Rapport för hela världen

▪ EUROPA

Antal länder: 46

Folkmängd: 728 162 887

Antal förkunnare: 1 476 554

Antal bibelstudier: 697 044

Vägen till sanningen kan vara lång. År 1951 avtjänade Steponas ett straff som politisk fånge i ett fångläger i Kazakstan. Där arbetade han tillsammans med Edvardas, en nitisk ung broder från Litauen som satt i fängelse för att han hade tryckt tidskriften Vakttornet. Edvardas berättade för Steponas om sitt bibliska hopp, och han förstod att han hade funnit sanningen. När Steponas släpptes fri 1955 sade Edvardas till honom: ”Kanske vi träffas igen någon gång.” Steponas var inte döpt, men den sovjetiska säkerhetstjänsten trodde ändå att han var ett Jehovas vittne. Polisen gjorde  därför en razzia i hans lägenhet och beslagtog anteckningar med adresser till bröderna. Det gjorde att han förlorade kontakten med Guds folk.

Det gick 47 år. Under den tiden bodde Steponas i en liten by i norra Litauen där det inte fanns några vittnen. Sedan, på våren 2002, lyckades han få tag i en del litteratur och skickade in en kupong till avdelningskontoret i Litauen och bad om boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv. Han säger: ”Jag skickade in kupongen i hopp om att få kontakt med vittnena igen.” Ett par som är pionjärer med särskilt uppdrag reste dit för att träffa honom och studera Bibeln med honom. Inom ett år blev Steponas döpt, vid 80 års ålder.

Träffade han någonsin Edvardas, som nästan ett halvt sekel tidigare hade sagt: ”Kanske vi träffas igen någon gång”? Ja, det gjorde han! Dagen efter hans dop kramade de om varandra och var glada över att de nu var andliga bröder.

I Storbritannien gick Tim och Sam, båda 11 år och odöpta förkunnare, i tjänsten tillsammans med Tims mamma. Pojkarna behövde egentligen nya tjänsteväskor, men de hade inte råd. Tidigare den morgonen, innan de gick ut i tjänsten, hade deras mammor bett till Jehova om det här. Vid det sista huset på förmiddagen pratade Tim med kvinnan som bodde där och läste en vers i Bibeln för henne. Hon avbröt honom och frågade vilken religion han tillhörde. När Tim svarade att han var ett Jehovas vittne, skällde hon ut honom och sade sedan till Tims mamma att hon inte kunde förstå varför Jehovas vittnen hellre låter sina barn dö än låter dem få blodtransfusioner.

Tims mamma föreslog då att hon skulle fråga pojkarna själva vad de ansåg om saken, och det gjorde hon. Tim förklarade att han hellre skulle välja alternativa behandlingsmetoder  än att gå emot sitt samvete. Sam berättade sedan att hans egen syster hade fått alternativ behandling och hade tillfrisknat snabbare än de patienter som hade fått blod.

Kvinnan vände sig till Tims mamma igen, och nu uttryckte hon sitt ogillande över att barn går från dörr till dörr. Båda pojkarna svarade att de tycker om att predika och tillade att det måste vara bättre än att driva omkring på gatorna som många av deras jämnåriga gör. Kvinnan var imponerad över deras svar och bad pojkarna vänta ett ögonblick medan hon försvann in i huset. Vad förvånade de blev när hon återvände och gav dem var sin ny, fin skinnväska, perfekt för tjänsten! Hon försörjde sig på att sälja skinnväskor. Hennes förändrade inställning gav också pojkarna tillfälle att avtala om ett återbesök. När de precis skulle ge sig av, kom kvinnans 94-åriga mor till dörren. Hon hade lyssnat och bad Tims mamma besöka henne i hennes hem.

Två systrar som gick i tjänsten i Portugal lade märke till följande meddelande som var uppsatt vid en busshållplats: ”Jag studerar psykologi och arbetar på en avhandling om vidskepelse. Om du kan hjälpa mig, var då snäll och kontakta mig på följande e-postadress ...” Just den eftermiddagen erbjöd systrarna Vakttornet med temat ”Styrs ditt liv av vidskepelse?” Så de beslöt sig för att skicka ett meddelande till e-postadressen och erbjuda tidskriften.

En vecka senare fick de följande svar från kvinnan som hade satt upp meddelandet: ”Tack för att ni hörde av er. Jag ber om ursäkt för att jag dröjt med att svara. Jag vill gärna ha tidskriften ni nämnde. Varje gång Jehovas vittnen har kontaktat mig på senare tid har jag antingen haft bråttom för att hinna till jobbet eller för att hinna med bussen och har därför inte kunnat prata med dem. Jag har förstått att  ni erbjuder bibelkurser, och jag är intresserad av en sådan kurs.”

Systrarna berättar: ”När vi träffade henne ställde hon många frågor. Vi gav henne ’Kunskapsboken’ och satte i gång ett studium. Hon är alltid väl förberedd för studiet, och hon kommer nu också på alla möten.”

När Lina, en förkunnare i en stad i södra Tyskland, gick i gatutjänst, kom en kvinna som heter Tatjana fram till henne. ”Känner du igen mig?” frågade hon. Lina svarade att hon inte gjorde det. ”Det är inte så konstigt”, fortsatte Tatjana. ”Vi har bara träffats en gång, och det var för fem år sedan.” Hon förklarade sedan: ”På våren 1998 kom du fram till mig på gatan och erbjöd broschyren Vad kräver Gud av oss? Jag var oförskämd mot dig, men ditt vänliga och trevliga sätt gjorde att jag ville ta hem broschyren och läsa den. Innehållet påverkade mig djupt.” Två vittnen, som inte kände Lina, besökte längre fram Tatjana i hennes hem. Eftersom hon tyckte om vad hon hade läst i broschyren, tackade hon ja till ett bibelstudium. När hon träffade Lina igen 2003 var hon redan ett döpt vittne. Och både hon och Lina var hjälppionjärer just den månaden.

En syster i Pskov i Ryssland fick från avdelningskontoret en adress till en man som bor i ett isolerat område. Det tog lång tid för henne att ta sig dit. När hon slutligen kom fram visade det sig att mannen inte ens var medveten om att han egentligen hade bett om ett bibelstudium. Han hade köpt en tidning i en kiosk, och inuti låg som bokmärke en urklippt kupong från en av våra traktater. Han trodde att det var något slags lotteri, så han skickade in kupongen i hopp om att vinna något. Systern sade: ”Du vann ett gratis bibelstudium!” Både mannen och hans familj visade intresse, så ett studium sattes i gång. Studiet hålls två gånger i månaden, eftersom familjen bor så långt från systerns hem.

 ▪ OCEANIEN

Antal länder: 30

Folkmängd: 34 355 946

Antal förkunnare: 93 718

Antal bibelstudier: 47 270

Alyce, som är 14 år och bor i Australien, hämtade material från våra tidskrifter när hon förberedde uppgifter i skolan. En gång skrev hon en uppsats över ämnet ”Vart är den här världen på väg?” Den förklarade vilken betydelsefull tid vi lever i enligt Bibelns profetior. Hennes lärare frågade henne vilken religion hon tillhörde. Hon förklarade att hon studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och hon gav läraren några av våra tidskrifter att läsa.

Läraren blev intresserad, men en av hennes kolleger avrådde henne från att ha något med Jehovas vittnen att göra.  När hon hade iakttagit Alyces goda uppförande under några månader, bestämde hon sig i alla fall för att skaffa sig lite mer information. Hon var orolig för att Alyce kanske var indragen i en farlig religiös sekt, så hon gick till biblioteket och lånade boken Jehovas vittnen – förkunnare av Guds kungarike. Hon läste ut den över ett veckoslut! Hon blev övertygad om att hon funnit sanningen, så hon ringde till Alyces mamma och bad om mer litteratur och började studera Bibeln tillsammans med vittnena. Inom en månad kom hon till alla möten och hade även övertalat sin man och sin mor att komma till söndagsmötena. De började också studera Bibeln och gör fina framsteg. Inom tre månader blev Alyces lärare odöpt förkunnare och höll sitt första tal i teokratiska skolan. Några månader senare döptes både Alyce och hennes lärare, Linda, på samma dag.

Tänk dig att du bor på en ö där du är den enda som tillber Jehova! Det är den svåra situation som en syster på Marshallöarna befinner sig i, sedan hennes man fått ett arbete på en atoll som heter Mejatto. Grannar har bjudit in henne till protestantiska kyrkan, men hon har tackat nej. Hon inriktar sig på att undervisa sina barn med hjälp av boken Min bok med bibliska berättelser. Hon vittnar också för grannarna. Hon bär sitt minsta barn på armen när hon går från hus till hus. Med tiden har en del visat intresse, och vår isolerade syster leder nu flera bibelstudier med hjälp av broschyren Vad kräver Gud av oss? Varje månad skickar hon sin tjänsterapport till sin förra församling. Tillsammans med sina barn gör hon den långa resan med båt till ön Ebeye för att vara med vid Åminnelsen och sammankomster. Vänner i församlingen i Ebeye skickar uppmuntrande brev till henne, där de berättar erfarenheter och sådant som de fått lära sig  på mötena. De i sin tur känner sig uppmuntrade av denna isolerade systers trogna exempel.

Många avlägsna byar i Papua Nya Guinea har ingen elektricitet. De som bor där driver sina elektriska apparater med generatorer eller batterier. En nyligen döpt syster ville hjälpa dem som bor i hennes by att förstå Bibeln bättre, så hon tänkte visa dem några av våra videofilmer. När hon hade tjänat ihop pengar genom att sälja produkter som hon hade odlat, frågade hon en affärskvinna på orten om hon fick hyra hennes  TV, videobandspelare och generator. Hon förklarade för kvinnan att hon ville inbjuda alla i byn att se några videofilmer med bibliskt innehåll, som hon trodde skulle hjälpa dem andligen. Kvinnan sänkte då genast priset till nästan ingenting och sade att hon också skulle vilja se filmerna. Nästan alla i byn kom. Efteråt var det många som sade att de inte hade haft en aning om att Jehovas vittnens verksamhet hade en sådan stor omfattning. De var också imponerade av det världsvida brödraskapet, för det var något de aldrig hade upplevt i sin egen kyrka. Systern blev inbjuden till många som tidigare hade vägrat att tala med vittnena, men som nu ville veta mer om vår tro.

På Savaii, som är den största av Samoaöarna, har några lokala befattningshavare förbjudit Jehovas vittnen att predika i deras byar. En syster som bor i en av dessa byar höll fast vid sanningen när hon gjorde anordningar för sin sons begravning. Eftersom begravningen skulle hållas i hennes hem, kom bröder och systrar från de två församlingarna på ön för att hjälpa till med att städa huset och tomten och för att ordna med en generator. Folket i byn lade märke till den kärleksfulla hjälp som hon fick. Brödernas sätt att ordna och sköta begravningen skilde sig helt från samoanska sedvänjor.

 Två dagar efter begravningen kallade bystämman till ett möte för att diskutera händelsen. De var alla imponerade av hur vittnena ställde upp för den sörjande familjen, både före och efter begravningen. Byhövdingarna var så rörda av hur begravningen gick till att de enhälligt beslöt att ändra sina begravningsseder till Faa-Molimau a Ieova (Jehovas vittnens sätt). Två dagar senare firades Åminnelsen i en liten Rikets sal några kilometer bort. Tre pickupbilar åkte till byn där man hade hållit begravningen för att hämta dem som ville närvara. Nu kan bröderna och systrarna predika fritt i den byn, som är en av de största på ön. Två pionjärer med särskilt uppdrag leder sex bibelstudier där. Till bokstudiet kommer inte bara intresserade bybor utan även en byhövding.

I Fiji satt en ung man under ett träd och tänkte på livet och framtiden. Han inbjöd en förbipasserande att sitta ner tillsammans med honom. Det råkade vara en broder, och han tog tillfället i akt att vittna. Den unge mannen hade redan tidigare hört Bibelns löfte om ett paradis på jorden, men det här samtalet med brodern väckte hans intresse igen. Han bestämde sig för att återvända till den ö där hans mor bodde och börja studera Bibeln. När han kom dit började han odla en del grödor, men några familjemedlemmar som inte tyckte om hans nya tro förstörde hans odlingar. Byledarna sade till honom att de inte tillät någon annan religion än sin egen och beordrade honom att lämna byn. Då begav han sig till sin fars by på en annan liten ö. Där byggde han en kanot av gammal korrugerad plåt, och i den paddlade han sedan varje vecka flera kilometer, tvärs över ett upprört hav, för att träffa vittnena. Hans familj fortsatte att motstå honom, och han tvingades leva som enstöring på en isolerad del av ön. Till slut kunde han flytta till huvudön, i närheten av en stor församling. Han fortsätter att göra andliga framsteg som odöpt förkunnare.

 ▪ NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 857 137 983

Antal förkunnare: 3 095 083

Antal bibelstudier: 2 898 369

En söndag förmiddag i september 2002 gjorde en syster i USA återbesök hos en butiksinnehavare. Men eftersom han var upptagen med kunder, passade systern på att titta runt i butiken. Hon lade då märke till en kvinna som skyndade in för att köpa en mala, den hinduiska motsvarigheten till det katolska radbandet. En mala är ett radband med bruna kulor som används för att upprepa böner till alla de hinduiska gudarna. När kvinnan, som heter Shwe, verkade ha funnit en mala som hon tyckte om, gick vår syster fram till henne och frågade: ”Ursäkta. Får jag fråga om den där malan är gjord av sandelträ?”

 ”Jaa! Jag har bett till gud om att jag skall hitta en bra mala, och det har jag gjort i dag. Lukta på den!”

”Oj, vad den luktar gott! Vilken gud skall du be till med hjälp av den?”

”Jo, ibland skall jag be till Ganesha och ibland till Shiva eller till Durga. Jag skall be till dem med hjälp av den här malan.”

”Säg mig, vet du vem som är den störste guden?”

”Nej, det vet jag faktiskt inte! Jag tycker det är förvirrande.”

”Så kände jag det också när jag var hindu och tillbad de där gudarna. Men nu vet jag vem som är den allsmäktige Guden. Låt mig få visa dig. [Hon läser Psalm 83:18.] Jehova Gud är den Allsmäktige över hela jorden. Han är större än Shiva, Ganesha och Durga. Om du vill kan jag undervisa dig om denne allsmäktige Gud, och det kostar ingenting.”

”Vill du verkligen undervisa mig om den sanne Guden? I dag har alla mina böner besvarats!”

”Hur då menar du?”

”Jag har bett varje dag om att få tag på en bra mala för att genom den kunna finna den sanne Guden. Och eftersom jag inte har någon sann vän, har jag också bett om att finna en sådan som kan hjälpa mig. Vad heter du?”

”Jag heter Mala, och ja, jag kan bli den vän som vägleder dig genom Bibeln.”

”Tänk att Gud har gett mig en levande Mala!”

De båda kvinnorna avtalade om att studera broschyren Vad kräver Gud av oss? Shwe är nu regelbundet med vid mötena och säger att hon vill bli döpt.

 I Honduras gick en missionärssyster, som kämpade med att lära sig spanska, in i en kontorsbyggnad och lämnade tidskrifter till receptionisten. När så telefonen ringde trodde missionärssystern att receptionisten bjöd henne att sitta ner. Så hon satte sig, men hon hade missförstått receptionisten, som i stället hade bett henne att gå. Under tiden hade en kvinna i ett närliggande kontor bett Gud om hjälp att göra slut på sin omoraliska förbindelse med en gift man och att få lära sig det rätta sättet att tillbe Gud. När hon fick höra systerns röst i receptionen, trodde hon att hennes bön hade blivit besvarad. Men när hon hörde att receptionisten bad systern att gå, blev hon rädd att systern skulle hinna försvinna innan hon kunde få tala med henne. Men missionären sade senare: ”På grund av att jag missförstått receptionisten var jag kvar när kvinnan kom inrusande för att tala med mig. Vi är båda övertygade om att detta var Jehovas vägledning.” Kvinnan hade för flera år sedan läst publikationer av Jehovas vittnen, och nu beslöt hon att helt inrikta sig på andliga intressen. Hon har sedan dess brutit sin förbindelse med den gifte mannen och studerar nu Bibeln och är regelbundet med vid mötena.

En syster som var pionjär med särskilt uppdrag i El Salvador blev förordnad till en församling som hade ett distrikt där få människor ville lyssna på sanningen. Hon bad Jehova att hjälpa henne att finna dem som var intresserade. En söndag träffade hon så en ung man som hon fick samtala med om Bibeln. Han tog emot boken Kunskapen som leder till evigt liv och samtyckte till att hon skulle komma tillbaka. Systern gick tillbaka ofta, men utan att träffa honom hemma. Hon träffade emellertid hans fru, som inte visade något större intresse för Bibeln. Den femte gången hon gick tillbaka bjöd frun in henne, men som hon sade ”bara i tio minuter”. Systern frågade om hon hade boken Kunskapen som leder till evigt liv nära till hands. Kvinnan hittade boken, och systern gick helt kort  igenom några tankar från boken och visade hur man kan studera Bibeln med hjälp av den. Efter att ha studerat i tre månader började kvinnan vara med vid mötena, och det märktes verkligen att hon gjorde framsteg. Och hur gick det då med hennes man? Han började så småningom också vara med vid studiet. Därefter började han vara med vid mötena tillsammans med sin familj. Det här paret arbetar nu på att kunna legalisera sitt förhållande. Ihärdighet och bön har lett till goda resultat.

Margarita, som bor i Mexico, berättar hur bra det gick för henne med informellt vittnande: ”Vid en lektion i sömnad talade jag med en av mina klasskamrater om Bibeln. Hon sade att hon hade intrycket att Jehovas vittnen hade ett lyckligt familjeliv, för de log alltid och verkade så glada. Jag svarade att det var riktigt och att de som förtröstar på Jehova och rättar sig efter Bibelns principer upplever sann lycka.” Margarita började studera Bibeln med sin klasskamrat, som nu regelbundet är med vid mötena och som växer till i kunskap om sanningen.

I Dominikanska republiken lämnade Ana broschyren Vad kräver Gud av oss? till en man som verkade bekymrad. Hans fru låg på sjukhus och skulle opereras för cancer. Han sade att han skulle ta med sig broschyren till sjukhuset, eftersom hans fru tyckte om att läsa. Längre fram träffade Ana mannens fru, som sade: ”Vi kan börja studera nu. Jag är redo.” Hon berättade senare att just när hon på sjukhuset höll på att be till Gud om att han skulle vägleda henne till den sanna religionen, kom hennes man med broschyren Vad kräver Gud av oss? Hon läste den och insåg att detta var Guds svar på hennes bön, och hon föresatte sig då att bli ett Jehovas vittne. Trots att hon måste gå en timme i vardera riktningen för att vara med vid mötena i Rikets sal, gjorde hon snabba framsteg och blev snart godkänd som förkunnare. ”Nu kan jag infria mitt  löfte till Gud”, sade hon. Efter mindre än sex månader blev hon döpt vid områdessammankomsten, och hon fortsätter nu att tjäna Jehova med glädje.

Martin, som är 13 år och bor i Paraguay, tycker om att vittna informellt. En dag när Martin var på väg hem från skolan och vittnade för en förbipasserande, lade han märke till ett litet paket på gatan. Han tog upp det och upptäckte att det innehöll pengar. Eftersom han inte kunde se någon som letade efter det, stoppade han det i fickan. När han fortsatte sin väg, tänkte han: ”Med de här pengarna kan jag betala det som jag är skyldig för tre månaders undervisning och hjälpa mina föräldrar med några av deras utgifter.” Utan att tänka på det vek han nu in på en gata som han vanligtvis inte brukade gå. Där lade han märke till en man som tydligen letade efter något. Han hörde mannen säga att han hade tappat 115 000 guaranis (omkring 150 kronor) och att det var allt han hade kvar att leva på under resten av månaden. Martin kom genast ihåg vad en av de äldstebröder som hade gått igenom dopfrågorna med honom hade sagt: ”Du kommer att ställas inför många prövningar, och det ännu mer nu när du skall bli döpt.”

Martin var i stort behov av pengarna. Den dagen hade han inte ens haft pengar till mat när han var i skolan och ännu mindre till att betala för sin undervisning. Men utan att tvivla på att det han gjorde var rätt frågade Martin mannen hur mycket pengar han hade tappat. Det var precis den summa som Martin hade hittat. Martin gav honom pengarna och en traktat och berättade för honom att han var ett Jehovas vittne. Mannen, som blev mycket glad, tackade Martin gång på gång och kramade om honom. Mannen gav Martin sin adress, så att han skulle kunna besöka honom. Tillsammans med sina föräldrar blev Martin döpt vid en kretssammankomst nyligen.

 ▪ ASIEN OCH MELLANÖSTERN

Antal länder: 47

Befolkning: 3 931 574 927

Antal förkunnare: 568 370

Antal bibelstudier: 417 308

Kumiko, en pionjärsyster som bor nära Tokyo i Japan, kunde inte gå så mycket i tjänsten från hus till hus på grund av ett hälsoproblem. Hon ägnade därför mer tid åt brevvittnande. Församlingsmedlemmarna gav henne adresser till sådana som var svåra att nå därför att de sällan var hemma. Hon skrev breven, och förkunnarna i församlingen delade ut dem. På över ett år fick hon inte ett enda svar. Men hon fortsatte ändå troget att skriva. När hon hade skrivit ungefär 1 500 brev, fick hon till slut ett vykort, där det stod: ”Tack för ditt brev. Jag är mycket intresserad  av det du skrev. Jag är hemma följande dagar, och jag väntar på att du hör av dig.” Hon blev så glad att hon fick tårar i ögonen. När hon sedan besökte den här personen kunde ett bibelstudium genast sättas i gång. Hon säger: ”Först var jag lite nervös för att skriva brev, men nu är jag övertygad om att Jehova välsignar våra ansträngningar, om vi tålmodigt letar efter fårlika människor.”

En morgon var en syster i Indien ute i tjänsten från hus till hus och knackade på en dörr. En kvinna som såg mycket ledsen ut öppnade. Två små barn satt på golvet med tomma tallrikar framför sig. Vår syster framförde det tröstande budskapet om Guds kungarike och dess välsignelser, och kvinnan lyssnade uppmärksamt. Under tiden ropade barnen efter mat. Men mamman vägrade att ge dem något. Systern sade att hon gärna väntade medan barnen fick mat. Då började kvinnan gråta och berättade att hon hade förgiftat maten. Hon skulle precis ge den till barnen, när det knackade på dörren. På grund av familjeproblem, bland annat att hennes man var alkoholist, hade hon bestämt sig för att ta livet av sig själv och sina två små flickor. När systern fick höra det här, tog hon maten och kastade bort den och sprang till en affär i närheten och köpte lite mat åt familjen. De lagade till den tillsammans och gav den åt barnen. Den här kvinnan fick stor tröst av budskapet om Riket. Hon tackade ja till ett bibelstudium och är nu ett döpt vittne. Hennes två barn följer med henne till mötena. Nyligen började hennes man vara med vid mötena och gör fina framsteg.

Sars! Det ordet satte skräck i många på Taiwan. Invånarna tittade ängsligt på nyheterna om hur den här sjukdomen hade drabbat Hongkong. Sedan slog den till  på Taiwan! Flera sjukhus fick isoleras på grund av infektionens spridning, och många fruktade att de skulle bli nästa offer. Till och med innan myndigheterna krävde det hjälpte avdelningskontoret församlingarna att skaffa termometrar, så att bröderna kunde ta tempen på alla som kom till mötena.

Sedan uppmanade myndigheterna alla inregistrerade trossamfund att inte predika i vissa bostadsområden. Ett särskilt tjänstemötesprogram utarbetades för att hjälpa bröderna att se hur de skulle kunna justera sin verksamhet för att undvika svårigheter. En pionjär med särskilt uppdrag fastnade för förslaget att gå tillbaka även till dem som bara visat minsta lilla intresse. Det ledde till att hon kunde sätta i gång fler bibelstudier. Nu gör flera av dem fina framsteg. Hon sade: ”Det som började som en negativ utveckling resulterade i att jag fick en mer produktiv tjänst.”

När en syster på Cypern var ute i tjänsten, träffade hon en kvinna som sade att hon var upptagen. Systern hade ett kort samtal med henne genom köksfönstret, läste Psalm 72:12–14 och avtalade om att få komma tillbaka när det passade bättre. När hon gjorde återbesöket, blev hon överraskad av att höra att kvinnan hade sett fram emot hennes besök. Kvinnan hade nämligen tyckt att bibelstället var mycket tröstande – hon hade tänkt på det hela dagen. Systern erbjöd ett bibelstudium, och kvinnan tackade genast ja. Nu är hon mycket glad för det hon får lära sig från Guds ord.

Polo, en man i Kambodja, började studera tillsammans med en missionär och gjorde fina framsteg. Han var med vid alla fem församlingsmötena i Phnom Penh. Sedan bad  hans arbetsgivare honom att flytta till Battambang, en stad nära gränsen till Thailand. Det finns ingen församling där, så Polo gav sitt mobilnummer till missionären, och de fortsatte att studera per telefon 30 minuter varje onsdag och fredag. Polo ville också vara med och svara vid Vakttornsstudiet. Eftersom församlingen låg långt bort, skrev han ner sina tre eller fyra svar till veckans studium och lämnade dem till sin bokstudietillsyningsman, som såg till att de lästes upp på mötet. Hans iver har uppmuntrat församlingen. Han försöker också vittna för dem som han träffar. På bussen till och från Phnom Penh vittnar han för många och uppmuntrar dem att komma till mötena. Hans nästa mål är att bli odöpt förkunnare.

I Mongoliet träffade två systrar en man i 30-årsåldern. Han bad dem vänta, gick in i huset och hämtade två böcker: Människans sökande efter Gud och Den största människa som någonsin levat. Han sade att han hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Polen 12 år tidigare. När han återvänt till Mongoliet 1993, hade han genast skickat ett brev och bett att vittnena skulle besöka honom. Men då fanns det inga vittnen i Mongoliet, så han fick inget besök. En tid senare for han till Indien för att studera vid ett universitet och stannade där i fem år. Under de åren, 1994–1998, hade han ingen kontakt med Jehovas vittnen. Sedan återvände han till Mongoliet, där han till slut lyckades kontakta bröderna. Ett bibelstudium sattes i gång igen, och i april 2003 var han med vid sitt första möte. Nu studerar han med glädje broschyren Vad kräver Gud av oss?

En buddhistisk kvinna på Sri Lanka överraskade två vittnen när hon bjöd in dem i sitt hus och sade att de var  svaret på hennes böner! Hon förklarade att hennes unga dotter nyligen hade tagit livet av sig, därför att hon hade tillrättavisat henne. Buddhistprästen som hon gick till för att få tröst sade att hennes dotter skulle återfödas och ta hämnd på henne. Det här skrämde naturligtvis kvinnan. En av hennes vänner berättade för henne att de kristna inte tror på sådant. Så den här kvinnan bad till Gud att hon skulle få träffa en sann kristen och trodde att en katolik kanske skulle komma. I stället var det två Jehovas vittnen som besökte henne och tröstade henne med Bibelns sanning. Hon studerar nu Bibeln trots motstånd från buddhistprästen.

I Kirgizistan hade en ung kvinna gått i evangeliska kyrkan i många år. När hon läste Bibeln såg hon skillnaden mellan det som står i den och det som lärs ut i kyrkan. Hon kunde till exempel inte förstå kyrkans lära om att Jesus Kristus är både Fadern och Sonen. Eftersom hon var övertygad om att en son måste ha en far, vände hon sig i innerlig bön till Jesu Kristi Fader och bad honom att hjälpa henne att få svar på sina bibliska frågor. Nästa dag kom två Jehovas vittnen på besök. De frågade: ”Vad tror du? Vem lärde Jesus Kristus sina lärjungar att be till, och vilket namn uppmanade han dem att helga?” Hon blev häpen, eftersom hon kom ihåg sin bön dagen före till Jesu Kristi Fader om svar på just de här frågorna. Efter samtalet var hon helt säker på att Gud hade besvarat hennes bön. Kvinnan tackade ja till ett bibelstudium och började vara med vid Jehovas vittnens möten. När hon fick lära sig att Jehova är Jesu Fader, började hon be till Jehova och använda hans egennamn. Nu gör hon andliga framsteg och berättar för sina släktingar om den kunskap hon har fått.

 ▪ AFRIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 755 145 559

Antal förkunnare: 950 321

Antal bibelstudier: 1 666 518

I Zambia är det vanligt att passagerarna under längre bussfärder underhålls med videofilmer, som ofta innehåller våld och omoraliskhet. Ett missionärspar som åkte buss till huvudstaden frågade chauffören om han kunde visa videofilmen Bibeln – dess kraft i ditt liv, vilket han gick med på. Ruth säger: ”Vi märkte att passagerarna tittade noga och lyssnade uppmärksamt. Efteråt talade vi med dem och erbjöd dem traktater och tidskrifter, som de gärna tog emot.” Missionärerna frågade chauffören om han skulle vilja visa filmen ännu en gång och tänkte då att han kanske skulle  göra det lite senare. Men han spolade omedelbart tillbaka filmen och visade den igen. Richard säger: ”Passagerarna tyckte om att se filmen en gång till, och vi var glada över att vi tagit initiativet att fråga.”

Miranda, en tonårig skolelev i Malawi, visade under en rast boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv för en klasskamrat. En lärare hade råkat höra samtalet och kallade in Miranda på sitt kontor. Han frågade henne varför hon hade uppmanat sin kamrat att gifta sig. Miranda svarade att hon inte alls hade uppmanat sin kamrat att gifta sig. Hon hade i stället berättat hur boken kunde hjälpa familjer att finna sann lycka. Läraren blev arg och skrek åt Miranda: ”Du är alldeles för ung för att ge äktenskapsråd!”

Missmodig och darrande lämnade Miranda lärarens kontor. Två dagar senare kallade han åter in henne på sitt kontor. Miranda berättar vad som hände: ”Min lärare sade att han var ledsen över sitt vredesutbrott, och han berättade för mig att han och hans fru alltid hade grälat och till slut flyttat isär. Han bad mig om ett exemplar av den bok som jag hade visat min klasskamrat, och jag var glad över att kunna ge honom den. Två veckor senare berättade han för mig att han tyckte att boken var bra och att han hade visat den för sin fru. Så småningom flyttade han och hans fru ihop igen.”

I Sydafrika hade en äldre man, som heter Eric, studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i många år, men rökningen hade hindrat honom från att göra andliga framsteg. När hans fru hade blivit döpt bestämde han sig för att också sätta upp det som sitt mål. Han fick flera stora utskrifter av bibelstället i 2 Korinthierna 7:1, som lyder: ”Då vi har dessa löften, ni älskade, så låt oss rena oss från varje förorening av kött och ande, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.” Han placerade ut texterna på olika ställen i  sitt hem. Varje gång han kände ett sug efter en cigarett brukade han läsa bibelstället och be Jehova om hjälp att sluta röka. Detta har lett till att han inte har rökt på över tio månader. Han är nu odöpt förkunnare och planerar att bli döpt vid nästa områdessammankomst.

Medan en missionärssyster på Seychellerna väntade på en färja, lade hon märke till en kvinna som satt för sig själv. Trots att systern var trött efter en hel dag i tjänsten gick hon fram till kvinnan och erbjöd en traktat. Kvinnan tog emot den och sade att hon var hindu. Några dagar senare träffades de på gatan, och systern avtalade då om ett bibelstudium. Kvinnans man, en läkare, var katolik, men när han hade läst böckerna Människans sökande efter Gud och Kunskapen som leder till evigt liv gick han med på att vara med vid studiet. En kväll inbjöd det här paret systern och hennes man till en ovanlig grillfest. De brände upp sina religiösa bilder och grillade maten över elden! De började snart vara med vid mötena och ta del i förkunnartjänsten. Efter dopet började båda som hjälppionjärer. Eftersom ön är liten, är denne broder välkänd i samhället. ”Läkaren har nu blivit präst”, säger några lite skämtsamt. Han tjänar nu som biträdande tjänare, och hans fru är reguljär pionjär.

Ishmael lärde sig teckenspråk för att kunna hjälpa döva människor i Zimbabwe att lära känna sanningen. När han åkte buss en dag, lade han märke till en döv kvinna som tiggde pengar av passagerarna. Ishmael vittnade för henne och avtalade om att träffa henne igen. När Ishmael frågade henne vad hennes kyrka sade var orsaken till att hon var döv, svarade hon: ”De säger att det är Guds vilja att jag skall vara döv.” Ishmael förklarade för henne att det inte alls är Guds vilja att människor skall vara döva, utan att sådant är en följd av nedärvd synd och ofullkomlighet. Han förklarade också  att Gud snart skall avlägsna alla handikapp. Kvinnan svarade: ”Jag skulle gärna vilja veta varför min kyrka har lärt mig lögner.” När Ishmael träffade henne för tredje gången, sade hon: ”Från och med nu är jag en av er. Jag vill inte lyssna på några lögner längre.” Nu leds ett bibelstudium med henne, och hon är regelbundet med vid församlingens möten och hoppas att snart kunna bli odöpt förkunnare.

I Ghana måste många människor arbeta hårt för att kunna försörja sig, vilket gör att de inte har så mycket tid till att tänka på andliga ting. En pionjärsyster träffade på en ung man i tjänsten från hus till hus och frågade om han hade bara fem minuter till att samtala om Bibeln. Han svarade: ”Jag har alltid mycket att göra på dagarna. Jag kommer hem först efter klockan åtta på kvällen och då bara för att sova.”

Systern frågade: ”Skulle du kunna undvara lite av din sömn för att studera Bibeln?”

Han sade: ”Då måste du komma efter klockan åtta på kvällen.” Följande kväll kom systern och hennes man precis klockan åtta till mannens hus, och han hade just kommit hem från sitt arbete. Man satte i gång ett bibelstudium med honom, och han började snart vara med vid mötena. Senare blev han odöpt förkunnare, och så småningom blev han döpt. Hans förändrade levnadssätt gjorde så starkt intryck på hans fru att hon gick med på att studera Bibeln och blev snart också en odöpt förkunnare. Den unge mannens grannar och flertalet av dem som kände till hans tidigare livsstil kunde knappt tro sina ögon när de fick se honom predika från hus till hus. Många ville veta vad som hade kunnat förändra en sådan person som var känd för dryckenskap, stöld och drogmissbruk. Detta fick till följd att 22 personer i staden bad att få ett bibelstudium. Tolv av dessa är redan regelbundet med vid mötena och kan snart bli odöpta förkunnare.

[Bild på sidan 43]

Steponas och Edvardas, Litauen

[Bild på sidan 47]

Alyce och hennes lärare, Linda, Australien

[Bild på sidan 51]

Mala, USA

[Bild på sidan 56]

Kumiko, Japan

[Bild på sidan 61]

Ruth och Richard, Zambia