Rumänien

Som Bibeln har förutsagt skulle förföljelsen av de sanna kristna nå sin klimax under de sista dagarna. (1 Mos. 3:15; Upp. 12:13, 17) Den profetian har fått en slående uppfyllelse i Rumänien. Men som den här berättelsen skall visa har Jehovas vittnen i Rumänien inte låtit något släcka den sanningens låga som brinner så klart i Guds folks hjärta. (Jer. 20:9) De har i stället visat sig vara ”Guds tjänare: genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer, genom svårigheter, genom hugg och slag, genom fängelser”. (2 Kor. 6:4, 5) Må berättelsen om deras ostrafflighet uppmuntra alla som önskar vandra med Gud under dessa svåra tider.

År 1914 markerade början av den mest instabila tiden i människans historia. Detta har i många europeiska länder varit en tid med hänsynslösa diktatorer, extrema politiska ideologier och ett fasansfullt slaktande. Rumänien drabbades av allt detta, och befolkningen har fått lida mycket. Och det har också de som i lydnad för Jesus Kristus varit beslutna att betala ”till Gud det som är Guds” och att inte tillbe den politiska staten. (Matt. 22:21)

Före 1945 var det de ortodoxa och katolska prästerna som tog ledningen i att angripa Jehovas folk. Detta gjorde  de från predikstolen och genom att konspirera med och egga upp politiker och polis. Nästa våg av förföljelse kom från kommunisterna, vilka under närmare 40 år bedrev sin hänsynslösa och systematiska kampanj mot vittnena.

Hur kunde de goda nyheterna få framgång under dessa svåra förhållanden? Endast genom att Jesus uppfyllde sina ord: ”Se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:20) Låt oss nu gå omkring hundra år tillbaka i tiden, till den tid då Rikets säd först såddes i den jord som nu kallas Östeuropa.

Rumäner återvänder till sitt hemland

År 1891 besökte bibelforskaren Charles Taze Russell under en predikotur delar av Östeuropa. Men resultatet gjorde honom lite besviken. ”Vi såg inte någon öppning för sanningen och inte heller någon villighet att ta emot den”, rapporterade han. Men den situationen skulle snart förändras i Rumänien. Broder Russell skulle faktiskt själv på ett indirekt sätt medverka till att verket kom i gång där. Hur då?

I slutet av 1800-talet fick de sociala och ekonomiska förhållandena i Rumänien många människor att söka arbete på annat håll, däribland i USA. För några ledde denna flytt inte bara till att de fick ekonomiska fördelar, utan också till att de fick exakt kunskap om Bibelns sanning. Så var det för Károly Szabó och József Kiss, två andligt sinnade män som lyssnade på flera av Russells bibliska föreläsningar.

Eftersom broder Russell insåg att dessa båda män hade ett uppriktigt intresse för Bibeln, såg han till att få träffa dem. Under samtalets gång föreslog han Károly och József att de skulle fundera över om de kunde återvända till Rumänien för att låta sina släktingar och vänner få del av Rikets budskap. De båda männen accepterade förslaget och  åkte 1911 tillbaka till Rumänien och slog sig ner i staden Tîrgu Mureş i Transsylvanien.

På väg till sitt hemland bad broder Szabó till Gud om att någon i hans släkt skulle ta emot sanningen, och när han kom hem handlade han i enlighet med sin bön och vittnade för sina släktingar, däribland en katolik, Zsuzsanna Enyedi, i vars hem han fick bo. Hennes man var trädgårdsmästare, och hon sålde blommor på torget.

Varje morgon före arbetet gick Zsuzsanna i mässan, och varje kväll när hennes familj hade gått och lagt sig gick hon ut i trädgården för att be. Károly, som lade märke till detta, gick en kväll ut till henne i trädgården och lade vänligt sin hand på hennes axel och sade: ”Zsuzsanna, du är en ärlig och uppriktig människa. Du kommer att finna sanningen.” Och precis som Károly hade sagt tog denna fina kvinna Rikets budskap till hjärtat och blev den första i Tîrgu Mureş som överlämnade sitt liv åt Jehova. Hon förblev trogen till sin död vid 87 års ålder.

Broder Szabó vittnade också för Sándor Józsa, en ung man som arbetade för familjen Enyedi. Sándor var med vid alla de möten som de båda bröderna ledde, och han var mycket läraktig. Denne 18-åring började faktiskt snart vittna och hålla fina bibliska tal i sin hemby Sărăţeni i Mureş. Så  småningom kom hans ”rekommendationsbrev” att bestå av sex gifta par och 24 barn – 13 flickor och 11 pojkar. (2 Kor. 3:1, 2)

Bröderna Kiss och Szabó predikade över hela Transsylvanien med början i Tîrgu Mureş. Medan de predikade i Dumbrava, som ligger tre mil från Cluj-Napoca, träffade de en baptist, Vasile Costea. Vasile var en kortvuxen, bestämd man och en passionerad bibelforskare. Eftersom han undrade över Kristi tusenåriga styre, lyssnade han uppmärksamt när József och Károly förklarade Bibeln för honom. Efter sitt dop vittnade Vasile, som också talade ungerska, för både rumäner och ungrare i området där han bodde. Han tjänade senare som kolportör (heltidstjänare) och förblev i heltidstjänsten fram till sin död.

Broder Szabó förde också de goda nyheterna till Satu Mare, en stad längst upp i nordvästra Rumänien. Där träffade  han Paraschiva Kalmár, en gudfruktig kvinna som snabbt tog emot sanningen. Hon lärde sina nio barn att älska Jehova. Nu har fem generationer av hennes släkt blivit vittnen!

Alexa Romocea var en annan rumän som lärde känna Bibelns sanning i USA och som återvände till Rumänien före första världskriget. Alexa for till sin hemby, Benesat, i nordvästra Transsylvanien. Det dröjde inte länge förrän en liten grupp bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, bildades och började komma tillsammans i den trakten. I gruppen ingick Alexas brorsöner, Elek och Gavrilă Romocea. Nu har fem generationer av Alexas stora släkt blivit vittnen.

Eftersom Elek blev svårt förföljd för att han som kristen ville vara neutral, flyttade han till USA, där han var med vid det särskilda konvent som bibelforskarna höll 1922 i Cedar Point i Ohio. Han fick faktiskt privilegiet att tjäna som tolk för den rumänska språkgruppen vid den sammankomsten. Gavrilă blev kvar i Rumänien och följde med bröderna Szabó och Kiss när de predikade i Transsylvanien och besökte  nybildade församlingar och grupper. Senare tjänade han vid det första avdelningskontoret i Rumänien.

Rumänen Emanoil Chinţa greps under första världskriget och sändes till ett militärfängelse i Italien, långt hemifrån. Där träffade han några bibelforskare som hade fängslats för att de vägrat bära vapen. Emanoil tog till hjärtat det de förkunnade från Bibeln. När han blev frigiven 1919 och återvände hem till Baia Mare i Maramureş, predikade han nitiskt de goda nyheterna och bidrog till bildandet av ännu en grupp av bibelforskare.

Tack vare det nit och den självuppoffrande anda som de första pionjärerna och de som lyssnade till budskapet visade ökade antalet lärjungar i landet snabbt, och det bildades många små grupper av bibelforskare. År 1919, bara åtta år efter det att Károly Szabó och József Kiss hade återvänt till Rumänien, var över 1 700 förkunnare och intresserade personer organiserade i 150 bibelstudieklasser, eller grupper eller församlingar som de skulle ha kallats i dag. Broder Kiss tjänade som pionjär i sitt hemland till sin död vid 86 års ålder. Broder Szabó återvände 1924 till USA för att organisera verksamheten på det ungerska fältet där.

Framställningen av andlig mat

Det tryckta ordet spelade en viktig roll i spridandet av Rikets budskap och i att ge mat åt de andligen hungrande. För att hjälpa till att fylla behovet av andlig mat ordnade bröderna så att litteraturen trycktes av kommersiella tryckerier i landet. Med början 1914 tryckte ett privat tryckeri i Tîrgu Mureş, som hette Oglinda, vilket betyder ”Spegel”, en 16-sidig månadsupplaga av Vakt-Tornet och Förkunnare af Kristi närvaro samt böcker och traktater på ungerska.

 År 1916 började man trycka litteratur på rumänska i landet. Det var sådana publikationer som Tabernakelskuggor af bättre offer, en åttasidig tidskrift med utdrag ur Vakt-Tornet, boken Daglig himmelsk manna för trons husfolk (nu Forska dagligen i Skrifterna) och en sångbok. På ett tryckeri i Detroit i Michigan i USA började man 1918 att på rumänska trycka Vakt-Tornet och Förkunnare af Kristi närvaro och den månatliga traktaten Eko från talarstolen, som modigt avslöjade falsk religion. Litteraturen sändes sedan till Rumänien.

Eftersom de goda nyheterna hade framgång, förordnades Jacob B. Sima, en bibelforskare av rumänsk härkomst, att medverka i att organisera verksamheten och få den lagligt erkänd. Kort efter sin ankomst till Cluj-Napoca 1920 sammanträffade han med Károly Szabó och sedan med József Kiss. Först gällde det att finna ett lämpligt hus som kunde användas som avdelningskontor i Cluj-Napoca. Men eftersom det var ont om bostäder, ordnade bröderna med ett tillfälligt kontor i en broders lägenhet. I april 1920 upprättades så det första avdelningskontoret, och som juridisk person hette det Vakt-Tornets Bibel- och Traktatsällskap. Under en tid hade det rumänska avdelningskontoret också tillsyn över verket i Albanien, Bulgarien, det tidigare Jugoslavien och Ungern.

Vid den här tiden började de revolutionära vindar som blåste över Balkan att också svepa in över Rumänien. Vad som gjorde det politiska läget ännu instabilare var den antisemitism som snabbt spred sig, i synnerhet vid universiteten, och att studenter i ett antal städer var ute och härjade. Regeringen svarade med att förbjuda offentliga möten. Trots att kolportörerna inte hade något alls att göra med dessa oroligheter blev över 20 av dem gripna och illa behandlade, och deras litteratur beslagtogs.

 Men bröderna fortsatte att arbeta hårt på fältet, och efterfrågan på litteratur växte. Men eftersom det var dyrt att låta kommersiella företag trycka, så undersökte avdelningskontoret andra möjligheter. Just då bjöds det tryckeri som bröderna anlitade på Regina Mariagatan 36 i Cluj-Napoca ut till försäljning. Efter att ha fått godkännande från huvudkontoret köpte avdelningskontoret denna idealiska anläggning, som bestod av två byggnader, en på fyra våningar och en på två våningar.

I mars 1924 började man renovera byggnaderna, och frivilliga arbetare kom ända från Baia Mare, Bistriţa och Rodna. För att kunna bidra till projektet sålde ett antal bröder personliga tillhörigheter, och andra skänkte mat och byggmaterial. De transporterade mycket av detta i sadelväskor, så kallade desagi, som antingen kunde bäras över axeln eller läggas på hästryggen.

För att förbättra tryckeriet köpte avdelningskontoret bland annat tre sättmaskiner (Linotype), två cylinderpressar,  en rotationspress, en automatisk falsmaskin och en maskin för förgyllning. Med den utrustningen höjde tryckeriet snart standarden för tryckning i landet.

En av de åtta medlemmarna i Betelfamiljen hade tillsyn över de 40 anställda som inte var vittnen och som arbetade treskift i tryckeriet. Och de arbetade hårt, vilket framgår av produktionsrapporten för 1924, det år då verksamheten kom i gång. På rumänska och ungerska framställde man 226 075 böcker och 100 000 broschyrer och 175 000 tidskrifter. Bland böckerna kan nämnas bibelstudiehjälpredan Guds Harpa och det första av de sju banden av Studier i Skriften, det som hade titeln Den gudomliga tidsåldersplanen.

Efter två års förberedelse tryckte avdelningskontoret också en rumänsk utgåva av boken Textbok öfver Skapelsedramat i bilder. Som namnet antyder grundades boken på ”Skapelsedramat i bilder”, ett kombinerat film- och ljusbildsprogram synkroniserat med grammofoninspelningar av musik och tal. Åskådarna fördes från tiden för jordens skapelse till slutet av Kristi tusenårsregering. Även om textboken inte var lika dramatisk som ”Skapelsedramat”, så innehöll den 400 tryckta bilder samt korta lektioner om lärofrågor och historiska och vetenskapliga ämnen. Allt detta fick många läsare att vilja fortsätta att undersöka Bibeln.

Bibelstudieklasserna blir allt fler

”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” uppmanade Joseph Rutherford vännerna vid konventet i Cedar Point i Ohio 1922. Denna väckande uppmaning sporrade Guds folk över hela världen och fick dem att öka sitt nit. I Rumänien började bröderna predika de goda nyheterna på nya distrikt, och de gjorde många nya lärjungar.

 Hur studerade de nya Bibeln på den tiden? De anslöt sig till det som kallades klasser för Bereabibelstudier. Frågor tillhandahölls, och man tog material till lektionerna ur olika publikationer, som kunde beställas per post. Schemat för studiet fanns i Vakt-Tornet. Elever som kommit längre hade också nytta av en kurs som kallades Internationella söndagsskolelektioner och som hjälpte dem att bli lärare i Guds ord.

Representanter från avdelningskontoret brukade besöka studiegrupperna, hålla tal och på annat sätt ge andlig hjälp. Men regelbunden herdeverksamhet och undervisning sköttes av pilgrimer, eller resande tillsyningsmän som de nu kallas. År 1921 tjänade sex bröder som sådana, men bara två år senare var det åtta. Dessa nitiska arbetare höll möten i hundratals större och mindre städer och byar och talade till tiotusentals andligen svältande människor.

Två av dessa pilgrimer var Emanoil Chinţa, som nämnts tidigare, och Onisim Filipoiu. Vid ett tillfälle i Bukovina, en region i norr, var det ett stort antal adventister och baptister bland de åhörare som broder Chinţa talade till, och några av dessa ville höra mer om sanningen. Längre fram blev dessa båda bröder förordnade till Bukarest, där de hjälpte många fler att komma till exakt kunskap i Guds ord. En uppskattande man skrev: ”Jag tackar Gud för att han har sänt bröderna Emanoil och Onisim, som har arbetat hårt för att övertyga och upplysa mig. Herren kommer att utföra ett stort verk i den här staden, men det behövs tålamod.”

År 1920 höll bröderna sina första sammankomster, en i Brebi i Sălaj och en i Ocna Dejului i Cluj. Det fanns tågförbindelser till båda platserna, och logi fick man hos förkunnare och intresserade på platsen. Omkring 500  deltagare från hela Rumänien var med. De avgav alla ett utmärkt vittnesbörd genom sitt fina uppförande.

Men den snabba tillväxten av Rikets förkunnare skedde inte utan motstånd. Redan vid början av första världskriget började faktiskt de religiösa och politiska elementen förfölja bröderna.

Fiender utnyttjar krigshysterin

De politiska myndigheterna som var uppeggade av nationalism och påhejade av prästerskapet ogillade dem som inte slöt upp kring flaggan och inte ville döda för landet. När första världskriget bröt ut greps och dömdes därför många bröder. Vissa avrättades till och med, däribland Ioan Rus, en nygift man från byn Petreştii de Mijloc, söder om Cluj-Napoca.

Ioans systers barnbarn Daniel berättar: ”År 1914 blev Ioan Rus inkallad till militärtjänst. Eftersom han vägrade gå ut i krig fördes han till Bukarest, där han dömdes till döden. Vid avrättningen tvingades han att gräva sin egen grav och att ställa sig bredvid den vänd mot en exekutionspluton. Det tjänstgörande befälet lät Ioan säga några avslutande ord. Han valde då att be högt. Soldaterna blev så rörda av Ioans bön att de inte ville genomföra avrättningen. Officeren förde då en av dem åt sidan och lovade honom tre månaders betald permission om han sköt fången. Mannen accepterade erbjudandet och fick sin permission.”

År 1916 greps också bröderna Kiss och Szabó, men de dömdes till fem års fängelse. Eftersom de ansågs vara ”farliga” hölls de isolerade i 18 månader i ett rymningssäkert fängelse i Aiud. På vilket sätt var József och Károly ”farliga”? Enligt domaren var de det för att de hade ”förkunnat  andra läror än de som var officiellt erkända”. De blev med andra ord inspärrade, inte bara för att de vägrade att döda, utan också för att de lärde ut bibliska sanningar som var i strid med traditionell teologi.

Från fängelset skrev de båda männen till församlingarna och grupperna för att uppmuntra bröderna. Här är ett utdrag ur ett brev: ”Vi vill ge uttryck åt den glädje vi känner över att vår omtänksamme himmelske Fader, som vi är skyldiga tack, lovprisning och ära, har låtit ljuset från Vakt-Tornet lysa. Vi tror att våra bröder uppskattar Vakt-Tornet och slår vakt om det som ett ljus som fladdrar i stormen.” Båda männen släpptes 1919, i tid för att vara med om att upprätta avdelningskontoret följande år.

Motståndet från prästerskapet ökar

Efter första världskrigets slut 1918 fortsatte prästerskapet att motarbeta Guds folk. En präst kritiserade offentligt bibelforskarnas syn på själens odödlighet och Marias roll. ”Längtan efter ett bättre liv på jorden gör ... [bibelforskarna] tokiga”, skrev han. ”De hävdar att vi alla är bröder och systrar och att människor av alla nationaliteter är jämlika.” Därefter klagade han över att det var så svårt att vidta lagliga åtgärder mot bibelforskarna, eftersom de gav ”sken av att vara sanningsälskande, religiösa, fridfulla och ödmjuka”.

År 1921 skrev präster i Bukovina till inrikesdepartementet och justitiedepartementet och begärde att bibelforskarnas verksamhet skulle förbjudas. Ja, praktiskt taget överallt där sanningen hade spridits rasade arga präster över Guds folk. Ortodoxa, katolska och andra kyrkor organiserade hatkampanjer och uppeggade enskilda och pöbelhopar att angripa bröderna. I ett brev till huvudkontoret skrev  avdelningskontoret: ”I det här landet innehar prästerskapet alltför många befattningar i samhället, och vår verksamhet är i viss utsträckning i händerna på dem. Allt skulle vara bra om de följde lagen, men de missbrukar sin makt.”

Som svar på prästernas alla klagomål godkände religionsdepartementet att polisen fick hindra både Jehovas folks predikande och deras möten. Polisen kom således att gå kyrkornas ärenden och grep bröder på den falska anklagelsen att de störde den allmänna ordningen. Men eftersom lagen inte var tydlig, varierade domarna. Brödernas goda uppförande utgjorde också ett problem. En domare sade: ”Bibelforskarna kan inte dömas, eftersom de ofta är de mest fridsamma av alla.”

Men förföljelsen ökade, och vid slutet av 1926 förbjöds Vakt-Tornet. Men detta stoppade inte flödet av andlig mat, bröderna ändrade bara namnet på tidskriften. Från och med numret för 1 januari 1927 kallades den rumänska upplagan för Skörden, senare Bibelns ljus och till slut Gryningen.  Den ungerska upplagan fick namnet Kristen pilgrim, sedan Evangeliet och till sist Tidskriften för dem som tror på Kristi blod.

Tyvärr blev Jacob B. Sima otrogen ungefär vid den här tiden. År 1928 ledde hans handlande faktiskt till att man förlorade hela avdelningskontoret och all dess utrustning. I Årsboken för 1930 rapporterade man att bröderna hade skingrats och att deras tillförsikt hade skakats. På grund av denna tråkiga händelseutveckling överfördes tillsynen av verksamheten 1929 till avdelningskontoret i Tyskland och senare till det centraleuropeiska kontoret i Bern i Schweiz. Båda dessa avdelningskontor arbetade genom ett kontor som bröderna senare upprättade i Bukarest.

Bränn inte upp min bok!

Trots alla dessa prövningar reorganiserades de trogna och fortsatte att vittna. Ja, de började rentav vittna på nya distrikt. Den 24 augusti 1933 skrev man från kontoret i Rumänien: ”Människorna hungrar efter sanningen. Våra bröder skriver och berättar att när de är ute i tjänsten på fältet följer skaror av bybor med dem från dörr till dörr för att få höra mer om sanningen.”

En fattig kvinna bad att få skaffa en bok som erbjöds och gav även ett litet bidrag till Rikets verk. När prästen i byn fick höra om detta gick han raka vägen hem till kvinnan och sade: ”Ge mig den där boken, så att jag kan bränna upp den!”

”Snälla fader, bränn inte upp den”, bad kvinnan, ”för den har tröstat oss så, och den hjälper oss att uthärda i vårt elände!” Kvinnan vägrade att lämna ifrån sig boken.

En annan kvinna som uppskattade vår litteratur mycket var en hertiginna, vars tjänare var Jehovas vittnen. En dag  sade hon till sina anställda: ”Ni är inte längre mina tjänare, utan mina bröder!” I en annan by berättade en broder för en grupp nyfikna barn att han förkunnade om Guds kungarike. Barnen uppmuntrade sedan dem som gick förbi att skaffa sig litteratur. ”Böckerna talar om Gud”, sade de. Brodern, som på grund av detta entusiastiska och oombedda stöd nästan inte behövde säga något alls, hade snart lämnat all sin litteratur!

Nicu Palius var en älskvärd pionjär som kom från Grekland för att hjälpa till med verksamheten i Rumänien. Efter att ha tjänat i Bukarest flyttade han till Galaţi, en stor hamn vid Donau. Vid slutet av 1933 skrev han: ”I nästan två och en halv månad har jag arbetat bland rumäner, och trots att jag inte kan språket har Jehova Gud välsignat mig rikligt. Därefter har jag arbetat bland greker och armenier, och jag har med Herrens hjälp besökt 20 städer. I synnerhet grekerna uppskattade budskapet.”

Ja, trots prästernas hatkampanj ville många uppriktiga människor höra de goda nyheterna. Bland dessa var en borgmästare som slukade flera broschyrer och senare sade att han ivrigt väntade på den nya världen. I en annan stad bad en man om ett antal exemplar av publikationerna och lovade att sprida dem till alla som önskade läsa dem.

 Verket reorganiseras

År 1930, två år efter det att Sima hade blivit otrogen, förordnades Martin Magyarosi att ha tillsyn över verksamheten. Han var rumän av ungersk härkomst från Bistriţa i Transsylvanien. Efter att ha fått sex veckors utbildning vid avdelningskontoret i Tyskland gjorde broder Magyarosi i ordning ett kontor i Bukarest. Den rumänska upplagan av Vakt-Tornet, som under någon tid hade tryckts i Österrike och Tyskland, började kort därefter tryckas igen i Rumänien, denna gång av ett förlag i Bukarest som kallades för Gyllene boken.

Efter stora ansträngningar lyckades bröderna 1933 bilda ett nytt juridiskt organ, Bibel- och Traktatsällskapet Jehovas vittnen. Adressen var Crişanagatan 33 i Bukarest. Men på grund av religiöst och politiskt motstånd kunde bröderna endast bli inregistrerade som ett kommersiellt bolag.

Men dessa ansträngningar bidrog ändå till att återge vännerna tillförsikten och till att främja predikoarbetet. Många förkunnare började också som pionjärer, och andra ökade sin verksamhet, i synnerhet under vintern, då människor på landet hade mer tid. Bröderna lyssnade också på bibliska föredrag på radio från utländska radiostationer. Dessa tal var till stor hjälp för människor som på grund av fruktan för sina grannar och prästerna inte var med vid mötena. Vakt-Tornet meddelade programtider, föredragens titlar och våglängderna de sändes på.

Något annat som bidrog till spridandet av de goda nyheterna var den bärbara grammofon som tillverkades av Jehovas organisation. Under 1930-talet kunde församlingar och enskilda beställa dessa grammofoner och även grammofoninspelningar av bibliska föredrag. De senare var  avsedda att uppmuntra ”inte bara bröderna utan också alla familjer som ägde en grammofon och som älskade sanningen”, hette det i ett meddelande i Bulletin (nu Tjänsten för Guds kungarike).

Ytterligare prövningar inom organisationen

Under 1920- och 1930-talen fick man ökat ljus över Guds ord och såg då att alla kristna behövde vittna om sanningen. En verklig ljusglimt kom 1931, då bibelforskarna antog namnet Jehovas vittnen. Detta på Bibeln grundade namn är inte bara en etikett, utan det innebär att de som bär det både försvarar och förkunnar att Jehova är Gud. (Jes. 43:10–12) De bibelforskare som inte ville predika tog anstöt av denna utveckling och lämnade organisationen. Några blev till och med avfällingar och tog namnet millennialister. Skulle de lojala uthärda prövningen och bevara  tron? Skulle de fortsätta att utföra sitt uppdrag att predika, trots motstånd från både präster och avfällingar?

Några gav efter för påtryckningarna, men flertalet fortsatte troget och nitiskt i Jehovas tjänst. I en rapport för 1931 hette det bland annat: ”Det finns nu omkring 2 000 bröder i Rumänien, och dessa har under stora svårigheter under året spridit 5 549 böcker och 39 811 broschyrer.” Följande år spred bröderna ännu mer, sammanlagt 55 632 böcker och broschyrer.

Dessutom fick förföljelsen ibland motsatt verkan än den avsedda. Alla vittnen i en trakt beslöt sig till exempel för att låta det bli allmänt känt att de som grupp lämnade ”det stora Babylon”. (Upp. 18:2, 4) Under fem dagar i följd strömmade dessa modiga bröder och systrar in i rådhuset för att lämna in ansökningar om utträde ur kyrkan.

Myndighetspersonerna blev chockade, och prästen blev förskräckt. Först sprang han till polisstationen för att få hjälp, men det var till ingen nytta. Därefter sprang han tillbaka till rådhuset och anklagade notarius publicus för att vara kommunist, eftersom han hjälpte människor med dessa dokument. Notarius publicus, som blev förargad, svarade och sade att om så hela samhället kom till honom, så skulle han hjälpa dem med skriftliga intyg som visade att de hade lämnat kyrkan. Därigenom hindrades prästen i sina ansträngningar, och bröderna kunde fullborda handlingarna.

”Tänker du skjuta mig?”

Prästerna rasade mot Jehovas vittnen i sina predikningar. De fortsatte också att utöva påtryckningar på regeringen för att få den att förbjuda verksamheten. Religionsdepartementet, prästerskapets politiska redskap, fortsatte  naturligtvis att använda polisen för att trakassera bröderna. Vid ett tillfälle klev en polischef och hans kollega utan tillåtelse in i ett hem, där man höll kristna möten.

”Jag vill se ert tillstånd att ha religiösa möten”, sade polischefen till mannen i huset, en broder som vi kan kalla George.

George, som visste att polischefen antagligen inte hade något tillstånd, svarade: ”Vem har gett dig rätt att komma in i mitt hem?”

Då mannen inte kunde svara bad George honom gå sin väg. Motvilligt gick han mot dörren. Men på vägen ut befallde han sin kollega att hålla vakt vid grinden och att gripa George om han skulle försöka lämna tomten. När George senare gick utanför grinden grep polisen honom ”i lagens namn”.

”I vilken lags namn?” frågade George.

”Jag har en häktningsorder för dig”, försäkrade han.

George som varit polis och kunde lagen bad då att få se häktningsordern. Och som George misstänkte hade mannen ingen. Eftersom han inte lagligen kunde gripa George, laddade han sitt vapen i tanken att han skulle skrämma George.

”Tänker du skjuta mig?” frågade George.

”Nej”, svarade polisen, ”jag är väl inte dum heller.”

”Varför laddade du då ditt vapen?” frågade George.

I och med det insåg mannen hur dumt han hade handlat och gick därifrån. Eftersom George inte ville att detta skulle upprepas, stämde han polischefen för att ha gjort intrång på privat egendom. Förvånansvärt nog dömdes polischefen till böter och 15 dagar i fängelse.

 Vid ett annat tillfälle kunde en äldre broder avge ett fint vittnesbörd i en domstol. Domaren hade i sin hand två böcker utgivna av Jehovas vittnen, som han viftade med framför brodern, medan han anklagade honom för att sprida religiös propaganda.

”Om du dömer mig för att jag förkunnar Guds ords sanning”, svarade brodern, ”så betraktar jag det inte som ett straff, utan som en ära. Herren Jesus sade till sina lärjungar att de skulle glädja sig om de blev förföljda för rättfärdighets skull, eftersom det var så de forntida profeterna blev behandlade. Ja, Jesus själv blev faktiskt förföljd och till och med hängd på en påle, inte för att han hade gjort något orätt, utan för att han förkunnade den sanning han hade fått från Gud.”

Brodern fortsatte: ”Om därför domstolen dömer mig för att jag genom dessa båda böcker förkunnar Jesu budskap om Guds kungarike, så skulle den döma en man som inte har begått något brott.” Domaren lade ner fallet.

”Ingen annanstans får bröderna uthärda större svårigheter”

Efter 1929 sjönk priset på jordbruksprodukter drastiskt, och det var utbredd arbetslöshet och politisk oro, och allt detta ledde till en snabb tillväxt av extremistiska politiska grupper, däribland fascister. Dessutom kom Rumänien under 1930-talet alltmer under inflytande av Nazityskland. Detta bådade inte gott för Jehovas vittnen. I Årsboken för 1936 hette det faktiskt: ”Ingen annanstans får bröderna uthärda större svårigheter än i Rumänien.” Mellan åren 1933 och 1939 hölls 530 rättegångar mot Jehovas vittnen. Åklagarna yrkade naturligtvis hela tiden på att verket skulle förbjudas och att kontoret i Bukarest skulle stängas.

 Klockan åtta på kvällen den 19 juni 1935 kom så slutligen polisen till kontoret med vad som visade sig vara en olaglig fullmakt. De beslagtog arkiven och över 12 000 broschyrer och ställde ut en vakt. Men en broder, som smet ut genom bakdörren, kontaktade en vänligt stämd advokat, som också var senator. Denne ringde upp de inblandade myndigheterna och fick den olagliga stängningen upphävd och fick dem att återlämna alla arkiv. Men fristen blev kortlivad.

Den 21 april 1937 utfärdade religionsdepartementet så en order som publicerades i den officiella tidningen och i andra tidningar. Ordern förklarade att Jehovas vittnens verksamhet var strängt förbjuden i Rumänien och att de som spred eller läste deras litteratur skulle gripas och straffas och att deras litteratur skulle konfiskeras.

Bröderna överklagade beslutet. Men den inblandade ministern sköt upp rättegången tre gånger, eftersom han visste att han inte hade mycket att komma med. När så dagen för rättegången till slut var inne, hade kung Carol II infört diktatur i Rumänien, och i juni 1938 utfärdades en ny order mot Jehovas vittnen. Bröderna inledde en ny process. De skrev också ett officiellt memorandum till kungen och förklarade att vittnenas litteratur är undervisande och att den varken är omstörtande eller framkallar allmän oordning. I memorandumet påpekade man också att en högre domstol tidigare hade kommit fram till detta. Kungen skickade detta memorandum vidare till religionsdepartementet. Vad blev reaktionen? Den 2 augusti 1938 lät departementet stänga och försegla kontoret i Bukarest.

Under den här svåra tiden greps ett antal bröder, och även hela familjer, och dömdes till fängelse, i vissa fall bara för att de sjöng Rikets sånger i sina hem. Straffen varierade  från tre månader till två år. Hur kunde man komma på bröderna med detta? Många som var påverkade av prästerskapet spionerade på vittnena. Dessa spioner uppträdde som hantverkare, försäljare osv.

Alla som hittades med vår litteratur greps också. En broder som arbetade i skogen som skogshuggare tog med sig sin bibel och Årsboken. En dag sökte polisen igenom allas personliga tillhörigheter och fann broderns litteratur. De grep honom och tvingade honom att till fots gå med dem de 20 milen till domstolen, där han dömdes till sex månaders fängelse. Fängelserna var överfulla, smutsiga och fulla med löss. Den enda mat som serverades var en vattnig soppa.

Andra världskriget medför fler prövningar

I gryningen den 1 september 1939 stormade tyska trupper in i Polen, vilket utlöste ännu en världsomfattande konflikt, en konflikt som kom att påverka Rumänien både långvarigt och djupt. I sin strävan efter kontroll delade Sovjetunionen och Tyskland, som hade undertecknat en icke-angreppspakt, sedan upp Östeuropa. Rumänien delade de som en paj. Ungern tog norra Transsylvanien, Sovjetunionen tog Bessarabien och norra Bukovina, och Bulgarien tog södra Dobrogea. Det gjorde att Rumänien förlorade omkring en tredjedel av sin befolkning och sitt territorium. År 1940 blev Rumänien en fascistisk diktatur.

Den nya regeringen upphävde konstitutionen och erkände endast nio kyrkosamfund, av vilka de främsta var den ortodoxa, den katolska och den lutherska kyrkan. Förbudet mot Jehovas vittnen kvarstod. Terroristhandlingar var vanligt förekommande, och i oktober 1940 ockuperade tyska trupper landet. Under dessa extrema förhållanden upphörde  korrespondensen mellan Rumänien och Centraleuropeiska kontoret så gott som helt.

Eftersom flertalet Jehovas vittnen i området bodde i Transsylvanien, flyttade Martin Magyarosi dit från Bukarest och slog sig ner i Tîrgu Mureş. Hans hustru, Maria, hade av hälsoskäl flyttat dit tidigare. Pamfil och Elena Albu, som också hade tjänat vid kontoret i Bukarest, flyttade längre norrut, till Baia Mare. Från dessa båda städer reorganiserade bröderna Magyarosi och Albu predikoarbetet och den underjordiska framställningen av Vakttornet. Deras medarbetare, Teodor Morăraş, stannade kvar i Bukarest, där han, tills han greps 1941, samordnade verksamheten i det som fanns kvar av Rumänien.

Bröderna fortsatte hela tiden att arbeta i tjänsten och lämna biblisk litteratur så ofta de kunde, men de var mycket  försiktiga. De lämnade till exempel broschyrer på offentliga platser, som restauranger och tågkupéer, i hopp om att någon skulle få syn på dem och vilja läsa dem. De fortsatte också att lyda förmaningen i Bibeln att församlas för att uppmuntra varandra andligen, men de fick naturligtvis vara försiktiga så att de inte väckte misstankar. (Hebr. 10:24, 25) De som bodde på landet utnyttjade till exempel de fester som var vanliga i samband med skörden, då bönderna hjälpte varandra och sedan firade den genom att skämta och berätta historier. Bröderna ersatte bara dessa fester med kristna möten.

”På allt sätt trängda”

Broder Magyarosi greps i september 1942, men han fortsatte att samordna predikoarbetet från fängelset. Paret Albu greps också, tillsammans med 1 000 andra bröder och systrar, av vilka många släpptes efter det att de blivit misshandlade och kvarhållna i häkte i omkring sex veckor. Hundra vittnen, däribland många systrar, fick fängelsestraff på mellan 2 och 15 år för att de som kristna ville vara neutrala. Fem bröder dömdes till döden, ett straff som senare ändrades till livstids fängelse. I skydd av mörkret släpade beväpnad polis till och med bort mödrar och små barn och lämnade deras djur utan tillsyn och deras hem övergivna för tjuvar att plundra.

I fånglägren togs bröderna emot av en ”välkomstkommitté” av vakter som brukade binda ihop fötterna på dem och hålla dem nere på golvet medan en annan slog de nakna fötterna med en knölpåk. Ben bröts, tånaglar föll av, och huden blev svart och lossnade ibland som barken från ett träd. Präster som patrullerade lägren och bevittnade dessa övergrepp brukade hånle och säga: ”Var är nu din Jehova som skall befria dig ur våra händer?”

 Bröderna var ”på allt sätt trängda ... men inte lämnade i sticket”. (2 Kor. 4:8, 9) De tröstade faktiskt andra fångar med hoppet om Guds kungarike, och några tog det till hjärtat. Tänk till exempel på Teodor Miron från byn Topliţa i nordöstra Transsylvanien. Eftersom Teodor redan före andra världskriget hade dragit slutsatsen att Gud förbjuder att man tar människoliv, vägrade han att göra militärtjänst. Därför dömdes han i maj 1943 till fem års fängelse. Kort därefter träffade han Martin Magyarosi, Pamfil Albu och andra vittnen i fängelset, och han tackade ja till ett bibelstudium. Han gjorde snabba andliga framsteg, och inom några veckor överlämnade han sig åt Jehova. Men hur kunde han bli döpt?

Det dök upp ett tillfälle till det när Teodor och omkring 50 andra rumänska vittnen fördes till det nazistiska lägret i Bor i Serbien. På vägen dit stannade de till i Jászberény i Ungern, där över hundra ungersktalande bröder förenade sig med dem. Under uppehållet skickade vakterna några bröder till floden för att fylla på en vattentunna. Eftersom bröderna hade vunnit vakternas förtroende, fick de gå utan tillsyn. Teodor följde med dem och blev döpt i floden. Från Jászberény fördes fångarna med tåg och flodbåt till Bor.

I lägret i Bor fanns då 6 000 judar, 14 adventister och 152 vittnen. ”Förhållandena var hemska”, påminner sig broder Miron, ”men Jehova tog hand om oss. En vänlig vakt som ofta sändes till Ungern förde med sig litteratur in i lägret. Några vittnen som han kände och litade på såg till hans familj medan han var borta, och han blev därför som en bror för dem. Denne man, en löjtnant, brukade varna om något var på gång. Det fanns 15 äldste, som det nu heter, i lägret, och de ordnade med tre möten i veckan.  Trots att man arbetade i skift var i medeltal omkring 80 närvarande. Vi firade också Åminnelsen.”

I vissa läger tilläts vittnen utifrån att ge de fängslade bröderna mat och annat. Mellan 1941 och 1945 skickades omkring 40 vittnen från Bessarabien, Moldova och Transsylvanien till koncentrationslägret i Şibot i Transsylvanien. De arbetade varje dag vid ett sågverk. Eftersom det var ont om mat i lägret, kom vittnen som bodde i närheten varje vecka med mat till sågverket. Bröderna delade ut detta efter behov.

Tack vare sådana goda gärningar kunde ett utmärkt vittnesbörd avges både till medfångar och till vakter. Vakterna märkte också att Jehovas vittnen var ansvarskännande och pålitliga. Därför gav de dem sådan frihet som man normalt inte gav fångar. En av vakterna i Şibot kom även med i sanningen.

 Välsignelser efter kriget

När kriget i Europa slutade i maj 1945 blev Jehovas vittnen frigivna ur fängelser och arbetsläger. När Martin Magyarosi, som då var 62 år, återvände till Bukarest, fann han att kontoret var helt länsat. Inte ens en skrivmaskin fanns kvar! ”Herrens verk fick börja om på nytt utan någonting”, hette det i en rapport. Förutom att organisera verksamheten sökte bröderna att få den lagligt erkänd, och den 11 juli 1945 blev Jehovas vittnens sammanslutning i Rumänien inregistrerad.

Denna åtgärd gjorde det lättare att organisera offentliga möten och sammankomster och att framställa litteratur, allt sådant som skulle få arbetet att ta ny fart och bidra till att skingra den förvirring och oenighet som hade utvecklats. Ja, under det första året efter kriget framställde bröderna närmare 870 000 broschyrer och över 85 500 exemplar av Vakttornet, och det trots att det rådde brist på papper i landet! Och 1 630 personer blev döpta.

Redan innan verksamheten blev lagligen erkänd började bröderna predika öppet. De anordnade också möten och särskilda offentliga föredrag. Ett ögonvittne berättar följande om vittnena i Maramureş: ”Medan arméerna fortfarande var på reträtt församlades bröderna. Man kunde se dem komma från alla byar i regionen, fullständigt orädda. Det var en spännande tid. Några kunde gå åtta mil för att vara med, och de sjöng och vittnade utmed vägen. Varje söndag meddelade ordföranden var man skulle träffas följande söndag.”

Man annonserade och höll offentliga föredrag i städer och byar där det bara fanns få eller inga vittnen. Bröderna kunde gå upp till tio mil till dessa platser, och de började då gå vid midnatt. På grund av att det var så dyrt med skor  gick de ofta barfota. De tog naturligtvis med sig skor, men de bar dem över axeln. De tog bara på sig skorna när det var riktigt besvärligt, till exempel om det var hemskt kallt. Dagen före mötet erbjöd de litteratur till människor, annonserade temat på föredraget och inbjöd människor att komma. Efter föredraget började de gå hem igen.

I Baia Mare, Cluj-Napoca, Tîrgu Mureş och Ocna-Mureş höll bröderna många sammankomster med hundratals vittnen och intresserade personer närvarande. En höjdpunkt vid sammankomsten i Baia Mare i juni 1945 var dopet, som hölls en mil utanför staden. Efter det att doptalet hade hållits i en broders trädgård blev de 118 dopkandidaterna döpta i floden Lăpuşul, som flöt invid trädgården. Det var ett oförglömligt dop i en vacker omgivning.

I Tîrgu Mureş hyrde bröderna en teater som hade 3 000 sittplatser. Dagen före sammankomsten började bröderna  komma med häst och vagn, tåg och cykel samt gående till fots. Några började omedelbart predika och inbjuda människor till det offentliga föredraget som handlade om Noas ark. När vännerna fick se plakat överallt i staden med vacker text som annonserade talet, började många av dem gråta av glädje. De hade aldrig trott att de skulle få sådan frihet att predika de goda nyheterna!

Brödernas hårda arbete blev rikt välsignat. Det kom så många att man måste montera upp två högtalare utanför teatern för dem som inte kunde komma in i lokalen. Detta ledde till att många i grannskapet kunde höra programmet från sina fönster. Stadens ämbetsmän och andra framstående personer blev inbjudna för att de själva skulle få se och höra Jehovas vittnen. De fyllde faktiskt alla platser som var reserverade för dem. De sjöng också med i sångerna.

Det första landskonventet

Veckoslutet den 28 och 29 september 1946 höll Jehovas vittnen i Rumänien sitt första landskonvent. Det hölls på den romerska arenan (Arenele Romane) i Bukarest. Förutom att det rumänska järnvägsbolaget gick med på att ställa upp med ett extratåg, sänktes också biljettpriset med 50 procent! Tåget förde över tusen bröder till huvudstaden från några av de mest avlägsna delarna av landet. Många bar plakat och väckte en hel del nyfikenhet längs vägen. Men resan var inte utan incidenter.

Prästerskapet hade fått höra om konventet och försökte stoppa tåget. Klockan nio på morgonen fredagen före sammankomsten började vittnen i Bukarest samlas vid järnvägsstationen för att välkomna sina bröder som skulle komma inom en timme. De väntade tålmodigt till klockan sex på kvällen, då tåget äntligen rullade in på stationen. Det går  inte att beskriva begeistringen när besökare och värdar omfamnade varandra. Beväpnad polis var där för att upprätthålla ordningen, men de hade inget att göra.

Mycket av Bukarest hade förstörts under kriget, däribland omkring 12 000 hus, och därför var det ont om logi. Men bröderna var uppfinningsrika. För att ordna med extra ”sängar” köpte de en mängd halm och lade ut den på gräsmattan hos en broder som bodde i en förort som hette Berceni. Eftersom det var ovanligt varmt för att vara i slutet av september, kunde vuxna och barn sova gott på halmen under den stjärnklara himlen. På det stället står nu en ny fin Rikets sal.

De 3 400 som var närvarande vid konventet på lördagsförmiddagen blev hänförda då de fick höra att Vakttornet återigen skulle ges ut två gånger i månaden på både rumänska och ungerska. Tusen exemplar av den första upplagan delades faktiskt ut bland bröderna den förmiddagen. Under en tid innehöll tidskriften fyra studieartiklar i varje nummer så att alla skulle kunna ta igen den undervisning som de hade gått miste om under kriget.

Söndagsförmiddagen var avsedd för vittnande. Överallt kunde man se grupper av förkunnare som annonserade det offentliga föredraget. Deras plakat hade bilder av en hammare, ett svärd och ett städ. Texten löd: ”’Svärd smids till plogbillar’. Gud har inspirerat dessa ord. Två profeter har skrivit ner dem. Men vilka skall uppfylla dem?” Förkunnarna delade ut inbjudningar och erbjöd tidskrifter, som de bar i vita tygväskor, på vilka det stod ”Jehovas vittnen” eller ”Förkunnare av Guds kungarike” eller ”Förkunnare av teokratin”.

Den eftermiddagen började Martin Magyarosi det offentliga föredraget med orden: ”I dag håller stormakterna  en fredskonferens i Paris. Här vid vårt konvent är vi 15 000 närvarande. Om man skulle visitera alla Jehovas vittnen som är här, skulle man inte hitta ett enda svärd eller skjutvapen. Varför det? Jo, därför att vi redan har smitt våra svärd till plogbillar!” Det talet var både kraftfullt och aktuellt med tanke på att man överallt kunde se tydliga spår av kriget.

På söndagen var justitieministern, en sekreterare vid inrikesdepartementet, ett antal poliser och en grupp ortodoxa präster närvarande. Både bröderna och ämbetsmännen var inställda på att prästerna skulle ställa till bråk, vilket de hade hotat att göra. Men det var bara en präst som försökte störa programmet. När bröderna under det offentliga föredraget fick syn på honom på väg mot podiet, gensköt de honom och tog ett fast grepp om armarna på honom och förde honom tillbaka till sittplatserna. ”En ortodox präst behöver inte tala till den här publiken”, viskade de i hans öra, ”men du är välkommen att sitta ner och lyssna.” Han försökte inte göra om det. Senare sade justitieministern att han hade tyckt om talen och att han var imponerad av Jehovas vittnens ordning.

Senare skrev en broder med tanke på konventet: ”Fiendens konspiration misslyckades totalt, och vännerna återvände glada hemåt igen.” De visade också en förnyad anda av frid och endräkt, vilket var uppmuntrande, eftersom  många hade kommit till konventet med blandade känslor med tanke på de motsättningar som hade utvecklats under kriget.

Men det såg inte lika ljust ut för prästerna, eftersom de i många trakter inte längre kunde räkna med att myndigheterna skulle gå deras ärenden när det gällde Jehovas vittnen. Detta hindrade dem naturligtvis inte från att racka ner på bröderna från predikstolen. Men några präster gick längre än så och rekryterade gäng av ligister för att misshandla förkunnarna, både män och kvinnor, när de såg dem vara ute och predika. Hustrun till en ortodox präst gav sig vid ett tillfälle på en pionjärsyster med en käpp och slog henne med den tills käppen gick av! ”Vi har många processer på gång mot sådana präster”, hette det i en rapport från den tiden.

Ytterligare ansträngningar för att återställa enheten

Alfred Rütimann, från avdelningskontoret i Schweiz, tillbringade 1947 två månader i Rumänien. Planen var att man skulle hålla ett konvent och att broder Hayden C. Covington från huvudkontoret skulle följa med broder Rütimann. Men myndigheterna tillät inte bröderna att hålla konventet, och de vägrade att ge broder Covington visum. Men de gav däremot Alfred Rütimann ett två månader långt visum, vilket gjorde att han kunde vara i Rumänien under augusti och september.

Hans första uppehåll var i Bukarest, där han möttes vid flygplatsen av en grupp leende bröder och systrar, vilka kom med den traditionella välkomsthälsningen, en vacker blombukett. De förde honom till kontoret i Bukarest, som låg vid Aliongatan 38, hemma hos en intresserad man.  Kontoret hade flyttats dit i januari 1947. Men på grund av det växande kommunistiska hotet behöll bröderna adressen till kontoret vid Basarabiagatan 38 som sin officiella adress. Det kontoret hade de skaffat i juli 1945, men där fanns nu bara ett gammalt bord och en soffa, en trasig skrivmaskin och ett skåp fullt med gulnade broschyrer och tidskrifter, ja, bara sådant som det inte gjorde något om det beslagtogs. Ibland arbetade en syster där.

Broder Rütimann sammanträffade med Pamfil Albu, ordföranden för den lagligen inregistrerade sammanslutningen, och Martin Magyarosi, som hade tillsynen över verksamheten i landet. Båda dessa bröder tjänade också som områdestillsyningsmän. De rumänska bröderna hade under ett antal år haft mycket begränsad kontakt med bröderna i andra länder, och de blev hänförda över att få höra  om den senaste utvecklingen inom Jehovas organisation, till exempel införandet av skolan i teokratisk tjänst i församlingarna och Gileadskolan för att utbilda missionärer. Alla ville naturligtvis att skolan i teokratisk tjänst också skulle komma i gång i Rumänien. Bröderna ordnade faktiskt genast med att få trycka de 90 lektionerna i läroboken för skolan, bit för bit, på både rumänska och ungerska.

Men broder Rütimann var i första hand intresserad av att besöka så många församlingar och grupper som möjligt för att låta dem få höra de viktigaste talen de skulle ha fått höra vid konventet. Han och broder Magyarosi, som tjänade som tolk, gav sig därför ut på en resa i två etapper till de områden där sanningen var väl etablerad, och de började i Transsylvanien.

Transsylvanien och vidare

Som på de flesta andra håll gjorde förkunnarna i Transsylvanien stora ansträngningar för att vara med vid dessa speciella möten. Och de var villiga att vara uppe till sent på kvällen på grund av besökarnas pressade schema. I byn Vama Buzăului pågick programmet till exempel från klockan tio på kvällen till två på natten, och det utan att någon av de 75 närvarande klagade.

”Människorna här har ett annat tidsbegrepp än vi har”, skrev Alfred Rütimann senare. ”De har inte något emot att gå upp klockan två eller tre på natten för att ta hand om besökare, och de tänker inte i sådana termer som minuter och knappast ens i sådana termer som timmar! Fastän de går till fots och ibland går långa sträckor barfota, verkar de ha mer tid än vi har och vara mindre stressade. Först tänkte jag att vi var tokiga som ordnar ett möte så sent på kvällen, men broder Magyarosi övertygade mig om motsatsen.”

 Nästa anhalt var staden Tîrgu Mureş, som då hade 31 000 invånare. Den hade också drabbats av kriget, och det fanns knappt en bro kvar. Trots det färdades 700 bröder och systrar från 25 församlingar nästan fem mil enkel väg till mötesplatsen, en skogsglänta nära staden.

Bröderna åkte också till Cluj-Napoca, där 300 från 48 församlingar samlades. När de var i staden visade broder Magyarosi broder Rütimann det tryckeri som man på grund av Jacob Sima hade förlorat 1928. Hur hade det gått för honom? ”Han dog förra året”, skrev broder Rütimann i sin rapport. ”Han hade blivit alkoholist.”

Sedan kom de bland annat till Satu Mare och Sighetu Marmaţiei nära Ukraina. Regionen hade över 40 rumänsk-, ungersk- och ukrainskspråkiga församlingar. Bönder och bybor var i stort sett självförsörjande. De odlade all sin gröda samt lin och hampa och födde upp sin egen boskap, framför allt får. De tillverkade också sina egna kläder och filtar och framställde sitt eget läder. Byskomakaren tillverkade deras skor. Många av bröderna och systrarna kom till de speciella mötena klädda i sina egentillverkade folkdräkter av broderat linne och hampa.

Under den andra etappen av sin resa for bröderna Rütimann och Magyarosi till Moldova i nordöstra Rumänien. Deras första anhalt var landskommunen Frătăuţii, där bröderna fastän de var fattiga var enastående gästfria. I oljelampornas dunkla sken satte de fram färsk mjölk, bröd, polenta och skalade kokta ägg, som låg i smält smör, till sina gäster. Alla åt ur små skålar. ”Den här maten var mycket god”, skrev broder Rütimann. Den natten sov de besökande bröderna i köket på sängar, som för värmens skull hade ställts nära ugnen. Deras värdar sov intill på halmmadrasser.

 Vittnena i den här trakten var nitiska i tjänsten, och som rapporten visar blev de rikt välsignade av Jehova. Våren 1945 fanns det 33 förkunnare där. Nu, 1947, fanns det 350, en tiofaldig ökning på bara två år!

Något som också satte en lantlig prägel på brödernas resa var att de fick åka med häst och vagn de följande 12 milen till Bălcăuţi och Ivăncăuţi. ”De små men utmärkta rumänska hästarna kan gå på alla vägar, hur dåliga de än är, och det vid alla tider, både dag och natt”, skrev en broder. Församlingen i Bălcăuţi, som hade bildats 1945, bestod av förkunnare som hade tillhört en protestantisk kyrka. Församlingstjänaren hade varit deras lekmannapredikant. På grund av att det regnade hölls mötet i Ivăncăuţi i en broders hem. Men detta var inte något större problem för de 170 närvarande, som i vissa fall hade gått tre mil barfota för att komma dit.

De båda bröderna hade allt som allt talat på 19 platser till sammanlagt 4 504 förkunnare och intresserade personer från 259 församlingar. På sin väg tillbaka till Schweiz höll Alfred Rütimann också tal i Orăştie och Arad, där några bröder hade gått mellan sex och åtta mil för att komma till mötet. En 60-årig bonde hade faktiskt gått tio mil barfota, så stor var hans uppskattning.

Dessa speciella möten i rättan tid var en milstolpe för verket i Rumänien, inte bara för att bröderna behövde uppmuntran, utan också för att den andliga skörden var mogen. Rumänerna var trötta på förtryckande härskare och krigets elände, och många var besvikna på religionen. En drastisk devalvering av valutan, leu, i augusti 1947 gjorde dessutom massor av människor utfattiga över en natt. Därför var många som tidigare hade varit emot Rikets budskap nu villiga att lyssna.

 Dessa speciella möten kom också i rätt tid, eftersom det drog ihop sig till en ny och ännu värre storm av förföljelse. Den stormen främjades av ateistisk ideologi och hänsynslösa, intoleranta ledare, och den skulle rasa i närmare 40 år!

Järnridån går ner över Rumänien

I november 1946, året innan Alfred Rütimann var på besök, kom kommunisterna till makten i Rumänien. Under de närmast kommande åren rensade deras parti bort all kvarvarande opposition och påskyndade sovjetiseringen, vilket innebar att Rumäniens kulturella och politiska liv organiserades efter den sovjetiska modellen.

Bröderna utnyttjade lugnet före stormen till att trycka hundratusentals tidskrifter, broschyrer och andra publikationer, som de spred till 20 depåer runt om i landet. Samtidigt utökade många sin tjänst, och några började som pionjärer, däribland Mihai Nistor och Vasile Sabadâş.

Mihai förordnades till nordvästra och centrala Transsylvanien, där han fortsatte att tjäna som pionjär även efter det kommunistiska förbudet, då han länge jagades av fienden. Hur kunde han undgå att bli tillfångatagen? Han berättar: ”Jag gjorde en sådan väska som de som sålde fönster hade. Klädd i arbetskläder och bärande på fönsterrutor och verktyg gick jag omkring i centrum av de byar och städer där jag hade fått i uppdrag att predika. När jag såg en polis eller någon annan som såg misstänkt ut annonserade jag mina fönster med hög röst. Andra bröder använde andra  metoder för att undgå motståndare. Detta var ett mycket spännande men riskfyllt arbete, inte bara för oss pionjärer, utan också för dem som tog emot oss i sina hem. Men det skänkte oss stor glädje att se dem vi studerade Bibeln med göra framsteg och antalet förkunnare växa.”

Vasile Sabadâş fortsatte också som pionjär, trots att han ofta fick flytta. Han var till särskild hjälp när det gällde att spåra upp och hjälpa bröder som hade skingrats av Securitate, kommunistregimens militära säkerhetspolis. Vasile berättade: ”För att undgå att bli gripen behövde jag vara försiktig och påhittig. Jag sökte alltid en trovärdig orsak att resa till en annan del av landet, till exempel en remiss från en läkare att åka till en kurort.

Genom att undgå misstankar kunde jag upprätta förbindelser bland bröderna så att de regelbundet kunde få andlig mat. Mitt motto var Jesaja 6:8: ’Här är jag! Sänd mig’ och Matteus 6:33: ’Fortsätt därför med att först söka kungariket.’ Dessa verser skänkte mig glädje och gav mig kraft att fortsätta.” Och Vasile behövde detta, eftersom han trots sin försiktighet, i likhet med många andra, till sist blev gripen.

Våldsamma angrepp mot Guds organisation

År 1948 blev det mycket svårt att korrespondera med huvudkontoret. Därför använde bröderna ofta kodade budskap på postkort. I maj 1949 vidarebefordrade Martin Magyarosi ett budskap från Petre Ranca, en medarbetare vid kontoret i Bukarest. Han skrev: ”Alla i familjen mår bra.  Det har blåst mycket snålt och varit mycket kallt, och vi har inte kunnat arbeta ute på åkern.” Senare skrev en annan broder att familjen inte hade ”kunnat få några sötsaker” och att många var ”sjuka”. Han menade att det inte gick att sända någon andlig mat in i Rumänien och att många bröder var i fängelse.

Efter ett beslut den 8 augusti 1949 av justitiedepartementet stängdes kontoret med tillhörande bostäder i Bukarest, och all inredning, även personliga tillhörigheter, beslagtogs. Under de kommande åren greps och dömdes hundratals bröder. Under fascistiskt styre hade Jehovas vittnen blivit beskyllda för att vara kommunister, men då kommunisterna kom till makten blev de kallade för ”imperialister” och ”amerikanska propagandister”.

Spioner och angivare lurade överallt. I Årsboken för 1953 hette det att kommunisterna nu vidtagit så stränga åtgärder att alla i Rumänien som fick post ”från Väst” blev ”svartlistade och noga bevakade”. Rapporten fortsätter: ”Det är svårt att föreställa sig det skräckvälde som råder. Medlemmarna i en familj kan inte ens lita på varandra. All frihet är borta.”

I början av 1950 blev Pamfil och Elena Albu, Petre Ranca, Martin Magyarosi och många andra gripna och falskeligen anklagade för att spionera för Väst. Några torterades så att de skulle avslöja konfidentiella saker och bekänna att de ”spionerade”. Men det enda de bekände var att de tillbad Jehova och tjänade hans kungarikes intressen. Efter dessa eldprov hamnade några bröder i fängelse och andra i arbetsläger. Hur påverkade denna våg av förföljelse verksamheten? Just det året, 1950, ökade antalet förkunnare i Rumänien med 8 procent. Vilket bevis på kraften i Guds ande!

 Broder Magyarosi, som då var närmare 70 år, sändes till Gherlafängelset i Transsylvanien, där han dog i slutet av 1951. ”Han har fått lida mycket för sanningens sak”, hette det i rapporten, ”i synnerhet sedan han greps i januari 1950. Men nu är det slut på hans lidande.” Ja, i ungefär 20 år hade Martin fått utstå våldsamma angrepp från prästerna, fascisterna och kommunisterna. Hans exempel på trogen tjänst får oss att tänka på aposteln Paulus ord: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har bevarat tron.” (2 Tim. 4:7) Även om hans hustru, Maria, inte blev fängslad, var också hon ett fint exempel i fråga om att hålla ut under svårigheter. En broder beskrev henne som ”en intelligent syster, helt hängiven Herrens verk”. När Martin greps blev Maria omhändertagen av släktingar, bland annat av sin adoptivdotter, Mărioara, som en tid själv satt fängslad och släpptes på hösten 1955.

”Jehovas vittnen är fina människor”

År 1955 gav regeringen amnesti, och flertalet bröder släpptes. Men deras frihet blev inte långvarig. Mellan åren 1957 och 1964 jagades och greps Jehovas vittnen på nytt, och några dömdes till livstids fängelse. Men de fängslade bröderna misströstade inte, utan uppmuntrade varandra att stå fasta. De blev faktiskt kända för sin principfasthet och ostrafflighet. ”Jehovas vittnen är fina människor, och de skulle aldrig falla till föga och förneka sin tro”, påminde sig en politisk fånge. Han tillade att där han satt fängslad var vittnena ”de mest omtyckta fångarna”.

År 1964 gavs på nytt amnesti. Men den var också kortvarig, för fler massgripanden skedde mellan 1968 och 1974. En broder skrev: ”På grund av att vi sprider evangeliet har vi blivit torterade och hånade. Vi ber er att inte glömma era  fängslade bröder i era böner. Vi vet att allt detta är en prövning som vi måste uthärda. Vi skall fortsätta att modigt predika de goda nyheterna så som det är förutsagt i Matteus 24:14. Men än en gång ber vi er av hela vårt hjärta att ni inte skall glömma oss!” Som vi skall se hörde Jehova dessa innerliga, tårfyllda böner från sina lojala, och han tröstade dem på olika sätt.

Satan sår frön av misstro

Djävulen angriper inte bara Guds tjänare utifrån utan också inifrån. Några bröder som släpptes 1955 och som tidigare hade haft i uppgift att utöva tillsyn återfick inte dessa uppgifter. Detta fick dem att bli harmsna och att så missämja. Så sorgligt att de efter att ha stått fasta i fängelse gav efter för stolthet när de blev fria! För att undgå att bli straffad var det åtminstone en framstående broder som rentav gick så långt att han samarbetade med säkerhetspolisen och därigenom ställde till stor skada för de trogna och för predikoverket. (Matt. 24:10)

Guds folk måste också ta itu med olika synsätt på samvetsfrågor. Efter att ha blivit gripna kunde bröderna ofta få välja mellan att hamna i fängelse och att arbeta i saltgruvorna. Några ansåg att man inte följde Bibelns principer om man valde det senare. Andra menade att systrar inte skulle sminka sig och att det var olämpligt att gå på bio eller teater eller till och med att äga en radio.

Men till det positiva hör att bröderna i allmänhet aldrig förlorade den stora frågan ur sikte, nämligen den att de måste förbli lojala mot Gud. Detta blev uppenbart i tjänsterapporten för 1958, som visade att 5 288 tagit del i tjänsten på fältet, drygt 1 000 fler än föregående år! Och 8 549 var med vid Åminnelsen, och 395 blev döpta.

 En annan provsättning började 1962, när det i den engelska upplagan av Vakttornet (på svenska i numret för 1 maj 1963) förklarades att ”de överordnade myndigheterna” som nämns i Romarna 13:1 avsåg mänskliga styrande myndigheter och inte Jehova Gud och Jesus Kristus, som man tidigare hade trott. Många bröder i Rumänien, som hade fått lida mycket genom brutala härskare, fann denna nya förståelse svår att acceptera. Några trodde faktiskt uppriktigt att den var ett listigt kommunistiskt påhitt, avsett att göra dem totalt undergivna staten, tvärtemot principen i Matteus 22:21.

En broder som hade talat med ett medvittne som hade varit i Berlin, Rom och andra städer berättar: ”Denne resenär bekräftade att den nya förståelsen inte var något kommunistiskt påhitt, utan andlig mat från slavklassen. Men trots det var jag tveksam. Jag frågade därför vår områdestillsyningsman vad vi nu skulle göra.”

Han svarade: ”Vi skall bara fortsätta med verksamheten, det är det vi skall göra!”

”Det var ett mycket bra råd, och jag är glad att kunna säga att jag fortsätter med detta.”

Trots svårigheten med kommunikationer gjorde bröderna vid huvudkontoret och det avdelningskontor som hade tillsyn över verksamheten i Rumänien allt de kunde för att hålla bröderna informerade om uppenbarad sanning och att hjälpa dem att samarbeta som en enad andlig familj. De skrev därför brev och utarbetade lämpliga artiklar för Tjänsten för Guds kungarike.

Hur nådde denna andliga mat Jehovas folk? Varje medlem av landskommittén hade hemliga förbindelser med de resande tillsyningsmännen och församlingsäldste. Dessa  förbindelser upprätthölls med hjälp av pålitliga kurirer, vilka också hade med sig brev och rapporter till och från kontoret i Schweiz. På det sättet kunde bröderna åtminstone få lite andlig mat och teokratisk vägledning.

Lojala bröder och systrar arbetade också hårt för att främja en anda av endräkt inom sina egna församlingar och grupper. En sådan broder var Iosif Jucan, som ofta brukade säga: ”Vi kan inte hoppas på att bli räddade vid Harmageddon om vi inte regelbundet fortsätter att inta andlig mat och ha nära kontakt med vår ’moder’.” Han avsåg att man skulle förbli i kontakt med den jordiska delen av Jehovas organisation. Sådana bröder var en dyrbar tillgång för Guds folk och som en mur mot dem som försökte fördärva deras enhet.

Fiendens metoder

I sina försök att försvaga tron hos Jehovas tjänare eller att skrämma dem till underkastelse anlitade kommunisterna spioner och förrädare och använde sig av tortyr, lögnpropaganda och dödshot. Spionerna och angivarna kunde vara grannar, arbetskamrater, avfällingar, familjemedlemmar och agenter för säkerhetspolisen. De senare infiltrerade till och med församlingarna genom att låtsas vara intresserade av sanningen och lära sig teokratiska uttryck. Dessa ”falska bröder” orsakade stor skada och många gripanden. En av dem, Savu Gabor, hade till och med en ansvarsfull ställning. Han avslöjades 1969. (Gal. 2:4)

 Agenter från myndigheterna spionerade också på enskilda och familjer med hjälp av dolda mikrofoner. Timotei Lazăr berättar: ”När jag satt i fängelse på grund av att jag som kristen ville vara neutral, kallade säkerhetspolisen regelbundet mina föräldrar och min yngre bror till sitt högkvarter, där de kunde förhöra dem i upp till sex timmar åt gången. Vid ett sådant tillfälle placerade de dolda mikrofoner i vårt hem. Den kvällen såg min bror, som var elektriker, att elmätaren snurrade onormalt fort. Han undersökte vad det berodde på och upptäckte då två dolda mikrofoner, som han fotograferade och tog ner. Följande dag kom agenterna för säkerhetspolisen och frågade efter sina leksaker, som de kallade dem.”

Lögnpropaganda kom ofta i form av artiklar, som tidigare hade publicerats i andra kommunistländer. Artikeln ”Jehovistsekten och dess reaktionära karaktär” var exempelvis tagen från en rysk tidning. Artikeln anklagade Jehovas vittnen för att ha ”karaktären av en typisk politisk organisation”, vars mål ”är att utföra en omstörtande verksamhet i socialistländer”. Den uppmuntrade också läsarna att rapportera alla som spred vittnenas läror. Men för tänkande människor var denna politiska propaganda från våra motståndare ett indirekt medgivande om att de hade misslyckats, eftersom den kungjorde för alla att Jehovas vittnen fortfarande var vid liv och långt ifrån tysta.

När agenterna för säkerhetspolisen tog till fånga någon broder eller syster, visste deras utstuderade grymhet inga gränser. För att få sina offer att tala använde de till och med kemiska ämnen, som påverkade sinnet och nervsystemet. Så här berättar Samoilă Bărăian, som utsattes för ett sådant övergrepp: ”När de hade börjat sitt förhör tvingade de mig  att ta droger, som skadade mig mer än misshandeln. Jag märkte snart att allt inte stod rätt till med mig. Jag kunde inte längre gå rakt fram och inte heller gå uppför trappor. Därefter fick jag kroniska sömnproblem. Jag kunde inte koncentrera mig och talade stapplande.

Mitt fysiska tillstånd fortsatte att försämras. Efter en månad eller så förlorade jag smaksinnet. Mitt matsmältningssystem bröt samman, och jag fick en känsla av att mina leder inte längre hängde ihop. Jag hade hemska smärtor. Jag fick sådan fotsvett att mina skor gick sönder på två månader, och jag måste slänga dem. ’Varför fortsätter du att ljuga?’ skrek min förhörsledare. ’Inser du inte vad du har blivit?’ Jag höll på att explodera av ilska och hade svårt att behärska mig.” Broder Bărăian tillfrisknade så småningom helt.

Säkerhetspolisen använde också mental tortyr, som Alexa Boiciuc berättar: ”Den värsta natten var när de väckte mig och förde mig till en lokal där jag kunde höra hur en broder blev slagen. Senare hörde jag en syster skrika, och därefter hörde jag min mors röst. Jag hade föredragit att själv bli misshandlad än att utstå detta.”

Bröder fick höra att de skulle gå fria om de avslöjade namnen på andra vittnen och var och när de hade möten. Hustrur uppmuntrades att överge sina fängslade män för att deras barn skulle få en bättre framtid.

Eftersom många bröder hade fått sin egendom konfiskerad av staten, tvingades de att arbeta på kollektivjordbruk. Arbetet var rätt bra, men problemet var att männen måste vara med vid alla politiska möten som hölls. De som inte kom blev hånade, och de fick nästan ingen lön. En sådan situation skapade naturligtvis problem för Jehovas  vittnen, som inte alls ville delta i några politiska möten eller aktiviteter.

När myndigheternas agenter gjorde husrannsakningar hos vittnena, tog de också personliga tillhörigheter, i synnerhet sådant som kunde säljas. Och mitt i vintern kunde de riva ner spisar, den enda värmekällan i husen. Varför denna grymhet? Jo, eftersom spisar, som de sade, var ett bra ställe att gömma litteratur i. Men bröderna lät sig inte tystas. Också de som uthärdade missförhållandena och umbärandena i arbetslägren och fängelserna fortsatte, som vi nu skall se, att vittna om Jehova och att trösta varandra.

Man lovprisar Jehova i läger och fängelser

Förutom fängelser hade Rumänien tre stora arbetsläger. Ett låg i Donaudeltat, ett annat på den stora ön Brăilei och ett tredje på den kanal som förenar Donau med Svarta havet. I början av den kommunistiska eran fick fängslade vittnen ofta sitta tillsammans med sina tidigare förföljare, vilka var fängslade på grund av sina förbindelser med den  tidigare regimen. En broder, som var kretstillsyningsman, satt fängslad tillsammans med 20 präster! Detta ledde naturligtvis till många intressanta diskussioner!

I ett fängelse hade till exempel en broder långa samtal med en professor i teologi, som tidigare hade examinerat blivande präster. Brodern upptäckte snart att professorn knappt visste någonting om Bibeln. Bland de fångar som lyssnade på samtalet fanns en general från den gamla regimen.

Generalen frågade professorn: ”Hur kommer det sig att enkla hantverkare kan Bibeln bättre än du?”

Professorn svarade: ”Vid de teologiska seminarierna får vi lära oss kyrkans traditioner och liknande, men inte Bibeln.”

Generalen blev inte imponerad. Han sade: ”Vi litade på er kunskap, men nu inser jag att vi har blivit fullständigt vilseledda.”

Så småningom kom ett antal fångar till exakt kunskap om sanningen och överlämnade sina liv åt Jehova, däribland en man som avtjänade ett 75 år långt straff för rån. Denne mans personlighet genomgick en så stor förändring att det uppmärksammades av fängelseledningen. De gav honom ett nytt arbete, ett arbete som normalt inte skulle ges åt någon som satt fängslad för rån. Han fick gå till staden ensam för att köpa saker till fängelset.

Men fängelselivet var hårt, och det var ont om mat. Fångarna bad till och med att man inte skulle skala deras potatisar för att de skulle få lite mer att äta. De åt också betor, gräs, löv och annan växtlighet bara för att känna sig mätta. Många dog av undernäring, och alla drabbades av dysenteri.

 Under sommaren skyfflade och förflyttade bröder i Donaudeltat jord för den damm som byggdes där. Under vintern skar de vass medan de stod på isen. De sov i en gammal färja av järn, där de uthärdade kyla, smuts, löss och hjärtlösa vakter, som förblev helt oberörda även när en fånge dog. Men hur deras förhållanden än var så uppmuntrade och hjälpte bröderna varandra att förbli andligt starka. Begrunda Dionisie Vârcius erfarenhet.

Strax innan Dionisie släpptes frågade en officer honom: ”Har fängelsevistelsen lyckats förändra din tro, Vârciu?”

”Ursäkta mig”, svarade Dionisie, ”men skulle du byta ut en kostym av hög kvalitet mot en av sämre kvalitet?”

”Nej”, svarade officeren.

”Nej, just det. Under min fängelsevistelse har ingen erbjudit mig något bättre än min tro. Så varför skulle jag byta ut den?” fortsatte Dionisie.

Då skakade officeren hand med Dionisie och sade: ”Du är fri, Vârciu. Behåll din tro.”

Sådana bröder och systrar som Dionisie var inga övermänniskor. Deras mod och andliga styrka kom från tron på Jehova, en tro som de höll levande på fantastiska sätt. (Ords. 3:5, 6; Fil. 4:13)

De studerade ur minnet

”Min tid i fängelset var en tid av teokratisk utbildning”, säger András Molnos. Hur kunde han säga det? Jo, därför att han insåg värdet av att varje vecka församlas med sina bröder för att studera Guds ord. Han säger: ”Ofta fanns upplysningarna inte på papper utan i minnet. Bröder brukade erinra sig artiklar i Vakttornet som de hade studerat innan de kom i fängelse. Ibland kunde bröder till och med komma ihåg innehållet i en hel tidskrift, även frågorna  till studieartiklarna!” Att de kunde detta berodde i vissa fall på att de hade skrivit av den andliga födan för hand, vilket några av dem hade gjort innan de greps. (Se rutan ”Dupliceringsmetoder” på sidorna 132 och 133.)

När ansvariga bröder planerade kristna möten, meddelade de det ämne som skulle behandlas, och varje fånge försökte komma ihåg allt han kunde om det ämnet, allt från bibelställen till tankar i kristen biblisk litteratur. Till slut samlades alla för att resonera om stoffet. Vid mötet valde de ut någon som efter den inledande bönen skulle leda mötet genom att ställa lämpliga frågor. När sedan alla hade yttrat sig kom han med sina tankar innan han övergick till nästa punkt.

I vissa fängelser var det förbjudet att samlas i grupper och diskutera. Men bröderna var mycket uppfinningsrika. En broder erinrar sig: ”Vi brukade ta ut badrumsfönstret ur dess ram och måla glaset med en blandning av fuktig tvål och kalk som vi hade skrapat av från väggen. När detta hade torkat kunde man skriva dagens lektion på denna skrivtavla. En broder dikterade med låg röst orden medan en annan skrev ner dem på tavlan.

Vi var uppdelade i olika fängelseceller, som blev studiegrupper. Varje lektion skickades vidare från broder till broder i cellen. Eftersom endast en cell hade skrivtavlan, fick bröderna i de andra cellerna upplysningarna genom morsealfabetet. Hur då? Så tyst och lugnt som möjligt brukade en av oss knacka ner artikeln på väggen eller på vattenledningen. Samtidigt brukade bröderna i de andra cellerna hålla sina muggar mot väggen eller ledningen och hålla sitt öra intill muggen, som tjänade som en avlyssningsapparat. De som inte kunde morsealfabetet var naturligtvis tvungna att lära sig det.”

 I vissa fängelser kunde bröderna få färsk andlig mat utifrån genom uppfinningsrika systrar, som när de bakade bröd brukade gömma litteratur inuti brödet. Bröderna kallade denna mat bröd från himlen. Systrar kunde även smuggla in delar av Bibeln genom att vika ihop sidorna till små bitar och lägga dessa i små bollar av plast och sedan breda ut smält choklad och kakaopulver över.

Men det svåra med denna anordning var att bröderna var tvungna att läsa på toaletten, det enda ställe där de fick vara i fred några minuter utan vakter. När en broder hade läst färdigt, brukade han gömma det tryckta materialet bakom vattenbehållaren. Icke-vittnen kände också till detta gömställe, och många tyckte om att få läsa i lugn och ro en stund.

 Kvinnor och barn bevarar sin ostrafflighet

I likhet med många andra blev systrarna Viorica och Aurica Filip förföljda av sina familjemedlemmar. De hade sju bröder och en syster. Viorica berättar: ”Eftersom Aurica ville tjäna Jehova, måste hon 1973 sluta vid universitetet i Cluj-Napoca. Kort därefter blev hon döpt. Hennes uppriktighet och nit väckte mitt intresse, och jag började också undersöka Guds ord. När jag fick veta att Gud utlovar evigt liv i ett paradis på jorden, tänkte jag att det vore ju det bästa som kunde hända. När jag gick framåt i mitt studium av Bibeln och började tillämpa det den säger om att en kristen måste hålla sig neutral, vägrade jag att bli medlem i kommunistpartiet.”

Viorica fortsätter: ”År 1975 överlämnade jag mitt liv åt Jehova. Jag hade också flyttat hemifrån och bodde hos en släkting i staden Sighetu Marmaţiei, där jag arbetade som lärare. Eftersom jag valt att inte blanda mig i politik, meddelade skolmyndigheterna mig att jag skulle bli uppsagd vid skolårets slut. I ett försök att förhindra detta började min familj förfölja både mig och min syster.”

Till och med skolbarn utsattes för hotelser, ibland av säkerhetspolisen. Förutom att få utstå hån och slag blev många avstängda från en skola och måste börja i en annan. Andra fick inte alls någon fortsatt utbildning. Agenter försökte till och med att rekrytera barn till spioner!

Daniela Măluţan, som nu är pionjär, minns: ”Jag blev ofta förödmjukad inför mina klasskamrater för att jag vägrade att gå med i det kommunistiska ungdomsförbundet, som var ett redskap för att indoktrinera ungdomar politiskt. När jag började årskurs nio vållade säkerhetspolisens agenter mig mycket problem, och det gjorde också lärare och  andra av personalen som var angivare. Mellan åren 1980 och 1982 blev jag nästan varannan onsdag förhörd på rektorns kontor. Men rektorn fick inte stanna kvar för att lyssna på dessa förhör. Förhörsledaren, en överste inom säkerhetspolisen, var väl känd av bröderna i Bistriţa-Năsăud för sitt hat mot oss och för det nit som han jagade oss med. Han hade även med sig brev till mig där man anklagade ansvariga bröder. Hans mål var att undergräva mitt förtroende för bröderna, få mig att överge min tro och få mig, en skolflicka, att bli spion åt säkerhetspolisen. Han lyckades inte med något av detta.

Men jag hade inte bara dåliga erfarenheter. Min historielärare, som tillhörde partiet, ville till exempel veta varför jag förhördes så ofta. En dag slopade han historielektionen, och inför hela klassen frågade han ut mig i två timmar om min tro. Han blev imponerad av mina svar och tyckte inte att det var rätt att man behandlade mig så illa. Efter den här diskussionen började han respektera vår ståndpunkt och tog till och med emot litteratur.

Men skolmyndigheterna fortsatte att motarbeta mig. De lät mig faktiskt inte gå längre än till och med årskurs tio. Men trots det fick jag omedelbart ett arbete, och jag har aldrig ångrat att jag förblivit lojal mot Jehova. Jag tackar honom verkligen för att jag uppfostrades av kristna föräldrar som bevarade sin ostrafflighet trots allt det de fick utstå under kommunistregimen. Jag tänker fortfarande på deras goda exempel.”

Unga män prövas

I sin kampanj mot Jehovas vittnen inriktade sig säkerhetspolisen framför allt på unga bröder, som ville vara neutrala. De greps, fängslades, släpptes, greps på nytt och  skickades tillbaka till fängelset. Målet var att försvaga deras moral. En sådan broder, József Szabó, dömdes till fyra års fängelse omedelbart efter sitt dop.

Efter att ha avtjänat två år blev József fri 1976 och träffade kort därefter sin blivande fru. ”Vi förlovade oss och bestämde dagen för vårt bröllop”, berättar József. ”Sedan fick jag en ny inkallelse från militärdomstolen i Cluj. Jag skulle inställa mig där samma dag som vi hade bestämt att gifta oss! Vi gifte oss ändå, och därefter inställde jag mig inför domstolen. Trots att vi inte ens hade varit gifta en hel dag dömde de mig till ytterligare tre års fängelse, vilket jag avtjänade. Det går inte att beskriva vad svårt det var att skiljas från min nyblivna hustru.”

Ett annat vittne, Timotei Lazăr, berättar: ”År 1977 släpptes min yngre bror och jag ur fängelset. Vår äldre bror, som hade släppts ett år tidigare, kom hem för att fira händelsen med oss. Men han gick rakt i fällan – säkerhetspolisen väntade på honom. Vi hade tvingats vara åtskilda i två år, sju månader och 15 dagar, och nu ryckte man återigen ifrån oss vår bror och skickade tillbaka honom till fängelset för att han som kristen ville vara neutral. Min yngre bror och jag blev förkrossade.”

Firandet av Åminnelsen

På kvällen för Åminnelsen intensifierade motståndare sina ansträngningar att få fast Jehovas vittnen. De gjorde razzior i hem, dömde till böter och anhöll. Av försiktighetsskäl träffades bröderna bara i små grupper, ibland bara familjevis för att högtidlighålla minnet av Jesu död.

Teodor Pamfilie berättar: ”På kvällen för Åminnelsen satt den lokale polischefen och söp tillsammans med vänner till sent på kvällen. När han gav sig i väg för att göra  razzior i brödernas hem, bad han en främling som ägde en bil att skjutsa honom. Men bilen startade inte. Till slut fick de liv i motorn, och de körde till vårt hus, där en liten grupp vänner firade Åminnelsen. Men eftersom vi fullständigt hade täckt för alla fönster och allt såg mörkt ut, drog de slutsatsen att ingen var hemma. Därför for de till ett annat hus, men där var Åminnelsen redan över, och alla hade gått hem.

Under tiden avslutade vi vårt program, och bröderna gick snabbt i väg. Bara min köttslige bror och jag satt kvar när två poliser stormade in, ställde sig mitt i rummet och röt: ’Vad pågår här?’

’Ingenting’, svarade jag. ’Min bror och jag satt bara och pratade.’

’Vi vet att ni hade ett möte här’, sade en av dem. ’Var är de andra?’ Och så tittade han på min bror och tillade: ’Och vad gör du här?’

’Jag kom för att hälsa på honom’, svarade han och pekade på mig. Besvikna rusade de ut. Följande dag fick vi veta att polisen, trots sina ansträngningar, inte hade lyckats gripa någon!”

Huvudkontoret vädjar till myndigheterna i Rumänien

Den hårda behandlingen av Jehovas vittnen fick huvudkontoret i USA att i mars 1970 skriva ett brev på fyra sidor till den rumänske ambassadören i USA och att i juni 1971 skriva ett brev på sex sidor till Rumäniens president Nicolae Ceauşescu. I brevet till ambassadören stod det att orsaken till att bröderna skrev var deras kristna kärlek till sina bröder i Rumänien och deras oro för dem. Efter att ha räknat upp namnen på sju personer som var fängslade på  grund av sin tro skrev de: ”Det har rapporterats att några av de här ovan nämnda personerna har blivit mycket illa behandlade i fängelset. ... Jehovas vittnen är inte några brottslingar. De tar inte del i någon politisk eller omstörtande verksamhet någonstans i världen, utan de ägnar sig uteslutande åt sin religiösa tillbedjan.” Brevet slutade med en vädjan till regeringen att ”ge Jehovas vittnen lättnad i sitt lidande”.

I brevet till president Ceauşescu sades det att Jehovas vittnen i Rumänien inte hade den religionsfrihet som grundlagen föreskrev, utan riskerade att gripas och bli grymt behandlade när de talade med andra om sin tro och församlades till bibelstudium. Brevet riktade också uppmärksamheten på en nyligen utfärdad amnesti som lett till att många bröder blivit fria. ”Vi hoppades att en ny tid skulle börja också för ... Jehovas vittnen. Men tyvärr har det inte blivit så. Vi får fortfarande samma tråkiga nyheter från Rumänien: Jehovas vittnen förföljs fortfarande av staten. Man gör husrannsakan hos dem, tryckt material konfiskeras, män och kvinnor grips och utsätts för förhör, några döms till många års fängelse, och några blir grymt behandlade. Och allt detta därför att de läser och predikar Jehova Guds ord. Detta bidrar inte till att en nation får gott rykte, och vi är djupt oroade över vad som händer med Jehovas vittnen i Rumänien.”

Tillsammans med brevet skickades böckerna Sanningen som leder till evigt liv på rumänska och Evigt liv i Guds söners frihet på tyska.

Förhållandena började bli lite bättre för Jehovas vittnen efter 1975, då Rumänien undertecknade Helsingforsöverenskommelsen. Den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors garanterade mänskliga rättigheter och grundläggande  friheter, däribland religionsfrihet. Därefter greps och fängslades endast de som vägrade militärtjänst.

År 1986 föreskrev en ny grundlag att ingen, inte ens tjänstemän, hade rätt att gå in i ett privat hem utan innehavarens medgivande, såvida det inte fanns vissa lagligt godkända omständigheter. Nu kunde bröderna äntligen känna sig mer trygga att hålla kristna möten, däribland Åminnelsen, i privata hem.

Underjordisk tryckning

Under förbudet smugglades andlig mat in i Rumänien i form av trycksaker, stenciler eller liknande och duplicerades lokalt. Ibland hade materialet översatts till rumänska och ungerska, men för det mesta måste det översättas inom landet från engelska, franska, italienska eller tyska. Det var många som tjänstgjorde som kurirer, till exempel utländska turister som besökte landet, studenter som kom för att studera och rumäner som varit utomlands.

Säkerhetspolisen gjorde stora ansträngningar för att komma på kurirerna och även för att upptäcka var i Rumänien litteraturen framställdes. Av försiktighetsskäl använde bröderna sig därför av flera privata hem i större och mindre städer. I dessa hem byggde de upp hemliga ljudisolerade rum, där de installerade sin dupliceringsutrustning. Ibland var dessa rum dolda bakom eldstäder, som vanligtvis var placerade vid en vägg. Men bröderna konstruerade eldstäderna så att de kunde flyttas och ge tillträde till en dold ingång.

Sándor Parajdi arbetade i ett hemligt tryckeri i Tîrgu Mureş, där han framställde dagens text, Tjänsten för Guds kungarike, Vakttornet och Vakna! ”Under veckosluten arbetade vi upp till 40 timmar och turades om att sova en timme i taget”, erinrar sig Sándor. ”Lukten av kemikalier  trängde in i våra kläder och vår hud. En gång när jag kom hem sade min treårige son: ’Pappa, du luktar precis som dagens text!’”

Traian Chira, en äkta man och far, duplicerade och transporterade litteratur i distriktet Cluj. Traian hade fått en gammal handdriven dupliceringsapparat som kallades Kvarnen och som borde ha skrotats för länge sedan. Den fungerade, men resultatet var dåligt. Traian bad därför en broder som var mekaniker att se över den. Brodern inspekterade maskinen, men hans allvarliga ansiktsuttryck avslöjade att fallet var  hopplöst. Sedan lyste hans ansikte upp, och han sade: ”Jag kan bygga en ny åt dig!” Han gjorde faktiskt mycket mer än så. Han gjorde också i ordning en verkstad i källaren hos en syster och byggde sin egen svarv. I stället för att bara tillverka en dupliceringsapparat tillverkade han över tio! Dessa nya apparater skickades till olika delar av landet, och med hjälp av dem kunde man göra ett fint arbete.

Under 1980-talet fick ett antal bröder lära sig att sköta dupliceringsapparater för offsettryck, som var mycket bättre maskiner. Den förste som utbildades var Nicolae Bentaru, som i sin tur undervisade andra. Litteraturframställningen hos familjen Bentaru var som så ofta ett familjeföretag, där alla i familjen hjälpte till. Det var naturligtvis inte lätt att  hålla detta hemligt, särskilt inte under den tid då säkerhetspolisen spionerade på människor och gjorde husrannsakningar. Bröderna brukade därför arbeta intensivt under veckosluten för att snabbt få litteraturen tryckt och utskickad. Varför under veckosluten? Jo, därför att de hade sina vanliga arbeten under veckan.

Bröderna måste också vara försiktiga när de köpte papper. Om en kund så bara ville köpa ett ris papper, omkring 500 ark, måste han förklara vad han skulle använda det till. Men tryckerierna använde upp till 40 000 ark i månaden! Bröderna måste därför vara försiktiga när de hade med affärspersonal att göra. Och eftersom det var vanligt med kontroller utefter vägarna, måste de också vara på sin vakt när de transporterade papperet.

Problemet med översättning

Ett litet antal bröder och systrar i olika delar av Rumänien översatte litteraturen till de språk som talades i landet, däribland ukrainska, som talades av en etnisk minoritet i norr. Vissa översättare var språklärare som hade kommit med i sanningen, medan andra själva hade lärt sig ett främmande språk, kanske med hjälp av en språkkurs.

Under den första tiden skrev översättarna in sin översättning för hand i anteckningsböcker, som de tog till Bistriţa, en stad i norr, för korrekturläsning. Översättare och korrekturläsare brukade träffas en eller två gånger om året för att lösa de problem som uppstått i deras arbete. Det var inte ovanligt att dessa bröder och systrar när de upptäcktes blev visiterade, förhörda, slagna och gripna. De som greps blev kvarhållna några timmar eller dagar, varpå de släpptes för att sedan gripas igen, en process som upprepades många gånger för att skrämma dem. Andra sattes i husarrest eller måste inställa  sig hos polisen varje dag. Och ganska många fängslades, däribland Dumitru och Doina Cepănaru och Petre Ranca.

Dumitru Cepănaru var lärare i rumänska och historia, och hans hustru, Doina, var läkare. Säkerhetspolisen fick till slut tag på dem och grep dem och lät dem sitta i skilda fängelser i sju och ett halvt år. I fem av dessa år satt Doina i isoleringscell. Deras namn var faktiskt med i det tidigare nämnda brevet som huvudkontoret skrev till den rumänske ambassadören i USA. Medan Doina satt i isoleringscell skrev hon 500 brev till sin man och till andra fängslade systrar för att uppmuntra dem.

Ett år efter det att Dumitru och Doina gripits greps också Dumitrus mamma, Sabina Cepănaru, och hon satt fängslad i närmare sex år. Den ende i familjen som var på fri fot, även om han var noga övervakad av säkerhetspolisen, var Sabinas man,  som också var ett Jehovas vittne. Med risk för att själv bli gripen besökte han regelbundet alla sina tre familjemedlemmar.

År 1938 blev Petre Ranca förordnad som sekreterare vid Jehovas vittnens kontor i Rumänien. Detta uppdrag och hans arbete som översättare gjorde honom mycket eftersökt av säkerhetspolisen. De fick tag på honom 1948, grep honom gång på gång, och 1950 ställdes han inför rätta tillsammans med Martin Magyarosi och Pamfil Albu. Anklagad för att vara anglo-amerikansk spion fick Petre sitta 17 år i några av de värsta fängelserna i landet, nämligen Aiud, Gherla och Jilava, och tre år i husarrest i distriktet Galaţi. Men denne trogne broder gav sitt allt i Jehovas tjänst ända till slutet av sitt jordiska liv den 11 augusti 1991.

Sådana trogna bröders kärleksfulla möda får oss att tänka på orden: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn genom att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem.” (Hebr. 6:10)

Sammankomster ute i det fria

Under 1980-talet började bröderna församlas i större grupper, till och med i tusental, när tillfälle gavs, till exempel vid bröllop eller begravningar. Vid bröllop brukade  de resa ett stort tält på ett lämpligt ställe på landsbygden och pryda insidan av det med vackra mattor med invävda bibliska motiv och texter. Bord och stolar placerades ut för alla ”gäster”, och en plansch som visade årstexten och en förstorad bild av tidskriften Vakttornets logotyp brukade hängas upp bakom podiet. Förkunnarna på platsen brukade efter sina möjligheter ordna med mat. Därigenom  kunde alla glädja sig åt en både lekamlig och andlig fest.

Programmet började med bröllops- eller begravningstalet och fortsatte sedan med tal över olika bibliska ämnen. På grund av att talare ibland inte kunde komma i tid var andra kvalificerade bröder alltid redo att rycka in och hålla ett anförande, oftast med enbart Bibeln som hjälp, eftersom det inte fanns några utarbetade dispositioner.

Under sommaren strömmade stadsbor ut på landet för att få lite avkoppling. Det gjorde också Jehovas vittnen. Men de utnyttjade tillfället att hålla små sammankomster i bergen och skogarna. De uppförde till och med bibliska dramer med tidsenliga dräkter.

Ett annat populärt semestermål var Svarta havet, där det också var idealiskt att förrätta dop. Hur lyckades bröderna  döpa de nya utan att bli uppmärksammade? Ett sätt var genom att ”leka”. De som skulle döpas och några döpta förkunnare bildade en cirkel i vattnet och kastade en boll till varandra. Talaren stod i mitten och höll talet, varefter dopkandidaterna diskret döptes.

En lokal för biodling

År 1980 tänkte bröderna i staden Negreşti-Oaş i nordvästra Rumänien ut ett genialiskt sätt att få lagligt godkännande att bygga en Rikets sal. På den tiden uppmuntrade staten till biodling. En grupp bröder som ägde bikupor kom på idén att bilda ett lokalt biodlingssällskap, vilket skulle ge dem berättigad orsak att bygga en samlingslokal.

Efter att ha rådfrågat de äldste i kretsen inregistrerade sig bröderna hos Rumäniens biodlarsällskap och gick till stadshuset för att ansöka om att få bygga en samlingslokal. Myndigheterna godkände villigt uppförandet av en träbyggnad som var 34 meter lång och 14 meter bred. De glada biodlarna och deras medhjälpare fullbordade byggnaden på tre månader. De fick till och med ett tackbrev från stadens tjänstemän!

Eftersom invigningsmötet skulle bli välbesökt och skulle vara i flera timmar, ansökte bröderna om och fick också tillstånd att använda lokalen till en skördefest. Över 3 000 vittnen från alla delar av landet församlades vid det tillfället. Tjänstemännen i staden var häpna över att så många kom för att hjälpa till med skörden och för att ”fira” efteråt.

Firandet visade sig naturligtvis bli en andligt uppbyggande sammankomst. Med tanke på det officiella syftet med byggnaden nämndes bin ofta i programmet, men i ett andligt sammanhang. Talarna nämnde till exempel hur flitigt ett bi är och hur skickligt det är på att navigera och  organisera och hur det visar självuppoffrande mod när det gäller att skydda bikupan osv.

Efter detta invigningsmöte fortsatte Bihallen, som den kallades, att betjäna bröderna under resten av förbudstiden och tre år därefter.

Zontillsyningsmän hjälper till att främja enheten

I årtionden hade kommunisterna gjort allt de kunde för att så tvivel och oenighet bland Guds folk och för att hindra kommunicerande. De hade, som tidigare nämnts, haft en viss framgång. En viss splittring fortsatte faktiskt också in på 1980-talet. Zontillsyningsmännens besök och det förändrade politiska klimatet bidrog till att lösa detta problem.

 Gerrit Lösch, som nu är medlem av den styrande kretsen men som tidigare tillhörde avdelningskontorets kommitté i Österrike, besökte från mitten av 1970-talet vid ett flertal tillfällen Rumänien. År 1988 kom Theodore Jaracz och Milton Henschel från den styrande kretsen vid två tillfällen till Rumänien tillsammans med broder Lösch och tolken Jon Brenca, som då var medlem av Betelfamiljen i USA. Efter dessa uppmuntrande besök anslöt sig tusentals bröder, som hållit sig avskilda från det stora flertalet av Jehovas folk, åter tillitsfullt till brödraskaran.

Under tiden skakades det kommunistiska Europa i sina grundvalar av politiska förändringar, och det hela kulminerade i och med att de flesta av dessa regimer kollapsade i slutet av 1980-talet. I Rumänien kulminerade det hela 1989, då människor gjorde uppror mot den kommunistiska regimen. Partiledaren Nicolae Ceauşescu och hans hustru avrättades den 25 december. Följande år tillsattes en ny regering.

Frihet till sist!

När den politiska situationen i Rumänien förändrades var Jehovas vittnen som alltid strikt neutrala. Men för de 17 000 vittnen som då fanns i Rumänien medförde förändringarna en sådan frihet som de flesta bara hade kunnat drömma om. Landskommittén skrev: ”Efter 42 långa år är vi glada över att kunna sända en glädjande rapport om verksamheten i Rumänien. Vi är tacksamma mot vår kärleksfulle Fader, Jehova Gud, som har lyssnat till miljontals bröders innerliga böner och gjort slut på den skoningslösa förföljelsen.”

Den 9 april 1990 blev bröderna lagligt erkända som Jehovas vittnens religiösa organisation, och de anordnade  omedelbart kretssammankomster över hela landet. Drygt 44 000 var med vid dessa sammankomster, mer än två gånger antalet förkunnare, som nu var uppe i ungefär 19 000. Rapporten för tjänsten på fältet från september 1989 till september 1990 visade faktiskt att antalet Jehovas vittnen hade ökat med 15 procent!

Vid den tiden utövade landskommittén tillsyn över verksamheten under ledning av avdelningskontoret i Österrike. Men 1995 fick Rumänien efter 66 års avbrott återigen ett eget avdelningskontor.

Uppehållna under ekonomiska svårigheter

Under 1980-talet hade Rumäniens ekonomi försämrats, och det var ont om varor. När sedan kommunistregimen störtades, rasade också ekonomin, och människor fick det mycket svårt. Därför sände Jehovas vittnen i Ungern, Österrike och dåvarande Jugoslavien och Tjeckoslovakien över 70 ton mat och kläder till sina bröder i Rumänien, vilka till och med kunde dela med sig av detta till sina grannar som inte var vittnen. ”Varje gång bröderna fick hjälp”, sägs det i rapporten, ”utnyttjade de tillfället att vittna.”

Förutom materiella förnödenheter fick bröderna stora sändningar med andlig mat. Detta överflöd gjorde att många fick tårar i ögonen, eftersom de var vana vid att kanske bara ha ett enda exemplar av Vakttornet för en hel grupp. Och i och med numret för 1 januari 1991 fick bröderna dessutom Vakttornet på rumänska samtidigt som den engelska upplagan och det i fyrfärg! Dessa förändringar ledde till att man spred mycket mer litteratur på distriktet.

Från diskussionsgrupper till reguljära möten

Under tiden av förföljelse kunde bröderna inte hålla vissa möten, till exempel skolan i teokratisk tjänst, på det  vanliga sättet. Man träffades i stället i små grupper, läste upp materialet och resonerade sedan om det. Vanligtvis hade man bara några få exemplar, eller bara ett enda, av de publikationer som skulle begrundas.

”Handbok för skolan i teokratisk tjänst trycktes i Rumänien 1992”, säger Jon Brenca, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté. ”Dessförinnan hade ett litet antal bröder en version av boken som hade tryckts lokalt. År 1991 började vi öva äldste i hur de skulle leda skolan i teokratisk  tjänst och ge råd. Men ofta tvekade bröderna att ge råd, vilket skedde från podiet på den tiden. Somliga sade att vännerna skulle ta illa upp om man gav dem råd inför andra.”

Det fanns också vissa missförstånd. När en broder som gått igenom Skolan för förordnade tjänare besökte en församling 1993, kom en äldste fram till honom med ett schema för skolan där det stod att större församlingar kunde delas upp så att man hade två skolor. Han trodde att denna skola var för elever som kommit längre än de övriga och frågade: ”Jag undrar, när kan vi börja hålla tal i den skolan? Vi har kvalificerade bröder som skulle kunna avancera till en högre nivå.” Den besökande brodern förklarade vänligt hur det förhöll sig.

”Kretssammankomster gjorde mycket för att utbilda bröderna”, förklarar broder Brenca, ”eftersom skolan i teokratisk tjänst då hölls som en mönsterskola ledd av områdestillsyningsmannen. Men det dröjde ändå några år innan alla helt hade kommit in i denna anordning.”

 År 1993 började Skolan i pionjärtjänst i Rumänien, och den har hjälpt tusentals pionjärer att göra andliga framsteg och bli mer effektiva i tjänsten. Det är inte lätt att vara pionjär i Rumänien, eftersom det är nästan omöjligt att få ett deltidsarbete. Men 2004 var ändå mer än 3 500 bröder och systrar verksamma i någon form av pionjärtjänst.

Hjälp åt resande tillsyningsmän

Bröderna Roberto Franceschetti och Andrea Fabbi från Italien förordnades 1990 att tjäna vid avdelningskontoret i Rumänien. Deras uppgift var att hjälpa till att reorganisera arbetet. ”Jag var då 57 år”, säger broder Franceschetti. ”På grund av de ekonomiska förhållandena i Rumänien på den tiden var detta nya förordnande inte så lätt för min hustru, Imelda, och mig.

När vi kom till Bukarest klockan sju på kvällen den 7 december 1990 var det 12 grader kallt, och staden var täckt med snö. Vi träffade några bröder i stadens centrum och frågade dem var vi kunde övernatta. ’Vi vet inte ännu’, sade de. Men en ung dam vars mor och mormor var vittnen hörde vårt samtal och inbjöd oss omedelbart till sitt hem. Där bodde vi några veckor tills vi hittade en lämplig lägenhet i staden. Bröderna på platsen gav oss också uppmuntran och känslomässigt stöd, vilket hjälpte oss att anpassa oss till vårt nya förordnande.”

Roberto, som 1967 gick igenom den 43:e klassen vid Gilead, stannade tillsammans med sin hustru närmare nio år i Rumänien. Han hjälpte bröderna i Rumänien att dra nytta av sina årtionden av erfarenheter i Jehovas tjänst. Roberto fortsätter: ”I januari 1991 anordnade landskommittén ett möte med alla de resande tillsyningsmännen, 42 stycken. Flertalet betjänade små kretsar med sex eller sju församlingar  i varje. De hade brukat betjäna varje församling under två på varandra följande veckoslut och vanligtvis utan sina hustrur. På den tiden måste kretstillsyningsmännen ha ett förvärvsarbete för att försörja sina familjer och för att inte väcka myndigheternas misstankar. Men nu kunde dessa bröder följa samma schema som de resande bröderna i andra länder och betjäna församlingarna från tisdag till och med söndag.

Efter att ha förklarat detta för de 42 bröderna sade jag: ’De av er som är villiga att fortsätta att tjäna som resande tillsyningsmän kan räcka upp handen.’ Ingen räckte upp handen! På några minuter hade vi således förlorat alla resande tillsyningsmän i landet! Men efter att under bön ha tänkt över saken ändrade sig några. Ytterligare hjälp kom från dem som gått igenom Skolan för förordnade tjänare i Frankrike, Italien, Tyskland, USA och Österrike.”

Jon Brenca, en etnisk rumän, överflyttades från Betel i Brooklyn, där han hade tjänat i tio år. Först tjänade Jon som krets- och områdestillsyningsman. Han berättar: ”I juni 1991 började jag att som områdestillsyningsman samarbeta med de kretstillsyningsmän som var villiga att tjäna på heltid under den nya anordningen. Jag upptäckte snart att även församlingarna hade problem med att anpassa sig till den nya anordningen. ’Det är omöjligt för förkunnarna att vara ute i tjänsten på fältet varje dag’, sade en del äldste.  Men alla samarbetade och gjorde de förändringar som behövdes.”

Skolan i Rikets tjänst och Skolan för förordnade tjänare bidrog också till att utbilda bröderna. Under Skolan i Rikets tjänst i Baia Mare kom en äldste gråtande fram till en av lärarna och sade: ”Jag har varit äldste i många år, men först nu inser jag till fullo hur ett herdebesök skall gå till. Jag tackar den styrande kretsen för dessa underbara upplysningar.”

Bröderna hade hört talas om Skolan för förordnade tjänare, men att få ha en i sitt eget land verkade bara för bra för att vara sant. Så ni kan föreställa er hur glada de blev när detta blev verklighet 1999, då den första klassen hölls! Sedan dess har man haft ytterligare åtta klasser, och i dessa har rumänsktalande bröder från grannländerna Moldavien och Ukraina också varit med.

”Jag har funnit sanningen!”

Även om det nu vittnas regelbundet för många människor, bor omkring sju miljoner eller en tredjedel av befolkningen på icke-utlämnade distrikt. Och det finns många regioner där de goda nyheterna aldrig har predikats, så skörden är fortfarande stor! (Matt. 9:37) Reguljära pionjärer, pionjärer med särskilt uppdrag och församlingsäldste har insett detta behov och flyttat till sådana områden. Detta har lett till att det har bildats fler grupper och församlingar. Dessutom har avdelningskontoret uppmanat församlingar att delta i särskilda kampanjer för att tjäna på icke-utlämnade distrikt. Dessa kampanjer har precis som i andra länder gett goda resultat.

I en avlägsen by fick en 83-årig kvinna ett exemplar av Vakttornet av en av sina döttrar, som hade hittat det i en  soptunna i Bukarest. Den gamla damen inte bara läste tidskriften, utan hon slog också upp alla skriftställen i sin bibel, som innehöll Guds namn. Nästa gång hon talade med sin dotter utropade hon: ”Vet du, jag har funnit sanningen!”

Hon talade också med sin präst och frågade honom varför han inte hade talat om för människor vad Guds namn är. Prästen svarade inte, utan bad att få låna hennes bibel och tidskriften för att undersöka dem. Kvinnan gjorde respektfullt som prästen bad, men hon har sedan dess inte sett till vare sig sin bibel eller Vakttornet. När Jehovas vittnen senare kom till hennes by för att predika, bjöd hon in dem och började studera Guds ord med hjälp av ”Kunskapsboken” och gjorde fina framsteg. Nu är hon och hennes döttrar alla med i sanningen.

Äntligen fria att ha sammankomster!

Jehovas vittnen i Rumänien blev överlyckliga när de 1990 kunde församlas till områdessammankomsterna ”Ett rent språk”. Detta var för många första gången som de var med vid en sammankomst. Sammankomsterna hölls i städerna Braşov och Cluj-Napoca. Två veckor dessförinnan var mer än 2 000 bröder och systrar från Rumänien med vid en sammankomst i Budapest i Ungern, där de kunde lyssna till programmet på rumänska. Sammankomsterna i Rumänien varade bara en dag, men bröderna var hänförda över att få höra två representanter för den styrande kretsen tala, nämligen Milton Henschel och Theodore Jaracz. Över 36 000 var närvarande, och 1 445 blev döpta, dvs. omkring åtta procent av förkunnarna!

År 1996 var det planerat att en av de internationella sammankomsterna ”Budbärare om fred från Gud” skulle hållas i Bukarest. Men de ortodoxa prästerna gjorde allt de  kunde för att hindra sammankomsten. De och deras hantlangare satte upp hätska plakat över hela staden – på kyrkobyggnader och andra byggnader och på väggar. ”Ortodoxi eller död”, stod det på en, medan en annan löd: ”Vi skall be myndigheterna ställa in denna sammankomst. KOM SÅ ATT VI KAN FÖRSVARA VÅRA FÖRFÄDERS TRO. Må Gud hjälpa oss!”

Under dessa förhållanden ville myndigheterna i Bukarest inte tillåta att sammankomsten hölls i staden. Men  bröderna lyckades hyra platser för sammankomsten i Braşov och Cluj-Napoca den 19–21 juli, och de kunde också anordna flera mindre sammankomster i Bukarest och Baia Mare för dem som inte kunde åka till de andra sammankomsterna.

Nyhetsreportrar var imponerade över att bröderna kunde behålla sitt lugn och omorganisera saker och ting på så kort tid. Så trots prästernas bråk var mediernas rapportering positiv dagen före sammankomsten. Men även de tidigare negativa rapporterna gjorde en del gott genom att de förde fram Jehovas namn i förgrunden. ”Under tre veckor”, sade en broder i Bukarest, ”fick vi så mycket  publicitet att det motsvarade flera år av vittnande runt om i landet. Det som rumänska ortodoxa kyrkan trodde skulle hindra oss visade sig faktiskt i stället främja de goda nyheterna.” Sammanlagt var 40 206 med vid sammankomsterna, och 1 679 blev döpta.

Vid områdessammankomsterna ”Ordets görare”, som hölls 2000, blev bröderna hänförda över att få Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på rumänska. Så här sade en uppskattande ung broder: ”Jag drogs ännu närmare Jehova när jag fick läsa hans namn i mitt eget exemplar av den här översättningen. Jag tackar Jehova och hans organisation av hela mitt hjärta.”

 Från bihall till sammankomsthall

Med undantag av den bihall som nämndes tidigare byggdes inga Rikets salar under kommunisttiden. När förbudet hävdes var därför behovet av Rikets salar enormt. Men mycket tack vare Riketssalsfonden har bröderna på senare år i medeltal kunnat färdigställa en Rikets sal var tionde dag! Det är enkla, funktionsdugliga byggnader gjorda efter standardritningar och med material som är lätta att få tag på. Precis som i andra länder utgör den fina organisationen och goda andan bland de frivilliga under byggandet, i synnerhet vid snabbyggen, ett utmärkt vittnesbörd för grannar, affärsfolk och myndigheter.

I Mureş kontaktade bröderna myndigheterna för att få lov att koppla in elektricitet till en Rikets sal som var under uppbyggnad. ”Varför har ni så bråttom?” frågade en tjänsteman. ”Det tar åtminstone en månad att få fram ett tillstånd, och ni hinner inte göra så mycket under den tiden.” Bröderna förde därför ärendet vidare till chefen.

Han frågade också: ”Varför har ni så bråttom? Ni har ju bara lagt grunden, eller hur?”

”Ja”, svarade bröderna, ”men det var förra veckan. Nu arbetar vi med taket!” Han fattade det hela, och nästa dag utfärdade han tillståndet.

Den första sammankomsthallen i Rumänien, som byggdes i Negreşti-Oaş, har sittplatser för 2 000 i den stora lokalen och 6 000 på amfiteatern utomhus. Broder Lösch var hänförd över inbjudan att få hålla överlämnandetalet, som han framförde på rumänska. Över 90 församlingar från fem kretsar hade hjälpt till med byggnadsarbetet. Redan innan hallen överlämnades var 8 572 med vid en områdessammankomst som hölls där i juli 2003. Sammankomsthallen var naturligtvis ett hett samtalsämne bland de ortodoxa i samhället. Men det var inte bara  negativa kommentarer. Några präster berömde till och med bröderna för att de så villigt hade ställt upp och hjälpt till.

Inget vapen skall ha framgång mot Guds tjänare

När Károly Szabó och József Kiss återvände till sitt hemland 1911, kunde de inte ana i vilken utsträckning Jehova skulle välsigna det arbete som de hade påbörjat. Tänk på följande: Under de gångna tio åren har ungefär 18 500 nya blivit döpta i Rumänien, vilket medfört att det nu finns 38 423 förkunnare i landet. Och 2005 var 79 370 närvarande vid Åminnelsen! För att hålla jämna steg med denna tillväxt överlämnades ett fint nytt Betelhem 1998, och det utvidgades 2000. Ett komplex med tre Rikets salar byggdes också på tomten.

Men grunden till denna makalösa tillväxt lades under tider av så hätsk förföljelse att mycket av det som då hände  inte går att i ord beskriva. Därför måste all ära för ökningen gå till Jehova, under vilkens beskyddande skugga hans lojala vittnen har funnit sin tillflykt. (Ps. 91:1, 2) Så här lovade Jehova angående sina trogna tjänare: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen skall du döma skyldig. Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning.” (Jes. 54:17)

För att behålla denna ovärderliga ”arvsbesittning” är Jehovas vittnen i Rumänien fast beslutna att komma ihåg och efterlikna den dyrbara tron hos alla dem som lidit så mycket för rättfärdighetens sak. (Jes. 43:10; Hebr. 13:7)

 [Ruta på sidan 72]

En presentation av Rumänien

Landet: Rumänien har en yta på 238 000 kvadratkilometer, är något ovalt till formen och är 72 mil från öster till väster. Medurs från norr gränsar det till Ukraina, Moldavien, Bulgarien, Serbien och Montenegro och Ungern.

Befolkning: Rumäniens 22 miljoner invånare utgör ett multietniskt samhälle som består av rumäner, ungrare, tyskar, judar, ukrainare, romer med flera. Åtminstone 70 procent av befolkningen tillhör den rumänska ortodoxa kyrkan.

Språk: Rumänska är det officiella språket. Det har sina rötter i latinet, de forntida romarnas språk.

Näringsliv: Omkring 40 procent av arbetskraften är sysselsatt inom jordbruk, skogsbruk eller fiske, 25 procent inom tillverkningsindustrin eller med gruvdrift eller byggnadsverksamhet och 30 procent inom tjänstesektorn.

Livsmedel: Man odlar majs, potatis, sockerbetor, vete och vindruvor. Boskapen består huvudsakligen av får, men man har också nötkreatur, grisar och fjäderfän.

Klimat: Temperatur och nederbörd skiftar i de olika regionerna. Klimatet är i huvudsak tempererat med fyra tydliga årstider.

 [Ruta på sidan 74]

Rumäniens mångskiftande regioner

Rumänien består till stor del av landsbygd och är uppdelat i olika historiska och mångskiftande regioner, som Maramureş, Moldova, Transsylvanien och Dobrogea. Maramureş, den norra regionen, är det enda område som inte invaderades av romarna. Människorna bor i avlägsna bergsbyar och har behållit sina dakiska förfäders kultur. Moldova i öster är känt för sina vinodlingar, sitt mineralvatten och sina kloster från 1400-talet. I den södra regionen, Valakiet, ligger huvudstaden, Bukarest, som också är den största staden.

Transsylvanien i det centrala Rumänien är i huvudsak en platå som är helt omgiven av den bågformade bergskedjan Karpaterna. Enligt legenden är Transsylvanien, med alla sina medeltida slott, städer och ruiner, vampyren Draculas hemvist. Draculas prototyper var 1400-talsfurstarna Vlad Dracul, eller Vlad djävulen, och Vlad Ţepeş, känd som Vlad pålspetsaren, eftersom det var så han avrättade sina fiender. I turer i den här regionen ingår naturligtvis besök vid deras många vistelseorter.

Dobrogea omfattar en cirka 25 mil lång kuststräcka utefter Svarta havet samt det storslagna Donaudeltat. Donau, som är Europas näst längsta flod, utgör Rumäniens gräns i söder och avvattnar mycket av landet. Dess ekologiskt mångskiftande 4 300 kvadratkilometer stora delta utgör Europas största våtmarksområde och är hemvist för mer än 300 fågelarter, 150 slags fiskar och 1 200 olika växter, från pilträd till näckrosor.

 [Ruta på sidan 87]

Från dyrkan av Zalmoxis till rumänsk ortodoxi

Under århundradena före den vanliga tideräkningen beboddes det område som nu är känt som Rumänien av de besläktade stammarna geter och daker. Deras gud, Zalmoxis, var av allt att döma himlens och dödens gud. Nu bekänner sig nästan alla rumäner till kristendomen. Hur skedde den här förändringen?

Under Roms herravälde över Balkanhalvön utgjorde unionen mellan geter och daker ett stort hot. Unionens kung, Decebalus, besegrade faktiskt Roms härar vid två tillfällen. Men i början av 100-talet v.t. segrade Rom och gjorde regionen till en provins. Dacia, som den kom att kallas, var en rik provins som drog till sig många romerska kolonister. Dessa gifte sig med daker och lärde dem latin, och deras avkomlingar utgör förfäderna till dagens rumäner.

Kolonister samt köpmän och handelsmän införde namnkristendomen i området. År 332 v.t. ökade dess inflytande i och med att kejsar Konstantin ingick ett fredsfördrag med goterna, en konfederation av germanska stammar som bodde norr om Donau.

Efter den stora schismen år 1054, då den östliga ortodoxa kyrkan bröt med den romerska kyrkan, kom området under den östliga ortodoxa kyrkan, som är den rumänska ortodoxa kyrkans moderkyrka. I slutet av 1900-talet hade den senare ett medlemsantal på över 16 miljoner, vilket gjorde den till den största självständiga ortodoxa kyrkan på Balkan.

 [Ruta/Bild på sidorna 98–100]

Vi sjöng medan bomberna föll

Teodor Miron

Född: 1909

Döpt: 1943

Bakgrund: Lärde känna Bibelns sanning i fängelse. Satt 14 år i nazistiska koncentrationsläger och kommunistiska arbetsläger och fängelser.

Den 1 september 1944, då tyska trupper retirerade, var jag en av de 152 bröder som tillsammans med andra fångar fördes från koncentrationslägret i Bor i Serbien till Tyskland. Vissa dagar hade vi ingen mat. När vi fick något lite, till exempel betor som låg utefter vägen intill åkrar, delade vi allting lika. När någon var för svag för att gå, rullade de starka honom vidare i en skottkärra.

Till slut kom vi fram till en järnvägsstation, där vi vilade i omkring fyra timmar innan vi lastade av två godsvagnar utan tak för att vi själva skulle få plats. Det fanns bara ståplatser, och vi hade inga varma kläder, bara var sin filt som vi kunde ha över huvudet när det började regna. Så reste vi hela natten. Klockan tio dagen därpå, när vi kom fram till en by, bombade två plan vårt lok och fick tåget att stanna. Ingen av oss dödades, trots att vi var i vagnarna precis bakom loket. Men man kopplade  ett annat lok till vår vagn, och vi fortsatte vår väg.

Medan vi gjorde uppehåll i två timmar vid en station omkring tio mil längre bort, fick vi se några män och kvinnor bära på korgar med potatis. Potatisförsäljare, tänkte vi. Men vi hade fel. Det var våra andliga bröder och systrar, som hade fått höra om vår situation och visste att vi var hungriga. De gav var och en av oss tre stora, kokta potatisar, en bit bröd och lite salt. Detta ”manna från himlen” uppehöll oss under ytterligare 48 timmar, tills vi i början av december kom fram till Szombathely i Ungern.

Vi blev kvar i Szombathely över vintern, och vi levde i huvudsak på majs som vi hittade under snön. I mars och april 1945 bombades denna vackra stad, och på gatorna låg fullt med lemlästade kroppar. Många var begravda under spillrorna, och ibland kunde vi höra deras rop på hjälp. Utrustade med spadar och andra redskap kunde vi gräva fram några av dem.

Trots att bomber träffade byggnader runt omkring oss, klarade sig vårt hus. Varje gång flyglarmet gick rusade alla förskräckt för att söka skydd. Först rusade vi också, men vi insåg snart att det var meningslöst att springa, eftersom det ändå inte fanns några ordentliga skyddsrum. Vi stannade därför där vi var och försökte hålla oss lugna. Snart stannade vakterna också hos oss. De sade att vår Gud kanske skulle beskydda dem också! Den 1 april, vår sista natt i Szombathely, föll bomberna som aldrig förr. Trots det stannade vi kvar i vår byggnad och lovprisade Jehova med sång och tackade honom för vår sinnesfrid. (Fil. 4:6, 7)

Följande dag blev vi befallda att ge oss av till Tyskland. Vi hade två hästdragna vagnar, så vi åkte och gick omkring tio mil, tills vi kom fram till en skog 13 kilometer från den ryska fronten. Där övernattade vi på en rik godsägares mark, och följande dag frigav våra vakter oss. Tacksamma mot Jehova, som hade uppehållit oss både fysiskt och andligt, sade vi under tårar farväl till varandra och begav oss hemåt, några till fots och andra med tåg.

[Ruta på sidan 107]

Uttryck för kristen kärlek

År 1946 drabbades östra Rumänien av hungersnöd. Men Jehovas vittnen i andra delar av Rumänien som inte hade drabbats lika hårt av andra världskriget och dess efterverkningar skänkte trots att de själva var fattiga mat, kläder och pengar till sina behövande bröder. Vittnen som arbetade i en saltgruva i staden Sighetu Marmaţiei, nära gränsen till Ukraina, köpte till exempel salt från gruvorna, som de sålde i grannstäder och sedan använde förtjänsten av till att köpa majs. Och Jehovas vittnen i Schweiz, Sverige, USA och andra länder skänkte då omkring fem ton livsmedel.

 [Ruta/Bild på sidorna 124, 125]

Vi påminde oss 1 600 bibelverser

Dionisie Vârciu

Född: 1926

Döpt: 1948

Bakgrund: Från och med 1959 tillbringade han lite över fem år i olika fängelser och arbetsläger. Han dog 2002.

Medan vi var fängslade kunde vi kommunicera med våra familjer, och de kunde varje månad sända oss ett paket på fem kilo. Det var endast de som fullgjorde sina arbetsuppgifter som fick sitt paket. Vi delade alltid maten lika, vilket vanligtvis innebar att vi delade upp den i omkring 30 delar. Vid ett tillfälle delade vi upp två äpplen på det här viset. Det är sant att det inte blev så mycket åt var och en, men det lindrade vår hunger lite.

Vi hade varken biblar eller biblisk litteratur, men vi bevarade vår andliga styrka genom att erinra oss sådant som vi hade lärt oss innan vi blev fängslade och genom att delge varandra detta. Varje morgon fick en broder i uppgift att påminna sig en bibelvers. Därefter repeterade vi den här versen med låg röst och mediterade över den under vår obligatoriska morgonvandring, som tog mellan 15 och 20 minuter. När vi sedan kom tillbaka till vår cell, där vi var 20 stycken packade i ett utrymme på åtta kvadratmeter, resonerade vi om den versen i omkring 30 minuter. Tillsammans kunde vi påminna oss 1 600 bibelverser. Vid middagstid begrundade vi olika ämnen och mellan 20 och 30 bibelställen om det ämnet. Alla lärde sig stoffet utantill.

En broder tyckte från början att han var för gammal för att lära sig en massa bibelställen. Men han hade underskattat sig själv. När han hade hört oss upprepa dessa verser omkring 20 gånger, kunde han till sin stora glädje också minnas och citera många bibelställen.

Det är sant att vi var fysiskt hungriga och svaga, men Jehova höll oss andligt välnärda och starka. Också efter det att vi hade släppts måste vi bevara vår andlighet, eftersom säkerhetspolisen fortsatte att förfölja oss i hopp om att få oss att förlora tron.

 [Ruta på sidorna 132, 133]

Dupliceringsmetoder

Under 1950-talet var den enklaste och bästa metoden att duplicera biblisk litteratur att skriva av den för hand, ibland med hjälp av karbonpapper. Den här metoden var långsam och omständlig, men den hade den stora fördelen att de som skrev av litteraturen lärde sig mycket av innehållet utantill. När de var fängslade kunde de därför ge andra stor andlig uppmuntran. Bröderna använde också skrivmaskiner, men dessa måste registreras hos polisen och var svåra att få tag på.

Stencilapparater började komma i slutet av 1950-talet. För att göra stenciler gjorde bröderna en blandning av lim, gelatin och vax som de bredde ut i ett jämnt och tunt lager på en jämn rektangulär yta, helst av glas. Med ett speciellt bläck som de framställde själva präglade de texten på ett papper. När bläcket torkat pressade de papperet jämnt mot den vaxade ytan och fick på så sätt en stencil. Men dessa stenciler höll inte så länge, och därför måste bröderna hela tiden tillverka nya. Och precis som med handskrivna kopior av artiklar utgjorde stencilerna också en säkerhetsrisk, eftersom den som skrivit dem kunde identifieras genom sin handstil.

Från 1970-talet och fram till de sista åren av förbudet byggde och använde bröderna mer än tio bärbara, handdrivna dupliceringsapparater. De var tillverkade efter en modell från Österrike, och bröderna använde plastat papper som tryckplåtar. Bröderna kallade den här maskinen för Kvarnen. I slutet av 1970-talet fick man några arkmatade offsetpressar, men eftersom bröderna inte kunde tillverka plåtar förblev maskinerna oanvända. Men med början 1985 lärde en broder, en kemiingenjör från det dåvarande Tjeckoslovakien, bröderna hur de skulle tillverka plåtar. Därefter förbättrades kvaliteten och produktionen avsevärt.

 [Ruta/Bild på sidorna 136, 137]

Jehova utbildade mig

Nicolae Bentaru

Född: 1957

Döpt: 1976

Bakgrund: Arbetade som tryckare under kommunisttiden och tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin hustru, Veronica.

Jag började studera Bibeln 1972 i staden Săcele och blev döpt fyra år senare, när jag var 18 år. Verket var då förbjudet, och mötena hölls i bokstudiegrupperna. Men vi fick regelbundet andlig mat, till och med bibliska dramer, vilka framfördes med hjälp av kassettinspelningar och diabilder.

Min första uppgift efter dopet var att sköta diabildsprojektorn. Två år senare fick jag också ansvaret att köpa papper till vårt lokala underjordiska tryckeri. År 1980 fick jag lära mig att trycka och att hjälpa till med att framställa Vakttornet och Vakna! och andra publikationer. Vi använde en stencilapparat och en annan liten, manuellt driven press.

Under tiden träffade jag Veronica, en fin syster som hade visat sin trohet mot Jehova, och vi gifte oss. Veronica visade sig vara till stor hjälp för mig i mitt arbete. År 1981 lärde Otto Kuglitsch från avdelningskontoret i Österrike mig att sköta vår första arkmatade offsetpress. År 1987 installerade vi en andra press i Cluj-Napoca, och jag fick i uppdrag att lära upp dem som skulle sköta den.

När förbudet hävdes 1990 fortsatte Veronica och jag och vår son, Florin, i åtta månader med att trycka och distribuera litteratur. Florin hjälpte till att granska de tryckta sidorna innan de pressades, skars, häftades, packades och sändes ut. År 2002 blev vi alla tre förordnade som pionjärer i staden Mizil, som har en befolkning på 15 000 och ligger omkring åtta mil norr om Bukarest. Veronica och jag tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag, och Florin tjänar som reguljär pionjär.

 [Ruta/Bild på sidorna 139, 140]

Jehova förblindade fienden

Ana Viusencu

Född: 1951

Döpt: 1965

Bakgrund: Från de tidiga tonåren hjälpte hon sina föräldrar att duplicera litteratur. Längre fram hjälpte hon till med att översätta litteratur till ukrainska.

En dag 1968 skrev jag för hand av ett exemplar av Vakttornet på pappersstenciler för duplicering. Tanklöst lät jag stencilerna ligga framme när jag gick till ett kristet möte. När jag kom hem vid midnatt hörde jag en bil stanna utanför. Innan jag kunde se vem det var kom fem säkerhetspoliser utrustade med en husrannsakningsorder in i huset. Jag blev förskräckt men lyckades bevara mig lugn. Samtidigt bad jag Jehova förlåta mig mitt slarv och lovade att jag aldrig mer skulle låta mitt arbete ligga framme.

Den ansvarige officeren satte sig ner vid bordet alldeles intill papperen, som jag i all hast hade täckt med en duk när jag hörde bilen stanna. Han satt där tills inspektionen var genomförd några timmar senare. Medan han skrev ner sin rapport bara några centimeter från stencilerna rättade han flera gånger till duken. I hans rapport stod det att agenterna inte hade funnit någon förbjuden litteratur i huset eller hos någon person.

Trots det tog de med sig min far till Baia Mare. Mor och jag bad innerligt för honom, och vi tackade också Jehova för att han beskyddat oss den natten. Till vår stora lättnad kom far hem några dagar senare.

Inte lång tid därefter, när jag skrev av några publikationer för hand, hörde jag återigen en bil stanna utanför vårt hus. Jag släckte ljuset, kikade ut genom de täckta fönstren och såg flera uniformerade män med blänkande gradbeteckningar på sina epåletter gå ur bilen och in i huset på andra sidan gatan. Följande natt kom en annan grupp, vilket bekräftade våra misstankar att de var spioner från säkerhetspolisen. Vi fortsatte dock vårt arbete med att duplicera, men nu bar vi ut materialet genom trädgården på baksidan av huset för att undgå att bli upptäckta.

Far brukade säga: ”Vägen mellan oss och fienden är lik den molnpelare som stod mellan israeliterna och egyptierna.” (2 Mos. 14:19, 20) Av egen erfarenhet har jag lärt mig att far hade rätt.

 [Ruta/Bild på sidorna 143, 144]

Räddad av ett trasigt avgasrör

Traian Chira

Född: 1946

Döpt: 1965

Bakgrund: En av de bröder som ansvarade för framställning och transport av litteratur under åren av förbud.

Tidigt en sommarsöndag lastade jag in åtta väskor med litteratur i min bil. Eftersom alla väskor inte fick plats i bagageutrymmet, tog jag ut baksätet och ställde de andra väskorna där sätet hade varit, lade över några filtar och slängde en kudde ovanpå. Alla som tittade in skulle bara tänka att vår familj skulle till stranden. Som en extra säkerhetsåtgärd lade jag också en filt över väskorna i bagageutrymmet.

Efter att ha bett om Jehovas välsignelse for vi alla fem, dvs. min fru, våra båda pojkar, vår flicka och jag, mot Tîrgu Mureş och Braşov för att leverera litteratur. Medan vi for sjöng vi Rikets sånger tillsammans. Efter omkring tio mil kom vi till en vägsträcka som var full av gropar. Eftersom bilen var så tungt lastad var det något på vägen som slog sönder avgasröret. Jag körde åt sidan och lade den avbrutna delen av avgasröret i bagageutrymmet intill reservdäcket men ovanpå filten. Sedan vrålade vi bokstavligt talat i väg!

Vid staden Luduş stoppade en polis oss för att undersöka hur körduglig vår bil var. Efter att ha tittat på motorns nummer och prövat signalhornet, vindrutetorkarna, lyset osv. bad han att få se reservdäcket. Medan jag gick till bakre delen av bilen, lutade jag mig in genom fönstret och viskade till min fru och mina barn: ”Börja be. Det är bara Jehova som kan hjälpa oss nu.”

När jag öppnade bagageluckan fick polisen omedelbart syn på det trasiga avgasröret och frågade: ”Vad är detta? Du måste betala böter!” Nöjd med att han hade upptäckt ett fel avslutade han sin inspektion. Jag stängde bagageluckan och drog en suck av lättnad och betalade gärna böter! Det var nära ögat den gången, men bröderna fick sin litteratur.

 [Ruta/Bild på sidorna 147–149]

Ett möte med säkerhetspolisen

Viorica Filip

Född: 1953

Döpt: 1975

Bakgrund: Började i heltidstjänsten 1986 och tjänar som medlem av Betelfamiljen.

När min syster Aurica och jag blev Jehovas vittnen, blev vi illa behandlade av vår familj. Detta var naturligtvis svårt, men det styrkte oss inför våra framtida möten med säkerhetspolisen. Jag hade ett sådant möte en kväll i december 1988. Jag bodde då tillsammans med Aurica och hennes familj i staden Oradea, nära den ungerska gränsen.

I handväskan hade jag en tidskrift som jag höll på att korrekturläsa, då jag var på väg hem till den broder som hade tillsyn över översättningsarbetet. Jag visste inte att säkerhetspolisen gjorde husrannsakan och förhörde dem som bodde där och alla som kom på besök. När jag såg vad som pågick lyckades jag utan att bli upptäckt bränna upp den tidskrift jag hade i väskan. Därefter tog agenterna mig och andra vittnen till säkerhetspolisen för ytterligare förhör.

De förhörde mig hela natten, och följande dag genomsökte de den bostad som jag officiellt bodde i,  ett litet hus i den närbelägna byn Uileacu de Munte. Jag bodde inte där, men bröderna använde huset till att förvara material för det underjordiska arbetet. När de funnit materialet förde de mig tillbaka till säkerhetspolisen och slog mig med en knölpåk av gummi för att få mig att förråda vilka som ägde eller som hade direkt samband med det man funnit där. Jag bad Jehova hjälpa mig att uthärda misshandeln. En känsla av frid kom över mig, och smärtan varade inte mer än några sekunder efter varje slag. Men snart blev mina händer så svullna att jag undrade om jag någonsin skulle kunna skriva igen. Den kvällen släpptes jag, utfattig, utsvulten och uttröttad.

Med en agent från säkerhetspolisen i hälarna gick jag till bussterminalen. Jag hade inte talat om för dem som förhörde mig var jag bodde, och därför kunde jag inte gå direkt till Auricas hus av fruktan för att utsätta henne och hennes familj för fara. Då jag inte visste vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra, bad jag till Jehova och sade att jag var utsvulten och att jag längtade efter att få sova i min egen säng. Jag undrade om jag bad om för mycket.

Jag kom fram till terminalen just som en buss skulle gå. Jag steg ombord på den, trots att jag inte hade några pengar till biljetten. Av en händelse skulle den gå till den by där mitt hus låg. Agenten från säkerhetspolisen steg också på bussen och frågade mig vart bussen var på väg och steg sedan av. Av detta drog jag slutsatsen att en annan agent skulle vänta på mig i Uileacu de Munte. Till min stora lättnad lät chauffören mig stanna på bussen. Men varför reser jag till Uileacu de Munte, tänkte jag. Jag ville inte åka till mitt hus, eftersom jag ändå inte hade någon mat där och inte ens en säng.

Jag bad fortfarande till Jehova om mina bekymmer, då chauffören stannade bussen i utkanten av Oradea för att där släppa av en vän. Jag passade då på att också stiga av. När bussen for i väg svepte en känsla av lycka över mig, och försiktigt gick jag hem till en broder som jag kände. Jag kom precis när hans hustru lagat till en gryta med gulasch, som är bland det bästa jag vet. Familjen inbjöd mig att äta middag tillsammans med dem.

Senare den natten, när jag trodde att det var lugnt, tog jag mig till Auricas hus och lade mig att sova i min egen säng. Ja, Jehova gav mig båda de saker jag hade bett om, en god måltid och min egen säng. Vilken underbar Fader vi har!

[Ruta på sidan 155]

Ungdomar som är inriktade på andliga ting

Under perioden av förföljelse bevarade många ungdomar sig trogna och riskerade till och med sin frihet för de goda nyheternas skull. Nu möter de prövningar av ett annat slag, och tyvärr är några inte längre lika vaksamma. Men andra har fortsatt att vara inriktade på andliga ting. En grupp gymnasieelever i Câmpia Turzii går till exempel igenom dagens text under sin frukostrast. Detta gör de antingen på skolgården eller på idrottsplatsen, och ibland är andra elever med.

En ung syster sade: ”Att gå igenom dagens text tillsammans med mina vänner är ett skydd för mig, en kort paus från att vara tillsammans med elever som inte tjänar Jehova. Jag blir också uppmuntrad av att se att jag inte är det enda vittnet för Jehova.” Den kvinnliga rektorn och några lärare har berömt dessa fina ungdomar.

[Ruta på sidan 160]

De goda nyheterna blir lagligt stadfästa

Torsdagen den 22 maj 2003 utfärdade kultur- och religionsdepartementet i Rumänien ett dekret som bekräftade att Jehovas vittnens religiösa organisation, som bildades den 9 april 1990, är en laglig sammanslutning erkänd av staten. Därigenom har Jehovas vittnen rätt till alla de juridiska fördelar som erkända religionssamfund får, till exempel rätten att predika och att bygga Rikets salar. Detta erkännande representerar kulmen på de många juridiska strider som utkämpats under årens lopp.

 [Tabell på sidorna 80, 81]

RUMÄNIEN – VIKTIGA ÅRTAL

1910

1911: Károly Szabó och József Kiss återvänder från USA.

1920: Det upprättas ett avdelningskontor i Cluj-Napoca. Det har tillsyn över verksamheten i Albanien, Bulgarien, det tidigare Jugoslavien, Rumänien och Ungern.

1924: Avdelningskontoret köper en fastighet med ett tryckeri i Cluj-Napoca.

1929: Tillsynen överförs till avdelningskontoret i Tyskland och senare till det centraleuropeiska kontoret i Schweiz.

1938: Regeringen stänger och förseglar det rumänska kontoret, som nu ligger i Bukarest.

1940

1945: Sammanslutningen av Jehovas vittnen inregistreras i Rumänien.

1946: Omkring 15 000 är med vid det första landskonventet i Bukarest.

1947: Alfred Rütimann och Martin Magyarosi reser i augusti och september runt i Rumänien.

1949: Den kommunistiska regeringen förbjuder Jehovas vittnen och beslagtar all avdelningskontorets egendom.

 1970

1973: Tillsynen överförs från avdelningskontoret i Schweiz till det i Österrike.

1988: Representanter för den styrande kretsen besöker Rumänien.

1989: Kommunistregimen faller.

1990: Jehovas vittnen får lagligt erkännande. Man håller sammankomster.

1991: Den rumänska upplagan av Vakttornet ges ut samtidigt som den engelska och nu i fyrfärgstryck.

1995: Avdelningskontoret öppnas på nytt i Bukarest.

1999: Rumänien har sin första klass i Skolan för förordnade tjänare.

2000

2000: Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på rumänska.

2004: Den första sammankomsthallen överlämnas i Negreşti-Oaş.

2005: 38 423 förkunnare är verksamma i Rumänien.

[Tabell]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

20 000

40 000

1910 1940 1970 2000

 [Kartor på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

POLEN

SLOVAKIEN

UNGERN

UKRAINA

MOLDAVIEN

RUMÄNIEN

Satu Mare

Oradea

Arad

Negreşti-Oaş

Baia Mare

MARAMUREŞ

Brebi

Bistriţa

Topliţa

Cluj-Napoca

Tîrgu Mureş

Ocna-Mureş

TRANSSYLVANIEN

Karpaterna

Frătăuţii

Bălcăuţi

Ivăncăuţi

Prut

MOLDOVA

Braşov

Săcele

Mizil

BUKAREST

VALAKIET

Galaţi

Brăila

Donau

DOBROGEA

SERBIEN OCH MONTENEGRO

BULGARIEN

MAKEDONIEN

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bilder på sidan 69]

År 1911 återvände Károly Szabó och József Kiss till sitt hemland för att förkunna budskapet om Guds kungarike

[Bild på sidan 70]

Paraschiva Kalmár sittande med sin man och åtta av deras barn

[Bild på sidan 71]

Gavrilă Romocea

[Bild på sidan 71]

Elek och Elisabeth Romocea

[Bild på sidan 77]

Man bygger det nya kontoret i Cluj-Napoca 1924

[Bild på sidan 84]

När förföljelsen förvärrades framställdes litteraturen under många olika namn

[Bild på sidan 86]

Nicu Palius kom från Grekland för att hjälpa till med verket

[Bild på sidan 89]

Man lyssnar på ett inspelat bibliskt föredrag 1937

[Bild på sidan 95]

Martin och Maria Magyarosi (längst fram) och Elena och Pamfil Albu

[Bild på sidan 102]

En kretssammankomst i Baia Mare 1945

[Bild på sidan 105]

Affisch för landskonventet 1946

[Bild på sidan 111]

Mihai Nistor

[Bild på sidan 112]

Vasile Sabadâş

[Bild på sidan 117]

Avlyssningsapparat som användes av säkerhetspolisen

[Bild på sidan 120]

Periprava, ett arbetsläger i Donaudeltat

[Bild på sidan 133]

Kvarnen

[Bilder på sidan 134]

Veronica och Nicolae Bentaru i den hemliga bunkern under deras hus

[Bild på sidan 138]

Doina och Dumitru Cepănaru

[Bild på sidan 138]

Petre Ranca

[Bilder på sidan 141]

Sammankomster under 1980-talet

[Bild på sidan 150]

Den första Skolan i pionjärtjänst i Rumänien hölls 1993

[Bild på sidan 152]

Roberto och Imelda Franceschetti

[Bilder på sidorna 156, 157]

Tusentals var med vid de internationella sammankomsterna ”Budbärare om fred från Gud” 1996, trots motstånd från prästerskapet

 [Bilder på sidan 158]

1) En byggnad med sju Rikets salar i Tîrgu Mureş

2) Avdelningskontoret ligger i Bukarest

3) Sammankomsthall i Negreşti-Oaş

[Bild på sidan 161]

Avdelningskontorets kommitté, medurs högst upp från vänster: Daniele Di Nicola, Jon Brenca, Gabriel Negroiu, Dumitru Oul och Ion Roman