Rapport för hela världen

▪ ASIEN OCH MELLANÖSTERN

Antal länder: 47

Folkmängd: 3 896 182 946

Antal förkunnare: 582 360

Antal bibelstudier: 453 069

Kirgizistan: Svetlana, en hjälppionjär, hade ett hem på sitt distrikt där det aldrig var någon hemma. En dag var hon där i närheten, men hon tänkte att det säkert inte var någon idé att knacka på, eftersom det nog inte skulle vara någon hemma. Men hon bestämde sig ändå för att försöka en gång till och blev positivt överraskad när hon träffade en ung kvinna. Kvinnan blev glad över hennes besök och berättade att hon tidigare hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen men att hon hade förlorat kontakten med dem. Svetlana frågade om hon ville ha tidskrifterna regelbundet, och då svarade  hon att hon inte bara behövde tidskrifterna, utan också ett regelbundet bibelstudium! De började omedelbart studera tillsammans, och nu är den här intresserade kvinnan med vid mötena.

Japan: Två systrar bearbetade ett kontors- och affärsdistrikt. De kom då till ett kontor där det arbetar en advokat som är känd för att hjälpa dem som har det sämre ställt i samhället. En kvinna som arbetade där sade genast att hon var upptagen men tog emot tidskrifterna. Nästa gång systrarna lyckades träffa henne var hon ensam på kontoret. Innan de ens hade hunnit hälsa på henne, sade hon irriterat: ”Varför blir oskyldiga barn mördade? Varför är världen som den är? Jag vill veta varför! Om ni vet, så säg det!” Under den följande timmen redogjorde de för stridsfrågan om den universella suveräniteten, och kvinnans inställning förändrades undan för undan. Hon tackade systrarna för att de med hjälp av Bibeln hade besvarat de frågor som hon inte trodde att någon kunde ge svar på. När systrarna skulle ge sig i väg, gav kvinnan dem sin hemadress och sitt telefonnummer och sade: ”Det här brukar jag bara lämna ut till dem som jag verkligen känner, men med er är det annorlunda. Det vi har talat om är verkligen viktigt, så jag vill träffa er igen.” Ett bibelstudium sattes i gång.

Nepal: En kvinna gick under många år i kyrkan, men hon blev upprörd över det kiv och den girighet hon såg bland kyrkomedlemmarna. Hennes man hade blivit präst men blev avskedad när det uppstod en konflikt om bidrag. Han började dricka mycket och slutade försörja familjen. Kvinnan sökte desperat efter sanningen och bad varje dag. För att försörja familjen började hon arbeta vid en återvinningsstation för papper. När hon en dag sorterade böcker, tidskrifter och tidningar, hittade hon boken Förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden. Hon gömde den i sina kläder och tog den med  sig hem. Hon läste i boken varje dag och fortsatte att be. En dag knackade Bishnu, en syster som var pionjär med särskilt uppdrag, på hennes dörr. Kvinnan tyckte om det som Bishnu sade och bjöd in henne. Så småningom lade kvinnan märke till likheterna mellan det Bishnu berättade för henne och det som stod i boken. Till slut visade hon boken för Bishnu och blev glad när hon fick veta att det var en av våra böcker. Nu studerar hon regelbundet Bibeln och är med vid mötena tillsammans med sina barn.

Sri Lanka: Punchibanda bestämde sig för att vittna informellt om Guds kungarike, trots att han ännu inte var odöpt förkunnare. Han talade med en tiggare på gatan som berättade att hans äldsta dotter hade drabbats av en sjukdom och dött. De hade besökt ett kyrkosamfund som kallas Guds församling i hopp om att hon skulle bli mirakulöst botad, men ingenting hade hänt. Punchibanda förklarade att Gud inte utför något mirakulöst botande i vår tid, men att sjukdomar kommer att botas under Guds kungarike. Han gav tiggaren tidskrifter som handlade om just det ämnet och inbjöd honom också till Rikets sal. Tiggaren gick hem och berättade för sin familj om denna inbjudan och visade tidskrifterna. Hans fru talade då om att hon också hade fått tidskrifter och blivit inbjuden till Rikets sal. Mannen bestämde sig för att först besöka Rikets sal ensam. Där blev han varmt välkomnad av bröderna och systrarna. Nu besöker han, hans hustru, deras son och två döttrar mötena och gläder sig över att vara tillsammans med Jehovas folk.

Libanon: En syster som är pionjär med särskilt uppdrag och som ursprungligen kommer från Filippinerna berättar: ”När jag gick i gatutjänst träffade jag en filippinsk kvinna. Senare besökte jag henne på hennes arbete och kunde leda ett bibelstudium med henne där. Hon hade så många frågor att hon ibland inte lät mig svara färdigt innan hon ställde en ny  fråga. Men sedan fick hon motstånd från goda vänner som var aktiva i sin kyrka. Jag uppmuntrade henne att inte ge upp, men tråkigt nog gav hon efter för motståndet och slutade studera Bibeln. Men jag tänkte: ’Om hon tillhör de fårlika, kommer hon en dag att börja studera igen.’ Det gick ett år, men jag hade inte glömt bort henne, så jag bestämde mig för att skriva och berätta att jag tänkte på henne och gärna skulle vilja träffa henne igen. Hon ringde till mig, och jag besökte henne. Den här gången märkte jag att hennes intresse var ännu större än tidigare. Hon kom fortfarande ihåg det vi hade talat om, och hon tyckte verkligen om det. Hon berättade att hon hade besökt många kyrkosamfund, men inget av dem lärde ut sanningen. Hon började studera igen, gjorde framsteg och är nu döpt. Hennes 12-årige son är odöpt förkunnare.”

Indien: En syster skriver så här: ”När vi gick från hus till hus lade vi märke till att en ung flicka såg oss samtidigt som hon gick in i huset där hon bodde. Snart mötte vi en man som beordrade oss att gå därifrån, och när vi gjorde det såg vi att flickan talade med mannen. När vi sedan väntade på bussen, cyklade flickan fram till oss och sade: ’Jag vet att Jehova är den sanne Guden. Ni kan väl lära mig vad som står i Bibeln. Jag gick in i huset för att jag tänkte bjuda in er, men det fick jag inte för honom som äger huset.’ Vi frågade hur hon visste att Jehova är den sanne Guden. Hon berättade att hon två år tidigare hade suttit på en buss då hon fick se en stor kristen sammankomst. Det var en av våra områdessammankomster. Hon steg av bussen och var sedan med och lyssnade på programmet under alla tre dagarna. Hon hade väntat på att Jehovas vittnen skulle komma hem till henne. Eftersom vi såg att hon var intresserad, tog vi med henne till en systers hus och satte i gång ett bibelstudium. Hon började vara med vid mötena regelbundet och gör nu fina andliga framsteg.”

 ▪ AFRIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 781 767 134

Antal förkunnare: 1 015 718

Antal bibelstudier: 1 820 540

Uganda: Lucy, som är ett Jehovas vittne, arbetar på ett stort apotek. När en granskning av apotekets räkenskaper visade att det fattades en stor summa pengar, blev hon och hennes arbetskamrater inkallade för att gå ed på att de var oskyldiga. När det var hennes tur att med handen på Bibeln deklarera att hon inte var skyldig, slog hon i stället upp Ordspråksboken 15:3 och läste versen högt: ”Jehovas ögon är överallt, de vakar över de onda och de goda.” Det blev knäpptyst i rummet, och sedan gick den som var skyldig  fram till föreståndaren för apoteket och erkände. Föreståndaren föreslog att alla i framtiden skulle minnas ”Lucys bibelvers”. En tid senare fick Lucy både högre lön och ansvaret för nycklarna till apoteket.

Benin: Josué har fått utstå mycket hån i skolan. När han svarade fel på lektionen, drev några av klasskamraterna med honom och sade: ”Jehovas präst, hur kan du göra något fel?” Andra pikade honom också och sade till exempel: ”Han är ute för mycket med sin portfölj.”

Josué medger: ”När jag var ute i tjänsten under helgerna, var jag framför allt rädd för att träffa mina klasskamrater.” Josué bad till Jehova och talade med en äldste, som uppmuntrade honom att gå till offensiven genom att använda mer tid i förkunnartjänsten och vara modig och erbjuda litteratur till sina klasskamrater. Josué berättar att han fått framgång på tre olika sätt: ”Nu är jag ofta hjälppionjär. Jag studerar Bibeln med två klasskamrater som tidigare brukade reta mig. Mina betyg har också blivit mycket bättre.”

Etiopien: För omkring två år sedan hittade Asnakech ett körkort och tog kontakt med ägaren, en kvinna som heter Elsa, för att lämna tillbaka det. Elsa var förvånad över Asnakechs ärlighet och ville ge henne hittelön. Asnakech ville inte ta emot några pengar utan gav Elsa broschyren Vad kräver Gud av oss? Dagen därpå började Elsa studera Bibeln. Hon berättade att namnet Jehova inte var något nytt för henne, eftersom hennes far, som var präst, hade berättat för henne om namnet. Sedan hon och hennes familj hade varit med vid en områdessammankomst började också hennes man studera Bibeln. Men när hennes far fick reda på det blev han ursinnig och kallade Jehovas vittnen för oduglingar. Elsa, som hade bestämt sig för att fortsätta studera, sade  taktfullt till sin far att vittnena inte alls var sådana som han beskrev dem. Han var förargad och tog dotterns broschyr utan att hon visste det. Han läste den flera gånger, och den gjorde verkligen intryck. När han sedan uttalade den sedvanliga välsignelsen till förbipasserande, gjorde han det inte längre i treenighetens namn. Han fick snart höra att han var ”avfälling”, och några ville slå honom. Därför flyttade han till Addis Abeba, och där började också han studera Bibeln. Elsa och sju andra i hennes hushåll har blivit döpta. Hennes man och hennes son gör också fina framsteg.

Elfenbenskusten: En broder som i förnamn heter Anderson lämnade broschyren Vad kräver Gud av oss? till en butiksägare som regelbundet läser Bibeln. Det dröjde inte länge förrän ett bibelstudium sattes i gång. Mannen var speciellt intresserad av lektionen ”Ett familjeliv som behagar Gud”. Han förklarade varför: ”Jag var inte medveten om att båda parterna i ett äktenskap har en viktig uppgift. Om jag kom hem sent skulle jag inte acceptera att min hustru sade något om det. Jag skulle säga till henne: ’Jag är man, och jag kommer och går som jag vill. Du är min fru, och du sköter huset.’ Nu går jag hem med detsamma efter arbetet och hjälper min hustru med olika sysslor.”

Kenya: En sjuårig pojke som gick i andra klass hörde att kretstillsyningsmannen skulle komma på besök. En vecka i förväg gick han till skolans rektor och bad om att få ledigt för att vara med vid mötet som skulle hållas under tisdagseftermiddagen, och det fick han. Men nästa dag sade rektorn till honom att han skulle ta med sig sina föräldrar och besökaren till skolan. Under besöksveckan gick därför kretstillsyningsmannen och pojkens far dit. Rektorn blev oerhört överraskad över att kretstillsyningsmannen verkligen kommit och att han hade gått i över en timme uppför branta  backar för att träffa honom. Han tog emot litteratur och har sedan dess varit mycket vänlig och samarbetsvillig.

Malawi: En broder blev ofta trakasserad av en man på cykel när han var ute i förkunnartjänsten. När den här mannen såg att brodern predikade, brukade han stanna och försöka provocera honom. Han försökte till och med att ta ifrån brodern hans bibel. En dag cyklade mannen förbi när brodern ledde ett bibelstudium. När mannen försökte rätta till något på cykeln fastnade han med handen i ekrarna på framhjulet och fick svåra skador på fingrarna. Mannen hade mycket ont, men av dem som såg vad som hände var det bara brodern som hjälpte honom. Han lindade hans fingrar och såg till att han kom till sjukhus. Senare gick brodern hem till honom och hälsade på. Mannen skämdes nu över hur han tidigare hade uppfört sig och erkände att han hade påverkats av falska rykten. Han sade: ”Det är ni som tillber den ende sanne Guden. Jag trodde aldrig att du skulle vara så snäll mot mig efter allt hemskt som jag har gjort mot dig.”

Kamerun: En ung syster satt i det överfyllda väntrummet på ett sjukhus när en gammal och sjuk man kom in. Det fanns ingen sittplats ledig, så mannen var tvungen att stå. Systern berättar: ”Jag tyckte synd om mannen och gav honom min sittplats. Det gick ett sus genom rummet, eftersom jag genom att lämna min sittplats också avstod min plats i kön in till doktorn. Efter en stund vände sig en kvinna till mig och frågade vilken religion jag tillhörde. Jag svarade att jag är ett Jehovas vittne. Hon berömde mig och sade att hon inte trodde att särskilt många unga människor skulle göra som jag gjorde. Jag passade på att vittna för henne och de övriga med hjälp av några traktater som jag hade med mig. Jag fick svara på en hel del frågor. Några av dem som jag talade med ändrade inställning till Jehovas vittnen och visade större villighet att ta emot besök av dem i sitt hem.”

 Togo: Några bröder predikade på ett isolerat distrikt och träffade då en ung man som blev glad över att de kom. Han visade dem två anteckningsböcker där han för hand hade skrivit av hela boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och delar av boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”. Han hade sett de här böckerna hemma hos en protestantisk präst som han hade bott hos en tid. Prästen hade två bokhyllor, en för sina favoritböcker och en för böcker som ”inte hade något större värde”. Det var i den senare bokhyllan som den unge mannen hade hittat våra böcker. Efter att bara ha läst några sidor i en av dem var hans intresse för budskapet väckt. Eftersom han inte kunde ta med sig boken och inte visste var han kunde få tag i ett eget exemplar, skrev han av den. När han började berätta för andra vad han hade läst, fick han motstånd både från sin mamma och från prästen. Bröderna lämnade litteratur till honom och hjälper honom att göra andliga framsteg.

Sydafrika: Thandi är ett Jehovas vittne, och hennes arbetsgivare bad henne att tala med en arbetskamrat som heter Bella, som hade problem i sitt äktenskap. Bellas man, som var polis, hade misshandlat henne både fysiskt och känslomässigt, och därför hade hon bestämt sig för att ta ut skilsmässa. Thandi gav Bella två exemplar av boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv och uppmuntrade henne att ge det ena exemplaret till sin man. Thandi talade med Bella en vecka senare och fick veta att hennes man höll på att läsa boken och att deras hem var lugnt och fridfullt. Tre månader senare sade Bella till Thandi att Gud hade räddat deras äktenskap genom bön och ”Familjeboken”. När Bellas arbetsgivare fick reda på det, föreslog hon att alla de 2 000 anställda skulle skaffa sig boken. Hittills har Thandi fått lämna 96 exemplar av ”Familjeboken”. Företaget lämnade bidrag till Jehovas vittnens världsvida verksamhet.

 ▪ NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

Antal länder: 56

Folkmängd: 879 073 403

Antal förkunnare: 3 199 835

Antal bibelstudier: 3 022 276

Venezuela: En familj som är Jehovas vittnen fick nyligen nytt telefonnummer. På grund av ett tekniskt fel började de få samtal från människor som egentligen ville komma fram till en lokal tv-station för att tala med en kvinnlig astrolog som fanns där. Familjen bestämde sig då för att passa på att vittna för dem som ringde. I boken Resonera med hjälp av Skrifterna fann de några tankar och bibelverser som de kunde ta upp med dem som ringde. Graciela, mamman i familjen, hade stor framgång i att vittna. En dag ringde en kvinna och sade: ”Hej! Är du stjärnornas gudinna?”

 ”Hej! Mitt namn är Graciela, vad heter du?”

”Carmen.”

”Carmen, varför vill du tala med stjärnornas gudinna? Behöver du hjälp eller råd?”

Carmen berättade då om ett personligt problem för vår syster. Med värme i rösten talade Graciela om var vi kan få de bästa råden, och hon läste några avsnitt i Bibeln för Carmen. Sedan frågade hon: ”Tycker du inte att vi borde vända oss till vår Skapare för att få tillförlitlig hjälp både nu och i framtiden?” Carmen berättade då att hon tidigare hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och hon fick nu möjlighet att fortsätta att göra det. Gracielas familj har också fått tala med många andra som sökt hjälp och kunnat vittna för dem. De har uppmuntrat dem som ringt att lyssna till Jehovas vittnen när de kommer på besök och att gå till Rikets sal där de bor.

Colombia: I mars 2005 fick en syster som bor i Cali sin bil stulen. Den återfanns några dagar senare. Hon och hennes icke troende man väntade vid bilen på att polisen skulle komma, men när det drog ut på tiden bestämde sig paret för att helt enkelt ta bilen. Men eftersom bilen hade använts i samband med brottslig verksamhet, stoppades paret av polisen. De greps och sattes i fängelse. Systern började omedelbart predika i fängelset, och hon satte i gång flera bibelstudier. En av dem hon studerade med släpptes fri men ville att systern skulle fortsätta studera med henne när hon i sin tur var fri igen. Den här kvinnan berättade också för den man som hon bodde tillsammans med att hon för att behaga Gud ville gifta sig.

Systern hade nyligen bett om att hon skulle få mer tid till att predika. Men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle få det i ett fängelse! Hon hade möjlighet att få  lämna fängelset i förtid, men eftersom hon kände Jehovas beskydd och gärna ville predika tackade hon nej till det. Efter 45 dagar blev hon och hennes man frisläppta. Systern berättade att det hon varit med om hade stärkt hennes tro. I fängelset hade bröderna besökt hennes man och gett honom stöd. Under 20 år visade han inget större andligt intresse, men nu har han börjat vara med vid möten och sagt att han vill studera Bibeln. Systern besöker nu regelbundet fängelset för att studera Bibeln med fyra kvinnor där. Hon är tacksam mot Jehova för att han har besvarat hennes böner och välsignat henne på så många sätt.

Brasilien: Ända tills för två år sedan såg man ofta Renildo, som är blind, tigga på torgen i sin hemstad eller i städer i närheten. Även om han gjorde det för att dryga ut sin sjukpension, visade det sig vara lönande att tigga. Det gjorde att han och hans familj kunde ha bil och ett hem med fina möbler och även köpa mycket mat, sådant som de som bor i detta fattiga område i regel inte har råd med. Genom sitt studium av Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen kom han med tiden att förstå hur Jehova såg på hans sätt att leva, och det fick honom att fatta ett modigt beslut. Sedan han resonerat med sin hustru och sina tre barn om vad hela familjen kunde göra för att anpassa sig till en lägre inkomst slutade han tigga. Han och hans familj gjorde snart andliga framsteg och blev döpta vid en områdessammankomst. Nu är Renildo inte längre känd som en tiggare, utan som en nitisk förkunnare av de goda nyheterna, och han använder i genomsnitt 40 timmar varje månad till att predika.

Ecuador: En pionjär lämnade regelbundet tidskrifter på kinesiska till en restaurangägare. Den här mannen fick besök av en vän som också äger en restaurang. Hans vän såg tidskrifterna och läste dem. Han blev så intresserad att han  skrev till avdelningskontoret i Hongkong och bad att få fler tidskrifter, en bibel och boken Närma dig Jehova. Han bad också om att få ett bibelstudium. Från Hongkong kontaktades avdelningskontoret i Ecuador, och det dröjde inte länge förrän ett par pionjärer kom hem till mannen med den litteratur som han hade beställt. De gjorde återbesök fyra dagar senare. Hade han läst litteraturen? Mannen berättade: ”Jag började läsa från Första Moseboken och har nu kommit till Hesekiel. Men jag har en del som jag vill fråga om. Varför är Jehova så god mot oss människor? Han äger allting, så varför gör han så mycket för att hjälpa oss? Vilket utbyte får han av det?” Ett bibelstudium sattes i gång med honom, och han började med en gång besöka mötena. Han slutade röka och besöka spelhallar. Möteskvällar stänger han sin restaurang tidigare så att han kan vara med på mötet. Han har snart kommit så långt att han kan bli odöpt förkunnare. Dessutom ger han nu språkundervisning till de inhemska bröder som vill hjälpa andra kinesisktalande i landet.

 Honduras: I januari 2005 vittnade en syster i Guatemala som heter Flor informellt för 15-årige Sebastián, som är cirkusclown. Han visade intresse men hade inte så mycket tid till att samtala. En dag föll han ända från det stora tältets högsta del och blev lagd i gipsvagga. Nu hade han mycket tid att tänka på andliga frågor. Flor besökte honom varje dag för att svara på hans många frågor. Snart visade hans mamma, Doris, som är lindanserska, också intresse, och Flor började studera Bibeln med henne. Till studiet kom också trapetskonstnären Dalila och dansösen Sofía och deras döttrar. Sofía hade tidigare studerat tillsammans med Jehovas vittnen. Så nu var det sju som studerade. Under två månader studerade Flor med hela gruppen mellan fem och sju gånger i veckan.

När det var tid för cirkusen att flytta till Honduras, uppmuntrade Flor gruppen att söka efter Jehovas vittnen i de städer de kom till, så att de kunde fortsätta att studera och vara med vid möten. När cirkusen kom till staden Copán fortsatte ett gift par som är pionjärer med särskilt uppdrag där att studera med gruppen. Sedan flyttade cirkusen vidare till staden Gracias, och då fortsatte en annan pionjär med särskilt uppdrag att leda studiet. När det var tid för dem att bege sig till staden Santa Rosa de Copán, fick ett missionärspar via telefon frågan om de kunde ta hand om studiet de kommande tre veckorna.

Det är ett mycket ovanligt studium, eftersom sju till tio personer träffas i det stora cirkustältet. De studerar två gånger i veckan och är väl förberedda. Det gäller också den yngsta, en nioårig flicka som heter Julietta och som är trapetskonstnär. När gruppen besöker möten måste de ofta ge sig i väg omedelbart efter mötenas slut och snabbt klä om för att vara på plats i tid för sina uppträdanden. Men den ansträngningen gör de med glädje.

 ▪ OCEANIEN

Antal länder: 30

Folkmängd: 35 237 787

Antal förkunnare: 93 961

Antal bibelstudier: 47 864

Nya Zeeland: En ung syster som heter Cecilia läste en biblisk broschyr under sin lunchrast, och då frågade en arbetskamrat vad den handlade om. När Cecilia började berätta samlades 15 personer runt henne för att lyssna, däribland hennes chef. Senare bad chefen att hon skulle komma in på hans kontor. Han sade då att det han hört hade gjort intryck på honom. Han meddelade sedan de anställda att man skulle resonera om Bibeln i lunchrummet. För att Cecilia skulle hinna med att både äta och berätta om Bibeln  förlängde han hennes lunchrast från 30 till 60 minuter. Under fyra veckor var det mellan 9 och 15 närvarande varje gång. Två av kvinnorna studerar nu Bibeln regelbundet och gör fina framsteg, och de vittnar för familj och vänner.

Tuvalu: En 14-årig flicka som är nästan döv heter Peteli, som betyder ”Betel”. Eftersom hon har släktingar som är Jehovas vittnen hade hon varit med vid möten, men på grund av att hon var döv och inte kunde läsa fick hon inte ut så mycket av programmet. Peteli lärde sig på eget initiativ att läsa på läpparna. För inte så länge sedan började Dale, en missionärssyster, studera med henne i broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Dale använde sig av bilderna för att undervisa Peteli om Bibeln och av texterna för att hjälpa henne att lära sig läsa. Det var inte så lätt, för Dale var ny som missionär och höll på att lära sig språket, och Peteli behövde hjälp med var hon skulle placera tungan för att kunna uttala orden rätt. Peteli är ivrig att lära och är ambitiös. Efter bara tre månader kunde hon läsa. Tillsammans förbereder hon och missionärssystern kommentarer till mötena. Peteli övar i förväg och är stolt över att hon kan svara vid mötena. Hon sitter längst fram i Rikets sal så att hon kan vara uppmärksam på talarens läppar. Dale skriver: ”Jehova håller på att bli en verklig vän till Peteli, och hon får ofta tårar i ögonen när vi talar om den tid då ’de dövas öron skall höra’.” (Jes. 35:5)

Samoa: Elena, som är pionjär, ledde ett bibelstudium med en kvinna som var metodist och som bodde i ett hus som låg mitt emot  pastorns hus. De satt och studerade i en del av huset som saknade yttervägg och var därför fullt synliga för pastorn. En dag kom pastorn på besök under studiet. Kvinnan som studerade undrade varför han kom. Pastorn svarade: ”Jag letar efter min lilla griskulting. Jag har inte sett henne på nästan en månad.” Han vände sig sedan till Elena och frågade: ”Vet du varför min griskulting sprang bort från mig?” Eftersom Elena trodde att han talade om en riktig gris, sade hon att den kanske hade sprungit i väg därför att han hela tiden hade gett den ensidig mat. Hon föreslog att han kunde pröva med att ge den något annat. Till Elenas förvåning pekade pastorn på kvinnan som studerade Bibeln och sade: ”Hon är min griskulting!” Sedan tillade han: ”Du har stulit henne från mig. Du måste genast sluta med det här studiet, och försök aldrig börja igen.” (Pastorer har mycket stor makt i samoanska byar.) Kvinnan grät. Elena försökte lugna henne och förklarade att det här var just det som Bibeln hade förutsagt att de som studerade Bibeln skulle få uppleva.

Efter den här händelsen gjorde Elena en del förändringar. Hon ändrade dag, tid och plats för studiet. Elena berättar: ”I stället för att sitta och studera väl synligt i den öppna delen av huset satt vi i ett litet rum på baksidan. Där var det mycket hett, men studiet kunde i alla fall fortsätta. Vi gjorde så under två månader. En dag kom pastorn helt överraskande på besök just när vi inlett med bön. Jag tänkte att han nu kom för att sätta stopp för studiet, men han var förändrad.”

Han satt med vid studiet och ställde till och med frågor. Efter studiet vände han sig till kvinnan och sade: ”Jag vill berätta något för dig. I går kväll for vi in till stan, men på hemvägen gick vår bil sönder i närheten av en annan by. Ett ungt par och en ung man kom för att hjälpa oss med bilen. Men  när det inte gick att få i gång den erbjöd de sig att köra hem oss, och vi lämnade bilen vid deras hus. När jag kom in i deras bil fick jag se exemplar av Vakttornet och annan litteratur. Jag började då fundera på om de här människorna kanske tillhörde samma kyrka som den kvinna som besöker dig.”

Nu svarade kvinnan honom: ”Ja, du har alldeles rätt. Det var Elenas barn.” Han bad om ursäkt och sade sedan: ”Fortsätt med det ni gör. Nu vet jag att Jehovas vittnen är mycket bra och kärleksfulla människor. Förlåt mig för det jag har sagt. Sådana här studier skulle få dem som tillhör min kyrka att ändra inställning.” Från och med den dagen har de inte längre studerat i det lilla och heta rummet på baksidan av huset, utan i husets svalare och öppna del på framsidan. Där är de fullt synliga för pastorn, men han har inte stört dem något mer.

Saipan: En kvinna som heter Helen och som bor på den här ön blev djupt berörd av sanningen om Guds kungarike. Hon studerade Bibeln tillsammans med en missionärssyster och ville visa sin uppskattning av det hon fick lära sig. En dag när de hade avslutat studiet lämnade Helen en liten tygpåse till systern och sade: ”Jag äger inte så mycket, men jag skulle vilja ge det här som ett bidrag till predikoarbetet.” I påsen låg en vacker pärla som var från hennes hemö Pohnpei. Helen föreslog att man skulle sälja pärlan och lämna pengarna som bidrag. Pärlan var av mycket god kvalitet, och en juvelerare ville gärna köpa den och betalade omkring 800 kronor. Pengarna lämnades till Helen för att hon skulle bestämma hur mycket hon ville bidra med, men hon lämnade tillbaka dem och sade: ”Lägg allt i bössan.” Vad var det som fick henne att vilja ge? Precis som i en av de liknelser som Jesus en gång berättade hade Helen funnit en mycket värdefullare pärla – hoppet om Guds kungarike. (Matt. 13:45, 46)

 ▪ EUROPA

Antal länder: 46

Folkmängd: 731 536 437

Antal förkunnare: 1 498 142

Antal bibelstudier: 717 797

Vitryssland: Pavel och Mayya, ett gift par som är pionjärer med särskilt uppdrag, gick pionjärskolan. En kväll bestämde de sig för att gå ut på en promenad, men de hade inga planer på att predika. De tog i alla fall med sig broschyren Goda nyheter för människor av alla nationer. När de fick syn på två utlänningar ville de vittna för dem. De förstod att de båda männen var från Pakistan och talade urdu. De kom då på att de hade broschyren med sig och lät männen läsa i den, och en av dem visade intresse och ville  studera Bibeln. Samma vecka kom han till ett av församlingens möten. Det har varit mycket uppmuntrande för honom att vara tillsammans med Jehovas folk. Han sade: ”Det här är första gången under mina tre år i Minsk som jag har träffat sanna kristna.” Mannen fortsätter att studera Bibeln.

Storbritannien: Richard, som är äldste och blind, har en ledarhund som heter Irvin. Eftersom hunden hade fått speciell träning för att minnas alla platser som Richard besökte, blev predikandet från dörr till dörr ett problem för den. Richard talade med dem som hade tränat Irvin, och de förklarade att en sådan uppgift var alldeles för svår för hunden. De rekommenderade Richard att ta med sig hunden på affärsdistrikt, för då skulle den bli bekant med platser som de ändå skulle besöka regelbundet. Richard hade alltid tyckt att det var svårt att bearbeta affärsdistrikt, men med Irvins hjälp blev han snart van vid den här tjänstegrenen.

Ungern: En kretstillsyningsman skriver: ”I maj 2004 träffade jag och en annan förkunnare en man som heter Csaba och som höll på med trädgårdsarbete. Han sade att han var med i ett kyrkoråd. Vi hade ett kort samtal, och sedan gick vi. Två dagar senare gick vi tillbaka med ’Kunskapsboken’ och satte i gång ett bibelstudium med honom. Strax innan vi gick berättade han att han hade problem med sin kakelugn. Jag sade att jag kände en broder som var kunnig på det området och att jag kunde ge honom Csabas telefonnummer. När ett par bröder gjorde återbesök för att följa upp intresset, lämnade Csaba tillbaka boken och sade att han inte ville studera. Sedan ringde den broder som jag hade rekommenderat för att tala med honom om reparationsarbetet. Det tog tre dagar för brodern att reparera Csabas kakelugn, och under tiden talade han i timmar med  Csaba om sanningen. Han började studera, och hans fru var med. I maj 2005 blev han odöpt förkunnare. Under mitt besök i församlingen gjorde jag sällskap med honom när han för första gången tog del i förkunnartjänsten. Hans andliga framsteg berodde till mycket stor del på att bröderna var vänliga och hjälpsamma och att han såg att det var skillnad mellan hur Jehovas vittnen och de som tillhörde hans kyrka uppförde sig.”

Belgien: En broder brukade göra återbesök hos en kvinna som bodde i ett hus som låg i ett gathörn, och de samtalade alltid vid dörren. En dag när brodern var på väg från det här huset kom en man fram till honom och sade: ”Mina vänner säger att man inte skall ha något med er Jehovas vittnen att göra. Men jag tog er i försvar och sade att de hade fel. Jag skall säga som det är. Många gånger när jag varit ute med hunden har jag stått runt hörnet och lyssnat när du har talat med kvinnan som bor i det där huset. Ni talade ofta om uppståndelsen och paradiset. Jag skulle vilja veta mer om det. Min fru blev överfallen och fick 17 knivhugg. Hon ligger nu på sjukhus och håller på att återhämta sig. Jag känner mig förtvivlad, och jag vet inte vad jag skall ta mig till.” Brodern satte i gång ett bibelstudium med mannen.

Italien: En eftermiddag var en broder på väg hem från arbetet. När han närmade sig huset där han bodde, hann två män på motorcykel upp honom. Mannen som satt bakom den som körde tog fram en pistol och gav tecken åt brodern att stanna bilen, och det gjorde han. Mannen med vapnet öppnade bildörren och sade till brodern att stiga ur och ge honom de pengar han hade på sig. Brodern lydde. Sedan satte sig den beväpnade mannen i bilen och  tänkte köra i väg. Men när han såg Jehovas vittnens årsbok ligga på instrumentbrädan, frågade han: ”Är du ett Jehovas vittne?”

Brodern svarade: ”Ja, varför frågar du det?” Utan att svara steg mannen ur bilen, bad om ursäkt för det som hade hänt och sade att brodern kunde sätta sig i sin bil igen. Under tiden sade hans kumpan till honom att han skulle lämna tillbaka pengarna.

”Vi ber än en gång så mycket om ursäkt”, sade den beväpnade mannen och stängde bildörren åt brodern. Männen gav ingen förklaring till varför de hade ändrat sig, men det är tydligt att de respekterade Jehovas vittnen.

Sverige: I april 2003 träffade en förkunnare en man som tog emot ”Kunskapsboken”. Mannen var omkring 90 år. När han var yngre hade han rest runt i landet och fotograferat många kyrkor. Därför hade han blivit hedersmedlem i en förening med anknytning till Svenska kyrkan. Förkunnaren frågade om han hade sett Guds namn i någon av kyrkorna och visade honom en bild på en kyrka i Sverige där Guds namn finns. Det väckte hans intresse. Han tackade ja till ett bibelstudium, och han uppskattade verkligen studierna. Han berättade: ”Jag har läst Bibeln ända sedan jag var barn, och jag trodde att jag förstod en hel del. Men i jämförelse med vad jag nu vet förstod jag ingenting.” Det dröjde inte länge förrän han började vara med vid mötena i Rikets sal. I juni 2005, vid 91 års ålder, hade han sin första uppgift i skolan i teokratisk tjänst – en bibelläsning. Han är nu odöpt förkunnare och förbereder sig för dop. Det som gjorde att han lyssnade till Jehovas vittnen 2003 var ett tv-program som just hade sänts och som talade negativt om oss. Han ville veta sanningen om oss, och nu gör han det.

[Bild på sidan 43]

Svetlana, Kirgizistan

[Bild på sidan 47]

Lucy, Uganda

[Bild på sidan 52]

Graciela, Venezuela

[Bild på sidan 55]

Renildo och hans familj, Brasilien

[Bild på sidan 57]

Dale och Peteli, Tuvalu

[Bild på sidan 57]

Cecilia, Nya Zeeland

[Bild på sidan 58]

Elena, Samoa

[Bild på sidan 61]

Pavel och Mayya, Vitryssland

[Bild på sidan 61]

Richard och hans hund, Irvin, Storbritannien