktiskt Dumitru och Cazimir återvända hem. Men det var inte slutet på prövningarna för de här två trogna bröderna. Under både fascistiskt och kommunistiskt styre uthärdade de många svårigheter för de goda nyheternas skull. Dumitru dog i början av 1976 i Tomsk i Ryssland. Cazimir dog i november 1990 i Moldavien.

På 1930-talet hade det rumänska avdelningskontoret tillsynen över verksamheten i Moldavien. Martin Magyarosi, som blev döpt 1922, var landstjänare då. Av kärleksfull omtanke om bröderna, särskilt med tanke på deras prövningar, besökte han och hans svärson, Pamfil Albu, många församlingar i norra Moldavien för att stärka och uppmuntra Guds folk. De här besöken kom verkligen i rätt tid! Europa skulle snart bli centrum för andra världskriget, och Moldavien, som många ville åt, slets fram och tillbaka mellan sina mäktigare, fientliga grannar.

 Europa ödelagt av andra världskriget

Den 23 augusti 1939 skrev Sovjetunionen och nazistregeringen i Tyskland under en icke-angreppspakt. En vecka senare, den 1 september 1939, invaderade Tyskland Polen och utlöste på så sätt andra världskriget. Den 26 juni 1940 krävde sedan Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den rumänska regeringen villkorslöst skulle överlämna det som då kallades Bessarabien till Sovjetunionen. Rumänien gav efter för det här kravet, och den 28 juni 1940 marscherade sovjetiska trupper in i Moldavien. I augusti 1940 skapades sovjetrepubliken Moldaviska SSR, med Chişinău som huvudstad.

Men Sovjets ockupation av Moldavien var kortlivad. Den 22 juni 1941 bröt Tyskland pakten från 1939 och invaderade Ryssland. Rumänien utnyttjade det här händelseförloppet och förklarade sig stå på Tysklands sida och började försöka ta tillbaka Moldaviska SSR från Sovjet.

 Planen lyckades, för den 26 juli 1941 hade den rumänska armén trängt tillbaka ryssarna till floden Dnestr. Så efter bara lite mer än ett år av sovjetiskt styre kom Moldavien återigen under rumänsk kontroll. Men den här gången, från och med september 1940, var det ett Rumänien styrt av en extremt nationalistisk fascistregering ledd av diktatorn general Ion Antonescu. Hans regim skulle inte tolerera dem som var politiskt neutrala på grund av att de lojalt understödde Guds kungarike.

Svåra prövningar under fasciststyret

Antonescus fascistregering, som samarbetade med Hitler och axelmakterna, gav sig snart på Jehovas vittnen. Ta exemplet med Anton Pântea, som föddes 1919. Anton fick sanningen som tonåring och var nitisk i tjänsten från hus till hus. Flera gånger var han en hårsmån från att bli misshandlad, men eftersom han modigt hävdade sin lagliga rätt att som rumänsk medborgare få tala om sin tro, lyckades han undvika fysisk misshandel en tid. Men till slut arresterade polisen honom. Fascistiska polismän släpade honom till en polisstation och slog honom hela natten, men släppte honom sedan överraskande nog fri. Broder Pântea är nu 84 år och fortfarande fast besluten att förbli trogen mot Jehova.

En som också bevarade sin ostrafflighet var Parfin Palamarciuc, som lärde känna Bibelns sanning i Moldavien under 1920-talet. Han blev också en nitisk förkunnare av de goda nyheterna och var ofta hemifrån i flera veckor för att predika i olika städer och byar, från Tjernivtsi till Lviv i Ukraina. Eftersom Parfin vägrade att göra militärtjänst, arresterade fascisterna honom 1942 och ställde honom inför krigsrätt i Tjernivtsi.

Parfins son Nicolae berättar vad som hände: ”Sammanlagt 100 bröder dömdes till döden av den här domstolen.  Domen skulle verkställas omgående. Officerarna samlade alla bröderna och valde ut tio som skulle skjutas först. Men först tvingades de att gräva sina egna gravar medan de 90 andra såg på. Innan officerarna skulle skjuta bröderna gav de dem ännu en möjlighet att avsäga sig sin tro och gå med i armén. Två kompromissade, men de åtta andra sköts ihjäl. Sedan radades ytterligare tio upp. Men innan de skulle skjutas blev de tvingade att begrava de döda.

Medan bröderna fyllde igen gravarna kom en officer av hög rang. Han frågade hur många vittnen som hade ändrat sig. När han fick veta att det bara var två, sade han att om 80 var tvungna att dö för att 20 skulle gå med i armén, skulle det vara mer lönsamt att skicka de 92 som var kvar till arbetsläger. Det här ledde till att dödsstraffet förvandlades till 25 års straffarbete. Men knappt tre år senare befriade framryckande sovjetiska trupper vittnena ur de rumänska lägren. Pappa överlevde de här och många andra prövningar. Han dog trogen mot Jehova 1984.”

Ett brott att inte följa ortodoxa kyrkan

Vasile Gherman var en ung gift man. Hans fru hade just fött en flicka, när fascisterna arresterade honom i december 1942. Vasile anklagades för två ”brott” – att han vägrat att göra militärtjänst och att han inte låtit döpa sin dotter i ortodoxa kyrkan. Han berättar vad som hände: ”I februari 1943 skulle mitt ärende och 69 andra trogna bröders ärenden  tas upp i Tjernivtsi i en militärdomstol. Innan vi dömdes tvingade man oss att se på när sex brottslingar avrättades. Vi var därför säkra på att vi stod näst på tur att dömas till döden.

Vi talade med varandra om saken och bestämde oss för att förbli starka i tron och att göra allt vi kunde för att behålla glädjen under rättegången. Med Jehovas hjälp lyckades vi. När vi 70 dömdes till döden som väntat, kände vi verkligen att vi led för rättfärdighetens skull. Ingen av oss kände sig nedstämd, till förtret för våra fiender. Men då hände något oväntat. I stället för att skjuta oss ändrade myndigheterna vår dom till 25 års straffarbete i lägret i Aiud i Rumänien. Men inte ens den domen verkställdes helt, för bara 18 månader senare, i augusti 1944, befriade den framryckande sovjetiska armén lägret.”

År 1942 kallade fascisterna in omkring 800 män från byn Şirăuţi i Moldavien för att de skulle tjäna i general Antonescus armé. Bland dem fanns ett antal vittnen. En av dem, Nicolae Anischevici, berättar: ”Först beordrade polisen oss att ta del i en religiös ceremoni. Vi vittnen vägrade. Vi vägrade också att bära vapen. Polisen anklagade oss därför för att vara kommunister och arresterade oss. Men innan de spärrade in oss lät de oss förklara orsaken till vår neutrala ståndpunkt för alla närvarande.

Nästa dag förflyttades vi till Briceni, områdets rättscentrum. Här kläddes vi av och blev grundligt visiterade. En präst med hög militär rang frågade sedan ut oss. Han var vänlig, visade förståelse för vår neutrala hållning  och ordnade så att vi fick mat. Dessutom skrev han att vår vapenvägran berodde på vår tro på Jesus.

Från Briceni fördes vi till polisstationen i Lipcani. Där slog polisen oss brutalt ända till kvällen. Sedan satte de oss i en cell med två andra bröder och förvånande nog en kvinna, som visade sig vara spion. Vi misshandlades under flera dagar. Så småningom sändes jag till Tjernivtsi för att ställas inför krigsrätt. Där fick jag en advokat, som var till stor hjälp. Men min hälsa hade blivit så dålig på grund av den grymma behandlingen att de militära myndigheterna trodde att jag kanske skulle dö. Till slut beslöt de att skicka hem mig utan att ge mig något straff.”

Modiga systrar bevarar ostraffligheten

Systrar utsattes också för fascisternas vrede. En av dem var Maria Gherman (inte släkt med Vasile Gherman, men från samma församling). Maria arresterades 1943 och fördes till polisstationen i Balasineşti. Hon berättar: ”Polisen arresterade mig, därför att jag vägrade att gå i ortodoxa kyrkan. Först förflyttade de mig till Lipcani i Moldavien och sedan till Tjernivtsi i Ukraina, där jag dömdes.

Domaren frågade mig varför jag hade vägrat att gå i kyrkan. Jag sade till honom att jag bara tillbad Jehova. För det här ’brottet’ fick 20 andra systrar och jag 20-åriga fängelsestraff. Några av oss trängdes in i små celler med 30 andra fångar. Men på dagarna skickades jag ut för att  hjälpa till hemma hos rika personer. Jag får väl tillägga att de behandlade mig bättre än fängelsepersonalen – de gav mig i alla fall tillräckligt att äta!

Så småningom fick vi kontakt med bröderna, som var i en annan del av fängelset. Det här var en välsignelse, eftersom vi kunde hjälpa bröderna att få både andlig och fysisk föda.”

Liksom så många andra moldaviska vittnen bevarade de här systrarna sin ostrafflighet trots fascisternas grymma behandling, bara för att få uppleva ytterligare ett angrepp på sin tro. Det angreppet kom från nästa regim – det kommunistiska Ryssland.

Den sovjetiska taktiken – deportation

År 1944, mot slutet av kriget, när Tyskland var på väg att förlora, störtades Antonescu av element inom Rumäniens regering under ledning av kung Mikael. Rumänien kanaliserade sedan sin lojalitet mot Ryssland i stället för mot axelmakterna. Samma år tog den framryckande sovjetiska armén återigen kontrollen över området och integrerade återigen Moldavien i Sovjetunionen som Moldaviska SSR. 

Till en början lät kommunistledarna i Moldavien Jehovas vittnen vara. Men den här respiten var kort. Kristen neutralitet, till exempel vittnenas vägran att rösta i lokala partival, blev snart en het stridsfråga igen. Sovjetregimen hade inte rum för politisk neutralitet. Så regeringen planerade att lösa problemet genom att deportera Jehovas  vittnen och andra ”icke önskvärda element” med början 1949.

En officiell skrivelse innehöll ”beslutet från politbyrån inom kommunistpartiets centralkommitté” om vilka som skulle förvisas från Moldaviska SSR. Det var bland annat ”tidigare landägare, framstående affärsmän, aktiva medarbetare till tyska inkräktare, personer som samarbetade med de tyska och rumänska polismyndigheterna, medlemmar av profascistiska partier och organisationer, medlemmar av Vita gardet, medlemmar av illegala sekter och även familjemedlemmar till de uppräknade kategorierna”. Alla skulle sändas till västra Sibirien på ”obestämd tid”.

En andra deportationsvåg började 1951, men den här gången var målet enbart Jehovas vittnen. Stalin beordrade personligen den här deportationen, som kallades Operation Nord. Över 720 familjer av vittnen – ungefär  2 600 personer – sändes från Moldavien till Tomsk i västra Sibirien, en sträcka på omkring 450 mil.

I de officiella direktiven sades det att de som skulle förvisas skulle få tillräckligt med tid på sig att packa sina personliga tillhörigheter innan de fördes till väntande tåg. Dessutom skulle tågvagnarna vara ”lämpliga för transport av människor”. Verkligheten var helt annorlunda.

Mitt i natten kunde upp till åtta soldater och myndighetspersoner komma till en familj vittnen. De väckte familjen och visade deporteringsordern. Sedan fick familjen bara några timmar på sig att samla ihop det nödvändigaste innan den fördes till väntande tåg.

Tågvagnarna visade sig vara godsvagnar. Så många som 40 personer i alla åldrar packades in i varje vagn för den två veckor långa färden. Det fanns inget att sitta på och ingen isolering som skyddade mot kylan. I ett av hörnen fanns ett hål i golvet. Det var toaletten. Innan vittnena förvisades var det meningen att myndighetspersoner skulle göra förteckningar över varje persons tillhörigheter. Men ofta skrev de bara upp sådant som inte var av särskilt stort värde. Värdefulla föremål bara ”försvann”.

Trots alla de här orättvisorna och svårigheterna förlorade bröderna och systrarna aldrig sin kristna glädje. Nej, när tågen med vittnena möttes vid järnvägsknutar, kunde Rikets sånger höras från andra godsvagnar. Vännerna i varje tåg visste alltså att de inte var ensamma utan deporterades tillsammans med hundratals andra vittnen. Att se och höra varandra vara så positiva under så svåra förhållanden uppmuntrade alla och stärkte dem i deras beslut att förbli trogna mot Jehova, oavsett vad som komma skulle. (Jak. 1:2)

 En tro värd att efterlikna

En av de moldaver som deporterades till Sibirien var Ivan Mikitkov. Ivan blev först arresterad i Moldavien 1951 tillsammans med andra vittnen och blev deporterad till Tomsk. Hans arbete blev att fälla träd på den sibiriska tajgan. Även om han inte var inspärrad i ett arbetsläger, hade han begränsad rörelsefrihet, och säkerhetspolisen höll honom under uppsikt. Men han och hans andliga bröder vittnade för andra så fort de fick tillfälle.

Ivan säger: ”Vi organiserade oss i församlingar i den här hårda nya miljön. Vi började till och med framställa egen litteratur. Några av dem vi predikade för omfattade så småningom sanningen och blev döpta. Men myndigheterna lade till slut märke till vår verksamhet och dömde några av oss till tvångsarbete.

Tillsammans med vittnena Pavel Dandara, Mina Goraş och Vasile Şarban dömdes jag till 12 års straffarbete under sträng övervakning. Myndigheterna hoppades att de här hårda domarna skulle skrämma andra till tystnad, men så blev det inte. Oavsett vart våra bröder skickades fortsatte de att predika. År 1966 hade jag avtjänat mitt straff och blev frisläppt. Jag återvände till Tomsk och stannade där i tre år.

År 1969 flyttade jag till Donetsbäckenet, där jag träffade Maria, en trogen och nitisk syster som jag gifte mig med. Men 1983 arresterades jag igen. Den här gången fick jag dubbelt straff – fem års fängelse och ytterligare fem års  förvisning. Det här straffet var naturligtvis mycket svårare att uthärda än det tidigare, eftersom det betydde att jag inte skulle få träffa min fru och mitt barn, som också fick utstå svårigheter. Lyckligtvis slapp jag avtjäna hela straffet. Jag släpptes 1987, sedan Michail Gorbatjov blivit generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Jag fick tillåtelse att återvända till Ukraina och senare till Moldavien.

När jag återvände till Bălţi, Moldaviens näst största stad, fanns det 370 förkunnare och tre församlingar där. I dag finns där över 1 700 förkunnare och 16 församlingar!”

”Vill du sluta som Vasile?”

Lägerföreståndarna och KGB-agenterna tänkte ut en del sadistiska knep för att knäcka vittnena. Constantin Ivanovici Şobe berättar vad som hände hans farfar, Constantin Şobe: ”År 1952 avtjänade farfar sitt straff i ett av arbetslägren i distriktet Chita, som ligger öster om Bajkalsjön i Sibirien. Lägervakterna hotade att skjuta honom och de andra vittnena om de inte avsade sig sin tro.

Eftersom bröderna vägrade att kompromissa, samlade vakterna dem i ett skogsbryn utanför lägret. Det hade börjat skymma när de förde farfars bäste vän, Vasile, en bit in i skogen och sade att de skulle skjuta honom. Bröderna väntade oroligt. Strax ekade ett par gevärsskott genom luften.

Vakterna återvände och tog med sig nästa vittne, min farfar, in i skogen. De gick en bit in och stannade i  en glänta. Flera gravar hade grävts, och en hade fyllts igen. Den som hade befälet pekade på den graven och vände sig till farfar och sade: ’Vill du sluta som Vasile, eller vill du återvända till din familj som en fri man? Du har två minuter på dig att bestämma dig.’ Farfar behövde inte två minuter. Han svarade genast: ’Vasile, som du sköt, har jag känt i många år. Nu ser jag fram emot att få återförenas med honom i uppståndelsen i den nya världen. Jag är helt övertygad om att jag kommer att vara i den nya världen tillsammans med Vasile. Men kommer du att vara där?’ 

 Det var inte det svar som vakten hade väntat sig. Han förde tillbaka farfar och de andra till lägret. Det visade sig att farfar inte behövde vänta till uppståndelsen för att få se Vasile igen. Det hela hade bara varit en grymt knep för att få bröderna att bryta ihop.”

Kommunistpropagandan får motsatt effekt

För att skapa hat och misstänksamhet mot Jehovas vittnen gav kommunisterna ut böcker, broschyrer och filmer som förtalade Guds folk. En broschyr hette ”Dubbelbottnar” – ett uttryck som syftade på de hemliga litteraturfack som bröderna byggde in i botten på väskor. Nicolai Voloşanovschi minns hur en lägerkommendant försökte använda den här broschyren för att förödmjuka honom inför de andra fångarna.

Nicolai säger: ”Lägerkommendanten samlade alla fångarna i en av barackerna. Sedan började han citera avsnitt ur ’Dubbelbottnar’, bland annat avsnitt som innehöll förtal mot mig personligen. När han var klar, bad jag om tillåtelse att få ställa några frågor. Kommendanten måste ha trott att det här skulle ge honom en chans att göra sig lustig över mig, för han gick med på det.

Jag frågade lägerkommendanten om han kom ihåg första gången han förhörde mig, när jag kom till arbetslägret. Han kom ihåg förhöret. Sedan frågade jag honom om han kom ihåg de frågor han ställt mig om mitt hemland, mitt medborgarskap och annat när han fyllde i mina intagningshandlingar. Återigen svarade han ja. Han nämnde till och med för de andra vad jag hade svarat. Sedan bad jag honom att berätta vad han egentligen hade skrivit i handlingarna. Han medgav att det han skrivit inte stämde med mina svar. Då vände jag mig till de andra och sade:  ’Den här broschyren är skriven på samma sätt.’ Fångarna applåderade, och kommendanten lämnade baracken topp tunnor rasande.”

Planen var att söndra

Under 1960-talet började de frustrerade sovjetiska myndigheterna använda nya metoder för att störa enheten bland Jehovas vittnen. I boken The Sword and the Shield, som gavs ut 1999, berättas om några av de tidigare hemliga KGB-rapporterna i myndigheternas arkiv. Det sägs bland annat: ”Under en konferens i mars 1959 för KGB-officerare som ledde ’kampen mot jehovisterna [Jehovas vittnen]’ kom man fram till att den bästa strategin var ’att fortsätta undertryckandet genom att vidta söndrande åtgärder’. KGB beslöt sig för att splittra, demoralisera och misskreditera sektmedlemmarna och även arrestera deras mest inflytelserika ledare på falska grunder.”

Dessa ”söndrande åtgärder” innebar bland annat en enad kampanj för att skapa misstro bland vittnena i Sovjetunionen. KGB spred därför lögnaktiga rykten som gick ut på att ett antal ledande bröder hade börjat samarbeta med statens säkerhetstjänst. KGB dolde sina lögner så skickligt  att många vittnen började undra vem de egentligen kunde lita på.

Ett annat KGB-knep var att utbilda specialagenter att ge sig ut för att vara ”aktiva” Jehovas vittnen som sedan skulle försöka få ansvarsställningar i organisationen. De här spionerna skulle naturligtvis hålla KGB välunderrättat. KGB tog också i hemlighet kontakt med riktiga vittnen och försökte muta dem med stora summor för att de skulle samarbeta.

Med de här metoderna lyckades man tyvärr i viss mån splittra enheten bland vittnena, också i Moldavien. Det här skapade en atmosfär av misstänksamhet. En del bröder lämnade organisationen och bildade en utbrytargrupp som blev känd som oppositionen.

Innan det här hände hade vittnena i Sovjetunionen talat om ”kanalen” när de avsåg Jehovas organisation, den andliga födan och de ansvariga bröderna. Nu uppstod förvirring och osäkerhet när det gällde den kanalen. Hur skulle bröderna reda ut begreppen? Överraskande nog gjorde de det med hjälp av den sovjetiska staten. Ja, ränksmidarna själva bidrog till att lösa just de problem de skapat. Hur då?

De räknade inte med Guds ande

I början av 1960-talet satte sovjetiska myndigheter många ”ledande” vittnen från hela Sovjetunionen tillsammans  i ett läger som låg omkring 15 mil från staden Saransk i Mordvinska republiken i västra Ryssland. Tidigare hade stora avstånd skilt bröderna åt, något som hämmat kommunikationen och orsakat missförstånd. Men nu var alla tillsammans, både de som tillhörde den så kallade oppositionen och de som inte gjorde det. Därför kunde de samtala ansikte mot ansikte och skilja myt från verklighet. Varför satte myndigheterna alla de här bröderna tillsammans? Tydligen trodde de att bröderna skulle komma i konflikt med varandra och att det skulle orsaka ytterligare splittring. Det var en skickligt uttänkt plan, men de räknade inte med Jehovas förenande ande. (1 Kor. 14:33)

En av de bröder som satt inspärrade i Mordvinska republiken var Gheorghe Gorobeţ. Han berättar: ”Strax efter det att jag blivit arresterad och kastad i fängelse blev en broder som hade samarbetat med oppositionen placerad i samma fängelse som oss. När han såg att de ansvariga bröderna fortfarande satt i fängelse, blev han förvånad, eftersom man hade sagt till honom att de alla var fria och levde lyxliv sponsrade av KGB!”

Broder Gorobeţ fortsätter: ”Under mitt första år i fängelse spärrades över 700 personer in på religiösa grunder. Majoriteten var Jehovas vittnen. Vi arbetade allesammans i en fabrik och hade tid att tala med dem som hade gått med i utbrytargruppen. Det ledde till att många frågor klarades upp under åren 1960 och 1961. År 1962 skrev den landskommitté som hade ansvaret för verksamheten  i Sovjetunionen slutligen ett brev inifrån arbetslägret. Brevet skickades till alla församlingar i Sovjetunionen. Följden blev att mycket av den skada som orsakats av KGB:s lögnkampanj kunde repareras.”

Den sanna kanalen identifieras

Broder Gorobeţ släpptes fri från arbetslägret i juni 1964, och han återvände genast till Moldavien. När han kom till Tabani, upptäckte han att många vittnen fortfarande inte var säkra på vilka Jehova använde till att ge andlig föda och ledning åt sitt folk. En del vittnen läste enbart Bibeln.

En kommitté på tre andligen mogna bröder förordnades att hjälpa till med att klargöra saken. Något av det första de gjorde var att besöka församlingar i norra Moldavien, där de flesta vittnena bodde. Trots att de här och andra kristna tillsyningsmän fått utstå mycket förföljelse fortsatte de att vara trogna, och det övertygade många om att Jehova fortfarande använde samma organisation som hade undervisat dem om sanningen från början.

I slutet av 1960-talet blev det uppenbart för KGB att predikoarbetet fortsatte att gå framåt trots förföljelse och andra metoder. I boken The Sword and the Shield sägs det så här om KGB:s reaktion: ”[KGB:s] högkvarter stördes av rapporter om att ’Jehova-ledarna och Jehova-myndigheterna [inte ens i arbetslägren] övergav sina fientliga trosuppfattningar och att de i lägren fortsatte att utföra sitt Jehova-arbete’. En konferens för KGB-officerare som arbetade med operationer mot Jehovas vittnen hölls i ... [Chişinău] i november 1967, då man diskuterade nya metoder ’för att förhindra sekteristernas fientliga arbete’ och ’ideologiska irrläror’.”

 Trakasserade av tidigare bröder

Tyvärr var det några som blev vilseledda av dessa ”nya metoder” och spelade KGB i händerna. En del hade dukat under för girighet eller människofruktan, och andra var före detta bröder som hade börjat hata vittnena. Myndigheterna började använda de här personerna för att försöka få de trogna att bryta sin ostrafflighet. Vittnen som hade varit inspärrade i fängelse och arbetsläger sade att detta att utsättas för trakasserier från tidigare bröder, av vilka några nu var avfällingar, var bland det svåraste de någonsin varit med om.

Många avfällingar kom från den tidigare nämnda oppositionen. Till en början bestod den här gruppen av några som helt enkelt var förvirrade på grund av KGB:s felaktiga information. Men bland dem som fortfarande tillhörde oppositionen i slutet av 1960-talet fanns ett antal som visade den onda slavklassens anda. De ignorerade Jesu  varning och började i stället ”slå sina medslavar”. (Matt. 24:48, 49)

Men planen att splittra Guds folk misslyckades trots alla påtryckningar från KGB och dess underhuggare. När trogna bröder i början av 1960-talet började återställa enheten i organisationen i Moldavien, tillhörde de flesta vittnena i landet oppositionen. Men 1972 hade i stort sett alla åter börjat arbeta lojalt tillsammans med Jehovas organisation.

En uppskattande förföljare

Trogna vittnen som stannade kvar i Moldavien under kommunisttiden fortsatte predikoarbetet så gott de kunde. De vittnade informellt för släktingar, vänner, skolkamrater och arbetskamrater. Men de var försiktiga, eftersom många tjänstemän i Moldavien var fanatiska anhängare av den kommunistiska ideologin. Men inte alla kommunister föraktade Jehovas vittnen.

Simeon Voloşanovschi berättar: ”Polisen sökte igenom vårt hem och konfiskerade ganska mycket litteratur, som den ansvarige polisen förde upp på en lista. Senare återvände han med listan och bad mig att se efter om den var korrekt. När jag kontrollerade hans lista, lade jag märke till att en sak fattades – ett exemplar av Vakttornet som handlade om familjen och hur man gör familjelivet lyckligare. Jag frågade honom om det. ’Eh, jag tog hem den, och vi läste den tillsammans i familjen’, svarade han en smula förläget. ’Tyckte ni om det ni läste?’ frågade jag. ’Ja visst! Vi tyckte mycket om det!’ sade han.”

Motståndet minskar, tillväxten fortsätter

Under 1970-talet övergav de kommunistiska myndigheterna sin policy att arrestera och deportera Jehovas folk.  Enskilda bröder greps dock och ställdes inför rätta för att de vittnat eller varit med vid kristna möten. Men straffen var mildare.

År 1972 infördes äldsteanordningen i Moldavien, liksom i resten av världen. Gheorghe Gorobeţ berättar: ”Bröderna tog emot den nya anordningen med stor glädje och såg den som ytterligare ett bevis på att Jehovas ande var verksam. Dessutom bidrog det ökade antalet förordnade män till att församlingarna i Moldavien växte och blev andligen starkare.”

Vid det här laget hade bröderna naturligtvis fått stor erfarenhet av att organisera predikoverket och i hemlighet trycka biblisk litteratur. När kommunistförtrycket började, framställdes litteratur på två platser i Moldavien, och arbetet utfördes endast på natten under de många åren av intensiv förföljelse. De som arbetade med det här fick därför leva två liv – ett på dagen, när de levde som andra medborgare, och ett annat på natten, när de arbetade fram till de tidiga morgontimmarna med att framställa litteratur för församlingarna.

Men den här situationen förändrades när motståndet och övervakningen minskade. Bröderna kunde nu driva de underjordiska tryckerierna mer effektivt och få hjälp av fler frivilliga. Det här ledde till att produktionen ökade.

Bröderna förfinade också sina tryckmetoder. De använde till exempel speciella matriser som kunde göras i ordning på en skrivmaskin. De hade också byggt om pressarna, så att de tryckte på båda sidor av papperet samtidigt. Alla de här förbättringarna ökade produktionen ytterligare. Handskrivna exemplar av bibelstudiepublikationer hörde nu det förgångna till!

 Mer litteratur innebar naturligtvis att bröderna och systrarna kunde studera Bibeln ännu mer. Detta tillsammans med förbättrade kommunikationer hjälpte till att undanröja de sista spåren av den tidigare förvirringen. Men de här förbättringarna var bara en försmak av det som Jehovas folk i Moldavien skulle få uppleva.

Sann tillbedjan blomstrar

Trots att sovjetkommunismen var en politisk och militär gigant under sin storhetstid lyckades den inte krossa den sanna tillbedjan. Faktum är att ryssarna oavsiktligt bidrog till att sprida de goda nyheterna till några av ”jordens mest avlägsna delar” genom sitt deporteringsprogram. (Apg. 1:8) Jehova lovade genom Jesaja: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång. ... Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning, och deras rättfärdighet är från mig.” (Jes. 54:17) Det uttalandet har verkligen visat sig vara sant!

En förändring i Sovjetunionens ledning 1985 gjorde livet mycket lättare för Jehovas vittnen. De blev inte längre skuggade av säkerhetspolisen eller bötfällda för att de var med vid religiösa möten. Vännerna i Moldavien fortsatte att hålla sina ordinarie möten i små grupper på tio eller färre, men de började använda särskilda tillfällen, som bröllop och begravningar, till att hålla mindre kretssammankomster.

Sommaren 1989 fick predikoarbetet så ett uppsving när tre internationella sammankomster hölls i de polska städerna Chorzów (nära Katowice), Poznan och Warszawa. Hundratals delegater från Moldavien var med. Det var verkligen rörande för de här trogna bröderna, som var vana att träffas i hemlighet i små grupper, att få vara bland  internationella skaror av glada vittnen, som alla tillbad Jehova tillsammans!

Något annat som var till stor andlig glädje för vittnena i Moldavien var att de 1991 kunde hålla kretssammankomster öppet för första gången i landet. År 1992 var en annan milstolpe – en internationell sammankomst hölls i S:t Petersburg i Ryssland. Fler moldaviska delegater var närvarande vid den här sammankomsten än vid de tre som hölls i Polen 1989. Ja, Jehova hade öppnat himlens dammluckor och börjat ösa ut välsignelse efter välsignelse över sina lojala, tacksamma tjänare.

Utbildning för resande tillsyningsmän

Mer frihet betydde också bättre kontakt mellan Sovjetunionens landskommitté och de resande tillsyningsmännen. I december 1989 samlades de här andligen mogna  bröderna, 60 till antalet, för undervisning i Lviv i Ukraina. Med tanke på att alla närvarande hade uthärdat fängelser, arbetsläger och andra former av förföljelse var det här ett glädjerikt och stärkande tillfälle. Ja, många hade redan blivit nära vänner under de svåra tiderna.

Fyra av de resande tillsyningsmännen i den klassen kom från Moldavien. När de återvände, förde de vidare till församlingarna de visa råd som de fått i Lviv, i synnerhet råd som gällde predikoarbetet. De uppmanade till exempel vännerna att fortsätta att predika Guds ord med försiktighet, trots den nyvunna friheten. (Matt. 10:16) Varför måste de fortsätta att vara försiktiga? Därför att arbetet rent formellt fortfarande var förbjudet.

Stort behov av Rikets salar

Ända sedan predikoverket blev etablerat i Moldavien var bröderna medvetna om behovet av att ha egna möteslokaler. År 1922 byggde bibelforskarna i byn Corjeuţi faktiskt en lokal med egna resurser. De kallade den ”möteshuset”, och den användes av dem i många år.

I slutet av 1980-talet, när det officiella motståndet började minska avsevärt, fanns det församlingar med flera hundra förkunnare i många städer och samhällen. De träffades i små grupper i privata hem. Var tiden då inne för att bygga Rikets salar? För att ta reda på det kontaktade bröderna myndighetspersoner i olika samhällen.

Några av de här personerna var mycket samarbetsvilliga. Så var det i Feteşti, ett samhälle med 3 150 invånare i norra Moldavien. I januari 1990 träffade bröderna borgmästaren, som informerade dem om att i Feteşti kunde de betrakta sitt arbete som fritt från officiella restriktioner.  Bröderna, som fortfarande var försiktiga, hade svårt att tro på det erbjudandet. Så de bad honom om tillåtelse att få bygga om en broders hus, så att församlingen kunde använda det som en liten Rikets sal, trots att församlingen hade 185 förkunnare!

Borgmästaren gick med på det, och bröderna satte i gång. Men de stötte snart på ett stort problem. De var tvungna att riva en viss vägg, men om de gjorde det skulle huset antagligen rasa ihop! Så arbetet stannade abrupt av. Bröderna beslöt sig för att förklara problemet för borgmästaren. De blev verkligen glada när han gav dem tillstånd att bygga en helt ny Rikets sal! Församlingen gav sig i kast med projektet och fullbordade det på bara 27 dagar.

För att alla skulle rymmas i den nya Rikets salen delades Feteştiförsamlingen upp i två församlingar. Många nya förkunnare var dock ännu inte döpta. Så varför inte också ordna med ett dop under överlämnandeprogrammet? Det var precis vad bröderna gjorde. Efter doptalet gick alla ner till en närbelägen flod, där 80 personer blev döpta som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova.

Naturligtvis hade många andra församlingar också stort behov av en Rikets sal. Några församlingar, som hade sett bilder av Rikets salar i litteraturen, beslöt sig för att bygga något liknande. Så de lade ihop sina tillgångar, använde sin initiativförmåga och gick till verket. Och det här var inga enstaka händelser. Mellan 1990 och 1995 byggde bröderna över 30 Rikets salar, och de betalade allt och utförde allt arbete själva.

En del Rikets salar användes också till kretssammankomster. Men de var så välbesökta att många fick stå utanför och lyssna på programmet. Bröderna började därför  överväga att bygga en sammankomsthall. Också nu var de snabba i vändningarna. År 1992 byggde de på mindre än tre månader den första sammankomsthallen i Moldavien – en lokal med 800 sittplatser i Corjeuţi. Följande år byggde de en sammankomsthall i Feteşti med plats för 1 500, återigen med egen arbetskraft och för egna pengar.

Tidpunkten för den här byggnadsverksamheten kunde inte ha valts bättre, för i mitten av 1990-talet medförde politiska förändringar och ekonomisk nedgång att den moldaviska valutan snabbt devalverades. Det här ledde till att de pengar som behövdes för att bygga en hel Rikets sal i början av 1990-talet inte skulle ha räckt ens till stolarna några år senare!

Riketssalsbyggen i söder

Till skillnad från församlingarna i norra Moldavien hade de i söder bara några få Rikets salar. På grund av den stora tillväxten under 1990-talet hade många nybildade församlingar i söder problem med att hitta lämpliga mötesplatser. Man hade tidigare använt skolor, men de blev allt svårare att hyra.

 Återigen kom Jehova genom sin organisation till brödernas hjälp. I exakt rätt tid började den styrande kretsen ställa pengar från Riketssalsfonden till förfogande för sådana länder som Moldavien, så att församlingar med begränsad ekonomi kunde bygga Rikets salar.

Bröderna har utnyttjat den här anordningen med gott resultat. Chişinău är ett fint exempel. År 1999 fanns det inte en enda Rikets sal i huvudstaden. Men i juli 2002 fanns det tio Rikets salar som användes av 30 av de 37 församlingarna i staden, och ytterligare tre höll på att byggas.

Lagligt erkännande till slut!

Den 27 augusti 1991 blev Moldavien en självständig republik. Eftersom förbudet mot Jehovas vittnens arbete hade införts under sovjettiden, gällde det inte längre. Men Jehovas vittnen, som då uppgick till 4 000, var ännu inte lagligen inregistrerade som religiös organisation.

Efter att ha fått vägledning från den styrande kretsen kontaktade kontoret i Moldavien genast myndigheterna för att få lagligt erkännande för Jehovas vittnen. Den nya regeringen var vänligt inställd till den här begäran. Det nödvändiga pappersarbetet tog sin tid, men till slut, den 27 juli 1994, fick kontoret de officiella registreringshandlingarna.

Det var verkligen en minnesvärd dag för Jehovas vittnen i Moldavien! Efter 60 år av förbud, förföljelse och fängelsestraff kunde de nu tillbe Jehova och predika de goda nyheterna öppet. De kunde också hålla egna områdessammankomster. Ja, i augusti 1994, månaden efter det att Jehovas vittnen fått lagligt erkännande, samlades de i Chişinăus största stadion för den första områdessammankomsten någonsin i Moldavien. Det var verkligen ett spännande tillfälle!

 Betel utvidgas

År 1995 hade antalet förkunnare ökat till över 10 000. Ett litet kontor i Chişinău tog hand om vissa delar av arbetet i Moldavien, men det ryska avdelningskontoret, som låg 200 mil bort, hade tillsynen över landet. Det rumänska avdelningskontoret låg dock bara 50 mil bort, och de flesta moldaver talade rumänska. Rumänska hade också blivit republikens officiella språk. Så efter att ha övervägt alla fakta beslöt den styrande kretsen att det rumänska avdelningskontoret skulle ha tillsynen över arbetet i Moldavien.

Under tiden gjorde tillväxten i landet att kontoret i Chişinău, som bara utgjordes av en lägenhet, blev för litet. Det var helt klart dags att bilda en Betelfamilj. Bland de första medlemmarna fanns Ion och Iulia Rusu. Broder Rusu hade tjänat som tillfällig kretstillsyningsman mellan 1991 och 1994. En annan medlem av Betelfamiljen var Gheorghe Gorobeţ, som tjänade som områdestillsyningsman tills han fick det här nya förordnandet. Han bodde utanför Betel och pendlade dit varje dag. Guenther och Rosaria Matzura, som gått igenom Gileadskolans 67:e klass, anlände den 1 maj 1996 efter att ha tjänat flera år i Rumänien.

Allteftersom antalet förkunnare fortsatte att öka, ökade också behovet av fler beteliter. Men utrymmet var begränsat. Dessutom var det moldaviska Betelhemmet 1998 utspritt över fem lägenheter! Därför började man söka efter en bra plats att bygga en enda anläggning på. Vänligt nog erbjöd myndigheterna i Chişinău bröderna en tomt på 3 000 kvadratmeter mitt i city, som de tacksamt tog emot. Med ytterligare utvidgning i tankarna köpte bröderna också en tomt som låg bredvid.

 En firma på orten byggde stommen, och internationella tjänare gjorde resten av arbetet tillsammans med bröder och systrar från området. Byggnationen inleddes i september 1998, och bara 14 månader senare flyttade en begeistrad Betelfamilj in i sitt nya hem, glad över att få vara samlad på ett och samma ställe till slut.

Överlämnandeprogrammet för det nya Betelhemmet hölls den 16 september 2000. Gäster från 11 länder var närvarande. Följande dag talade Gerrit Lösch från den styrande kretsen inför en åhörarskara på över 10 000 på en idrottsarena i staden. Alla närvarande kände den varma kärlek som förenar Jehovas folk världen över.

För närvarande har den moldaviska Betelfamiljen 26 medlemmar. Några, som David och Miriam Grozescu, har kommit från andra länder för att tjäna som beteliter i utlandstjänst. Andra, som Enno Schlenzig, har gått igenom Skolan för förordnade tjänare i sitt hemland och har sedan blivit förordnade att tjäna i Moldavien. Betelfamiljen har inte så många medlemmar, men i gengäld består den av många nationaliteter.

Utbildning av skördearbetare

Under åren av förbud och förföljelse förkunnade Jehovas folk i Moldavien de goda nyheterna med försiktighet och naturligtvis informellt. Men nu var tiden inne för dem att öppet ta del i arbetet från hus till hus och i gatuvittnande. Vännerna gav sig lydigt i kast med de här tjänstegrenarna, och i synnerhet gatuvittnande blev mycket omtyckt. Men allteftersom antalet förkunnare ökade, behövdes balans. Församlingarna uppmuntrades därför att inrikta sig på arbetet från hus till hus, vilket de troget gjorde.

 Nu insåg förkunnarna mer än någonsin exakt hur mycket deras medmänniskor hungrade efter sann andlig föda. För att tillgodose det behovet försåg Jehovas organisation församlingarna med Vakttornet, Vakna! och andra bibelstudiehjälpredor på både rumänska och ryska. Samtidigt arbetade förkunnarna hårt på att förbättra kvaliteten på sin tjänst genom att använda de föreslagna framställningarna i Tjänsten för Guds kungarike. De använde också den utbildning de fick genom skolan i teokratisk tjänst.

Ytterligare hjälp, särskilt på det organisatoriska planet, har getts av mogna, erfarna bröder från andra länder. Precis som spaljéer stöder fruktbärande vinrankor har de här kapabla och villiga medarbetarna från andra länder gett både stöd och stabilitet åt församlingarna.

En period av snabb tillväxt

Den snabba ökningen av antalet förkunnare i Moldavien märks särskilt tydligt i huvudstaden, Chişinău, som har 662 000 invånare. I januari 1991, innan Jehovas vittnen fick lagligt erkännande, hade Chişinău bara två församlingar med omkring 350 förkunnare. Men i januari 2003 hade det antalet ökat till 37 församlingar med över 3 870 förkunnare! En församling fick 101 nya förkunnare på bara nio månader! Med sådan snabb tillväxt är det inte ovanligt att församlingar i staden delas efter bara ett par år.

I augusti 1993 fanns det 6 551 förkunnare i hela Moldavien. Men i mars 2002 hade det antalet ökat till 18 425 – en 280-procentig ökning på nio år! Under samma period ökade antalet reguljära pionjärer från 28 till 1 232.

En vice borgmästare som blev pionjär

Bland dem som har lärt känna Jehova finns många tidigare kommunister, och vissa av dem har till och med innehaft  politiska ämbeten. En av dem är Valeriu Mârza, som tidigare var vice borgmästare i Soroca, en stad med omkring 39 000 invånare. Vid särskilda evenemang, när parader anordnades, var Valeriu bland de framstående personer som hyllades av dem som marscherade förbi. Han var med andra ord välkänd i staden.

Men så småningom började Valeriu studera Bibeln och blev döpt. Hur reagerade folk när han vittnade för dem? ”Nästan alla bjöd in mig”, säger broder Mârza. ”Jag fick fina tillfällen att predika, och min hustru och jag fann att vår stad var ett mycket produktivt distrikt!” Snart förordnades broder Mârza som pionjär med särskilt uppdrag. Han och hans hustru tjänade också på Betel i ett år. Nu har de privilegiet att arbeta i kretstjänsten.

Pionjärer hjälper till

Antalet förkunnare per invånare i Moldavien är nu ett av de högsta i Europa. Men det finns fortfarande många samhällen och mindre städer som inte har några  vittnen. På grund av svåra ekonomiska förhållanden kan de flesta förkunnare och pionjärer inte tjäna där behovet är större. För att se till att de goda nyheterna når ut till hela landet har det rumänska avdelningskontoret förordnat omkring 50 pionjärer med särskilt uppdrag i Moldavien. Över 20 av dessa har också gått igenom Skolan för förordnade tjänare, som har hållits i Rumänien, Ryssland och Ukraina.

De här hårt arbetande förkunnarna får se utmärkta resultat av sin tjänst. När paret Serghei och Oxana Zighel förordnades att tjäna i Cǎuşeni 1995, hade staden bara en grupp på 15 förkunnare. Paret Zighel hjälpte vännerna att sätta i gång många nya bibelstudier. De hade också en glad pionjäranda, vilket resulterade i att många andra också blev heltidstjänare. Nu finns det två församlingar i Căuşeni med omkring 155 förkunnare – en tiofaldig ökning på bara sju år! Under tiden har paret Zighel börjat arbeta i kretstjänsten, vilket gör att de kan hjälpa många fler församlingar.

Frihet, men inte utan svårigheter

Mänskligt styre, i vilken form det än är, har sina problem. Under den rumänska monarkin, den fascistiska diktaturen och det kommunistiska styret fick Jehovas folk i Moldavien kämpa mot förbud, förföljelse, förvisning och motstånd från präster. Nu för tiden kämpar Jehovas vittnen, precis som sina medmänniskor, med ekonomiska svårigheter, något som kan leda till att båda föräldrarna måste ut i arbetslivet. Andra har svårt att över huvud taget få ett arbete.

Samtidigt ökar brottsligheten och korruptionen, därför att många låter sig påverkas av materialismen och det moraliska förfallet. Kan Jehovas folk segra över de här lömska hoten mot deras andlighet? Ja, absolut! De har genom  erfarenhet lärt sig att Jehova aldrig överger sina lojala, som vänder sig till honom för att få hjälp när de ställs inför prövningar och frestelser. (2 Tim. 3:1–5; Jak. 1:2–4)

Den nuvarande situationen påminner oss om kapitel 14 i Uppenbarelseboken, som talar om två symboliska skördar. En är skörden av ”jordens vinstock” – en ond gröda som i enlighet med profetian frodas i de här sista dagarna. (Upp. 14:17–20; Ps. 92:7) Snart kommer den här ”vinstocken”, tillsammans med all sin ruttna frukt, att dras upp med rötterna och kastas ”i Guds förbittrings stora vinpress”. Jehovas tjänare längtar verkligen efter den dagen!

Under tiden gläds de smorda kristna och deras följeslagare åt sitt andliga välstånd. Ja, Jehovas ”vingård med skummande vin” kommer att fortsätta att frambringa ett överflöd av närande andlig föda och dra fårlika människor till sig. Varför kan Guds folk vara övertygade om det? Därför att Jehova själv skyddar sin dyrbara vingård. (Jes. 27:2–4) Det har verkligen visat sig vara sant i Moldavien! Satans planer, vare sig det är fråga om förföljelse, deportation, lögnpropaganda eller falska bröder, har visserligen medfört svårigheter för Guds folk, men aldrig andligt nederlag. (Jes. 54:17)

Ja, ”lycklig är den man som fortsätter att hålla ut under det han prövas, därför att han sedan han blivit godkänd skall få livets krona, som Jehova har lovat dem som fortsätter att älska honom”. (Jak. 1:12) Med de här uppmuntrande orden i tankarna hoppas vi att du har blivit rörd av Jehovas vittnens historia i Moldavien och motiverad att ”fortsätta att älska” Jehova, att ”fortsätta att hålla ut” under prövning och att ”hålla i med att bära riklig frukt”. (Joh. 15:8)

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 71]

En vinkällare för Ryssland och Östeuropa

Moldaviens långa somrar och bördiga jord gör landet idealiskt för vinproduktion – en industri med tusentals år på nacken. I slutet av 200-talet f.v.t. fick vinproduktionen ett uppsving, när befolkningen upprättade förbindelser med grekerna och senare, på 100-talet v.t., med romarna.

I dag är vinproduktionen grundstommen i Moldaviens jordbruk, med omkring 130 vingårdar som producerar uppemot 140 miljoner liter per år. Nästan 90 procent av vinet exporteras, främst till Ryssland och Ukraina, som importerar 80 respektive 7 procent.

 [Ruta på sidan 72]

En presentation av Moldavien

Landet: Centrala och norra Moldavien består av skog, grässtäpp och frodigt högland. Södra Moldavien består mest av odlad stäpp.

Befolkning: Infödda moldaver utgör ungefär två tredjedelar av befolkningen. Resten består främst av ryssar, ukrainare, gagauzer, bulgarer och judar, i nämnd ordning. De flesta moldaver tillhör ortodoxa kyrkan.

Språk: Rumänska är det officiella språket. Många talar också ryska, särskilt i städerna, så de flesta är tvåspråkiga.

Näringsliv: Jordbruk och livsmedelsframställning utgör grunden för ekonomin. Tillverkningsindustrin genomgår förändringar.

Livsmedel: Vindruvor, vete, majs, sockerbetor och solrosor odlas. Boskapen utgörs främst av biffdjur, mjölkkor och grisar.

Klimat: Temperaturen varierar från omkring −4 grader i januari till omkring 20 grader i juli. Generellt sett är klimatet varmt med jämförelsevis milda vintrar. Årsnederbörden är omkring 500 millimeter.

 [Ruta på sidorna 83–85]

Framstående exempel på kristen neutralitet

George Vacarciuc: Broder Vacarciuc blev uppfostrad som ett Jehovas vittne. I december 1942 kallade fascisterna in honom till militärtjänst. Han vägrade att bära vapen och låstes in i en kolsvart cell, där han fick stanna i 16 dagar med knappt något att äta. Myndigheterna kallade sedan in honom igen och lovade att häva hans dom – som ännu inte hade lästs upp för honom – om han gjorde som han beordrats tidigare. Återigen vägrade han.

George dömdes till 25 års fängelse men blev frisläppt, när sovjetiska styrkor anlände den 25 september 1944. Mindre än två månader senare försökte ryssarna dock få honom att göra militärtjänst. Han ville inte gå emot sitt samvete, så han dömdes till tio års straffarbete i olika läger. I 12 månader visste hans familj inte var han var. Efter att ha avtjänat fem år släpptes broder Vacarciuc den 5 december 1949. Han återvände hem till Corjeuţi och förblev trogen till sin död den 12 mars 1980.

Parfin Goreacioc: Broder Goreacioc föddes år 1900 och lärde känna Bibelns sanning i byn Hlina mellan åren 1925 och 1927. Tillsammans med sina bröder, Nicolae och Ion, fick han kontakt med sanningen genom Damian och Alexandru Roşu, de första bibelforskarna i byn.

År 1933 blev Parfin och andra vittnen arresterade och förda till staden Khotin, där han blev  förhörd och sedan bötfälld för att ha predikat. På anstiftan av byprästen fördes Parfin 1939 till polisstationen i grannbyn Ghilavăţ. Här band polisen fast honom på en bänk med ansiktet neråt och slog honom upprepade gånger på fotsulorna.

När fascisterna kom till makten, blev Parfin återigen arresterad och kastad i fängelse. Men samma år befriade ryssarna honom, bara för att senare arrestera honom därför att han vägrade att göra militärtjänst. Han satt i fängelse i Chişinău i flera månader och släpptes sedan.

År 1947 arresterade ryssarna Parfin igen och dömde honom den här gången till åtta års förvisning för att han hade predikat om Guds kungarike. År 1951 blev hans barn deporterade till Sibirien, men de fick inte träffa sin pappa. De såg honom faktiskt aldrig mer. Parfin blev allvarligt sjuk medan han var förvisad och dog 1953, trogen in i det sista.

Vasile Pădureţ: Broder Pădureţ föddes 1920 i Corjeuţi och lärde känna sanningen 1941 under fascisttiden. Också han fick därför lida under både fascisternas och ryssarnas styre. Till de senare sade han modigt: ”Jag sköt inte bolsjeviker, och jag kommer inte att döda fascister.”

För sin samvetsgranna, bibliska ståndpunkt blev Vasile dömd till tio år i ett sovjetiskt arbetsläger. Men strafftiden reducerades till fem år, och han återvände hem den 5 augusti 1949. När han blev arresterad för tredje gången, hade Operation Nord börjat. Den 1 april 1951 fick därför Vasile och hans familj gå ombord på ett godståg till Sibirien. Efter att ha varit där i omkring fem år fick de återvända till Corjeuţi i Moldavien. Vasile dog trogen mot Jehova den 6 juli 2002, medan den här rapporten skrevs.

 [Ruta/Bild på sidorna 89, 90]

Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst mot något annat

Ion Sava Ursoi

Född: 1920

Döpt: 1943

Bakgrund: Var kretstillsyningsman under kommunisttiden.

Jag föddes i Caracuşeni i Moldavien och lärde känna sanningen innan andra världskriget bröt ut. Min hustru dog 1942. Vid hennes begravning blev jag bortjagad från kyrkogården av en pöbelhop. Varför? För att jag hade bytt religion. Senare det året försökte fascistregimen få mig att göra militärtjänst. Eftersom jag ville vara politiskt neutral, vägrade jag. Jag dömdes till döden, men senare förvandlades straffet till 25 års fängelse. Jag förflyttades från läger till läger. När jag var inspärrad i Craiova i Rumänien, kom den sovjetiska armén och befriade oss.

Jag hade knappt smakat på friheten förrän kommunisterna kastade mig i fängelse. De sände mig till Kalinin i Ryssland. Två år senare, 1946, lät de mig fara hem till min by, där jag hjälpte till att reorganisera predikoarbetet. År 1951 arresterade ryssarna mig igen. Den här gången deporterade de mig tillsammans med många andra vittnen till Sibirien. Först 1969 kunde jag återvända hem.

När jag ser tillbaka på mitt liv, minns jag många tillfällen då Jehova gav mig styrka att bevara min ostrafflighet. Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst för min Skapare mot något annat i världen. Nu kämpar jag med de begränsningar som ålderdom och sviktande hälsa för med sig. Men det säkra hoppet om livet i den nya världen, då jag kommer att återfå min ungdomliga styrka, stärker mitt beslut att ”inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott”. (Gal. 6:9)

 [Ruta/Bild på sidorna 100–102]

Jag har mycket att sjunga om

Alexandra Cordon

Född: 1929

Döpt: 1957

Bakgrund: Fick lida under sovjetregimen och tjänar för närvarande som församlingsförkunnare.

Jag älskar att sjunga, och det hjälpte mig att finna sanningen och att senare hålla mig andligen stark när min tro prövades. Min berättelse börjar på 1940-talet, när jag som tonåring kom i kontakt med en grupp ungdomar i Corjeuţi som tyckte om att sjunga Rikets sånger och samtala om Bibeln på sin fritid. De andliga sanningar jag lärde mig genom de här samtalen och sångerna gjorde djupt intryck på mig.

Jag blev snart en förkunnare av de goda nyheterna. Det ledde till att jag blev arresterad 1953 tillsammans med tio andra vittnen. Medan jag väntade på rättegången satt jag i fängelse i Chişinău. Jag bevarade min andliga styrka genom att sjunga Rikets sånger, vilket tydligen förargade en av vakterna. ”Du sitter i fängelse”, sade han. ”Där sjunger man inte!”

Jag svarade: ”Jag har sjungit i hela mitt liv. Varför skulle jag sluta nu? Du kan låsa in mig, men du kan inte sätta ett lås på mina läppar. Jag är fri i hjärtat, och jag älskar Jehova. Så jag har mycket att sjunga om.”

 Jag dömdes till 25 års straffarbete i ett läger i Inta, som ligger nära polcirkeln. Under de korta sommarmånaderna arbetade jag och de andra vittnena i skogarna i närheten. Vi kunde många av Rikets sånger utantill, och de hjälpte oss återigen att förbli andligen starka och känna oss fria innerst inne. Dessutom uppmuntrade vakterna oss att sjunga, till skillnad från vakten i Chişinău.

Jag blev kvar i lägret i Inta tre år, tre månader och tre dagar. Tack vare en amnesti blev jag sedan frisläppt. Eftersom jag ännu inte fick tillåtelse att åka hem till Moldavien, for jag till Tomsk i Ryssland. Där återförenades jag med min man, som också hade suttit i fängelse. Vi hade inte setts på fyra år.

På grund av att jag varit fängslad hade jag inte blivit döpt än. Jag talade därför med bröderna i Tomsk. Eftersom flera andra också ville bli döpta, ordnade bröderna genast med ett dop. Men på grund av förbudet beslöt de att hålla det på natten i en sjö i den närbelägna skogen.

Vid en bestämd tid lämnade vi utkanten av Tomsk och gick in i skogen två och två för att inte väcka misstankar. Varje par skulle följa paret framför tills vi alla kommit fram till sjön. Det var i alla fall planen. Tyvärr råkade de två äldre systrarna framför mig och min kamrat gå vilse från stigen. Vi följde efter dem, och de bakom oss följde troget efter oss. Snart var vi omkring tio som famlade omkring i mörkret, plaskvåta av den blöta vegetationen och frusna så vi skakade. Björnar och vargar strök omkring i området, och det satte fart på fantasin. Vi var på helspänn och ryckte till vid varje ljud.

Jag förstod att det var viktigt att vi inte greps av panik eller gav upp, så jag föreslog att vi skulle stå stilla och vissla en Rikets sång i hopp om att de andra skulle höra oss. Vi bad också innerligt. Så föreställ er hur glada vi blev, när vi hörde samma melodi ljuda tillbaka genom mörkret! Ja, våra bröder hade hört oss! Snabbt tände de en ficklampa, så att vi kunde hitta dem. Strax därefter blev vi nedsänkta i det iskalla vattnet, men vi kände knappt att det var så kallt, eftersom vi var så glada.

Jag är nu 74 år och tillbaka i Corjeuţi, där jag först lärde känna sanningen. Trots hög ålder har jag fortfarande mycket att sjunga om, särskilt till lovprisning av vår himmelske Fader.

 [Ruta/Bilder på sidorna 104–106]

Jag försökte följa mina föräldrars exempel

Vasile Ursu

Född: 1927

Döpt: 1941

Bakgrund: Var församlingstjänare och arbetade med underjordisk litteraturframställning.

Mina föräldrar, Simeon och Maria Ursu, blev döpta 1929. Av deras fem barn var jag det äldsta. Under fascisttiden blev pappa och mamma arresterade och dömda till 25 års straffarbete på grund av sin neutrala hållning. Andliga bröder och systrar från församlingen i det närbelägna Corjeuţi tog hand om oss barn och såg efter familjens bondgård. Vi hade därför alltid tillräckligt med mat. Vår gamla farmor, som inte var med i sanningen, hjälpte också till att ta hand om oss. Jag var 14 år då.

Tack vare mina föräldrars goda exempel ansträngde jag mig för att ta hand om mina syskon andligen. För att göra det väckte jag dem tidigt varje dag, så att vi kunde ha ett samtal om ett avsnitt ur vår bibliska litteratur. De var inte alltid eld och lågor över att behöva stiga upp, men jag gav dem inget val. Jag insåg hur viktigt det var med goda studievanor. När våra föräldrar släpptes tidigt och återvände  hem 1944, blev de därför mycket glada över att se hur friska vi var andligen. Det var verkligen ett kärt återseende! Men vår glädje blev kortlivad.

Året därpå arresterade ryssarna pappa och satte honom i fängelse i Norilsk i Sibirien, ovanför polcirkeln. Tre år senare gifte jag mig med Emilia, en livfull, andligt sinnad syster. Vi hade i stort sett vuxit upp tillsammans, så jag kände henne väl. Men bara ett år efter bröllopet blev jag och min mamma arresterade. Vi sändes till Chişinău, där vi dömdes till 25 års straffarbete. Emilia tog kärleksfullt hand om mina syskon, som nu blivit berövade både sina föräldrar och sin storebror.

Så småningom sändes jag till kolgruvorna i Vorkuta, ett ökänt arbetsläger norr om polcirkeln. Två år senare, 1951, blev Emilia och mina tre bröder och min syster förvisade till Tomsk i västra Sibirien. År 1955 bad Emilia om att få bli förflyttad till Vorkuta för att få vara tillsammans med mig. Där födde hon det första av våra tre barn, en flicka, som vi gav namnet Tamara.

I september 1957 utfärdades amnesti, och vi släpptes fria. Men en månad senare blev jag arresterad igen. Den här gången blev jag dömd till sju år i ett arbetsläger nära Saransk i Mordvinska republiken i Ryssland. Många andra bröder satt också fängslade där, och fler skulle komma. När våra fruar kom på besök, lyckades de smuggla in ett regelbundet flöde av litteratur, vilket vi uppskattade mycket. I december 1957 flyttade Emilia till Kurgan i västra Sibirien för  att ta hand om vår dotter, Tamara, som hade bott hos Emilias föräldrar. Därför såg Emilia och jag inte varandra på sju år. Men vi var tvungna att göra så för att inte Tamara skulle sändas till en statlig institution.

År 1964 blev jag frisläppt, men jag fick inte återvända hem till Moldavien. Trots att min rörelsefrihet fortfarande var begränsad kunde jag återförena mig med min fru och dotter i Kurgan, där jag tjänade som bokstudieledare i församlingen. År 1969 flyttade vi till Krasnodar i Kaukasus. Efter att ha tjänat där i åtta år flyttade vi till Chirchik i Uzbekistan. Där arbetade jag i det underjordiska tryckeriet. År 1984 fick vi till slut återvända till Moldavien. Vi slog oss ner i Tighina, en stad med 160 000 invånare men bara 18 förkunnare. Under årens lopp har den här lilla gruppen vuxit till nio församlingar med närmare 1 000 förkunnare och pionjärer.

Grämer jag mig över alla år jag var i arbetsläger och fängelser för Herrens skull? Inte alls! För mig var saken klar redan när jag var en nydöpt 14-åring: antingen älskar man Gud eller älskar man världen! Jag hade bestämt mig för att tjäna Jehova, så en kompromiss kom inte på fråga. (Jak. 4:4)

[Bilder]

Vänster: Vasile Ursu

▪ängst till vänster: Vasile med sin hustru, Emilia, och deras dotter, Tamara

 [Ruta/Bilder på sidorna 108–110]

En liten pojke med en blomma påverkade mitt hjärta

Valentina Cojocaru

Född: 1952

Döpt: 1997

Bakgrund: Var lärare under Sovjetregimen. Under sina lektioner lärde hon eleverna ateism.

År 1978 var jag förskollärare i Feteşti i Moldavien. Jag var också ateist. På ett personalmöte uppmanades vi att inrikta oss på Jehovas vittnens barn och undervisa dem om ateismen. Jag tyckte att det var en bra idé. Så jag försökte komma på finurliga sätt att nå hjärtat hos dem. Jag kom på en metod som jag tyckte var bra.

Jag bad klassen att göra i ordning två rabatter. I den ena skulle barnen plantera blommor, vattna dem och ta bort ogräs. Men de skulle inte röra den andra rabatten. Den tillhörde Gud, sade jag till dem. Han skulle själv ta hand om den. Klassen gav sig entusiastiskt i kast med projektet. Barnen planterade, vattnade och rensade ogräs i sin rabatt, men naturligtvis frodades ogräset i ”Guds lilla trädgård”.

En solig dag samlade jag sedan klassen framför de två rabatterna. Jag berömde barnen för deras fina arbete och började sedan lägga fram mina väl genomtänkta  argument. ”Lade ni märke till att Gud inte gjorde något åt sin rabatt?” frågade jag. ”Ser ni hur tydligt det är att den rabatten inte tillhör någon?”

Barnen höll med om att det verkligen såg ut så. Sedan kom jag med slutklämmen: ”Ni förstår, den här rabatten ser ut så, därför att Gud bara finns i människors fantasi. Så om Gud inte finns i verkligheten, hur skulle han då kunna ta hand om blommor, eller något annat heller för den delen?”

Medan jag talade tittade jag på barnen för att se hur de reagerade. Jag lade märke till att en pojke, vars föräldrar var Jehovas vittnen, blev mer och mer upprörd. Till slut kunde han inte behärska sig längre. Han sprang bort till ett fält, plockade en maskros, gav den åt mig och sade: ”Om Gud inte finns, vem fick den här blomman att växa då? Det var ingen av oss som skötte den.” Hans logik var häpnadsväckande. Innerst inne insåg jag att han hade slagit huvudet på spiken.

Eftersom jag uppfostrats som kommunist, tog det flera år för mig att ta nästa steg – att undersöka Bibeln. Men 1995 tog jag kontakt med vittnena och bad om ett studium. Tänk dig hur glad jag blev, när jag fick veta att en av mina tidigare elever nu var en av mina lärare!

Visst, kommunisterna gav mig en god världslig utbildning. Men det viktigaste i livet lärde de mig inte. Tack vare Jehova och en modig liten pojke kan jag i dag använda både min andliga och världsliga kunskap till att hjälpa andra att inse att det faktiskt finns en Gud och att han verkligen bryr sig om människorna.

 [Ruta/Bild på sidorna 113–115]

Född i exil

Lidia Sevastian

Född: 1954

Döpt: 1995

Bakgrund: Efter att ha uppfostrats av sin mamma, som var ett Jehovas vittne, och sin icke troende pappa, hade hon ingen kontakt med Jehovas vittnen under många år.

Mamma och mormor blev Jehovas vittnen i början av 1940-talet. Pappa var en fin människa, men han tog inte till sig Bibelns sanning då. År 1951 hade mamma två barn och väntade tvillingar. I april det året försökte myndigheterna splittra vår familj. När pappa var på arbetet, satte de mamma, som snart skulle föda, och mina äldre syskon på ett tåg som skulle till Sibirien. Men mamma hann sända ett meddelande till pappa som skyndade sig hem. Trots att han inte var ett vittne, gick han ombord på tåget och följde med familjen i exil.

Under färden till Sibirien fick mamma tillfälligt stanna i staden Asino för att föda tvillingarna. Resten av familjen var tvungen att åka vidare till Tomskområdet, där pappa ordnade med husrum. Han fick arbeta tillsammans med bröderna. Några veckor senare återförenades mamma och hennes nyfödda tvillingar med familjen. Tragiskt nog dog tvillingarna på  grund av de omänskliga förhållanden som familjen tvingades leva under.

Ytterligare fyra barn föddes under förvisningen, däribland min tvillingbror och jag. Pappa tog lojalt hand om oss alla. År 1957 fick vi till slut återvända till vår hemby. Mamma fortsatte att inskärpa bibliska principer i våra hjärtan, trots att säkerhetspolisen följde varje steg hon tog.

Pappa var däremot främst intresserad av att barnen skulle få en god världslig utbildning. Vid 16 års ålder for jag därför till Chişinău för att studera vid universitetet. Senare gifte jag mig och flyttade till Kazakstan, där jag blev isolerad från mina föräldrar och även från Jehovas organisation. Jag återvände till Chişinău 1982 och började genast leta efter en församling av Jehovas folk, men förgäves. I åtta år kändes det som om jag var den enda i staden som ville tillbe Jehova.

Men en dag, när jag stod vid en busshållplats, hörde jag två kvinnor tala om Jehova. Jag gick närmare, så att jag kunde höra bättre. Kvinnorna trodde att jag var KGB-agent, så de bytte samtalsämne. De började snart röra sig bort, men jag följde efter, vilket tydligtvis skrämde dem. Jag gick snabbt ifatt dem, och efter en del diskuterande lyckades jag övertyga dem om vem jag var. Till sist blev min dröm om att få komma tillsammans med Jehovas organisation uppfylld! Sorgligt nog ogillade min man min ståndpunkt.

Vid den tiden hade vi två barn. År 1992 genomgick jag en ryggradsoperation och var tvungen att ligga still sex månader i en sjukhussäng. Under den här dystra perioden av mitt liv hände något underbart: min son, Pavel, tog ståndpunkt för Jehova och blev döpt 1993 vid den internationella sammankomsten i Kiev. Med tiden återhämtade jag mig så pass att jag kunde gå igen. År 1995 blev också jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova.

I dag är många i min familj vittnen, och det tackar jag Jehova och mamma för. Jag kommer aldrig att glömma hennes orubblighet. Och min underbart lojale pappa? Jo, innan han dog blev också han en tjänare åt Jehova.

 [Ruta/Bild på sidorna 117, 118]

Våra uppoffringar förbleknar i jämförelse med Jehovas

Mihai Ursoi

Född: 1927

Döpt: 1945

Bakgrund: Förföljd av både fascisterna och kommunisterna.

Jag blev en förkunnare av de goda nyheterna 1941. År 1942, när jag var 15 år, skulle jag få militärutbildning i skolan. Bilder av den rumänske kungen Mikael, general Antonescu och jungfru Maria hängde i klassrummet. När vi kom in i rummet, skulle vi böja oss ner inför bilderna och göra korstecknet. Vi var tre som vägrade att göra det.

På grund av det blev vi brutalt slagna av polisen. Vi fick stanna i skolan den natten. På morgonen sändes vi till Corjeuţi, där vi blev slagna igen. Från Corjeuţi fördes vi till några andra platser innan vi blev tvingade att gå ungefär 10 mil till den plats där vi skulle ställas inför krigsrätt. Fötterna blödde av vandringen. Till slut blev jag hemskickad utan att ha blivit dömd, troligen på grund av min ålder.

När jag var 18 år blev jag inkallad av de sovjetiska myndigheterna. Återigen vägrade jag att kompromissa när det gällde min neutralitet, och jag blev brutalt  slagen, liksom min vän Gheorghe Nimenco. Han dog faktiskt sex veckor senare av sina skador. Ännu en gång skickades jag hem, antagligen på grund av min ålder. Ryssarna arresterade mig igen 1947 och hotade den här gången med att skjuta mig om jag vägrade att göra militärtjänst. Men de lät mig sitta i isoleringscell i två månader i stället, och därefter satte de mig i tvångsarbete vid bygget av Volga-Donkanalen. Det var ett mycket farligt arbete, och många dog. Jag var en hårsmån från att bli skadad i en olycka som krävde många dödsoffer och sändes hem till Moldavien.

Där gifte jag mig. År 1951 blev min fru, Vera, som då var gravid, och jag förvisade och fick först åka tåg och sedan båt till den sibiriska tajgan, ett enormt subarktiskt skogsområde, där jag tvingades fälla träd. Vera och jag delade stuga med 16 andra familjer. År 1959 fick vi lyckligtvis tillåtelse att resa tillbaka till Moldavien.

Det var flera saker som stärkte mig under de svåra åren, och de fortsätter att stärka mig. En sak var min bror Ions exempel i fråga om tro. (Se sidan 89.) Han dömdes till döden, och trots att han inte visste att hans dom skulle ändras, vägrade han att kompromissa. Jag stärks också när jag tänker på hur Jehova alltid har tagit hand om mig och, senare, min fru under de svårigheter vi gick igenom för hans namns skull. Men våra uppoffringar förbleknar i jämförelse med vad Jehova gjorde för vår skull när han sände sin Son för att dö som en lösen för oss. När jag tänker på det fantastiska offret, hjälper det mig att möta varje dag med glädje.

 [Ruta/Bild på sidorna 121–123]

Jag upplevde Jehovas kärleksfulla omtanke

Mihailina Gheorghiţa

Född: 1930

Döpt: 1947

Bakgrund: Arbetade som kurir och översättare under förbudsåren.

Jag lärde känna sanningen 1945 och tyckte om att berätta om de goda nyheterna för grannarna i min hemby, Glodeni, och i grannbyn Petrunea. Eftersom jag vittnade i skolan, vägrade skolledningen att ge mig ett avgångsbetyg. Men jag kunde ändå använda min utbildning till att hjälpa till med att översätta bibliska publikationer från rumänska och ukrainska till ryska.

Strax efter mitt dop fann polisen mig medan jag höll på att översätta, och jag dömdes till 25 års straffarbete i Vorkuta, norr om polcirkeln, där många andra systrar befann sig. Trots de prövande förhållandena fortsatte vi alla att predika. Vi lyckades också komma över litteratur. Vi framställde faktiskt en del litteratur för eget bruk inne i lägret.

En dag träffade jag en ung kvinna som hade arresterats av myndigheterna av misstag, därför att de trodde att hon var ett Jehovas vittne. Jag föreslog att hon skulle undersöka Guds ord, eftersom Jehova har makt att befria sitt folk, om han så önskar. Så  småningom började hon studera Bibeln och blev en av våra systrar. Kort efter det blev hon frigiven och fick lämna lägret.

Senare blev jag förflyttad till Karaganda i Kazakstan. Den 5 juli 1956 blev också jag till slut frisläppt. Jag flyttade till Tomsk, där jag träffade och gifte mig med Alexandru Gheorghiţa, som hade suttit sex år i fängelse för sin tro. Vi fortsatte båda att predika i det vidsträckta Sibirien, medvetna om att säkerhetspolisen fortfarande övervakade oss. Efter ett tag flyttade vi till Irkutsk, som ligger strax väster om Bajkalsjön. Där fortsatte vi att framställa litteratur i hemlighet. Senare tjänade vi också i Bishkek i Kirgizistan. Alexandru var försiktig när han vittnade, men en gång togs han på bar gärning och dömdes till tio års fängelse.

Åklagaren sade att jag kunde besöka Alexandru medan han satt i häktet. Eftersom det här normalt sett inte var tillåtet, frågade jag honom varför han var så vänlig. ”Ni är ett ungt par”, sade han, ”och ni har ett barn. Kanske kommer ni att omvärdera ert beslut.” Jag sade till åklagaren att Alexandru och jag för länge sedan hade fattat vårt beslut att tjäna Jehova och att vi var beslutna att förbli trogna. Han svarade: ”Till och med er bibel säger att en levande hund har det bättre än ett dött lejon.” (Pred. 9:4) ”Det är sant”, svarade jag, ”men den sortens levande hund du beskriver kommer inte att få leva i Guds nya värld.”

Alexandru avtjänade sitt tioåriga fängelsestraff och ytterligare ett år i husarrest. Efter hans frigivning flyttade vi till Kazakstan och sedan till Uzbekistan för att hjälpa till med arbetet. År 1983 återvände vi slutligen till Moldavien, glada över att ha fått ha det fantastiska privilegiet att hjälpa uppriktiga människor på många olika platser att lära känna Jehova.

När jag ser tillbaka på mitt liv, måste jag villigt erkänna att det inte alltid har varit lätt. Men mina grannar, som inte är vittnen, har inte heller haft det lätt. De har också haft många problem att brottas med. Men skillnaden är att vi har lidit för de goda nyheternas skull. Därför har vi upplevt Jehovas kärleksfulla omtanke. Dessutom kan vi se bortom våra prövningar – en fantastisk, evig framtid väntar.

 [Tabell på sidorna 80, 81]

MOLDAVIEN – VIKTIGA ÅRTAL

1891: C. T. Russell besöker Kisjinjov i Bessarabien (nutida Chişinău i Moldavien).

1895

1921: Årsrapporten visar att över 200 har omfattat sanningen.

1922: Det första ”möteshuset” byggs i Corjeuţi.

1925: Bibelforskarnas arbete förbjuds.

1930

1940: Rumänien avträder Bessarabien till Sovjetunionen, och det får namnet Moldaviska SSR.

1941: Rumänien återtar Moldavien. Fascism och krigshysteri leder till förföljelse av vittnena.

1944: Sovjetunionen ockuperar återigen Moldavien. Förföljelsen fortsätter.

 1949: Sovjetunionen börjar deportera Jehovas vittnen och andra.

1951: Stalin inleder Operation Nord.

1960-talet: KGB försöker skapa oordning och splittring bland Guds folk.

1965

1989: Vittnena får större religionsfrihet. Moldaviska delegater är med vid sammankomster i Polen.

1991: Moldaviska SSR byter namn till Moldavien. De första kretssammankomsterna hålls. Det första zonbesöket görs av en representant från huvudkontoret.

1994: Jehovas vittnen blir lagligen inregistrerade. Den första områdessammankomsten hålls i Chişinău.

2000

2000: Nytt Betelhem i Chişinău överlämnas.

2003: 18 473 förkunnare verksamma i Moldavien.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

20 000

10 000

1895 1930 1965 2000

 [Karta på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

UKRAINA

MOLDAVIEN

Briceni

Tabani

Lipcani

Şirăuţi

Corjeuţi

Ţaul

Feteşti

Soroca

Bălţi

Petrunea

CHIŞINĂU

Căuşeni

Dnestr

Prut

RUMÄNIEN

Iaşi

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 74]

Ilie Groza, ett av de första vittnena i Moldavien

[Bild på sidan 75]

Tudor Groza

[Bild på sidan 78]

Ioana Groza

[Bilder på sidan 92]

Parfin Palamarciuc och hans son Nicolae

[Bild på sidan 93]

Vasile Gherman

[Bild på sidan 94]

Nicolae Anischevici

[Bild på sidan 95]

Maria Gherman

[Bilder på sidan 96]

Godsvagnar som användes till att transportera vittnen till Sibirien

[Bild på sidan 98]

Ivan Mikitkov

[Bild på sidan 99]

Constantin Şobe

[Bilder på sidan 107]

Nicolai Voloşanovschi och broschyren ”Dubbelbottnar”

[Bild på sidan 111]

Gheorghe Gorobeţ

[Bild på sidan 126]

Sammankomsthallen i Feteşti

[Bild på sidan 131]

Moldaviens landskommitté, från vänster till höger: David Grozescu, Anatolie Cravciuc och Tiberiu Kovacs