Guyana

”Vattnets land” – det är vad ”Guyana” betyder, ett land i Sydamerika vars södra gräns ligger bara 13 mil norr om ekvatorn. Och namnet är verkligen passande, eftersom mer än 40 floder och oräkneliga bifloder rinner igenom de regnskogar och djungler som täcker en stor del av landets yta på 215 000 kvadratkilometer. Några av floderna bildar gränser till grannländerna Brasilien, Surinam och Venezuela. Floderna utgör viktiga kommunikationsleder in till inlandet, där byar och gårdar ligger längs med dem. Ja, Guyanas handel och historia – och även Jehovas folks historia – har ett nära samband med landets vattenleder.

De fyra största floderna är, från väster till öster, Essequibo, Demerara, Berbice och Courantyne. Den längsta, Essequibo, är 100 mil lång, 3 mil bred vid mynningen och har 365 öar. En av dem, Fort Island, var sätet för centralregeringen under den nederländska kolonialtiden. De här stora floderna bildas i bergen i inlandet och flyter sedan norrut, innan de slutligen snirklar sig igenom den smala kustslätten och rinner ut i Atlanten. På vägen passerar floderna några av de mest spektakulära vattenfallen i världen, som Kaieteur Falls, där den 120 meter breda floden Potaro, som rinner ut i Essequibo, störtar 225 meter ner från första avsatsen.

 Eftersom Guyana är så naturskönt, är det ett paradis för naturälskare. I floderna simmar uttrar, morkajmaner och även arapaimor, som är bland de största sötvattensfiskarna i världen. De här köttätande jättarna som andas luft kan bli 3 meter långa och väga över 200 kilo. Jaguarer smyger tyst omkring i de mörka skogarna, och vrålapor skriker från träden, där det också finns över 700 fågelarter, bland annat harpyor och färggranna arapapegojor och tukaner.

Guyana har omkring 770 000 invånare. Befolkningen består bland annat av indier (vars förfäder kom som lejda arbetare), ättlingar till afrikanska slavar, indianer (från stammarna arawak, karib, wapisiana och warrau) och blandfolk. Allmänt talas ett engelskbaserat kreolspråk i landet, men engelska är det officiella språket, vilket gör Guyana till det enda engelskspråkiga landet i Sydamerika.

Sanningens vatten når Guyana

Omkring år 1900 började livgivande ”vatten” som släcker människors andliga törst sippra in i Guyana. (Joh. 4:14) Peter Johassen, som arbetade med skogsavverkning vid floden Courantyne, fick ett exemplar av Zion’s Watch Tower. Han samtalade om det som stod i den med en viss herr Elgin, som skrev till Sällskapet Vakttornet och bad om mer biblisk litteratur, bland annat boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Trots att Elgin inte höll fast vid de sanningar han lärt sig, intresserade han andra för dem. Det ledde till att en liten grupp bildades i New Amsterdam, en stad vid Berbiceflodens utlopp.

I Georgetown, Guyanas huvudstad, fick Edward Phillips litteratur som getts ut av de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Phillips var  ivrig att få berätta om det han lärt sig och samlade därför släktingar och vänner i sitt hem för regelbundna, informella samtal om Bibeln. År 1908 skrev han till Sällskapet Vakttornet och bad att en representant skulle sändas till Guyana, som då kallades British Guiana. * Fyra år senare kom Evander J. Coward och höll bibliska föredrag för hundratals personer i stadshusen i Georgetown och New Amsterdam.

Edward Phillips son, Frederick, minns Cowards besök. Han skriver: ”Det dröjde inte länge förrän broder Coward blev populär i Georgetown, och flera personer som intresserade sig för det han predikade anslöt sig till vår grupp av bibelforskare. På den tiden använde vi bland annat böckerna Den gudomliga tidsåldersplanen och Den nya skapelsen. Snart fick vi inte plats i vårt hem, så 1913 hyrde vi ett rum på övervåningen i Somerset House i Georgetown. Där hade vi våra möten ända till 1958.” År 1914 ställde Edward Phillips återigen sitt hem till förfogande, den här gången som det första avdelningskontoret i Guyana. Han fick ansvaret för kontoret och hade det fram till sin död 1924.

År 1916 fick predikoarbetet ett uppsving när ”Skapelsedramat i bilder”, en kombinerad film- och ljusbildsföreställning, visades. ”På den tiden var allt frid och fröjd, och vi gick framåt andligen”, skriver Frederick.  ”Lokalpressen införde till och med en serie predikningar av Charles T. Russell, en ledande bibelforskare.”

År 1917 hade läget i Guyana förändrats. Det var krigshysteri i landet, och en framträdande präst uppmanade allmänheten att be för britterna och deras allierade. I ett brev till pressen tog Coward upp världssituationen i ljuset av Bibelns profetior. Och i stadshuset i Georgetown höll han ett kraftfullt tal med temat ”Att slå ned Babylons murar”.

I Vakttornet för 1 juni 1984 sades det: ”Prästerna blev så rasande att de övertalade myndigheterna att utvisa broder Coward och att förbjuda en del av våra publikationer, ett förbud som varade ända till år 1922.” Men många respekterade Coward för att han vittnade så modigt. Vid hans avresa var det faktiskt många som stod längs kajen och ropade: ”Han var den ende som predikade sanningen.”  Hamnarbetare hotade till och med att strejka i protest mot Cowards förvisning, men bröderna rådde dem att inte göra det.

Efter första världskriget prövades bibelforskarna på ett mer lömskt sätt som hindrade sanningen från att spridas under en tid. En avfällig före detta broder som hade arbetat vid huvudkontoret i Brooklyn besökte Guyana flera gånger för att försöka leda bort bibelforskarna från organisationen.

I det tidigare nämnda Vakttornet sades det: ”Under en tid var bibelforskarna i landet splittrade i tre grupper – en grupp som var lojal mot organisationen, en motståndargrupp och en tredje grupp som var villrådig. Men Jehova välsignade bara den lojala gruppen, och den fick så småningom framgång.” Bland de lojala fanns Malcolm Hall och Felix Powlett, som blev döpta 1915 respektive 1916. Båda förblev trogna mot Jehova, och båda blev över 90 år.

För att ge vännerna ytterligare uppmuntran kom George Young från huvudkontoret till Guyana 1922 och stannade omkring tre månader. ”Han var outtröttlig”, sade Felix Powlett. Youngs kunskap i Bibeln, hans kraftfulla röst, hans yviga gester och hans visuella hjälpmedel fick många att undersöka Guds ord närmare. Youngs rapporter ledde till att det i Vakttornet för 15 februari 1923 talades om ”ett storligen tilltagande intresse för sanningen i denna  del av världen, ett större antal besökande vid de offentliga mötena, med packade lokaler, samt ett motsvarande större mått av nit och hängivenhet å brödernas sida”. I genomsnitt 100 personer kom till exempel till mötena i Somerset House, trots att det då bara fanns omkring 25 förkunnare.

År 1923 började vännerna också försöka nå människor längre in i landet. De hade oftast bara med sig hängmattor och litteratur och litade på att någon gästfri person skulle ge dem mat. Om någon erbjöd dem husrum, tillbringade de natten där. Annars fäste de hängmattan i ett träd och sov där, och då fick de ofta stå ut med svärmar av moskiter. Morgonen därpå gick de igenom en bibeltext från Daglig himmelsk manna, en bok som getts ut av Jehovas organisation, och sedan begav de sig vidare på någon stig eller liftade med någon båt till nästa samhälle.

Försöken att nå människor på svårtillgängliga platser fortsatte fram till andra världskriget, då bensinen ransonerades, och detta begränsade resmöjligheterna. År 1931 antog bibelforskarna namnet Jehovas vittnen. Den lilla gruppen bibelforskare som bodde längs kusten antog det nya namnet entusiastiskt och visade sin iver genom att utöka sin tjänst. I slutet av 1930-talet började förkunnarna använda grammofoner med inspelade bibliska föredrag i tjänsten. Frederick Phillips, som var tillsyningsman för avdelningskontoret på den tiden, skriver: ”Det fanns inga radioapparater i byarna på den tiden, och det första tecknet på att vi hade kommit till en by var ljudet av musik som strömmade ur våra högtalare genom den stilla, tropiska luften. Musiken följdes av de inspelade talen. Nästan alla i samhället kom, några till och med i pyjamas.”

 Radiostationer bidrog också till att de goda nyheterna spreds. På en kanal kunde man lyssna till budskapet om Guds kungarike varje söndag och onsdag. Naturligtvis lade Satan märke till den här verksamheten, och han utnyttjade de heta nationalistiska känslorna under andra världskriget för att hindra arbetet.

Verksamheten under och efter andra världskriget

År 1941, under andra världskriget, var 52 förkunnare verksamma i Guyana. Samma år förbjöds Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!). År 1944 förbjöds sedan all litteratur som getts ut av Jehovas folk. ”Även biblar som getts ut av andra bibelsällskap och som inte innehöll några kommentarer av Sällskapet Vakttornet blev förbjudna, dvs. för Jehovas vittnen”, sades det i The Watchtower för 1 juli 1946.

I april 1946 kom Nathan Knorr från huvudkontoret till Guyana. William Tracy, som nyligen hade gått igenom Gileadskolan, följde med honom. Deras mål var att uppmuntra bröderna och att vädja till myndigheterna att upphäva förbudet. Under ett möte i Georgetown förklarade broder Knorr för de 180 närvarande att Jesu första lärjungar inte hade några biblar eller böcker som de kunde använda när de predikade. Ändå välsignade Jehova dem med en otrolig tillväxt. Varför? Därför att de fortsatte att predika.  Skulle inte Gud göra samma sak för sina nutida tjänare om de fortsatte med sin verksamhet? Jo, det skulle han!

Under tiden försökte bröderna att få förbudet upphävt med lagliga medel. Mindre än ett år efter krigsslutet fick de exempelvis 31 370 namnunderskrifter på en protestskrivelse mot förbudet. Skrivelsen lämnades sedan in till myndigheterna. För att upplysa befolkningen i Guyana om situationen gav Jehovas organisation också ut en broschyr som angav fakta. Rubriken löd: ”DEN HELIGA SKRIFT FÖRBJUDEN I BRITTISKA GUYANA – 31 000 SKRIVER UNDER PROTEST TILL GUVERNÖREN för att återställa religionsfriheten för alla invånare i kolonin, oavsett trosbekännelse”.

Broder Knorr sammanträffade också med kolonialministern, W. L. Heape, för att försöka få förbudet upphävt. Efter det halvtimmeslånga mötet gav broder Knorr boken ”Sanningen skall göra eder fria” till Heape och bad att han skulle läsa den noggrant. Heape sade att han skulle göra det.  Dessutom upplyste han broder Knorr om att förbudet mot vår litteratur faktiskt höll på att omprövas av en kommitté bestående av nio medlemmar! Och i juni 1946 tillkännagav guvernören att förbudet hade blivit upphävt.

Kort därefter fick bröderna tillbaka 130 dammiga kartonger med 11 798 böcker och broschyrer. De 70 förkunnarna var så glada över att kunna få erbjuda litteratur igen att de spred alltihop på bara tio veckor. I augusti började de också med gatuvittnande och fick fina resultat. ”Tidskrifterna lämnades ut nästan lika snabbt som lokaltidningarna blev sålda”, rapporterar avdelningskontoret.

Även under förbudet fortsatte bröderna att få värdefull andlig mat, delvis tack vare en broder som arbetade på huvudpostkontoret i Georgetown. Han skriver: ”Jag kände att jag måste se till att Vakttornet kom fram till avdelningskontoret. Systrar hjälpte till att kopiera studieartiklarna med hjälp av skrivmaskiner och stencilapparater, och kopiorna skickades runt till familjerna, så att de kunde använda dem vid församlingsmötena.”

Nya missionärer ger arbetet ett uppsving

En bil kan gå ännu snabbare om man lägger i en högre växel. I Guyana lade man i en högre växel i predikoarbetet när Gileadutbildade missionärer anlände i mitten av 1940-talet. Bland dem fanns William Tracy, som gått igenom  den tredje klassen, och även John och Daisy Hemmaway och Ruth och Alice Miller, som gått igenom den femte klassen. De här ivriga vittnena förde vidare det de hade lärt sig vid Gilead till vännerna i landet, och de var fina föredömen i tjänsten.

Broder Tracy var bekymrad för dem som bodde i avlägsna områden. Han skriver: ”Jag utforskade landet och gjorde många resor kors och tvärs utefter kusten och upp efter floderna för att kontakta isolerade intresserade personer och hitta nytt intresse. Jag färdades med kusttåget, bussar, cykel, stora flodbåtar, småbåtar och till och med kanoter.”

Missionärerna hjälpte också pionjärerna i landet att organisera sig, så att de kunde bearbeta distrikten systematiskt och även gå igenom obearbetade distrikt, alltefter vad deras omständigheter tillät. Kom ihåg att 1946 fanns det bara fem församlingar i Guyana och som mest 91 förkunnare. Men ingen utmaning är för stor för dem som får kraft från Guds ande. (Sak. 4:6)

I början var det många äldre pionjärer som samarbetade med missionärerna. Och trots sin ålder visade de en fin anda i arbetet. Det var bland annat Isaac Graves, George Headley, Leslie Mayers, Rockliffe Pollard och George Yearwood. Bland systrarna fanns Margaret Dooknie, Ivy Hinds, Frances Jordan, Florence Thom, Atalanta Williams och Princess Williams (inte släkt). Rustade med böcker, broschyrer och tidskrifter reste de land och rike runt med budskapet om Guds kungarike.

Ivy Hinds (nu Wyatt) och Florence Thom (nu Brissett) förordnades att tjäna i Bartica vid floden Essequibo, 8 mil in i landet. Staden är porten till de guld- och diamantfyndigheter som finns i inlandet. En enda broder bodde  där. John Ponting, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret och kretstillsyningsman, skriver: ”Inom två månader var 20 med vid mötena och 50 vid Åminnelsen.” En av dem som tog emot sanningen var Jerome Flavius, en man som var helt blind. ”Snart kunde han hålla tal, tack vare att Ivy Hinds läste upp materialet för honom flera gånger”, berättar John.

Trots att pionjärsystrarna Esther Richmond och Frances Jordan var närmare 70 år, lärde de sig cykla, så att de kunde arbeta igenom fler distrikt. ”Margaret Dooknie, som hade tappat räkningen på hur många år hon hade varit pionjär, brukade gå tills hon var så trött att vi ibland hittade henne sovande på en parkbänk”, säger broder Ponting. ”Vi kommer aldrig att glömma sådana som henne.”

Sporrade av missionärerna och de äldre pionjärerna var det många unga som blev pionjärer. Det ledde till att fler kom med i sanningen, och grupper och församlingar bildades i olika delar av landet. År 1948 fanns det 220 förkunnare i Guyana, och 1954 hade antalet stigit till 434. Gruppen i Kitty-Newtown, som hade sina möten i Somerset House, växte så mycket att den kunde bilda en egen församling med namnet Newtown, den andra församlingen i huvudstaden, Georgetown. I dag finns det nio församlingar i den staden.

Kärror, cyklister och åsnor

Under avdelningskontorets ledning började bröderna hålla offentliga tal utomhus i Georgetown i början av 1950-talet, oftast på lördagskvällarna och söndagseftermiddagarna. De använde en hemmabyggd kärra med en kraftig förstärkare, två stora högtalare, högtalarställ och kablar. Albert Small, som blev döpt 1949, berättar: ”Under  dagen hade vi en skylt på platsen för mötet med texten: ’Svar på dina bibliska frågor’ och mötestiden. Många lyssnade på talen, och vissa kom senare med i sanningen.”

Eftersom det fanns potential för ytterligare tillväxt, höll Nathan Knorr och hans sekreterare, Milton Henschel, tal i Globe Cinema i Georgetown tidigt under 1954. John Ponting var där. Han säger: ”Det fanns 1 400 platser, och det var fullsatt, och utanför stod 700 och lyssnade på programmet via en högtalaranläggning ända tills det började regna så mycket att många tvingades tränga sig in i lokalen. Vi annonserade programmet med hjälp av en parad av cyklister med plakat. När det blivit mörkt hade vi en stor upplyst skylt som drogs av en åsna, och bredvid gick en broder som ropade ut en inbjudan till föredraget i en högtalare.”

Fler resor in i landet

När William Tracy var tillsyningsman för avdelningskontoret, uppmuntrade han bröderna att försöka nå dem  som bodde i isolerade områden. Han besökte själv områden kring floderna Essequibo och Berbice och ordnade kretssammankomster för de små grupperna och församlingarna där. Sammankomsterna hölls oftast i biografer och skolor, men biograferna var ofta de enda ställen där alla fick plats. År 1949, vid en sammankomst i biografen i Suddie, som ligger nära Essequibos utlopp, gjorde det offentliga föredraget ”Helvetet använt som skrämseltaktik” ett djupt intryck. Vissa började kalla Jehovas vittnen för anti-helveteskyrkan.

År 1950 fick den nygifte William Tracy ett nytt förordnande i USA. John Ponting ersatte honom som tillsyningsman för avdelningskontoret och som resande tillsyningsman. John hjälpte också till att bearbeta områdena kring floderna. Bröderna brukade åka med de reguljära transportfartygen. När bybor längs vägen paddlade ut i sina kanoter för att utväxla post med de här flytande postkontoren, bad bröderna dem om lift in till land och hoppades på att någon skulle ge dem mat och logi. De vittnade i byn, och när kvällen kom var det alltid någon gästfri familj som de fick bo hos. Dagen efter fick de följa med någon som paddlade ner för floden, så att de kunde vittna i nästa by. När de besökte ett sågverk en eftermiddag, stoppade chefen arbetet, församlade karlarna och lät bröderna hålla ett tal på femton minuter. Alla skaffade sig litteratur.

Thomas Markevich, som gick igenom Gileadskolans 19:e klass, blev förordnad att tjäna i Guyana i juli 1952.  Han gav sig också i kast med obearbetade distrikt. Han säger: ”Man blir extra glad när man får vittna för någon som aldrig har träffat oss förut. Men ibland får man sig en rejäl överraskning. Jag åkte båt på Demerara och vandrade sedan djupt in i djungeln, när jag plötsligt stötte på en liten hydda. Mannen som bodde där bjöd in mig, lät mig sitta ner och lyssnade till det jag hade att säga. När jag tittade mig omkring såg jag till min förvåning att väggarna i hyddan var klädda med sidor ur Vakttornet, alla från 1940-talet! Tydligen hade mannen kommit i kontakt med sanningen tidigare, kanske på en båt eller i Georgetown eller Mackenzie.”

Missionären Donald Bolinger var den förste som gjorde den mödosamma resan till Kaieteur Falls. Medan han vittnade för indianerna träffade han en regeringstjänsteman som arbetade med dem. Den här mannen överlämnade så småningom sitt liv åt Jehova och tog hand om den grupp som senare bildades där. På grund av sitt förvärvsarbete flyttade några förkunnare till isolerade platser, till exempel områdena kring diamant- och guldgruvorna. Trots att de var isolerade kunde man ofta se dem predika från hydda till hydda i lägren. Vad hjälpte dem att förbli andligt starka? De hade ett bra schema för studium och tjänst.

 Spännande och tillfredsställande tjänst

Missionärerna John och Daisy Hemmaway tjänade i Guyana från 1946 till 1961. Ibland tillbringade de två veckor av sin semester i nordvästra delen av landet, nära Venezuela, där det fanns olika indianstammar, bland annat karib och arawak. En gång lämnade de en stor mängd litteratur till arawakfolket. Det imponerade inte direkt på de katolska nunnor som hade hand om skolan där. Nunnorna frågade faktiskt barnen om deras föräldrar hade skaffat sig någon litteratur. När föräldrarna fick höra talas om utfrågningen, blev de upprörda och upplyste prästen om att de själva ville välja vad de skulle läsa. Utan att låta sig avskräckas  kritiserade prästen under en söndagsgudstjänst broschyren Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden? som många hade tagit emot. Men den taktiken slog också slint, för dagen då Hemmaways for var det många bybor som bad om ett exemplar av just den broschyren.

För att nå detta område, som ligger 30 mil in i landet, reste John och Daisy med färja, tåg och lastbil. De tog med sig det de behövde för att klara sig samt litteratur och en cykel, som de måste ha för att kunna ta sig fram på grusvägarna som ledde till indianstigarna. John förklarar: ”De här stigarna går åt alla håll, och man måste använda minnet eller bryta av kvistar i korsningarna om man vill vara säker på att hitta tillbaka. När man träffar på något kattdjur på stigen, får man stå helt stilla och stirra på det. Så småningom ger sig djuret tyst i väg. Apor svingar sig högt uppe i trädtopparna och vrålar ut sina protester mot inkräktarna, medan sengångarna hänger upp och ner och sömnigt kikar på den som vandrar förbi. Lite varstans i gläntorna kan man få syn på färgglada tukaner som mumsar på papayafrukter.”

Efter 15 års missionärstjänst i Guyana sammanfattade broder Hemmaway sina känslor så här: ”Vad spännande! Och vad tillfredsställande! Att få sitta ner på jordgolvet i en palmhydda och tala med indianerna om Guds kungarike och få lära dem en ny livsstil – det ger en tillfredsställelse som saknar motstycke. Att få se de här ödmjuka människorna lyssna till Bibelns läror och sedan överlämna sina liv åt Gud är en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma.”

Pionjärer går igenom Gileadskolan

Flera pionjärer från Guyana fick också den unika möjligheten att gå igenom Gileadskolan, och några blev  förordnade att återvända till Guyana. Det var bland annat Florence Thom (nu Brissett) från den 21:a klassen 1953, Albert och Sheila Small från den 31:a klassen 1958 och Frederick McAlman från den 48:e klassen 1970.

Florence Brissett säger: ”Jag hade hoppats på ett förordnande i ett annat land, men att få tjäna i Skeldon i Guyana var en välsignelse från Jehova. Många av mina tidigare klasskamrater, lärare, vänner och bekanta tackade ja till ett bibelstudium därför att de kände mig. Faktum är att vissa till och med bad mig om ett studium! Det gjorde till exempel Edward King, vars hustru jag redan studerade med. Intressant nog hade den anglikanske prästen hört att Edwards hustru studerade. Så han ringde Edward och krävde att han skulle sätta stopp för det. Men i stället för att gå med på det började Edward själv studera.”

När Albert och Sheila kom tillbaka från Gilead, fick Albert tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté och även som kretstillsyningsman i många år. För närvarande fortsätter han och Sheila, trots hälsoproblem, att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i en församling i Guyana, där han också tjänar som äldste. Naturligtvis skickades inte alla som kom från Guyana tillbaka dit. Lynette Peters, till exempel, som gick igenom den 48:e klassen, blev sänd till Sierra Leone. Hon tjänar fortfarande troget i sitt utlandsförordnande.

Film väcker intresse

En film som användes mycket av Jehovas vittnen på 1950-talet var ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Den handlade om huvudkontoret i Brooklyn och den stora sammankomst som hölls på Yankee Stadium i New York  1953. Filmen hjälpte alla – vittnen och andra – att få bättre insikt i Jehovas organisation och förstå dess omfattning. Filmen gjorde verkligen intryck på människor som bodde djupt inne i regnskogen – många av dem hade aldrig sett någon film över huvud taget!

Ofta visade man filmen utomhus i något inhägnat område. Människor gick kilometervis för att se den. Men du kanske undrar hur bröderna kunde visa film på platser utan elektricitet. Alan Johnstone, som gick igenom Gileadskolan och anlände 1957 och som tjänade som kretstillsyningsman, visade filmen flera gånger. Han skriver: ”Där det inte fanns elektricitet använde vi generatorer som vi fick låna av lokalbefolkningen, som använde dem för att lysa upp sina affärer på kvällen. Ett stort lakan som spändes upp mellan två träd fungerade som filmduk.”

Efter en visning var John och Daisy Hemmaway på väg hem på en ångbåt. Många ombord hade hört talas om filmen och ville se den. Så med kaptenens tillåtelse satte paret Hemmaway upp duken på däck och ställde projektorn i en hytt med ett fönster i rätt position. ”Katolska och anglikanska präster fanns ombord”, skriver John. ”De hade inte nedlåtit sig till att se filmen på land, men nu fick de, kanske ofrivilligt, se den ombord. Det var faktiskt från deras hytt som vi körde filmen. Passagerarna överöste dem sedan med frågor som bara Jehovas vittnen kunde svara på.”

John Ponting skriver så här om filmens verkningskraft: ”Under de åren var filmen särskilt effektiv där vittnena var få och betraktades som obetydliga. Skeptiker fick se en fantastisk, världsvid organisation med människor från en mängd olika folkslag och fick större respekt för oss. Det blev en vändpunkt för många, som då tackade ja till ett  bibelstudium. Några av dem blev senare äldste. En kretstillsyningsman visade filmen 17 gånger på bara två veckor, för det mesta utomhus, och sammanlagt 5 000 såg den.

Under en annan resa, som inbegrep två dagar på en flod med strida strömmar och sedan en djungelvandring, fick en kretstillsyningsman verkligen lön för sin möda när mängder av indianer tittade på filmen – den första film de någonsin sett. Nästa dag skaffade många av byborna, av vilka de flesta var presbyterianer, våra tidskrifter. Vårt besök ledde till att hela byns inställning till Jehovas folk förbättrades avsevärt.”

Mellan 1953 och 1966 präglades Guyana av politiska och rasrelaterade omvälvningar. Åren 1961–1964 var de värsta, med upplopp, plundring, mord och en generalstrejk. De allmänna transportmedlen stod stilla, och rädsla låg i luften. Vännerna blev inte direkt förföljda, men några fick lida på grund av att förhållandena var som de var. Exempelvis blev två bröder misshandlade, och två andra, en av dem var Albert Small, träffades av hagelgevärsskott och var tvungna att åka till sjukhuset för att få dem utplockade. Situationen blev så allvarlig att brittiska trupper fick ingripa.

Under den här stormiga tiden var det verkligen passande att filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visade att det finns ett folk med människor från alla nationer som är enigt och har sann frid inom sina led. Att de allmänna transportmedlen låg nere hindrade inte heller bröderna från att vara med vid möten och ta del i tjänsten. De fick bara gå lite längre än förut, eller så cyklade de. Framför allt visade de sann kristen kärlek till varandra. ”De tog verkligen hand om varandra”, sade Albert Small.

 Systrar går i spetsen

Systrar förde också ut de goda nyheterna till avlägsna platser. Vi har till exempel Ivy Hinds och Florence Thom som förordnades som pionjärer med särskilt uppdrag i Bartica, i utkanten av djungeln. Mahadeo, en isolerad förkunnare, bodde där med sin fru, Jamela. Liksom de flesta kvinnor av indisk härkomst på den tiden hade Jamela inte fått gå i skolan och kunde därför inte läsa eller skriva. Men hon ville läsa Bibeln själv och hjälpa till med att undervisa deras två små söner. ”Med Jehovas välsignelse och lite hjälp från mig”, sade Florence, ”gjorde hon snabba framsteg och kunde snart läsa, skriva och vittna för andra.”

Två månader efter det att Florence och Ivy anlänt hade de fortfarande inte hittat någon lämplig bostad. De behövde också en möteslokal, eftersom de redan ledde mer än tio bibelstudier. Situationen blev kritisk när de fick veta att kretstillsyningsmannen snart skulle komma. Dessutom skulle besöket ske samma vecka som arbetare från inlandet och mängder av prostituerade från Georgetown skulle komma till Bartica, vilket tredubblade stadens befolkning!

Men Jehovas arm är inte för kort. Florence berättar: ”Sent på eftermiddagen dagen innan kretstillsyningsmannen kom träffade vi en man som lät oss hyra en liten stuga med två rum i stadens centrum. Vi slet som djur och tvättade och målade väggarna och bonade sedan golven. Vi hängde upp gardiner och flyttade in möbler och var klara någon gång fram på småtimmarna. Vilken natt! John Ponting, kretstillsyningsmannen, trodde knappt sina öron när vi berättade om det. Första kvällen var vi 22 närvarande, och det gav oss en vink om hur församlingen i Bartica snart skulle komma att se ut.”

 Båtar i Rikets tjänst

Först använde bröderna vilka båtar och kanoter de än kom över för att nå samhällena längs floderna. Senare skaffade de egna båtar – Kingdom Proclaimer I, Kingdom Proclaimer II och så vidare till Kingdom Proclaimer V. (De två första används inte längre.)

Frederick McAlman berättar: ”Vi brukade sakta ro med tidvattnet och predika utmed östra stranden tills vi kom till Hackney, 11 kilometer från flodmynningen. Där brukade vi få en natts god sömn hemma hos syster DeCambra, som vid den tiden arbetade som barnmorska i trakten. Tidigt morgonen därpå brukade vi fortsätta ner till flodmynningen, innan vi tog oss över till den västra stranden. Sedan arbetade vi oss tillbaka de 34 kilometerna till Charity.” I fem år fick bröderna förlita sig på handkraft när de färdades på Pomeroon, innan de fick en begagnad  utombordare på sex hästkrafter.

Normalt sett var det inte farligt att färdas på vattenlederna, men bröderna fick vara försiktiga, för det fanns annan trafik. Och Kingdom Proclaimer I och II var roddbåtar, så de gick inte särskilt snabbt. Frederick berättar: ”En lördag eftermiddag, när jag var på väg hem efter att ha vittnat utefter Pomeroonfloden, kolliderade ett stort lastfartyg i full fart med mig. Kaptenen och besättningen var ouppmärksamma på grund av att de hade festat på rom. Jag slungades ut ur Kingdom Proclaimer I och ner i floden under deras båt. Jag sjönk och kämpade för livet i mörkret och slog gång på gång huvudet i båten bara några centimeter från den kraftiga propellern. En ung man på båten som såg min belägenhet dök ner i floden och räddade mig. Jag hade ständig värk i flera veckor på grund av skadorna, men jag var tacksam över att jag levde!”

Det missödet avskräckte inte Frederick. Han säger: ”Jag var besluten att fortsätta på grund av det intresse för Bibeln som människor längs floden visade. Elva kilometer från Charity, i Sirikie, fanns det en församlingsbokstudiegrupp, och den gruppen var beroende av mig.”

 En vecka med en kretstillsyningsman

Man får verkligen visa vad man går för när man tjänar som resande tillsyningsman på Guyanas landsbygd. Förutom att kretstillsyningsmännen och deras hustrur får färdas på floder, grusvägar och djungelstigar, måste de ibland stå ut med moskiter och andra insekter, stora kattdjur, hällregn och på vissa platser rånare. De riskerar också att ådra sig malaria, tyfoidfeber eller någon annan tropisk sjukdom.

En resande tillsyningsman beskriver ett besök hos några isolerade förkunnare vid Demerarafloden: ”På måndagen  efter vårt besök i församlingen i Mackenzie åkte vi motorbåt för att besöka en broder i byn Yaruni vid Demerarafloden, omkring 4 mil från Mackenzie. När vi så kom dit fick vi använda en kanot, och vi kunde vittna på båda sidorna av floden medan vi färdades med strömmen mot Mackenzie.

Människorna var mycket gästfria och gav oss frukt och bjöd in oss på mat. På fredagen paddlade vi ut på floden för att gå ombord på en ångbåt. I Soesdyke bytte vi till kanot igen och paddlade i land. En broder mötte oss och tog med oss över Demerara till sitt hem i Georgia. Samma kväll hade vi ett möte tillsammans med familjen.

Nästa dag åkte vi alla över Demerara till Soesdyke och bearbetade distriktet där och även de bebodda områdena nära flygplatsen Timehri. Vi begav oss också till sandtagen, där folk lastade sand på lastbilar som skulle till Georgetown. På lördag kväll hade vi ett annat möte tillsammans med familjen i Georgia. Dagen efter tog vi oss över floden till Soesdyke igen för tjänst på fältet på förmiddagen och ett offentligt föredrag på eftermiddagen på postkontorets öppna veranda. Så var den veckan slut.” Det hårda arbete som sådana hängivna kretstillsyningsmän och deras hustrur utförde gav resultat, för nu finns det en blomstrande församling i Soesdyke. Vännerna har en egen Rikets sal, som blev klar 1997.

Kretstillsyningsmännen råkade också ut för missöden. Jerry och Delma Murray färdades på motorcykel och kom till en kanal med en bro som bestod av några träplankor sammanbundna med rep. Delma väntade medan Jerry åkte över bron på motorcykeln. Men något gick snett, för Jerry, motorcykeln och bagaget for av bron och försvann  ner i mörkret. Delma skrek till, och byborna kom springande. Några ögonblick senare förbyttes rädslan i skratt när, som en broder skrev, ”den här vite mannen klafsade i land täckt av sjögräs och med skorna nerkletade med lera”.

Indianer lyssnar till de goda nyheterna

I början av 1970-talet lämnade Frederick McAlman Vakttornet och Vakna! till en indiankvinna, Monica Fitzallen, på en marknad i Charity. (Se rutan på sidan 176.) Monica, som bodde i ett indianreservat, tog med sig tidskrifterna hem. Under en sjukdomsperiod läste hon dem och insåg att det här var sanningen. Snart blev hon en förkunnare av de goda nyheterna – den enda i reservatet – och 1974 blev hon döpt.

Monica berättar: ”Jag vittnade ivrigt från hus till hus och var glad över att kunna dela med mig av min nyvunna kunskap till invånarna i reservatet. Men för att nå dem var jag tvungen att ro längs floder och åar. När antalet intresserade ökade, började jag hålla möten med dem och läste och gick igenom vad som tagits upp i den bibelförklarande boken Sanningen som leder till evigt liv.”

Bar Monicas hårda arbete frukt? Det gjorde det verkligen, för nu finns det 13 andra förkunnare där hon bor, bland annat hennes man, hennes son och sonhustru och hennes sondotter. Ända tills nyligen fick den lilla gruppen paddla kanot i 12 timmar för att komma till den närmaste  församlingen, som låg i Charity. Men nu har de mötena i sitt eget samhälle, och närvarosiffran är ibland tre gånger antalet förkunnare!

Under tiden har församlingen i Charity också vuxit. Den har nu 50 förkunnare, och många av dem måste färdas på Pomeroon för att ta sig till mötena. I genomsnitt är det mer än 60 med vid mötena, och under Åminnelsen 2004 var 301 närvarande. Församlingen i Charity har också en ny Rikets sal.

Fantastisk tillväxt i Baramita

Ett annat område i Guyana där många infödda har lyssnat till budskapet om Guds kungarike är Baramita. Baramita ligger i landets nordvästra del, och indianer av stammen karib bor där. De var bland de första invånarna i  Karibien, som fått sitt namn efter dem. Deras språk kallas också karib.

Ruby Smith, en infödd karib, blev intresserad av sanningen 1975 när hon fick en traktat av sin mormor. (Se rutan på sidan 181.) Ruby var då 16 år. Hon gick framåt andligen och blev döpt 1978 vid sammankomsten ”Segerrik tro”. Strax därefter flyttade hennes familj till Georgetown av ekonomiska skäl. Där gifte hon sig med Eustace Smith. Eustace kunde inte tala karib, men han och Ruby var ivriga att få flytta till Baramita för att vittna för Rubys släktingar och andra. Ruby säger: ”Jehova såg vad som fanns i våra hjärtan och besvarade våra böner, för 1992 for vi till Baramita.”

Ruby fortsätter: ”När jag kom började jag genast vittna. Vi hade mötena under vårt lilla hus, som låg en och en halv meter ovanför marken. Snart började det komma så många att vi inte fick plats där, så vi lånade tält. När ryktet om mötena spreds, växte närvaroantalet, och till slut var vi omkring 300! Eftersom jag kunde tala karib flytande, fick jag tolka Vakttornet. Hur kunde alla höra? Vi använde en billig FM-sändare, och många tog med sig sin radio och ställde helt enkelt in den på rätt frekvens.

Då kände jag och Eustace att gruppen verkligen behövde en Rikets sal. Så efter att ha beräknat kostnaden och diskuterat projektet med andra skred vi till verket. Min bror Cecil Baird bidrog med mycket av byggnadsmaterialet, medan andra hjälpte till med arbetet. Arbetet började i juni 1992 och var klart tidigt året därpå, precis lagom till Åminnelsen. Det var underbart att se att hela 800 personer kom för att höra talet, som hölls av Gordon Daniels, en resande tillsyningsman.

 Gruppen i Baramita blev en församling den 1 april 1996, och Rikets sal överlämnades den 25 maj. Sedan dess har den byggts ut och rymmer nu över 500 platser, vilket gör att bröderna kan använda den till kretssammankomster och kretsmöten. Det som började som en liten grupp är i dag en församling på närmare 100 förkunnare med i genomsnitt 300 närvarande vid det offentliga mötet. Och så många som 1 416 har varit med vid Åminnelsen!”

Ett riktigt stort bröllop!

I Baramitaområdet fanns det många par som hade levt ihop utan att vara gifta men som nu legaliserade sitt äktenskap för att följa Bibelns normer. Några hade dock svårt att få tag på de handlingar som behövdes, till exempel födelseattester. Men efter mycket arbete och hjälp från bröderna för att fastställa födelsedatum och andra detaljer kunde de här paren gifta sig.

Vid ett tillfälle gifte sig 79 par under samma vigselakt. Adin Sills, som är medlem av avdelningskontorets kommitté, höll vigseltalet. Tre dagar senare uttryckte 41 personer, de flesta nygifta, en önskan om att få bli odöpta förkunnare.

Så många i Baramita har visat intresse för Guds ord att hela samhället har förändrats till det bättre. Vid överlämnandet av deras Rikets sal sade en av de äldste: ”Nu är det lugn och ro i Baramita. Det beror på att det inte är ovanligt att över 90 procent av invånarna i samhället regelbundet är med vid mötena.”

År 1995 var det svår torka i Baramitaområdet. Hur gick det för Jehovas folk? Gillian Persaud arbetade då som lärare i Baramita. När hon hörde att ett flygplan landade på den lilla flygplatsen i närheten, sprang hon så snabbt hon kunde  för att hejda piloten innan han lyfte igen. Hon övertalade honom att ta med henne till Georgetown, där hon genast tog sig till avdelningskontoret för att berätta om brödernas svåra situation.

James Thompson, som då var medlem av avdelningskontorets kommitté, berättar: ”Den styrande kretsen gav oss tillstånd att flyga mat och andra förnödenheter till Baramita. Vi kunde också ordna så att 36 förkunnare flögs till Georgetown för att vara med vid områdessammankomsten. För många var det här den första sammankomst de varit på.”

Skolan för förordnade tjänare

Sedan Skolan för förordnade tjänare (MTS) började 1987 har många länder haft nytta av det arbete som utförs av ogifta äldste och biträdande tjänare som har gått igenom  skolan. Guyana är inget undantag. Många bröder från landet har gått igenom skolan, som hållits på Trinidad, och de har sedan kunnat stödja verksamheten i Guyana ännu bättre. Några tjänar för närvarande som reguljära pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag eller församlingsäldste.  De som har återvänt till sina hemförsamlingar gör mycket för att ta hand om Jehovas får.

Flera elever har kunnat ta på sig ytterligare ansvar. Vi har till exempel Floyd och Lawani Daniels, två köttsliga bröder, som blev förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i församlingar med stort behov av äldste. David Persaud fick privilegiet att tjäna som kretstillsyningsman. Edsel Hazel, som gick i samma klass som han, förordnades att tjäna i avdelningskontorets kommitté i Guyana. En kretstillsyningsman sade så här om några som har gått igenom skolan: ”Jag har sett dem alla växa andligen, särskilt sedan de gått igenom Skolan för förordnade tjänare.”

Tjänst där behovet är större

I slutet av 1970-talet fanns det omkring 30 000 invånare längs Atlantkusten väster om Essequibofloden men bara  30 förkunnare. Avdelningskontoret bad ibland pionjärer med särskilt uppdrag att bearbeta delar av det området en månad åt gången. Brodern som hade hand om en grupp vittnen sade: ”Vännerna kunde bearbeta hela området och lämna 1 835 böcker, och de gjorde många återbesök och satte i gång flera bibelstudier.”

En annan broder berättade: ”Med vår lilla båt paddlade vi nästan 3 mil på två timmar. Ibland fick vi dra eller knuffa båten genom lera upp till knäna, men våra ansträngningar belönades, eftersom de vi besökte var gästfria. En av dem, en musiklärare, hade använt vår sångbok för att undervisa i musik. ’Jag tycker verkligen om sångerna’, sade han. Sedan spelade han två sånger för oss och tog emot sex böcker.”

Andra bröder och systrar ställde upp för att hjälpa till där behovet var större. Det gjorde till exempel Sherlock och Juliet Pahalan. Sherlock skriver: ”År 1970 blev Juliet och jag inbjudna att hjälpa församlingen i Eccles, som låg 13 kilometer söder om Georgetown vid floden Demerara. Det fanns problem i församlingen, och några måste uteslutas. Församlingen bestod sedan av 12 verksamma förkunnare och deras odöpta barn. Under en period var jag den ende äldstebrodern. Församlingen hade dessutom hand om en liten grupp i Mocha, en isolerad by. På måndagskvällarna ledde jag församlingsbokstudiet i Mocha och sedan i Eccles.

Jag fick också leda Vakttornsstudiet. Eftersom vi knappt hade tidskrifter så det räckte, läste vi först paragrafen, och därefter ställde vi frågan, vilket faktiskt var tvärtemot hur man normalt gjorde då. Vi tog med oss stearinljus till mötena, eftersom det ofta blev strömavbrott, och  under regnperioden fick vi stå ut med stora moskitsvärmar. På den tiden gick eller cyklade de flesta till mötena och till distrikten. Förkunnarna från Mocha kom till Eccles på samma sätt. Efter mötena brukade vi klämma in så många som möjligt i min lilla skåpbil och köra hem dem till Mocha.”

Var det värt ansträngningarna? Broder Pahalan ser tillbaka på den tiden och skriver: ”I Eccles studerade min fru och jag Bibeln med flera personer, och många av dem och deras familjer är fortfarande med i sanningen. Och några av männen tjänar nu som församlingsäldste. Inget går upp mot sådana välsignelser!”

Tjänst i ”ett paradis för pionjärer”

Under de senaste åren har ungefär 50 bröder och systrar – de flesta pionjärer – kommit från Canada, Frankrike, Irland, Storbritannien och USA till ”Vattnets land” för att stämma in i utropet: ”Kom! ... Den som vill skall fritt få ta av livets vatten.” (Upp. 22:17) Vissa har kunnat stanna i några månader, andra i flera år. När pengarna börjar ta slut, återvänder många till sitt hemland, arbetar ett tag och åker sedan tillbaka. De flesta ser det som en stor välsignelse att få tjäna i Guyana. Något som de särskilt har uppskattat är att kunna samtala om andliga frågor med människor som i allmänhet har stor respekt för Bibeln. Även många som inte säger sig vara kristna tycker om att samtala med Jehovas  vittnen. Dessutom blir vännerna ibland bjudna på mat av dem de besöker. ”Så det är ingen överdrift att kalla Guyana ett paradis för pionjärer”, säger Ricardo Hinds, som är samordnare för avdelningskontorets kommitté.

Arlene Hazel, som nu tjänar vid avdelningskontoret tillsammans med sin man, Edsel, minns några av deras erfarenheter från Guyanas landsbygd: ”År 1997 blev vi förordnade av avdelningskontoret att tjäna i Lethem, ett samhälle som ligger långt in i landet, nära gränsen till Brasilien. Vi tjänade där med ett annat kanadensiskt par, Robert och Joanna Welch, och en amerikansk syster, Sarah Dionne, som hade kommit till Lethem några månader tidigare. En döpt broder, Richard Achee, som var veterinär, bodde i området vid den tiden. Avdelningskontoret gav oss en lista på 20 personer som hade studerat förut, men vi fann att de flesta egentligen inte var intresserade. Två ville dock bli odöpta förkunnare.

Vårt första möte hölls under ett mangoträd, och 12 var närvarande, däribland vi 6 pionjärer. Några månader senare var 60 personer med vid vårt första åminnelsefirande. Under tiden hade vår grupp av pionjärer reducerats till tre. Ändå försökte vi sköta de 40 bibelstudier vi ledde. När kretstillsyningsmannen kom, rådde han oss att sluta studera med dem som inte kom på mötena. Det visade sig vara ett gott råd, eftersom de som vi fortsatte att studera med gjorde fina framsteg.”

Fyra år senare bildades en församling i Lethem på 14 förkunnare. Nu för tiden är det ungefär 100 som är med vid kretsmötena i Lethem. Sådana tydliga bevis på att Jehova välsignar sina tjänares arbete uppväger mer än väl alla svårigheter de kan få utstå.

 Hyrda lokaler och ”källarlokaler”

Ända sedan verksamheten började i Guyana har det varit svårt att hitta lämpliga platser för tillbedjan. År 1913 var det en handfull bröder i Georgetown som hyrde ett rum i Somerset House, och det fungerade bra i 45 år. År 1970 var det bara två församlingar som hade en egen Rikets sal – Charlestownförsamlingen i Georgetown och Palmyraförsamlingen i Berbice. Ändå hade Guyana tre år tidigare passerat tusenförkunnarstrecket! Så de flesta församlingar hade mötena i hyrda lokaler, som ofta var långt ifrån idealiska.

I slutet av 1950-talet hade till exempel församlingen i Wismar, som låg vid floden Demerara, vuxit så mycket att bröderna var tvungna att hitta en bra lokal. De fick tillåtelse att använda ett ställe som kallades Islander Hall. De träffades mitt i veckan för skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet och på söndagskvällarna för det offentliga mötet och Vakttornsstudiet. Men det krävdes en hel del arbete för att ställa i ordning allt inför mötena. Först fick bröderna färdas över Demerara från Mackenzie till Wismar i en liten båt. En broder tog en kartong med tidskrifter, en annan tog en kartong med övrig litteratur, och en tredje broder hade med sig de olika blanketterna och bidragsbössorna. Naturligtvis var de tvungna att ställa i ordning allt före mötet. Efteråt fick de ta med sig allt tillbaka igen.

Möten hölls också i källarlokaler, eller snarare i utrymmen som finns under husen, utrymmen som kallas ”bottom houses” i Guyana. På grund av översvämningsrisken byggs hus i Guyana ofta högt över marken på trä- eller betongpålar. Den här byggnadstekniken ger ett användbart utrymme, som kunde användas för församlingsmöten. Men i Guyana menar många att ett samfund inte har Guds  välsignelse om det inte har råd med en ordentlig möteslokal.

Dessutom stördes mötena under husen ibland, vilket förtog värdigheten. En gång flög en höna in i möteslokalen för att den skrämts av en hund och satte sig på en sexårig flicka. Hon gav ifrån sig ett hårresande skrik som skrämde alla. Efter mötet framkallade händelsen en del skratt, men den underströk återigen behovet av en bättre möteslokal. Dessutom var det inte direkt så att intresserade drogs till mötena när man hade sin Rikets sal under ett hus.

Riketssalsbyggen

”Under mina 32 år i Charityförsamlingen”, säger Frederick McAlman, ”hyrde vi fem sådana ’källarlokaler’. Eftersom vi höll till under huset, fick vi vara försiktiga så att vi inte slog huvudet i träbjälkarna. En syster som bar sitt barn missbedömde avståndet till en bjälke och slog i barnets huvud. Senare berättade hon det för sin pappa, en icke troende. Hennes föräldrar kom fram till att församlingen behövde en egen plats för tillbedjan. Hennes mamma erbjöd sig faktiskt att skänka en tomt till församlingen, och hennes pappa sade att han skulle betala bygget av en Rikets sal. Och precis så blev det. I dag fortsätter denna Rikets sal, efter ett flertal renoveringar, att vara centrum för sann tillbedjan i samhället. Den används också som en liten sammankomsthall för kretsen.”

Förr i tiden tog det flera månader att bygga en Rikets sal. Så var det också i Eccles. Sherlock Pahalan, som tjänade som äldste i Eccles, berättar: ”Vi höll mötena i en skola. Vi visste att församlingen skulle växa om vi hade en egen Rikets sal. Men de få förkunnarna i Eccles var fattiga. Trots det antog de en resolution om att bygga en Rikets sal.  Jag letade efter en bra tomt i området, men jag hittade ingen.

Under tiden fick vi låna två gjutformar av bröderna i Georgetown, som lärde oss att göra betongblock. Först tog det flera timmar att göra bara 12 block, men efter lite övning blev vi ganska skickliga, särskilt systrarna. En annan utmaning var att få tag på cement, eftersom den var ransonerad på den tiden. Jag var tvungen att ansöka om tillstånd för att få en begränsad mängd. För att sedan vara säker på att vi fick vår kvot gick jag till lastkajen varje morgon och ställde mig i kö. Sedan fick jag leta upp en lastbil som skulle till Eccles och som hade tillräckligt med utrymme för cementen. Jehova hjälpte oss varje gång. Men vi behövde fortfarande en tomt.”

Sherlock fortsätter: ”År 1972 åkte Juliet och jag på semester till Canada och besökte min kusin som inte är ett vittne. Han nämnde att han ägde två tomter i Eccles men att släktingarna som skötte om dem inte hade gjort ett särskilt bra jobb. Så han bad om min hjälp. Jag sade att jag gärna skulle hjälpa till och tillade att jag råkade söka efter en tomt i Eccles för en Rikets sal. Han sade genast till mig att jag kunde välja någon av tomterna.

Vi såg ännu fler bevis på Guds hjälp under bygget. Det var inte bara cement som var svårt att få tag på utan även annat byggnadsmaterial, så vi improviserade och använde sådant vi kunde få tag på och lyckades på något sätt få jobbet gjort. Dessutom fanns det få yrkesmän bland bröderna, och det krävdes mycket planering för att skjutsa frivilliga arbetare till byggplatsen. Vi färdades hundratals kilometer i min lilla skåpbil för att skjutsa bröderna till och från byggplatsen. Men till slut var vår Rikets sal klar. Det var faktiskt  en medlem av den styrande kretsen, Karl Klein, som höll överlämnandetalet. Det var verkligen fantastiskt!”

Snabbyggda Rikets salar

Så sent som 1995 använde över hälften av församlingarna i Guyana hyrda lokaler, däribland de förut nämnda ”källarlokalerna”. Avdelningskontoret organiserade därför en nationell byggnadskommitté för att göra något åt saken. I oktober samma år byggde bröderna sin första snabbyggda Rikets sal i Mahaicony, omkring 5 mil öster om Georgetown vid Mahaiconyfloden. När en granne fick veta att Jehovas vittnen skulle bygga en Rikets sal på fyra veckoslut, sade han: ”Om vi pratar om ett litet hönshus, så visst, men en byggnad av betong – aldrig!” Självfallet ändrade mannen snart sin uppfattning.

I ett land där rasmotsättningarna ibland är kraftiga har Riketssalsprojekten visat för alla att Jehovas vittnen arbetar tillsammans i sann kristen enhet, oavsett hudfärg eller nationalitet. Ja, en äldre kvinna som såg projektet i Mahaicony  sade till en kretstillsyningsman: ”Jag såg sex olika folkgrupper av människor arbeta där tillsammans!”

Avdelningskontor byggs

År 1914 tjänade paret Phillips hem som Guyanas första avdelningskontor, och det gjorde det fram till 1946. Det året fanns det 91 förkunnare. År 1959 hade antalet ökat till 685, och verksamheten fortsatte att utvidgas. Så i juni 1960 fick bröderna tag i en fastighet på Brickdam 50 i Georgetown. Efter några små förändringar kunde de befintliga byggnaderna tjäna som både avdelningskontor och missionärshem. Men 1986 hade även de här byggnaderna tjänat ut sitt syfte. Med den styrande kretsens godkännande byggdes därför ett nytt avdelningskontor på samma tomt. Internationella tjänare och bröder från landet fullbordade arbetet 1987.

Precis som Sallums döttrar, som hjälpte sin far att bygga upp en del av Jerusalems murar, visade sig systrar vara ovärderliga i arbetet med att bygga avdelningskontoret. (Neh. 3:12) Som exempel kan nämnas att 120 systrar, uppdelade i tio lag, gjorde de 12 000 betongblock som behövdes för projektet. De använde 16 gjutformar och fullbordade arbetet på 55 dagar. Och det var ingen lätt uppgift! Cementen behövde blandas i exakt rätt proportioner – tillräckligt fuktig så att den hårdnade men inte så fuktig att blocken gick sönder när de lyftes ur formarna.

Inhemska bröder var nattvakter, och de kom ofta direkt från sitt förvärvsarbete till byggplatsen. Andra arbetade tillsammans med de internationella tjänarna, som lärde dem värdefulla färdigheter. En av de här unga bröderna, Harrinarine (Indaal) Persaud, berättar: ”Mitt jobb var att på en fönsterbräda montera dekorativa hörnlister, något som jag  aldrig gjort förut. Jag fick kämpa hårt innan det blev rätt. Tillsyningsmannen kom och inspekterade det, och tydligtvis nöjd med min insats sade han: ’Nu är det bara resten av alla fönsterbrädor kvar.’” I dag delar den här unge brodern med sig av sitt kunnande till andra vid Riketssalsbyggen.

Eftersom bröderna fick importera vissa material, behövde de samarbeta med myndigheterna. Det ledde till att många myndighetspersoner kom till byggplatsen, bland annat president Forbes L. Burnham och hans följe. Alla var imponerade av arbetet, också en snickare från orten. Han sade: ”Ni utför ett förstklassigt arbete på er byggnad.” Den 14 januari 1988 kom en representant från Brooklyn, Don Adams, som tjänade som zontillsyningsman, och höll överlämnandetalet.

Den 12 februari 2001 påbörjades återigen ett bygge – den här gången på en ny plats. Återigen arbetade internationella tjänare sida vid sida med inhemska bröder. Det nya avdelningskontoret överlämnades lördagen den 15 februari 2003. Richard Kelsey från avdelningskontoret i Tyskland höll överlämnandetalet för de 332 närvarande.

Många av de första missionärerna återvände till Guyana för att lyssna till programmet, några av dem för första gången på årtionden! På söndagen kom 4 752 personer från 12 länder till ett särskilt möte – väl över det dubbla antalet förkunnare i Guyana.

Sammankomster kräver påhittighet

Bröderna hyrde ofta lokaler för kretssammankomster och kretsmöten. På landsbygden byggde de ibland enkla möteslokaler. Thomas Markevich, som tjänade i Guyana mellan 1952 och 1956, säger: ”Vår sammankomst hölls 6 mil från Georgetown uppför Demerarafloden. Omkring  200 vittnen från staden ville närvara för att stödja bröderna vid den sammankomsten. Därför bestämde vi oss för att bygga en tillfällig sammankomsthall av material som fanns till hands – bambu till stag och sittplatser och bananblad till tak.

Vi samlade ihop materialet, lastade det på en liten järnvägsvagn och förde den nerför en sluttning. Men tyvärr tappade vi taget om vagnen i en kurva, så att den välte, och hela lasten hamnade i floden. Men katastrofen vändes snart till vår fördel, för lasten flöt bekvämligt nog ända fram till byggplatsen! När sammankomsten började var de besökande vännerna mycket glada över att flera hundra bybor kom tillsammans med dem under tredagarsprogrammet.”

Thomas tillägger: ”Efter sammankomsten bearbetade vi några icke-utlämnade distrikt i närheten. I en by höll vi ett offentligt föredrag, och hela byn kom, även en tam apa. Apan lyssnade ett tag och bestämde sig sedan för att han ville se det hela från en annan position. Så han tog några  skutt och landade på min axel. Han tittade sig hastigt omkring och hoppade sedan tillbaka till sin ägare och stannade där resten av talet, vilket var en lättnad för mig!”

Stora sammankomster

I början av 1900-talet hölls stora sammankomster oftast i samband med besök av representanter från huvudkontoret, däribland broder Coward och broder Young. År 1954 kom Nathan Knorr och Milton Henschel till Guyana för sammankomsten ”Den nya världens samhälle”, där 2 737 var närvarande.

Årtionden senare, 1999, var över 7 100 personer med vid två sammankomster i Guyana. Den ena hölls i Georgetown och den andra i Berbice. Sammankomsten i Georgetown krävde några stora ändringar i sista minuten som verkligen satte bröderna på prov. ”En berömd filmstjärna och hans dansare anlände från Indien, och nationalparkskommissionen kände att den inte kunde byta datum för hans föreställning, trots att vi var inbokade först”, skriver avdelningskontoret.

”Vi ordnade genast en annan plats – en cricketanläggning – och meddelade församlingarna. Det var bara åtta dagar kvar till sammankomsten! Men fler problem uppstod. I Karibien aktas cricket mycket högt, och cricketanläggningar betraktas nästan som heliga. Så tanken på att vi skulle gå omkring på gräset var otänkbar för ledningen. Men hur skulle vi kunna framföra dramat? Och var skulle vi sätta podiet?

Men vi skred till verket övertygade om att Jehova skulle hjälpa oss. Och det gjorde han! Vi fick tillåtelse att använda gräsplanen under förutsättning att vi byggde podiet och gångbron till det en bit ovanför marken. För att  få jobbet gjort arbetade alla intensivt hela natten. Vädret vägrade att samarbeta, för det regnade nästan hela tiden. Trots alla de här utmaningarna, började programmet precis på utsatt tid.

Sammankomsten gick mycket bra, och vädret höll sig ända till den sista dagen, söndagen. Vi vaknade till regnets smattrande. Snart var cricketplanen täckt av vatten, och vattennivån steg tills den var fem centimeter under gångbron och podiet. Regnet upphörde precis innan programmet började. Som tur var hade elkablarna inte lagts  på marken utan fästs på undersidan av plankorna. Så detta att vi var tvungna att bygga podiet och gångbron en bit ovanför marken var verkligen en förklädd välsignelse!”

När dramat började fick alla 6 088 närvarande njuta av det i strålande solsken. Två veckor senare var 1 038 personer med vid en andra sammankomst, den här gången i Berbice. Totalt var 7 126 närvarande, vilket då var det högsta antalet någonsin i Guyana. På senare tid har nästan 10 000 varit närvarande.

En ljus framtid

I sin profetia såg Hesekiel Jehovas återupprättade och förhärligade tempel. Från det flöt en ström av vatten som  blev bredare och djupare tills det blev en ström av ”dubbel storlek” och gav liv till och med åt det salta, livlösa Döda havet. (Hes. 47:1–12)

I och med att den rena tillbedjan har gått framåt sedan 1919 har Guds folk sett den profetian uppfyllas. Nu finns det en flod av andliga ”törstsläckare” – biblar, bibelstudiehjälpmedel, möten och sammankomster – som når ut till miljoner människor världen över.

Jehovas vittnen i Guyana ser det som ett privilegium att få ha en del i uppfyllelsen av den profetian. Dessutom kommer de att fortsätta att använda floder på ett bokstavligt sätt för att föra livgivande andlig mat till alla som är ”rätt sinnade för evigt liv”, var dessa förtjänta personer än bor i ”Vattnets land”. (Apg. 13:48)

[Fotnot]

 [Ruta på sidan 140]

En presentation av Guyana

Landet: Kuststräckan, som till större delen ligger under havets nivå och skyddas av över 20 mil vallar och kanaler, består av sediment som bildats genom rinnande vatten. Ungefär 80 procent av landet täcks av skog, och det gäller även höglandet, där de flesta av Guyanas floder bildas.

Befolkning: Omkring hälften har indiskt ursprung, över 40 procent har afrikanskt ursprung eller är blandfolk, och ungefär 5 procent är indianer. Omkring 40 procent bekänner sig vara kristna, 34 procent är hinduer, och 9 procent är muslimer.

Språk: Engelska är det officiella språket, men kreolspråk talas också i hela landet.

Näringsliv: Omkring 30 procent av arbetskraften är sysselsatt inom jordbruket. Fiske, skogsbruk och gruvdrift är andra stora näringsgrenar.

Livsmedel: De främsta grödorna är ris, kakaobönor, citrusfrukter, kokosnötter, kaffe, majs, kassava, socker och andra tropiska frukter och grönsaker. Kött får man från nötboskap, grisar, kycklingar och får. Havet ger bland annat fisk och räkor.

Klimat: Guyana har ett tropiskt klimat utan några större skillnader mellan årstiderna. Kustområdet får mellan 1 500 och 2 000 millimeter regn per år. Även om Guyana ligger nära ekvatorn, har landet ett milt klimat tack vare ständiga passadvindar som blåser in från Atlanten.

 [Ruta/Bild på sidorna 143–145]

Ingen kunde sätta hans mun bakom ”lås och bom”

Malcolm Hall

Född: 1890

Döpt: 1915

Bakgrund: Växte upp på ön Leguan och var en av de första som predikade de goda nyheterna där och tog hand om den grupp som bildades.

Berättat av hans brors barnbarn, Yvonne Hall.

En valarbetare sade en gång till Malcolm: ”Är det sant att du inte röstar? I så fall kommer vi att sätta dig bakom lås och bom och ta din bibel i beslag.” Malcolm spände blicken i honom och sade: ”Men vad skall ni göra med min mun? Kan ni sätta den bakom lås och bom för att jag berättar sanningen, som era religiösa ledare har dolt så länge?” Det enda som mannen kunde få fram var: ”Jag får ta itu med dig senare.”

Malcolm blev döpt 1915 och var en av de första som predikade om Guds kungarike i Guyana. En broder beskrev honom som en ”riktig kämpe för sanningen”. Han kom i kontakt med sanningen när han bodde och arbetade i Georgetown. Efter att ha hört ett enda offentligt föredrag i Somerset House insåg han att det var sanningen. Faktum är att han gick hem och slog upp alla bibelställena i sin egen bibel.

Efter det återvände han hem till Leguan och började genast vittna för andra. Bland de första som kom  med i sanningen var hans två köttsliga systrar och några äldre brorsbarn. De bildade kärnan i den grupp som träffades i Malcolms hem.

På den tiden hölls öborna i ett järngrepp av prästerna, och man fick kämpa rejält för att få någon att lyssna till de goda nyheterna. Prästerna brukade säga att Malcolm var ”galen” och ”bibeltokig”. Men det minskade inte hans iver. På söndagsmorgnarna brukade han ställa sin grammofon på verandan och spela upp bibliska föredrag. Det stod ofta folk på vägen utanför och lyssnade.

Med tiden gav arbetet resultat. Det kunde man verkligen se under Åminnelsen, när hela övervåningen i Malcolms hus var fullsatt. Han var ordförande och talare och tog ensam del av brödet och vinet. En av dem som han studerade Bibeln med, Leroy Denbow, blev pionjär och var under en period även kretstillsyningsman.

När Malcolm pensionerats från sitt arbete som skeppspurser på floden Essequibo, började han som pionjär och bearbetade ön Leguan och grannön Wakenaam. Hans dag började halv fem på morgonen, då han mjölkade korna och skötte grisarna. Ungefär halv åtta gjorde han sig i ordning, läste dagens text och ett stycke ur Bibeln, åt frukost och förberedde sig för tjänsten. Jag kan fortfarande se honom pumpa upp cykeldäcken innan han ger sig i väg. En vanlig dag cyklade han minst 2 mil.

Malcolm slutade sitt jordiska liv den 2 november 1985 efter att ha tjänat Jehova troget i ungefär 70 år. Under hela denna tid kunde ingen sätta hans mun bakom ”lås och bom”. Och nu finns det en församling både på ön Leguan och på ön Wakenaam.

 [Ruta/Bild på sidorna 155–158]

Svaren på mina barndomsfrågor förändrade livet

Albert Small

Född: 1921

Döpt: 1949

Bakgrund: Började som pionjär 1953. Gick igenom Gileadskolan 1958 tillsammans med sin fru, Sheila, och blev tillsammans med henne förordnad att åka tillbaka till Guyana.

”Gud skapade dig” – det fick jag ofta höra som barn. Så när mamma sade att jag var det besvärligaste av hennes fyra barn, tänkte jag att Gud hade skapat tre bra barn och ett dåligt.

När jag var tio år frågade jag söndagsskolläraren: ”Vem skapade Gud?” Jag fick inget svar. Men som de flesta på den tiden anslöt jag mig ändå till en kyrka när jag var tillräckligt gammal – i mitt fall den presbyterianska kyrkan. Men fortfarande hade jag många obesvarade frågor. I kyrkan sjöng vi till exempel en psalm med texten: ”Den rike bor i slott, den fattige vid hans port. Gud gav dem deras ställning, han bestämde deras lott.” Jag undrade om Gud verkligen hade ”bestämt deras lott”? Vid ett tillfälle frågade jag en präst: ”Om Gud skapade Adam och Eva, var kom då de olika folkslagen ifrån?” Kontentan av hans svar var att skapelseberättelsen är en myt.

 Under andra världskriget uppmanades vi att be för de brittiska soldaterna. Det här övertygade mig slutligen om att det min kyrka lärde ut var i strid med det som jag hade läst i Bibeln. Men jag frågade mig själv: ”Vart skall jag ta vägen?” Så jag stannade kvar i kyrkan. När jag var 24 år gifte jag mig med Sheila.

En dag hade jag precis kommit hem från kyrkan, när ett Jehovas vittne kom på besök. Vi brukade kalla vittnena för anti-helveteskyrkan, och jag hade inte något till övers för dem. De höll sina möten i privata hem och bar inga särskilda prästkläder. Dessutom var det vissa saker i mitt liv, bland annat att jag hade fått en underbar hustru, som fick mig att dra slutsatsen att Gud redan brydde sig om mig.

När vittnet, Nesib Robinson, presenterade sig, höll jag på att laga ett däck på min cykel. ”Det är punktering på däcket”, sade jag. ”Om du är kristen, hjälp mig då att laga det.” Sedan vände jag på klacken och gick in i huset. Veckan därpå, när jag skulle ge mig i väg till kyrkan med Bibeln i hand, stod Nesib utanför min dörr. ”Jag är inte intresserad av din religion”, sade jag. ”Men min fru är hemma. Prata med henne.” Och sedan gick jag.

Jag ångrade att jag hade sagt så, för i stället för att lyssna till pastorn i kyrkan tänkte jag: ”Om Nesib och min fru börjar prata, kanske hon inte hinner göra i ordning vår goda söndagssoppa.” Men jag hade inte behövt oroa mig. När jag kom hem stod soppan på bordet. Nyfiket frågade jag Sheila: ”Pratade du  med den där Robinson?” ”Jodå”, sade hon. ”Han satte sig och pratade med mig medan jag lagade maten.”

Snart tackade Sheila ja till ett bibelstudium. Hon födde också vårt första barn, men det var dödfött. Jag frågade Nesib varför sådant händer. Han svarade att det inte var Guds fel utan en konsekvens av att Adam och Eva var olydiga och att vi ärvt ofullkomlighet av dem. Det svaret dög för mig.

Nesib besökte mig ofta när jag var i mitt möbelsnickeri. Våra samtal kretsade kring mitt arbete, men på något sätt lyckades han alltid få med en tanke från Bibeln innan han gick. Tiden gick, och våra samtal började handla mindre och mindre om möbler och mer och mer om Guds ord. En dag bestämde jag mig för att ställa en eller ett par frågor som jag alltid hade undrat över, och jag tänkte att han också skulle bli ställd. Trots allt kunde ju inga ”riktiga” präster svara på dem.

Jag insisterade på att Nesibs svar skulle grunda sig på Bibeln, och så avlossade jag min första fråga: ”Vem skapade Gud?” Nesib läste Psalm 90:2, som löd: ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.” (1917) Han tittade på mig och sade: ”Ser du vad som står här? Ingen skapade Gud. Han har alltid funnits.” Jag blev häpen över det här klara, logiska svaret. Och nu strömmade frågorna ur mig, alla de frågor som jag haft i åratal. Nesibs bibliska svar, i synnerhet dem som hade att göra med Guds avsikt att göra jorden till ett paradis, gladde mitt hjärta på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare.

Mitt första besök på Rikets sal påverkade mig också mycket. Hur då? Jo, jag var så förbluffad över att alla tog del i mötet – något som jag aldrig hade sett i kyrkan. Min fru, som ännu inte hade varit på något möte, var bortrest då. När jag berättade om mötet för henne, sade hon: ”Vi går dit tillsammans.” Och 55 år senare går vi fortfarande på mötena!

Sheila och jag blev döpta i Atlanten 1949. År 1953 började jag som pionjär. Två år senare började Sheila också i heltidstjänsten, och nu har vi varit 50 år i den tjänsten. År 1958 blev vi inbjudna att gå igenom den 31:a Gileadklassen, och sedan blev vi förordnade att återvända till Guyana. Vi tjänade i resetjänsten i 23 år och sedan som pionjärer med särskilt uppdrag, något som vi fortfarande gör. Ja, jag tackar Jehova för att han gav mig svar på mina barndomsfrågor, men också för att han har låtit mig och min fru tjäna honom.

 [Ruta/Bild på sidorna 163–166]

”Här är jag! Sänd mig”

Joycelyn Ramalho (tidigare Roach)

Född: 1927

Döpt: 1944

Bakgrund: Är nu änka och har varit 54 år i heltidstjänsten, bland annat i resetjänsten tillsammans med sin man.

Jag föddes på ön Nevis i Västindien. Mamma var ensamstående med mig, hon var metodist och arbetade som sjuksköterska. Hon lärde mig att tro på Gud. På grund av hennes arbete flyttade vi till en liten by på ön. Den första söndagen gick vi till metodistkyrkan och satte oss i en av bänkarna. Men några minuter senare blev vi upplysta om att de som brukade sitta på den bänken hade kommit och att vi måste flytta oss. Trots att en annan metodist sade att vi kunde sitta på ”hans” bänk, bestämde sig mamma för att vi aldrig skulle gå tillbaka till den kyrkan. I stället gick vi till anglikanska kyrkan.

I början av 1940-talet, när mamma besökte en väninna, träffade hon ett Jehovas vittne från Saint Kitts som gav henne litteratur. Mamma älskade att läsa, så hon slukade litteraturen och insåg att det här var sanningen. Kort därefter gifte hon sig, och vi flyttade alla till Trinidad. Våra publikationer var då  förbjudna där, men vi kunde vara med på möten i Rikets sal. Snart hade mamma kapat sina band med anglikanska kyrkan och börjat tjäna Jehova, något som min styvfar, James Hanley, också gjorde.

På Trinidad träffade jag den unga systern Rose Cuffie. Då visste jag inte att Rose skulle bli en av mina missionärskamrater 11 år senare. Under tiden stärktes min önskan att tjäna Jehova. Jag minns fortfarande första gången jag gick ut i tjänsten själv. När den första dörren öppnades, kunde jag inte få fram ett ljud. Jag vet inte hur länge jag stod där innan jag lyckades få upp min bibel. Sedan läste jag Daniel 2:44 och gick raskt därifrån!

År 1950 blev jag pionjär, och lite mer än två år senare blev jag inbjuden att gå igenom Gileadskolans 21:a klass. Tre i vår klass blev förordnade att tjäna i Guyana: Florence Thom, som kom från Guyana, Lindor Loreilhe, som var min rumskamrat, och så jag. Vi anlände i november 1953 och fick tjäna i Skeldon, ett samhälle 18 mil från Georgetown, nära floden Courantynes utlopp. Den isolerade gruppen där väntade ivrigt på oss.

De flesta i Skeldonområdet hade indisk bakgrund och var antingen hinduer eller muslimer. Många hade låg utbildning, så när vi vittnade för dem brukade de ofta säga till oss att uttrycka oss enklare. Till en början kom mellan 20 och 30 till  mötena, men det antalet minskade när de som inte var verkligt intresserade slutade komma.

En kvinna gjorde sådana framsteg att hon ville börja ta del i tjänsten. Men när jag gick hem till henne var det hennes 14-årige son som var uppklädd och ivrig att följa med. Hans mamma sade: ”Joycelyn, du kan ta med dig Frederick i stället för mig.” Senare fick vi veta att kvinnans pappa, en nitisk anglikan, hade motarbetat henne. Men hennes son, Frederick McAlman, gjorde fina andliga framsteg och gick senare igenom Gileadskolan. (Se rutan på sidan 170.)

Senare fick jag ett nytt förordnande – Henrietta, där det fanns en enda förkunnare, en broder. Det området låg under Charityförsamlingens tillsyn. Min nya pionjärkamrat var Rose Cuffie, som jag nämnde tidigare. Fyra dagar i veckan var Rose och jag i Henrietta, och tidigt varje fredag cyklade vi de 3 milen på dammiga vägar till Charity för att vara med på mötena. Vi hade med oss mat, lakan, filtar och myggnät.

Vi brukade vittna längs vägen och stanna för att uppmuntra och studera Vakttornet med några isolerade förkunnare och en overksam syster. I Henrietta brukade vi på söndagarna gå igenom Vakttornsstudiet med dem som vi studerade Bibeln med. Vi upplevde aldrig några stora missöden, förutom att vi ibland fick punktering på däcken och att vi blev plaskvåta av regnet.

 Vår glädje avtog aldrig. En kvinna sade faktiskt till oss en dag: ”Ni är alltid glada. Inget verkar bekymra er.” Jehova välsignade också vår tjänst. Till och med den overksamma systern vi besökte började tjäna Jehova igen. Nu, 50 år senare, är hon fortfarande trogen.

Den 10 november 1959 gifte jag mig med Immanuel Ramalho, en pionjär. Vi tjänade tillsammans i Suddie, som ligger 2 mil söder om Henrietta. Här blev jag gravid men fick missfall. Att vara upptagen i tjänsten hjälpte mig att klara av det. Senare fick vi två barn. Men vi fortsatte i pionjärtjänsten.

År 1995 somnade Immanuel in i döden. Han och jag fick tjäna Jehova på många olika platser. Vi fick se små grupper bli blomstrande församlingar med äldste, biträdande tjänare och även egen Rikets sal! Vi fick också vara tio år i resetjänsten. Jag saknar Immanuel mycket, men Jehovas och församlingens kärleksfulla stöd fortsätter att vara till tröst för mig.

Profeten Jesaja besvarade Jehovas inbjudan till tjänst med orden: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8) Min man och jag försökte hela tiden ha samma fina inställning som den profeten. Precis som Jesaja upplevde vi svåra tider och kände oss ibland modfällda. Men den glädje vi har haft har uppvägt detta mer än väl.

 [Ruta/Bild på sidorna 170–173]

Till Gilead och hem igen

Frederick McAlman

Född: 1942

Döpt: 1958

Bakgrund: Efter Gileadskolan blev han förordnad att återvända till Guyana. Han och hans fru, Marshalind, tjänar nu som reguljära pionjärer.

När jag var 12 år, började missionären Joycelyn Roach (nu Ramalho) studera Bibeln med min mamma. Jag brukade ta del i samtalen. Mamma slutade studera, men jag fortsatte och började vara med på alla möten. När jag var 14 år tog syster Roach och två andra missionärer, Rose Cuffie och Lindor Loreilhe, med mig ut i tjänsten på sina cyklar. Deras missionärsanda påverkade mig mer än vad jag förstod.

När jag började studera med Jehovas vittnen, höll jag samtidigt på att förbereda mig för min konfirmation som anglikan. En gång försökte prästen förklara den ”heliga” treenigheten. När jag hade lyssnat ett tag, sade jag att jag inte trodde att den här läran fanns i Bibeln. Han svarade: ”Jag vet att du läser vissa böcker, och de böckerna är skadliga. Läs dem inte. Du måste tro på treenigheten.” Jag gick aldrig mer tillbaka till anglikanska kyrkan, men jag fortsatte att studera tillsammans med vittnena. År 1958 blev jag döpt.

 I september 1963 fick jag ett brev från avdelningskontoret där jag inbjöds att bli pionjär med särskilt uppdrag. Jag tackade ja till det. Jag blev förordnad att tjäna tillsammans med församlingen i Fyrish vid floden Courantyne, och min kamrat blev Walter McBean. Vi tjänade tillsammans i ett år och bearbetade distrikten längs floden. Det här förberedde oss för vårt nästa uppdrag, församlingen i Paradise, som hade tio förkunnare när vi kom dit 1964. Vi var pionjärer där i över fyra år och såg församlingen växa till 25 förkunnare.

År 1969 blev jag inbjuden att gå igenom Gileadskolans 48:e klass. Samma år fick jag förmånen att gästa Betelfamiljen i Brooklyn, så jag kunde vara med vid 1969 års internationella sammankomst ”Fred på jorden”. Det var verkligen en andlig fest att få träffa så många trogna bröder och systrar! Jag glömmer aldrig när Frederick W. Franz, som tillhörde den styrande kretsen, bjöd in oss på sitt rum. Han hade så många böcker att jag undrade var han hade sin säng! En annan broder som var mycket kunnig i Guds ord var Ulysses Glass, en av lärarna vid Gilead. Jag kan fortfarande höra honom säga: ”Grunden för god undervisning är att vara korrekt, koncis och klar.”

Jag måste erkänna att jag blev besviken när jag fick veta att mitt uppdrag var att åka tillbaka till Guyana. Det kändes som om jag blev hemskickad, inte som om jag blev utsänd som missionär till ett främmande land. Men broder Glass tog mig vänligt åt sidan och hjälpte mig att se saker och ting på  ett annat sätt. Han påminde mig om att Gileadskolan i sig självt är ett stort privilegium och att jag antagligen skulle sändas till en del av Guyana som var främmande för mig. Det blev så också, för jag fick tjäna i församlingen i Charity vid floden Pomeroon. På den tiden fanns det bara fem förkunnare i Charity.

Min kamrat Albert Talbot och jag var rätt oerfarna när det gällde flodfärder, så vi fick lära oss hur vi skulle manövrera vår båt. Och det är verkligen inte så lätt som det låter. Om man inte tar hänsyn till hur strömmarna och vindarna går, kommer man ingen vart, eller så snurrar man bara omkring. Tack och lov fick vi mycket hjälp, och en av våra bästa lärare var en syster från orten.

I tio år fick vi förlita oss på armmuskler och åror. Sedan var det en bybo som erbjöd sig att sälja en motor till församlingen, men vi hade inte tillräckligt med pengar. Så ni kan föreställa er hur tacksamma vi blev när vi fick en check från avdelningskontoret för det ändamålet. Tydligen hade flera församlingar hört talas om vårt behov och ville hjälpa oss. Med tiden fick vi flera båtar, som alla fick namnet Kingdom Proclaimer följt av ett nummer.

Efter att ha arbetat med flera olika pionjärkamrater träffade jag den som skulle bli min livskamrat, Marshalind Johnson, en pionjär med särskilt uppdrag, som var förordnad att tjäna i församlingen i Mackenzie. Hennes avlidne far, Eustace Johnson, var välkänd i Guyana, eftersom han hade tjänat som kretstillsyningsman i tio år innan han dog. Nu är Marshalind och jag reguljära pionjärer, och tillsammans har vi varit 72 år i heltidstjänsten, varav 55 år som pionjärer med särskilt uppdrag. Under den tiden fick vi sex barn.

Jehova välsignade också våra ansträngningar i tjänsten. I början av 1970-talet vittnade vi längs Pomeroon och träffade då en ung skräddare, som tackade ja till ett bibelstudium. Han tyckte om att studera, och vi uppmuntrade honom att lära sig namnen på bibelböckerna. På bara en vecka hade han lärt sig alla namnen utantill, och inte nog med det, han visste också på vilken sida varje bibelbok började! Han, hans fru och sju av deras nio barn har sedan dess kommit med i sanningen, och han och jag tjänar tillsammans som äldste i Charity. Jag hade antagligen aldrig fått sådana här välsignelser, om det inte hade varit för de fina, ivriga missionärer som jag hade som föredömen.

 [Ruta/Bild på sidorna 176–177]

Jag studerade Guds ord per brev

Monica Fitzallen

Född: 1931

Döpt: 1974

Bakgrund: Bodde på en isolerad plats och studerade därför Guds ord per brev i två år och vittnade grundligt för andra indianer. Är nu blind, men lär sig de bibelställen hon skall använda i tjänsten utantill.

Jag bor i indianreservatet Waramuri, som ligger vid floden Moruka i nordvästra Guyana. När jag kom i kontakt med sanningen i början av 1970-talet, låg den närmaste församlingen i Charity, som ligger vid floden Pomeroon. Det tog 12 timmar att ta sig dit med kanot.

Jag träffade Jehovas vittnen när jag handlade i Charity. Frederick McAlman erbjöd mig Vakttornet och Vakna! Jag tog emot dem, tog hem dem och lade dem i en låda, där de låg i två år. Sedan blev jag sjuk och sängliggande en tid, och jag blev mycket deprimerad. Då kom jag ihåg tidskrifterna. Jag läste dem och förstod direkt att det här var sanningen.

Vid den här tiden sökte min man, Eugene, efter ett arbete och bestämde sig för att dra sig ner mot Charity. Min hälsa hade börjat bli bättre, så jag följde med honom. Men det främsta skälet till att jag gjorde  det var att jag ville hitta Jehovas vittnen. Jag behövde inte gå långt för att hitta dem, för en kvinna som var ett Jehovas vittne kom till just det hus vi bodde i. ”Tillhör du Vakttornsfolket?” frågade jag. När hon svarade ja, hörde jag mig för om mannen som jag träffat på marknaden två år tidigare. Hon letade snabbt reda på Frederick McAlman, som råkade gå i tjänsten i närheten tillsammans med några förkunnare.

När de kom tillbaka visade broder McAlman hur ett bibelstudium med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv gick till. Jag gick med på att studera. Eftersom Eugene och jag var tvungna att återvända hem, fick jag studera per brev. Jag studerade två böcker på det sättet – ”Sanningsboken” och ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”. Medan jag studerade ”Sanningsboken” gick jag ur anglikanska kyrkan och blev odöpt förkunnare. Prästen skrev till mig och sade: ”Lyssna inte på Jehovas vittnen. De har ingen djupare förståelse av Bibeln. Jag skall komma och diskutera saken med dig.” Men han kom aldrig.

Som den enda förkunnaren i reservatet berättade jag om min nyvunna tro för andra som bodde där. Jag vittnade också för min man, som glädjande nog blev döpt ett år efter mig. I dag är Eugene en av de 14 förkunnarna här.

På senare år har grön och grå starr gjort mig blind, så nu lär jag mig de bibelställen jag skall använda i tjänsten utantill. Men jag tackar Jehova för att jag fortfarande kan tjäna honom.

 [Ruta/Bilder på sidorna 181–183]

Jehova har gett mig vad mitt ”hjärta begär”

Ruby Smith

Född: 1959

Döpt: 1978

Bakgrund: Som infödd karib spelade hon en nyckelroll i predikandet av de goda nyheterna i Baramita, ett indianreservat i Guyanas inland.

Min första kontakt med Jehovas vittnen skedde 1975. Jag var 16 år då. Mormor fick en traktat av sin styvson och bad mig översätta den åt henne, eftersom hon inte kunde läsa engelska. Jag häpnade över de bibliska löften som togs upp i traktaten och fyllde därför i kupongen och skickade den till avdelningskontoret. När jag fick de publikationer jag hade beställt, studerade jag dem och började tala med andra om de bibliska sanningar som jag hade lärt mig. Jag började med min mormor och min moster. Tyvärr ogillade pappa det jag höll på med.

Snart började min mormor och min moster vittna. Det ledde till att några bybor kom hem till oss för att få lära sig mer om Bibeln. Och ju mer jag läste, desto mer insåg jag att jag behövde göra förändringar i mitt liv för att kunna glädja Jehova. Bland annat behövde jag erkänna för pappa att jag hade stulit en sak från hans verkstad, och så behövde jag bli sams  med en av mina bröder. Efter att ha bett mycket kunde jag göra båda sakerna.

Under tiden ordnade avdelningskontoret så att en pionjär med särskilt uppdrag, Sheik Bakhsh, kunde besöka vårt område. Men broder Bakhsh kunde inte stanna länge, så han och en annan broder, Eustace Smith, som jag senare gifte mig med, studerade med mig per brev.

År 1978 for jag till huvudstaden, Georgetown, för att vara med vid sammankomsten ”Segerrik tro”. Det första jag gjorde när jag kom till staden var att söka upp avdelningskontoret för att berätta att jag ville bli döpt. De ordnade så att Albert Small gick igenom dopfrågorna med mig. Jag var verkligen glad över att kunna återvända till Baramita som en döpt tjänare åt Jehova!

Ivrig som jag var började jag genast predika. Många blev intresserade, och därför frågade jag några av dem om de kunde bygga en enkel möteslokal. Där brukade jag varje söndag tolka det engelska Vakttornet till karib. Men pappa motarbetade min verksamhet och insisterade på att jag skulle stanna hemma på söndagarna. Så i hemlighet spelade jag in artiklarna på kassettband, och en av mina bröder spelade upp dem vid mötena. Då var omkring 100 personer regelbundet med vid mötena.

Kort därefter flyttade vår familj till Georgetown av ekonomiska skäl, och mormor flyttade till  Matthews Ridge. Min moster stannade kvar i Baramita men slutade predika om de goda nyheterna. Så verksamheten där låg nere en tid.

I Georgetown träffade jag så Eustace Smith, och ganska kort därefter gifte vi oss. Trots att Eustace inte kunde tala karib ville både han och jag åka till Baramita för att följa upp intresset där. År 1992 blev vår önskan uppfylld. Så snart vi kommit dit började vi gå i tjänsten och organisera möten. Snart var 300 personer med vid mötena!

Vi organiserade också en kurs i läsning och skrivning som vi höll efter Vakttornsstudiet. Yolande, vårt första barn, hjälpte till under lektionerna. När hon började med det, var hon 11 år och odöpt förkunnare. I dag är hon och vår andra dotter, Melissa, reguljära pionjärer.

År 1993 välsignade Jehova Baramita med en Rikets sal. Han gav oss också ”gåvor i form av människor” som kan tala karib och ha ledningen i församlingen. (Ef. 4:8) Den 1 april 1996 bildades Baramitaförsamlingen. Jag är också glad över att kunna berätta att i församlingen finns min mamma, min mormor och nästan alla mina syskon. Ja, Jehova har verkligen gett mig vad mitt ”hjärta begär”. (Ps. 37:4)

[Bild]

Eustace och jag i dag

 [Tabell på sidorna 148, 149]

GUYANA – VIKTIGA ÅRTAL

1900: Några börjar läsa och gå igenom Zion’s Watch Tower och andra bibliska publikationer.

1910

1912: E. J. Coward håller föredrag för hundratals personer i Georgetown och New Amsterdam.

1913: Ett rum i Somerset House hyrs och används som möteslokal fram till 1958.

1914: Det första avdelningskontoret öppnas i Georgetown.

1917: Efter påtryckningar från prästerna förbjuder myndigheterna vissa publikationer.

1922: Förbudet upphävs. George Young besöker landet.

1940

1941: Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!) förbjuds.

1944: Alla Jehovas vittnens publikationer förbjuds.

1946: Förbudet upphävs i juni. De första Gileadutbildade missionärerna anländer.

 1950-talet: Filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” visas över hela Guyana.

1960: Avdelningskontoret köper en fastighet i Georgetown. Byggnaderna används som både avdelningskontor och missionärshem.

1967: Över 1 000 förkunnare är nu verksamma.

1970

1988: Överlämnande av ett nytt avdelningskontor där det förra legat.

1995: För första gången byggs en Rikets sal enligt snabbyggemetoden.

2000

2003: Det nuvarande avdelningskontoret, som byggts på en ny plats, överlämnas.

2004: 2 163 förkunnare är verksamma i Guyana.

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

2,000

1,000

1910 1940 1970 2000

 [Kartor på sidan 141]

(För formaterad text, se publikationen)

GUYANA

Baramita

Hackney

Charity

Henrietta

Suddie

GEORGETOWN

Mahaicony

Soesdyke

Bartica

Yaruni

New Amsterdam

Mackenzie

Wismar

Skeldon

Berbice

Orealla

Lethem

Essequibo

Demerara

Berbice

Courantyne

VENEZUELA

BRASILIEN

SURINAM

 [Helsidesbild på sidan 134]

[Bild på sidan 137]

Evander J. Coward

[Bild på sidan 138]

Somerset House i Georgetown i Guyana användes som möteslokal mellan 1913 och 1958

[Bild på sidan 139]

George Young

[Bild på sidan 146]

Frederick Phillips, Nathan Knorr och William Tracy 1946

[Bild på sidan 147]

I juni 1946 utfärdades den här skrivelsen, som officiellt upphävde förbudet mot vår litteratur i Guyana

[Bild på sidan 152]

Nathan Knorr, Ruth Miller, Milton Henschel, Alice Tracy (tidigare Miller) och Daisy och John Hemmaway

[Bild på sidan 153]

John Ponting

[Bild på sidan 154]

Geraldine och James Thompson tjänade i Guyana i 26 år

[Bild på sidan 168]

Gruppvittnande med båt

[Bild på sidan 169]

Predikande längs Morukafloden i Kingdom Proclaimer III

[Bild på sidan 175]

Jerry och Delma Murray

[Bild på sidan 178]

Frederick McAlman och Eugene och Monica Fitzallen vittnar för en indian som lagar sin kanot

[Bild på sidan 184]

Kretssammankomst i Baramita 2003

[Bilder på sidan 185]

Många i Baramitaområdet har hörsammat Bibelns sanning

[Bild på sidan 186]

Vittnande från kanot

[Bild på sidan 188]

Sherlock och Juliet Pahalan

 [Bilder på sidan 191]

Guyana – ”ett paradis för pionjärer”

[Bild på sidan 194]

Rikets sal i Orealla i Guyana

[Bild på sidan 197]

Det tidigare avdelningskontoret på Brickdam 50 i Georgetown, fullbordat 1987

[Bild på sidan 199]

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Edsel Hazel, Ricardo Hinds och Adin Sills

[Bild på sidorna 200, 201]

Det nybyggda avdelningskontoret i Guyana