Sydafrika

OM MAN går längs en trafikerad gata i Sydafrika, kan man få se många olika hudfärger, allt från svartaste svart till blekaste vitt. Och mitt i allt trafikbullret kan man få höra brottstycken av samtal på många olika språk. Höga kontorsbyggnader ger skugga för den brännande solen när man banar sig fram förbi försäljare av frukt, souvenirer och kläder. Och om man så vill kan man få en hårklippning på trottoaren.

Det är inte lätt att peka ut en typisk sydafrikan i en så blandad befolkning på över 44 miljoner invånare. Den inhemska svarta befolkningen, som utgör omkring 75 procent av befolkningen, består av zulu, xhosa, sotho, pedi, tswana och flera andra små grupper. Den vita befolkningen är i huvudsak engelsktalande och afrikaanstalande. I den här gruppen finns avkomlingar av holländska nybyggare från mitten av 1600-talet. Senare slöt sig franska hugenotter till den här gruppen. Engelska nybyggare kom i början av 1800-talet.

Det finns också en stor indisk befolkning, avkomlingar av arbetare på sockerrörsfälten i Natal (nu KwaZulu/Natal). På grund av denna blandning av folkslag och kulturer kallas Sydafrika träffande för regnbågsnationen.

Tidigare rådde här stora rasmotsättningar. Apartheidpolitiken ledde till internationell fördömelse. På senare år har man fått gynnsam publicitet på grund av att man avskaffat apartheid och har en demokratiskt vald regering.

Nu kan alla folkgrupper fritt blanda sig med varandra, och de kan gå till alla offentliga platser, till exempel biografer och restauranger. Och har man bara de ekonomiska  möjligheterna kan man, oavsett ras, välja att bo var man vill.

Men efter det att den första hänförelsen lagt sig uppstod frågor, som pockade på svar. I vilken utsträckning skulle den nya regeringen rätta till de orättvisor som apartheid skapat? Hur lång tid skulle det ta? Efter mer än ett årtionde kvarstår nu allvarliga problem. Bland de svåra problem som regeringen möter är ökad brottslighet, en arbetslöshet på 41 procent och uppskattningsvis sammanlagt  fem miljoner hiv-positiva. Många har kommit att inse att ingen mänsklig regering kan få bukt med alla dessa missförhållanden, och man har vänt sig till annat håll för en lösning.

ETT VACKERT LANDSKAP

Trots landets alla problem fängslas turister fortfarande av dess vackra natur. Bland landets många turistattraktioner kan nämnas vackra soldränkta stränder, imponerande bergskedjor och en mängd vandringsleder. I städerna  finns affärer och restauranger av världsklass. Det tempererade klimatet bidrar också till att göra Sydafrika tilltalande.

Till huvudattraktionerna hör det rika naturlivet. Landet har omkring 200 däggdjursarter, 800 fågelarter och 20 000 arter av blommande växter. Människor vallfärdar till viltreservaten, exempelvis den berömda Kruger National Park. Där kan man få se Afrikas ”fem stora” – elefanter, noshörningar, lejon, leoparder och bufflar – ströva fritt.

Det är en oförglömlig upplevelse att besöka en av Sydafrikas många skogar. I den fridfulla skuggan kan man beundra ovanliga ormbunkar, lavar och blommor, förutom exotiska fåglar och insekter. Man förundras när man tittar upp på ett ståtligt podocarpusträd och tänker på att denna jätte har kommit från ett mycket litet frö. Några av dessa träd kan bli ända upp till 50 meter höga och tusen år gamla.

Men under de senaste hundra åren har ett annat slags frö, eller säd, såtts ut och odlats i det här landet. Det är de goda nyheterna om Guds kungarike som har såtts i människors hjärtan. Psalmisten jämförde mottagliga människor vid stora träd när han skrev: ”Den rättfärdige skjuter upp som palmen, som cedern på Libanon växer han sig stor.” (Ps. 92:12) Sådana rättfärdiga kommer att leva längre än de allra äldsta träden, eftersom Jehova har lovat dem evigt liv. (Joh. 3:16)

DET BÖRJADE MED NÅGRA FÅ FRÖN

Krig och politiska konflikter skapade oro i landet under 1800-talet. Upptäckten av diamanter och guld under senare delen av det århundradet fick långtgående konsekvenser. I sin bok The Mind of South Africa förklarar Allister Sparks: ”Över en natt förvandlades ett idylliskt land till ett industriland som lockade landsortsbefolkningen  till städerna och fullständigt förändrade deras liv.”

År 1902 kom det första av Bibelns sanningssäd till Sydafrika i en holländsk prästs bagage. I en av hans koffertar fanns några publikationer av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Dessa publikationer hamnade i händerna på Frans Ebersohn och Stoffel Fourie i Klerksdorp. De insåg att det de läste var sanningen och började vittna för andra. Över 80 medlemmar i fem generationer av släkten Fourie och flera medlemmar av  släkten Ebersohn blev överlämnade tjänare åt Jehova. En av Fouries avkomlingar tjänar för närvarande vid Betel i Sydafrika.

År 1910 kom William W. Johnston från Glasgow i Skottland till Sydafrika med anvisningar om att öppna ett avdelningskontor för bibelforskarna. Broder Johnston, som då förmodligen var lite över 30 år, var en pålitlig, lugn och sansad person. Det avdelningskontor som han gjorde i ordning utgjordes av ett litet rum i en byggnad i Durban. Det här kontoret fick ansvaret för ett vidsträckt distrikt, praktiskt taget hela Afrika söder om ekvatorn.

Under dessa tidiga år slog de goda nyheterna rot huvudsakligen i vita områden. På den tiden fanns bibelforskarnas litteratur endast på nederländska och engelska, och först flera år senare översattes någon litteratur till de inhemska språken. Så  småningom gick arbetet framåt på de fyra fälten, bland vita, svarta, färgade * och indier.

Enligt uppgift började det 1911 växa bland den svarta befolkningen i landet. Johannes Tshange, som återvände till sin hemstad Ndwedwe i närheten av Durban, hade fått kunskap om Bibelns sanning, som han delade med sig av till andra. Han ledde regelbundet bibelstudier med en liten grupp och använde då Studier i Skriften på engelska. Den här gruppen blev av allt att döma den första svarta församlingen i Sydafrika.

Gruppen drog till sig uppmärksamhet från präster och predikanter i samhället. Medlemmar av metodistkyrkan förhörde sig med gruppens medlemmar om de höll fast vid kyrkans läror. Dessa svarade att de predikade det som stod i Bibeln. Efter många diskussioner blev gruppens medlemmar uteslutna ur kyrkan. Broder Johnston tog kontakt med gruppen och besökte den regelbundet för att leda möten och ge stöd. Trots att bibelforskarna var få till antalet utförde de mycket predikande. Enligt en rapport från 1912 hade man spritt 61 808 traktater. Och vid slutet av 1913 publicerade elva sydafrikanska tidningar på fyra språk predikningar av C. T. Russell, en välkänd bibelforskare.

 TEOKRATISK TILLVÄXT UNDER KRIGSÅREN

Precis som för Jehovas tjänare i andra länder var 1914 ett betydelsefullt år för den lilla gruppen i Sydafrika. Många förväntade att få sin himmelska belöning det året. I den årsrapport som broder Johnston skickade till huvudkontoret i Brooklyn i New York skrev han: ”I den senaste årsrapporten uttryckte jag förhoppningar om att vi i samband med nästa årsrapport skulle kunna rapportera till huvudkontoret innanför förlåten [dvs. i himlen]. Den förhoppningen har inte blivit verklighet.” Men han tillade: ”Det gångna året har varit det intensivaste i skördearbetets historia i Afrika.” Flertalet bibelforskare kom att inse att det fanns mer arbete att utföra, och de var glada över att få ta del i det. Att verksamheten ökade framgår av rapporten för 1915, som visade att man hade spritt 3 141 exemplar av Studier i Skriften, vilket var ungefär dubbelt så många som året dessförinnan.

Japie Theron, en skicklig advokat, fann sanningen vid den här tiden. Han läste en artikel i en tidning i Durban, där man hänvisade till litteratur som bibelforskarna gett ut årtionden tidigare. Tidningsartikeln visade att det som hänt sedan 1914 var förutsagt i bokserien Studier i Skriften, som förklarade Bibelns profetior. Japie skrev: ”Jag ville absolut få tag på dessa böcker, och efter att förgäves ha jagat runt i alla bokhandlar fick jag äntligen tag på dem genom att skriva till avdelningskontoret i Durban. Vilken uppenbarelse! Vad fantastiskt att kunna förstå det som finns förborgat i Bibeln!” Japie blev så småningom döpt, och han spred nitiskt Bibelns sanning tills han alltför tidigt gick bort 1921 på grund av sjukdom.

I april 1914 höll de internationella bibelforskarna sitt första konvent i Sydafrika i Johannesburg. Sexton av de 34 närvarande blev döpta.

 År 1916 kom så ”Skapelsedramat i bilder”, och det blev väl mottaget över hela landet. Tidningen Cape Argus rapporterade: ”Den framgång som denna underbara serie av bibliska filmer har haft visar till fullo hur framsynta de internationella bibelforskarna var när de förde in den i det här landet.” Verkan av ”Skapelsedramat” märktes inte omedelbart på distriktet, men visningarna drog stora skaror och avgav på kort tid ett fint vittnesbörd på ett stort område. Broder Johnston reste omkring 800 mil landet runt för att visa ”Skapelsedramat”.

Precis som på andra håll vållade broder Russells död det året att predikoarbetet i Sydafrika tillfälligt avstannade. Några ogillade de förändringar som måste göras efter hans död, och de skapade missämja i de församlingar som de tillhörde. I Durban bröt exempelvis flertalet med församlingen och höll egna möten. De kallade sig för ”förenade bibelforskare”. Endast 12 av den ursprungliga församlingen blev kvar, och flertalet av dem var systrar. Därigenom hamnade en nyligen döpt tonåring, Henry Myrdal, i en svår situation. Hans far hade anslutit sig till motståndarna, medan hans mor förblev i den ursprungliga församlingen. Efter att noga och under bön ha tänkt över saken beslöt Henry att stanna kvar i församlingen. Precis som det brukar gå med utbrytargrupper blev inte heller den här så gammal.

År 1917 flyttades avdelningskontoret från Durban till Kapstaden. Antalet förkunnare ökade stadigt. Vid den tiden beräknade man att det fanns mellan 200 och 300 bibelforskare av europeiskt ursprung och ett antal blomstrande församlingar bland den svarta befolkningen.

 År 1917 rapporterade avdelningskontoret i Sydafrika: ”Trots att vi inte har någon litteratur på de afrikanska språken, så har dessa inhemska bröder en enastående insikt i den närvarande sanningen. Vi kan bara säga att det är Herren som har åstadkommit detta, och det är underbart i våra ögon.” Bröder som kom från Nyasaland (nu Malawi) till Sydafrika för att arbeta hjälpte många på det svarta distriktet att bli lärjungar. Bland dem som kom var James Napier och McCoffie Nguluh.

OFÖRSKRÄCKTA KÄMPAR FÖR SANNINGEN

Den lilla gruppen av förkunnare försvarade oförskräckt sanningen under dessa första år. I Nylstroom i Norra Transvaal (nu Limpopoprovinsen) läste två skolpojkar broschyren Vad säger skriften om helvetet? De blev hänförda över att få reda på sanningen om de döda. En av dem, Paul Smit, * sade: ”Det blev stor uppståndelse i Nylstroom, och det var som om en bomb hade slagit ner, när vi, två skolpojkar, klart och tydligt talade om att kyrkans läror var falska. Inom kort talade människor av alla slag om denna nya religion. Men prästerskapet spelade naturligtvis som vanligt rollen av dem som framställer Guds folk i felaktig dager och förföljer dess medlemmar. I flera månader, ja i åratal, handlade deras predikningar varje vecka om denna ’falska religion’.” Men 1924 fanns det en liten grupp på 13 aktiva förkunnare i Nylstroom.

År 1917 studerade Piet de Jager teologi vid universitetet i Stellenbosch. En av hans kamrater läste och talade om litteratur utgiven av bibelforskarna. Detta oroade de överordnade inom kyrkan som bad Piet att tala med denne student och inbjuda honom att vara med vid det bibelstudium  varje vecka som anordnades av den kristna studentföreningen. Utgången blev inte som de överordnade inom kyrkan hade väntat sig. Piet tog emot sanningen. Efter att utan resultat ha debatterat med sina lärare om själen, helvetet och andra frågor lämnade han universitetet.

Senare anordnades en offentlig debatt inför 1 500 studenter mellan Piet och Dwight Snyman, doktor i teologi inom den nederländska reformerta kyrkan. Så här beskrev broder Attie Smit det hela: ”Piet bemötte denne lärde doktor på varje punkt och bevisade från Bibeln att kyrkan hade obibliska läror. En av studenterna sammanfattade sitt intryck så här: ’Om jag inte trodde att Piet de Jager hade fel, skulle jag svära på att han hade rätt, eftersom han bevisade allt med hjälp av Bibeln.’”

MAN SÅR SANNINGENS SÄD I ANDRA SAMHÄLLEN

Vid ett besök i den lilla staden Franschhoek, nära Stellenbosch, kontaktade broder Johnston några som tillhörde den färgade befolkning som bodde där. Några år dessförinnan hade Adam van Diemen, en skollärare i staden, lämnat den nederländska reformerta kyrkan och bildat en liten religiös grupp. Broder Johnston besökte van Diemen, som skaffade litteratur åt sig själv och sina vänner.

Van Diemen och några av hans vänner tog emot sanningen och spred sin kunskap till andra. Detta lade en god grund för spridandet av de goda nyheterna om Guds  kungarike på det färgade fältet. G. A. Daniels, som då var 17 år, lärde känna sanningen vid den här tiden och ägnade sedan resten av sitt liv åt att tjäna Jehova.

Senare spred David Taylor, en färgad broder, också nitiskt Bibelns sanning på det här fältet. Han började studera Bibeln tillsammans med bibelforskarna när han var 17 år. År 1950 blev han förordnad som kretstillsyningsman och fick i uppgift att besöka alla färgade församlingar och isolerade grupper i landet, vilka då hade vuxit till 24. Detta innebar mycket resande med tåg och buss.

TEOKRATISK TILLVÄXT I SVÅRA TIDER

År 1918 förordnades broder Johnston att öva tillsyn över predikoarbetet i Australien, och Henry Ancketill ombads att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret i Sydafrika. Han hade tidigare varit medlem av den lagstiftande församlingen i Natal. Han var nu pensionerad, och trots att han inte längre var ung fullgjorde han sitt uppdrag fint under de följande sex åren.

Trots de oroliga krigsåren och förändringarna inom organisationen tog många ivrigt emot Bibelns sanning, och tillväxten fortsatte. År 1921 fick Christiaan Venter, en förman för ett lag järnvägsarbetare, syn på en papperslapp  som låg inkilad under rälsen. Det var en traktat utgiven av bibelforskarna. Han läste den och sprang till sin svärson, Abraham Celliers, och sade: ”Abraham, i dag har jag funnit sanningen!” De båda männen skaffade mer biblisk litteratur som de studerade flitigt. Båda blev hängivna vittnen och hjälpte många att lära känna sanningen. Över hundra av deras avkomlingar är nu Jehovas vittnen.

YTTERLIGARE UTVIDGNING

År 1924 hade en tryckpress sänts till Kapstaden. Det kom också två bröder från England för att hjälpa till, nämligen Thomas Walder, som blev tillsyningsman för avdelningskontoret och George Phillips, * som några år senare efterträdde honom som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Phillips tjänade i den uppgiften i närmare 40 år och bidrog mycket till att utvidga och befästa Rikets verk i Sydafrika.

Förkunnararbetet fick ytterligare stimulans 1931 genom att man i en resolution antog namnet Jehovas vittnen. Broschyren Riket som är världens hopp, som gavs ut då, innehöll hela texten till den här resolutionen. Den spreds över hela landet, och man försökte lämna ett exemplar till alla präster, politiker och framträdande affärsmän i landet.

ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

År 1933 flyttade avdelningskontoret till större förhyrda lokaler i Kapstaden, och där blev det kvar till 1952. Då hade Betelfamiljen vuxit till 21 medlemmar. På den tiden var beteliterna inneboende hos vänner och måste varje dag resa till kontoret och tryckeriet. Varje morgon träffades de i omklädningsrummet till tryckeriet för att gå igenom dagens text. Därefter läste de unisont upp bönen Fader vår.

 Några bodde alltför långt borta för att kunna komma hem till lunch. De fick en shilling och sex pence (15 sydafrikanska cent) för att köpa mat. För de pengarna kunde de köpa en tallrik potatismos och en liten korv på kaféet vid järnvägsstationen, eller också kunde de köpa ett bröd och lite frukt.

År 1935 skickades Andrew Jack, en duktig tryckare, till avdelningskontoret i Sydafrika för att hjälpa till med tryckningen. Han var en smärt och gladlynt skotte. Han hade tidigare varit i heltidstjänsten i de baltiska staterna Litauen, Lettland och Estland. När han kom till Sydafrika  skaffade han mer tryckeriutrustning, och det dröjde inte länge förrän tryckeriet, som då sköttes av en enda person, var i full gång. Den första tryckpressen med automatisk pappersinmatning, en Frontex, installerades 1937. I över 40 år tryckte den miljontals löpsedlar och tidskrifter på afrikaans.

Andrew tjänade under resten av sitt liv vid Betel i Sydafrika. Även när han blev gammal var han ett fint föredöme för Betelfamiljen genom att han regelbundet tog del i tjänsten på fältet. Denne trogne smorde broder avslutade sitt jordiska liv 1984, 89 år gammal och efter 58 år av hängiven tjänst.

STOR TILLVÄXT UNDER KRIGSÅREN

Andra världskriget märktes inte så mycket i Sydafrika som i Europa, även om många sydafrikaner kämpade i Afrika och Italien. Men för att få människors stöd och värva rekryter fick kriget stor publicitet. Trots den starka patriotiska anda som då rådde hade man vid slutet av tjänsteåret 1940 ett nytt högsta antal av 881 förkunnare, en ökning med 58,7 procent från föregående års toppsiffra på 555!

I januari 1939 gavs tidskriften En Ny Värld (nu Vakna!) ut på afrikaans för första gången. Detta var också den första tidskrift som trycktes av Jehovas vittnen i Sydafrika. Typerna till den här tidskriften sattes för hand, något som tog lång tid. Snart beslöt man att också ge ut Vakttornet på afrikaans. Även om bröderna inte insåg det då fattades detta beslut i rätt tid med tanke på händelseutvecklingen i Europa. En sättmaskin (Linotype) och en falsmaskin installerades. Det första numret kom ut 1 juni 1940.

Hittills hade bröderna fått Vakttornet på nederländska från Nederländerna för de läsare som talade afrikaans,  eftersom de båda språken är så lika. Men på grund av Hitlers invasion i Nederländerna stängdes avdelningskontoret där plötsligt i maj 1940. Men nu hade tryckningen av Vakttornet på afrikaans börjat i Sydafrika, och därför gick inte bröderna miste om något nummer av tidskriften. Spridningen av lösnummer varje månad ökade till 17 000.

FRAMGÅNG TROTS CENSUR

Som en följd av påtryckningar från de religiösa ledarna i kristenhetens kyrkor och regeringens rädsla för vår neutrala ståndpunkt beslagtogs prenumeranters exemplar av tidskrifterna Vakttornet och En Ny Värld av censuren 1940. Det meddelades officiellt att dessa tidskrifter var förbjudna. Sändningar från andra länder av tidskrifter och andra publikationer beslagtogs vid ankomsten.

Men bröderna fick ändå sin andliga mat i tid. Ett exemplar av Vakttornet på engelska kom alltid fram till avdelningskontoret där det sattes och trycktes. George Phillips skrev: ”Under förbudet kunde vi se de mest fantastiska bevis på hur Jehova kärleksfullt sörjer för sitt folk och beskyddar det. Vi gick aldrig miste om ett enda nummer av Vakttornet. Många gånger kom bara ett enda nummer av tidskriften igenom. Ibland var det en prenumerant i Nord- eller Sydrhodesia [nu Zambia och Zimbabwe] eller i Portugisiska Östafrika [nu Moçambique] eller en ensligt belägen farm i Sydafrika eller en resande på en båt som helt kort stannade till i Kapstaden som gav oss det vi behövde.”

I augusti 1941 beslagtog de censurerande myndigheterna all utgående post från avdelningskontoret utan att ge någon som helst förklaring. Senare under det året utfärdade inrikesministern en order om att beslagta  alla organisationens publikationer i landet. Klockan tio en morgon kom kriminalpolisen (CID) till avdelningskontoret med lastbilar för att ta med sig all litteratur. Broder Phillips granskade ordern och fann att den inte var helt enligt reglerna. Böckerna var inte namngivna, något som krävdes enligt regeringens officiella tidning.

Broder Phillips bad då männen från CID att vänta lite medan han kontaktade en advokat och snabbt ansökte till Högsta domstolen om ett förbud mot att beslagta litteraturen. Hans ansökan beviljades. Vid middagstid kom förbudet, och polisen fick åka i väg tomhänt. Fem dagar senare drog ministern tillbaka sin order och betalade våra rättegångskostnader.

Den juridiska striden om förbudet mot vår litteratur pågick i flera år. Bröderna gömde litteratur i sina hem. De hade nu mindre litteratur att använda på fältet, men de gjorde förståndigt bruk av den. De brukade låna ut böcker till dem som önskade studera Bibeln. Många tog emot sanningen under den här tiden.

 Mot slutet av 1943 tillsattes en ny inrikesminister. Återigen lämnade man in en ansökan om att förbudet skulle upphävas, och den här gången gick det bättre. I början av 1944 upphävdes förbudet, och all den litteratur som hade beslagtagits av myndigheterna återlämnades till avdelningskontoret.

Hur framgångsrika var motståndarna till sann tillbedjan i sina försök att stoppa predikandet om Guds kungarike? Siffrorna för tjänsteåret 1945 visar att Jehova välsignade den tjänst som hans folk så troget och hängivet utförde, och verket gick framåt som aldrig tidigare. Det året var det i medeltal 2 991 förkunnare verksamma, och de lämnade 370 264 publikationer och ledde 4 777 bibelstudier. Detta var en fin ökning från det högsta antalet förkunnare 1940, som var 881.

 NYTTAN AV TEOKRATISK UTBILDNING

Genom den utbildning som gavs genom den kurs i teokratisk ämbetsutövning (nu kallad skolan i teokratisk tjänst), som infördes 1943, blev många bröder i stånd att tala offentligt. Den hjälpte också fler att bli effektiva i tjänsten på fältet. År 1945 fanns det så många duktiga talare att man satte i gång en kampanj med offentliga möten. Bröderna annonserade talen med hjälp av tryckta inbjudningar och plakat.

Piet Wentzel, * som var ung pionjär på den tiden, berättar om dessa tidiga år: ”Jag flyttades över till Vereeniging och fick Frans Muller som min pionjärkamrat. Innan vi började vår offentliga möteskampanj i juli 1945 förberedde jag två av de fyra tal som skulle hållas. Varje lunchrast gick jag ner till floden och talade i en timmes tid till floden och träden. Jag övade mina tal under en hel månad innan jag hade tillräckligt med tillförsikt för att våga tala till publik.” När det första talet hölls i Vereeniging var 37 intresserade närvarande. Här lades grunden till den församling som senare bildades.

Efter många år i resetjänsten blev Piet tillsammans med sin hustru Lina inbjudna till Betel. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté och har bevarat sitt nit för tjänsten och studerar fortfarande Bibeln flitigt. Lina dog den 12 februari 2004, efter 59 år som en heltidstjänare åt Jehova.

KÄRLEKSFULL HJÄLP GES

Under ledning av huvudkontoret i Brooklyn tillsattes män som kallades tjänare för bröderna. De var föregångare till våra dagars kretstillsyningsmän. De som förordnades var friska och starka ogifta män som orkade med det fulltecknade schemat.

 Till en början fick större församlingar besök i två eller tre dagar, medan mindre grupper bara fick besök en dag. Detta gjorde att dessa tjänare för bröderna måste resa mycket. De använde för det mesta allmänna transportmedel, och de måste ofta resa med tåg och buss vid obekväma tider. Under sina besök granskade de noggrant församlingens handlingar. Men deras huvuduppgift var att följa med bröderna i tjänsten på fältet och öva dem.

Gert Nel förordnades som tjänare för bröderna 1943. Han hade lärt känna sanningen 1934, när han arbetade som skollärare i Norra Transvaal. Han hjälpte många förkunnare, och många minns fortfarande hans trogna tjänst. Han var lång och smal och såg rätt sträng ut och var en nitisk kämpe för sanningen. Han var känd för sitt fantastiska minne, men också för sin stora kärlek till människor. Han brukade arbeta i tjänsten från klockan sju på morgonen  till klockan sju eller åtta på kvällen utan att ta någon rast. Under sina resor som resande tillsyningsman kunde han ta ett tåg vid vilken tidpunkt som helst på dygnet och beroende på en församlings storlek tillbringa några dagar tillsammans med den och sedan resa vidare till nästa församling. Och så gjorde han vecka efter vecka. År 1946 blev han kallad till Betel för att översätta till afrikaans, och han fortsatte att troget tjäna där till sin död 1991. Han var den siste smorde broder som tjänade vid Betel i Sydafrika. Mellan 1982 och 1985 avslutade andra trogna smorda bröder sitt jordiska liv. Det var George Phillips, Andrew Jack och Gerald Garrard.

DE GAV FRIKOSTIGT AV SIG SJÄLVA

Jehovas tjänare uppskattar den tjänst som resande tillsyningsmän och deras hustrur utför, vilka villigt ger ut av sig själva när de stärker församlingarna andligen. Som exempel kan nämnas Luke Dladla. Han förordnades som kretstillsyningsman 1965 och är nu reguljär pionjär. Han sade: ”Nu, 2006, när jag är 81 år och min hustru 68, kan vi fortfarande gå uppför och nerför berg och ta oss över floder för att sprida de goda nyheterna på vårt distrikt. Vi har använt över 50 år på fältet.”

Andrew Masondo förordnades som kretstillsyningsman 1954. Han berättade: ”År 1965 förordnades jag till Botswana, och det var precis som ett missionärsförordnande. Eftersom det inte hade regnat på tre år, rådde det hungersnöd i landet. Min  hustru, Georgina, och jag fick uppleva hur det är att gå till sängs utan kvällsmat och att gå ut i tjänsten på fältet på morgonen utan frukost. Vi åt vanligtvis bara ett enda mål mat om dagen, och det var vid middagstid.

När jag kom tillbaka till Sydafrika förordnades jag att tjäna som områdestillsyningsman och blev övad av Ernest Pandachuk. Hans avskedsord till mig var: ’Stick aldrig upp huvudet över dina bröder, utan var lik ett sädesstrå som när det är moget böjer sitt huvud och visar att det har rik frukt.’”

DEN FÖRSTA KRETSSAMMANKOMSTEN

Den första kretssammankomsten i Sydafrika hölls i Durban i april 1947. Milton Bartlett, som gått igenom den femte klassen vid Gilead och var den förste missionär som kom till Sydafrika, beskriver sitt intryck av de bröder som var med vid den här sammankomsten: ”Det var gripande att se de svarta vittnenas inställning. De var så rena, tysta och prydliga och ville så gärna lära sig mer om sanningen, och de var så ivriga för tjänsten på fältet.”

När intresset bland den svarta befolkningen fortsatte att öka, gavs det mer hjälp. Det första numret av Vakttornet på zulu var daterat 1 januari 1949. Det trycktes på en liten handdriven dupliceringsapparat vid avdelningskontoret i Kapstaden. Det var inte den färgglada och tilltalande tidskrift som den nu är, men den gav värdefull andlig mat. År 1950 anordnades kurser i läsning och skrivning på sex språk. Dessa kurser rustade hundratals ivriga bröder och systrar att själva kunna läsa Guds ord.

Allteftersom evangeliseringsarbetet gick framåt växte behovet av lämpliga mötesplatser. År 1948 förordnades en pionjär till Strand i närheten av Kapstaden, där han fick i uppgift att organisera arbetet med att bygga Sydafrikas första Rikets sal. En syster på platsen finansierade projektet. George Phillips sade: ”Jag önskar att jag kunde sätta hjul på  den nya salen och föra den runt i landet för att uppmuntra bröderna att bygga fler Rikets salar.” Det skulle dröja några år innan ett organiserat byggande av Rikets salar kom i gång i landet.

UPPMUNTRANDE GENSVAR BLAND DEN INDISKA BEFOLKNINGEN

Mellan åren 1860 och 1911 kom kontraktsanställda arbetare från Indien för att arbeta på sockerrörsfälten i Natal. Efter att ha fullgjort sin kontraktstid blev många kvar där, och en ansenlig indisk befolkning, nu över en miljon, slog sig ner i landet. I början av 1950-talet växte intresset för sanningen bland den indiska befolkningen.

Velloo Naicker föddes 1915 som fjärde sonen i en familj med nio barn. Hans föräldrar, som arbetade på sockerrörsfälten, var hängivna hinduer. Hans intresse för Bibeln väcktes i skolan, och när han var en ung man fick han en bibel. Han läste i den varje dag, och på fyra år hade han läst ut den. Han skrev: ”Matteus 5:6 tilltalade mig. När jag läste detta insåg jag att Gud blir glad om man hungrar efter sanning och det som är rätt.”

Velloo kontaktades slutligen av ett vittne och började studera Bibeln. Som en av de första indier i Sydafrika  blev han döpt 1954. Den hinduiska befolkningen där han bodde i Actonville i Gautengprovinsen var mycket emot Jehovas vittnen, och en framstående person hotade till och med att döda Velloo. På grund av att han tagit ståndpunkt för Bibelns sanning förlorade han sitt arbete som föreståndare för en kemtvätt. Men han fortsatte att troget tjäna Jehova till sin död 1981, och hans goda exempel har burit frukt. I hans släkt tjänar nu över 190 familjemedlemmar i fyra generationer (inbegripet ingifta medlemmar) Jehova.

Gopal Coopsammy var 14 år när han först fick höra om sanningen av sin farbror, Velloo. ”Han talade med några av oss yngre om Bibeln, men jag hade inte något bibelstudium”, erinrar han sig. ”Bibeln var en märklig bok för mig, en hindu. Men en del av det jag läste verkade förnuftigt. En dag, när jag fick se Velloo vara på väg till ett församlingsbokstudium, frågade jag om jag fick följa  med. Det fick jag, och alltsedan dess har jag varit med vid mötena. Eftersom jag ville skaffa mig mer kunskap i Bibeln, gick jag till ett offentligt bibliotek och fann några publikationer av Jehovas vittnen. Min familj motarbetade mig, men jag tänkte alltid på orden i Psalm 27:10: ’Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.’ Jag blev döpt 1955 vid 15 års ålder.”

Gopal är presiderande tillsyningsman i den församling där han nu tjänar tillsammans med sin hustru Susila. De har hjälpt omkring 150 personer att bli överlämnade tjänare åt Jehova. När de tillfrågades hur de hade lyckats med detta förklarade han: ”Vi hade många släktingar i vårt grannskap som jag kunde vittna för, och några av dem tyckte om det de fick höra. Jag hade också min egen firma, och det gjorde att jag kunde använda en hel del tid i tjänsten. Jag var pionjär i fyra år. Jag arbetade hårt i tjänsten och följde flitigt upp det intresse jag hittade.”

KÄRLEK OCH TÅLAMOD BÄR FRUKT

Doreen Kilgour och Isabella Elleray utexaminerades från Gilead 1956 respektive 1957. De tjänade i 24 år bland den indiska befolkningen i Chatsworth, en förort till Durban.

Doreen beskrev hur det var att arbeta på det distriktet: ”Vi måste ha tålamod. Somliga hade aldrig hört talas om Adam och Eva. Människor var gästfria. Hinduer menar att det är fel att låta någon stå vid dörren, så de brukade säga: ’Drick lite te och gå’ och menade att vi skulle dricka te innan vi gick till nästa hus. Efter ett tag kändes det som om vi skulle drunkna i te. För oss var det ett underverk varje gång en indier lämnade sina djupt rotade religiösa trosuppfattningar och blev en tillbedjare av Jehova.”

Isabella berättade följande erfarenhet: ”Medan jag tog del i tjänsten talade jag med en man som tog emot ett par tidskrifter. Hans hustru, Darishnie, som just hade  varit i kyrkan, kom också och lyssnade. Hon höll deras lilla barn. Vi hade ett fint samtal, och jag avtalade om att komma tillbaka. Men Darishnie var aldrig hemma. Längre fram berättade hon för mig att hennes pastor hade sagt till henne att hon måste gå ut när jag kom på besök. Han menade att jag därigenom skulle tro att hon inte var intresserad. När jag for till England för att besöka min familj, kunde jag inte släppa tanken på Darishnie. När jag kom tillbaka till Sydafrika gick jag därför till henne. Hon ville veta var jag hade varit. Hon sade: ’Jag var övertygad om att du trodde att jag inte var intresserad. Jag är så glad över att se dig igen.’ Vi började studera, men hennes man ville inte vara med. Hon studerade flitigt och blev med tiden döpt.

Hennes religion lärde att en gift kvinna skall bära ett föremål av guld i ett gult band runt halsen. Det kallas en tali. Det är bara om hennes man dör som hon kan ta det av sig. När Darishnie ville börja ta del i predikoarbetet insåg hon att hon måste ta av sig sin tali. Hon frågade mig vad hon skulle göra. Jag rådde henne till att först tala med sin man för att höra vad han sade. Hon frågade honom, men han ville inte att hon skulle ta den av sig. Jag sade då till henne att visa tålamod och fråga igen, när han var på gott humör. Till slut gick han med på att hon kunde ta den av sig. Vi uppmuntrade dem vi studerade Bibeln med att vara taktfulla och att visa respekt för hinduernas uppfattningar, samtidigt som de själva tog fast ståndpunkt för Bibelns sanning. Därigenom undvek de att i onödan såra känslorna hos vänner och släktingar, vilket gjorde det lättare för dessa att acceptera att deras vän eller släkting hade bytt religion.”

 När Doreen tillfrågades vad som hade hjälpt dem att hålla ut så många år som missionärer, sade hon: ”Vi kom att älska människorna. Vi gick helt upp i vårt uppdrag och älskade det.” Isabella tillade: ”Vi fick många kära vänner. Vi var ledsna över att behöva lämna vårt distrikt, men vår hälsa är inte längre så bra. Vi var tacksamma över inbjudan att få tjäna vid Betel.” Isabella dog den 22 december 2003.

De andra missionärerna som tjänade i Chatsworth fann också att de på grund av sin ålder inte längre orkade fortsätta på sitt distrikt och samtidigt sköta ett missionärshem, så de förordnades också till Betel. Det var Eric och Myrtle Cooke, Maureen Steynberg och Ron Stephens, som nu är död.

ETT STORT PROJEKT

När Nathan Knorr och Milton Henschel, vilka tjänade vid huvudkontoret i Brooklyn, besökte Sydafrika 1948, beslöt man att köpa en tomt för ett Betelhem och tryckeri i Elandsfontein, nära Johannesburg. Det hela stod klart 1952. För första gången kunde Betelfamiljens medlemmar bo på samma ställe. Det installerades mycket tryckeriutrustning, däribland en cylinderpress. Vakttornet gavs ut på åtta språk och Vakna! på tre.

År 1959 utvidgades Betelhemmet och tryckeriet. Tillbyggnaden var större än den ursprungliga byggnaden. En ny press av märket Timson installerades, den första rotationspressen vid avdelningskontoret.

För att hjälpa till med tryckningen inbjöd broder Knorr fyra unga bröder från Canada att flytta till Sydafrika: Bill McLellan, Dennis Leech, Ken Nordin och John Kikot. De kom i november 1959. Bill McLellan och hans hustru, Marilyn, tjänar fortfarande vid Betel i Sydafrika, medan John Kikot och hans hustru, Laura, nu tjänar vid Betel i Brooklyn  i New York. Ken Nordin och Dennis Leech har stannat kvar i Sydafrika och gift sig och fått barn. De fortsätter att främja Rikets verk. Kens båda barn tjänar vid Betel i Sydafrika.

Det utbyggda Betel och den nya utrustningen användes till fullo för att ta hand om det växande intresset i landet. År 1952 fanns det över 10 000 förkunnare i Sydafrika. År 1959 hade antalet vuxit till 16 776.

ATT BEVARA KRISTEN ENHET UNDER APARTHEID

För att förstå de problem som bröderna hade under apartheidsystemet är det bra att känna till hur apartheid upprätthölls. Lagen tillät svarta, vita (av europeisk härkomst), färgade (av blandad härkomst) och indier att i städerna arbeta i samma byggnader, till exempel i fabriker och på kontor och restauranger. Men på kvällen måste varje grupp återvända till sin egen förort. Raserna hölls på så sätt åtskilda när det gällde bostäder. Alla byggnader måste ha olika ställen för vita och människor av annan härkomst, där man kunde äta och tvätta sig.

När det första avdelningskontoret byggdes i Elandsfontein, tillät inte myndigheterna att svarta, färgade och indiska bröder bodde i samma byggnader som de vita bröderna. På den tiden var flertalet på Betel vita på grund av att det var så svårt att få tillåtelse för bröder och systrar av annan härkomst att arbeta i staden. Men det fanns 12 svarta och färgade bröder och systrar på Betel, vilka i huvudsak översatte till de inhemska språken. Regeringen gav tillåtelse att bygga ett fristående hus med fem rum bakom den stora bostadsbyggnaden där dessa vänner fick bo. Tillståndet drogs senare tillbaka när apartheidreglerna tillämpades ännu strängare, och våra bröder måste resa till närmaste svarta förstad, omkring två mil bort och bo på ett härbärge för män. De båda svarta systrarna fick bo hemma hos vittnen i den förstaden.

 Lagen tillät inte ens dessa beteliter att äta tillsammans med sina vita bröder i huvudmatsalen, och inspektörer från kommunen vakade över att man inte överträdde lagen. Men de vita bröderna stod inte ut med tanken att man skulle äta åtskilda. De ersatte därför de genomskinliga fönsterrutorna i matsalen med ogenomskinliga för att hela familjen utan problem skulle kunna äta tillsammans.

 På grund av sin hustrus, Stellas, dåliga hälsa fann George Phillips det nödvändigt att lämna Betel 1966. Harry Arnott, en duktig broder, förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret och tjänade som sådan i två år. År 1968 blev så Frans Muller * tillsyningsman för avdelningskontoret och senare samordnare för avdelningskontorets kommitté.

EN BLÅ GRANAT STIMULERAR TILLVÄXTEN

Boken Sanningen som leder till evigt liv gavs ut vid områdessammankomsten 1968 (på svenska 1969). Den blev känd som den blå granaten och hade en stimulerande verkan på fältet. Innan den här boken gavs ut hade avdelningskontoret sänt ut omkring 90 000 böcker årligen till församlingarna, men under tjänsteåret 1970 sände man ut 447 000 böcker.

År 1971 kom broder Knorr återigen på besök till Sydafrika. Det fanns då 68 medlemmar i Betelfamiljen, och Betel hade åter blivit för litet. Man planerade för utbyggnad, och bröder skänkte pengar till projektet och ställde villigt upp med sitt yrkeskunnande. Det hela stod klart den 30 januari 1972. Ytterligare en tillbyggnad var klar 1978. All denna utvidgning var en uppmuntrande  försäkran om Jehovas stöd i en tid då hans folk utsattes för allt större påtryckningar från de styrande myndigheterna.

NEUTRALITETEN SÄTTS PÅ PROV

I maj 1961 lämnade Sydafrika Brittiska samväldet och blev republik. Detta var en tid av politisk oro och ökat våld i landet. I sina försök att få kontroll över situationen underblåste den sittande regeringen en nationalistisk anda, och detta skapade under de kommande åren svårigheter för Jehovas vittnen.

Jehovas vittnen hade under många år inte inkallats till militärtjänst. Detta förändrades i slutet av 1960-talet, då landet blev alltmer engagerat i militära operationer i Namibia och Angola. Enligt nya lagar skulle varje frisk vit ung man göra militärtjänst. Bröder som vägrade dömdes till 90 dagar i interneringsläger.

Mike Marx och andra internerade bröder fick order om att ta på sig arméns overaller och hjälmar. Han berättar: ”Eftersom vi inte ville förknippas med militären vägrade vi. Den kapten som hade befälet berövade oss våra rättigheter och satte oss i isoleringscell och gav oss knappa matransoner.” Det här innebar att bröderna varken fick skriva eller ta emot brev. De fick inte heller ta emot besök och inte ha något annat att läsa än Bibeln. Den knappa matransonen, som var avsedd för fångar som man menade var oförbätterliga, bestod under två dagar av en daglig ranson på vatten och en halv limpa bröd, och därefter normala militärransoner i sju dagar innan nästa två dagar med vatten och bröd. Även de så kallade normala ransonerna var mycket undermåliga.

 Man gjorde allt för att få bröderna att bryta sin ostrafflighet. De låstes in i var sin liten cell. Under ett skede fick de inte duscha. I stället fick varje broder en hink som toalett och en annan hink som tvättfat. Så småningom fick de åter lov att duscha.

Keith Wiggill berättar: ”Efter en kall dusch mitt i vintern tog vakterna bort våra madrasser och filtar. De tillät oss inte att bära våra civila kläder, så vi hade bara kalsonger och en undertröja. Vi fick sova på en fuktig handduk på det iskalla cementgolvet. På morgonen var fanjunkaren förvånad över att vi var så glada och friska. Han erkände att vår Gud hade uppehållit oss under den iskalla vinternatten.”

Strax innan bröderna hade avtjänat sitt straff på 90 dagar, ställdes de åter inför rätta på grund av att de vägrade att bära uniform eller exercera med de andra fångarna. Så de blev internerade på nytt. Myndigheterna klargjorde att de tänkte fortsätta att döma bröderna tills de blev 65 år och inte längre var i den ålder då man inkallades till militärtjänst.

Efter starka allmänna och politiska påtryckningar ändrades lagen 1972. Bröderna dömdes endast en gång och fick sitta inne motsvarande den tid som militärtjänsten varade. Till en början dömdes de till mellan 12 och 18 månader. Senare ökades straffet till tre år och slutligen till sex år. Med tiden gjorde myndigheterna vissa eftergifter, och bröderna fick lov att varje vecka hålla ett möte.

Bröderna glömde inte Kristi befallning att göra lärjungar medan de satt i interneringsläger. (Matt. 28:19, 20) De talade med medfångar, befäl och andra som de kom i kontakt med. Under en tid fick de lov att använda lördagseftermiddagen till att skriva brev och vittna om de goda nyheterna.

 Vid ett tillfälle bestämde de militära myndigheterna att de 350 vittnena skulle äta tillsammans med de 170 övriga internerna. Barackerna blev brödernas enda distrikt med ett förhållande på två vittnen för varje icke-vittne. Detta fick snart myndigheterna att bestämma att bröderna skulle äta skilda från de övriga internerna.

KRISTENHETENS KYRKOSAMFUND OCH NEUTRALITETEN

Hur handlade kristenhetens kyrkosamfund i frågan om allmän värnplikt? Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) antog i juli 1974 en resolution om vapenvägran. Men resolutionen var inte enbart ett religiöst ställningstagande utan också ett politiskt. Den stödde vapenvägran om militären försvarade ett ”orättfärdigt och diskriminerande samhälle” och därigenom förde ett orättfärdigt krig. De afrikaansspråkiga kyrkorna och andra kyrkliga grupper gillade inte SACC:s resolution.

Den nederländska reformerta kyrkan stödde regeringen i militärfrågan. Den förkastade SACC:s resolution och menade att den var i strid med kapitel 13 i Romarbrevet. En annan grupp som var emot SACC:s ståndpunkt var de präster som tjänade i den sydafrikanska försvarsmakten, där det ingick präster från kyrkor som var medlemmar i SACC. I ett gemensamt uttalande fördömde prästerna i de engelskspråkiga kyrkorna resolutionen och förklarade: ”Vi ... uppmanar varje medlem i våra kyrkor och i synnerhet unga män att ställa upp till försvar för landet.”

Inte heller intog de enskilda kyrkor som var medlemmar i SACC en tydlig ståndpunkt i frågan om neutralitet. Boken War and Conscience in South Africa erkänner: ”Flertalet ... kunde inte klargöra sin ståndpunkt för sina medlemmar och än mindre uppmana dem att vägra bära vapen.” Boken visar att regeringens kraftiga reaktion  på SACC:s resolution, med stöd av sträng lagstiftning, fick kyrkorna att tveka att betona sin övertygelse: ”Försök att få kyrkan att gå med på ett konstruktivt handlingsprogram misslyckades.”

Men boken erkänner: ”De allra flesta vapenvägrare som fängslades var Jehovas vittnen.” Den tillägger: ”Jehovas vittnen inriktade sig på individers rättighet att av samvetsskäl motsätta sig alla krig.”

Jehovas vittnens ståndpunkt var strikt religiös. Även om de erkänner att ”de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar” förblir de politiskt neutrala. (Rom. 13:1) De underordnar sig först och främst Jehova, som i sitt ord Bibeln visar att hans sanna tillbedjare inte skall delta i bokstavlig krigföring. (Jes. 2:2–4; Apg. 5:29)

Efter några år med det här interneringssystemet stod det klart att Jehovas vittnen inte skulle överge sin neutrala ståndpunkt för att slippa en hård behandling. Och interneringslägren var överfulla och ådrog sig negativ publicitet. Det kom då påtryckningar från en del myndighetspersoner om att sända bröderna till civila fängelser.

Men vissa vänligt inställda befäl delade inte den uppfattningen. De respekterade våra unga bröder för deras höga moral. Om bröderna sattes i vanliga fängelser skulle de hamna i straffregistret. De skulle också komma i kontakt med de värsta brottslingarna i samhället och kunna utsättas för våldtäkt. Därför ordnade man så att de skulle kunna göra samhällstjänst inom olika departement som inte hade något med det militära att göra. När det politiska klimatet förändrades på 1990-talet avskaffades den allmänna värnplikten.

Hur påverkades våra unga bröder av att vara internerade under en längre period i ett sådant avgörande skede  av sitt liv? Många utnyttjade den här tiden förståndigt till att studera Guds ord och växa till andligen, och de var lojala mot Jehova. ”Min tid i interneringslägret utgjorde en vändpunkt i mitt liv”, säger Cliff Williams. ”Det tydliga beviset på Jehovas beskydd och välsignelse under min internering motiverade mig att göra mer för att främja Guds kungarikes intressen. Kort tid efter det att jag blev frigiven 1973 började jag som reguljär pionjär, och året därpå började jag vid Betel, där jag fortfarande tjänar.”

Stephen Venter, som var 17 år när han internerades, sade: ”Jag var odöpt förkunnare med endast lite kunskap om sanningen. Det andliga stöd jag fick genom det dagliga dryftandet av ett bibelställe, som vi hade varje morgon medan vi polerade golven, de regelbundna mötena och det bibelstudium som en mer erfaren broder hade med mig gjorde det hela uthärdligt. Det fanns vissa svåra perioder, men det är förvånansvärt hur lite jag kommer ihåg av dessa! Det är faktiskt så att de tre åren som jag var internerad kanske var de bästa åren i mitt liv. Den erfarenheten hjälpte mig att växa till och bli man. Jag lärde känna Jehova, och det fick mig att börja i heltidstjänsten.”

Den orättfärdiga interneringen av våra bröder tjänade ett gott syfte. Gideon Benade, som besökte bröderna i interneringslägren, skrev: ”När man ser tillbaka inser man vilket mäktigt vittnesbörd som avgavs.” Våra bröders uthärdande och alla rapporter i nyheterna om deras rättegångar och domar gav ett bestående vittnesbörd om Jehovas vittnens neutrala hållning, och detta gjorde intryck på både militären och övriga i landet.

VÅRA SVARTA BRÖDERS OSTRAFFLIGHET

Under de första åren av apartheid ställdes inte våra svarta bröder inför samma prövningar när det gällde  neutralitet som våra vita bröder. De svarta inkallades till exempel inte. Men när svarta politiska grupper började ifrågasätta apartheid utsattes de svarta vittnena för svåra prov. Några dödades, andra misshandlades och åter andra måste fly när deras hem och ägodelar brändes upp, och allt detta på grund av deras neutrala ståndpunkt. Ja, de var fast beslutna att lyda Jesu befallning att inte vara ”någon del av världen”. (Joh. 15:19)

Vissa politiska grupper krävde att alla i deras område skulle köpa ett politiskt partikort. Representanter från dessa grupper gick hem till människor och krävde att få pengar till vapen eller till begravningskostnader för sina kamrater som hade dött i strid med de vita säkerhetsstyrkorna. På grund av att de svarta bröderna respektfullt vägrade att ge sådana pengar anklagades de för att vara spioner för apartheidregimen. När bröderna och systrarna var ute i tjänsten på fältet, hände det att de anklagades för att sprida propaganda för den vita afrikaanstalande befolkningen.

Tänk till exempel på Elijah Dlodlo, som gav upp en lovande karriär inom idrotten för att bli en överlämnad tjänare åt Jehova. Två veckor före Sydafrikas första demokratiska val rådde det ett mycket spänt förhållande mellan rivaliserande svarta grupper. I Elijahs församling hade man beslutat att gå igenom ett distrikt som sällan bearbetades och som låg några kilometer bort. Elijah, som bara varit döpt i två månader, blev anvisad att samarbeta med två pojkar som var odöpta förkunnare. Medan de stod och samtalade med en kvinna vid hennes dörr kom en grupp ungdomar som var medlemmar av en politisk rörelse fram till dem. Ledaren viftade med en kraftig läderpiska, en sjambok, och krävde att få veta vad de höll på med.

”Vi samtalar om Bibeln”, svarade kvinnan.

 Den uppretade mannen ignorerade henne och sade till Elijah och hans båda kamrater: ”Följ med oss. Nu är det inte tid för Bibeln, utan nu är det tid att kämpa för våra rättigheter.”

Elijah svarade modigt: ”Det kan vi inte göra eftersom vi arbetar för Jehova.”

Mannen knuffade då Elijah och började slå honom med sin sjambok. För varje piskrapp ropade mannen: ”Följ med oss!” Efter det första slaget kände Elijah inte längre någon smärta. Han fann styrka av aposteln Paulus ord att alla sanna kristna skulle ”bli förföljda”. (2 Tim. 3:12)

Mannen tröttnade till slut. Då påpekade en av angriparna att Elijah inte kom från deras samhälle. Gruppen blev splittrad och började slåss sinsemellan, och ledaren fick några ordentliga rapp av sin egen sjambok. Elijah och hans båda kamrater passade då på att fly. Den här prövningen stärkte Elijahs tro, och han fortsatte att göra framsteg som en oförskräckt förkunnare av de goda nyheterna. Han är nu gift och har familj och tjänar som församlingsäldste.

Våra svarta systrar visade också stort mod när de utsattes för påtryckningar att sluta upp med att predika. Tänk till exempel på Florah Malinda. Hennes döpta dotter Maki brändes till döds av en pöbelhop ungdomar när hon försökte försvara sin bror som hade vägrat att ansluta sig till deras politiska rörelse. Trots denna tragiska förlust blev Florah inte bitter utan fortsatte att sprida Guds ord där hon bodde. En dag kom representanter för den politiska rörelse som hade mördat hennes dotter och sade att  om hon inte anslöt sig till deras politiska rörelse skulle det få konsekvenser. Men grannar kom till hennes undsättning och förklarade att hon inte tog ställning i politik, utan var fullt upptagen med att hjälpa människor att studera Bibeln. Detta ledde till en debatt mellan gruppens medlemmar, som till slut beslöt att låta Florah gå. Under alla dessa prövningar har Florah troget fortsatt att tjäna som reguljär pionjär.

En broder som är reguljär pionjär beskriver vad som hände honom när han åkte buss till sitt distrikt. En ung politisk aktivist knuffade honom och frågade varför han hade med sig litteratur som var framställd av de vita och sålde den till de svarta. Brodern berättar vad som sedan hände: ”Han krävde att jag skulle kasta ut litteraturen genom fönstret. Då jag vägrade slog han mig i ansiktet och satte den glödande änden av en cigarett mot min kind. Men jag gav inte igen. Då tog han min tjänsteväska och kastade ut den genom fönstret. Han drog också av mig slipsen och sade att detta var den vite mannens sätt att klä sig. Han fortsatte att förolämpa mig och göra narr av mig och sade att sådana som jag borde brännas levande. Jehova räddade mig, för jag kunde stiga av bussen utan ytterligare skada. Den här erfarenheten avskräckte mig inte från att fortsätta predika.”

Avdelningskontoret i Sydafrika fick många brev från enskilda och församlingar, där man berättade om de svarta brödernas ostrafflighet. Ett sådant brev kom från en äldste i en församling i KwaZulu/Natal. Det löd: ”Vi skriver till er för att berätta att vi har förlorat vår älskade broder Moses  Nyamussua. I sitt arbete med att svetsa och reparera bilar hade han vid ett tillfälle vägrat att svetsa en politisk grupps hemmagjorda skjutvapen, då han blivit ombedd att göra detta. Vid sitt politiska möte den 16 februari 1992 hade den här gruppen en strid med motståndarsidan. När de samma kväll var på väg hem från striden fick de syn på brodern som var på väg till köpcentret. Där dödade de honom med sina spjut. Varför det? ’Du vägrade att svetsa våra vapen’, sade de, ’och nu har våra kamrater dött i striden.’ Detta har varit ett hårt slag för bröderna, men vi vill fortsätta vår tjänst.”

MOTSTÅND I SKOLORNA

Det uppstod problem i skolorna i förstäderna på grund av att vittnenas barn inte ville sjunga religiösa sånger eller delta i bön vid morgonsamlingarna. Detta var inget problem i skolor för vita elever. Där behövde föräldrarna bara skriva ett brev och förklara sin ståndpunkt, så blev deras barn befriade från detta. Men i skolor för svarta elever betraktades vägran att delta i religiösa ceremonier som trots mot skolmyndigheten. Lärarna där var inte vana vid att någon inte ville delta i detta. När föräldrarna kom för att förklara sin ståndpunkt, vidhöll lärarna att det inte skulle göras några undantag.

Skolmyndigheterna krävde att Jehovas vittnens barn skulle vara med vid morgonsamlingarna, eftersom man där meddelade sådant som rörde skolans verksamhet. Barnen skulle vara närvarande men stå tysta utan att delta i sång och bön. Vissa lärare gick utefter bänkraderna för att kontrollera om barnen blundade under bönen och om de sjöng med i de religiösa sångerna. Det är  hjärtevärmande att veta att dessa barn, av vilka några inte var så gamla, modigt bevarade sin ostrafflighet.

När ett stort antal barn hade avstängts från skolan, beslöt bröderna att dra ärendet inför domstol. Den 10 augusti 1976 avkunnade Högsta domstolen i Johannesburg en viktig dom som gällde 15 elever i en skola. Utskriften löd: ”Svaranden ... medgav att barnen till de kärande hade rätt att inte delta i sång och bön, och ... medgav också att det var olagligt att avstänga elever.” Detta var en viktig juridisk seger, och till slut löstes det här problemet i alla skolor det gällde.

ANDRA PROBLEM I SKOLORNA

I skolor för vita utsattes många av vittnenas barn för ett annat ostrafflighetsprov, som ledde till att de avstängdes från skolan. Apartheidregimen ville mobilisera de vita ungdomarna till att stödja sin ideologi och införde därför 1973 ett program som de kallade Youth Preparedness. I det ingick marscherande, självförsvar och andra patriotiska förehavanden.

Vissa föräldrar bland vittnena sökte juridisk hjälp, och saken framfördes till utbildningsministern, men utan framgång. Ministern vidhöll att detta program enbart var ett utbildningsprogram. Regeringen skapade mycket negativ publicitet mot Jehovas vittnen i den här frågan. Vid vissa skolor var rektorerna toleranta och befriade barnen från inslag i programmet som stred mot Bibelns principer, men vid andra skolor blev barnen avstängda.

Det var inte många kristna föräldrar som hade råd att sända sina barn till privata skolor. Några föräldrar ordnade i stället med korrespondenskurser för sina barn. Vittnen som var lärare gav hemundervisning. Men många av de avstängda barnen kom aldrig att gå ut gymnasiet. De  fick dock nytta av biblisk undervisning i hemmet och i församlingen. (Jes. 54:13) Många av dem började i heltidstjänsten. Dessa modiga ungdomar var glada över att ha uthärdat prövningen och förtröstat helt på Jehova. (2 Petr. 2:9) Så småningom förändrades det politiska klimatet i landet, och våra barn blev inte längre avstängda för att de vägrade att delta i patriotiska aktiviteter.

APARTHEID OCH VÅRA SAMMANKOMSTER

För att rätta sig efter sydafrikansk lag måste bröderna anordna skilda sammankomster för de olika rasgrupperna. Första gången som alla raser var tillsammans på en och samma plats var vid den nationella sammankomsten 1952 på Wembley Stadium i Johannesburg. Bröderna Knorr och Henschel besökte då Sydafrika och höll tal vid sammankomsten. För att följa apartheidreglerna måste de olika raserna sitta åtskilda. Vita satt på den västra läktaren, svarta på den östra och färgade och indier på den norra läktaren. Vid serveringen av mat måste de olika raserna också vara åtskilda. Trots dessa restriktioner skrev broder Knorr om den här sammankomsten: ”Det som var glädjande var att vi alla kunde vara församlade och tillbe Jehova i helig skrud på ett och samma stadion.”

 I januari 1974 hölls det tre sammankomster i Johannesburgsområdet, en för svarta, en för färgade och indier och en för vita. Men för den sista sammankomstdagen gjordes en speciell anordning. Under eftermiddagssessionen skulle alla raser vara tillsammans på Rand Stadium i Johannesburg. Sammanlagt 33 408 strömmade in på stadion. Detta var verkligen ett glädjerikt tillfälle! Nu kunde alla raser fritt blanda sig med varandra och sitta tillsammans. Många besökare från Europa var också där, vilket gjorde det hela ännu mer minnesvärt. Hur var detta möjligt? Utan att själva ha insett det hade de bröder som organiserade sammankomsten bokat ett stadion som var avsett för internationella evenemang över rasgränserna, och man behövde därför inte något särskilt tillstånd för denna enda session.

MAN SAMLAS TROTS FÖRDOMAR

Några år dessförinnan hade det gjorts anordningar för en nationell sammankomst i Johannesburg. Men när en representant för regeringen i Pretoria besökte regeringens kontor i Johannesburg för frågor gällande bantufolket (de svarta), fick han veta att Jehovas vittnen hade bokat Mofolo Park för en sammankomst för svarta bröder.

Han rapporterade detta till sitt huvudkontor i Pretoria, och departementet för bantufolk annullerade genast bokningen med motiveringen att Jehovas vittnen inte var någon ”erkänd religion”. De vita bröderna hade bokat Milner Park Show Grounds i centrala Johannesburg för den sammankomst som de skulle ha samtidigt, och de färgade bröderna skulle samlas på Union Stadium i stadens västra förorter.

Två bröder från Betel for för att träffa den berörde ministern, som råkade vara en före detta präst i nederländska reformerta kyrkan. De påpekade att vittnena i  många år hade haft sammankomster i Mofolo Park och att de vita och färgade bröderna skulle ha sina sammankomster, varför kunde då inte de svarta bröderna få församlas? Men ministern ändrade sig inte.

Eftersom Mofolo Park ligger på västra sidan av Johannesburg, beslöt de båda bröderna att försöka ha sammankomsten på östra sidan av Johannesburg, där det också fanns stora svarta förstäder. De träffade den ansvarige, men de berättade inte för honom om sitt möte med ministern i Pretoria. Den ansvarige visade sig vara mycket tillmötesgående när de frågade om en plats för sammankomsten. Han ordnade så att de kunde få Wattville Stadium. Den anläggningen hade läktare, vilket Mofolo Park inte hade.

Alla bröderna informerades snabbt om förändringen av sammankomstplats. De hade en lyckad sammankomst med omkring 15 000 närvarande och utan inblandning från Pretoria. Under några år därefter fortsatte bröderna att utan problem ha sammankomster på Wattville Stadium.

EN LAGLIGEN ERKÄND SAMMANSLUTNING

Enligt anvisningar från den styrande kretsen bildades den 24 januari 1981 en juridisk sammanslutning bestående av 50 medlemmar – Jehovas vittnen i Sydafrika. Detta juridiska organ bidrog på flera sätt till att främja andliga intressen.

Bröder från avdelningskontoret hade i flera år förgäves sökt få tillåtelse för Jehovas vittnen att ha sina egna vigselförrättare. Frans Muller berättar: ”Varje gång hade myndigheterna avvisat oss och menat att vår religion inte hade den status eller den stabilitet som krävdes för att få ha våra egna vigselförrättare.”

Om man inte var lagligt erkänd var det också omöjligt att få tillstånd att bygga Rikets salar i svarta förstäder.  Myndigheterna avvisade alltid bröderna med att de inte var en erkänd religion.

Men kort efter det att sammanslutningen hade bildats fick bröderna tillstånd att ha vigselförrättare. De fick också lov att bygga Rikets salar i de svarta förstäderna. Sydafrika har nu över 100 äldste som tjänar som vigselförrättare. Eftersom man kan utföra vigselceremonin i Rikets sal, behöver paren inte först gå till en domstol för en borgerlig vigsel.

REVOLUTIONERANDE TRYCKMETODER

Tryckmetoderna förändrades snabbt, och utrustningen för boktryck blev föråldrad. Det var också svårt och dyrt att få tag på reservdelar. Man insåg därför att tiden nu var inne att övergå till datoriserad fotosättning och offsettryckning. Utrustning för bland annat fotosättning inköptes, och 1979 installerades en TKS rotationspress, en frikostig gåva från avdelningskontoret i Japan.

Eftersom Jehovas vittnen framställer litteratur på så många språk, insåg man fördelarna med att utveckla sitt eget fotosättningssystem. År 1979 började bröder i Brooklyn i New York att utarbeta det som kom att bli kallat MEPS (en akronym för ett flerspråkigt elektroniskt fotosättningssystem). MEPS installerades i Sydafrika 1984. Genom att använda sig av datorer vid översättning och fotosättning kunde man ge ut litteratur samtidigt på många språk.

MAN PLANERAR FÖR FORTSATT TILLVÄXT

I början av 1980-talet var Betels anläggning i Elandsfontein för liten för att kunna fylla de växande behoven på fältet. Därför köpte man mark i staden Krugersdorp, omkring 30 minuters bilresa från Johannesburg. Den 87 hektar stora tomten ligger i ett vackert kuperat område i närheten av ett vattendrag. Många bröder slutade  sitt arbete för att arbeta på bygget, och andra använde sin semester för att hjälpa till. Några kom från anda länder, till exempel Nya Zeeland och USA, och anläggningen fullbordades på sex år.

Det var fortfarande svårt att få tillstånd för svarta vittnen, i huvudsak översättare, att få bo på tomten. Man fick tillstånd, men endast för 20 personer, och de måste bo i en särskild byggnad. Men med tiden lättade regeringen på sin apartheidpolitik, och bröder av alla raser kunde bo i rum var som helst på Betel.

Familjen var överlycklig över det välbyggda Betelhemmet och de stora välplanerade rummen. Denna trevåningars tegelröda byggnad omges av en vacker trädgård. När man började bygga i Krugersdorp fanns det 28 000 aktiva vittnen i Sydafrika. Vid tiden för överlämnandet den 21 mars 1987 hade antalet ökat till 40 000. Men några undrade om det verkligen var nödvändigt att bygga en så stor anläggning. En våning i kontorsdelen stod tom, och en flygel i bostadsbyggnaden var obebodd. Bröderna hade försökt att planera framåt och var övertygade om att de hade sörjt för framtida tillväxt.

MAN FYLLER ETT STORT BEHOV

Det fanns ett stort behov av fler Rikets salar för det växande antalet församlingar. I de övervägande svarta områdena fick bröderna hålla sina möten under svåra förhållanden. De använde garage, uthus och klassrum i skolor, där de fick sitta i små bänkar avsedda för barn. De måste också finna sig i att andra religiösa grupper använde klassrum i samma skolor och åstadkom ett öronbedövande oväsen genom att sjunga högt och slå på sina trummor.

I slutet av 1980-talet började regionala byggnadskommittéer experimentera med nya byggmetoder för  att skynda på byggandet av Rikets salar. År 1992 erbjöd sig elva kanadensiska vittnen med erfarenhet av snabbyggen att hjälpa till med uppförandet av en dubbel Rikets sal, en tvåvåningsbyggnad i Hillbrow i Johannesburg. Dessa bröder delade med sig av sitt kunnande till de inhemska bröderna och hjälpte dem att förbättra sina byggmetoder.

Den första Rikets sal som uppfördes genom snabbyggemetoden var den som uppfördes i Diepkloof i Soweto 1992. Ända sedan 1962 hade bröderna försökt att få en tomt till en Rikets sal i det här området. Zechariah Sedibe, som varit engagerad i att försöka få den tomten, var med vid överlämnandet den 11 juli 1992. Han sade med ett brett leende: ”Vi trodde aldrig att vi skulle få en Rikets sal. Vi var unga då. Nu är jag pensionerad, och vi har vår Rikets sal, den första i Soweto som byggts på några dagar.”

Det finns nu 600 Rikets salar i de länder över vilka avdelningskontoret i Sydafrika övar tillsyn. Dessa salar står som centrum för den rena tillbedjan av Jehova. Men det finns omkring 300 församlingar med 30 eller fler förkunnare som fortfarande behöver en egen Rikets sal.

Tjugofem regionala byggnadskommittéer, som arbetar under ledning av avdelningskontoret, ger de församlingar som vill bygga en Rikets sal praktisk hjälp. Församlingarna kan få räntefria lån som hjälp att finansiera sina projekt. Peter Butt, som i över 18 år har hjälpt till med att bygga Rikets salar, är ordförande i Gautengs regionala byggnadskommitté. Han påpekade att bröderna i dessa kommittéer vanligtvis är förvärvsarbetande familjefäder, men som ändå gärna offrar mycket av sin tid för sina bröder.

En annan medlem av en regional kommitté, Jakob Rautenbach, förklarade att medlemmarna i dessa  kommittéer vanligtvis arbetar på byggplatsen hela den tid som bygget pågår. De är också engagerade i all planering före byggandet. Han beskrev entusiastiskt den glada och samarbetsvilliga anda som råder bland de frivilliga arbetarna. De reser på egen bekostnad till byggplatsen, som ibland kan ligga långt bort.

Jakob sade att många andra bröder villigt ger av sin tid och sina tillgångar till byggandet av Rikets salar, och han nämnde följande exempel: ”Två köttsliga systrar, som har ett eget transportföretag, ordnar med att transportera vår 13 meter långa förrådscontainer till byggplatser över hela landet, och även till grannländer, och detta har de gjort sedan 1993. Detta utgör ett ansenligt bidrag! Många firmor som vi handlar med vill också gärna bidra eller ge oss rabatt när de ser vad vi gör.”

Sedan man noggrant har planerat och organiserat arbetet uppför man ofta salen på tre dagar. Detta har vunnit många iakttagares respekt. Vid slutet av den första dagen på en byggplats kom två berusade män från ölhallen i närheten fram till bröderna. De förklarade att de brukade gå hem över en obebyggd tomt, men då det nu stod en lokal på den platsen var de övertygade om att de hade gått vilse och bad om hjälp att hitta hem.

EN SJÄLVUPPOFFRANDE ANDA

Politiska förändringar i början av 1990-talet medförde inte fred och stabilitet. Det utbröt i stället mer oroligheter än någonsin tidigare. Situationen var komplicerad, och människor har gett många olika förklaringar till det ökade våldet, bland annat politisk rivalitet och ekonomiskt missnöje.

Men man fortsatte att bygga Rikets salar. Frivilliga arbetare av olika raser kom in i förstäderna eskorterade av lokala bröder. Några blev angripna av ilskna pöbelhopar.  Under uppförandet av en Rikets sal i Soweto 1993 kastade en våldsam pöbelhop sten på tre vita bröder, som körde byggnadsmaterial till tomten för Rikets sal. Pöbeln krossade alla fönstren i fordonet, och bröderna skadades. De lyckades dock fortsätta att köra och komma fram till tomten. De lokala bröderna körde dem då snabbt till ett sjukhus på en säkrare väg.

Men arbetet på bygget blev inte försenat. Man vidtog försiktighetsåtgärder, och följande veckoslut arbetade hundratals bröder av alla folkslag på platsen. Pionjärer från orten tog del i gatuvittnande på distriktet runt omkring lokalen. Om de upptäckte något problem varnade de bröderna på byggplatsen. Några dagar senare var de skadade bröderna tillräckligt bra för att kunna återvända och arbeta på lokalen.

Församlingarna uppskattar det engagemang och de uppoffringar som de bröder gör som frivilligt kommer och arbetar med att bygga Rikets salar. Under 15 år har Fanie och Elaine Smit hjälpt 46 församlingar med att bygga deras Rikets salar, och de reser ofta långa vägar på egen bekostnad.

En församling i KwaZulu/Natal skrev till den regionala byggnadskommittén: ”Ni offrade er sömn, nöjet att få vara med era familjer, er fritid och mycket mer för att komma hit och bygga en Rikets sal åt oss. Dessutom vet vi att ni också bidragit med mycket av era egna pengar för att detta projekt skulle lyckas. Må Jehova komma ihåg detta, er ’till godo’. (Nehemja 13:31)”

Det får en positiv inverkan på distriktet när en församling får sin egen Rikets sal. Här följer en typisk kommentar från en församling: ”Sedan Rikets sal har byggts har antalet närvarande ökat så mycket att vi måste dela församlingen i två grupper för det offentliga föredraget  och Vakttornsstudiet. Vi måste snart bilda en ny församling.”

Små församlingar på landsbygden har ibland svårt att finansiera en Rikets sal. Men många har hittat på sätt att få ihop pengar. I en församling sålde bröderna grisar. När de behövde mer pengar sålde de en oxe och en häst. Därefter sålde de 15 får och ännu en oxe och en häst. En syster erbjöd sig att köpa all målarfärg, en annan köpte mattan, och en tredje betalade för gardinerna. Till slut måste ännu en oxe och fem får säljas för att kunna köpa stolarna.

När Rikets sal var färdig skrev en församling i Gauteng: ”I åtminstone två veckor efter det att Rikets sal hade byggts gick vi dit efter tjänsten på fältet bara för att beundra den. Vi kunde inte gå hem från tjänsten utan att först ha tittat på vår Rikets sal.”

ANDRA SER OCKSÅ

Människor i samhället lägger ofta märke till Jehovas vittnens ansträngningar att skaffa lämpliga platser för tillbedjan. Församlingen i Umlazi i KwaZulu/Natal fick ett brev, där det bland annat stod: ”Sällskapet ’Håll Durban vackert’ uppskattar era ansträngningar att hålla ert område rent och snyggt, och vi vill uppmuntra er att fortsätta med detta. Er flit har fått den här platsen att bli så vacker. Vårt sällskap har engagerat sig i att bekämpa nedskräpning och att hålla omgivningen ren. Vi tror att det bidrar till god hälsa i ett område att det är rent och snyggt. Det är därför som vi berömmer våra medborgare när de håller området rent. Tack för att ni är ett så fint föredöme. Vi vill uppmuntra er i de ansträngningar ni gör för att hålla Umlazi rent och snyggt.”

En församling skrev: ”När en känd inbrottstjuv bröt sig in i vår nya Rikets sal, blev han anfallen av människor  i omgivningen. De sade att han vandaliserade ’deras kyrka’, eftersom Rikets sal är den enda religiösa byggnaden i grannskapet. Efter att ha slagit mannen överlämnade de honom till polisen.”

ATT FYLLA BEHOVET AV RIKETS SALAR I AFRIKA

År 1999 satte Jehovas organisation i gång ett program för att bygga Rikets salar i länder med begränsade tillgångar. Ett regionalt projekteringskontor för Rikets salar upprättades vid avdelningskontoret i Sydafrika för att organisera det här arbetet i flera länder i Afrika. En representant från det kontoret sändes till varje avdelningskontor för att hjälpa bröderna där att upprätta en byggavdelning för Rikets salar. Den här avdelningen ansvarar för inköp av tomtmark och organiserandet av grupper för byggandet av Rikets salar. Internationella tjänare sändes också för att hjälpa till och öva de inhemska bröderna.

Sydafrikas regionala kontor har upprättat 25 byggavdelningar för Rikets salar i Afrika, och de har hand om byggandet av Rikets salar i 37 länder. Sedan november 1999 har man byggt 7 207 Rikets salar i de länder som betjänas av den här anordningen. I mitten av 2006 bestämde man att det behövdes ytterligare 3 305 Rikets salar i dessa länder.

VERKNINGAR AV POLITISKA FÖRÄNDRINGAR

Ett växande missnöje med den tidigare regeringens raspolitik gav upphov till oro och våld, och några av Jehovas vittnen påverkades direkt. Våldsamma strider rasade i svarta förstäder, och många människor dog. Men bröderna försökte vara försiktiga och fortsatte att troget tjäna Jehova under den här svåra tiden. Sent  en kväll kastade någon in en bensinbomb i en broders hem medan han och hans familj låg och sov. De lyckades undkomma, och brodern skrev senare till avdelningskontoret: ”Jag och min familj har ännu starkare tro nu. Vi har förlorat alla våra materiella tillhörigheter, men vi har kommit närmare Jehova och hans folk. Bröderna har hjälpt oss materiellt. Vi ser fram emot slutet för denna tingens ordning och tackar Jehova för vårt andliga paradis.”

Den 10 maj 1994 avlade Nelson Mandela, den förste svarte presidenten, ämbetseden. Han var också landets förste demokratiskt valde president, och det var första gången som de svarta fick tillfälle att rösta. Det rådde en anda av nationalism och eufori. Detta innebar utmaningar av ett annat slag för några av bröderna.

De flesta av Jehovas tjänare var neutrala, men tyvärr var det några som inte var det. Många av dem som hade handlat fel insåg sitt misstag, visade sann sinnesändring och tog emot råd och uppmuntran från Bibeln.

TILLVÄXT I HJÄRTAN

Byggandet av fler Rikets salar är ett bevis på Jehovas välsignelse, men den mest fantastiska tillväxten sker i människors hjärtan. (2 Kor. 3:3) Människor med olika bakgrund dras till sanningen. Här följer några exempel.

År 1986 fängslades Ralson Mulaudzi och dömdes till döden för mord. Han fann adressen till avdelningskontoret i en av våra broschyrer och skrev dit och bad om hjälp att få kunskap i Bibeln. Les Lee, en pionjär med särskilt uppdrag, fick lov att besöka honom och började studera Bibeln med honom. Ralson började snart tala med andra fångar och med fångvaktare om det han fick  lära sig. I april 1990 blev han döpt i fängelset. Han får regelbundet besök av medlemmar i den lokala församlingen och får lov att lämna sin cell under en timme varje dag, och den timmen använder han till att predika för andra fångar. Han har hjälpt tre personer fram till dop, och han leder för närvarande två bibelstudier. Hans dödsdom har förvandlats till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning.

Andra som har dragits till Jehova har en mycket annorlunda bakgrund. Queenie Rossouw, en intresserad dam, besökte församlingsbokstudiet och bad bokstudietillsyningsmannen att besöka hennes 18-årige son, som förberedde sig för katekesförhör. Brodern hade ett intressant samtal med den unge mannen, som började besöka mötena tillsammans med sin mor. Sedan bad modern brodern att besöka hennes man, Jannie, som var äldste i den nederländska reformerta kyrkan och ordförande i kyrkorådet, eftersom han ville ställa några frågor. Brodern talade med mannen, som tackade ja till ett bibelstudium.

Detta inträffade samma vecka som områdessammankomsten, och brodern inbjöd Queenie att vara med. Till broderns förvåning kom också Jannie och var med alla fyra dagarna. Sammankomstprogrammet och kärleken bland vittnena gjorde starkt intryck på honom. Nu började både deras 18-årige son och deras äldste son, som var diakon i kyrkan, också vara med vid bibelstudiet.

De begärde alla sitt utträde ur kyrkan och började omedelbart vara med vid mötena. De var också med vid ett möte för tjänst. Brodern förklarade då för Jannie att han inte kunde ta del i tjänsten på fältet tillsammans med vittnena, eftersom han ännu inte var godkänd som odöpt förkunnare. Gråtande sade Jannie då att han hade sökt  efter sanningen i hela sitt liv och att han nu måste få tala om den.

Makarna Rossouw hade också en son på 22 år som studerade teologi för tredje året. Jannie skrev till sin son och bad honom komma hem, eftersom han inte längre tänkte betala för hans studier. Tredje dagen efter sonens återkomst arbetade Jannie och tre av hans söner under en dag tillsammans med församlingen vid Betel i Krugersdorp. Eftersom den son som studerat teologi blev imponerad av det han såg vid Betel, gick han med på att studera Bibeln tillsammans med sina bröder. Efter  att ha studerat en tid sade han att han hade lärt sig mer om Bibeln på en månad än på två och ett halvt år vid universitetet.

Så småningom blev hela familjen döpt. Fadern är nu äldste, och några av sönerna är äldste eller biträdande tjänare. En dotter är reguljär pionjär.

 ”FÖRLÄNG DINA TÄLTLINOR”

Trots att man hade försökt att vara förutseende och tänka på framtida utvidgning vid Betel dröjde det inte mer än 12 år efter överlämnandet av anläggningen i Krugersdorp förrän den behövde byggas till. (Jes. 54:2) Under den tiden hade antalet förkunnare i Sydafrika och i länder under det avdelningskontorets tillsyn ökat med 62 procent. En lagerbyggnad och tre nya bostadsbyggnader uppfördes. Man byggde också till tvättinrättningen och kontorsdelen samt ytterligare en matsal. Den 23 oktober 1999 överlämnades alla dessa tillbyggnader åt Jehova. Daniel Sydlik från den styrande kretsen höll överlämnandetalet.

Och efter detta har man gjort en tillbyggnad till tryckeriet på 8 000 kvadratmeter. Där står en ny tryckpress av märket MAN Roland Lithoman. Man har också fått maskiner för att automatiskt skära, räkna och bunta tidskrifterna. Avdelningskontoret i Tyskland har skänkt en bokbinderilinje till Sydafrika som gjort det möjligt att framställa häftade böcker och biblar för hela Afrika söder om Sahara.

LÄMPLIGA PLATSER FÖR SAMMANKOMSTER

Man har byggt mycket för att fylla behovet av sammankomsthallar. Den första sammankomsthallen byggdes  i Eikenhof söder om Johannesburg och överlämnades 1982. En annan byggdes i Bellville i Kapstaden, och överlämnandetalet hölls av Milton Henschel 1996. Och 2001 blev ännu en hall färdig i Midrand, mellan Pretoria och Johannesburg.

Människor i grannskapet som först var emot bygget i Midrand ändrade inställning när de lärde känna bröderna och såg vad de höll på med. Under mer än ett år levererade en granne varannan vecka lådor med frukt och grönsaker. Vissa firmor gav bidrag. En firma levererade kompost till trädgården gratis. En annan gav bröderna en check på 10 000 rand (omkring 12 000 kronor) till bygget. Bröderna skänkte naturligtvis också frikostigt till sammankomsthallen.

Hallen är en vacker och ändamålsenlig byggnad. Men Guy Pierce, den medlem av den styrande kretsen som höll överlämnandetalet, betonade att hallens verkliga skönhet låg i dess användning till ära för vår store Gud, Jehova. (1 Kung. 8:27)

INTE ÅTSKILDA AV MÄNNISKOGJORDA LAGAR

Det var under många år svårt att få tag på lämpliga platser för sammankomster i områden med svart befolkning. I Limpopoprovinsen bodde bröderna i vad som kallades reservat, dit vita på den tiden inte fick tillträde. Eftersom områdestillsyningsmannen, Corrie Seegers, inte fick tillstånd att komma in i det området, kunde han inte hitta någon plats för en sammankomst.

Broder Seegers kontaktade en man vars farm gränsade till reservatet, men den mannen ville inte ha någon sammankomst på sin mark. Men han lät broder Seegers parkera sin husvagn där. Till slut kunde bröderna hålla sammankomsten på en röjd yta i bushen på reservatet. Det var bara ett taggtrådsstängsel som skilde denna röjda  yta från farmarens mark. Broder Seegers parkerade sin husvagn på farmarens mark intill den röjda ytan och höll sina tal därifrån. Bröderna var skilda från ”podiet” genom stängslet, men de fick del av sammankomstprogrammet, och broder Seegers kunde tala till bröderna utan att bryta mot lagen.

EN FÖRÄNDRING SOM ÄR TILL NYTTA FÖR DISTRIKTET

År 2000 gav den styrande kretsen anvisningar om att alla församlingar i Sydafrika skulle omfattas av systemet att utan att ta betalt lämna litteratur till alla som visar verkligt intresse. Förkunnarna skulle inbjuda människor att ge ett litet bidrag till vårt världsvida evangeliseringsarbete.

Systemet med frivilliga bidrag har visat sig vara bra, inte bara för distriktet utan också för vännerna. Tidigare hade många inte råd att betala för de publikationer som användes vid Vakttornsstudiet och församlingsbokstudiet. I vissa församlingar med 100 förkunnare hade endast tio sitt eget exemplar av Vakttornet. Nu kan alla ha sitt eget exemplar.

Den mängd litteratur som skickas ut från Betel har ökat mycket på senare år. I maj 2002 skickade man ut sammanlagt 432 ton material till andra afrikanska länder, och det mesta av detta var biblisk litteratur.

Avdelningskontoret i Sydafrika har nu litteratur i lager för avdelningskontoren i Malawi, Moçambique, Zambia och Zimbabwe. Detta inbegriper litteratur på alla de språk som talas i dessa länder. Den litteratur som församlingarna beställt packas på lastbilar på ett sådant sätt att litteraturen, när den levereras till avdelningskontoren, kan flyttas över direkt till avdelningskontorens fordon för att sedan levereras vid depåerna.

Sedan man införde systemet med frivilliga bidrag har efterfrågan på litteratur ökat mycket. Framställningen av  tidskrifter i Sydafrika har ökat från en miljon till 4,4 miljoner exemplar i månaden. Beställningarna på litteratur har ökat till 3 800 ton om året, jämfört med 200 ton 1999.

Byggnadsmaterial skickas också ut till andra afrikanska länder. Sydafrika har även organiserat hjälpsändningar till bröder i nöd. Hjälp sändes ofta till bröderna i Malawi, vilka på grund av svår förföljelse hade flytt från sina hem och slagit sig ner i läger. Hjälpsändningar skickades till Angola, som hade härjats av svår torka 1990. Många bröder i det landet var också utfattiga på grund av inbördeskriget, och man har skickat mycket mat och kläder till dem. År 2000 sändes hjälp till bröderna i Moçambique efter det att det landet hade upplevt svåra översvämningar. Över 800 ton majs skickades till bröderna i Zimbabwe, som hade drabbats av svår torka under 2002 och början av 2003.

FRAMSTEG I ÖVERSÄTTNING

Avdelningskontoret i Sydafrika har en stor översättningsavdelning. Den utökades för några år sedan för att klara av det växande behovet av bibelöversättningar. För närvarande finns det 102 översättare som arbetar med att framställa litteratur på 13 språk.

Nya världens översättning av Den heliga skrift finns nu på sju inhemska språk. Så här sade en broder om Bibeln på tswana: ”Den är lätt att förstå och tilltalande för ögat och örat. Jag vill tacka Jehova och hans av anden ledda organisation för det sätt varpå vi får andlig näring.”

Modern teknik har tagits i bruk för att hjälpa översättare. Bröder i Sydafrika och bröder i Brooklyn arbetade var för sig för att få  fram en programvara till hjälp för översättare. Dessa program sammanställdes slutligen och kallades Watchtower Translation System. Bröderna i Sydafrika kunde bidra mycket till den programvara som används i detta system.

Bröderna försökte inte skapa datorprogram som skulle översätta, vilket vissa världsliga företag har försökt utan större framgång. De inriktade sig i stället på att installera redskap åt översättarna. Man installerade till exempel biblar elektroniskt. Översättare kan också utarbeta sina egna elektroniska lexikon. Detta är värdefullt, eftersom vissa inhemska språk inte har fullgoda lexikon.

ATT SÅ PÅ ETT TYST DISTRIKT

Rikets förkunnare försöker nå alla med budskapet om kungariket. Det har varit en utmaning att kommunicera med döva personer, men det har gett glädjande resultat. År 1960 började June Carikas studera Bibeln med en döv dam. Damen och hennes man, som också var döv, gjorde framsteg och blev döpta.

Sedan dess har allt fler döva tagit emot sanningen, och det har bildats grupper för döva i städer runt om i landet. Bröderna har blivit vana vid att ha en sektion för teckenspråk vid sammankomsterna. Det är rörande att se dessa som är närvarande använda teckenspråk för att sjunga sångerna och ”klappa i händerna” tillsammans med den övriga publiken genom att vifta med händerna.

Den första gruppen för döva bildades i församlingen i Brixton i Johannesburg under tillsyn av Junes man, George, som är äldste. Utbildning i teckenspråk gavs åt villiga bröder i församlingen, inbegripet några beteliter. Nu finns det en teckenspråksförsamling och fem teckenspråksgrupper på det distrikt som avdelningskontoret i Sydafrika har hand om.

 RIKETS FRUKT I ANDRA LÄNDER

Avdelningskontoret i Sydafrika övervakar evangeliseringsarbetet i fem andra länder. Här följer en kort överblick över hur predikoverket går framåt på dessa distrikt.

Namibia

Detta land sträcker sig från Atlanten i väster till gränsen till Botswana i öster. Efter första världskriget kom Namibia att råda under Sydafrika genom ett mandat från Nationernas förbund. Slutligen, efter mycket oroligheter och blodsutgjutelse, fick Namibia självständighet 1990. Större delen av landet är ofruktbart och glest befolkat, men det finns också underbart vackra platser med rikt djurliv och ovanlig växtlighet. Namiböknen lockar många turister, som kanske överraskas av att ett så rikt djurliv kan klara sig under de svåra förhållandena. Namibia har förutom en imponerande natur också en brokig befolkning som talar nio inhemska språk.

Första försöket att sprida Rikets budskap i Namibia gjordes 1928. Det året skickade avdelningskontoret i Sydafrika en stor mängd biblisk litteratur per post till människor som inte var så lätta att nå på annat sätt. Ungefär  vid den här tiden lärde den förste som blev en överlämnad kristen i Namibia känna sanningen på ett ovanligt sätt. Bernhard Baade köpte ägg inslagna i papper från en av våra publikationer. Han läste ivrigt dessa sidor utan att veta varifrån de kom. Ett av de sista äggen var inslaget i den sista sidan av publikationen, som gav adressen till avdelningskontoret i Tyskland. Han skrev dit efter  mer litteratur. En kretstillsyningsman, som senare besökte Bernhards församling, påpekade att Bernhard under alla år fram till sin död inte missade tjänsten under en enda månad.

År 1929 sändes Lenie Theron till Windhoek, Namibias huvudstad. Denna pionjärsyster vittnade i alla större städer i Namibia, och hon färdades med tåg och postkärra. På fyra månader lämnade hon 6 388 böcker och broschyrer på afrikaans, engelska och tyska. Pionjärer predikade kortare perioder i Namibia, men ingen stannade tillräckligt länge för att följa upp intresset. Detta förändrades 1950, då några missionärer kom. Bland dessa var Gus Eriksson, Fred Hayhurst och George Koett, vilka alla tjänade troget fram till sin död.

År 1953 fanns det åtta missionärer i landet, däribland Dick Waldron och hans hustru Coralie. * De mötte starkt motstånd från kristenhetens präster och lokala myndigheter. För att få komma in med Bibelns budskap i de områden där den inhemska svarta befolkningen bodde måste de få tillstånd från de styrande. Dick ansökte förgäves om ett sådant tillstånd.

När deras dotter föddes 1955 måste de sluta i missionärstjänsten. Dick fortsatte dock som pionjär en tid. År 1960 fick Dick så slutligen tillstånd att komma in i den svarta förstaden Katutura. Han erinrar sig: ”Intresset var enormt.” Inom kort var flera från den här förstaden med på mötena. Nu, 50 år senare, tjänar Dick och Coralie fortfarande troget i Namibia. De har gjort en fin insats för att främja Rikets intressen på det här fältet.

Det var en utmaning att föra Bibelns sanning till de olika rasgrupperna i Namibia. Det fanns inte någon  biblisk litteratur på sådana inhemska språk som herero, kwangali och ndonga. I början anlitade man personer med god utbildning, som studerade Bibeln, för att under uppsikt av lokala vittnen översätta några traktater och broschyrer. Esther Bornman, som då var pionjär med särskilt uppdrag, studerade kwanyama, och med tiden kunde hon tala det och även ett annat inhemskt språk. Hon och Aina Nekwaya, en syster som talade ndonga, översatte Vakttornet, som ges ut delvis på kwanyama och delvis på ndonga. Båda dessa språk används i Ovamboland och förstås av de flesta där.

År 1990 upprättades ett välutrustat översättningskontor i Windhoek. Man fick fler översättare, och förutom de tidigare nämnda språken översätts nu litteratur till herero, kwangali, khoekhoegowab och  mbukushu. André Bornman och Stephen Jansen utövar tillsyn över det här kontoret.

Namibia är en stor producent av diamanter. Detta omnämndes i artikeln ”Det finns levande ädelstenar i Namibia!” i Vakttornet för 15 juli 1999. Där liknades ärliga människor vid levande ädelstenar, och det sades att även om man redan har utfört mycket evangeliseringsarbete i landet så finns det områden där det knappast har predikats alls. Artikeln kom med denna uppmaning: ”Är du i stånd att tjäna där behovet av nitiska förkunnare av Guds kungarike är stort? Ta då steget över till Namibia och hjälp oss att finna och polera fler andliga ädelstenar.”

Reaktionen var hjärtevärmande. Det kom förfrågningar från 130 bröder i olika länder, till exempel från Australien, Japan, Tyskland och några länder i Sydamerika. Detta  ledde till att 83 vittnen besökte Namibia, och 18 av dessa stannade kvar. Sexton av dem var reguljära pionjärer när de kom dit, och efter en tid förordnades några att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Den anda som dessa bröder visar smittar av sig. Avdelningskontoret får fortfarande brev med förfrågningar om den inbjudan som fanns i Vakttornet. William och Ellen Heindel har varit missionärer i norra Namibia sedan 1989. De var tvungna att lära sig ndonga, det språk som talas av ambofolket som bor i det området. Deras uthållighet och hårda arbete på detta ovanliga distrikt har skänkt dem rika belöningar. William konstaterar: ”Vi har fått se pojkar som vi har studerat Bibeln med växa till och bli andliga män. Några tjänar som äldste och biträdande tjänare i församlingen. Våra hjärtan sväller av stolthet när vi ser dem hålla tal vid sammankomster.”

På senare år har ett antal elever som gått igenom Skolan för förordnade tjänare sänts till Namibia, och de har utfört ett fint arbete i fråga om att uppodla intresset på distriktet och tjäna i församlingarna. År 2006 fanns det 1 264 förkunnare i Namibia, en ökning på tre procent från föregående år.

Lesotho

Det lilla landet Lesotho med en befolkning på 2,4 miljoner ligger helt omgivet av Sydafrika. Det ligger i bergskedjan Drakensberg, som bjuder på fantastiska vyer för en skicklig bergsbestigare.

Även om det vanligtvis råder lugn i landet har det förekommit en del politisk oro. År 1998 ledde dispyter om ett valresultat till strider mellan armén och polisen i huvudstaden Maseru. Veijo Kuismin och hans hustru Sirpa var då missionärer där. Han berättar: ”Lyckligtvis var det bara några få av våra bröder som skadades under striderna, och vi ordnade med hjälpsändningar till dem som  saknade baslivsmedel och bränsle. Detta stärkte sammanhållningen i församlingen, och antalet närvarande vid mötena ökade i landet.”

Lesothos huvudnäring är jordbruk. På grund av den dåliga ekonomin är många män gästarbetare i de sydafrikanska gruvorna. Även om detta bergsland är materiellt fattigt finns det värdefulla andliga rikedomar, och många människor har tagit emot Bibelns sanning. År 2006 fanns det 3 101 förkunnare av Guds kungarike, en ökning på två procent från föregående år. Tre missionärspar, Hüttingers, Nygrens och Parises tjänar för närvarande i Maseru.

Abel Modiba tjänade som kretstillsyningsman i Lesotho mellan åren 1974 och 1978. Han är nu på Betel i Sydafrika tillsammans med sin hustru Rebecca. På sitt lugna och sävliga sätt berättar han några intryck från Lesotho: ”På de flesta ställen på landsbygden fanns det inga vägar. Jag kunde ibland få gå i sju timmar för att nå en grupp isolerade förkunnare. Ofta kom bröderna och mötte mig med hästar, en för mig att rida på och en för att bära mitt bagage. Ibland bar vi också en diabildsprojektor och ett 12-voltsbatteri. Om en flod svämmade över fick vi vänta några dagar tills vattnet sjunkit undan. I vissa byar inbjöd hövdingen alla byborna att komma till det offentliga föredraget.

Eftersom några hade lång väg till mötena och måste gå i flera timmar, brukade de stanna över hos de bröder som bodde nära Rikets sal under den vecka då kretstillsyningsmannen var på besök. Detta gjorde besöket till ett speciellt tillfälle. På kvällarna träffades bröderna för att berätta erfarenheter och sjunga Rikets sånger. Följande dag gick de ut i tjänsten på fältet.”

Per-Ola och Birgitta Nygren har tjänat som missionärer i Maseru sedan 1993. Birgitta berättar följande erfarenhet som visar värdet av tidskrifterna när det gäller att hjälpa  andra: ”År 1997 började jag studera med en kvinna som hette Mapalesa. Hon började vara med vid mötena. Men hon var inte alltid hemma när det var dags för studiet och gömde sig ofta för oss. Jag slutade därför upp att studera med henne, men behöll henne på min tidskriftsrutt. Flera år senare dök hon upp på ett av våra möten. Hon förklarade att hon en dag hade läst en artikel i Vakttornet om att behärska sitt humör. Hon tyckte att det var Jehovas svar på hennes problem, eftersom hon och hennes släktingar hela tiden grälade. Studiet återupptogs, och hon har inte uteblivit från ett enda möte sedan dess. Hon började också ta del i tjänsten på fältet.”

Bröderna i Lesotho hade i många år sina möten i provisoriska lokaler. Men på senare år har avdelningskontoret i Sydafrika hjälpt församlingarna i Lesotho ekonomiskt så att de kan bygga Rikets salar.

Rikets sal i Mokhotlong ligger på en höjd av omkring 3 000 meter och är den högst belägna i Afrika. För att bygga den här salen kom frivilliga byggnadsarbetare ända från Australien och Kalifornien i USA. Bröder från provinsen KwaZulu/Natal i Sydafrika gav ekonomisk hjälp och tillhandahöll också fordon för att transportera utrustning och material till tomten. De frivilliga arbetarna levde under primitiva förhållanden. De måste ha med sig sina egna sängkläder och sin egen köksutrustning. Byggnaden färdigställdes på tio dagar. En äldre inhemsk broder, född 1910, var på tomten varje dag för att studera hur bygget gick framåt. Han hade väntat på en lokal ända sedan han blev en Jehovas tjänare på 1920-talet, och han var överlycklig över att se hur bygget av ”hans” Rikets sal gick framåt.

År 2002 drabbades Lesotho av hungersnöd. Majsmjöl och andra förnödenheter skickades till de drabbade områdena och delades ut till vittnena. Ett uppskattande brev  löd: ”När bröderna kom till mitt hus för att leverera majsmjöl blev jag häpen. Hur kunde de veta vad jag behövde? Jag tackade Jehova för den hjälp som jag aldrig hade kunnat drömma om att få. Detta stärkte min tro på Jehova Gud och hans organisation, och jag är besluten att tjäna honom helhjärtat.”

Botswana

Kalahariöknen upptar en stor del av landet, som har en befolkning på över 1,7 miljoner. Klimatet är i allmänhet torrt och varmt. Dess talrika parker och viltreservat lockar besökare. Det natursköna Okavangodeltat är populärt på grund av sitt rika djurliv och sitt ostörda lugn. Det traditionella transportmedlet längs vattenvägarna i deltat är mokoro, en kanot som är uthuggen ur stockar av inhemska träslag. Botswana har en sund ekonomi, främst på grund av brytningen av diamanter. Sedan man 1967 upptäckte diamanter i Kalahariöknen har Botswana blivit en av världens ledande diamantexportörer.

Det verkar som om budskapet om Guds kungarike kom till Botswana första gången 1929, då en broder tog del i predikoarbetet där under några månader. Joshua Thongoana förordnades som kretstillsyningsman i Botswana 1956. * Han berättade att på den tiden var Jehovas vittnens litteratur förbjuden i landet.

Entusiastiska missionärer har fått goda resultat på detta fruktbärande distrikt. Blake och Gwen Frisbee samt Tim och Virginia Crouch har arbetat hårt för att lära sig tswana. I norr ger Veijo och Sirpa Kuismin ivrigt andlig hjälp åt befolkningen.

I den södra delen av landet predikar missionärerna Hugh och Carol Cormican nitiskt. Hugh berättar: ”I vår församling finns en 12-årig broder som heter Eddie.  Han ville redan tidigt lära sig att läsa för att kunna skriva in sig i skolan i teokratisk tjänst och ta del i tjänsten på fältet. Sedan han uppfyllt kraven för att bli odöpt förkunnare gick han mycket i tjänsten och satte i gång ett bibelstudium med en av sina klasskamrater. Efter sitt dop har Eddie ofta tjänat som hjälppionjär.”

Många av församlingarna i Botswana ligger nära den blomstrande huvudstaden Gaborone, nära gränsen i öster. Den delen av landet är tättbefolkad. Den övriga  befolkningen lever i byar i västra delen av landet och i Kalahariöknen, där några familjer av sanfolket fortfarande strövar omkring och jagar med pil och båge och lever av det jorden ger. Förkunnarna har anordnat speciella predikokampanjer och rest hundratals mil för att föra Bibelns sanning till nomader på isolerade distrikt på landsbygden. Dessa människor har inte tid till så mycket mer än att odla mat, bygga skydd av material som man hittar på platsen och samla ved. Men när en främling kommer med det uppmuntrande budskapet från Bibeln, vill de gärna ha ett möte utomhus i den mjuka ökensanden.

Stephen Robbins, som ingår i en grupp på sex tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, sade: ”Människor här flyttar ständigt. De verkar passera gränser ungefär som vi går över gatan. Vi träffade Marks, en av dem vi studerar Bibeln med, på en färja över floden Okavango. Vi blev mycket glada över att få höra att han hade tagit ledigt från sitt arbete för att kunna resa till sina vänner och släktingar och tala med dem om Bibelns sanning. Han använder all sin lediga tid i förkunnartjänsten.”

Det är många som lyssnar på de goda nyheterna i Botswana. År 2006 hade man ett nytt rekord på 1 497 som tog del i predikoarbetet, en ökning på sex procent från föregående år.

Swaziland

Detta lilla kungadöme har en befolkning på omkring 1,1 miljon. Man lever i huvudsak på jordbruk, men många män söker arbete i Sydafrika. Swaziland är ett vackert land med flera viltreservat. Människor är vänliga och har fortfarande kvar många av sina gamla traditioner.

Den förre kungen, Sobhuza II, var gynnsamt inställd till Jehovas vittnen och hade mycket av vår litteratur.  Han brukade varje år inbjuda några präster och ett Jehovas vittne till sin kungliga boning för att tala om Bibeln. År 1956 talade det inbjudna vittnet om läran om själens odödlighet och om bruket av förnäma titlar bland religiösa ledare. Efteråt frågade kungen de religiösa ledarna om det brodern sagt stämde. Det kunde de inte bestrida.

 I samband med dödsfall har våra bröder varit tvungna att ta avstånd från seder grundade på förfädersdyrkan. I delar av Swaziland har stamhövdingar drivit Jehovas vittnen från deras hem på grund av att de vägrat att följa sådana traditionella seder. Men de har alltid välkomnats av sina andliga bröder på andra håll. Högsta domstolen i Swaziland har dömt till Jehovas vittnens förmån i den här frågan och förklarat att vittnena skall få lov att återvända till sina hem och sin mark.

James och Dawne Hockett är missionärer i Swazilands huvudstad Mbabane. De utexaminerades från Gilead 1971 respektive 1970. James berättade följande för att belysa hur missionärer måste anpassa sig till annorlunda seder och bruk: ”Vi arbetade på ett icke utlämnat distrikt, och en hövding ville att jag skulle hålla ett offentligt föredrag. Han sammankallade folket. Vi satt på ett ställe där det pågick byggnadsarbete, och det låg betongblock lite varstans. Eftersom marken var fuktig satte jag mig på ett betongblock, och Dawne satte sig bredvid mig. En av systrarna kom då fram till Dawne och bad henne komma och sätta sig bredvid henne. Dawne sade att hon satt bra där hon satt, men systern insisterade. Efteråt förklarade man för oss att eftersom några av männen satt på marken, så kunde inte kvinnorna sitta högre än männen. Sådana seder är det på landsbygden.”

När James och Dawne besökte en skola för att tala med en lärare som tidigare hade visat intresse, skickade hon ut en pojke för att säga till dem att hon för ögonblicket var upptagen. De beslöt då att tala med pojken, Patrick, och frågade honom om han visste varför de hade kommit. Efter samtalet gav de honom boken Ungdomar frågar – svar som fungerar och började studera Bibeln med honom. Patrick var föräldralös och bodde i ett rum i anslutning till sin farbrors hus. Han fick ta hand om sig själv,  laga sin egen mat och arbeta deltid för att betala sin skolgång. Han gjorde fina framsteg, blev döpt och tjänar nu som församlingsäldste.

Evangeliseringsarbetet har gått fint framåt i Swaziland alltsedan det började på 1930-talet. År 2006 fanns det 2 292 som var verksamma med att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike på det här distriktet, och man ledde 2 911 bibelstudier.

Sankt Helena

Denna lilla ö som är 17 kilometer lång och 10 kilometer bred ligger väster om Afrikas sydvästkust. Klimatet är vanligtvis milt och behagligt. Det bor ungefär 4 000 människor på ön, avkomlingar av européer, asiater och afrikaner. Den engelska som talas här har en speciell accent. Det finns ingen flygplats på ön, och ett kommersiellt rederi sköter trafiken till och från Sydafrika och England. Det var först i mitten av 1990-talet som man fick tillgång till TV genom satellitsändningar.

De goda nyheterna om Guds kungarike kom till Sankt Helena i början av 1930-talet, då två pionjärer kom på ett kort besök. Tom Scipio, som var polis och diakon i baptistkyrkan, skaffade en del litteratur av dem. Han började tala med andra om det han fick lära sig och klargjorde från predikstolen att det inte fanns någon treenighet, något brinnande helvete eller någon odödlig själ. Han och andra som försvarade Bibelns sanning ombads att lämna kyrkan. Snart tog Tom och en liten grupp del i tjänsten på fältet med hjälp av tre grammofoner. De täckte ön till fots och med hjälp av en åsna. Tom gav också sin stora familj med sex barn en god grund i sanningen.

År 1951 sändes Jacobus van Staden från Sydafrika till ön för att uppmuntra och hjälpa gruppen av lojala vittnen. Han hjälpte dem att bli mer effektiva i tjänsten och  organiserade regelbundna församlingsmöten. En av Toms söner, George Scipio, * berättar om ett av de problem de hade med att få alla till mötena: ”Det fanns endast två bilar bland alla de intresserade. Terrängen är kuperad och oländig, och det fanns inte många bra vägar på den tiden. ... Några började gå tidigt på morgonen. Jag skjutsade tre i min lilla bil och släppte av dem längs vägen. De fortsatte att gå. Jag vände tillbaka och körde ytterligare tre en bit, släppte av dem och återvände. Till slut kom alla till mötet på det här sättet.” Senare kunde George, trots att han var gift och hade fyra barn, tjäna som pionjär i 14 år. Tre av hans söner tjänar som äldste.

På 1990-talet besökte Jannie Muller några gånger Sankt Helena som kretstillsyningsman tillsammans med sin hustru, Anelise. Han säger: ”När man följer med en förkunnare i tjänsten kommer han undantagslöst att tala om för dig vem som bor i nästa hus och hur denne kommer att reagera. När vi besökte ön och spred Nyheter om Guds rike med rubriken ’Kommer alla en dag att älska varandra?’ gick vi igenom hela ön på en dag mellan klockan halv nio på morgonen och tre på eftermiddagen.”

Jannie minns i synnerhet hur det var när de kom till ön och när de reste därifrån. Han säger: ”När båten kom var flertalet bröder församlade på kajen för att välkomna oss. De beskrev den dag då vi reste som en dag av gråt, och det var det verkligen när vi såg dem alla stå där på kajen och vinka farväl.”

 År 2006 var det 125 som tog del i att sprida Bibelns sanning på ön. Antalet närvarande vid Åminnelsen var 239. Ön har en förkunnare per 30 invånare – det bästa förhållandet i världen.

FRAMTIDSUTSIKTER

I den atmosfär av rasmotsättningar som råder i Sydafrika har Jehovas vittnen av alla raser ett unikt ”föreningsband”. (Kol. 3:14) Andra har kommenterat detta. År 1993 kom många utländska besökare till de internationella sammankomsterna. Omkring 2 000 vittnen kom till flygplatsen i Durban för att välkomna delegater från USA och Japan. De sjöng Rikets sånger när besökarna anlände. Bröderna hälsade hjärtligt på varandra och kramade om varandra. Bland dem som såg detta fanns en framstående politisk ledare. I ett samtal med några av bröderna sade han: ”Om vi hade samma endräktiga anda som ni har, skulle vi ha löst våra problem för länge sedan.”

Den internationella sammankomsten ”Ge ära åt Gud” 2003 var till stor andlig uppmuntran för alla de närvarande. Förutom ett antal mindre områdessammankomster hade Sydafrika internationella sammankomster i de större städerna. Två medlemmar av den styrande kretsen, Samuel Herd och David Splane, betjänade de internationella sammankomsterna. Där fanns delegater från 18 länder. Några bar sina traditionella dräkter, vilket satte en internationell prägel på sammankomsterna. Sammanlagt var 166 873 närvarande, och 2 472 blev döpta.

Janine, som var med vid den internationella sammankomsten i Kapstaden, uttryckte uppskattning av utgivningen av boken Vi lär av den store läraren: ”Jag kan inte i ord uttrycka hur mycket jag uppskattar den här boken.  Den har utarbetats för att nå hjärtat hos våra barn. Jehova vet vad hans folk behöver, och Jesus, församlingens huvud, ser vilken kamp vi har i den här ogudaktiga världen. Jag tackar Jehova och hans tjänare här på jorden av allt mitt hjärta.”

När vi ser tillbaka på Jehovas vittnens historia i Sydafrika under de gångna 100 åren, gläder vi oss över dessa trogna vittnens tjänst och uthärdande. År 2006 ledde 78 877 förkunnare 84 903 bibelstudier. Antalet närvarande vid Åminnelsen 2006 var 189 108. Det finns mycket som tyder på att Jesu ord fortfarande är tillämpliga i den här delen av det världsvida fältet: ”Titta! Jag säger er: Lyft upp era ögon och se på fälten, att de är vita till skörd.” (Joh. 4:35) Det finns fortfarande mycket arbete kvar. De överflödande bevisen på Jehovas ledning får oss att instämma med våra bröder över hela jorden i orden: ”Jubla i triumf till Jehova, hela jorden. Tjäna Jehova med glädje.” (Ps. 100:1, 2)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 174]

Sankt Helena har en förkunnare på 30 invånare – det bästa förhållandet i världen

[Ruta på sidorna 68, 69]

Vad var apartheid?

Ordet ”apartheid” betyder ordagrant ”avskildhet”, ”åtskillnad” och användes först av Nationalistpartiet i samband med valet 1948. När detta parti vann valet det året, blev sträng åtskillnad mellan de olika raserna i Sydafrika regeringens officiella politik med starkt stöd av den nederländska reformerta kyrkan. Den här politiken, som drevs i syfte att garantera vit överhöghet, ledde till lagar som reglerade sådant som boende, arbete, utbildning, offentliga inrättningar och politik.

De olika rasgrupperna klassificerades i huvudsak så här: vita, bantu (svarta afrikaner), färgade (av blandad härkomst) och asiater (indier). Förespråkarna för apartheid förklarade att raserna skulle bo inom sina egna bestämda områden, så kallade homelands eller hemländer, där de skulle kunna bo och utvecklas enligt sin kultur och sina seder. Det som för somliga kan ha verkat genomförbart i teorin fungerade aldrig i praktiken. Skrämda av skjutvapen, tårgas och morrande hundar drevs många svarta med sina få tillhörigheter från sina hem och tvingades att slå sig ner någon annanstans. Flertalet offentliga inrättningar, till exempel banker och postkontor, hade skilda avdelningar för vita och icke-vita. Restauranger och biografer var reserverade för de vita.

De vita var fortfarande beroende av billig arbetskraft, både för sin affärsverksamhet och för skötseln av sina hem. Detta ledde till att familjer splittrades. Svarta män tilläts att åka till städerna för att arbeta i gruvor och fabriker och inhystes i baracker, medan deras hustrur måste stanna kvar i hemländerna. Detta fördärvade familjelivet och ledde till stor omoraliskhet. Svarta tjänare som arbetade i de vitas hem bodde vanligtvis i ett rum på sin arbetsgivares egendom. Då de svartas familjer inte fick bo i de vita förstäderna kunde det gå långa perioder utan att föräldrar fick träffa sina barn. De svarta måste alltid bära pass som visade deras identitet.

Apartheid kastade sin skugga över många områden i livet, bland annat utbildning, äktenskap, anställning och ägande. Jehovas vittnen var kända för sin endräkt mellan raserna, men de lydde regeringens lagar så länge dessa inte hindrade dem från att ägna Gud helig tjänst. (Rom. 13:1, 2) När så var möjligt tog de tillfället i akt att vara tillsammans med sina medtillbedjare av andra raser.

Från och med mitten av 1970-talet genomförde regeringen en mängd reformer som gjorde raspolitiken mindre restriktiv. Den 2 februari 1990 tillkännagav president F. W. de Klerk att man skulle vidta åtgärder för att avskaffa apartheid, till exempel att man skulle erkänna svarta politiska organisationer och frige Nelson Mandela ur fängelse. I samband med det demokratiska valet 1994, då en svart majoritetsregering valdes, upphörde apartheid officiellt.

 [Ruta/Kartor på sidorna 72, 73]

En presentation av Sydafrika

Landet

Sydafrikas kust utgörs av en smal slätt som är avgränsad av berg som reser sig till den stora platå i inlandet vilken utgör större delen av landet. Platån är högst i öster mot Indiska oceanen, där bergskedjan Drakensberg når över 3 400 meter. Sydafrika har nästan tre gånger så stor landyta som Sverige.

Befolkning

Landets 44 miljoner invånare har mycket skiftande bakgrund. År 2003 publicerade regeringen resultatet av en folkräkning, i vilken befolkningen delades upp i följande fyra grupper: svarta afrikaner 79 procent; vita 9,6 procent; färgade 8,9 procent och indier eller asiater 2,5 procent.

Språk

Landet har elva officiella språk, även om många talar engelska. Här följer en uppräkning enligt den omfattning i vilken de talas: zulu, xhosa, afrikaans, sepedi, engelska, tswana, sesotho, tsonga, siswati, venda och ndebele.

Näringsliv

Landet har stora naturtillgångar och är världens största producent av guld och platina. Miljontals sydafrikaner arbetar i gruvor, på farmer eller i fabriker som framställer mat, bilar, maskiner, textilier och annat.

Klimat

Södra änden av landet, inbegripet Kapstaden, har ett medelhavsklimat med regniga vintrar och torra somrar. Platån i inlandet har ett annorlunda klimat; på sommaren skänker åskväder en uppfriskande svalka, medan dagarna på vintern är relativt varma med klar himmel.

 [Kartor]

(För formaterad text, se publikationen)

NAMIBIA

NAMIBÖKNEN

Katutura

WINDHOEK

BOTSWANA

KALAHARIÖKNEN

GABORONE

SWAZILAND

MBABANE

LESOTHO

MASERU

Teyateyaneng

SYDAFRIKA

Kruger National Park

Nylstroom

Bushbuckridge

PRETORIA

Johannesburg

Klerksdorp

Dundee

Ndwedwe

Pietermaritzburg

Durban

DRAKENSBERG

Strand

Kapstaden

PRETORIA

Midrand

Krugersdorp

Kagiso

Johannesburg

Elandsfontein

Soweto

Eikenhof

Heidelberg

[Bilder]

Kapstaden

Godahoppsudden

 [Ruta/Bilder på sidorna 80, 81]

Mitt första försök att vittna om Jehova

ABEDNEGO RADEBE

FÖDD 1911

DÖPT 1939

BAKGRUND Tjänade i den första svarta församlingen i Pietermaritzburg i KwaZulu/Natal och dog trogen 1995.

JAG är född och uppvuxen i närheten av Pietermaritzburg. Min far var metodistpredikant. I mitten av 1930-talet fick jag tag på lite litteratur utgiven av Jehovas vittnen. Jag höll med om det jag läste, men jag fick inte tillfälle att församlas med vittnena.

Någon i baracken där jag bodde hade gett mig en broschyr som handlade om himlen och skärselden. Jag hade aldrig tidigare läst något liknande. Den hjälpte mig att förstå vad Bibeln säger om uppståndelsen och hoppet om att få leva på jorden. Jag skrev till avdelningskontoret i Kapstaden och beställde några böcker.

Jag drog mig för att kontakta de vittnen jag såg i staden. Bland mitt folk var det inte brukligt att ta kontakt med en vit man, utan vi väntade på att han först kontaktade oss.

En kväll när jag kom hem från arbetet såg jag vittnenas högtalarbil parkerad utanför baracken där jag bodde. När jag kom fram till grinden tilltalades jag av en välbyggd äldre man i sommarkostym. Han  presenterade sig som Daniel Jansen. Jag beslöt att nu passa på att lära känna vittnena och bad därför att få höra ett av broder Rutherfords föredrag. En stor skara församlades, och när föredraget var slut satte Jansen en mikrofon i handen på mig och sade: ”Berätta nu för dessa människor på zulu vad den här inspelningen handlade om, så att de också kan få nytta av den.”

Jag svarade: ”Jag kommer inte ihåg allt som talaren sade.”

Jansen sade då: ”Berätta bara det du kommer ihåg.”

Medan min hand skakade stammade jag några ord i mikrofonen. Det var mitt första försök att vittna om Jehova. Efter att ha förhört sig om jag var införstådd med Bibelns grundläror inbjöd Jansen mig att följa med honom i predikoarbetet. I fyra år tillhörde jag en vit grupp, eller församling, där jag var den ende som var svart. Vi var en liten grupp som träffades hemma hos en broder.

På den tiden fick varje förkunnare ett vittnesbördskort för att introducera Bibelns budskap för den besökte. Vi hade också med oss en grammofon, några grammofonskivor med föredrag på fyra minuter och en väska med litteratur.

För att spara tid hade förkunnaren grammofonen uppdragen och redo med en ny nål. När den besökte öppnade dörren, hälsade förkunnaren på honom och lämnade kortet som introducerade det inspelade föredraget. När föredraget nästan var slut öppnade förkunnaren sin väska för att han, när skivan var färdigspelad, skulle kunna erbjuda den besökte den bok som nämndes i föredraget.

 [Ruta/Bilder på sidorna 88, 89]

Ett troget föredöme

 GEORGE PHILLIPS

FÖDD 1898

DÖPT 1912

BAKGRUND Han blev reguljär pionjär 1914 och tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret i Sydafrika i närmare 40 år. Han dog trogen 1982.

GEORGE PHILLIPS var född och uppvuxen i Glasgow i Skottland. Han började som pionjär 1914 vid 16 års ålder. År 1917 blev han fängslad för att han som kristen ville vara neutral och inte göra militärtjänst. År 1924 inbjöds han personligen av broder Rutherford att tjäna i Sydafrika. Broder Rutherford sade: ”George, det kanske rör sig om ett år eller kanske lite längre.”

Vad var då Georges intryck när han kom till Sydafrika? Han sade: ”Allt var annorlunda än i Storbritannien, och allt i samband med verksamheten var så mycket mindre. På den tiden fanns det bara sex heltidstjänare, förutom ett fyrtiotal som hade en liten andel i predikoarbetet. Vårt distrikt omfattade allt från Kapprovinsen till Kenya. Hur skulle man under ett år kunna täcka detta stora distrikt och avge ett effektivt vittnesbörd? Men varför oroa sig för det? Det gällde att sätta i gång, använda de redskap som fanns att tillgå och lämna utgången i Jehovas händer.

Sydafrika är ett land med stora kontraster och många olika folkslag och språk. Det var verkligen en glädje att få lära känna dessa olika folkslag. Det var inte lätt att organisera arbetet på ett så stort distrikt och att lägga den nödvändiga grunden för det fortsatta arbetet.

Jag har i alla år tydligt upplevt hur Jehova har välsignat, beskyddat och väglett mig och sörjt för alla mina behov. Jag har lärt mig att ’gudsfruktan i förening med förnöjsamhet’ verkligen är ’en stor vinning’ och att man för att bli kvar på ’den Högstes hemliga plats’ måste hålla sig tätt till hans organisation och gå in för att utföra hans verk på hans sätt.” (1 Tim. 6:6, 1917; Ps. 91:1)

 [Ruta/Bild på sidorna 92–94]

Jag hjälper min familj andligen

JOSEPHAT BUSANE

FÖDD 1908

DÖPT 1942

BAKGRUND En familjefar som lärde känna sanningen medan han arbetade i Johannesburg, långt från sitt hem i Zululand i provinsen KwaZulu/Natal.

JAG föddes i Zululand i Sydafrika 1908. Min familj levde ett förnöjsamt och enkelt liv som lantbrukare, men själv började jag vid 19 års ålder arbeta som affärsbiträde i staden Dundee. Där fick jag höra talas om att många unga män tjänade bra med pengar i Johannesburg, som var centrum för Sydafrikas guldgruveindustri. Därför flyttade jag dit och arbetade i flera år med att sätta upp reklamaffischer. Jag blev överväldigad av det stora utbudet av nöjen, men jag insåg snart att stadslivet undergrävde mitt folks traditionella moraliska värderingar. Många unga män glömde sina familjer som bodde på landsbygden, men jag glömde aldrig min familj utan skickade regelbundet hem pengar till dem. År 1939 gifte jag mig med Claudina, en flicka från Zululand. Men trots att jag nu var gift fortsatte jag, liksom många andra i samma situation, att arbeta i Johannesburg, 40 mil hemifrån. Det var svårt att vara skild från familjen i långa perioder, men jag kände det som min plikt att hjälpa dem att få en högre levnadsstandard.

Medan jag var i Johannesburg beslöt jag och en vän, som hette Elias, att vi skulle söka efter den sanna religionen. Vi besökte kyrkor i vårt grannskap, men vi blev inte nöjda med någon av dem. Då träffade Elias Jehovas vittnen. Tillsammans med Elias anslöt jag mig till den första svarta församlingen av  Jehovas vittnen i Johannesburg. Efter att ha överlämnat mitt liv åt Jehova blev jag döpt i Soweto 1942. När jag reste hem till Zululand brukade jag försöka tala med Claudina om min tro, men hon var djupt engagerad i kyrklig verksamhet.

Claudina började dock jämföra vår litteratur med sin egen bibel, och sanningen i Guds ord nådde så småningom hennes hjärta. Hon blev döpt 1945. Hon blev en nitisk kristen förkunnare som talade med sina medmänniskor om Bibelns sanning och inskärpte den i våra barns hjärtan. Samtidigt hade jag förmånen att få hjälpa några att lära känna Bibelns sanning i Johannesburg. År 1945 fanns det fyra svarta församlingar i trakten av Johannesburg, och jag tjänade som grupptjänare i församlingen Small Market. Så småningom gavs vägledning från Bibeln om att gifta män som arbetade långt hemifrån skulle återvända till sina familjer och ägna större uppmärksamhet åt sina plikter som familjeöverhuvuden. (Ef. 5:28–31; 6:4)

År 1949 slutade jag därför mitt arbete i Johannesburg för att ta hand om min familj på det sätt som Jehova vill. När jag kom hem fick jag arbete som medhjälpare åt en boskapsinspektör och behandlade djur med parasitdödande medel. Eftersom det var svårt att försörja en familj med sex barn på den ynkliga lön jag fick, drygade jag ut inkomsterna genom att sälja grönsaker och majs som vi själva hade odlat. Vi var inte rika materiellt sett, men genom att vi lydde Jesu råd i Matteus 6:19, 20 hade vi andliga skatter.

På samma sätt som det innebär hårt arbete att gräva efter guld i gruvorna omkring Johannesburg, krävs det hårt arbete för att få dessa andliga skatter. Varje kväll läste jag ett bibelställe tillsammans med mina barn och bad vart och ett av dem att tala om för mig vad de hade lärt sig. Under veckosluten tog jag i tur och ordning med dem ut i predikoarbetet. Medan vi gick från gård till gård talade jag med dem om bibliska ämnen och försökte inskärpa Bibelns höga moralnormer i deras hjärtan. (5 Mos. 6:6, 7)

Vi var i många år den enda familj som kunde ta emot de resande tillsyningsmännen och deras hustrur. Dessa bröder och systrar utövade ett gott inflytande på våra barn och ingöt en önskan hos dem att bli heltidsförkunnare. Alla våra sex barn, fem söner och en dotter, är nu vuxna och andligt starka. Jag är verkligen tacksam för den vägledning som Jehovas organisation gav och som uppmuntrade sådana som jag att ägna större uppmärksamhet åt familjens andliga behov! De välsignelser som detta har skänkt har varit långt större än något som kan köpas för pengar. (Ords.10:22)

Broder Josephat Busane tjänade troget Jehova till sin död 1998. Hans efterlevande vuxna barn fortsätter också att uppskatta sitt andliga arv. En av sönerna, Theophilus, tjänar som resande tillsyningsman. Ytterligare detaljer om broder Busane står att läsa i ”Vakna!” för 8 oktober 1993, sidorna 19–22.

 [Ruta/Bild på sidorna 96, 97]

Heltidstjänsten har hjälpt mig att närma mig Jehova

THOMAS SKOSANA

FÖDD 1894

DÖPT 1941

BAKGRUND han lärde sig fem språk för att kunna hjälpa människor andligen på sina pionjärdistrikt.

ÅR 1938 fick jag några broschyrer utgivna av Jehovas vittnen av en skollärare. Jag var då predikant i metodistkyrkan i Delmas, omkring sex mil öster om Johannesburg. Jag hade länge varit mycket intresserad av Bibeln. Kyrkan lärde att själen är odödlig och att de onda plågas i helvetet. Men dessa broschyrer visade från Bibeln att så inte var fallet. (Ps. 37:38; Hes. 18:4) Jag kunde också se att flertalet av Guds folk inte skulle komma till himlen utan få evigt liv på jorden. (Ps. 37:29; Matt. 6:9, 10)

Jag blev mycket glad över att få lära mig de här sanningarna och ville predika dem för församlingen i min kyrka, men andra predikanter i kyrkan ville hindra mig och försöka få mig utesluten. Jag lämnade därför kyrkan och anslöt mig till den lilla gruppen av Jehovas vittnen i Delmas. Jag blev döpt 1941 och började som pionjär 1943.

Jag flyttade till Rustenburg, där det var stort behov av förkunnare av Guds kungarike. Eftersom jag var en främling måste jag ansöka om bostad och uppehållstillstånd hos den lokale hövdingen. Han sade att det skulle kosta 12 pund, och så mycket hade jag inte. Men en omtänksam vit  broder där betalade den summan och hjälpte mig ekonomiskt så att jag kunde fortsätta i pionjärtjänsten. En av de män som jag studerade med gjorde fina framsteg, och när jag hade flyttat blev han förordnad som tjänare i församlingen.

Sedan flyttade jag längre västerut, till Lichtenburg. Den här gången måste jag ansöka hos en vit ledare om att få bo i det svarta området av staden, men han vägrade att ge mig tillstånd. Jag bad då en vit pionjärbroder i Mafikeng, inte långt därifrån, om hjälp. Vi besökte ledaren tillsammans, men han sade: ”Jag vill inte ha er här. Ni lär att det inte finns något helvete, och hur skall människor då kunna göra det som är rätt, om de inte är rädda för ett brinnande helvete?”

Eftersom han vägrade, flyttade jag till Mafikeng, där jag fortfarande tjänar som pionjär. Mitt modersmål är zulu, men en kort tid efter det att jag hade lärt känna sanningen beslöt jag att lära mig engelska för att kunna läsa all Jehovas vittnens litteratur. Detta hjälpte mig att växa andligen.

För att kunna vara effektiv i tjänsten har jag också lärt mig att tala sesotho, xhosa, tswana och lite afrikaans. Jag har under årens lopp haft förmånen att hjälpa många att överlämna sitt liv åt Jehova, däribland fyra som nu är äldste. Heltidstjänsten har också varit bra för min hälsa.

Jag tackar Jehova för att han låtit mig uppnå en hög ålder i hans tjänst. Det är inte i egen kraft som jag har fått kunskap och haft framgång i tjänsten. Jehova har hjälpt mig genom sin heliga ande. Framför allt har heltidstjänsten hjälpt mig att närma mig Jehova, och jag har fått lära mig att förlita mig på honom.

Den här intervjun ägde rum 1982. Broder Skosana, som var en av Guds smorda tjänare, fortsatte sin trogna kurs. Han dog 1992.

 [Ruta/Bilder på sidorna 100, 101]

Sydafrikas förste områdestillsyningsman

MILTON BARTLETT

FÖDD 1923

DÖPT 1939

BAKGRUND Den förste Gileadutbildade missionär som förordnades att tjäna i Sydafrika. Han arbetade hårt för att främja Rikets intressen, i synnerhet i svarta samhällen.

I DECEMBER 1946 kom Milton Bartlett till Kapstaden som den förste Gileadutbildade missionären för att tjäna i Sydafrika. Hans uppdrag var att sätta i gång krets- och områdestjänsten, vilket han också gjorde. På den tiden var broder Bartlett den ende områdestillsyningsmannen. Under de kommande åren gjorde resande tillsyningsmän mycket för att främja Rikets intressen i Sydafrika, i synnerhet bland den svarta befolkningen.

Milton var mycket älskad av bröderna i Sydafrika. Han var en tålmodig man som lyssnade uppmärksamt när bröderna diskuterade sina problem med honom. Därigenom kunde han sända detaljerade och korrekta rapporter till avdelningskontoret i Sydafrika om sådana problem som var vanliga bland bröderna. Detta bidrog till att föra brödernas uppförande och sätt att tillbe mer i harmoni med Bibelns principer.

Milton kunde ge sina bröder denna hjälp därför att han hade god insikt i Bibeln och var en skicklig lärare. Han hade också den beslutsamhet och envishet som krävdes för att han, en vit man, skulle få tillstånd av apartheidtjänstemän  att komma in i svarta förstäder. Fördomsfulla tjänstemän vägrade honom ofta tillstånd, och han var tvungen att vända sig till högre myndigheter för att få hjälp, till exempel kommunfullmäktige. Sedan måste han vänta till dess kommunfullmäktige höll sitt nästa möte och upphävde negativa beslut. På ett eller annat sätt lyckades han komma in i de flesta svarta områden.

Ibland skickades förklädda poliser för att lyssna på Miltons tal. En av orsakerna till detta var att kristenhetens präster och predikanter falskeligen anklagade Jehovas vittnen för att vara kommunistiska agitatorer. En svart polis sändes vid ett tillfälle för att ta reda på vad som hände vid en sammankomst. ”Detta var mycket bra”, skrev Milton omkring 20 år senare, ”eftersom den här polisen på grund av det han fick höra det veckoslutet, tog emot sanningen och fortfarande är en verksam förkunnare.”

När Milton som ogift vid 23 års ålder kom till landet, fanns det 3 867 förkunnare. När han hade tjänat i Sydafrika i 26 år fanns det 24 005 förkunnare. År 1973 måste Milton och hans hustru, Sheila, och deras ettårige son, Jason, återvända till USA för att ta hand om Miltons gamla föräldrar. Bilden på den här sidan visar Milton och Sheila i Sydafrika 1999, då de var med vid överlämnandet av tillbyggnaden av avdelningskontoret i Sydafrika. De var verkligen hänförda över att efter 26 år åter få träffa gamla kämpar som minns deras arbete och kärlek!

[Bild]

Milton och Sheila Bartlett, 1999

[Ruta/Bild på sidan 107]

En unik bakgrund

Taffelberget, ett imponerande landmärke, utgör en enastående bakgrund för Kapstaden. Somliga menar att Kapstaden är den vackraste staden i Afrika.

På sommaren kan den jämna platån ibland vara prydligt täckt av ett tjockt vitt moln, som träffande kallas ”bordsduken”. Detta moln bildas genom att den fukt som genom kraftiga vindar tvingas upp längs bergssidorna kondenseras och lägger sig som en molnmassa över Taffelberget.

 [Ruta/Bilder på sidorna 114–117]

Han bevarade sin ostrafflighet medan han satt internerad

INTERVJU MED ROWEN BROOKES

FÖDD 1952

DÖPT 1969

BAKGRUND Han fick sitta i interneringsläger från december 1970 till mars 1973 på grund av att han som kristen inte ville utföra militärtjänst. Började som reguljär pionjär 1973 och kom till Betel 1974. Är nu medlem av avdelningskontorets kommitté.

Hur var förhållandena i ett interneringsläger?

Barackerna bestod av två rader med 34 celler på vardera sidan av en gång som hade en vattenränna i mitten. Isoleringscellerna var 2 gånger 1,8 meter. Vi fick bara lämna våra celler två gånger om dagen: på morgonen för att raka och tvätta oss och tömma våra toaletthinkar och på eftermiddagen för att duscha. Vi fick varken skriva eller ta emot brev eller ha några pennor. Vi fick inte heller ta emot besök. Och vi fick inte ha några andra böcker än Bibeln.

Innan vi hamnade i interneringsläger hade flertalet av oss låtit binda ihop våra biblar med andra böcker, till exempel Aid to Bible Understanding. Vakterna förstod inte att vi bundit ihop vår bibel med en annan bok, eftersom det här bandet liknade deras stora gamla familjebiblar på afrikaans eller nederländska.

Kunde ni skaffa biblisk litteratur?

Ja, vi smugglade in litteratur när vi kunde. Alla våra tillhörigheter förvarades i resväskor i en av de tomma cellerna. Där hade vi våra necessärer. En gång i månaden lät en vakt oss gå till våra resväskor för att fylla på vårt förråd av toalettartiklar. Vi hade också litteratur i dessa resväskor.

 Medan en av oss avledde vaktens uppmärksamhet genom att prata med honom gömde en annan av oss en bok under sina shorts eller sin undertröja. När vi kom tillbaka till cellen delade vi upp boken i signaturer, som var lättare att gömma. Vi skickade runt dessa så att alla kunde läsa dem. Vi hittade många gömställen, eftersom några av cellerna var i mycket dåligt skick och det fanns hål överallt.

Våra celler genomsöktes ofta, ibland mitt i natten. Vakterna hittade alltid någon litteratur men aldrig all. En av de mer sympatiska soldaterna brukade varna oss när det skulle bli en genomsökning. Då brukade vi linda in litteraturen i plast och sticka upp den i stuprören. En dag var det ett hemskt oväder, och till vår bestörtning kom ett av dessa paket flytande nerför rännan utanför cellerna. Några av de andra fångarna började spela fotboll med det. Plötsligt dök en vakt upp och befallde dem att återvända till sina celler. Till vår lättnad var det ingen mer som brydde sig om vårt paket, och vi kunde hämta det när vi kort därefter tilläts lämna våra celler.

Blev din ostrafflighet satt på prov medan du var internerad?

Ja, hela tiden. De överordnade hittade ständigt på något. De kunde till exempel vara mycket trevliga mot oss, ge oss extra mat, låta oss komma ut och motionera och även låta oss ligga och sola. Efter några dagar kunde de så plötsligt befalla oss att ta på oss militärens kakioveraller. När vi vägrade behandlade de oss lika illa som förut.

Sedan blev vi befallda att ta på oss militärens plasthjälmar, vilket vi vägrade. Kaptenen blev då så rasande att han från och med då inte ens tillät oss att duscha. Var och en av oss fick i stället en hink så att vi skulle kunna tvätta oss i våra celler.

Vi hade inte några skor. Eftersom vissa bröders fötter blödde, tillverkade vi skor. Vi samlade ihop bitar av gamla filtar som användes till att polera golv med. Sedan hittade vi lite koppartråd, plattade till den i ena ändan och vässade den  i den andra. Vi gjorde ett hål i den platta änden med en nål och använde den här koppartråden som synål. Vi drog ut trådar ur våra filtar och sydde mockasiner av filtbitarna.

Utan föregående varning blev vi vid ett tillfälle befallda att vara tre i en cell. Trots att det blev trångt visade det sig vara bra. Vi ordnade med att de andligt svagare bröderna fick sitta tillsammans med de mer erfarna. Vi hade bibelstudier och övningsstunder för tjänsten på fältet. Till kaptenens förtret blev vi andligen starkare.

När kaptenen insåg att hans plan hade misslyckats, befallde han att varje vittne skulle dela cell med två interner som inte var vittnen. Trots att de hade stränga order att inte tala med oss började de ställa frågor, och vi fick rika tillfällen att vittna. Detta ledde till att en eller två av dessa interner vägrade att delta i vissa militära verksamheter. Det dröjde inte länge förrän vi fick var sin cell igen.

Kunde ni hålla möten?

Vi höll regelbundet möten. Ovanför varje celldörr fanns ett fönster med ett ståltrådsnät och sju lodräta stänger. Vi knöt två ändar av en filt runt två av de lodräta stängerna och gjorde en liten hängmatta som vi kunde sitta i. Därifrån kunde vi se den broder som satt i cellen på motsatta sidan, och vi kunde ropa och bli hörda av de andra i avdelningen. Vi hade dagens text varje dag, och om vi hade ett nummer av Vakttornet studerade vi det. Vi avslutade varje dag med att i tur och ordning frambära bön. Vi hade till och med vårt eget kretssammankomstprogram.

Då vi inte visste om någon äldste skulle få lov att komma in och högtidlighålla Åminnelsen med oss, gjorde vi våra egna förberedelser. Vi gjorde vin genom att blötlägga några russin i vatten, och vi plattade ut och torkade lite av vår brödranson. Vid ett tillfälle fick vi lov att ta emot en liten flaska vin och lite osyrat bröd från bröder utanför.

 Förändrades förhållandena med tiden?

Förhållandena blev bättre med tiden. Lagen förändrades, och vår grupp släpptes. Från och med då blev religiösa vapenvägrare endast straffade en gång, och straffet var av fastställd längd, och man dömdes inte på nytt. Senare, när vår grupp på 22 bröder hade släppts, fick de återstående 88 bröder som satt fängslade samma förmåner som andra fångar. De kunde till exempel ta emot ett besök i månaden och kunde också skriva och ta emot brev.

Tyckte du att det var svårt att anpassa sig till livet utanför när du blev frisläppt?

Ja, det tog tid att anpassa sig till livet utanför. Det var till exempel rätt nervöst att vara tillsammans med mycket folk. Våra föräldrar och bröderna i församlingen var omtänksamma och hjälpte oss att undan för undan ta emot uppgifter i församlingen.

Även om detta var svåra tider så lärde vi oss mycket. Trosproven stärkte oss andligen och lärde oss uthärdande. Vi kom verkligen att uppskatta Bibeln, och vi lärde oss värdet av att läsa i den och meditera över den varje dag. Och vi lärde oss också att förtrösta på Jehova. Efter att ha gjort dessa uppoffringar för att förbli trogna mot Jehova, var vi fast beslutna att fortsätta att ge vårt bästa till honom och att om möjligt göra detta i heltidstjänsten.

 [Ruta/Bild på sidorna 126–128]

Vi förtröstade på Jehova under farliga tider

ZEBLON NXUMALO

FÖDD 1960

DÖPT 1985

BAKGRUND Han var rastafarier innan han lärde känna sanningen. Började i heltidstjänsten kort efter sitt dop. Tjänar för närvarande i kretstjänsten tillsammans med sin hustru, Nomusa.

EFTER att ha hjälpt till med att bygga Betel i Krugersdorp blev min pionjärkamrat och jag förordnade att tjäna där behovet var större i den svarta förstaden KwaNdengezi, nära hamnstaden Durban. Några dagar efter vår ankomst skickade en politisk grupp fem av sina ungdomar hem till oss för att ta reda på vilka vi var. De bad oss stödja dem med att skydda förstaden från en rivaliserande politisk grupp. Fiendskapen mellan dessa båda zulutalande grupper hade orsakat mycket blodsutgjutelse i denna del av Sydafrika. Vi frågade dem vad de trodde var lösningen på det här våldet. De sade att huvudorsaken till våldet var den vite mannens styre. Vi nämnde andra krigsdrabbade länder i Afrika, vars medborgare var utarmade. Sedan påminde vi dem om talesättet att historien upprepar sig. De höll med om att brottslighet, våld och sjukdom skulle finnas kvar även om svarta skulle styra landet. Därefter slog vi upp Bibeln och visade dem att Guds rike är den enda regering som kan lösa mänsklighetens problem.

Några nätter senare hörde vi skaror av ungdomar som sjöng frihetssånger och såg män som viftade med vapen.  Hus sattes i brand, och människor dödades. Gripna av fruktan bad vi till Jehova om styrka att inte låta hotelser eller skrämseltaktik slå ner modet på oss eller få oss att bryta vår ostrafflighet. Vi påminde oss också de första kristna som under liknande omständigheter inte hade förnekat Jesus. (Matt. 10:32, 33) Plötsligt knackade en grupp ungdomar och vuxna på vår dörr. Utan att hälsa krävde de pengar för att köpa intelezi, som är ett zuluord för en medicin som man menar skall vara till skydd och som säljs av en häxdoktor. Vi bad dem visa tålamod och frågade: ”Tycker ni att det är rätt av häxdoktorn att främja dödande genom trolldom?” Vi frågade också: ”Hur skulle ni känna det om någon älskad anförvant blev offer för trolldom?” De höll alla med om att det skulle de inte tycka om. Vi slog sedan upp Bibeln och bad ledaren att läsa om Guds syn på trolldom i 5 Moseboken 18:10–12. När han hade läst dessa verser frågade vi dem vad de tyckte om det som sades. De fick inte fram ett ord. Under den följande tystnaden passade vi på att fråga dem vilket de tyckte var förståndigast, att lyssna till Jehova eller till dem. De gick alla utan att säga ett ord.

Vi överlevde många liknande situationer och fick erfara att Jehova var på vår sida. En kväll kom till exempel en annan grupp och krävde att få pengar till att köpa vapen för att ”beskydda” dem som bodde i området. De sade att de kände sig otrygga på grund av sina politiska motståndare och sade att den enda lösningen på problemet var att angripa dem med mer sofistikerade vapen. De sade att om vi inte gav dem pengar skulle vi få lida för det. Vi påminde dem då om att deras organisation hade undertecknat en deklaration som garanterade mänskliga rättigheter och respekt för andras samvete. Vi frågade dem om de tyckte att man skulle vara villig att dö hellre än att handla i strid med den konstitution man trodde på. De svarade ja. Vi förklarade då att vi tillhör Jehovas organisation och att vår ”konstitution” är Bibeln, som fördömer mord. Slutligen sade gruppens ledare till sina kamrater: ”Jag förstår den ståndpunkt dessa män intar. De har förklarat att de skulle vara villiga att skänka pengar till sådant som att bygga ett ålderdomshem eller till att hjälpa en granne att komma till sjukhus. Men de är inte villiga att ge oss pengar för att döda.” Detta fick gruppen att resa sig, och vi skakade hand och tackade dem för deras tålamod.

 [Ruta/Bilder på sidorna 131–134]

Ogifta systrar med sammanlagt 100 års erfarenhet som översättare

Ett antal bröder och systrar i Betelfamiljen i Sydafrika har använt gåvan att vara ogift i Rikets tjänst. (Matt. 19:11, 12) Följande tre systrar har tillsammans använt 100 år till att översätta andlig mat från ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45)

Maria Molepo

Jag föddes i hövdingdömet Molepo i Limpopoprovinsen i Sydafrika. Min äldre syster, Aletta, undervisade mig om sanningen medan jag fortfarande gick i skolan. När jag gått ut skolan erbjöd sig en annan av mina systrar, som inte är ett vittne, att betala en treårig lärarutbildning för mig på college. Jag tackade nej till hennes omtänksamma erbjudande, eftersom jag ville tjäna Jehova tillsammans med mina båda äldre systrar, Aletta och Elizabeth, som båda var pionjärer. Jag blev döpt 1953, och under sex år fyllde jag från och till timkvoten som pionjär innan jag 1959 ansökte om och blev förordnad som reguljär pionjär.

År 1964 inbjöd avdelningskontoret i Sydafrika mig att på deltid översätta andlig mat till sepedi. Detta gjorde jag samtidigt som jag fortsatte som pionjär. År 1966 blev jag inbjuden att bli medlem av Betelfamiljen i Sydafrika. Beteltjänsten var inte som jag hade trott att den skulle vara. Jag saknade att få komma ut i tjänsten på fältet varje dag. Men jag anpassade snart mitt synsätt genom att betrakta veckosluten, från lördag eftermiddag till söndag kväll, som tid att utföra pionjärtjänst, även om jag inte kunde  fylla timkvoten. Jag tyckte så mycket om tjänsten på fältet att jag ofta kom hem för sent till kvällsmaten under lördag och söndag. Jag blev mycket glad när äldre systrar vid Betel fick vara lediga under lördag förmiddag, eftersom jag då kunde använda den här extra tiden i tjänsten på fältet.

Under de åtta första åren vid Betel delade jag rum med en annan syster som också var översättare, och vi bodde i en byggnad som var skild från Betelhemmet. I början tillät apartheidregimen oss att bo nära våra vita bröder, men 1974 ville de inte längre tillåta det. Svarta översättare som jag tvingades att bo i områden reserverade för svarta. Jag fick bo hos en familj av vittnen i Tembisa och hade varje dag långa resor till och från Betel. När det nya Betel hade byggts i Krugersdorp, hade apartheidregimen börjat lätta på reglerna, och jag kunde åter bo tillsammans med den övriga Betelfamiljen.

Jag är så tacksam mot Jehova för att jag har kunnat fortsätta att arbeta som översättare ända tills nu. Ja, han har välsignat mig för att jag använt gåvan att vara ogift i hans tjänst, något som fått min yngre syster, Anna, att också välja att förbli ogift, och hon har varit i heltidstjänsten under de gångna 35 åren.

Tseleng Mochekele

Jag föddes i staden Teyateyaneng i Lesotho. Mamma var religiös och brukade tvinga mig och mina syskon att följa med till kyrkan. Jag avskydde att gå i kyrkan. Så blev min moster ett Jehovas vittne, och hon talade med mamma om sin tro. Jag blev glad när mamma slutade upp att gå i kyrkan, men jag brydde mig inte om sanningen eftersom jag älskade världen och dess nöjen.

 Jag flyttade till Johannesburg 1960 för att avsluta min skolgång. När jag flyttade hemifrån bad mamma mig: ”Snälla Tseleng, sök upp vittnena när du kommer till Johannesburg och försök att bli ett av dem.” När jag först kom till Johannesburg blev jag imponerad av det stora utbudet av nöjen. Men efter att ha sett hur människor levde blev jag chockerad över deras dåliga sexualmoral. Sedan kom jag ihåg mammas ord och började vara med vid Jehovas vittnens möten i Soweto. Jag kommer ihåg hur jag bad under mitt första möte: ”Hjälp mig Jehova, för jag vill bli ett av dina vittnen.” Jag började snart ta del i tjänsten och blev döpt i juli samma år. Efter att ha fullbordat min skolgång återvände jag till mamma i Lesotho. Då var hon också döpt.

År 1968 inbjöds jag av avdelningskontoret i Sydafrika att översätta till sesotho på heltid. Under många år utförde jag detta uppdrag samtidigt som jag bodde hemma hos mamma. Under svåra tider föreslog jag min familj att det kanske vore bäst att jag slutade i heltidstjänsten och skaffade ett arbete för att hjälpa till med försörjningen. Men både mamma och min yngsta döpta syster, Liopelo, protesterade. De såg det verkligen som ett privilegium att få understödja mig i mitt uppdrag som översättare på heltid.

År 1990 kunde jag bli medlem av Betelfamiljen i Sydafrika vid det nya avdelningskontoret i Krugersdorp, där jag fortfarande arbetar som översättare. Jag ångrar inte att jag valt att förbli ogift. Jag är i stället mycket tacksam mot Jehova för att jag har haft ett så lyckligt och meningsfullt liv.

Nurse Nkuna

Jag föddes i staden Bushbuckridge i den nordöstra delen av Sydafrika. Mamma var ett Jehovas vittne och uppfostrade mig i sanningen, och det trots att hon måste arbeta heltid, eftersom vi inte kunde klara oss  enbart på pappas inkomst. Mamma hade lärt mig att läsa redan innan jag började skolan. Detta hjälpte mig att under vardagarna ta del i predikoarbetet tillsammans med en äldre syster som var reguljär pionjär. Hon hade dålig syn, och därför hjälpte jag henne med att läsa i tjänsten. Också sedan jag börjat skolan fortsatte jag att ta del i tjänsten på fältet tillsammans med henne på eftermiddagarna. Mitt umgänge med heltidstjänare fick mig att älska tjänsten. Att få se människor ta ståndpunkt för sanningen är något som skänker mig glädje. När jag var omkring tio år bad jag till Jehova om min önskan att få använda mitt liv i heltidstjänsten. Jag blev döpt 1983 och arbetade några år för att hjälpa till med försörjningen av min familj. För att se till att jag inte utvecklade kärlek till pengar, något som skulle kunna hindra mig från att nå mitt mål att börja i heltidstjänsten, bad jag mamma ta hand om min lön. År 1987 slutade jag mitt arbete när jag antogs som översättare till zulu på Betel i Sydafrika.

Det har skänkt mig många glädjeämnen att få tjäna som ogift syster på Betel. Det som sägs vid morgontillbedjan har hjälpt mig att förbättra min tjänst på fältet. Att få tjäna nära inpå medtillbedjare med olika bakgrund har hjälpt mig att förbättra min kristna personlighet. Det är sant att jag inte har några egna barn, men jag har många andliga barn och barnbarn, något som jag kanske inte skulle ha haft om jag hade valt att gifta mig och skaffa egna barn.

Samtidigt som de arbetar hårt på Betel har dessa tre ogifta systrar tillsammans hjälpt 36 personer att bli överlämnade och döpta tillbedjare av Jehova.

[Ruta/Bilder på sidorna 146, 147]

Majestätiska berg

Bergskedjan Drakensberg sträcker sig drygt 100 mil genom Sydafrika. Men den del som utgör en naturlig gräns mellan KwaZulu/Natal och Lesotho är den mest imponerande delen av kedjan. Den kallas ofta för Sydafrikas Schweiz.

Utmanande toppar, till exempel den massiva Sentinel, den släta och farliga Monk’s Cowl och den förrädiska Devil’s Tooth med sina tvärbranta sidor, lockar äventyrslystna bergsbestigare. Det kan vara farligt att bestiga sådana berg. Det finns dock ett antal pass till den branta sluttningen som visserligen är branta men ändå säkra och inte kräver någon särskild bergsbestigningsutrustning. Men man måste naturligtvis lyda bergens lagar. Man måste ha varma kläder, tält och lite reservproviant. Det kan vara mycket kallt på den branta sluttningen med en snål bitande vind på natten.

Varje år lämnar tusentals fotvandrare, campare och bergsbestigare städernas stress och förorening bakom sig och kommer hit för att andas den friska bergsluften, dricka det uppfriskande bergsvattnet och beundra den storslagna utsikten.

[Bild]

Klippmålningar gjorda av bushmän

 [Ruta/Bilder på sidorna 158, 159]

Befriad från spiritism och polygami

ISAAC TSHEHLA

FÖDD 1916

DÖPT 1985

BAKGRUND Han var besviken på kristenhetens kyrkosamfund och blev en rik häxdoktor innan han lärde känna sanningen.

ISAAC och tre av hans vänner – Matlabane, Lukas och Phillip – växte upp i Sekhukhunebergen i nordöstra Sydafrika. Dessa fyra unga män beslöt sig för att lämna den apostoliska kyrkan på grund av det hyckleri de såg bland dess medlemmar. Tillsammans började de söka efter den sanna religionen. Men så småningom förlorade de kontakten med varandra.

Tre av de fyra vännerna och deras hustrur blev så småningom Jehovas vittnen. Men vad hände med Isaac? Han följde i fotspåren på sin far, som var en berömd häxdoktor. Isaacs motiv var att tjäna pengar, och han blev rik. Han ägde ett hundratal nötkreatur och hade ett stort bankkonto. Som man enligt traditionen förväntar av en rik man hade Isaac också två hustrur. Så småningom beslöt Matlabane att söka upp Isaac och visa honom hur hans tre tidigare vänner hade funnit den sanna religionen.

Isaac blev glad över att få träffa Matlabane igen och ville gärna veta varför han och hans övriga gamla vänner blivit Jehovas vittnen. Man började ett bibelstudium med Isaac i broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Bild nummer 17 i den upplaga som är på det inhemska språket visar en afrikansk häxdoktor som kastar ben på marken för att uttala en spådom åt en klient. Isaac blev häpen över det som sägs i det anförda bibelstället, 5 Moseboken 18:10, 11, och som visar att sådana spiritistiska sedvänjor misshagar Gud. Han blev också förvirrad av bild nummer 25, som visar en man som har flera hustrur. I bildtexten hänvisas det till 1 Korinthierna 7:1–4 för att visa att en sann kristen inte kan ha mer än en hustru.

Isaac var ivrig att lyda Bibeln. Vid 68 års ålder sände han i väg sin andra hustru och legaliserade sitt äktenskap med sin första hustru, Florina. Han slutade också upp med sin verksamhet som häxdoktor och kastade bort benen som han använt till att spå med. Under ett av Isaacs bibelstudier kom två klienter långväga ifrån. De hade kommit för att betala honom de 550 rand (som då motsvarade omkring 1 000 kronor) som de var skyldiga honom för hans tjänster som häxdoktor. Isaac vägrade att ta emot pengarna och vittnade i stället för dem och förklarade att han hade slutat upp med sin tidigare verksamhet och nu studerade Bibeln i syfte att bli ett Jehovas vittne. Isaac nådde snart sitt mål. År 1985 blev han och Florina döpta, och under de senaste åren har Isaac, som nu är 90 år, tjänat som äldste i den kristna församlingen.

 [Tabell på sidorna 124, 125]

Sydafrika – VIKTIGA ÅRTAL

1900

1902 Biblisk litteratur kommer till Sydafrika.

1910 William W. Johnston öppnar ett avdelningskontor i Durban.

1916 ”Skapelsedramat i bilder” kommer.

1917 Avdelningskontoret flyttas till Kapstaden.

1920

1924 Tryckpress skeppas till Kapstaden.

1939 Det första numret av En Ny Värld trycks på afrikaans.

1940

1948 En Rikets sal byggs nära Kapstaden.

1949 Vakttornet trycks på zulu.

 1952 Betel står färdigt i Elandsfontein.

1979 TKS rulloffsetpress installeras.

1980

1987 Ett nytt Betel byggs i Krugersdorp; utbyggt 1999.

1992 Det första snabbygget av en Rikets sal i Soweto.

2000

2004 Tryckeriet utökas. Litteratur framställs på en press av märket MAN Roland Lithoman.

2006 Högsta antalet förkunnare är nu 78 877.

[Tabell]

[Se publikationen]

Antal förkunnare

Antal pionjärer

80 000

40 000

1900 1920 1940 1980 2000

 [Tabell/Bilder på sidorna 148, 149]

En mängd olika språk

Tryckeriet i Sydafrika framställer ”Vakttornet” på 33 språk

 En mängd olika moden

I Afrika hittar man en stor variation av etniska mönster i tyger och kläder och smycken

Zulu

HÄLSNING ”Sanibona”

MODERSMÅL FÖR 10 677 000 *

FÖRKUNNARE 29 000 *

Sesotho

HÄLSNING ”Lumelang”

MODERSMÅL FÖR 3 555 000

FÖRKUNNARE 10 530

Sepedi

HÄLSNING ”Thobela”

MODERSMÅL FÖR 4 209 000

FÖRKUNNARE 4 410

Tsonga

HÄLSNING ”Xewani”

MODERSMÅL FÖR 1 992 000

FÖRKUNNARE 2 540

Xhosa

HÄLSNING ”Molweni”

MODERSMÅL FÖR 7 907 000

FÖRKUNNARE 10 590

Afrikaans

HÄLSNING ”Hallo”

MODERSMÅL FÖR 5 983 000

FÖRKUNNARE 7 510

Tswana

HÄLSNING ”Dumelang”

MODERSMÅL FÖR 3 677 000

FÖRKUNNARE 4 070

Venda

HÄLSNING ”Ri a vusa”

MODERSMÅL FÖR 1 021 800

FÖRKUNNARE 480

[Fotnoter]

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 71]

Podocarpusträd

[Bild på sidan 74]

Stoffel Fourie

[Bild på sidan 74]

”Studier i Skriften”

[Bild på sidan 74]

Församlingen i Durban tillsammans med William W. Johnston, 1915

[Bild på sidorna 74, 75]

Johannes Tshange och hans familj

[Bild på sidan 75]

Det första avdelningskontoret var inrymt i ett litet rum i den här byggnaden

[Bild på sidan 77]

Japie Theron

[Bild på sidan 79]

Henry Myrdal

[Bilder på sidan 79]

Piet de Jager

[Bild på sidan 82]

Henry Ancketill, 1915

[Bild på sidan 82]

Grace och David Taylor

[Bild på sidan 82]

Den här broschyren från 1931 innehöll den resolution där man antog namnet Jehovas vittnen

[Bilder på sidan 84]

Betelfamiljen i Kapstaden 1931 med George och Stella Phillips

[Bild på sidan 87]

Inspelning på xhosa

[Bild på sidan 87]

Andrew Jack och tryckpressen Frontex, 1937

[Bild på sidan 87]

De första numren av ”En Ny Värld” och ”Vakttornet” på afrikaans

[Bild på sidan 90]

Sammankomstdeltagare i Johannesburg, 1944

[Bild på sidan 90]

Man annonserar ett föredrag med plakat, 1945

[Bild på sidan 90]

Frans Muller och Piet Wentzel med grammofoner, 1945

[Bild på sidan 95]

Gert Nel, tjänare för bröderna, 1943

[Bild på sidan 95]

Man vittnar på landsbygden, 1948

[Bild på sidan 99]

Andrew Masondo och hans andra hustru, Ivy

[Bild på sidan 99]

Luke och Joyce Dladla

[Bild på sidan 99]

Första ”Vakttornet” på zulu

[Bild på sidan 102]

Velloo Naickers exempel hjälpte 190 av hans släktingar att ta emot sanningen

[Bilder på sidan 102]

Gopal Coopsammy vid 21 års ålder och nu tillsammans med sin hustru Susila. De har hjälpt 150 personer fram till överlämnande

[Bild på sidorna 104, 105]

Isabella Elleray

Doreen Kilgour

[Bild på sidorna 108, 109]

Ursprunglig byggnad, 1952

Betel i Elandsfontein, 1972

 [Bilder på sidan 110]

Höjdpunkter vid sammankomster

(Högst upp) Utgivningen av boken ”Barnen”, 1942; (i mitten) dopkandidater, 1959; (längst ner) en kör med xhosavänner välkomnar delegater, 1998

3 428 blev döpta förra året!

[Bild på sidan 120]

Elijah Dlodlo uthärdade piskrapp

[Bild på sidan 121]

Florah Malinda, reguljär pionjär. Hennes dotter blev brutalt mördad

[Bild på sidan 122]

Moses Nyamussua blev mördad av en pöbelhop

 [Bilder på sidorna 140, 141]

Det byggs allt fler Rikets salar

Församlingen i Kagiso fick hjälp med att få en ny plats för tillbedjan

Före

Under

 Efter

Rathandaförsamlingen i Heidelberg älskar sin nya Rikets sal

I 37 afrikanska länder har det byggts 7 207 Rikets salar, och det skall byggas ytterligare 3 305!

[Bild på sidan 147]

Familjen Rossouw i dag

[Bilder på sidan 150]

Sammankomsthallen i Midrand

[Bild på sidan 155]

Hjälpsändning till Zimbabwe, 2002

[Bilder på sidan 155]

Programvara till datorer har framställts för att hjälpa översättare

 [Bilder på sidorna 156, 157]

 Avdelningskontoret i Sydafrika, 2006

Bostads- och kontorsbyggnader, ny press och litteraturavdelning

[Bilder på sidorna 156, 157]

Avdelningskontorets kommitté

Piet Wentzel

Loyiso Piliso

Rowen Brookes

Raymond Mthalane

Frans Muller

Pieter de Heer

Jannie Dieperink

[Bilder på sidorna 161, 162]

Namibia

William och Ellen Heindel

Coralie och Dick Waldron, 1951

Namibias översättningskontor

[Bilder på sidan 167]

Lesotho

(Högst upp) Abel Modiba i kretstjänsten; (närmast här ovan) grottinvånare samlas runt en missionär; (till vänster) Per-Ola och Birgitta Nygren

 [Bild på sidan 168]

Botswana

Familjen Thongoana vittnar för en gatuförsäljare

Predikande från hydda till hydda

[Bilder på sidan 170]

Swaziland

James och Dawne Hockett

Predikande på en marknad i Mbabane

[Bilder på sidan 170]

Sankt Helena

Kampanjen med ”Nyheter om Guds rike” fullbordades på en dag; (nedan) hamnstaden Jamestown

[Bild på sidan 175]

Internationell sammankomst, 1993