Republiken Kongo (Brazzaville)

Etienne blev förbryllad när han öppnade paketet och fick se orden ”Sanningen skall göra eder fria” gnistra på den blålila boken. Att paketet var hans var det inget tvivel om. Det var adresserat till honom, Etienne Nkounkou, som hade en chefsbefattning vid ett departement i Bangui i Franska Ekvatorialafrika. Men han hade inte skickat efter boken, och att den kom från Vakttornet i Schweiz sade honom ingenting. Han kunde inte ana hur mycket sanningen i Bibeln, som förklarades i den här boken, skulle förändra hans liv. Den här sanningen skulle också befria tusentals andra afrikaner från falsk religion, stamfördomar och analfabetism. Den skulle skydda många mot att ryckas med i det nära förestående politiska lyckoruset och den besvikelse som följde. Den skulle ge tillförsikt och hopp under traumatiska förhållanden. Den skulle också få människor som fruktade Gud att riskera livet för att hjälpa andra. Du kommer att bli rörd när du läser den här berättelsen, men också uppmuntrad. Men innan vi ser vad som hände Etienne skall vi som en bakgrund skaffa oss lite upplysningar om hans hemland i Afrika.

 Ett tiotal år innan Christofer Columbus gjorde sin berömda resa till Amerika 1492, kom den portugisiske sjöfararen Diogo Cão och hans sjömän till mynningen av Kongofloden i centrala Afrika. De visste inte att flodens vatten hade runnit hundratals mil innan det nådde havet.

Portugiserna mötte invånarna i det blomstrande landet Kongo. Under flera hundra år kom sedan portugiser och andra européer för att köpa elfenben och slavar från afrikaner som bodde längs kusten. Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som européer vågade sig längre in i landet. En av de mest kända som utforskade det här området var den franske sjöofficeren Pierre Savorgnan de Brazza. År 1880 undertecknade han ett avtal med en kung i landet och gjorde så området norr om Kongofloden till en fransk koloni. Området kom sedan att bli Franska Ekvatorialafrika med Brazzaville som huvudstad.

Brazzaville är nu huvudstaden och den största staden i republiken Kongo. Staden ligger vid Kongofloden. Floden forsar ner över stenar och klippor på sin 40 mil långa färd mot havet, där Cão ankrade sitt fartyg på sin upptäcktsresa. Från Brazzaville kan man på andra sidan floden se silhuetten av Kinshasa, huvudstaden i Demokratiska republiken Kongo. Eftersom båda länderna tog namnet efter floden, kallar man dem ofta Kongo (Brazzaville) och Kongo (Kinshasa).

Forsarna och vattenfallen gör att man inte kan färdas från Brazzaville ner till Atlanten med båt, men det finns en järnvägsförbindelse mellan Brazzaville och kuststaden Pointe-Noire. De flesta invånarna i Kongo lever i och omkring dessa två städer. I det övriga landet, som är mycket hett och skogrikt, bor det inte så många, även om det finns några mindre städer vid kusten och några längre norrut.

 Sanningen börjar göra människor fria

Nu återvänder vi till vad som hände Etienne. Han fick boken med posten 1947. Samma dag som han fick den läste han igenom de första kapitlen och diskuterade dem med en granne. Båda insåg att det här var sanningen och bestämde sig för att inbjuda några vänner att läsa boken tillsammans med dem påföljande söndag och att slå upp och kontrollera bibelställena. De som kom tyckte om det som de fick lära sig och bestämde att de skulle träffas igen nästa söndag. En tulltjänsteman, Augustin Bayonne, var med andra gången de träffades. Han var från Brazzaville, precis som Etienne, och han blev också nitisk i att sprida sanningen som ger verklig frihet.

Veckan därpå fick Etienne två brev. Det ena kom från en bekant i Kamerun som visste att Etienne var intresserad av religion. Han skrev att han hade sänt Etiennes namn och adress till Sällskapet Vakttornets kontor i Schweiz. Det andra kom från Schweiz med ett meddelande om att man hade skickat en bok till honom och att man ville uppmuntra honom att läsa den och sedan låta hans familj och vänner få del av den. Brevet innehöll också en adress i Frankrike som han kunde skriva till för att få fler upplysningar. Nu visste Etienne varför han hade fått boken. Han började snart brevväxla regelbundet med Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike.

Det dröjde inte många år förrän både Etienne och Augustin hade återvänt till Brazzaville. Men innan dess hade Etienne skrivit till en bekant i Brazzaville, Timothée Miemounoua, som var dekan vid en teknisk skola. Han började sitt brev så här: ”Jag är glad att kunna upplysa dig om att den väg som vi har gått inte är sanningens väg. Jehovas vittnen har sanningen.” Etienne förklarade sedan  vad han hade fått lära sig. Han sände också med boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Timothée reagerade lika positivt för Bibelns budskap som Etienne och Augustin. De här tre var de första i Kongo (Brazzaville) som omfattade Bibelns sanning, och de fortsatte sedan i sin tur att hjälpa många andra att också göra det.

Timothée inbjöd elever som bodde på skolan att vara med vid bibliska samtal på kvällarna. Han skrev också och bad att få fler bibliska publikationer. Gruppen började hålla möten och predika så gott de kunde. Några elever, till exempel Noé Mikouiza och Simon Mampouya, fick längre fram förmånen att bli tillsyningsmän inom Jehovas organisation.

År 1950 besökte Eric Cooke, som var missionär i Sydrhodesia (nu Zimbabwe), de små grupperna av intresserade  i Bangui och Brazzaville för att uppmuntra dem. Men problemet var att broder Cooke inte kunde tala franska. Etienne berättar: ”Den här sympatiske och ödmjuke brodern försökte med hjälp av sin lilla engelsk-franska ordbok att efter bästa förmåga förklara för oss hur predikoverket och den teokratiska organisationen skulle fungera. Ibland fick vi gissa oss till vad han försökte säga.”

Restriktioner införs

Broder Cooke kom verkligen i rätt tid, för den 24 juli 1950 införde överkommissarien i kolonialmakten restriktioner på införseln och spridningen av all litteratur som Jehovas vittnen hade gett ut. Året därpå spred förkunnarna i Franska Ekvatorialafrika bara sex tryckalster, men de höll 468 offentliga möten. I Jehovas vittnens årsbok för 1952 fick vännerna förståelse och medkänsla för sin situation. Det sades så här: ”Tänk dig, om du kan, att du är i ett stort land med bara 37 Rikets förkunnare utspridda över hela landet. Du kanske aldrig har sett några andra aktiva vittnen utöver de få som bor i din hemstad. Det enda du vet om sanningen och om hur vittnandet skall gå till är det som du har läst i litteraturen och i de få brev som Sällskapet har lyckats skicka till dig. ... [Det är vad] bröderna i det franskkontrollerade Afrika har att kämpa med.”

Längre fram kom Jacques Michel från Frankrike för att uppmuntra gruppen och för att ge den mera undervisning. Noé Mikouiza, som var en av eleverna vid den tekniska skolan, kommer ihåg en fråga som de hade funderat  på. De frågade: ”Får man dricka vin eller är det förbjudet?” Alla tittade på broder Michel då han slog upp Psalm 104:15 i Bibeln. När han hade läst versen, förklarade han att vin är en gåva från Gud, men att de kristna inte får dricka för mycket av det.

Bröderna i Brazzaville, som inte hade varit döpta så länge, vittnade nitiskt för andra. Under veckosluten brukade de ta färjan över till Kinshasa för att predika där. År 1952 blev de första kongoleserna på södra sidan av floden döpta. Bröderna från Brazzaville gjorde mycket för att hjälpa sina bröder i Kinshasa under de här första åren. Längre fram blev det ombytta roller.

I december 1954 anordnade bröderna en sammankomst i Brazzaville. Det kom 650 personer, och 70 blev döpta. Sanningen befriade fler och fler från falsk religion. Kristenhetens religiösa ledare tyckte naturligtvis inte om det här och försökte därför få myndigheterna att vända sig mot Jehovas vittnen. Polisen trodde att Timothée Miemounoua var ledaren för Jehovas vittnen och kallade honom därför  ofta till polisstationen. De hotade och slog honom, men han blev inte missmodig för det. De övriga av Jehovas folk i Brazzaville lät sig inte heller skrämmas. Intresset för sanningen i Bibeln fortsatte att spridas.

Myndigheterna vidtog då ytterligare åtgärder. Timothée Miemounoua och Aaron Diamonika, som var en av de elever vid den tekniska skolan som hade tagit emot sanningen, var båda statligt anställda. År 1955 blev de av staten förflyttade till städer långt in i landet. Timothée sändes till Djambala och Aaron till Impfondo. Det här försöket att stoppa predikandet misslyckades fullständigt. Bröderna i Brazzaville fortsatte sin nitiska tjänst, och Timothée och Aaron började predika och bilda församlingar där de nu bodde. Men även om bröderna var nitiska, längtade de efter hjälp utifrån. Den hjälpen skulle snart komma.

I mars 1956 kom de fyra första missionärerna. De var från Frankrike och hette Jean och Ida Seignobos och Claude och Simone Dupont. I januari 1957 öppnades ett avdelningskontor i Brazzaville med ansvaret att se till predikoverksamheten i Franska Ekvatorialafrika. Broder Seignobos blev förordnad som landstjänare. Kort därefter hände något tragiskt. Jeans fru, Ida, dog i en bilolycka i samband med att de besökte församlingar i det som nu är Centralafrikanska republiken. Men Jean fortsatte att tjäna som landstjänare.

 Det inre av landet börjar bearbetas

Vid den här tiden tjänade Augustin Bayonne som kretstillsyningsman. Han besökte byar långt inne i de djupa skogarna och pygméernas läger i de norra och västra delarna av landet. Eftersom han gick till fots så ofta och så långt, kom han att bli känd som Vandraren. Ibland följde Jean Seignobos med honom. Jean blev förvånad över att människorna långt där inne i skogarna visste att de skulle komma. Men det berodde på att de hade hört trummornas budskap: ”Vandraren kommer tillsammans med en vit man.”

De här expeditionerna förde mycket gott med sig. Tidigare menade man att Jehovas vittnen bara fanns i Kongo (Brazzaville). Men i och med att broder Seignobos och andra missionärer kom och att filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visades blev det uppenbart att det inte alls var så.

Bibelns sanning fortsatte att tränga in i byar långt inne i landet och befria människor från spiritistiska seder och från stamtvister. Många bröder och systrar i de här områdena var analfabeter. Eftersom de inte hade klockor, tittade de på solen för att se när det var dags att gå till mötena. För att räkna ut hur länge de hade varit ute i tjänsten använde de små pinnar. Varje gång de vittnade för någon lade de en pinne i en näsduk. Fyra pinnar betydde en timme. På det sättet kunde de hålla reda på hur mycket tjänst de skulle  rapportera när månaden var slut. Men i verkligheten predikade de mycket mer än de rapporterade, för när de samtalade med någon kom de nästan alltid in på sanningen.

Rättsliga och politiska förändringar

Som vi kommer ihåg införde man 1950 restriktioner på införseln av litteratur som Jehovas vittnen gett ut. Men som vi har sett kunde det inte stoppa arbetet med att göra lärjungar. Kristenhetens präster och predikanter tyckte att det var förfärligt och gick därför till de administrativa myndigheterna och beklagade sig och påstod på falska grunder att Jehovas vittnen var kommunister. Följden blev att tio bröder greps klockan fem en torsdagsmorgon 1956. Ryktet om detta spred sig snabbt, och de religiösa motståndarna jublade. Rättegången hölls samma dag i en sal fylld med bröder som kommit för att se vad som skulle hända.

Noé Mikouiza berättar: ”Under rättegången blev det bevisat att vi inte är kommunister, utan kristna, dvs. Guds tjänare, som fullgör det som står skrivet i Matteus 24:14. Vår advokat, som hade läst vår litteratur, talade i rätten om att det inte skulle finnas några lagbrytare om alla var som Jehovas vittnen. På eftermiddagen kom så domen: ’Icke skyldiga.’ Glada rusade vi alla hem och bytte kläder, eftersom det var en möteskväll. Ryktet om att vi hade blivit gripna spred sig i hela staden, och därför ville vi att alla skulle få veta att vi var fria. Vid mötet sjöng vi Rikets sånger så högt vi kunde. Många som hörde oss blev chockade, för de hade väntat sig att vi skulle hamna i fängelse.”

Den 15 augusti 1960 blev republiken Kongo självständig. Våldsamma politiska strider bröt ut. Medan kristenhetens präster tog aktiv del i dessa, fortsatte Jehovas vittnen att predika. Och vid en kretssammankomst i Brazzaville det  året var det sammanlagt 3 716 personer närvarande. I norr strömmade också människor till församlingarna. Som exempel kan nämnas att närmare tusen personer besökte församlingsmötena i ett område där det bodde 70 förkunnare.

I december 1961 blev Jehovas vittnen lagligen inregistrerade som Les Témoins de Jéhovah. Ett lagligt erkännande för med sig fördelar, men bröderna visste att det var oförståndigt att helt förlita sig på det. Broder Seignobos berättar vad som hände inte lång tid därefter: ”En dag blev jag kallad till förhör av en hög tjänsteman inom säkerhetspolisen som fördömde vår kristna neutralitet. Han hotade att utvisa mig ur landet. Jag var rädd att han skulle verkställa sitt hot, eftersom han hade makt att göra det. Men han dog nästa dag i en hjärtattack.”

Missionärslivet på 1960-talet

I februari 1963 kom Fred Lukuc och Max Danyleyko från Haiti. Längre fram gifte sig Fred, och då började han tjäna som kretstillsyningsman. När han besökte församlingarna, hade han till en början svårt att se vilka som hörde till vilken familj. Han berättar: ”Jag visste inte vilka som var de äldstes hustrur, och jag kunde inte räkna ut vilka som var deras barn. Bröderna hade följt sedvänjan där i centrala Afrika att hustrun behåller sitt flicknamn när hon gifter sig och att barnen får namn efter en släkting eller en god vän till familjen.

Första möteskvällen i Rikets sal märkte vi att bröderna var tysta och blyga. Och när mötet började, fick vi se något som vi inte var vana att se. Bröderna och de äldre pojkarna satt på ena sidan i Rikets sal, medan de mindre barnen och systrarna satt på den andra. Brödernas sida var ganska full när mötet började, men det var inte många som satt på  systrarnas sida. Men under mötets gång kom det fler systrar med sina små i släptåg och med biblar och böcker elegant balanserade på huvudet.

Jag gick upp på podiet för att hälsa församlingen varmt välkommen och för att presentera mig själv och min hustru. När jag hade gjort det, gjorde jag en liten paus. Jag tittade på bröderna och sade: ’Bröder, jag skulle vara tacksam om ni sökte upp er hustru och era barn och satte er tillsammans som familj. Vi kan väl avsätta tio minuter för detta. Det skulle vara bra om ni från och med nu ville sitta ihop familjevis, precis som Jehovas folk gör i övriga världen.’ De rättade sig med glädje efter detta.”

De allmänna transportmedlen var också ett problem. Broder Lukucs hustru, Leah, berättar: ”Vår packning brukade bestå av ett par små tältsängar, ett myggnät, en dunk med vatten, vattenfilter, kläder, böcker, tidskrifter och bibliska filmer. Och för att kunna visa filmerna måste vi ha med oss sladdar, glödlampor, filmrullar, manuskript, en liten generator och en bensindunk. Allt det här tog vi med oss på lastbilen vi åkte med. För att få sitta i förarhytten  måste vi vara vid lastbilen klockan två på natten. Annars fick vi sitta på flaket i solen tillsammans med diverse djur, bagage och en mängd andra passagerare.

En gång när vi kom hem efter flera timmars vandring i hettan hade vandrarmyror invaderat den lilla lerhydda som vi skulle bo i. De hade klättrat uppför en hink med vatten, byggt en bro med hjälp av sina egna kroppar för att nå en liten ask med margarin och sedan ätit rent den. Den kvällen fick vi äta torrt rostat bröd och dela en burk sardiner. Även om vi kände oss trötta och tyckte lite synd om oss själva, gick vi till sängs, medan vännerna dämpat och försiktigt sjöng Rikets sånger vid elden utanför hyddan. Vilket mjukt och behagligt sätt att somna på!”

Trogna missionärer och äldste

Mer än 20 missionärer tjänade i Kongo (Brazzaville) under åren 1956 till 1997. Livet var inte alltid lätt för dem, men de gjorde alla en värdefull insats i predikoverket. Som exempel kan nämnas att alla som var landstjänare också var missionärer. När broder Seignobos for tillbaka till Frankrike  1962, blev Larry Holmes förordnad att öva tillsyn över predikoarbetet. När sedan Larry och hans hustru, Audrey, lämnade missionärstjänsten 1965, blev broder Lukuc landstjänare.

Många kongolesiska bröder var också mycket duktiga på att ta ledningen. När anordningen med att varje avdelningskontor skulle ha en kommitté infördes 1976, blev tre bröder förordnade av den styrande kretsen: Jack Johansson och Palle Bjerre, som båda var missionärer, samt Marcellin Ngolo, en kongolesisk broder.

Augustin Bayonne – Vandraren – gick igenom Gileadskolans 37:e klass 1962. Efter sin examen kom han till Centralafrikanska republiken, där han nästan 15 år tidigare hade läst boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Så småningom gifte sig Augustin och fick barn och återvände till Brazzaville, där han upplät sitt hem för mötena. Senare skänkte han en del av sin tomt för att man skulle bygga en Rikets sal där, och det har man också gjort.

Både Augustin Bayonne och Timothée Miemounoua är nu döda. Innan Timothée dog skrev han ner en del av det som han hade upplevt. Han avslutade skildringen genom att citera Hebréerna 10:39: ”Vi [är] inte av det slag som ryggar tillbaka till fördärv för sig, utan av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv.” Etienne Nkounkou, som  var en av de tre första som omfattade sanningen i Kongo, är nu närmare 90 år. Dessa bröder har verkligen varit goda föredömen i fråga om trogen tjänst.

En tid av provsättning

I augusti 1970 antog republiken Kongo en kommunistisk styrelseform. Och då kan vi komma ihåg att myndigheterna tidigare hade trakasserat bröderna och anklagat dem för att vara kommunister. Men nu när kommunisterna hade kommit till makten, anklagade de nya myndigheterna bröderna för att inte vara kommunister.

Under en tid lät emellertid den nya regeringen Jehovas vittnen vara i fred utan att ingripa mot deras verksamhet. Sammankomster och möten hölls helt öppet, och nya missionärer fick komma in i landet. Men efter en tid började bröderna känna av verkningarna av den kommunistiska regimen. Först anklagade myndigheterna missionärerna för att vara spioner. Sedan förbjöd de officiellt Jehovas vittnens verksamhet den 3 januari 1977. En efter en av missionärerna utvisades tills det bara var Jack och Linda Johansson kvar. Jack säger om den här tiden: ”De få månader som vi var ensamma vid avdelningskontoret var nog de mest trosprövande och trosstärkande vi någonsin upplevt i missionärstjänsten. Vi misstänktes vara spioner för den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten (CIA). Fiender till regeringen,  däribland religiösa ledare, greps och dödades. Vi visste därför att vi var i stor fara. Men vi såg att vi hade Jehovas skyddande hand med oss, och det stärkte vår tro.”

Noé Mikouiza vädjade till premiärministern och bad att Jack och Linda skulle få stanna i landet. Men den begäran avslogs, och de fick lämna landet. Avdelningskontorets egendom och Rikets salar konfiskerades, och avdelningskontoret stängdes. Under en kort tid hade avdelningskontoret i Frankrike tillsynen över predikoverket, men sedan delegerade man det ansvaret till avdelningskontoret i Kinshasa.

Även om verksamheten var belagd med vissa restriktioner, drabbades bröderna inte av en sådan svår förföljelse som vittnena i andra länder fick uthärda. Men en del bröder blev rädda, och den rädslan smittade av sig. Bröderna höll visserligen sina möten regelbundet, men tjänsten från hus till hus upphörde praktiskt taget. Det gjorde att avdelningskontoret i Kinshasa sände äldste över floden för att uppmuntra och styrka bröderna.

 André Kitula var en av dessa äldste. I juni 1981 började han besöka de 12 församlingarna i Brazzaville som kretstillsyningsman. När han besökte den första församlingen i staden, märkte han att bröderna kom till skolan i teokratisk tjänst och till tjänstemötet på tisdagen. Men på onsdagsförmiddagen kom inte en enda förkunnare till mötet för tjänst. När André då gick ut ensam och predikade, sade en man som han besökte: ”Jehovas vittnen var de som brukade trösta oss, men nu har de försvunnit!”

André fortsatte att predika den förmiddagen och mötte då en broder som sade: ”Vi har kommit ur vanan att predika från hus till hus.” Den här brodern berättade sedan för andra förkunnare om Andrés predikande. På eftermiddagen kom då flera systrar till mötet för tjänst. Det dröjde inte länge förrän arbetet från hus till hus hade återupptagits i hela Brazzaville. Under de tre år som André och hans hustru, Clémentine, tjänade där blev inte en enda av vännerna gripen. När vännerna i landet fick höra vad som hände i huvudstaden, drog de slutsatsen att om vännerna i Brazzaville inte kände någon fruktan för att gå från dörr till dörr, så borde inte heller de ha någon anledning att göra det.

David Nawej, som då arbetade vid avdelningskontoret i Kinshasa, förklarar varför man där gladde sig särskilt mycket åt att få sända hjälp till andra sidan floden. Han säger: ”Det var bröderna från Brazzaville som förde in sanningen i Kinshasa. När sedan det kommunistiska systemet där fick verksamheten att sakta farten, for vittnena här över till sina bröder för att hjälpa dem. Visheten i Predikaren 4:9, 10 bekräftades: ’Två är bättre än en, eftersom de har en god lön för sitt hårda arbete. Ty om en av dem skulle falla, kan den andre resa upp sin medbroder.’ I vårt fall brukade vi säga: ’Två Kongo är bättre än ett.’”

 Verket fortsätter trots politiska förändringar

År 1991 skedde stora omvälvningar och förändringar på den politiska scenen. Kongo (Brazzaville) övergick från ett enpartisystem till ett flerpartisystem. Glädjen var stor på gator och torg, men bröderna tänkte på de varnande orden i Psalm 146:3, där det heter: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte till en jordemänniskas son, hos vilken ingen räddning finns.” Det dröjde inte länge förrän de orden visade sig vara sanna.

De politiska förändringarna förde ändå något gott med sig för Jehovas folk. Den 12 november 1991 hävde inrikesministern förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet. Rikets salar som hade konfiskerats lämnades tillbaka. Avdelningskontorets byggnad lämnades dock inte tillbaka. Den var ockuperad av presidentens säkerhetsvakt och har fortsatt att vara det sedan dess. I augusti 1992 anordnades områdessammankomster i Brazzaville och Pointe-Noire, de första på 15 år. Det året ökade antalet bibelstudier till 5 675, nästan fyra gånger antalet förkunnare.

Att vi nu var lagligt erkända igen ledde till att missionärer kunde komma in i landet. Det förordnades pionjärer med särskilt uppdrag, och de sändes till norra delen av landet, där de flesta som besökte mötena var analfabeter. I städerna hade församlingarna lyckats bra med att lära många att läsa och skriva. Det var nu dags att sätta i gång med den här verksamheten i hela landet.

Valen 1993 ledde till en annan förändring i regeringsmakten. Det allmänna missnöje som oppositionspartiet skapade  ledde till ett flera veckor långt undantagstillstånd. Väpnade konflikter, strejker, utegångsförbud, vägspärrar och plundring blev en del av det dagliga livet. Människor var upprörda och kände sig desillusionerade. De ekonomiska svårigheterna höll i sig. Den glädjeyra man kände 1991 var borta.

Etniska problem löpte parallellt med de politiska oroligheterna. Stamstrider gjorde att en del vänner var tvungna att flytta till säkrare platser, och det ledde till att några församlingar måste upplösas. Och vännerna fick då gång på gång visa att sanningen hade gjort dem fria från rasfördomar. Under oroligheterna hjälpte och beskyddade vännerna varandra, vilken stam de än kom ifrån. Många började inse att endast Jehova kunde ge dem verklig trygghet.

Avdelningskontoret i Kinshasa gav vägledning och uppmuntran. Mot slutet av 1996 var förhållandena i landet lugna igen, och antalet förkunnare kom upp i 3 935. Fem missionärer tjänade i Brazzaville och bodde i ett missionärshem. När ytterligare två par kom, fick man i april 1997 öppna ett nytt missionärshem i Pointe-Noire.

På norra sidan av floden, dvs. i Kongo (Brazzaville), var det lugnt, och predikoverket kunde utföras utan störningar. Men i grannlandet Kongo (Kinshasa) rasade det då strider. När kriget närmade sig Kinshasa var missionärerna tvungna att lämna landet. Så i slutet av maj tjänade missionärerna från Kinshasa nitiskt tillsammans med sina missionärskamrater i Brazzaville och Pointe-Noire. Ingen kunde föreställa sig vilka traumatiska händelser som skulle inträffa bara några dagar senare.

Inbördeskrig bryter ut

Den 5 juni 1997 bröt det plötsligt ut krig i Brazzaville. Striden stod mellan dem som var lojala mot den dåvarande  presidenten och dem som stödde den tidigare presidenten. Grovt artilleri bombade och förstörde både staden och dess förorter. Tusentals människor dog. Det låg kroppar överallt. Förvirringen var total. Det var svårt att avgöra vem som stred mot vem. Det lugn som hade rått i Brazzaville var nu borta. Färjetrafiken till Kinshasa stoppades. Många flydde ut i skogen, medan andra tog sina kanoter och paddlade ut till små öar i floden. Och ytterligare andra försökte ta sig över Kongofloden till Kinshasa. Även om det förekom stridigheter i närheten av Kinshasa, var våldet där ingenting mot det i Brazzaville.

Kriget förde med sig problem för vännerna, precis som det gjorde för alla andra, men sanningen hade påverkat Guds tjänares sinnen och hjärtan. Vilken skillnad det gjorde! De litade fullständigt på orden i Psalm 46:1, 2, där det heter: ”Gud är för oss en tillflykt och styrka, en hjälp som är lätt att finna under trångmål. Därför kommer vi inte att frukta, om än jorden undergår en förändring och om än bergen vacklar ner i det vidsträckta havets hjärta.”

Många vänner lyckades ta sig till Kinshasa, där avdelningskontorets kommitté ordnade så att de fick mat, husrum och läkarbehandling. Många familjer i Kinshasa var glada att kunna visa sina medtroende från Brazzaville kärlek och gästfrihet.

En del vänner stannade kvar i Brazzaville för att hjälpa dem som fann det svårt att fly. Jean Théodore Otheni och hans hustru, Jeanne, som var reguljär pionjär, hörde till dem. En dag i augusti kom en granat infarande i deras hus och skadade Jeanne svårt. Jean förde henne i ilfart till Kinshasa, men det var för sent. Jean minns: ”Jeanne hade djup kärlek till tjänsten ända in i det sista. Hon gav mig sin anteckningsbok med adresser och sade: ’Du måste besöka  alla som jag studerar Bibeln med, för de betyder så mycket för mig.’ Jag kramade om henne, och när jag sedan tittade henne i ögonen igen, såg jag att hon var död.” Jean har, som så många andra, fortsatt att nitiskt tjäna Jehova i full förtröstan på löftet om uppståndelsen.

Eftersom färjetrafiken mellan de två huvudstäderna hade stoppats, erbjöd sig de som hade små motorbåtar att hjälpa dem som ville fly från Brazzaville. Några modiga bröder från Brazzaville, däribland Louis-Noël Motoula, Jean-Marie Lubaki och Symphorien Bakeba, tog frivilligt på sig ansvaret att söka efter saknade vänner och att hjälpa dem som var kvar i Brazzaville. Det innebar att de fick trotsa de strida strömmarna i den mäktiga Kongofloden och bege sig ut i en liten båt för att söka efter vänner på de små öarna och på stränderna. Det innebar också att de fick ge sig in i stridszonen i Brazzaville, där fruktansvärda illdåd hela tiden begicks. Ja, det innebar att de fick riskera livet för sina vänner.

Symphorien, som hade stor erfarenhet av att ta sig över floden, gjorde många resor över den under inbördeskriget.  Ibland for han över med mat och annan hjälp till dem som var kvar i Brazzaville. En gång for han över med tio säckar ris till några bröder i Brazzaville som bodde relativt säkert. Det var naturligtvis en utmaning att ta sig över floden, men det var en långt större utmaning att se till att riset kom fram dit det skulle utan att någon kom och stal det. Bland passagerarna på den resan fanns en man som såg förnäm ut, och han frågande Symphorien vart han skulle ta vägen med riset. Symphorien förklarade vad han skulle göra och tog tillfället i akt och talade med mannen om det hopp Bibeln ger. När båten kom fram, talade mannen om vem han var, att han var en högt uppsatt ämbetsman. Han kallade på ett par soldater och gav dem order att vakta riset tills Symphorien fick tag i en bil som kunde köra riset till vännerna.

Ofta for Symphorien över floden för att hjälpa vänner att fly från Brazzaville. Men en av dessa resor glömmer han aldrig. Han berättar: ”Strömmarna är mycket starka i Kongofloden, men de flesta som har båt vet hur de på ett tryggt sätt skall ta sig över floden utan att dras ner mot de förrädiska forsarna. Vi lämnade Brazzaville med sju vänner och fem andra ombord. Mitt ute i floden tog bränslet slut. Vi lyckades manövrera båten så att vi kunde ta oss till en liten ö där det gick att förtöja den. Vår räddning var att det kom en liten båt och att skepparen på den lovade att köpa lite bränsle åt oss i Kinshasa och sedan komma tillbaka. Vi fick vänta en och en halv timme innan han kom med bränslet, en väntan som kändes mycket lång och orolig.”

Det dröjde inte länge förrän avdelningskontoret fick ta hand om cirka 1 000 bröder och systrar med familjer och intresserade. I oktober 1997 upphörde stridigheterna, och flyktingarna började vända tillbaka till Brazzaville.

 Alla missionärer som tjänade i Brazzaville och Pointe-Noire hade fått lämna landet på grund av kriget. Några hade då åkt hem till Storbritannien och Tyskland, medan andra hade åkt till Benin och Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten). När det sedan blev relativt lugnt igen, kom några av dem tillbaka till Kongo (Brazzaville). Dessutom skulle tre gifta par och en ogift broder från Frankrike komma i december 1998. Eddy och Pamela May, erfarna missionärer som tjänade vid avdelningskontoret i Kinshasa, överfördes till Brazzaville, och ett nytt missionärshem öppnades.

Återigen inbördeskrig

Året därpå bröt det ut inbördeskrig igen i Brazzaville. Tusentals människor dog, och bland dem fanns även flera Jehovas vittnen. De flesta missionärerna, som just hade kommit, fick lämna landet och bo i missionärshem i grannlandet Kamerun. Fastän ryktena sade att kriget skulle nå kuststaden Pointe-Noire, lyckades tre av missionärerna stanna kvar där. I maj 1999 var till sist inbördeskriget över.

Som en följd av att så många vittnen varit tvungna att fly sjönk antalet församlingar i landet från 108 till 89. I Brazzaville finns det nu 1 903 förkunnare i 23 församlingar och i Pointe-Noire 1 949 förkunnare i 24 församlingar. Under båda inbördeskrigen skickade Jehovas vittnen i andra länder materiell hjälp till sina andliga bröder och systrar. Och som vanligt var det inte bara Jehovas vittnen som fick del av den hjälpen, utan även andra.

Trots krig, svält, sjukdomar och många andra svårigheter använde vittnena i Kongo (Brazzaville) i genomsnitt 16,2 timmar i tjänsten varje månad. I april 1999, då det andra inbördeskriget höll på att ta slut, var 21 procent av alla förkunnare engagerade i någon form av heltidstjänst.

 Glädje i sanningen

Landet har hemsökts av krig, och därför har det nästan ruinerats. Brazzaville håller på att byggas upp igen, men mycket återstår ännu att göra. Att bygga Rikets salar, där människor kan lära känna sanningen i Bibeln, hör till de viktigaste byggnadsprojekten. I februari 2002 överlämnades fyra Rikets salar – två i Pointe-Noire och två i Brazzaville.

Vid ett av dessa överlämnanden i Brazzaville berättade en äldre broder om något som hade hänt 15 år tidigare under förbudstiden. Bröderna hade planerat att hålla en endagssammankomst på en obebyggd tomt den 1 januari. De trodde att de skulle kunna göra det ostört, eftersom människor brukar fira nyår den dagen. Men när förmiddagsprogrammet var slut, kom polisen och upplöste sammankomsten. Brodern sade: ”Vi lämnade sammankomstplatsen med tårar i ögonen. I dag är vi här igen på samma plats, med ögonen fyllda med tårar. Men den här gången är de fyllda med glädjetårar, för vi är här för att överlämna en ny Rikets sal.” Ja, den här vackra nya möteslokalen hade byggts på just den tomten!

Det är nu över 50 år sedan boken ”Sanningen skall göra eder fria” hjälpte Etienne Nkounkou, Augustin Bayonne och Timothée Miemounoua att lära känna sanningen. Sedan dess har tusentals människor i Kongo (Brazzaville) följt deras exempel i fråga om tro, och hela tiden blir det fler som gör det, vilket gör att utsikterna ser goda ut för framtiden. Det leds mer än 15 000 bibelstudier – tre och en halv gånger antalet förkunnare! Vid Åminnelsen 2003 var så många som 21 987 personer närvarande. Vid slutet av tjänsteåret 2003 var det 4 536 förkunnare, däribland 15 missionärer, som nitiskt tog del i att hjälpa ytterligare andra att lära känna sanningen som skall göra dem fria. (Joh. 8:31, 32)

[Infälld text på sidan 143]

De hade hört trummornas budskap: ”Vandraren kommer tillsammans med en vit man”

[Infälld text på sidan 144]

Eftersom vännerna inte hade klockor, tittade de på solen för att se när det var dags att gå till mötena

[Infälld text på sidan 151]

”Vi [gick] till sängs, medan vännerna dämpat och försiktigt sjöng Rikets sånger vid elden utanför hyddan. Vilket mjukt och behagligt sätt att somna på!”

 [Ruta på sidan 140]

En presentation av Kongo (Brazzaville)

Landet: Republiken Kongo gränsar till länderna Gabon, Kamerun, Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo. Landet är större än Finland eller Italien. Slättlandet utmed kusten sträcker sig sex mil inåt land och övergår sedan i platåer och berg med höjder på drygt 800 meter. Täta skogar och stora floder dominerar resten av landet.

Befolkning: Den uppgår till drygt tre miljoner och består av många stammar. Pygméer finns i de täta skogsområdena.

Språk: Det officiella språket är franska, men i de norra delarna av landet talar man allmänt lingala, medan man i de södra talar monokutuba.

Näringsliv: Jordbruk och fiske (i havet och i floder och andra vattendrag) ger det grundläggande uppehället för många. Dessutom bedrivs jakt i skogarna, där det finns mycket vilt.

Mat: Kassava eller ris ingår i de flesta måltider. Till det serveras fisk eller kyckling och kryddstarka såser. Man äter mycket frukt, däribland mango, ananas, papaya, apelsin och avokado.

Klimat: Kongo har ett varmt och fuktigt tropiskt klimat året runt. Det finns två tydliga årstider: en regntid, som varar från mars till juni, och en torrtid, som varar från juni till oktober.

 [Tabell på sidorna 148, 149]

KONGO (BRAZZAVILLE) – VIKTIGA ÅRTAL

1940

1947: Boken ”Sanningen skall göra eder fria” väcker intresset hos den förste.

1950: Missionären Eric Cooke besöker Brazzaville. Myndigheterna inför restriktioner mot litteratur utgiven av Jehovas vittnen.

1956: I mars kommer de första missionärerna – från Frankrike.

1957: Avdelningskontoret öppnas i januari.

1960

1961: Jehovas vittnen blir den 9 december lagligen inregistrerade som en religiös sammanslutning, men restriktionerna mot litteraturen fortsätter ytterligare ett år.

 1977: Jehovas vittnen blir förbjudna. Avdelningskontorets egendom konfiskeras, och missionärerna blir utvisade.

1980

1981: André Kitula hjälper till att återuppliva predikoverksamheten i Brazzaville.

1991: Inrikesministern häver förbudet. De första områdessammankomsterna på 15 år anordnas senare.

1993: Sociala och politiska oroligheter leder till undantagstillstånd.

1997: Den 5 juni bryter inbördeskrig ut. Missionärer måste lämna landet. Avdelningskontoret i Kinshasa ordnar så att 1 000 flyktingar får mat, husrum och läkarbehandling.

1999: Ännu ett inbördeskrig bryter ut. Missionärer måste lämna landet igen.

2000

2002: Fyra nya Rikets salar, de fyra första, överlämnas i februari.

2003: 4 536 förkunnare är verksamma i Kongo (Brazzaville).

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

5 000

2 500

1940 1960 1980 2000

 [Kartor på sidan 141]

(För formaterad text, se publikationen)

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

KAMERUN

EKVATORIALGUINEA

GABON

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

Impfondo

Djambala

BRAZZAVILLE

Pointe-Noire

Kongofloden

REPUBLIKEN KONGO

KINSHASA

ANGOLA

 [Helsidesbild på sidan 134]

[Bilder på sidan 138]

Medlemmar av en bibelstudiegrupp 1949, från vänster till höger: Jean-Seth Mountsamboté, Timothée och Odile Miemounoua och Noé Mikouiza

[Bild på sidan 139]

Etienne Nkounkou

[Bild på sidan 142]

Jean Seignobos reste i det inre av Kongo och for med färja över floder för att besöka församlingar

[Bild på sidan 147]

Fred och Leah Lukuc (i mitten) tillsammans med den församling som hade möten i Augustin Bayonnes hem

[Bild på sidan 150]

Dop i Atlanten i Pointe-Noire

[Bild på sidan 152]

Augustin Bayonne – Vandraren – gick igenom Gileadskolans 37:e klass 1962

[Bild på sidan 153]

Den här byggnaden tjänade som avdelningskontor från 1967 till 1977

[Bild på sidan 155]

Noé Mikouiza

[Bilder på sidan 158]

Louis-Noël Motoula, Jean-Marie Lubaki och Symphorien Bakeba