Rapport för hela världen

▪ AFRIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 770 301 093

Antal förkunnare: 983 057

Antal bibelstudier: 1 769 182

Visste du att de goda nyheterna blir predikade i Sahara? Nafissatou, som är 17 år, bor i en gruvstad i norra Niger. När hennes skolkamrater under ett samtal plötsligt började prata om pornografi gick Nafissatou därifrån. En elev följde efter och frågade vad det var för fel. Nafissatou svarade att hon inte tyckte om sådana samtal. Först tyckte flickan att hon var löjlig och menade att det inte kunde vara så farligt att bara titta på pornografi. Nafissatou svarade att det kunde vara det och att det är en allvarlig fråga, eftersom Skaparen inte godkänner sådant. Sedan tog hon upp boken Ungdomar frågar – svar som  fungerar ur sin väska och visade flickan det avsnitt som tar upp farorna med pornografi. Sedan tog hon fram Bibeln och läste 2 Korinthierna 7:1 för henne. Flickan erkände då att starka och besynnerliga känslor uppstod inom henne när hon tittade på omoraliska filmer. Hon bad att få ett eget exemplar av boken Ungdomar frågar. Nafissatou gav henne ett exemplar och berättade senare: ”Nästa gång jag såg henne var hon ensam, så jag frågade henne var hennes vänner var. Hon svarade: ’Den här boken är min vän.’ Jag satte i gång ett bibelstudium med henne, och hon var med vid Åminnelsen.”

För mer än 15 år sedan studerade en missionärssyster Bibeln med en kvinna i Tanzania. Studiet pågick under flera år. Kvinnan tvekade att ta ståndpunkt för sanningen, eftersom hon fick motstånd från sin familj, och till slut upphörde studiet. Men hennes två unga döttrar hade lyssnat när mamman studerade. När den äldre dottern flyttade hemifrån vid 18 års ålder gick hon omedelbart till Rikets sal och bad om ett studium. Hon gjorde snabba framsteg och blev döpt. Hennes yngre syster bad också om ett bibelstudium och blev även hon döpt. Mamman blev uppmuntrad av sina döttrars fasta ståndpunkt för sanningen och bestämde sig för att återuppta studiet. Den här gången övervann hon den människofruktan som tidigare hade hållit henne tillbaka, och hon blev döpt vid en kretssammankomst i maj 2004.

När en församling lyder uppmaningen ”att se till föräldralösa och änkor i deras betryck”, kan man vara säker på att Jehova välsignar det. (Jak. 1:27) Det visade sig stämma i en församling i Lesotho. En av de döpta medlemmarna i församlingen, Mapolo, var ensamstående mamma med fyra unga söner. Mapolo visste att hon hade en dödlig sjukdom och förberedde sina barn så att de skulle kunna klara sig. Hon studerade Bibeln med dem, tog med dem till mötena och lärde  dem att tillverka kvastar som de sedan sålde utmed vägen. När Mapolo dog 1998 blev de föräldralösa sönerna omhändertagna av sin mormor. Missionärssystern som hjälpte Mapolo att bli ett döpt vittne vände sig till en socialvårdsbyrå för sönernas räkning och lyckades få deras terminsavgifter till skolan betalda. Andra vittnen skaffade kläder till barnen. Sedan dog deras mormor. En broder i församlingen studerade Bibeln med dem och betalade deras hyra. Alla fyra pojkarna är regelbundet med vid mötena. Två av dem är odöpta förkunnare, och Rantso, som är 20 år och äldst av syskonen, blev döpt vid en kretssammankomst i mars 2004. Han ledde ett bibelstudium med sin kusin, Retselisitsoe, som blev döpt samma dag som han. Rantso är mycket tacksam för den kärleksfulla omsorg som bröderna och systrarna har visat honom och hans syskon under många år.

En missionär i Kamerun rapporterar: ”Varje vecka, medan jag studerade Bibeln med en ung man, hörde jag att någon i huset sjöng religiösa sånger. Jag frågade mannen som jag studerade med vem den okände sångaren var. Det var hans bror, som heter Stephen och är blind. Jag satte i gång ett bibelstudium med Stephen genom att använda kassettbandet till broschyren Vad kräver Gud av oss? Vårt mål var att lära oss en bibelvers utantill ur varje lektion. Stephen har ett utomordentligt bra minne och lärde sig många bibelställen. Han går också på möten och är ofta med och svarar. Han höll nyligen sitt första tal i teokratiska skolan. Han skulle läsa ett stycke ur Bibeln, och eftersom han inte kan punktskrift fick han lära sig avsnittet utantill. Jag ser fram emot att snart få ta Stephen i handen och göra honom sällskap i förkunnartjänsten. En av Stephens favoritverser i Bibeln är Jesaja 35:5, där det sägs: ’Då skall de blindas ögon öppnas.’ Stephen gläder sig över att hans andliga ögon redan har öppnats, och han sjunger  nu lovsånger till Jehova och tackar honom för att hans fysiska ögon också kommer att återställas i framtiden.”

I det krigshärjade Liberia tog en kvinna som heter Nancy kontakt med ett vittne och bad om ett bibelstudium. Pastorn i hennes kyrka hade sagt till henne att Gud skulle se till att Jehovas vittnen hamnade i helvetet, eftersom de är falska kristna. Men hon bodde nära några vittnen och lade märke till att äldste från den lokala församlingen alltid brukade komma så fort det var ett uppehåll i skjutandet för att se hur deras bröder och systrar hade det. Hon lade också märke till att Jehovas vittnen alltid passade på att predika för andra när det var lugnare. Nancy och många andra i staden blev imponerade av att det första fordonet som passerade stridslinjerna kom från avdelningskontoret. Det hade med sig förnödenheter som man var i väldigt stort behov av och som hade skänkts av vittnen i Frankrike och Belgien. ”Jag tror att det är ni som har sanningen”, sade hon. Hon gör fina framsteg i studiet.

En ung man kom till en by i Uganda för att göra lite murningsarbete på det hus där bröderna hade sina möten. En av pionjärerna passade på att vittna för muraren, som tyckte om det han fick höra. Men kort därefter var han tvungen att återvända till sin by som låg högre upp bland bergen. Eftersom det inte fanns några vittnen där mannen bodde, förklarade pionjären var närmaste Rikets sal låg. Den unge mannen cyklade ungefär tre mil på smala grusvägar nerför berget för att leta efter bröderna. Eftersom han inte träffade någon vid Rikets sal, skrev han ett meddelande där han bad om ett bibelstudium och stoppade det under dörren. En pionjär som senare tog sig till hans by för att leta efter honom blev förvånad när han upptäckte att ungefär 200 personer väntade på att få höra Bibelns budskap! Många av dem var uppriktigt intresserade av att studera Bibeln. Det hålls nu möten på denna avlägsna plats.

 Tidigt en eftermiddag såg de ungefär 600 invånarna i en liten by i sydöstra Nigeria ett klart ljussken på himlen som reflekterades i floden. Ljuset såg ut att komma åt deras håll, så byborna sprang i väg för att sätta sig i säkerhet. Många trodde att det var den tillintetgörelse som Jehovas vittnen hade predikat om, så de sprang till Rikets sal och sade: ”Den här byggnaden kommer inte att förstöras i Harmageddon.” Vid tiotiden på kvällen förstod byborna till slut att en stor skogsbrand var orsaken till ljusskenet. När bröderna frågade byborna varför de inte sprang till kyrkor i närheten svarade en man: ”De andra kyrkorna är nonsens. Ert Harmageddon kommer att ödelägga dem men inte Rikets sal.”

En syster som är reguljär pionjär i ett flyktingläger i Guinea berättar: ”När jag gick i tjänsten från hus till hus träffade jag en åttaårig flicka, som var handikappad. Hon berättade för mig att hennes föräldrar vanligtvis lämnar henne hemma hela dagarna och låser dörren. Jag berättade för henne att jag ville att vi skulle vara vänner. Jag frågade henne sedan vad hon skulle vilja att Gud gjorde för henne. Hon sade att hon ville att Gud skulle göra så att hon kunde gå. Jag slog upp Jesaja 35:5, 6 och visade henne att Jehova skall göra dem som inte kan gå friska. Jag tog sedan fram broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! och slog upp sidan med bilden som visar hur Jesus botar de sjuka. Jag berättade för henne att hon också skulle få del av de här välsignelserna om hon studerade Bibeln och gjorde det som Jehova vill att hon skall göra. Hon tackade ja till ett bibelstudium. Vi har läst ut hela broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! och nästan hela broschyren Du kan vara Guds vän! När vi hade studerat i tre veckor sade hon att hon ville vara med vid mötena. Eftersom hon inte kan gå dit själv, går jag hem till henne och bär henne på ryggen till mötena. Hon tycker så mycket om mötena att hon blir upprörd och till och med gråter om jag inte kommer och hämtar henne.”

 ▪ NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 868 871 739

Antal förkunnare: 3 165 925

Antal bibelstudier: 3 089 453

Marie från Guadeloupe berättar: ”På stranden vid det hotell där jag arbetar berättade ett par hotellgäster att några kläder och skor hade legat på en klippa i två dagar. Jag plockade upp sakerna för att om möjligt kunna hitta något som visade vem ägaren var. Då hittade jag en portmonnä som innehöll 1 067 euro [cirka 10 000 kronor]! Flera av dem som stod bredvid sade till mig att jag skulle behålla en del av pengarna och dela med mig av resten till dem. Jag sade direkt att jag var ett Jehovas vittne och att mitt samvete fick mig  att vara ärlig. Jag tog därför med mig allt till hotellets reception. De anställda där var också förvånade över att jag inte behöll pengarna. Jag förklarade återigen hur jag såg på saken. När jag gick tillbaka till stranden var det några som gärna ville veta mer om vad vi tror. Jag vittnade för dem med hjälp av Bibeln. En kvinna sade: ’Jag kommer bara att anställa Jehovas vittnen.’” Man fick senare tag på ägaren till sakerna, och polisen berömde systern för hennes ärlighet.

Antonio är betelit i Mexico, och han tar vara på varje tillfälle att tala med andra om sanningen. När han åkte buss till ett församlingsmöte nyligen, lämnade han en traktat till en man och en kvinna som var välklädda. Ett trevligt samtal blev följden. ”Jag sade hej då till dem när jag skulle stiga av bussen”, berättar Antonio, ”men till min förvåning ville de stiga av samtidigt med mig för att fortsätta samtalet, även om de inte skulle av där. Vi fortsatte att samtala på gatan, och sedan sade jag hej då en andra gång. De frågade då vart jag skulle. ’Till ett möte i min församling’, sade jag. De tittade på varandra och frågade: ’Får vi följa med?’ Jag sade att de väldigt gärna fick göra det.” Både kvinnan, som är advokat, och hennes brorson, som är universitetsstuderande, hade lyssnat till sanningens budskap några år tidigare men hade inte gått vidare med det, eftersom familjen hade gjort motstånd. På vägen till mötet sade de till Antonio att de hoppades träffa den kvinna som först hade talat med dem om Bibeln. Vilken trevlig överraskning de fick när de träffade henne på mötet! De var mycket glada över att ha varit med på mötet och ville gärna studera Bibeln. ”Det var Jehova som ledde oss hit, och vi skall fortsätta med att komma”, sade kvinnan. Man ordnade med ett studium, och det hålls två gånger i veckan.

 I Haiti följde Jacqueline, som är hustru till en kretstillsyningsman, med en pionjärsyster i tjänsten. De fick då syn på en ung kvinna som satt ensam vid vägkanten och grät. Systrarna gick fram till henne och frågade varför hon var så ledsen. Kvinnan ville först inte svara, men eftersom systrarna på ett vänligt sätt inte gav sig, sade hon: ”Jag har gjort det jag ville göra.” Jacqueline förstod direkt att kvinnan hade tagit gift, och kvinnan bekräftade det med en nick när Jacqueline frågade om det var så. Systrarna förde henne snabbt till sjukhus. Veckan därpå gick pionjärsystern tillbaka för att besöka och uppmuntra henne. Ett bibelstudium sattes i gång.

Lourdes i Paraguay blev bestört när hon i en snabbköpskassa fick reda på att hon försökt betala med en förfalskad sedel. Kassörskan kallade genast på säkerhetsvakten. Lourdes och hennes femåriga dotter, Ingrid, fördes till ett litet rum där de fick vänta på polisen. Butikschefen och säkerhetsvakten krävde att systern skulle tala om var hon hade fått tag på den förfalskade sedeln. Lourdes kunde inte komma ihåg var hon hade fått den och sade att hon inte visste att den var falsk. Ingrid blev upprörd och tittade på chefen och säkerhetsvakten och sade: ”Ni behandlar oss som tjuvar. Min mamma är ingen tjuv. Vi är Jehovas vittnen, och vi ljuger inte.” Chefen frågade Lourdes om hon var ett vittne, och hon svarade ja. Ett telefonsamtal till Jehovas vittnens avdelningskontor övertygade till slut männen om att Lourdes verkligen var ett vittne. De bad Lourdes och Ingrid om ursäkt för obehaget och lät dem gå. Lilla Ingrid sade senare att det tråkigaste med det som hände var att de inte kunde köpa påsen med popcorn som hon så gärna ville ha.

En broder i Costa Rica var ute i tjänsten och bestämde sig för att vittna för sin katolske granne. Brodern var rädd, eftersom mannen inte gillade Jehovas vittnen. Han hade till  och med varit oförskämd mot dem. Till broderns stora förvåning bjöd mannen in honom och förklarade varför han hade ändrat inställning. En vän till mannen hade bett honom följa med till en evangelisk kyrka i ett samhälle längre bort. När de hade kommit dit inbjöds mannen att avge ett personligt ”vittnesbörd” om sin tro inför de andra. Han sade bara att han var katolik. Församlingsmedlemmarna tyckte inte om det och sade till honom att han skulle gå ut från kyrkan, och de sade till hans vän att han riskerade att bli fördömd, eftersom han umgicks med en katolik. Mannen gick ut från kyrkan, men eftersom han befann sig långt hemifrån på ett obekant ställe, visste han inte var han skulle övernatta. Han ringde på ett hus och förklarade vad som hade hänt, och han blev inbjuden. Där fick han mat och blev erbjuden att sova över. De som bodde där vittnade också för den här mannen, för de var Jehovas vittnen. Vilket intryck det gjorde när han insåg att vittnena verkligen älskar sin nästa! Han studerar nu Bibeln tillsammans med vittnena.

En syster på Trinidad skrev: ”När jag gick i gatutjänst kom en kvinna fram och bad att få de senaste lösnumren. Jag lämnade flera stycken och erbjöd henne sedan ett bibelstudium. Kvinnan sade att hon hade studerat tidigare och att hon nyligen hade flyttat till det här området. Jag frågade efter hennes namn och adress, men hon sade bara att om vi verkligen tjänar den sanne Guden skulle han visa mig var hon bodde. När jag gick i tjänsten från dörr till dörr dagen därpå och knackade på en dörr, öppnade samma kvinna. När hon såg mig och den jag samarbetade med skrattade hon förvånat och sade: ’Hur kunde ni hitta mig så snabbt?’ Jag frågade om hon kom ihåg vad hon hade sagt dagen innan. Hon bjöd in oss, och ett studium sattes i gång. Kvinnan är nu odöpt förkunnare.”

 ▪ ASIEN OCH MELLANÖSTERN

Antal länder: 47

Folkmängd: 3 971 703 969

Antal förkunnare: 574 927

Antal bibelstudier: 444 717

Ghanshyam är reguljär pionjär i Nepal. Han försörjer sig som taxichaufför. I sitt arbete träffar han människor med olika bakgrund, och han har märkt att de flesta är stressade, till och med på natten, och inte har så mycket tid att samtala. Men han anstränger sig ändå för att inleda samtal. När det är möjligt ger han sina kunder ett av våra vikblad och adressen till närmaste Rikets sal. Många passagerare har uppskattat det här. Ghanshyam studerar nu Bibeln med fem av dem.

Mannen till en syster på Taiwan brukade ofta använda sin starka röst till att skälla på sin fru, särskilt när hon skulle till  Rikets sal. En dag drabbades han av stroke. Han blev förlamad och inlagd på sjukhus. Under rehabiliteringen tog systern tålmodigt hand om honom och försökte taktfullt hjälpa honom att förstå sanningen i Bibeln. Hon sade: ”Om du vill kan jag hjälpa dig att öva upp minnet. Jag berättar något, och så kan du försöka komma ihåg det.” Han gick med på det, eftersom han visste att han behövde träna upp minnet. Systern använde sig av olika broschyrer för att lära honom några grundläggande sanningar, till exempel Guds namn, Guds egenskaper och Bibelns tema. Dessutom kom flera bröder på besök och var vänliga mot honom. Det här gjorde så stort intryck att han gick med på att studera Bibeln när han kom hem från sjukhuset. Han har börjat komma till mötena i rullstol, och numera använder han sin starka röst till att svara på mötena.

Rohana, en pionjär med särskilt uppdrag som vittnar på landsbygden på Sri Lanka, mötte motstånd från en man som kör cykeltaxi – en trehjulig cykel som kan ta två passagerare. När han såg Rohana i predikotjänsten brukade han svära och skrika åt honom. En gång hotade han Rohana och sade att han kunde bli nerstucken om han inte slutade predika i området. Men Rohana bemötte honom vänligt. Mannen råkade senare ut för en olycka och blev inlagd på sjukhus med svåra skador. Rohana besökte honom på sjukhuset och tog med sig en present. När mannen såg vem som hade kommit för att besöka honom började han gråta och bad Rohana om förlåtelse för att han hade varit så dum mot honom. Mannen sade: ”Med tanke på hur jag har behandlat dig borde du ha slagit till mig i stället för att komma ända hit och trösta mig.” Nu är han utskriven från sjukhuset och fortsätter med sin taxiverksamhet. Han läser också våra tidskrifter regelbundet.

Många kommer till Hongkong från utlandet för att arbeta som hembiträden. En kvinna som hade börjat studera  broschyren Vad kräver Gud av oss? i Filippinerna ville fortsätta studera. Men hon visste inte hur hon skulle hitta Jehovas vittnen, så hon bad till Gud om hjälp att hitta dem. På sin lediga dag åkte hon tvärs över hamnen till affärskvarteren och en stor park där många från Filippinerna brukar samlas under veckosluten. Hon letade men kunde inte se någon som såg ut att vara ett Jehovas vittne, trots att de brukar vittna regelbundet i parken under veckosluten. Men hon fick i alla fall syn på broschyren Vad kräver Gud av oss? i en soptunna. Kvinnan plockade upp broschyren och såg att ett telefonnummer var skrivet på den. Numret gick till den syster som hade lämnat broschyren. Kvinnan blev väldigt förvånad och glad när hon fick veta att systern arbetade i samma bostadsområde som hon. Hon började studera igen och går nu på mötena.

En kretstillsyningsman och en annan äldste i Sydkorea gjorde ett herdebesök i precis rätt tid. De besökte en syster som hade varit overksam i tio år. Hennes man, som var ateist, hade efter en operation bestämt sig för att börja gå i kyrkan. När bröderna gjorde besöket träffade de mannen, som efter ett trevligt samtal tog emot broschyren Vad kräver Gud av oss? Äldstebrodern uppmuntrade systern samtidigt som han studerade med mannen. Mannen tackade ja till att följa med till områdessammankomsten. Han slutade sedan gå i kyrkan och började regelbundet vara med vid mötena. Systern gjorde också framsteg och bad att deras fyra barn, som bodde i en annan stad, skulle få besök. Allt det här ledde till att systerns man, hennes äldsta dotter och svärson samt hennes yngsta dotter blev döpta. Senare blev även systerns äldste son och hans fru döpta. Sammanlagt blev sex personer Jehovas vittnen.

Yuki, som bor i Japan och går på gymnasiet, tyckte att det var svårt att berätta för sina klasskamrater att hon var ett  Jehovas vittne. Hon insåg att hon borde säga något om sanningen, men eftersom klasskamraterna aldrig talade om religion, kände hon att hon måste ta initiativet. Hon bestämde sig för att låta klasskamraterna se att hon bad en bön vid lunchen. Hela förmiddagen bad hon innerligt om mod. I stället för att tacka snabbt för maten så att ingen skulle märka det böjde hon huvudet och bad en lite längre stund. När hon var klar frågade en klasskamrat om hon inte mådde bra. Men Yuki vågade inte säga något om sanningen. Hon fick dåligt samvete och bad sedan Jehova om förlåtelse och att han skulle ge henne mod. När Yuki bad nästa dag frågade hennes klasskamrat återigen hur hon mådde, och då tänkte Yuki: Nu eller aldrig! Hon berättade att hon var ett Jehovas vittne. Först blev klasskamraten förvånad, men sedan överöste hon Yuki med frågor, som varför hon ber, vad Guds namn är, vem Jesus var och så vidare. Yuki var överlycklig.

Glenn i Kupang i Indonesien var känd som alkohol- och drogmissbrukare. Somliga brukade leja honom för att hota och misshandla andra. Han bodde hemma hos sina föräldrar när två Jehovas vittnen kom på besök och samtalade med dem om Bibeln. Glenn tackade snart ja till ett bibelstudium och ansträngde sig mycket för att sluta med sitt destruktiva beteende. En dag gav en affärsinnehavare honom en stor summa pengar för att klå upp en viss person. Glenn tänkte över erbjudandet men bestämde sig för att inte tacka ja till sådana jobb längre. Han lämnade tillbaka pengarna och tackade nej till jobbet. När Glenn senare gick till en annan affär var ägaren där rädd att han hade kommit dit för att klå upp honom. Glenn övertygade ägaren om att han nu studerar Bibeln och lever ett lugnare liv. Affärsägaren tackade ja till ett bibelstudium och gav honom arbete i affären. Glenn blev döpt vid förra årets områdessammankomst, där affärsägaren också var med.

 ▪ EUROPA

Antal länder: 46

Folkmängd: 728 373 014

Antal förkunnare: 1 490 345

Antal bibelstudier: 733 728

När Jacoba, en 88-årig syster i Nederländerna, hade dött fick hennes släktingar ett officiellt brev från polisstationen. Hon hade troget kommit med tidskrifterna till dem under många år. I brevet stod bland annat: ”Hon betydde mycket för oss. Hon besökte vår polisstation regelbundet, och vi tyckte om att dricka te med henne. Vi beundrade henne för att hon var så tapper – att hon vid så hög ålder fortfarande var ute med sin cykel i ur och skur och besökte andra för att berätta om sin tro. Vi kommer verkligen att sakna henne.”

 Följande erfarenhet kommer från Schweiz. En familj som var Jehovas vittnen skulle åka på semester och gav lägenhetsnycklarna till sonen i en annan familj, som också var Jehovas vittnen, och bad honom att mata deras akvariefiskar medan de var borta. När pojken kom till lägenheten hade han problem med att låsa upp dörren. Kvinnan i lägenheten mitt emot hörde några ljud och kikade ut genom dörren. När hon såg att pojken försökte ta sig in, trodde hon att han var en inbrottstjuv och ringde polisen. När pojken hade gjort det han skulle och kom ut möttes han av två beväpnade poliser! ”Vad håller du på med?” frågade de. ”Jag matade bara fiskarna, som familjen bett mig göra”, svarade han. Poliserna trodde inte på honom. Han sade då: ”Jag är ett Jehovas vittne, och familjen som bor här är också det. De gav mig nycklarna och bad mig att mata fiskarna medan de var borta.” Poliserna var inte övertygade utan ville ta med honom till polisstationen. ”Vänta ett tag”, sade pojken. ”De skrev upp sitt mobiltelefonnummer på den här lappen. Ni kan ringa dem direkt och kontrollera om det stämmer.” Poliserna ringde numret och fick pojkens berättelse bekräftad. De bad då om ursäkt och gick. När familjen kom tillbaka från semestern tog de kontakt med kvinnan som bodde i lägenheten mitt emot och som var nyinflyttad. De tackade henne för att hon hade engagerat sig. Sedan sade de att pojken var ett Jehovas vittne, precis som de, och att han var fullständigt pålitlig. Eftersom kvinnan inte visste så mycket om Jehovas vittnen kom ett samtal i gång, och det ledde till att hon tackade ja till ett bibelstudium.

När en syster i Italien vittnade från hus till hus fick hon tillfälle att tala med en ung kvinna som var både mamma och mitt uppe i karriären. Systern försökte träffa henne  flera gånger utan att lyckas, så hon bestämde sig för att ringa henne. Kvinnan förklarade per telefon att hon verkligen inte hade tid att samtala om Bibeln. Systern sade: ”På 10–15 minuter hinner man lära sig något nytt, även per telefon.” Kvinnan svarade: ”Om vi tar det per telefon, går det bra!” Systern lämnade nyligen ”Kunskapsboken” till henne och satte i gång ett studium per telefon. Studiet hålls oftast på lördag förmiddag, men de 10–15 minuterna har nu utökats till 30 minuter.

Angela är en av många förkunnare i Storbritannien som antagit utmaningen att vittna för de många invandrare som bor där. När hon besökte en butik som sålde kinesisk mat för avhämtning blev hon utkörd av en av de anställda. Men när Angela hade gått ut kom en kinesisk kvinna utspringande ur butiken och ropade Guds namn på kinesiska. Efter det här första samtalet lämnade Angela regelbundet tidskrifterna till henne. Även om kvinnan tyckte om det hon läste, sade hon att hon tyckte det var svårt att tro att Gud hade skapat universum. Hon trodde att allt kommit till av en slump.

Kvinnans arbetsuppgift var att göra vårrullar. Angela frågade henne hur många ingredienser hon behövde för att göra en vårrulle. ”Fem”, sade hon. Angela föreslog att hon nästa  gång hon gjorde vårrullar skulle kasta upp de fem ingredienserna i luften och se hur många vårrullar det blev. När Angela kom till butiken veckan därpå träffade hon kvinnan, som gav henne en nygjord vårrulle och sade att hon nu trodde att Gud hade skapat universum. Ett regelbundet bibelstudium kom i gång, och kvinnan gör fina framsteg.

I Tyskland brukar miljöaktivister ofta protestera när radioaktivt avfall transporteras bort från kärnkraftverken med tåg. Vid sådana transporter är järnvägen därför hårt bevakad av polisen, som måste se till att inga hinder finns på spåret när tåget kommer. I november 2003 gjordes en sådan polisinsats i närheten av den plats där Gudrun tjänade som pionjär. Hon berättade: ”Jag föreställde mig hur poliserna satt och väntade i timtal, så jag bestämde mig för att erbjuda dem något att läsa.” Gudrun konstaterade att poliserna var ganska vänligt inställda. Hon hade inga problem att få tillåtelse att prata med poliserna när hon kom bärande på en korg full med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! En grupp poliser från Bayern fotograferade henne när hon erbjöd Vakna! vid deras fordon. Hon reste mer än tolv mil på två dagar och talade med mer än 100 poliser längs vägen. Hon lämnade 184 lösnummer. ”Den här erfarenheten kommer jag aldrig att glömma!” sade hon entusiastiskt.

En dag, när Ana María i Spanien stod och väntade på bussen efter jobbet, läste hon några av anslagen som var uppsatta. Hon lade genast märke till ett av dem, där det stod: ”Jag behöver snabbt få kontakt med Jehovas vittnen så att jag kan fortsätta att studera Bibeln.” Ana María ringde omedelbart numret, som gick till en kvinna som hette Felicitas, och de bestämde att de skulle träffas. Hon hade  nyligen kommit från Ecuador, där hon hade studerat Bibeln i två år. Bibelstudiet återupptogs, och Felicitas och hennes son har gått på alla möten sedan dess. De är glada att de kunde fortsätta att gå framåt i sanningen utan att det blev något längre uppehåll.

En kvinna i Bulgarien var med när hennes barnbarn studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hon blev fascinerad när hon fick veta att Guds namn är Jehova. Eftersom Guds namn inte fanns med i hennes bibel, bestämde hon sig för att gå till en bokhandel och köpa en bibel där det fanns med. Butiksägaren frågade vad hon letade efter. När hon berättade det började han skrika åt henne: ”Du tillhör den där sekten!” Precis då kom en präst in i affären. När han fick frågan vad Guds namn är svarade han: ”Jehova, naturligtvis, så sluta skrika åt henne.” Butiksägaren tappade hakan. Kvinnan och tre andra i hennes familj gör fina andliga framsteg.

Ett par i Ryssland fick uppleva en tragedi när deras älskade son dog. Dagen före begravningen ringde mamman till sonens alla vänner med hjälp av de telefonnummer som hon hittade i hans anteckningsbok. I boken fanns ett telefonnummer till en familj som var Jehovas vittnen, och mamman inbjöd dem till begravningen. Familjen kände inte sonens föräldrar men bestämde sig ändå för att ta vara på möjligheten att trösta dem. Brodern talade med pappan om uppståndelsen och gav honom broschyren När någon du älskar dör. Brodern besökte honom två dagar senare. Pappan sade då: ”Broschyren gjorde ett djupt intryck på oss. Vi har bestämt oss för att ta oss tid att studera Bibeln.” Hustrun har nu skrivit in sig i teokratiska skolan och förbereder sig för att bli odöpt förkunnare.

 ▪OCEANIEN

Antal länder: 30

Folkmängd: 34 820 382

Antal förkunnare: 94 087

Antal bibelstudier: 48 307

Olena på Hawaii var bara 12 år när hon blev döpt i december 2003. Till skillnad från ungdomar som mest intresserar sig för nöjen har Olena satt upp tydliga andliga mål. Hon berättar: ”Jag tyckte om att vara hjälppionjär i mars och maj och att samarbeta med pionjärerna och de äldre. På söndagseftermiddagarna fick jag följa med en syster som varit missionär, när hon besökte kinesisktalande och ledde studier. Jag tyckte att språket var intressant. Jag har som mål att bli reguljär pionjär och tillhöra en ’utländsk’  församling. För att nå det målet går jag i tjänsten på onsdagarna efter skolan och på lördagar och söndagar. Jag tänker också vara hjälppionjär så ofta jag kan.” Vad mer kommer att hjälpa Olena att nå sina mål? Hon säger: ”Jag måste visa att det är viktigt för mig att glädja Jehova genom det jag gör, och då skyddar jag mitt hjärta. Om jag umgås med dem som också tycker om Jehova, kommer det att hjälpa mig att stanna kvar i sanningen. Ju mer man tjänar Jehova, desto mindre tid har man över till att umgås med sådana som har en världslig inställning. Det här gör att jag inte börjar tänka att materiella saker och dålig underhållning kan göra mig lycklig.”

På Salomonöarna är det vanligt att föräldrar låter sina släktingar ta hand om ett eller flera av deras barn. När ett par fick veta vad Jehova förväntar av föräldrar ordnade de så att deras dotter Deborah, som då var tonåring, skulle flytta hem igen. Hur skulle hon reagera när hon plötsligt tillhörde en familj som var Jehovas vittnen, med deras fulltecknade schema med möten, tjänst och familjestudium? Deborah tänker tillbaka på hur det var: ”Redan på det första mötet kände jag att de som var där var glada att jag kom. Jag hade väntat mig att se präster som hade på sig särskilda kläder, men det var det ingen som hade. Det verkade som om alla tog del i mötena, även barnen.” Det tog inte lång tid förrän Deborah också gjorde det. Något annat som också gjort intryck på henne är pappans sätt att undervisa henne och hennes syskon. Hon säger: ”Pappa hjälper oss att noga tänka på de exempel som finns i Bibeln. När jag har problem, så hjälper det verkligen att göra det.” Deborah, som nu är odöpt förkunnare, säger att hon är glad att sanningen i Guds ord fick hennes föräldrar att ta tillbaka henne till familjen och in på vägen som leder till liv.

 Delar av Papua Nya Guinea är täckta av berg, och till många byar finns det inga vägar. En del byar är helt isolerade från den moderna civilisationen. Men de goda nyheterna kan nå fram även till de områdena. En man som hette Leanna kom till ett församlingsmöte i huvudstaden, Port Moresby. Bröderna blev förvånade när de fick veta att han var hövding i en isolerad by högt uppe bland bergen, där man inte har tillgång till några som helst moderna bekvämligheter. Det tog fem dagar för Leanna att ta sig genom bushen till landsvägen. Därifrån reste han till huvudstaden med lastbil. Han berättade att han hade varit i staden för ungefär fyra år sedan och att han då träffade en broder på gatan som gav honom ett nummer av Vakttornet. Leanna tog med sig tidskriften till sin by, och när han hade läst den började han lära ut det som stod i den till byborna. Han gjorde det varje söndag under många år, och han förvarade tidskriften i en plastficka för att skydda den. Byborna övertalade honom till slut att söka upp dem som ger ut tidskriften. Han reste då tillbaka till staden och fick kontakt med bröderna, som ordnade med ett bibelstudium. Leanna stannade i ungefär två veckor hos en familj som var Jehovas vittnen och studerade hela broschyren Vad kräver Gud av oss? När man berättade för honom att det fanns en församling i en stad som inte låg så långt från hans by, blev han väldigt entusiastisk och sade: ”Vad smidigt! Dit kan man ju gå på bara två dagar!” Han reste den långa vägen tillbaka till sin by med väskan full av litteratur och en bättre förståelse av sanningarna i Guds ord. Vittnen kommer snart att besöka den här byn, så att invånarna kan få mer undervisning.

En syster som arbetar på Jehovas vittnens översättningskontor i önationen Kiribati berättade den här  erfarenheten: ”En dag tog jag med mig ett nummer av Vakttornet som handlade om helvetet och bestämde mig för att erbjuda det, trots att det var ett äldre nummer. Min samarbetspartner och jag träffade en man. Vi presenterade oss, förklarade kort vad Bibeln lär om helvetet och erbjöd honom tidskriften. Han böjde ner huvudet och var tyst en lång stund, så jag frågade om han inte mådde bra. När han lyfte på huvudet såg jag att han grät. Han berättade att det här ämnet berörde honom mycket. Hans son hade dött för bara några veckor sedan, så han och hans fru sörjde fortfarande. De hade båda intensivt bett till Gud om tröst, för de trodde att deras son var i ett brinnande helvete. När han fick veta vad Bibeln säger om de döda blev han förvånad och mycket lättad. När vi gjorde återbesök sattes ett bibelstudium i gång. Mannen säger ofta att han hade bett till Gud att han skulle visa honom sanningen och att han har velat hitta ett samfund som verkligen lär ut vad som står i Bibeln. Han har börjat gå på mötena och är väl förberedd så att han kan svara från hjärtat under Vakttornsstudiet.”

I december 2003 var mer än 60 000 med vid den största sammankomsten Jehovas vittnen någonsin haft i Australien. När sexåriga Alyscea kom hem från sammankomsten i Sydney, var hon ivrig att visa den nya boken, Vi lär av den store läraren, för sina klasskamrater. När Alysceas mamma kom på eftermiddagen för att hämta henne blev hon förvånad när hon fick se orden ”Ge ära åt Gud” skrivna på svarta tavlan med stora bokstäver. Under förmiddagen hade Alyscea berättat om sammankomsten för tre lärare och 24 klasskamrater. Alla var imponerade av den nya boken och Alysceas entusiastiska genomgång av det hon hade fått höra på sammankomsten. Orden ”Ge ära åt Gud” hade stått kvar på svarta tavlan hela dagen.

[Bild på sidan 43]

Nafissatou, Niger

[Bild på sidan 43]

Rantso (den andre från höger) med sin kusin och sina bröder, Lesotho

[Bild på sidan 48]

Marie, Guadeloupe

[Bild på sidan 48]

Antonio, Mexico

[Bild på sidan 52]

Ghanshyam, Nepal

[Bild på sidan 56]

Jacoba, Nederländerna

[Bild på sidan 58]

Angela, Storbritannien

[Bild på sidan 61]

Olena, Hawaii