Lettland

PÅ Brīvības bulvāris (Frihetsgatan) i centrala Riga, Lettlands huvudstad, står det 42 meter höga Frihetsmonumentet. Det avtäcktes 1935 och står som symbol för politisk frihet. Men ända sedan 1920-talet har Lettlands befolkning erbjudits ett överlägset slag av frihet – den frihet som kommer av att känna till Bibelns sanning. Angående denna andliga frihet sägs det i en rapport: ”Vanligt folk, ... både män och kvinnor, tar emot budskapet med glädjetårar.” Under många årtionden försökte fiender tysta ner det här dyrbara budskapet, och de hade viss framgång. Men som den här berättelsen kommer att visa finns det ingen kraft på jorden som kan hejda vare sig den Allsmäktiges hand eller hans Sons hand, vilkas styre överskrider alla politiska gränser. (Upp. 11:15)

Från och med tiden för Tyska orden, som grundade Riga 1201, fram till sovjetkommunismens tid har Lettland invaderats och styrts av många politiska makter, däribland Polen, Ryssland, Sverige och Tyskland. År 1918 utropade Lettland sin självständighet för första gången. Men 1940 blev landet en sovjetrepublik. År 1991 återvann landet sin självständighet.

Men politiskt oberoende innebär inte sann frihet. Det är bara Jehova som kan ge människor fullständig befrielse, och hans löfte om frihet är en fantastisk sida av de goda nyheterna om Guds kungarike. (Luk. 4:18; Hebr. 2:15) Hur  nådde de goda nyheterna Lettland? Vår berättelse börjar med en bön som sjömannen Ans Insberg bad.

Ans skrev: ”En stjärnklar natt ute till sjöss utgöt jag mitt hjärta för Herren och bad honom leda mig till det folk som tillbad honom med ande och sanning. (Joh. 4:24) Jag hade sett mycket hyckleri bland kyrkobesökare i mitt hemland Lettland och ville inte ha något med det att göra. År 1914 såg jag i Cleveland i Ohio ’Skapelsedramat i bilder’, en biblisk förevisning som utarbetats av de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då var kända som. Min bön hade blivit besvarad. Jag hade funnit sanningen! Jag blev döpt den 9 januari 1916 och började predika de goda nyheterna. Och när pengarna tog slut gav jag mig ut till sjöss ett tag.”

 Strax efter första världskriget såg Ans till att budskapet om Guds kungarike fick en omfattande spridning i Lettland. På egen bekostnad satte han in notiser om Guds kungarike i lettiska tidningar. En pensionerad lärare som hette Krastin̗š lärde känna sanningen genom de här notiserna och kan ha varit den förste boende i landet som överlämnade sitt liv åt Jehova och blev bibelforskare. År 1922 började Ans tjäna vid bibelforskarnas huvudkontor i Brooklyn i New York. Där besökte han regelbundet skeppsdockorna, som han kallade ”min underbara predikstol”, för att tala med andra sjömän om Bibelns sanning. Han slutade sitt jordiska liv den 30 november 1962.

År 1925 öppnades ett nordeuropeiskt kontor i Köpenhamn. Det hade tillsyn över arbetet i de tre baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, och även i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I juli 1926 fick Rees Taylor från Storbritannien i uppdrag att öva tillsyn över arbetet i Lettland. Han upprättade ett kontor i Riga och organiserade en liten sammankomst. Av de 20 som var närvarande tog 14 del i den första predikokampanjen i landet. Bröderna fick sedan tillstånd av polisen att hålla offentliga möten, och 975 lyssnade till bibliska tal som hölls i Riga, Liepāja och Jelgava. Talen hölls på tyska, vilket var många letters andraspråk. Många frågade om det skulle hållas fler möten.

”FRIHET FÖR FOLKEN”

I september 1927 hade omkring 650 delegater från Estland, Lettland och de skandinaviska länderna samlats i Köpenhamn för att höra Joseph F. Rutherford från huvudkontoret framföra talet ”Frihet för folken”. Året därpå översattes en broschyr med den titeln till lettiska, och kolportörerna, som pionjärerna då kallades, gick i täten när det gällde att sprida den.

 Bland dessa tidiga pionjärer fanns åtminstone tio bröder från Tyskland som kommit till Lettland för att hjälpa till med predikoarbetet. En av dem var den 22-årige Johannes Berger. Han skrev: ”Det första vi pionjärer gjorde när vi kom till den stad som vi hade förordnats att tjäna i var att hålla offentliga föredrag. Det gjorde att vi höll tal i nästan alla städer i Lettland. I staden Sloka hyrde vi en biograf, och varje måndag under vintern höll jag tal där. Människor kom långväga ifrån på sina små hästar.” Efter att ha sett tillbaka på den tiden tillade han: ”Trots min begränsade utbildning hade jag förmånen att få göra mycket i Jehovas tjänst.”

År 1928 var det omkring 40 som tog del i tjänsten på fältet, och av dessa var 15 döpta. År 1929, det år då kontoret flyttades till Šarlotes iela i Riga, blev ytterligare nio döpta. Det året lämnades över 90 000 böcker och broschyrer i tjänsten på fältet.

Tidigare, närmare bestämt 1927, blev en ung man som hette Ferdinand Fruck och hans mor, Emilie, döpta. När  Ferdinand fyra år senare vittnade i ett bageri i sin hemstad, Liepāja, hittade han sin framtida pionjärkamrat. Bagaren kilade snabbt över till sin brors frisersalong som låg alldeles intill och sade: ”Heinrich! Du måste komma genast! En man i min butik säger saker som är svåra att tro på.” Men frisören, Heinrich Zech, tyckte inte att Bibelns sanning var svår att tro på, och det dröjde inte länge förrän han blev döpt. Han blev pionjärkamrat med Ferdinand, och de två cyklade till många städer för att sprida budskapet om Guds kungarike.

MOTSTÅND BRYTER UT

Bröderna var inte så många, men deras nit gjorde prästerna förargade. En framstående präst i Riga hotade till och med att utesluta alla som var med vid bibelforskarnas möten. I Liepāja skickade prästerna ut trycksaker där man anklagade bröderna för att inte tro på Jesus Kristus och varnade människor för att ta emot deras litteratur. De använde också ledande kyrkotidningar för att svärta ner bibelforskarna.

År 1929 gav regeringen vika för pressen från kyrkan och utvisade de tyska kolportörerna. År 1931 hade nästan all biblisk litteratur blivit förbjuden. Fick de här angreppen bröderna att ge upp? På kontoret i Lettland skrev man: ”Djävulens motstånd sporrar oss bara till att vara ännu mer trogna. Det är verkligen en glädje att få ha del i arbetet här ..., och vi är fast beslutna att hålla ut.”

År 1931 tackade flera bröder från Storbritannien ja till en inbjudan att tjäna som pionjärer i de baltiska länderna. Några av de här bröderna hjälpte till att föra in andlig mat i Lettland från grannländerna Estland och Litauen. Edwin Ridgewell, som då var 18 år, blev förordnad att tjäna i Litauen. Han är nu i 90-årsåldern och berättar: ”Mina två pionjärkamrater, Andrew Jack och John Sempey, och jag fick ett specialuppdrag. Vi skulle föra in litteratur  i Lettland. Vi brukade ta nattåget till Riga och gömma litteraturen i paket som var utformade för att passa i utrymmet under sätena där sängutrustningen förvarades under dagen. Innan vi gick av tåget lade vi litteraturen tillsammans med lite kläder i specialgjorda resväskor som kunde göras större. Efter varje nervpåfrestande leverans firade vi att det hade gått bra. Percy Dunham, som hade tillsyn över arbetet, brukade ta ut oss på en restaurang i Riga.”

Ferdinand Fruck mötte ofta bröderna vid gränsen till Litauen. De gav honom litteratur, och han förvarade den sedan under höet på loftet i sin lada. Men myndigheterna fick kännedom om vad han höll på med, och därefter gjorde polisen regelbundet razzior på hans gård för att leta efter förbjuden litteratur. Under en razzia ville polisofficeren inte kliva upp på loftet, så han skickade upp Ferdinand i stället! För att tillfredsställa officeren kom Ferdinand tillbaka ner med några äldre nummer av Vakttornet och räckte över dem. Nöjd gick officeren sin väg.

FRAMGÅNG TROTS MOTSTÅND

Skotten Percy Dunham, som nämndes tidigare, blev förordnad att ha tillsyn över predikoverket i Lettland 1931. Han hade varit bibelforskare sedan före 1914 och hade erfarenhet som visade sig vara till stor nytta. I slutet av 1931 skrev man från det lettiska kontoret: ”Verket fortsätter att utföras under svåra förhållanden av dem som är fattiga i fråga om materiella ägodelar men rika i tro på Gud. ... Det finns ett växande intresse för vårt budskap. ... Varje vecka kommer människor till kontoret och ber om böcker eller vill veta när det går att få tag i dem.” Angående en viktig milstolpe i den teokratiska utvecklingen tillades det i rapporten: ”Vid ett möte i Riga nyligen hade vi en resolution där vi med stor glädje antog det nya namnet [Jehovas vittnen], som Herren har gett sitt folk.”

 År 1932 flyttades kontoret till Cēsu iela i Riga. Samma år flyttade Margaret (Madge) Brown, en skotsk pionjär som tjänat på Irland och varit döpt sedan 1923, till Lettland och gifte sig med Percy Dunham. Under den här tiden intensifierades motståndet. Madge skriver: ”Den 9 februari 1933 anklagade en tidning i Riga oss för att vara kommunister. Nästa morgon ringde det på dörren, och när jag öppnade rusade poliser in med dragna pistoler och skrek: ’Upp med händerna!’ I sju timmar letade de efter förbjudna böcker. Vid lunchtid frågade jag om de ville ha en kopp te, och de tackade ja.

Det mesta av litteraturen förvarades i ett gömställe på vinden. Tidigare hade den polis som hade befälet hittat några nycklar i min mans fickor. ’Vart går de här?’ frågade han. ’Till vinden’, svarade Percy. Men poliserna gick aldrig upp dit. Alldeles innan de gav sig av lämnade polisbefälet faktiskt tillbaka nycklarna till Percy! De tittade igenom en del litteratur, men de sade att de inte hade hittat någon anledning att konfiskera den.

Men de konfiskerade den ändå, och även en del brev, lite pengar, en dupliceringsapparat och en skrivmaskin. Polisen gjorde liknande razzior hos sex lettiska familjer som var Jehovas vittnen, men de hittade inga bevis för att de hade gjort sig skyldiga till något brott och gjorde inga anmälningar mot dem.”

Det fanns mindre än 50 förkunnare i hela landet vid den tiden. För att få lagligt erkännande ansökte bröderna om att bli registrerade. Föreställ dig vilken glädje de kände när Internationella Bibelstudiesällskapet den 14 mars 1933 blev officiellt registrerat! Bröderna hade visserligen inte tillstånd att föra in biblisk litteratur, men de drog nytta av den nya situationen genom att låta trycka några broschyrer i landet. Översättningen till lettiska gjordes av den hyllade skribenten och chefredaktören för tidningen Rīts, Aleksandrs Grīns.

 REGISTRERINGEN BLIR KORTVARIG

En statskupp i maj 1934 ledde till att undantagstillstånd infördes. Fiender till sanningen utnyttjade den politiska oron till att anklaga Guds folk för att vara kommunister. Den 30 juni lät inrikesministern stänga Internationella Bibelstudiesällskapets kontor och beslagta över 40 000 böcker och broschyrer och en mindre summa pengar. Präster utsågs till likvidatorer! Brödernas ansökningar om att få bli omregistrerade avslogs.

År 1939 bröt andra världskriget ut, och i juni 1940 gick sovjetiska trupper in i Lettland. I augusti blev Lettland den 15:e sovjetiska republiken och fick heta Socialistiska sovjetrepubliken Lettland. Den 27 oktober tvingades paret Dunham lämna sina kära lettiska bröder och systrar. De blev därefter förordnade att tjäna vid avdelningskontoret i Australien, där Percy avslutade sitt jordiska liv 1951 och Madge 1998.

Stängningen av kontoret, deportationen av ledande bröder, prövningarna under kriget och de årtionden av hårt kommunistiskt styre som följde hade en förödande verkan på predikoarbetet. Det var inte förrän i början av 1990-talet som intoleransens grymma bojor till sist avlägsnades.

JEHOVA TRÖSTAR SINA LOJALA

Under andra världskriget hade den lilla gruppen av Jehovas vittnen ingen kontakt med huvudkontoret. Men de höll sitt hopp levande ”genom trösten från Skrifterna”. (Rom. 15:4) Efter kriget, i slutet av 1940-talet, kunde det tyska avdelningskontoret till slut få fram postförsändelser till de få bröder som fanns i Jelgava, Kuldīga, Riga och Ventspils.

I Kuldīga, en stad 16 mil väster om Riga, fick Ernests Grundmanis, som hade varit i sanningen i 20 år, flera brev från Tyskland som verkligen innehöll andlig mat i rätt tid.  I ett av breven stod det: ”Förtrösta på Jehova Gud, vår gode Fader, i allting. Han skall ge dig stöd och styrka i rätt tid.” Det hänvisades sedan till 2 Krönikeboken 16:9, där det står: ”Vad Jehova angår, sveper hans ögon över hela jorden, för att han skall kunna visa sin styrka till nytta för dem som med odelat hjärta håller sig till honom.” Sådana brev var till stor uppmuntran och kom i precis rätt tid!

Bröderna och systrarna tog vara på varje möjlighet att vittna informellt. Marta Baldone, som var massös vid ett hälsocenter i Ventspils, brukade vittna för sina kunder. En av dem var Aleksandra Preklonskaja (numera Rezevskis). Aleksandra påminner sig: ”Marta lärde mig att Guds namn är Jehova, och jag kom att älska det namnet djupt och innerligt.”

Aleksandras far, Peter, som föddes 1880, kom också att lära känna Bibelns sanning. Aleksandra skriver: ”Far gick med i kommunistpartiet före revolutionen 1917 och bodde i Sankt Petersburg [som hette Petrograd 1914–1924 och Leningrad 1924–1991]. Men revolutionen ledde inte till det som han hade hoppats på, så han lämnade tillbaka sitt partikort och tvingades lämna staden. Han kom till Lettland, där jag presenterade honom för Marta. Far var en vänlig och uppriktig man, och han tog emot sanningen. År 1951 återvände han till Ryssland, men den här gången som fånge på grund av sin tro. Han dog i Sibirien 1953.”

DEPORTATIONER TILL SIBIRIEN

I Lettland, precis som i andra sovjetockuperade länder, började den nya regeringen omforma alla kulturella och politiska institutioner efter den sovjetiska modellen. Kommunisterna kollektiviserade privatägda gårdar och gjorde dem statligt kontrollerade. I samband med detta ledde flera deportationsvågor, som nådde sin kulmen 1949, till att omkring 100 000 letter deporterades till norra Ryssland,  bland annat Sibirien. Två år senare inriktade sig kommunisterna på Jehovas vittnen. De deporterade tusentals vittnen från de ockuperade länderna, däribland minst 20 av de omkring 30 förkunnare som fortfarande var kvar i Lettland.

Trots att Valija Lange från Ventspils inte var döpt, var hon en av dem som KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten) grep under en razzia i september 1950. Vid ett nattligt förhör i Riga fick hon frågan: ”Varför arbetar du som är medborgare i Sovjetunionen emot staten?” Valija svarade lugnt och respektfullt: ”Mina enda motiv är att tjäna Jehova Gud, att förstå hans läror och att tala med andra om dem.”

Valijas namn och namnet på 19 andra Jehovas vittnen fanns med på ett dokument daterat den 31 oktober 1950. Alla som räknades upp i dokumentet dömdes till tio års straffarbete i Sibirien, och deras egendom konfiskerades. När somliga efter avtjänat straff åkte hem blev de anklagade på nytt. Så till exempel skickades Paulīne Serova tillbaka till Sibirien för att avtjäna ytterligare fyra år när myndigheterna upptäckte biblisk litteratur i hennes post.

I arbetslägren fortsatte bröderna att predika och göra lärjungar, och en av dem som blev en lärjunge var Jānis Garšk̗is. Han döptes 1956 och bor nu i Ventspils. Han säger: ”Jag är tacksam mot Gud för att han tillät att jag sändes till ett arbetsläger, för annars skulle jag inte ha lärt känna sanningen.” Vilken fin inställning!

Tekla Onckule, som är från Lettland, anklagades för att skapa politisk oro och sändes till Sibirien. I den avlägsna staden Omsk fick hon höra talas om sanningen av vittnen  i exil. ”Jag kommer aldrig att glömma mitt dop”, säger hon. ”Det ägde rum sent på kvällen i en iskall flod. Jag skakade i hela kroppen av köld, men jag var mycket lycklig.” År 1954 gifte sig Tekla med Aleksej Tkatj, som döptes 1948 i Moldavien och senare deporterades till Sibirien. År 1969 återvände det här paret och en handfull andra vittnen till Lettland. Sorgligt nog hade de flesta andra letter som blivit deporterade dött i lägren.

NÅGRA UNDGÅR KGB

Ett litet antal vittnen undgick att bli gripna. ”Jag undgick deportation genom att hela tiden flytta omkring,  arbeta på olika gårdar och hålla mig undan från KGB”, skriver Aleksandra Rezevskis. ”Under den här tiden fortsatte jag att predika för alla jag mötte. Människor lyssnade, och några kom med i sanningen.” KGB-agenterna sökte febrilt efter de få vittnen som fanns kvar i Lettland och anklagade dem för att vara antisovjetiska. Regeringen lät till och med sprida en broschyr där vittnena lögnaktigt utpekades som amerikanska spioner. Bröderna var noga övervakade av kommunistiska angivare. De tvingades predika med stor försiktighet och höll sina möten i hemlighet och på olika platser.

 När Aleksandra hade gift sig med Kārlis Rezevskis, flyttade de till en stuga som tillhörde hans föräldrar. Stugan låg isolerat i en skog nära staden Tukums, närmare sju mil från Riga, och den var därför ett perfekt ställe att hålla möten på under vintern. Dita Grasberga, som då hette Andrišaka, påminner sig: ”Jag var liten när vår familj var med vid mötena i Rezevskis stuga. Bussresan till Tukums och vandringen genom skogen i snön var ett stort äventyr. När vi till slut kom fram till stugan, möttes vi ofta av doften av en härlig soppa som stod och puttrade på spisen och som fick det att vattnas i munnen på oss.”

Kārlis brukade gömma litteratur ute i skogen. Vid ett tillfälle grävde han ner två väskor fulla med böcker och markerade noggrant platsen där han hade grävt ner dem. Men den natten drog en hemsk storm fram och blåste bort markeringen. Kārlis försökte hitta väskorna, men lyckades inte. De ligger nergrävda någonstans i skogen än i dag.

Under sommaren höll bröderna möten i skogen, vid en sjö eller på en strand vid havet. Precis som i andra sovjetiska länder utnyttjade man bröllop och begravningar till att hålla bibliska tal. Under 1960- och 1970-talen besökte bröder från Estland, däribland Viljard Kaarna, Silver Silliksaar och Lembit Toom, regelbundet Lettland för att hålla tal, lämna litteratur och samla in rapporter från de omkring 25 döpta förkunnarna där. Vittnena i Lettland blev särskilt glada över att få nummer av Vakttornet på ryska. Pauls och Valija Bergmanis översatte dem till lettiska för hand i skrivböcker.

”VI HADE BARA ETT ENDA EXEMPLAR AV VAKTTORNET”

Under 1970- och 1980-talen fick estländska bröder Vakttornet på mikrofilm i Ryssland, och de smugglade sedan in den i Lettland. Eftersom fotografering var en populär hobby på den tiden, hade bröderna det de behövde för  att kunna framkalla negativen hemma och göra kopior för att dela ut. Ibland kom även andra publikationer in i landet den vägen, främst från Litauen och Ukraina.

”Vi hade bara ett enda exemplar av Vakttornet, och det fick vi samsas om”, berättar Vida Sakalauskiene, som då var i tioårsåldern. ”Under en tid fick varje grupp tidskrifterna på fotopapper som framkallats från negativ, och de skickade varje tidskrift mellan sig så att alla skulle kunna läsa den och göra anteckningar. Ingen fick behålla den i mer än 24 timmar. Under mötet hade studieledaren tidskriften, och vi svarade på frågorna ur minnet eller med hjälp av våra anteckningar.” Den här andliga anordningen hjälpte Vida att stå fast för sanningen i skolan. Den hjälpte också hennes bror, Romualdas, att bevara sin trohet när han fick sitta i fängelse på grund av att han som kristen var neutral.

ALLA SLAGS MÄNNISKOR OMFATTAR SANNINGEN

Vera Petrova var aktiv inom kommunistpartiet i 27 år. Hon berättar: ”Ett av mina uppdrag var att besöka kyrkan för att se hur många av kommunistpartiets medlemmar som var där och sedan rapportera det till den lokala partisekreteraren. Under den här tiden kom en av mina två systrar med i sanningen, och hon började vittna för mig. Mitt intresse väcktes, och jag bad därför en präst i ryska ortodoxa kyrkan om en bibel.

’Varför behöver du en bibel?’ frågade han.

’Jag vill veta om det ni lär ut stämmer överens med den’, svarade jag. Han gav mig inte någon bibel, så jag skaffade mig en på annat håll och började läsa. Jag upptäckte snart att det kyrkan lärde inte var grundat på Bibeln. Jag fortsatte att göra andliga framsteg och gick ur kommunistpartiet. Jag blev döpt 1985.”

Före andra världskriget gifte sig Teofīlija Kalvīte, som var sjuksköterska, med borgmästaren i Daugavpils. Sorgligt  nog förklarades han saknad i början av kriget. Även Teofīlija fick gå igenom många prövningar och se mycket lidande och död. Efter kriget blev hon ordförande för Röda korset i Lettland, och under sina 61 år inom sjukvården fick hon minst 20 utmärkelser från regeringen. När Teofīlija var omkring 65 år, träffade hon Paulīne Serova, som förklarade för henne från Bibeln varför Gud tillåter ondskan. Teofīlija omfattade sanningen, och hon fick därefter den ännu större glädjen att hjälpa människor att få andlig hälsa. Hon dog 1982, trogen in i det sista.

”Å, DET ÄR ETT LEXIKON”

År 1981 dömdes 18-årige Jurij Kaptola till tre års fängelse för att han som kristen höll sig neutral. Han berättar: ”Jag avtjänade två år av mitt straff i Sibirien, där jag bodde i tält och arbetade i skogen, till och med när temperaturen gick ner till minus 30 grader! * Jehova sörjde alltid för mig andligen. En gång skickade min mor med ett exemplar av de grekiska skrifterna i ett matpaket. När en vakt undersökte paketet fick han syn på boken.

’Vad är det här?’ frågade han.

Innan jag hann svara, sade en annan vakt: ’Å, det är ett lexikon’, och så fick jag behålla boken.

 Jag blev frigiven 1984. Jag stannade inte i Ukraina, mitt hemland, utan flyttade till Riga, där jag samarbetade med en liten grupp vittnen i omkring två år. Men eftersom Lettland fortfarande var en del av Sovjetunionen, blev jag på nytt inkallad till militärtjänst. Vad ledde det till? Jo, den 26 augusti 1986 dömdes jag återigen till straffarbete, den här gången i fyra år i Lettland. Efter att ha avtjänat en del av straffet i Riga, skickades jag till ett läger i närheten av Valmiera. Vid ett förhör inför min frigivning i början av 1990 sade domaren: ’Jurij, det var olagligt att döma dig till fängelse för fyra år sedan. De borde inte ha dömt dig.’ Plötsligt var jag fri!”

År 1991 kom Jurij till Lettlands enda församling och tjänade som en av de två förordnade äldste som fanns där. ”Fältet var verkligen vitt till skörd”, skriver han.

När Jurij först kom till Lettland talade han med en kvinna som gjorde fint vid en grav. Han påminner sig: ”När jag frågade henne varför livet verkar så kort, tog hon några steg emot mig, och vi började samtala. Några minuter senare bröts en stor gren av från ett träd, och den föll till marken precis där hon hade arbetat. Om hon hade stått kvar, skulle hon ha fått den över sig. Hon gav mig sin adress, och jag såg till att en syster besökte henne. År 1987 blev hon och hennes son och svärdotter döpta.”

DE ÄLSKAR MÄNNISKOR, INTE BEKVÄMLIGHET

Många andra ungdomar från olika delar av Sovjetunionen flyttade också till Lettland för att hjälpa till med arbetet. Deras liv var inte lätt, men de var villiga att göra uppoffringar. En av dem var Anna Batnja, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag. Hon fick arbete som sömmerska på en textilfabrik och bodde på ett billigt vandrarhem. ”Förhållandena var långt ifrån idealiska”, säger hon. ”Vi vittnade informellt på tåg, vid tågstationer, i parker, på kyrkogårdar och i närheten av kyrkor.

 På tågen, som alltid var fulla, gick vi från vagn till vagn och predikade två och två. Den ena vittnade, och den andra höll utkik. Människor som satt intill dem vi talade med blandade sig ofta i samtalen. Det gjorde att vi ibland bombarderades med frågor från alla håll. När tåget stannade gick vi till en annan vagn om det behövdes. Det var en stor glädje att se hur Jehova välsignade vår tjänst.”

Angelina Tsvetkova hörde talas om sanningen när hon hade varit i sin kyrka för att be. Hon berättar: ”År 1984 kom Aldona Dron̗uka, som är ett Jehovas vittne, fram till mig och frågade om jag hade läst Bibeln. ’Delar av den’, svarade jag. ’Men jag förstår den inte, och jag har många frågor.’ Vi utbytte adresser och träffades sedan regelbundet för att tala om Guds ord. Några månader senare inbjöd Aldona mig till ett bröllop i Litauen, och jag tackade ja. Omkring 300 var där. Under bröllopet lyssnade vi till det ena bibliska talet efter det andra, och det gjorde mig lite förbryllad.

Det var här som jag fick reda på att jag hade studerat med Jehovas vittnen och att bröllopet också var en sammankomst! Trots de här omtumlande upptäckterna rördes mitt hjärta av de här ödmjuka människornas kärlek och enhet. År 1985 blev jag döpt, och 1994 började jag som  pionjär. Nu är fem av mina sex barn döpta, och det yngsta är odöpt förkunnare.”

FRIHET ATT HÅLLA STÖRRE SAMMANKOMSTER

I mitten av 1980-talet blev det lättare för Jehovas vittnen i många kommunistiska länder, och de kunde samlas mera öppet. År 1989 var omkring 50 delegater från Lettland med vid områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” som hölls i Polen. ”Att få vara tillsammans med  alla dessa bröder och systrar blev en milstolpe i min andliga utveckling”, säger Marija Andrišaka, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag.

År 1990 var mer än 50 delegater från Lettland närvarande vid områdessammankomsten ”Ett rent språk”, som också den hölls i Polen. En av dem var Anna Mančinska, som inte hade besparat sig någon möda för att komma dit. Hon påminner sig: ”På väg till tågstationen upptäckte  jag att jag hade glömt några resehandlingar som jag skulle behöva vid gränsövergången. Så jag tog en taxi, hämtade mina papper och återvände till stationen bara för att upptäcka att tåget hade gått. Jag rusade till nästa station, men jag kom för sent dit också. Till slut tog jag en taxi till Litauen och kunde slutligen hoppa på tåget 25 mil från Riga. Taxituren var dyr, men det var värt pengarna!” Anna tillhör nu Betelfamiljen i Lettland.

År 1991 kunde bröderna äntligen öppet hålla sammankomster på platser som låg i tidigare sovjetrepubliker. Flera busslaster med delegater från Lettland reste till Tallinn i Estland för att vara med vid sammankomsten ”Ett frihetsälskande folk”. Vilket passande tema!

Ruta Barakauska från Vain̗ode övertalade sin man, Ādolfs, som inte var något Jehovas vittne, att följa med henne till Tallinn. ”Jag tänkte inte gå på sammankomsten”, säger Ādolfs. ”Min plan var att köpa reservdelar till bilen.  Men när jag hade varit med på första sessionen var jag så imponerad av talen, den vänlighet som Jehovas vittnen visade, deras rena tal och den kärlek de visade varandra att jag var med på hela sammankomsten. När jag kom hem igen började jag studera Bibeln och ansträngde mig hårt för att behärska mitt humör. År 1992 blev också jag ett döpt vittne för Jehova.”

I början av 1990-talet gick det inte att hitta lämpliga lokaler att hyra för områdessammankomster i Lettland, så bröderna och systrarna reste för det mesta till Estland och Litauen. Den första sammankomst som hölls i Lettland var ”Guds väg – ett levnadssätt” som hölls 1998 i en stor sporthall i Riga. Det fanns tre språksektioner: en för lettiska, en för ryska och en för lettiskt teckenspråk. Efter den avslutande bönen applåderade alla närvarande, och många grät av glädje, tacksamma mot Jehova för denna historiska händelse.

EN PERIOD AV SNABB TILLVÄXT

Efter kommunisttiden gick verket i Lettland framåt med stormsteg. Fram till 1995 fanns inte Tjänsten för Guds kungarike på lettiska, så vittnenas framställningar i tjänsten på fältet kunde ibland behöva finslipas lite. Men detta uppvägdes av deras nit. Dace Šk̗ipsna berättar hur det gick till när hon hörde talas om sanningen: ”Vid en kiosk utmed vägen köpte jag 1991 en bok om helvetet och livet efter detta. När jag hade gått ett litet stycke hörde jag någon bakom mig säga: ’Du har köpt gift!’

Orden fick mig att tvärstanna. Två Jehovas vittnen – en man och hans hustru – presenterade sig, och vi talade om Bibeln. Vi talade om praktiskt taget allt: Hades, Gehenna, julen, korset och, sist men inte minst, de sista dagarna! Jag  måste erkänna att jag inte fick allt riktigt klart för mig, men jag tyckte om det jag hörde. Vi utbytte telefonnummer, och under veckan som följde besvarade paret många av mina bibliska frågor.”

”JAG ÄR GLAD ATT JAG INTE DROG MIG UNDAN”

Jānis Folkmanis var rysk mästare i tyngdlyftning, och i sin sista tävling i mars 1993 blev han lettisk mästare. Jānis berättar: ”År 1992 inbjöd en arbetskamrat, Jānis Cielavs, mig att vara med när han studerade Bibeln. Den erfarenheten förändrade mitt liv. Tre månader efter det att jag blev lettisk mästare i tyngdlyftning blev jag förkunnare av Guds kungarike. I augusti 1993 lät jag döpa mig. När jag vittnade  på gymmet, sade min tränare att han inte tyckte om det. Men jag är glad att jag inte drog mig undan. Mina vänner Eduards Eihenbaums och Edgars Brancis kan förklara varför.”

Eduards: ”Jānis Folkmanis erbjöd mig ett kostnadsfritt bibelstudium. ’Om det verkligen inte kostar något, kan vi börja med en gång’, sade jag. Och det gjorde vi! Jag tyckte att det jag fick lära mig verkade förnuftigt, särskilt läran om uppståndelsen, som verkade mer förnuftig än läran om själens odödlighet. Min hustru började också studera, och vi lät döpa oss 1995.”

Edgars: ”Jānis vittnade ivrigt på gymmet. Fyra gånger frågade han om jag ville studera Bibeln med honom, men  jag tackade nej varje gång. Däremot tog jag emot tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Under hela den här tiden frågade jag mig själv: ’Hur kommer det sig att en så berömd idrottsman är intresserad av Bibeln?’ Min nyfikenhet tog till sist överhanden och jag började studera Bibeln. Vad ledde det till? Jag blev döpt 1995, och nu tjänar jag som pionjär med särskilt uppdrag.”

Somliga behövde övervinna dåliga vanor för att kunna behaga Gud. Aivars Jackevičs, till exempel, hade alkoholproblem. Han berättar: ”En helg kunde börja med en öl till frukost och sedan en flaska vodka. En kväll i januari 1992 satt jag hemma och hade armen i mitella. Jag var deprimerad och hade självmordstankar. Jag hade blivit rånad dagen innan när jag var berusad. Jag hörde någon knacka på dörren. Det var en av mina grannar. Han hade vid flera tillfällen talat med mig om Bibeln. Vi samtalade, han erbjöd mig ett bibelstudium, och jag tackade ja.

De dagar vi studerade avhöll jag mig från alkohol, och det hjälpte mig att göra framsteg. När jag hade fått lära mig sanningen om de dödas tillstånd och fått veta att jag inte skulle brinna i ett helvete – något som alltid hade skrämt mig – började jag studera tre gånger i veckan. På mindre än fyra månader blev jag odöpt förkunnare. Men i Bibeln sägs det varnande att den som står skall ’se till att han inte faller’. Dåraktigt nog var jag en kväll i dåligt sällskap och drack för mycket, och än en gång fick jag självmordstankar. Men Jehova är barmhärtig och tålmodig, och några kärleksfulla bröder hjälpte mig att komma på fötter igen. Vilken lärorik erfarenhet! År 1992 blev jag döpt, och i dag tjänar jag vid Betel i Lettland.” (1 Kor. 10:12; Ps. 130:3, 4)

Māris Krūmin̗š, som också tjänar vid Betel, fick göra stora förändringar i sitt liv för att kunna tjäna Jehova. Māris förklarar: ”När jag hade gjort militärtjänst kände jag  mig besviken på livet. Senare stängdes jag av från ett universitet på grund av att jag hade för hög frånvaro. Utan mål i livet blev jag inblandad i brottslig verksamhet, och en kväll efter ett fylleslagsmål greps jag. När jag satt i min cell tänkte jag på de lagar jag hade brutit mot och kom fram till att många av dem i själva verket byggde på Guds lagar. För första gången i mitt liv bad jag till Gud om förlåtelse och lovade att söka honom.

När jag kom ut ur fängelset besökte jag olika kyrkor, men jag blev gång på gång besviken. Jag började därför läsa Bibeln och andra religiösa böcker. När jag satt på ett tåg 1990 stötte jag ihop med en före detta skolkamrat och fick reda på att han var ett Jehovas vittne. Under den korta resan öppnade Jehova mitt hjärta när jag hörde min gode vän förklara Guds avsikt med människan och orsaken till lidandet i världen. Jag började studera Bibeln och blev förkunnare 1991. Ett år senare blev jag döpt, och året därpå började jag tjäna vid Betel i Lettland. År 1995 gifte jag mig med Simona, en finsk pionjärsyster.”

 Edgars Endzelis studerade juridik. Han berättar: ”I början av 1990-talet låg politiska förändringar i luften. Jag gick på en juridisk fakultet i Riga, och många studenter resonerade om meningen med livet. Jag läste böcker om filosofi och österländska religioner. Jag höll också på med en kampsport som kallas aikido. Sedan kom min hustru, Elita, och jag i kontakt med Jehovas vittnen.

När vi var med vid vårt första möte välkomnades vi med öppna armar av de lettisktalande och rysktalande bröderna och systrarna. Den äkta kärlek vi mötte gjorde djupt intryck på oss. Ungefär vid samma tid blev jag upprörd  över att min aikidoinstruktör sade att bara de som utövar zenbuddhism kan bli aikidomästare. Efter det slutade jag med aikido! Inte lång tid därefter lät jag klippa av mitt långa hår, och i mars 1993 blev Elita och jag döpta. Sedan dess har jag haft privilegiet att använda mina juridiska kunskaper till att ’försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna’ i Lettland.” (Fil. 1:7)

DEN KRISTNA TRON SÄTTS PÅ PROV

År 1993 fick fyra musikstuderande flickor i Jelgava sin tro prövad när deras kör skulle sjunga vid ett evenemang på årsdagen av landets självständighet. De var nya i  sanningen, men de var fast beslutna att behaga Gud. De skrev därför till körledaren och bad respektfullt om att få bli befriade från att delta i evenemanget på grund av sitt kristna samvete. Hur reagerade körledaren? Han gav flickornas föräldrar ett ultimatum: antingen sjunger eleverna eller så blir de avstängda från skolan. I likhet med de tre hebréerna lydde flickorna Jehova. (Dan. 3:14, 15, 17; Apg. 5:29)

En av de här flickorna var Dace Puncule. Hon säger: ”Bön till Gud och stöd från bröderna hjälpte oss att bevara vår trohet. Vi blev avstängda, men vi har aldrig ångrat att vi stod fasta för sanningen. Jehova har verkligen tagit hand om mig på bästa sätt. Efter bara några månader fick jag arbete på en advokatbyrå, och den erfarenhet jag  fick där har jag senare haft nytta av vid Betel, där jag har tjänat sedan 2001.”

Blodfrågan har också satt somligas ostrafflighet på prov. Den 6 september 1996 blev 17-åriga Jelena Godlevskaja påkörd av en bil och fick allvarliga skador på bäckenet. Jelena var andligt mogen och hade beslutat i sitt hjärta att avhålla sig från blod. (Apg. 15:29) På den tiden var de flesta läkare i Lettland inte insatta i metoder för blodfri kirurgi, så läkarna på sjukhuset vägrade att operera henne. Omkring en vecka senare tvingade två läkare grymt på henne en blodtransfusion sent på natten, och hon dog.

Marina, Jelenas mamma, var ännu inte något vittne. Hon säger: ”Det var fantastiskt att se min dotters starka tro på Jehova och på hans löften. Hon kompromissade inte.” Marina är nu döpt, och hon och hennes familj ser fram emot att få omfamna Jelena i uppståndelsen. (Apg. 24:15)

ANDLIGT MOGNA MÄN FYLLER ETT STORT BEHOV

Den snabba ökningen av antalet förkunnare gjorde att det behövdes andligt mogna män som kunde ta ledningen. År 1992 fick tre lettisktalande bröder som vuxit upp i USA möjlighet att tjäna som missionärer i Lettland. Det var Valdis Purin̗š och hans hustru, Linda, Alfreds Elksnis och hans hustru, Doris, och Ivars Elksnis, Alfreds bror. De kom till Riga i juli 1992. De delade en fyrarumslägenhet, som blev missionärshem, litteraturdepå och kontor för översättning.

När man lär sig ett nytt språk är det till stor hjälp att ha sinne för humor. ”En gång när jag ledde ett bibelstudium med två unga kvinnor”, berättar Doris Elksnis, ”försökte jag förklara hur Satan talade till Eva genom en orm. Men jag använde ett lettiskt ord som låter ungefär likadant som ordet för ’orm’. Följden blev att jag sade att Djävulen talade genom en gris!”

 År 1994 anlände Peter och Jean Luters från Australien. Peter, som blev döpt 1954, var född i Lettland men hade vuxit upp i Australien. Jean, som snart hade vunnit allas hjärtan med sitt vänliga och kärleksfulla sätt, gick sorgligt nog bort 1999. Peter bestämde sig för att stanna kvar i Lettland och tjänar nu i avdelningskontorets kommitté. Peter säger: ”När vi kom hit lade vi märke till de lettiska brödernas iver för tjänsten. Men församlingarna hade ännu inte fått särskilda distrikt att arbeta på, och det fanns till och med områden i Riga som inte hade blivit bearbetade. Dessutom var det bara i några få församlingar som det regelbundet hölls offentliga föredrag. Båda dessa saker ordnades snabbt upp.”

UTEXAMINERADE GILEADELEVER HJÄLPER TILL

De första Gileadutbildade eleverna kom i början av 1993. De svenska paren Anders och Agneta Berglund och Torgny och Lena Fridlund förordnades att tjäna i Jelgava, en stad med över 60 000 invånare och 28 förkunnare. Anders, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté, berättar: ”Vi samarbetade med bröderna i tjänsten, och de höll oss fullt upptagna! Vissa dagar praktiskt taget sprang vi från det ena studiet till det andra i sju eller åtta timmar utan att göra uppehåll för att äta! Deras nit var inspirerande. Många av dem som vi studerade Bibeln med är nu själva i heltidstjänsten.”

Torgny Fridlund drar sig till minnes: ”Efter en tre månader lång språkkurs kände vi oss redo att göra egna besök. Vi valde ett distrikt som det inte hade predikats på sedan andra världskriget, men vi träffade inte många som visade intresse. Gjorde vi något som var fel? Vi resonerade igenom saken och försökte sedan med en annan metod – att läsa ett bibelställe vid varje dörr. Därefter kunde vi sätta i gång flera bibelstudier.”

Från och med april 1995 kom det fler utexaminerade Gileadelever. Bland dessa var Basse och Heidi Bergman från  Finland, som nu tjänar i resetjänsten i en rysktalande krets. ”Jag bad bröderna på platsen rätta mig när jag sade fel i tjänsten”, säger Basse. ”Och det gjorde de med liv och lust. De rättade mig spontant inte bara i tjänsten, utan också under mötena! Nu värmer det hjärtat när jag hör bröder säga: ’Basse har blivit en av oss.’”

Carsten och Jannie Ejstrup från Danmark tjänade tillsammans i Lettland ända tills Jannie, som ännu inte hade fyllt 40 år, förlorade kampen mot cancer. ”Det bästa jag kan göra för att ära Jehova”, säger Carsten, ”är att troget fortsätta på mitt missionärsdistrikt.” Vilka fina föredömen sådana bröder är!

BRÖDER SOM GÅTT IGENOM SKOLAN FÖR FÖRORDNADE TJÄNARE

Från och med 1994 sändes mer än 20 bröder från Polen, Storbritannien och Tyskland som gått igenom Skolan för förordnade tjänare till Lettland. De första som kom var Michael Udsen och Jess Kjaer Nielsen från Danmark. De blev förordnade att tjäna i industristaden Daugavpils, Lettlands näst största stad.

Jess säger: ”Vi åkte till Daugavpils, som ligger omkring 25 mil sydost om Riga, en kall eftermiddag i januari. Det snöade i Riga när vi klev in i det fordon som vi skulle åka i – en gammal skåpbil full med litteratur. Brodern som körde talade inte engelska, och vi kunde varken lettiska eller ryska. Ungefär var femte mil stannade han för att greja med motorn. En sak är i varje fall säker, han lagade inte värmeanordningen i bilen, för det var lika kallt inne i bilen som utanför! Men vi överlevde den tuffa och skumpiga färden och kom fram till Daugavpils vid midnatt. Vid den tiden fanns det 16 förkunnare i staden. Vid slutet av följande år hade antalet nästan fördubblats.”

LITTERATUR ÖVERSÄTTS TILL LETTISKA

Före 1992 var det mesta av den litteratur som användes  i Lettland på ryska, som är ett språk som de flesta letter förstår. Men många föredrog sitt modersmål. I en rapport heter det: ”Det fanns bara några hundra förkunnare, men bland dessa fanns det anmärkningsvärt nog några som var duktiga på att översätta, och vi kunde se att Guds heliga ande ledde det arbete som dessa villiga unga bröder och systrar utförde.”

Tack vare översättarnas hårda arbete kunde Vakttornet ges ut på lettiska en gång i månaden från och med januari 1995 och två gånger i månaden från och med januari 1996. Nu finns även böcker, broschyrer och tidskriften Vakna! på lettiska.

I början av 1993 flyttade översättarna från de trånga utrymmena i missionärshemmet i Riga till en lägenhet på Brīvības bulvāris. I augusti 1994 flyttade de sedan in i nyrenoverade kontor på Miera iela 40. Hur fick bröderna tag i de nya lokalerna?

EN FRIKOSTIG GÅVA

George Hakmanis och hans hustru, Sigrid, lämnade Lettland som flyktingar under andra världskriget. Paret lärde känna sanningen i London och blev döpta 1951. Året därpå flyttade de till USA, och 1992 återvände de till Lettland och stannade där i fem år.

När Lettland blivit självständigt 1991 kunde människor återfå egendom som hade beslagtagits av staten. Sigrid och hennes syster, som också är ett vittne, hade sparat familjens äganderättshandlingar i över 50 år, så de kunde få tillbaka fastigheten på Miera iela 40. När de hade fått det, överlät de den till Jehovas organisation. Bröderna gjorde sedan om den fem våningar höga byggnaden till översättningskontor och bostäder för 20 personer.

Milton G. Henschel från Jehovas vittnens styrande krets var med vid överlämnandet den 20 augusti 1994. Han rådde bröderna att köpa de intilliggande fastigheterna  på Miera iela 42, däribland ett sexvåningshus. Ägaren, som bodde i USA, var villig att sälja. Också den här byggnaden helrenoverades, och Betelfamiljen växte till 35. Sedan dess har man byggt till Betel, och nu finns det kontor och rum för 55 beteliter.

LAGLIGT ERKÄNNANDE

Det är fortfarande svårt för Jehovas vittnen att bli registrerade i Lettland.  År 1996 använde ämbetsmän den dåliga publiciteten kring fallet med Jelena Godlevskaja som en förevändning för att avslå en ansökan om registrering. En parlamentsledamot antydde till och med att vårt arbete skulle förbjudas! Men bröderna fortsatte att besöka ämbetsmän och att informera om vår verksamhet. Den 12 oktober 1998 tillkännagav slutligen chefen för det nationella organet för mänskliga rättigheter att två församlingar blivit lagligen registrerade under en prövotid på ett år – Riga centrum och Riga Torn̗akalns. En månad senare blev även församlingen i Jelgava registrerad.

Enligt lettisk lag måste nybildade församlingar omregistreras varje år. För att få permanent registrering måste minst tio församlingar ha registrerat sig under tio år. Under tiden kan de församlingar som väntar på att bli registrerade fortsätta med sin verksamhet utan att myndigheterna ingriper.

LÄMPLIGA SAMLINGSLOKALER

Den snabba tillväxten under 1990-talet gjorde att det krävdes större möteslokaler. År 1997 auktionerades det ut en lämplig fastighet i Daugavpils, och bröderna var de enda som bjöd på den. Man började renovera den i december 1998, och åtta månader senare var de mer än 140 förkunnarna mycket glada över att kunna samlas i en egen Rikets sal.

Den första Rikets sal som byggdes upp från grunden var den som stod färdig 1997 i Jūrmala. En man i staden som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen var så imponerad över att den var så välbyggd att han frågade vittnena om de kunde bygga ett hus åt honom. Bröderna avböjde naturligtvis och förklarade att syftet med vårt arbete var att understödja den andliga verksamheten. Ungefär samtidigt fick bröderna i området Torn̗akalns i Riga en utbränd biograf till nedsatt pris. I augusti 1998  hade den förkolnade byggnaden förvandlats till en vacker Rikets sal med dubbla hörsalar!

EN HJÄLPANDE HAND FRÅN FINLAND

Bröderna i Finland har gjort mycket för att arbetet i Lettland skall gå framåt, och från 1992 till 2004 hade man till och med tillsynen över arbetet där. Finland trycker också alla tidskrifter för Lettland och har under årens lopp bistått med kvalificerade bröder som kunnat ge vägledning. Bland dessa återfinns Juha Huttunen, som tillsammans med sin hustru, Taina, kom till Lettland 1995. Juha tjänar nu i avdelningskontorets kommitté. Ruben och Ulla Lindh, som tillsammans har varit i heltidstjänsten i över 80 år, var också en stor tillgång. Broder Lindh tjänade i landskommittén i Lettland i fyra år innan han återvände till Finland.

Dessutom har över 150 bröder från Finland hjälpt till i olika byggprojekt. Tack vare att man har utfört allt detta kärleksfulla arbete och att Jehova rikligen har välsignat förkunnarnas, pionjärernas och missionärernas förkunnartjänst i Lettland kunde man upprätta ett avdelningskontor i landet den 1 september 2004.

SÄRSKILDA PREDIKOKAMPANJER

De flesta förkunnarna i Lettland bor i eller i närheten av någon stad. I början av 2001 fick församlingarna ett brev där förkunnare inbjöds att använda en del av sin semester till att ta del i en särskild predikokampanj för att hjälpa till att predika i avsides belägna områden. De 93 förkunnare som tog del i kampanjen delades in i nio grupper och fick i uppdrag att predika i ett antal mindre städer och byar på landsbygden.

Vjačeslavs Zaicevs, som tjänar vid Betel, tog semester för att kunna delta i kampanjen. ”Det var en fantastisk möjlighet att lära känna andra bröder och systrar”, säger han.  ”Efter tjänsten åt vi tillsammans, berättade erfarenheter och planerade för nästa dag. Sedan spelade vi fotboll och tog ett svalkande dopp i en sjö. Det var en försmak av paradiset.”

Bröderna och systrarna använde mer än 4 200 timmar i tjänsten (i genomsnitt över 40 timmar per förkunnare), placerade över 9 800 tidskrifter, broschyrer och böcker, gjorde 1 625 återbesök och ledde 227 bibelstudier. Liknande kampanjer har anordnats varje år sedan dess.

MÅNGA FINNER VÄGEN TILL SANN FRIHET

Vår berättelse började med Ans Insberg, en man från Lettland som en stjärnklar natt ute till havs utgöt sitt hjärta för Gud. Ans ville finna det folk som tillbad Gud ”med ande och sanning”. (Joh. 4:24) Jehova hörde hans uppriktiga bön. Sedan dess har över 2 400 andra uppriktiga människor i Lettland lärt känna sanningen om Gud, och nästan lika många studerar Bibeln. Ja, det finns fortfarande mycket arbete att utföra! (Matt. 9:37, 38)

Jehovas vittnen i Lettland gör allt för att hjälpa alla dem som längtar efter sann frihet, inte genom att rikta deras uppmärksamhet på det som Frihetsmonumentet på Brīvības bulvāris står som symbol för, utan genom att tala med dem om Guds kungarike. Snart kommer de som ser fram emot detta kungarike och som tillber Jehova ”med ande och sanning” att bli befriade från varje form av sorg och lidande. Ja, de kommer att få uppleva fullkomlig frihet – ”Guds barns härliga frihet”. (Rom. 8:21)

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 190]

”Jag kommer aldrig att glömma mitt dop. Det ägde rum sent på kvällen i en iskall flod. Jag skakade i hela kroppen av köld, men jag var mycket lycklig.”

[Infälld text på sidan 203]

”Jag [hörde] någon bakom mig säga: ’Du har köpt gift!’”

 [Ruta/Kartor på sidorna 184, 185]

En presentation av Lettland

Landet

Lettland är omkring 45 mil från öster till väster och omkring 20 mil från norr till söder. Landet täcks till cirka 45 procent av skog. Djurlivet består bland annat av bäver, kronhjort, rådjur, älg, lodjur, utter, säl, vildsvin och varg. Bland de många fågelarterna återfinns svart stork, häger, näktergal och hackspett.

Befolkning

Över en tredjedel av landets 2,3 miljoner invånare bor i Riga, huvudstaden. De största religionssamfunden är lutherska kyrkan, romersk-katolska kyrkan och ryska ortodoxa kyrkan. Men de flesta letter betraktar sig inte som religiösa.

Språk

Huvudspråken är lettiska, som talas av omkring 60 procent av befolkningen, och ryska, som talas av över 30 procent. Många talar mer än ett språk.

Näringsliv

Nästan 60 procent av befolkningen arbetar inom servicenäringen, och den återstående delen arbetar inom industrin och jordbruket.

Livsmedel

Till grödorna hör korn och andra sädesslag, potatis, sockerbetor och flera sorters grönsaker. Bland boskapen återfinns nötkreatur, getter, grisar och får. Det är också vanligt med fjäderfä.

Klimat

Luftfuktigheten är hög, och det är ofta molnigt. Somrarna är relativt svala, och vintrarna är rätt så milda.

 [Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

ESTLAND

RYSSLAND

LETTLAND

Valmiera

RIGA

Jūrmala

Sloka

Tukums

Ventspils

Kuldīga

Liepāja

Vain̗ode

Jelgava

Daugavpils

LITAUEN

ÖSTERSJÖN

Rigabukten

[Bild]

Riga

 [Ruta/Karta på sidan 186]

Lettlands fyra landskap

Lettland delas i allmänhet in i fyra geografiska och kulturella landskap, vart och ett med sin egen speciella särprägel och skönhet. Längs Rigabukten ligger Vidzeme (Livland), som är det största landskapet. Här hittar vi de historiska städerna Sigulda och Cēsis med sina slott och borgar och även landets huvudstad, Riga. Öster om Vidzeme ligger lågländerna och de blånande sjöarna i Latgale (Lettgallen). Här finns landets näst största stad, Daugavpils. Zemgale (Semgallen), som brukar benämnas ”Lettlands brödkorg”, ligger söder om floden Daugava, som från Vitryssland rinner in i Lettland och mynnar ut i Rigabukten. Landskapet kan ståta med två magnifika slott i barockstil, ritade av den italienske arkitekten Rastrelli, som också ritade Vinterpalatset i Sankt Petersburg i Ryssland. Det fjärde landskapet, Kurzeme (Kurland), har många bondgårdar, skogar och stränder. Det omfattar Östersjökusten, städerna Ventspils och Liepāja och många fiskebyar.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

1 VIDZEME

2 LATGALE

3 ZEMGALE

4 KURZEME

 [Ruta/Bilder på sidorna 192, 193]

Jag vittnade för en präst – det förändrade livet för oss båda

ANNA BATNJA

FÖDD 1958

DÖPT 1977

BAKGRUND Växte upp i ett kristet hem i Ukraina och tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag. Under årens lopp har hon hjälpt mer än 30 personer fram till dopet.

JAG hörde att det var stort behov av förkunnare i Lettland och flyttade dit 1986. Vi kunde inte predika öppet, så jag gömde min bibel i en matkasse och talade med människor jag mötte i parker och på andra offentliga platser. När vi samtalade med människor framhöll vi hoppet om Guds kungarike och tog bara fram Bibeln när någon visade intresse. Eftersom människor var rädda för vad deras släktingar och grannar skulle säga, blev vi sällan hembjudna, och vi brukade därför studera med de intresserade på de platser där vi kunde träffa dem.

Det var extremt ont om litteratur. Under ett antal år hade vår församling faktiskt bara ett enda exemplar av bibelstudiehandboken Sanningen som leder till evigt liv på ryska. Vi använde materialet i den i tjänsten på fältet, men den lämnade aldrig församlingen!

När jag och en syster vittnade i närheten av en kyrka träffade vi en präst som hette Pjotr Batnja. För att få i gång ett samtal frågade vi honom var vi kunde köpa en bibel. ”Jag är också intresserad av Bibeln”, svarade han. Sedan hade vi ett mycket intressant samtal. Nästa dag träffade vi Pjotr i en park i närheten, och vi visade honom då innehållsförteckningen i ”Sanningsboken” och frågade honom vilket ämne han ville resonera om. Han valde ”Seder och bruk som misshagar Gud”. Det visade sig bli ett givande resonemang och ledde till ett regelbundet bibelstudium, som hölls av en broder.

När Pjotr hade fått exakt kunskap i Bibeln började han ställa frågor till sina prästkolleger, och han upptäckte då att de inte kunde förklara ens de grundläggande lärorna i Bibeln! Kort därefter lämnade han kyrkan och överlämnade sitt liv åt Jehova.

År 1991 gifte Pjotr och jag oss, och vi började som pionjärer tillsammans. Sorgligt nog dog han bara några år senare i en olycka. Hur har jag klarat av att leva vidare efter den tragiska händelsen? Först och främst genom att jag varit fullt upptagen med att hjälpa andra att lära känna ”all trösts Gud”. (2 Kor. 1:3, 4) År 1997 hade jag glädjen att bli förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag.

[Bild]

Pjotr

[Ruta/Bilder på sidorna 200, 201]

Jag längtade efter en rättvis regering

INDRA REITUPE

FÖDD 1966

DÖPT 1989

BAKGRUND Var tidigare kommunist. Började som pionjär 1990 och har hjälpt mer än 30 personer fram till dopet.

NÄR jag växte upp trodde jag varken på Gud eller på Bibeln. Men jag försökte alltid stå upp för det som var rätt och kunde inte förstå varför det var så svårt för människor att få fram en bra och rättvis regering.

Första gången jag kom i kontakt med Jehovas vittnen blev jag förvånad över det de visade mig från Bibeln. Det lät förnuftigt! Det jag fick veta om Guds kungarikes regering och den rättvisa som Jesus stod för gjorde djupt intryck på mig. År 1989 döptes jag i en sjö, och sex månader senare började jag som reguljär pionjär. Min man och jag hade då ett barn. Senare fick vi tvillingar. Min man, Ivan, är också ett Jehovas vittne, och med hans kärleksfulla stöd har jag kunnat fortsätta i heltidstjänsten.

När barnen var små vittnade jag ofta informellt på gator och i parker. Många gånger var det en fördel att ha med sig tvillingarna, eftersom de väckte nyfikenhet och gjorde att människor slappnade av och ville samtala med mig.

En gång när jag vittnade i en park i Riga träffade jag en kvinna som heter Anna. Hon satt på en bänk och väntade på att en konsert skulle börja, och hon hade redan köpt biljett. Men hon var så ivrig att få lära sig mer om Bibelns hopp att hon inte gick på konserten. Vi läste flera bibelställen tillsammans och avtalade om att träffas i parken igen. Sex månader senare blev Anna (till höger) en syster, och hon arbetar nu på avdelningskontorets översättningsavdelning. Ja, mitt hjärta fylls av glädje när jag tänker på hur Jehova har välsignat min förkunnartjänst.

[Bild]

Jag och min familj

[Ruta/Bild på sidorna 204, 205]

De måste ha läst mina tankar

ANDREI GEVLJA

FÖDD 1963

DÖPT 1990

BAKGRUND Tjänar som pionjär, tillfällig kretstillsyningsman och platstillsyningsman. På bilden tillsammans med sin hustru, Jelena.

PÅ ETT tåg på väg till Riga i januari 1990 frågade två kvinnor mig om jag hade läst Bibeln någon gång. De måste ha läst mina tankar, för jag hade länge velat göra det men inte lyckats få tag i någon bibel. Jag gav kvinnorna, varav den ena var Indra Reitupe, min adress och mitt telefonnummer. (Se rutan på sidorna 200 och 201.) När de några dagar senare kom till min dörr hade jag ivrigt sett fram emot deras besök. Jag var imponerad av hur skickligt de använde Bibeln för att svara på mina frågor. Kort därefter började Pjotr Batnja, en heltidsförkunnare som tidigare varit präst, studera med mig. (Se rutan på sidorna 192 och 193.)

Fyra månader senare var jag med vid mitt första möte. En gång i månaden under sommaren hölls möten från klockan tio på förmiddagen till sex på kvällen i skogen. Bröderna behandlade valda delar ur skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet. Oftast var det någon som blev döpt, och det hölls då ett doptal före middagspausen.

Min nyvunna kunskap och den varma kärlek jag kände vid mötena fyllde mig med glädje. Jag ville bli döpt så snart som möjligt. Den möjligheten kom i slutet av augusti samma år, och jag blev döpt i en sjö.

I början av 1990-talet ledde jag flera bibelstudier i min konstateljé. Några av dem jag studerade med blev mina andliga bröder. År 1992 skänkte Jehova mig ytterligare glädje. Min kära hustru, Jelena, blev då min andliga syster.

[Bilder på sidorna 208, 209]

Hemma igen efter 50 år

ĀRIJA B. LEIVERS

FÖDD 1926

DÖPT 1958

BAKGRUND Kommer ursprungligen från Lettland, men bodde i flera olika länder innan hon återvände till sitt hemland för att tjäna där behovet var större.

UNDER andra världskriget beslöt far att vår familj skulle packa ihop sina tillhörigheter och lämna Lettland. Längre fram gifte jag mig, och min man och jag hamnade till slut i Venezuela. Där träffade jag Jehovas vittnen för första gången, och jag tackade ja när en missionärssyster erbjöd mig ett bibelstudium. Vi studerade på tyska. När jag började vara med vid Jehovas vittnens möten lärde jag mig spanska, det officiella språket i Venezuela.

År 1958 flyttade jag och min familj till USA, och två månader senare lät jag döpa mig. Efter min makes död flyttade min dotter och jag till Spanien, där jag blev pionjär. Vid den tiden var general Franco diktator i landet, och ödmjuka, gudfruktiga människor törstade efter sanningen. Under mina 16 år i Spanien hade jag förmånen att få hjälpa omkring 30 personer fram till dopet.

Efter den sovjetiska kommunismens sammanbrott 1991 besökte jag Lettland och såg då att det rådde ett stort behov av förkunnare av Guds kungarike i landet. Min dröm att återvända till mitt hemland för att tjäna som pionjär blev verklighet 1994 – exakt 50 år efter det att jag lämnat landet.

Det lettiska predikofältet var verkligen vitt till skörd. En gång vittnade jag för en man som bad om att få en av våra böcker. Han berättade att hans dotter var andligt intresserad och att han ville ge boken till henne. Jag fick hennes adress och satte i gång ett bibelstudium, och inom ett år var hon döpt. Jag är så tacksam mot Jehova för att han har gett mig möjligheten och kraften att vara pionjär i mitt hemland efter att ha varit därifrån under så lång tid.

[Bild]

När jag var 20 år

 [Tabell på sidorna 216, 217]

Lettland – VIKTIGA ÅRTAL

1916 Sjömannen Ans Insberg blir döpt. Efter första världskriget sätter han in notiser om Guds kungarike i lettiska tidningar.

1920

1926 Ett kontor upprättas i Riga.

1928 Broschyren Frihet för folken ges ut, den första publikationen på lettiska. Kolportörer anländer från Tyskland.

1931 Percy Dunham får i uppdrag att ansvara för kontoret.

1933 Internationella Bibelstudiesällskapet registreras.

1934 Regeringen stänger Internationella Bibelstudiesällskapets kontor.

  Det finns inga rapporter för åren 1939–1992.

1940

1940 Lettland blir en del av Sovjetunionen. Paret Dunham tvingas lämna landet.

1951 Jehovas vittnen deporteras till Sibirien.

1960

1980

1991 Lettland återfår sin självständighet.

1993 De första Gileadutbildade missionärerna anländer.

1995 Vakttornet ges ut en gång i månaden på lettiska.

1996 En landskommitté förordnas i Riga.

1997 Lettlands första helt nya Rikets sal byggs i Jūrmala.

1998 Två församlingar i Riga blir registrerade.

2000

2001 Den första särskilda predikokampanjen organiseras.

2004 Avdelningskontoret i Lettland upprättas den 1 september.

2006 Avdelningskontorets tillbyggnader står klara. Över 2 400 förkunnare är verksamma.

[Tabell]

[Se publikationen]

Antal förkunnare

Antal pionjärer

2 000

1 000

1920 1940 1960 1980 2000

 [Helsidesbild på sidan 176]

[Bild på sidan 178]

I den här byggnaden upprättade bibelforskarna sitt första kontor i Riga 1926

[Bild på sidan 178]

Broschyren ”Frihet för folken” som gavs ut på lettiska 1928 innehöll ett glädjande budskap

[Bild på sidan 178]

Rees Taylor

[Bilder på sidan 180]

Ferdinand Fruck, döpt 1927

[Bild på sidan 180]

Heinrich Zech och hans hustru, Elsa, framför sin frisersalong i Liepāja

 [Bild på sidan 183]

Edwin Ridgewell (till vänster) och Andrew Jack förde i hemlighet in litteratur i Lettland

[Bild på sidan 183]

Percy och Madge Dunham

[Bild på sidan 183]

De som arbetade på kontoret och några andra vittnen, 1930-talet

[Bild på sidan 191]

KGB:s lista över vittnen som greps 1950. Många sändes till Sibirien

[Bilder på sidan 191]

Sibirien, i början av 1950-talet

 [Bild på sidan 194]

Bröderna använde större samlingar, som den här begravningen, till att hålla bibliska tal

[Bild på sidan 194]

Pauls och Valija Bergmanis översatte ”Vakttornet” till lettiska för hand i skrivböcker

[Bild på sidan 194]

Med hjälp av mikrofilm (visas här i naturlig storlek) kunde bröderna framkalla, kopiera och sprida ”Vakttornet”

[Bilder på sidan 197]

Paulīne Serova talade med sjuksköterskan Teofīlija Kalvīte om sanningen

[Bild på sidan 199]

Jurij Kaptola, 1981

[Bild på sidan 199]

I dag, framför det fängelse han satt i

[Bilder på sidan 202]

På sammankomsten ”Guds väg – ett levnadssätt” 1998, som var den första som hölls i Lettland, fanns en sektion för teckenspråk

[Bilder på sidan 207]

Tre månader efter det att Jānis Folkmanis blev lettisk mästare i tyngdlyftning blev han förkunnare av Guds kungarike

[Bilder på sidan 207]

När Māris Krūmin̗š kom i fängelse bad han för första gången i sitt liv till Gud

[Bilder på sidan 210]

Dace Puncule stängdes av från skolan för att hon vägrade sjunga nationalistiska sånger

[Bild på sidan 210]

Jelena Godlevskaja dog efter att ha blivit påtvingad en blodtransfusion

[Bild på sidan 210]

Resande tillsyningsmän och deras hustrur uppmuntrar församlingarna

 [Bild på sidan 215]

Betelfamiljen i Lettland

[Bilder på sidan 215]

Avdelningskontorets kommitté, 2006

Peter Luters

Anders Berglund

Hannu Kankaanpää

Juha Huttunen

[Bild på sidan 215]

Avdelningskontorets tre byggnader på Miera iela i Riga

[Bilder på sidan 218]

Jehovas folk i Lettland kan nu predika öppet

[Bilder på sidan 218]

Den här utbrända biografen (till vänster) blev till en Rikets sal med två hörsalar (nedan)