Réunion

DE FÖRSTA som fick se ön Réunion, troligen arabiska köpmän, upptäckte ett tropiskt paradis. Denna ö ligger som en grön juvel i den djupblå Indiska oceanen och kan mäta sig med hela kontinenter när det gäller naturlig skönhet och mångfald. Stränder med vulkansand, oräkneliga vattenfall, regnskogar, vilda blommor i överflöd, djupa dalar, vulkantoppar, frodiga vulkaniska insjunkningskratrar, s.k. calderor, som är flera kilometer i diameter, och en aktiv vulkan – ja, det här är bara ett axplock av allt som ön har att erbjuda.

Trots att invånarna på Réunion kan njuta av så vackra omgivningar har många av dem kommit att uppskatta något som är ännu vackrare än det som kan ses med blotta ögat – de dyrbara sanningarna i Guds ord. Robert Nisbet, en missionär som blev förordnad att tjäna på grannön Mauritius, var den förste förkunnaren av Guds kungarike som kom till Réunion. Robert besökte ön bara under några få dagar i september 1955, men han väckte mångas intresse för Bibeln, lämnade mycket litteratur och tecknade flera prenumerationer på Vakna! De som var intresserade höll han sedan kontakt med genom att skriva brev.

Mellan 1955 och 1960 gjorde Robert och zontillsyningsmannen Harry Arnott några korta besök på ön. År 1959 bad avdelningskontoret i Frankrike Adam Lisiak, en pionjär och före detta kolgruvearbetare från Frankrike, att besöka Réunion. Adam var av polsk härkomst och tjänade då på Madagaskar. Han tillbringade hela december 1959 på Réunion, och han skrev: ”Nittio procent av befolkningen är hängivna katoliker, men många skulle vilja veta mer om Guds ord och den nya världen. Prästerna försöker hindra att sanningen sprids. En man berättade för en prenumerant  på Vakna! att prästen i byn ville låna vår bok ’Låt Gud vara sannfärdig’. ’Om han kommer hit själv kan han få låna den’, sade prenumeranten. Men prästen syntes aldrig till.”

HJÄLP FRÅN FRANKRIKE

Avdelningskontoret i Frankrike, som hade tillsynen över verksamheten vid den här tiden, inbjöd kvalificerade förkunnare att flytta till Réunion. Familjen Pégoud – André och Jeannine och deras sexårige son, Christian – och Noémie Duray, en släkting till familjen, hörsammade denna inbjudan och anlände med båt i januari 1961. Noémie, som kallades Mimi, tjänade som pionjär med särskilt uppdrag i två år innan hon återvände till Frankrike.

De fann genast mycket intresse och höll till och med möten på sitt hotellrum i huvudstaden, Saint-Denis. Så  snart familjen hade flyttat till ett eget hus höll de möten där. Omkring ett år senare hyrde den nybildade gruppen i Saint-Denis en liten lokal med plats för ungefär 30 personer – en träbyggnad med korrugerat plåttak, en dörr och två fönsteröppningar med luckor. Efter att ha bett om tillstånd tog bröderna bort innerväggarna, byggde ett litet podium och tog dit enkla träbänkar.

När den tropiska solen lyste från en molnfri himmel på söndagsmorgnarna blev plåttaket stekhett. Det dröjde inte länge förrän alla närvarande svettades ymnigt, i synnerhet de som stod på podiet med huvudet bara några centimeter från taket. Och eftersom lokalen ofta var fullsatt, stod många utanför och lyssnade i dörren och genom fönsteröppningarna, vilket gjorde den redan dåliga ventilationen ännu sämre.

”VI ÄR ... ÖVERVÄLDIGADE!”

Trots att det inte var så bekvämt i lokalen kände sig alla välkomna, och vid slutet av 1961 var omkring 50 personer regelbundet med vid mötena. Antalet förkunnare ökade till sju, och de rapporterade 47 bibelstudier! En del nyintresserade studerade två gånger i veckan. ”Vi är lyckliga, mycket lyckliga, men lite överväldigade”, skrev bröderna.

En av dessa nya var Myriam Andrien, som hade börjat studera Bibeln på Madagaskar 1961. Hon minns att den nyss nämnda byggnaden också tjänade som en möteslokal vid särskilda större möten. Bröderna gjorde då helt enkelt en tillbyggnad av skuggande palmkvistar. Vid de här tillfällena kunde det vara upp till 110 personer närvarande.

David Souris, Marianne Lan-Ngoo och Lucien Véchot var bland dem som blev döpta vid en sammankomst på Mauritius i oktober 1961, och de gjorde alla mycket för att främja predikoarbetet. Året därpå ökade antalet förkunnare till 32, och pionjärerna ledde upp till 30 bibelstudier var! Antalet närvarande vid söndagsmötena ökade till 100, och  det var en blandad skara med flera etniska grupper representerade.

Många av indierna på Réunion utövar en religion som är en blandning av katolicism och hinduism. För somliga som började studera Bibeln var det en kamp att sluta upp med gamla traditioner. Men vännerna var tålmodiga och vänliga och höll fast vid rätta principer, och det ledde ofta till goda resultat. En kvinna som hade studerat tillsammans med en pionjärsyster i två år fortsatte med sina falska religiösa sedvänjor och med spådom. Hon levde också tillsammans med en man trots att de inte var gifta. Pionjären beslöt sig för att låta en annan syster studera med henne för att se om hon kunde hjälpa henne. Den andra systern skriver: ”Efter några månader började kvinnans uppskattning av det hon fick lära sig växa, och till min stora glädje slutade hon med sina spiritistiska sedvänjor. Men hon hade fortfarande inte legaliserat sitt förhållande. Hon sade att hennes man vägrade gifta sig med henne. Till slut beslöt hon sig för att stanna kvar hos honom, så jag hade inget annat val än att sluta studera med henne.

En dag träffade jag henne på gatan, och då frågade hon om vi kunde börja studera igen. Jag gick med på det – under förutsättning att hon visade att hon menade allvar genom att tillämpa det hon redan hade lärt sig. Jag gav henne rådet att vända sig till Jehova och be om hjälp och vägledning, och det gjorde hon. Sedan tog hon mod till sig och talade igenom saken med mannen. Till hennes stora lycka gick han med på att gifta sig med henne. Men inte nog med det, han började också följa med henne till mötena.”

Under tjänsteåret 1963 rapporterade Réunion 11 förkunnarrekord, varav det sista var på 93 förkunnare. Det fanns nu två församlingar och en grupp på ön. Första gången det anordnades dop på Réunion var i december 1962, på stranden vid St.-Gilles-les Bains, och då blev 20 nya döpta. Andra gången var i juni 1963, och då blev 38 döpta. År 1961  fanns det 1 förkunnare på 41667 invånare. Tre år senare var förhållandet 1 på 2286. Ja, Jehova ”fick ... [sanningens säd] att växa” på den här andligt sett bördiga ön. (1 Kor. 3:6)

RIKETS BUDSKAP SPRIDS TILL AVLÄGSNA OMRÅDEN

År 1965 – bara fyra år efter det att den första familjen Jehovas vittnen hade kommit – hade församlingen i Saint-Denis vuxit till över 110 förkunnare, och de gick igenom distrikten i området var tredje vecka! Men andra områden på ön var nästan helt orörda. Vad skulle man göra åt det? Bröderna hyrde bussar och predikade i andra kuststäder, däribland Saint-Leu, Saint-Philippe och Saint-Pierre.

En del platser tog det flera timmar att ta sig till, så förkunnarna brukade ge sig av tidigt på morgonen. Vägarna var bitvis smala, branta och krokiga. Sträckan från Saint-Denis till Le Port, som man i dag kör på 15 minuter, var då en strapats på två timmar. ”Det krävdes tro att köra den vägen”, säger en broder. På grund av risken för stenras är inte heller den nya vägen ofarlig. På en del ställen reser sig bergen nästan vertikalt utmed vägen, och ibland kan kraftiga regn lossa högt belägna stenblock på flera ton. Genom åren har ett antal människor förlorat livet på grund av detta.

 Christian Pégoud berättar: ”När jag var i åttaårsåldern kunde vår grupp lämna mellan 400 och 600 lösnummer av Vakna! när vi bearbetade isolerade distrikt. Tidskriften Vakttornet var förbjuden. Eftersom en del icke troende äkta män såg det här som en trevlig dagsutflykt, följde de med sina hustrur men gick inte i tjänsten. Efteråt brukade vi ha en picknick, något som vi barn verkligen såg fram emot. De här särskilda tjänstedagarna hade helt klart en stor inverkan på mitt liv.”

ORGANISATORISKA FÖRÄNDRINGAR LEDER TILL UTÖKAD VERKSAMHET

I maj 1963 kom Milton G. Henschel på besök till Réunion. Det var det första besöket av en representant från huvudkontoret, och han höll ett särskilt tal till en åhörarskara på 155 personer. Som en följd av detta besök förordnades fyra förkunnare som pionjärer med särskilt uppdrag, och de skulle hjälpa till att ta hand om församlingarna och arbeta i områden där de goda nyheterna ännu inte hade predikats. David Souris blev förordnad att tjäna i Le Port, Lucien Véchot i Saint-André och Marianne Lan-Ngoo och Noémie Duray (nu Tisserand) i Saint-Pierre.

 Den 1 maj 1964 överfördes tillsynen över verksamheten från Frankrike till Mauritius, och på Réunion öppnades en litteraturdepå. Förkunnarna ombads att ta ut fler obearbetade distrikt, och bröderna uppmuntrades att sträva efter ansvarsuppgifter i församlingen, så att de nya som kom med i sanningen kunde bli väl omhändertagna. Bara under tjänsteåret 1964 blev 57 döpta – 21 av dem vid ett och samma tillfälle!

Året innan hade gruppen i Saint-André ansökt om att få bilda en församling. I ansökan stod det: ”I slutet av juni 1963 kommer gruppen att bestå av 12 döpta förkunnare, och inom ytterligare två månader kommer troligen fem eller sex till att ha börjat som förkunnare. Bröderna leder 30 bibelstudier.” Ansökan godkändes, och två bröder tog hand om församlingen – Jean Nasseau som församlingstjänare (presiderande tillsyningsman) och Lucien Véchot som biträde. Båda hade varit med i sanningen i mindre än två år.

Jean, som då var 38 år, var en storvuxen man med ett mycket gott hjärta. Han arbetade som lärare vid en teknisk skola och var också byggmästare. Han blev döpt 1962 och hade de förmågor och färdigheter som behövdes för att få saker och ting gjorda när det gällde att främja Rikets verk. Han byggde Réunions andra Rikets sal på egen bekostnad och på sin egen mark i Saint-André. Det var en gedigen, inbjudande träbyggnad med över 50 sittplatser. I det område som från början bearbetades av gruppen i Saint-André finns det nu åtta församlingar. Jean dog som en trogen tjänare åt Jehova 1997.

Den tredje platsen där det bildades en grupp i början av 1960-talet var hamnstaden Le Port. Dit kom också intresserade från Saint-Paul, som ligger ungefär åtta kilometer söderut. Le Port utgjordes av ett antal enkla trähus omgivna av gummieuforbior, kaktuslika växter utan taggar. David Souris hyrde ett hus och anordnade möten där.  I december 1963 ansökte gruppen om att få bilda en församling. Den bestod av 16 förkunnare, varav 8 var döpta, och de rapporterade i genomsnitt 22,5 timmar i tjänsten på fältet varje månad. Enbart David och hans biträde ledde 38 bibelstudier! När kretstillsyningsmannen kom på besök i december månad var 53 närvarande vid det offentliga föredraget.

Christian och Josette Bonnecaze, båda pionjärer med särskilt uppdrag, blev också förordnade att tjäna i Le Port. Christian hade blivit döpt i Franska Guyana och kom till Réunion som ogift i början av 1960-talet. Han var den ende i sin familj som var med i sanningen. Broder Souris flyttade vänligt nog till ett annat hus för att ge rum åt Christian och Josette i det hus där mötena hölls. Men med tiden växte församlingen så mycket att det här paret också fick flytta ut!

Samtidigt började prästerskapet i detta övervägande katolska område få människor att vända sig emot vittnena. På dagarna kastade barn och ungdomar ofta sten på förkunnarna, och på nätterna kastade de sten på deras hustak.

En kvinna som nyligen hade börjat studera Bibeln, Raphaëlla Hoarau, kände några av de här ungdomarna. Efter ett sådant här tillfälle följde hon efter missdådarna  hem. ”Om ni fortsätter att kasta sten på min broder får ni med mig att göra”, sade hon.

”Förlåt, madame Hoarau”, svarade de. ”Vi visste inte att han var din bror.”

Raphaëlla kom med i sanningen, liksom hennes tre döttrar. En av dem, Yolaine, gifte sig med Lucien Véchot.

Trots motståndet från prästerskapet fick brödernas iver och Guds välsignelse församlingen i Le Port att blomstra, och deras Rikets sal fylldes snart till bristningsgränsen. Ofta var det faktiskt fler som lyssnade utanför än inne i lokalen. Man ställde ut stolar på varenda ledig plats, till och med på podiet, och längs kanten av podiet satt en rad av barn med ansiktena vända mot åhörarna. Till slut kunde vännerna bygga en fin Rikets sal, och i dag finns det sex församlingar i området.

PIONJÄRER BANAR VÄGEN

En av de första pionjärerna på Réunion var Annick Lapierre. ”Annick studerade med mamma och mig”, påminner sig Myriam Thomas. ”Hon uppmuntrade mig att arbeta hårt i tjänsten, och jag berättade för henne att jag ville bli pionjär. Efter sex månader blev jag döpt. På den tiden hade  vi hela ön som vårt distrikt, och för det mesta gick vi, för det fanns inga bussar och bara ett fåtal bilar. Men broder Nasseau hade bil, och närhelst det var möjligt tog han med oss ut i tjänsten. Det var en glädje att få predika, och vi var alla mycket motiverade.”

Henri-Lucien Grondin, en familjefar, berättar: ”Vi uppmuntrade alltid våra barn att bli pionjärer. Och kretstillsyningsmännen påminde oss om hur viktigt det är att ge Jehova av vårt bästa. Henri-Fred, vår äldste son, är nu 40 år och har gjort heltidstjänsten till sin levnadsbana.”

Henri-Fred tänker tillbaka på den tiden och säger: ”Det fanns många entusiastiska ungdomar i vår församling. Somliga var döpta medan andra, däribland jag själv, inte var det. På skolloven gick vi ändå 60 timmar i tjänsten allihop. Vi förlorade aldrig våra andliga mål ur sikte, och i dag tjänar jag och min hustru, Evelyne, i kretstjänsten.”

MOTSTÅND FRÅN DEMONER

På Réunion är det vanligt med spiritism. Jeannine Corino (före detta Pégoud) berättar: ”I byn La Montagne träffade jag en man som sade att han skulle lägga en förbannelse på mig genom att sticka nålar i en docka. Jag förstod inte vad han menade, så jag bad en kvinna som jag studerade Bibeln med att förklara. ’Han är medicinman’, sade hon, ’och han kommer att anropa andarna för att de skall skada dig.’ Jag försäkrade henne om att Jehova beskyddar dem som fullständigt litar på honom. Det behöver väl knappast sägas att jag inte kom till skada.”

En broder berättar att hans familj brukade hålla seanser när han var liten. År 1969 träffade han några Jehovas vittnen och började studera Bibeln. Demonerna försökte avskräcka honom genom att göra honom döv medan han var med vid mötena. Men han fortsatte att komma, och han spelade in talen så att han kunde lyssna på dem när han kom hem. Demonerna lämnade honom snart i fred, och  inom kort började han ta del i tjänsten på fältet. (Jak. 4:7)

År 1996 började Roséda Caro, som var pingstvän, studera Bibeln tillsammans med vittnena. Hon hade tidigare förlorat synen därför att hon hade följt ett råd från sina vänner i kyrkan och slutat ta sin diabetesmedicin. Hennes man, Cledo, som var engagerad inom det lokala kommunistpartiet, var fruktad på grund av sitt våldsamma humör. Han höll också på med trolldom och tog del i hinduiska ceremonier, och även han blev pingstvän.

När Roséda började studera motarbetade Cledo henne och till och med hotade församlingens äldste. Men hon lät sig inte avskräckas. Några månader senare fördes Cledo till sjukhus, där han föll i koma. När han så småningom fick tillbaka medvetandet kom två vittnen till honom med lite soppa, som han trodde var till hans hustru.

”Nej, monsieur Caro, soppan är till dig!” sade systrarna.

”Det gjorde mig djupt rörd”, säger Cledo. ”Ingen från pingstkyrkan hade besökt mig, men två Jehovas vittnen – just de människor som jag hade motarbetat så mycket –  kom och gav mig ett mål mat. ’Jehova, den Gud som min hustru tillber, finns verkligen’, sade jag till mig själv. Sedan bad jag en tyst bön om att Roséda och jag skulle bli förenade i tron.”

 Cledos ödmjuka bön var inte bara en stundens ingivelse. Innan han blev sjuk hade han mjuknat lite i sin inställning och gått med på att hans hustru studerade hemma hos en granne. En dag sade han till Roséda och den syster som studerade med henne: ”Var inte där – det är ingen bra idé. Studera hemma hos oss.” Så då gjorde de det. Och utan att de visste om det lyssnade Cledo från rummet intill och tyckte om det han hörde. Så efter att ha tillfrisknat från sin sjukdom studerade han, trots att han varken var läs- eller skrivkunnig, två gånger i veckan och blev döpt 1998. Trots att Cledo och Roséda får kämpa med hälsoproblem och ålderskrämpor fortsätter de att troget tjäna Gud.

DE GODA NYHETERNA NÅR INLANDET

En liten del av Réunions befolkning bor i inlandet, i djupa dalar omgivna av branta, över 1 000 meter höga berg. Andra bor högt uppe i de vidsträckta, grönskande calderorna på en stor utslocknad vulkan. En del av de här människorna ser sällan om ens någonsin havet. De enda sätten att ta sig till calderan Cirque de Mafate, till exempel, är till fots eller med helikopter.

Louis Nelaupe, en ättling till afrikanska slavar, växte upp i Cirque de Mafate. I sin ungdom hjälpte han till att bära den katolske prästen i en bärstol. Louis flyttade så småningom till Saint-Denis, där han kom med i sanningen. Självklart ville han berätta om sin nya tro för sina släktingar. Så en dag 1968 begav han sig av till fots mot inlandet tillsammans med sin hustru, Anne, och två andra systrar i församlingen, 15 och 67 år gamla. Med sig hade de en ryggsäck, en resväska och en portfölj full med litteratur.

Till att börja med gick de längs en flodbädd och sedan uppför en smal, slingrande bergsstig. På en del ställen höjde sig klippväggen nästan lodrätt på ena sidan stigen och stupade brant utför på andra sidan. Överallt där  de träffade människor predikade de. Louis berättar: ”Den natten tog Jehova verkligen hand om oss. Traktens enda butiksägare lät oss övernatta i en stuga som hade två rum och som var komplett utrustad med sängar och kök. Morgonen därpå fortsatte vi och vandrade över kammen på ett 1 400 meter högt berg och ner i calderan – en enorm, naturlig amfiteater.

Mot slutet av dagen gjorde vi uppehåll hemma hos en gammal vän som gästfritt tog emot oss. Nästa dag lämnade vi en del av packningen där och fortsatte vidare mot vårt mål. Vi plockade och åt små guavor som växte vilt längs vägen och predikade för ödmjuka människor som aldrig tidigare hade hört budskapet om Guds kungarike. Klockan sex på kvällen kom vi hem till en av mina släktingar. Hon blev mycket glad över att se oss och lagade en välsmakande kycklingrätt, och det fick oss att tänka på Abraham och Sara, som gjorde i ordning en måltid åt Guds änglar. (1 Mos. 18:1–8) Naturligtvis vittnade vi för henne medan hon förberedde middagen, och till slut, klockan elva på kvällen, åt vi.

Nästa dag, på torsdagen, arbetade vi oss igenom sänkan, åt guavor och besökte alla hus vi kunde hitta. En vänlig man bjöd oss på kaffe, och då fick vi möjlighet att vila lite, dvs. vila våra fötter, inte våra tungor! Mannen uppskattade vårt bibliska samtal så mycket att han följde med oss någon kilometer på vägen, till alla hem vi besökte, och medan vi gick spelade han på sitt munspel.

Till slut var vi tillbaka där vi hade lämnat packningen, och vi sov där den natten. Väl hemma, sent på fredag kväll, hade vi fyra – även vår kära 67-åriga syster – gått mer än 15 mil, besökt 60 hushåll och lämnat över 100 tidskrifter och böcker. Fysiskt kände vi oss mycket trötta, men vi var andligen upplivade. Genom färden till Cirque de Mafate fick jag också återse mina hemtrakter.”

 FRÅN TVÅ FÖRKUNNARE TILL FEM FÖRSAMLINGAR

År 1974 flyttade Christian Pégoud och hans mor till södra delen av ön, till staden La Rivière, där det inte fanns någon församling. ”Vi höll mötena i vårt garage, och snart var omkring 30 personer närvarande”, berättar Christian, som då var 20 år. ”Jag började studera med en kvinna och hennes dotter, Céline, som var förlovad med Ulysse Grondin, en militant kommunist som inte ville att hans fästmö skulle studera tillsammans med oss. Men Céline övertalade honom att lyssna på oss, och min mor besökte honom och hans föräldrar. Till vår stora glädje lyssnade de på henne och tyckte om det de fick höra. Hela familjen började studera, och 1975 blev Ulysse och Céline döpta, och de gifte sig också det året. Ulysse blev senare förordnad som äldste.”

Christian berättar vidare: ”Förutom La Rivière omfattade vårt distrikt Cilaos, Les Avirons, Les Makes och L’Étang-Salé i inlandet. I Les Makes fann vi mycket intresse. Ovanför den här byn ligger Le Cap, en del av kraterkanten på en utslocknad vulkan. Därifrån kan man en klar morgon se en enorm, grönskande amfiteater omkring 300 meter längre ner.”

Familjen Poudroux bodde på en mindre lantgård nära foten av Le Cap. Jean-Claude, familjens äldste son, berättar: ”Mina fyra bröder och fem systrar och jag hjälpte vår far att odla grönsaker som vi sålde på marknaden. Dessutom odlade och destillerade han geranier för att utvinna en essens som används i parfymer. Vi hade fem kilometers gångväg till skolan i byn, och ofta bar vi med oss olika jordbruksprodukter. På hemvägen bar vi ibland närmare 10 kilo matvaror – på huvudet.

Vår far arbetade hårt, och det respekterade vi honom för. Men som många andra drack han alldeles för mycket, och när han var alkoholpåverkad blev han våldsam. Mina syskon och jag fick ofta bevittna otäcka scener där hemma, och vi fruktade för vår familjs framtid.”

 Jean-Claude fortsätter: ”År 1974 kontaktades jag av en pionjärbroder. Jag arbetade som lärare i La Rivière och hade mer eller mindre blivit ateist på grund av hyckleriet och orättvisorna jag sett inom kyrkorna. Men jag blev imponerad när brodern använde Bibeln för att besvara alla mina frågor. Min hustru, Nicole, och jag började studera. Vi besökte också min familj och berättade för dem om Bibelns sanning, och vi satt ofta uppe till sent på kvällen och pratade med mina syskon. Ibland var mina föräldrar med och lyssnade.

Det dröjde inte länge förrän mina bröder Jean-Marie och Jean-Michel och min syster Roseline regelbundet började komma hem till oss och vara med på vårt studium. Vi gick alla framåt andligen, började som förkunnare och blev döpta vid ett och samma tillfälle 1976. Sorgligt nog anklagade far mig för att utöva ett dåligt inflytande på mina syskon och slutade prata med mig. Han blev så fientligt inställd att jag var tvungen att undvika honom när jag var ute bland folk!

Trots att mor varken kunde läsa eller skriva började hon studera Bibeln. Och jag är glad över att kunna berätta att far så småningom mjuknade i sin inställning. År 2002 började också han studera. I dag är 26 medlemmar av vår familj döpta, däribland jag och mina nio syskon, våra äktenskapspartner och vår mor, som fortfarande är nitisk trots sin höga ålder. Jean-Michel och Jean-Yves tjänade under en tid som kretstillsyningsmän men var tvungna att sluta av hälsoskäl. Båda är församlingsäldste, och Jean-Yves och hans hustru, Roséda, är pionjärer. Min äldste son och jag tjänar som äldste.”

När Christian Pégoud och hans mor flyttade till La Rivière 1974 fanns det inga församlingar vare sig där eller i de omkringliggande städerna, men nu finns det fem församlingar i området. En av dem finns i Cilaos, som ligger högt uppe i Cirque de Cilaos och är känt för sina källflöden  och sitt termalbad. Hur fick församlingen i Cilaos sin början? Varje torsdag under 1975 och 1976 tog sig förkunnare från La Rivière uppför den smala, slingrande, 37 kilometer långa vägen, beryktad för sina stenras, till Cilaos och förkunnade till femtiden på kvällen. Deras ansträngningar gav resultat, för nu finns det omkring 30 förkunnare där, och de har sin egen Rikets sal.

ANDLIGA FRAMSTEG I SÖDER

Befolkningen på Réunion kallar den södra delen av ön ”den vilda södern”, och det av goda skäl. Mäktiga, vitskummande vågor vräker in mot de karga klipporna vid kusten, som domineras av Réunions aktiva vulkan, Piton de la Fournaise (Smältugnstoppen). Saint-Pierre är den största staden i området. Två pionjärer med särskilt uppdrag, Denise Mellot och Lilliane Pieprzyk, blev förordnade att tjäna där i slutet av 1960-talet. Intresset växte, så efter en tid flyttade Michel Rivière, som var pionjär med särskilt uppdrag, och hans hustru, Renée, dit och förenade sig med de två systrarna.

En som tidigt började studera Bibeln i det här området var Cléo Lapierre, en byggmästare som kom med i sanningen 1968. ”Det första mötet jag var med vid hölls under ett stort träd”, berättar Cléo. ”Man höll på att riva ’Rikets sal’ – ett litet skjul på tre gånger tre meter – för att ge plats åt en större byggnad, som jag fick hjälpa till med att uppföra.”

Samma år blev Cléo, som tillhörde arméreserven, inkallad till militärtjänst. Han säger: ”Med den lilla kunskap i Bibeln jag hade skrev jag till myndigheterna och förklarade min neutrala ställning. Eftersom jag inte fick något svar, åkte jag till militärbasen i Saint-Denis, på andra sidan ön, för att undersöka saken. En officer skickade hem mig men sade  att jag skulle bereda mig på ett fängelsestraff. Jag bad därför ihärdigt och studerade flitigt. Det dröjde inte länge förrän jag blev tillbakakallad till militärbasen. En broder följde med mig dit, och när vi kom fram bad jag honom vänta i en timme. ’Är jag inte tillbaka då’, sade jag, ’så kommer jag troligen inte tillbaka. Sälj i så fall bilen, är du snäll, och ge min hustru pengarna.’

När jag kom in såg jag några befäl som diskuterade vad de skulle göra med mig. Efter omkring 45 minuter kom en av dem fram till mig.

’Försvinn härifrån’, sade han. ’Åk hem.’

 Jag hade inte ens hunnit gå 50 meter förrän han ropade att jag skulle komma tillbaka. I ett helt annat tonläge sade han: ’Jag beundrar er Jehovas vittnen. Jag hörde talas om er i Frankrike, men du är den förste jag har träffat.’

På den tiden var jag den ende brodern i Saint-Pierre, så det var jag som höll alla församlingsmöten. Men då och  då fick jag hjälp, och 1979 flyttade ett missionärspar dit – Antoine och Gilberte Branca.”

RIKETSSALSBYGGEN

I början brukade församlingarna och grupperna ha sina möten i ombyggda bostäder och privata hem. Men eftersom det ofta förekommer cykloner, behövdes byggnader av kraftigare konstruktion. Att bygga i tegel är dessvärre både kostsamt och tidskrävande. Men Jehovas arm är inte för kort, och med tiden började man kunna uppföra sådana Rikets salar på Réunion. (Jes. 59:1)

 Under tiden som en ung broder i den lilla staden Saint-Louis utbildade sig till murare fick församlingen där ritningarna till sin nya Rikets sal. Brodern vittnade för sin lärare, berättade för honom om bygget och förklarade att arbetet skulle utföras av frivilliga arbetare. Vad gjorde läraren? Han tog med hela klassen till byggplatsen för att de skulle få lite praktik! Eleverna hjälpte till med att gräva för grunden, och senare skänkte läraren armeringsjärn till grunden.

Bröderna hade tänkt gjuta den 190 kvadratmeter stora betongplattan på en allmän helgdag, och över hundra frivilliga arbetare kom tidigt på morgonen, ivriga att hjälpa till. Men av någon anledning hade vattnet stängts av! En initiativrik broder som kände brandchefen förklarade situationen för denne vänlige man, som genast skickade dit en brandbil med tillräckligt mycket vatten för arbetet.

När Riketssalsbygget var färdigt tog en nyintresserad man, som var imponerad av bröderna och deras arbete, fram sitt checkhäfte och skänkte en summa som nära nog täckte kostnaden för en ny ljudanläggning. Carey Barber, medlem av den styrande kretsen, besökte Mauritius i december 1988 och kom då till Réunion för att hålla överlämnandetalet. Den första Rikets sal som byggdes enligt  snabbyggemetoden färdigställdes 1996 i St.-Gilles-les Bains. I dag finns det 17 Rikets salar och 34 församlingar på ön.

VAR SKULLE MAN HÅLLA SAMMANKOMSTER?

Predikoarbetet på Réunion fick en så bra upptakt att det var svårt att hitta sammankomstplatser som var tillräckligt stora. År 1964 skulle bröderna anordna sin första kretssammankomst. Men efter flera månaders letande hade de bara hittat ett enda ställe – en restaurang på en övervåning i Saint-Denis. Den låg i en gammal träbyggnad, och hyran  var hög. Ägarna sade att lokalen skulle klara tyngden av drygt 200 personer, det förväntade antalet närvarande.

Bröderna hade inget annat val än att hyra restauranglokalen, och en vänlig man ordnade med en högtalaranläggning. Så kom då sammankomstens första dag, och lokalen fylldes med vänner. Golvet knarrade och knakade – men det höll. På söndagen var 230 närvarande, och 21 blev döpta.

Kort därefter erbjöd Louis Nelaupe, den broder som hade växt upp i Cirque de Mafate, vänligt en bit av sin mark i Saint-Denis för att man skulle kunna bygga en tillfällig sammankomsthall. Man uppförde en enkel träbyggnad med öppna sidor, plåttak och väggar av flätade palmblad.

Den första sammankomsten som hölls där var en tredagars områdessammankomst. Myriam Andrien, som var med vid den här sammankomsten, berättar: ”På morgonen den första dagen gick vi ut i tjänsten och kom tillbaka till en riktig kreolsk måltid med ris, bönor och kyckling kryddad med chilipeppar. För dem som inte var vana vid den starka kryddningen hade kockarna gjort rougail marmaille, en mild chutney.”

Sammankomsthallen byggdes ut i takt med att antalet närvarande ökade, och den användes också som Rikets sal. Med tiden flyttade de familjer som hade bott i hyrda bostäder på Louis egendom, och då skänkte han marken till församlingen. På den här platsen finns det nu en vacker Rikets sal i tegel, och den används av två församlingar i Saint-Denis.

År 1997 färdigställdes en sammankomsthall i La Possession på en tomt som man hade köpt fem år tidigare. Byggnaden har öppna sidor, och en dopbassäng är inbyggd i podiet. Hallen rymmer 1 600 personer och används åtminstone 12 gånger om året till krets- och områdessammankomster. Strax intill ligger ett missionärshem med plats  för nio personer. Man har också en litteraturdepå och ett kontor där verksamheten på Réunion samordnas.

Innan vittnena hade sin egen sammankomsthall hyrde de Olympiastadion i Saint-Paul till områdessammankomsterna. Men de fick ändå ofta byta plats i sista stund, eftersom sport- och kulturevenemang gavs företräde. Kommunen bad så småningom bröderna att använda mässområdet intill stadion. Men eftersom det främst används till varumässor och liknande, finns det inga sittplatser och inget tak, och därför fick sammankomstdeltagarna ta med sig egna stolar och även paraplyer till skydd mot solen. De som stod på podiet blickade därför inte ut mot en uppmärksam åhörarskara, utan mot ett hav av paraplyer i regnbågens alla färger.

”En gång dubbelbokade kommunen mässområdet”, skriver Réunionkontoret. ”En musikgrupp från Martinique som spelade zouk – en blandning av afrikanska rytmer, reggae och calypso – hade också bokats in. Eftersom zoukgruppen gavs företräde, erbjöd man oss i stället ett rekreationsområde som kallas ’De första fransmännens grotta’, som ligger där de första franska nybyggarna gick i land. Området var mycket vackert med många skuggande träd mot en fond av höga klippor, men det fanns inga sittplatser, få toaletter och inget podium.

Men den här gången var vi glada att vi var där, för på lördagskvällen drog det ihop sig till åskväder. Hela elsystemet i stadion slogs ut av blixten, och zoukkonserten fick avbrytas. Vi som höll till en halvmil därifrån kunde däremot  fortsätta utan störningar. En del ortsbor menade till och med att det som inträffade var ett ’straff från Gud’.”

ORGANISATORISKA FÖRBÄTTRINGAR

Den 22 juni 1967 bildades det juridiska organet Association Les Témoins de Jéhovah (sammanslutningen av Jehovas vittnen). I februari 1969 förordnades den förste kretstillsyningsmannen att tjäna på ön, Henri Zamit, som var född i Algeriet och uppvuxen i Frankrike. Hans krets bestod av de sex församlingarna på Réunion, de fyra församlingarna på Mauritius och ett antal isolerade grupper. Enbart på Réunion finns det nu två kretsar.

År 1975 hävdes det 22-åriga förbudet mot Vakttornet i Frankrike, och vännerna på Réunion började då genast använda denna tidskrift i förkunnartjänsten. Tidigare hade de haft broschyren Bulletin intérieur, som trycktes i Frankrike och innehöll samma information som Vakttornet men inte spreds till allmänheten. I januari 1980 började avdelningskontoret i Frankrike trycka en fransk upplaga av Tjänsten för Guds kungarike som var anpassad efter förhållandena på Réunion och andra öar i området. Och för dem som talar réunionsk kreol har en del litteratur, däribland traktater, broschyrer och böckerna Kunskapen som leder till evigt liv och Tillbe den ende sanne Guden översatts till det språket. Denna litteratur är till utmärkt hjälp när det gäller att sprida de goda nyheterna i den här avlägsna delen av världen.

Jämfört med den enorma Indiska oceanen är ön Réunion försvinnande liten. Men vilket mäktigt rop av lovprisning som har stigit upp till Gud därifrån! Det för tankarna till profeten Jesajas ord: ”Må de förkunna hans [Jehovas] lov på öarna.” (Jes. 42:10, 12) Må Jehovas vittnen på Réunion outtröttligt och troget fortsätta att förkunna Jehovas lov, i likhet med hur de stora blå vågorna oupphörligt rullar in mot öns vulkanstränder.

 [Ruta/Kartor på sidorna 228, 229]

En presentation av Réunion

Landet

Ön Réunion är omkring 65 kilometer lång och 50 kilometer bred och är den största av öarna i ögruppen Maskarenerna, som består av Mauritius, Réunion och Rodrigues. Ungefär mitt på ön finns tre befolkade, tätt bevuxna kittelliknande sänkor, s.k. calderor, som är resterna av en uråldrig, stor vulkan som kollapsat.

Befolkning

De 785 200 invånarna är främst av blandad afrikansk, kinesisk, fransk, indisk och sydostasiatisk härkomst. Omkring 90 procent är katoliker.

Språk

Det officiella språket är franska, men det språk som talas allmänt är réunionsk kreol.

Näringsliv

Ekonomin bygger till stor del på odling av sockerrör och framställning av sådana biprodukter som melass och rom. En annan viktig inkomstkälla är turismen.

Livsmedel

De viktigaste livsmedlen är ris, kött, fisk, bönor och linser. Förutom sockerrör odlas kokosnötter, tomater, litchi, papaya, ananas, kål, sallad och vanilj.

Klimat

Réunion ligger strax norr om Stenbockens vändkrets och har ett fuktigt tropiskt klimat med lokala variationer i fråga om nederbörd och temperatur. Det förekommer ofta cykloner.

 [Kartor]

(För formaterad text, se publikationen)

Madagaskar

Rodrigues

Mauritius

Réunion

RÉUNION

SAINT-DENIS

La Montagne

La Possession

Le Port

Saint-Paul

St.-Gilles-les Bains

CIRQUE DE MAFATE

CIRQUE DE SALAZIE

Cilaos

CIRQUE DE CILAOS

Saint-Leu

Le Cap

Les Makes

Les Avirons

L’Étang-Salé

La Rivière

Saint-Louis

Saint-Pierre

Saint-Philippe

Piton de la Fournaise

Saint-Benoît

Saint-André

[Bilder]

Satellitbild

Lavaström

Saint-Denis

[Ruta på sidorna 232, 233]

En kort tillbakablick på Réunions historia

Tidiga arabiska sjömän kallade ön Dina Morgabin (Västra ön). När portugisiska sjöfarare i början av 1500-talet upptäckte den obebodda ön, gav de den namnet Santa Apollonia. År 1642 deporterade fransmannen Jacques Pronis 12 myterister till ön från Madagaskar och gjorde då anspråk på den för Frankrikes räkning. År 1649 fick ön det nya namnet Île Bourbon efter det franska kungahuset. När huset Bourbon förlorade makten 1793 under franska revolutionen, fick ön namnet Réunion till minne av unionen mellan det parisiska nationalgardet och en grupp revolutionärer från Marseille. Efter flera namnändringar fick den återigen namnet Réunion 1848. År 1946 blev ön franskt översjöiskt departement.

I början av 1660-talet grundade Frankrike en koloni på ön och anlade kaffe- och sockerplantager, och slavarbetare skeppades dit från Östafrika. Sedan slaveriet hade avskaffats 1848 tog Frankrike dit kontrakterade arbetare, främst från Indien och Sydostasien. Öns nuvarande blandade befolkning härstammar till stor del från dessa grupper. I början av 1800-talet minskade kaffeproduktionen, och sockerrör blev den främsta exportvaran.

 [Ruta/Bilder på sidorna 236, 237]

Från kroppsbyggare till pionjär med särskilt uppdrag

LUCIEN VÉCHOT

FÖDD 1937

DÖPT 1961

BAKGRUND Var tidigare en känd kroppsbyggare. Han tjänade som pionjär med särskilt uppdrag från 1963 till 1968 och har tjänat som äldste sedan 1975.

JAG minns mycket väl den dag 1961 då jag gick hem till min vän Jean för att ”rädda” honom från Jehovas vittnen. Hans hustru hade bett mig komma, eftersom hon var rädd att de falska profeterna, som hon kallade vittnena, skulle bli stridslystna och gå till angrepp mot hennes man!

”Om de ger sig på honom får de med mig att göra”, tänkte jag. Men de var vänliga och resonliga och inte det minsta aggressiva. Snart var vi mitt uppe i ett resonemang om korset, och vittnena visade tydligt från Bibeln att Jesus dog på en enkel upprättstående stolpe eller påle.

Senare frågade jag vad profeten Daniel syftade på när han skrev att ärkeängeln Mikael ”står” som försvarare för Guds folk. (Dan. 12:1) Vittnena förklarade från Bibeln att Mikael är densamme som Jesus Kristus och att han har stått, dvs. regerat som kung i Guds rike, sedan 1914. (Matt. 24:3–7; Upp. 12:7–10) Jag blev förundrad över de här svaren och över vittnenas kunskap i Bibeln. När de sedan vid andra tillfällen var ute och förkunnade i området passade jag på att tala med dem om Guds ord. Jag brukade till och med följa med dem från dörr till dörr och blanda mig i deras samtal. Det dröjde inte länge förrän jag började komma tillsammans med den isolerade grupp som hade möten i Saint-André.

 Jag var inte så bra på att läsa, men när jag var med vid mitt första möte läste jag några av paragraferna i Bulletin intérieur, som då användes i stället för Vakttornet. Så snart jag hade blivit döpt blev jag ombedd att leda bokstudiet, eftersom det inte fanns några andra bröder som kunde göra det. ”Men hur skall jag leda bokstudiet?” undrade jag. Jeannine Pégoud, som förstod att jag var osäker och nervös, föreslog vänligt att hon skulle läsa paragraferna och att jag skulle ställa de tryckta frågorna. Så vi gjorde på det sättet, och det fungerade bra.

När Milton Henschel besökte Réunion 1963, uppmuntrade han dem som var kvalificerade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag att lämna in en ansökan. Jag ville göra allt för Jehova, så jag fyllde i en ansökan, och den blev godkänd. Jag förordnades att tjäna i Saint-André, och efter ett tag ledde jag nio bibelstudier.

Den nybildade församlingen samlades hemma hos Jean Nasseau. När Jean skadade höften allvarligt i en bilolycka fick jag ta hand om församlingen i sex månader. Jag fick bland annat hålla tal, ansvara för teokratiska skolan och tjänstemötet och sammanställa rapporter till avdelningskontoret. Allt det här gav mig ytterligare värdefull erfarenhet.

Många på distriktet var vidskepliga, något som bottnade i en förvirrande blandning av katolska och hinduiska trosuppfattningar. Men människor visade ändå intresse för de goda nyheterna. Ja, i en familj var det minst 20 personer som kom med i sanningen. I dag finns det fem församlingar i Saint-Andréområdet.

[Ruta/Bilder på sidan 238]

Min tro blev prövad genom hån och löje

MYRIAM THOMAS

FÖDD 1937

DÖPT 1965

BAKGRUND Har tjänat som pionjär sedan 1966.

NÄR min kusin Louis Nelaupe och jag började predika 1962 blev vi inbjudna vid nästan varje dörr. Vi blev erbjudna kaffe, saft och till och med rom! Men det dröjde inte länge förrän prästerskapet fick många att ändra inställning. Somliga hånade oss, ibland genom att medvetet uttala Guds namn på ett felaktigt sätt. På en ort kastade folk sten på oss.

Det här gjorde att några av oss slutade använda Guds namn i förkunnartjänsten. Kretstillsyningsmannen lade märke till det och frågade vad det berodde på. När vi förklarade våra skäl kände vi oss lite skamsna. Men han gav oss vänliga råd och uppmuntrade oss att vara modigare. Vi tog tacksamt emot de här råden och såg dem som tuktan från Jehova. (Hebr. 12:6) Ja, utan Guds tålamod, barmhärtighet och heliga ande skulle jag ha slutat som pionjär för länge sedan. Nu har jag i stället kunnat använda mer än 40 dyrbara år i pionjärtjänsten.

 [Ruta/Bild på sidorna 246, 247]

Jehova hjälpte mig att hålla ut under prövningar

SULLY ESPARON

FÖDD 1947

DÖPT 1964

BAKGRUND En av de första som döptes på Réunion. Han satt tre år i fängelse för att han vägrade göra militärtjänst.

NÄR jag vid 15 års ålder tog emot sanningen kastade mina föräldrar ut mig hemifrån. Men det fick mig inte att vackla i mitt beslut att tjäna Jehova. Jag började som reguljär pionjär 1964 och som pionjär med särskilt uppdrag 1965. Jag hade också förmånen att få hjälpa till med tillsynen över församlingarna i Saint-André och Saint-Benoît. Jean-Claude Furcy och jag cyklade regelbundet mellan de två församlingarna, som hade 12 respektive 6 förkunnare.

År 1967 blev jag inkallad till militärtjänst. Jag förklarade att jag som kristen inte kunde bära vapen. Men eftersom det var första gången som någon vägrade göra militärtjänst på Réunion, varken förstod eller godtog myndigheterna min ståndpunkt. En officer slog mig inför omkring 400 rekryter, varefter jag haltande fick följa med till hans kontor. Han lade en uniform på skrivbordet och sade åt mig att sätta på mig den. Om jag inte gjorde det skulle han slå mig ännu mer. Han var kraftigt byggd och omkring en och åttio lång, men jag tog mod till mig och sade: ”Om du slår mig en gång till, skall jag lämna in ett officiellt klagomål, eftersom Frankrike garanterar religionsfrihet.” Kokande av ilska kom han emot mig, men så hejdade han sig. Han tog mig till den befälhavande officeren, som sade att jag skulle få tre års straffarbete i Frankrike.

Jag avtjänade de tre åren, men inte i Frankrike utan på Réunion. Och det blev inget hårt straffarbete. När domaren hade avkunnat sin dom bjöd han in mig på sitt kontor. Han skakade hand med mig och förklarade med ett sorgset leende att han förstod mig men att han som domare var tvungen att tillämpa lagen. Den biträdande fängelsedirektören var också vänlig mot mig och ordnade så att jag fick arbeta i rättssalen. Han gjorde mig till och med sällskap till besöksrummet för att få träffa mina föräldrar och en av medlemmarna i församlingen.

I början fick jag dela cell med mellan 20 och 30 andra, men sedan fick jag sitta i en cell för två, vilket gav mig större frihet. Jag frågade efter en elektrisk lampa, och otroligt nog så fick jag en. I vanliga fall är allt som drivs med elektricitet förbjudet, eftersom fångarna kan försöka ta livet av sig med elektriska stötar. Tack vare min lampa kunde jag studera Bibeln och även lära mig bokföring genom en korrespondenskurs. När jag släpptes 1970 var en domare vänlig nog att ordna så att jag fick ett arbete.

[Ruta på sidan 249]

Tropiska cykloner

I februari 1962 svepte cyklonen Jenny in över både Réunion och Mauritius och förvandlade havet runt öarna till ett skummande monster som översvämmade många kustområden, i synnerhet på Réunion. I Saint-Denis blev många byggnader skadade. Löven slets av träden, och vägarna översållades med avbrutna grenar. Elstolpar lutade i farliga vinklar, och elledningar hängde ner på marken. Otroligt nog klarade sig stadens lilla Rikets sal. Cyklonen krävde 37 dödsoffer, och 250 blev skadade. Tusentals människor förlorade sina hem. Under tiden som cyklonen drog fram var vittnena med vid en sammankomst på Mauritius, som inte drabbades lika hårt. De fick vänta några dagar innan de kunde återvända hem, men de var i alla fall oskadda.

År 2002 orsakade cyklonen Dina ett jordskred som blockerade vägen till Cilaos i tre veckor. Kontoret på Réunion ordnade snabbt så att man kunde sända ett fyrhjulsdrivet fordon med proviant till de 30 vännerna där. Tillsammans med 15 andra fordon ingick det i en konvoj med polisen i spetsen. Delar av den stenlagda vägen hade spolats ner i en flod, så man fick köra ner på flodbädden och tillbaka upp på vägen. Men bröderna i Cilaos blev överlyckliga när hjälpen anlände!

 [Tabell på sidorna 252, 253]

Réunion – VIKTIGA ÅRTAL

1955 Robert Nisbet kommer på besök i september.

1960

1961 En familj som är Jehovas vittnen anländer från Frankrike och finner mycket intresse.

1963 M. G. Henschel från huvudkontoret talar till en åhörarskara på 155 personer.

1964 Tillsynen över verksamheten överförs från Frankrike till Mauritius. Den första kretssammankomsten hålls på ön, och 230 är närvarande.

1967 Det juridiska organet Association Les Témoins de Jéhovah inregistreras.

1970

1975 Förbudet mot Vakttornet upphävs i Frankrike.

1980

 1985 Över 1 000 förkunnare verksamma.

1990

1992 Över 2 000 förkunnare verksamma. Avdelningskontoret köper en tomt i La Possession till ett kontor, en sammankomsthall och ett missionärshem.

1996 Första gången en Rikets sal byggs enligt snabbyggemetoden.

1998 Första sammankomsten hålls i sammankomsthallen i La Possession.

2000

2006 Omkring 2 590 förkunnare verksamma på Réunion.

[Tabell]

[Se publikationen]

Antal förkunnare

Antal pionjärer

3000

2000

1000

1960 1970 1980 1990 2000

 [Helsidesbild på sidan 223]

[Bild på sidan 224]

Adam Lisiak predikade på Réunion under december månad 1959

[Bild på sidan 224]

Noémie Duray, Jeannine Pégoud och hennes son, Christian, på väg till Réunion 1961

[Bild på sidan 227]

Rikets sal i Le Port, 1965

[Bild på sidan 230]

Bussar hyrdes för predikofärder, 1965

[Bild på sidan 230]

Josette Bonnecaze

[Bild på sidan 235]

Jeannine Corino

[Bild på sidan 235]

Vänner ute i tjänsten i Saint-Paul, 1965

[Bild på sidan 243]

Cléo Lapierre

[Bilder på sidorna 244, 245]

Louis och Anne Nelaupe förkunnade i isolerade byar och plockade guavor som de åt längs vägen

Cirque de Mafate

[Bild på sidan 248]

Nybyggd Rikets sal i Saint-Louis, 1988

 [Bilder på sidan 251]

Sammankomster

Den första kretssammankomsten på ön hölls i en restaurang på en övervåning, 1964

”De första fransmännens grotta”, en sammankomstplats

Tillfällig mötesplats, Saint-Denis, 1965