Albanien

ALBANIEN är ett litet land med en lång och komplex historia. Stammar och nationer har kommit och gått, världsmakter har behandlat landet illa, och det har i decennier varit ett synnerligen isolerat land. Jehovas vittnen här i landet har ställts inför många utmaningar och haft många motgångar, men Jehova Gud har uppehållit dem och på ett underbart sätt välsignat dem andligen. Vi ska nu helt kort berätta deras spännande historia och visa hur ”Jehovas hand” har varit med hans ödmjuka tjänare i det här landet. (Apg. 11:21)

Olika folk och länder kämpade i århundraden om att få makten över Albanien, med religiösa konflikter som följd. I början av 1500-talet fanns det flera religiösa grupper i området. En del av befolkningen var muslimer, andra ortodoxa och ytterligare andra katoliker.

Mot slutet av 1800-talet blev landet mer och mer nationalistiskt, och det bildades många patriotiska sammanslutningar. De flesta i Albanien var bönder, och många menade att deras fattigdom berodde på att landet styrts av främmande makter i så många år. I början av 1900-talet blev frågan om självständighet och självstyre så het att krig bröt ut mot Grekland, Serbien och Turkiet. År 1912 förklarade sig till sist Albanien vara en självständig stat.

Längre fram lyckades regeringen få slut på praktiskt taget all organiserad religionsutövning i landet. Efter andra världskriget avskaffade de kommunistiska myndigheterna all religion och utropade Albanien till världens första ateistiska stat.

 SANNINGEN TAS EMOT MED GLÄDJE

Redan före år 56 v.t. rapporterade aposteln Paulus att han och hans kamrater grundligt hade predikat de goda nyheterna ”ända till Illyrien”, en romersk provins som omfattade en del av det som i dag är Albanien. (Rom. 15:19) Det är mycket troligt att några i det området blev sanna kristna då, för enligt världshistorien slog kristendomen rot i Albanien under det första århundradet.

År 1921 skrev John Bosdogiannis från Kreta till Betel i Brooklyn och berättade om möten som anordnades av en bibelstudiegrupp i staden Ioannina, som nu ligger i norra Grekland, och det är det första skriftliga beviset för att den sanna tillbedjan fanns i den här trakten då. Ungefär vid samma tid bosatte sig många albaner i New England i USA. Thanas (Nasho) Idrizi och Costa Mitchell var två av dem. När de lärde känna sanningen blev de omedelbart döpta. Broder Idrizi flyttade tillbaka till Gjirokastër i Albanien 1922 och var den förste albanen som återvände till sitt land med Bibelns sanning. Jehova välsignade honom för hans självuppoffrande anda, och människor började ta emot sanningen. Det dröjde inte länge förrän fler troende albaner i USA följde hans exempel och flyttade tillbaka till Albanien.  Costa Mitchell fortsatte däremot att predika för albaner i Boston i Massachusetts i USA.

Sokrat och Thanas Duli (Athan Doulis) föddes i Albanien men flyttade som barn till Turkiet. Sokrat flyttade tillbaka till Albanien 1922, och året därpå flyttade den 14-årige Thanas också tillbaka dit. Han skrev och berättade vad som hände när han letade efter sin bror: ”När jag kom till vårt gamla föräldrahem var min bror inte där. Jag hittade honom inte på en gång, för han arbetade omkring 20 mil därifrån. Men jag hittade Vakt-Tornet, Bibeln, sju band av Studier i Skriften och en del broschyrer som behandlade olika bibliska ämnen. Det var tydligt att det till och med i de här avlägsna bergstrakterna fanns aktiva bibelforskare som hade varit i Amerika och fått kunskap i Bibeln och lärt sig att älska den boken och sedan åkt hem igen.” När de båda till sist träffades, satte Sokrat, som då var en  döpt bibelforskare, genast i gång med att undervisa sin bror om sanningen.

År 1924 fick kontoret i Rumänien i uppdrag att öva tillsyn över det nyligen öppnade fältet i Albanien. Förkunnarverksamheten var fortfarande begränsad, men i Vakt-Tornet för 1 februari 1926 kunde man läsa: ”’Guds Harpa’ samt ’En Önskvärd Regering’ och ’Världsnöden’ ha översatts och tryckts på landets språk. Ett rätt stort antal av dem ha spritts ibland folket, och albanierna mottaga sanningen med stor glädje.”

Under den här tiden var landet splittrat på grund av politiska stridigheter. Hur var det då bland Jehovas tjänare? Thanas skrev: ”År 1925 fanns det tre organiserade församlingar i Albanien och några enstaka bibelforskare här och var.” Han konstaterade att den kärlek som fanns bland dem stod i skarp kontrast till den stridslystnad, egoism och tävlingsanda som fanns bland människorna omkring dem. Många albaner lämnade landet, medan andra som lärde känna sanningen kom tillbaka och var ivriga att få undervisa sina släktingar om Kristi nyligen upprättade rike.

Borta i Boston höll man samtidigt offentliga föredrag på albanska på söndagsförmiddagarna, och det var omkring 60 som brukade komma och lyssna. De som gick på dessa möten älskade att läsa och studera Studier i Skriften. Boken Guds Harpa studerades också flitigt, trots vissa översättningsfel. (Boken fick till exempel först titeln Guds gitarr.) Men den hjälpte ändå många albaner att lära känna Bibelns sanning och bygga upp en stark tro.

 ”LÄMNA DEM I FRED!”

Vakt-Tornet rapporterade 1926 att det var 13 personer i Albanien som var med vid åminnelsen av Kristi död. I Jehovas vittnens årsbok för 1927 sades det: ”Det finns bara omkring femton smorda bröder i Albanien, och de gör sitt bästa för att sprida budskapet om Guds rike. ... I Amerika finns det omkring trettio smorda albanska bröder, och de är mycket angelägna om att hjälpa sina landsmän att få kunskap om sanningen.” I Albanien gladde sig de 15 bröderna åt att det var 27 som var med vid Åminnelsen 1927, vilket var dubbelt så många som året innan.

I slutet av 1920-talet var det fortfarande mycket oroligt politiskt i Albanien. En ortodox biskop, Fan Noli, ledde en kort tid en regering som störtades av president Ahmed Bey Zogu. Denne utropade Albanien till en monarki, där han, som kung Zog I, hade sista ordet.

År 1928 reste Lazar Nasson, Petro Stavro och två andra bröder från USA till Albanien för att visa ”Skapelsedramat i bilder”. En katolsk präst och en ortodox präst från USA var också i Albanien vid samma tid för att besöka kung Zog I.

Den katolske prästen varnade Zog och sade: ”Det har kommit några män från Amerika för att ställa till problem för dig. Akta dig för dem!”

Men den ortodoxe prästen höll inte med. Han kände bröderna, för inte långt dessförinnan hade de tillhört hans kyrka i Boston. Han sade till Zog: ”Om alla i Albanien var som de här männen, skulle du inte behöva låsa dörrarna i ditt slott!”

”Låt dem i så fall vara”, svarade Zog, ”ja, lämna dem i fred!”

 Samma år trycktes Lovsånger till Jehova på albanska i Boston, och det gjorde att bröderna i Albanien kunde lära sig både orden och musiken till sångerna. Två av favoriterna var sångerna ”Du lilla hjord, ej fruktan bär” och ”Skynda ut!” Dessa sånger gav bröderna styrka under de svåra år som följde.

Albaner brukar inte linda in orden, utan de säger rakt på sak vad de tycker. Vad albaner kallar ett normalt, livfullt samtal kan andra uppfatta som en skarp ordväxling. Albaner som känner starkt för en viss sak är inte bara ivriga att få säga sin mening, utan det är ofta så att de också talar och handlar med stark övertygelse. Den här egenskapen har också påverkat deras sätt att reagera på de goda nyheterna.

SVÅRIGHETER LEDER TILL NÅGOT GOTT

På grund av de allt större politiska och ekonomiska problemen lämnade många albaner landet, och en del av dem lärde känna sanningen i New England och i delstaten New York. Sanningen hade framgång överallt där det bodde många albaner. Bröderna ville gärna ha mer litteratur. De blev därför glada när de fick broschyrerna Riket som är världens hopp och Krisen på albanska.

Samtidigt hade myndigheter i Albanien beslagtagit en del av vår litteratur. Men 1934 kunde man läsa en rapport från Albanien i Bulletin (nu Tjänsten för Guds kungarike): ”Det är med stor glädje vi nu kunna skriva och meddela, att justitieministern just nu utfärdat order till alla provinser och prefekter om att all vår litteratur hädanefter får spridas fritt och obehindrat och att alla böcker, som fråntagits våra bröder, nu blivit återlämnade till dem. ... Nu ha sju bröder hyrt en bil och besöka de avlägsna städerna med böckerna,  medan andra bröder bearbeta de närbelägna platserna.” Det här ledde till att bröderna fick lämna mer än 6 500 böcker och broschyrer under åren 1935 och 1936.

”TROS BLI DEN MEST OMFATTANDE RADIOUTSÄNDNINGEN I HISTORIEN”

”Ett försök med vad som tros bli den mest omfattande radioutsändningen i historien kommer att genomföras”, hette det i Leedstidningen Mercury i början av 1936. ”Det som ska sändas är ett tal som evangelisten domare Rutherford ska hålla i Los Angeles.” J. F. Rutherford, som då ledde Jehovas vittnens verksamhet, skulle hålla ett tal som skulle sändas via radio över hela USA och Storbritannien och sedan vidare till ett antal länder i Europa. ”Det finns ett land i Europa”, sades det avslutningsvis i Mercury, ”där talet med säkerhet inte kommer att höras, och det är Albanien, som inte har något telefonväsen.”

Men inte många veckor efter talet skrev Nicholas Christo i den albanska församlingen i Boston till huvudkontoret: ”Vi önskar informera er om att meddelanden har kommit från Albanien om att domare Rutherfords tal ’Folken skiljas från varandra’ hördes i det landet, så ytterligare ett land kan föras upp på den redan långa listan över dem som hörde talet. Det kunde höras på två olika platser ..., tydligtvis på kortvåg. ... Vännerna tyckte att det var fantastiskt spännande att få höra domare Rutherfords röst.”

Hur ledde de albanska förkunnarna sina möten innan Vakttornet kom ut på albanska? De flesta albaner som tog emot sanningen var män som hade gått i grekiska skolor i södra Albanien. Så de hade inga problem med att studera Vakttornet på grekiska. Andra studerade  tidskriften på italienska eller franska. Eftersom mötena hölls på albanska översatte bröderna litteraturen muntligt under mötena.

Också i Boston använde de albanska vännerna den grekiska upplagan av Vakttornet när de studerade tidskriften på måndagskvällarna. Många av bröderna kunde trots allt ge sina söner och döttrar god undervisning, och flera år senare blev deras barn, syskonbarn, barnbarn och barnbarnsbarn heltidstjänare. Ja, de albanska bröderna blev så välkända för sitt nitiska förkunnande att folk började kalla dem ungjillorë, som betyder ”evangelister”.

MYNDIGHETSPERSONER FÅR HÖRA BUDSKAPET

År 1938 reste två av kung Zogs systrar till Boston, och det var ett år innan han störtades från makten. I december det året rapporterade tidskriften Consolation (den engelska upplagan av En Ny Värld; nu Vakna!): ”När de albanska prinsessorna kom till Boston, besökte två av oss från den albanska gruppen i Boston deras hotell och framförde budskapet om Guds rike till dem. De tog mycket vänligt emot oss.”

 De två vittnen som gjorde det här besöket var Nicholas Christo och hans syster, Lina. De träffade inte bara prinsessorna, utan också fem andra dignitärer, och en av dem var den dåvarande albanske ambassadören i USA, Faik Konitza (Konica). Innan de träffades fick gruppen ett vittnesbördskort på albanska uppläst för sig som förklarade i vilken omfattning sanningen förkunnades bland albaner. På kortet stod det bland annat: ”Vi är glada att kunna informera er om att det här budskapet också har förkunnats i Albanien i många år och att tiotusentals böcker har lämnats till albanska myndighetspersoner och andra albaner till upplysning och tröst för dem.”

Ambassadör Konitza sade till prinsessorna: ”De vill att ni ska använda ert inflytande så att de kan predika ostört i Albanien. De har en ’ny tro’. De tror att världen [den nuvarande världsordningen] snart ska nå sitt slut och att Kristus ska regera efter det och till och med att de döda då ska få liv igen.”

Hur visste ambassadören så mycket om budskapet om Guds kungarike? Enligt Consolation hade en nära vän till honom blivit ett vittne och talat med honom om sanningen vid flera tillfällen.

PRÖVNINGAR UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

På 1930-talet tog Italien makten över Albanien, och 1939 flydde kung Zog och hans familj utomlands. Den invaderande fascistiska militären från Italien förbjöd vår litteratur och förbjöd också de 50 förkunnarna att predika. På sommaren 1940 beslagtogs omkring 15 000 böcker och broschyrer. Den 6 augusti grep fascisterna nio bröder i Këlcyrë och satte dem i en cell som var 2 gånger 4 meter. Senare flyttades de till ett fängelse i Tirana. De hölls häktade i åtta månader  utan rättegång och blev sedan dömda till fängelse – från tio månader till två och ett halvt år.

Under sådana omständigheter var fångarna tvungna att få mat från sina familjer. Problemet i det här fallet var att det var de som brukade försörja familjen som satt i fängelse. Hur kunde de klara av den situationen?

”Vi fick ett knappt kilo torrt bröd, tre kilo kol och en tvål var femtonde dag”, berättar Nasho Dori. ”Jani Komino och jag hade så pass mycket pengar att vi kunde köpa ett kilo bönor. Vi använde kolet till att koka bönorna, som andra fångar sedan fick köpa skedvis. Ganska snart hade vi fem stora grytor i gång med bönor, och det gjorde att vi till sist hade tillräckligt med pengar för att köpa lite kött.”

Under vintern 1940/1941 invaderade grekiska arméer södra Albanien och tvingade män där att ansluta sig till dem. I en by vägrade en broder att göra det och sade att han var neutral. Soldaterna slet tag i hans hår och slog honom tills han förlorade medvetandet.

”Vägrar du fortfarande att lyda?” fräste befälhavaren när brodern kvicknade till.

”Jag är fortfarande neutral!” sade brodern.

De frustrerade soldaterna lät honom då gå.

Vid ett senare tillfälle kom befälhavaren hem till brodern som hade blivit torterad och berömde honom för hans mod. Han berättade: ”För några dagar sedan dödade jag 12 italienare och fick medalj för det, men jag har dåligt samvete, och jag skäms och vill inte bära medaljen. Jag har den i fickan, för jag vet att den är ett tecken på kriminell verksamhet.”

NYA STYRESMÄN – SAMMA PRÖVNINGAR

Under krigets oroligheter fick det albanska kommunistpartiet omärkligt fotfäste, trots att fascisterna  kämpade för att behålla makten i landet. År 1943 tog soldater som stred mot kommunisterna en broder och kastade in honom i en lastbil. De förde honom till stridslinjen och gav honom ett gevär. Men han vägrade att ta emot det.

”Du är kommunist!” skrek befälhavaren. ”Om du var kristen skulle du kämpa precis som prästerna gör!”

Befälhavaren befallde soldaterna att döda brodern. Just när de skulle skjuta honom kom en annan officer och frågade vad som pågick. När han fick veta att brodern ville vara neutral, gav han kontraorder, och brodern släpptes.

I september 1943 drog fascisterna sig tillbaka, och de tyska trupperna invaderade landet. På en enda natt dödades 84 personer i Tirana. Hundratals sändes till koncentrationsläger. Medan detta hände ordnade bröderna med texter som gav hopp och uppmuntran från Bibeln. När någon hade läst färdigt det maskinskrivna budskapet blev han ombedd att lämna tillbaka det så att någon annan kunde få läsa det. Bröderna fortsatte sedan att predika med det fåtal broschyrer som de hade gömt undan. När de predikade kunde de bara använda vissa delar av Bibeln, för de hade inte tillgång till hela Bibeln på albanska förrän i mitten av 1990-talet.

År 1945 var det 15 bröder som hade suttit i fängelse. Två av dem hade skickats till koncentrationsläger, där en av dem torterades till döds. Medan bröderna i Albanien förföljdes därför att de inte stödde axelmakterna, blev ironiskt nog albanska bröder i USA fängslade för att de inte kämpade emot axelmakterna.

 Under kriget förvarades beslagtagen litteratur i ett tullhus i Albanien. När en våldsam eldstrid bröt ut i närheten av huset rasade byggnaden samman, och mycket av vår litteratur slungades ut på gatan. Många nyfikna passade då på att ta böcker och broschyrer och började läsa dem! Bröderna var inte sena att samla ihop den litteratur som blev kvar.

År 1944 drog sig de tyska trupperna tillbaka från Albanien, och kommunisterna bildade en provisorisk regering. Bröderna ansökte genast om tillstånd att göra nytryck av vissa broschyrer, men deras begäran avslogs. De fick beskedet: ”Vakttornet angriper prästerna, och i Albanien erkänner vi dem fortfarande.”

KRIGET TAR SLUT MEN FÖRFÖLJELSEN FORTSÄTTER

Den nya kommunistiska regeringen införde höga skatter och övertog fastigheter, fabriker, företag, affärer och biografer. Ingen fick köpa, sälja eller hyra mark, och allt som producerades skulle överlämnas till staten. Den 11 januari 1946 utropades landet till Folkrepubliken Albanien. Kommunistpartiet vann valen och bildade regering med Enver Hoxha som statschef.

Fler skolor öppnades, och barnen fick lära sig läsa, men regeringen ville inte att någon skulle läsa litteratur som inte stödde kommunismen. Vår litteratur beslagtogs, och regeringen konfiskerade också det lilla förråd av papper och de få skrivmaskiner som bröderna hade.

Varje gång bröderna försökte få tillåtelse att publicera litteratur fick de avslag, och de blev också hotade. Men de stod fasta. ”Jehova har gett oss ansvaret att upplysa alla i Albanien om hans avsikter”, sade de till myndigheterna, ”men ni förbjuder oss att göra det. Nu vilar ansvaret på er.”

 Det underförstådda svar regeringen gav var: ”Här i Albanien är det vi som styr! Vi tillåter ingen teokrati, och vi vill inte befatta oss med er eller er Gud, Jehova, som vi inte erkänner!” Utan att låta sig skrämmas av det fortsatte bröderna att förkunna de goda nyheterna var och när de än fick tillfälle att göra det.

År 1946 blev det obligatoriskt att rösta, och alla som hade mod nog att inte göra det betraktades som fiender till staten. Det infördes lagar som förbjöd mötesverksamhet, och det blev förbjudet att predika. Hur gjorde bröderna då?

De omkring 15 bröder som fanns i Tirana organiserade en predikokampanj 1947. De greps omedelbart. Deras biblar revs sönder, och de blev torterade. När de blev frigivna var de tvungna att få polisens tillstånd för att kunna resa någonstans. Tidningarna uttalade sig hånfullt om Jesus och Jehova.

De albanska bröderna i Boston fick höra talas om det här, och den 22 mars 1947 skrev de ett respektfullt, tvåsidigt brev till Enver Hoxha å sina bröders vägnar i Albanien. De förklarade att Jehovas vittnen inte utgjorde något hot mot regeringen och att religiösa motståndare kommit med falska anklagelser som en följd av att deras okristna  handlingar hade avslöjats i vår litteratur. Brevet avslutades med orden: ”När den albanska FN-delegationen under ledning av herr Kapo besökte Boston, hälsade vi på dem på det hotell där de bodde. Herr Kapo tog mycket vänligt emot oss och lyssnade fördomsfritt på vårt budskap.” Hysni Kapo var under många år en av dem som hade störst makt i Albanien. Den här vädjan hjälpte inte, utan problemen i Albanien bara ökade.

År 1947 allierade sig Albanien med Sovjetunionen och Jugoslavien, och förhållandet till Grekland var konfliktfyllt. Året därpå bröt Albanien förbindelserna med Jugoslavien och drog sig närmare Sovjetunionen. Alla som inte stödde regeringens ideologi frystes ut. Brödernas neutrala hållning ledde till att motståndet och fiendskapen mot dem ökade.

År 1948 hade sex bröder och systrar samlats i en liten by för att högtidlighålla Åminnelsen. Mitt under mötet kom polisen in och misshandlade vännerna i flera timmar innan de lät dem gå. Ett par veckor senare grep polisen den broder som hade hållit åminnelsetalet och tvingade honom att stå i 12 timmar. Vid midnatt röt polischefen: ”Varför bröt du mot lagen?”

”Vi kan inte sätta statens lag framför Herrens lag!” svarade brodern.

Polischefen blev rasande och slog till honom. När han såg att brodern vände andra kinden till frågade han: ”Vad gör du?”

”Jag berättade ju förut att vi är kristna”, svarade brodern. ”Jesus har lärt oss att vi ska vända andra kinden till när någon slår oss.”

Den rasande polischefen sade då: ”Eftersom er Herre ger en sådan befallning ska jag inte lyda honom. Jag tänker inte slå dig mer! Ut härifrån!”

 ”JAG KOMMER ATT FORTSÄTTA ATT PREDIKA”

Sotir Ceqi bodde i Tirana och var hängiven ortodoxa kyrkan. Som barn hade han tuberkulos i skelettet och hade fruktansvärda smärtor i benen. När han var 17 år kände han sig så nere att han tänkte ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg. Strax innan han skulle göra det fick han besök av en släkting – Leonidha Pope. Utan att veta vad Sotir planerade att göra berättade Leonidha att Jesus botade sjuka och att jorden ska bli ett paradis. Han gav också Sotir ett exemplar av de grekiska skrifterna, som Sotir genast började läsa.

”Det var som att dricka uppfriskande vatten”, berättar Sotir. ”Jag hade funnit sanningen!”

Efter bara några dagar, och utan att ha haft mer kontakt med Leonidha, tänkte Sotir: ”Bibeln säger att Jesus predikade. Apostlarna och lärjungarna predikade allesammans. Då är det tydligt att jag också måste göra det.”

Sotir började därför predika. Modigt gick han från dörr till dörr – med de grekiska skrifterna i ena handen och sin krycka i den andra.

Under de här åren hade hemliga polisen, Sigurimi, ansvaret för landets säkerhet. De var mycket effektiva när det gällde att upptäcka sådant som kunde utgöra ett hot mot kommunismen. Därför kunde de knappast undgå att lägga märke till Sotirs frimodiga predikande. De grep honom och höll kvar honom i flera timmar. De slog honom och förbjöd honom att predika.

När Sotir släpptes kontaktade han Leonidha, som tog med honom till Spiro Karajani, en läkare som hade lärt känna sanningen några år tidigare. Spiro gav honom den vård han behövde och hjälpte honom också så att han förstod sanningen bättre.

 Spiro gav Sotir rådet: ”Om du blir gripen igen, underteckna då inte någonting utan att ha lusläst materialet. Räkna varje ord och varje rad, och dra ett streck efter deras ord om det finns något tomrum där. Förvissa dig om att det du undertecknar är precis vad du har sagt och ingenting annat.”

Bara två dagar senare tog polisen Sotir igen därför att han predikade. På polisstationen gav de honom order om att underteckna en rapport. När han skulle göra det kom han ihåg Spiros råd. Polisen försökte pressa honom till att snabbt underteckna den, men han tog sig tid att läsa vartenda ord.

”Jag kan tyvärr inte underteckna det här”, sade han. ”Jag sade inte så som det står i den här rapporten. Om jag skulle underteckna det här papperet skulle jag ljuga, och det kan jag inte.”

Poliserna tog då ett rep och gjorde en piska och slog Sotir med den i flera timmar. När han ändå inte ville samarbeta, tvingade de honom att hålla i två elkablar och gav honom gång på gång fruktansvärda elektriska stötar.

Sotir berättade senare: ”När jag knappt kunde uthärda smärtan längre, vände jag mig i bön till Jehova och grät. Plötsligt slängdes dörren upp, och där stod  polischefen. Han tittade sig omkring och vände snabbt bort huvudet och beordrade: ’Sluta! Så här får ni inte göra!’” Poliserna var väl medvetna om att det var olagligt att tortera människor. Så de slutade tortera Sotir, men de slutade inte med att försöka få honom att underteckna papperet. Men han vägrade.

”Du har vunnit!” sade de till sist. Motvilligt skrev de ner vad Sotir verkligen hade sagt, med allt det fina som han hade förkunnat om. Sedan gav de honom papperet. Han läste noga igenom det trots att han i flera timmar hade blivit slagen och fått elchocker. När en mening slutade en bit in på sidan drog han ett streck från meningens slut och fyllde ut tomrummet.

”Var i all världen har du lärt dig att göra så?” frågade de förvånade poliserna.

”Jehova har lärt mig att jag bara ska skriva under det som jag verkligen har sagt”, svarade Sotir.

”Jaha, och vem ger dig det här?” frågade en polis och gav Sotir en bit bröd och lite ost. Klockan var då nio på kvällen, och Sotir hade inte ätit någonting på hela dagen och kände sig helt utsvulten. ”Är det Jehova? Nej, det är vi.”

”Jehova kan ge på många olika sätt”, svarade Sotir. ”Han har just fått era hjärtan att vekna.”

”Vi ska släppa dig”, sade de frustrerade poliserna, ”men om du predikar igen, vet du vad som kommer att hända.”

”Då är det ingen mening att ni släpper mig, för jag kommer att fortsätta att predika.”

”Och du säger ingenting till någon om vad som har hänt här!” kommenderade polisen.

”Men tänk om någon frågar”, svarade Sotir, ”då kan jag inte ljuga.”

 ”Försvinn härifrån!” röt polisen.

Det var många som blev torterade på det här sättet. Sotir var bara en av dem, och han var inte ens döpt när han utsattes för de här trosproven.

Under många år censurerades all post, och de uppgifter som kom ut ur landet var bara knapphändiga. Eftersom det blev allt svårare och farligare att resa och att ha möten, förlorade bröderna undan för undan kontakten med varandra. Det var svårt att få en klar bild av vad som hände när det inte fanns någon central organisation. Men ändå var det fler och fler som omfattade sanningen. År 1940 fanns det 50 bröder och systrar i Albanien, och 1949 fanns det 71.

ÖKNING TROTS SPÄNT POLITISKT LÄGE

Under 1950-talet kontrollerades alla sidor av livet ännu hårdare. Förhållandet mellan Albanien och Grekland blev mer och mer spänt. Landets diplomatiska förbindelser med England och USA hade upphört. Till och med förbindelserna med Sovjetunionen var ansträngda. Albanien isolerade sig. Landet hölls stängt för omvärlden. All kommunikation övervakades noggrant.

Trots detta lyckades två av bröderna med begränsad framgång sända brev och vykort till bröderna i Schweiz. De schweiziska bröderna svarade med kodade meddelanden på franska eller italienska. Genom de här  vykorten fick de albanska bröderna veta att det hade hållits en sammankomst i Nürnberg 1955. Nyheten att de tyska bröderna hade blivit fria när Hitlers regim föll uppmuntrade de albanska bröderna att förbli trogna och inte lämna sanningen.

År 1957 fanns det 75 förkunnare i landet. I ”Årsboken” för 1958 angavs inte exakt hur många som var närvarande vid Åminnelsen, bara att det var ”ett stort antal”. Det stod också att ”de albanska bröderna fortsätter att predika”.

I ”Årsboken” för 1959 sades det: ”Dessa trogna vittnen för Jehova fortsätter att göra vad de kan. De talar helt öppet med andra, och de har till och med försökt publicera en del material. De är tacksamma för den mat i rätt tid som de får då och då, men det är tydligt att kommunistledarna har stängt alla kommunikationsmöjligheter med omvärlden.” Avslutningsvis hette det i rapporten: ”Även om de styrande i landet kan skilja bröderna i Albanien från resten av den nya världens samhälle, kan de inte hindra Guds heliga ande från att verka på dem.”

PROBLEMEN FORTSÄTTER

På den tiden förväntades det att alla skulle ha ett militärt identitetskort på sig. De som vägrade att ha det kunde förlora jobbet eller hamna i fängelse. Nasho Dori och Jani Komino fick därför sitta i fängelse igen under några månader. Några få som var rädda att förlora jobbet kompromissade, men flertalet bröder var lojala och var med vid Åminnelsen 1959, och många bröder och systrar fortsatte oförskräckt att predika.

År 1959 togs justitiedepartementet bort, och jurister och advokater fick inte längre verka i landet. Kommunistpartiet tog på sig uppgiften att stifta  lagar och att se till att de åtlyddes. De som inte röstade betraktades som fiender. Människor kände stor fruktan och var misstänksamma mot allt och alla.

De albanska bröderna sände ut budskap som antydde hur prövande förhållandena var men att de var fast beslutna att förbli lojala. Huvudkontoret i Brooklyn försökte gång på gång få kontakt med bröderna i Albanien. John Marks, som var född i södra Albanien men bodde i USA, blev ombedd att försöka få visum till Albanien.

Ett och ett halvt år senare lyckades John få visum till Albanien, men inte hans hustru, Helen. John kom till Durrës i februari 1961 och reste till Tirana. Där träffade han sin syster, Melpo, som hade visat intresse för sanningen. Hon hjälpte honom att få kontakt med bröderna redan nästa dag.

John talade länge med bröderna och gav dem en del litteratur som han hade gömt i ett hemligt fack i sin resväska. Bröderna blev överlyckliga. De hade inte fått besök av några bröder från utlandet på över 24 år.

John räknade ut att det fanns 60 bröder i fem städer plus några få bröder i ett par mindre byar. I Tirana  försökte bröderna träffas i hemlighet en gång i veckan på söndagarna för att gå igenom de publikationer som de hade haft gömda sedan 1938.

Eftersom bröderna i Albanien under så lång tid bara hade haft begränsad kontakt med organisationen, behövde de få lära sig en del nytt när det gällde lärofrågor och hur organisationen ska fungera. Som exempel kan nämnas att både bröder och systrar ledde mötena och att systrar till och med frambar offentliga böner. John skrev senare: ”Bröderna var lite oroliga för hur systrarna skulle reagera på de nya anvisningarna och bad mig därför förklara dessa för dem privat. Det gjorde jag och fann till min glädje att de accepterade dem.”

Trots att dessa trogna tjänare var fattiga stödde de helhjärtat verksamheten. John lade till exempel märke till två äldre bröder från Gjirokastër som hade sparat ”en del av det lilla de hade för att kunna ge åt Sällskapet”. Var och en av dem hade sparat guldmynt till ett värde av närmare 1 000 kronor.

Bröderna i Tirana var tacksamma för att de fick broschyren Predika och undervisa i frid och endräkt, som visade hur församlingarna skulle fungera – även under förbud. I mars höll sedan John åminnelsetalet hemma hos Leonidha Pope i Tirana för de 37 som var där. Direkt efter talet tog John en båt över till Grekland.

När bröderna vid huvudkontoret hade gått igenom Johns rapport efter hans besök i Albanien förordnade de Leonidha Pope, Sotir Papa och Luçi Xheka till att ha hand om församlingen i Tirana och verksamheten i Albanien. Spiro Vruho blev förordnad som kretstillsyningsman. Han skulle besöka olika församlingar och hålla tal och gå igenom olika avsnitt i litteraturen med bröderna varje kväll. Organisationen gjorde allt  för att hjälpa bröderna i Albanien att bli andligt starkare och att komma i harmoni med organisationen.

Organisationen kunde självfallet inte skicka ett formellt brev med de här anvisningarna, eftersom all post censurerades noggrant. John förmedlade därför informationen till bröderna i Albanien i små portioner och använde då en kod som refererade till olika sidor i litteraturen. Rapporter kom snart tillbaka som visade att bröderna hade uppfattat informationen helt korrekt. De tre bröderna i Tirana fungerade som en landskommitté, och Spiro besökte regelbundet olika församlingar.

Bröderna i Albanien fick hela tiden hitta på nya sätt att förmedla rapporterna över tjänsten på fältet till huvudkontoret. Ett sätt var att skriva rapporterna på vykort som de skickade till vissa bröder utomlands. De använde då en penna som de kunde skriva mycket smått med och skrev rapporterna i kodform under frimärket. De kunde till exempel skriva sidnumret i broschyren Predika och undervisa i frid och endräkt där ämnet ”förkunnare” behandlades. Sedan skrev de ner antalet förkunnare som hade rapporterat den månaden. Under många år använde bröderna utomlands liknande metoder för att kommunicera med bröderna i Albanien.

EN BRA BÖRJAN – SEDAN ETT BAKSLAG

Landskommittén arbetade hårt för den rena tillbedjan, men det dröjde inte länge förrän det blev problem. År 1963 skrev Melpo Marks till sin bror John att två av de tre bröderna i landskommittén, Leonidha Pope och Luçi Xheka, hade ”skilts från sina familjer” och att inga möten hölls. Senare kom ett meddelande om att Spiro Vruho låg på sjukhus och att Leonidha Pope och Luçi Xheka var sjuka. Det hänvisades till  Apostlagärningarna 8:1, 3, där det sägs att Saul från Tarsos satte kristna i fängelse. Vad hade hänt?

Leonidha Pope, Luçi Xheka och Sotir Ceqi arbetade i en fabrik där medlemmar av kommunistpartiet höll tal för alla arbetarna och talade varmt om de kommunistiska idealen. En dag hölls ett tal om evolutionen, och då reste sig Leonidha och Luçi och sade: ”Nej, människan kommer inte från aporna!” Nästa dag fördes de båda bort från sina familjer och sändes till avlägsna städer för att arbeta där som förvisade, ett straff som albanerna kallade internim (internering). Luçi sändes till bergstrakten i Gramsh. Eftersom myndigheterna betraktade Leonidha som ledaren för verksamheten, skickades han till det kyliga Burrel med sina klippiga berg. Det tog sju år innan han fick komma tillbaka hem till Tirana.

I augusti 1964 hade mötena i princip upphört. Den lilla information som sipprade ut visade att bröderna var strängt övervakade av Sigurimi. Under ett frimärke kunde man läsa: ”Be till Herren för oss. Litteratur konfiskeras från hus till hus. De tillåter oss inte att studera. Tre personer i internim.” Först trodde man att bröderna Pope och Xheka hade släppts, eftersom de var de enda som kände till att man skrev under frimärkena. Men det visade sig senare att det var Luçis hustru, Frosina, som hade skickat det meddelandet.

 De ledande bröderna hade sänts bort. Och Sigurimi höll ögonen på de övriga och lät dem inte ha kontakt med varandra. Men bröderna i internim vittnade frimodigt för alla som de träffade. Folket i Gramsh brukade säga: ”Ungjillorë [evangelisterna] är här. De gör inte militärtjänst, men de bygger broar åt oss och hjälper oss med våra generatorer.” De här lojala bröderna fick ett mycket gott rykte, och man talade väl om dem i flera årtionden.

EN ATEISTISK STAT FÖDS

På den politiska fronten bröt Albanien med Sovjetunionen och stärkte banden med Kina. Den kommunistiska ideologin slog igenom så starkt att somliga albaner till och med klädde sig som Mao Zedong, ordförande för Kinas kommunistiska parti. År 1966 avskaffade Enver Hoxha alla militära gradbeteckningar, och i det kyliga och misstänksamma klimat som rådde i landet tolererades inga oppositionella åsikter.

De statliga tidningarna började skriva negativt om religionen och kallade den ”ett farligt element”. I Durrës tog en grupp studenter en bulldozer och rev en kyrka. I stad efter stad förstördes sedan den ena religiösa byggnaden efter den andra i snabb takt. År 1967 blev Albanien det första fullständigt ateistiska landet i världen sedan regeringen piskat upp de antireligiösa känslorna i landet. I andra kommunistländer tilläts olika religionssamfund, även om de hölls under sträng bevakning, men i Albanien tolererades inte någon religion över huvud taget.

En del muslimska, ortodoxa och katolska präster sattes i fängelse på grund av att de lade sig i politiken. Många präster klarade sig bättre därför att de kapitulerade och lämnade religionen. Ett fåtal historiska  religiösa byggnader gjordes om till museer. Inget religiöst tilläts – inga kors eller ikoner och inga moskéer eller minareter. Ordet ”Gud” användes bara på ett nedsättande sätt. Den här utvecklingen gjorde situationen svår för bröderna.

Under 1960-talet var det några bröder som somnade in i döden. De förkunnare som fanns kvar på olika ställen i landet försvarade sanningen så gott de kunde. Men även de som var intresserade var alltför rädda för att våga lyssna.

KÄRLEKEN TILL SANNINGEN DÄMPADES ALDRIG

År 1968 skrev Gole Flloko till John och Helen Marks om sin sviktande hälsa. Det var förbjudet att predika och att hålla möten. Men Gole, som då var i 80-årsåldern, berättade att han brukade tala med vänner och med dem som han träffade på marknaden, i parken eller på kaféerna. Inte lång tid därefter dog Gole trogen. Ingenting kunde dämpa hans stora kärlek till Jehova och sanningen, och så var det också för många andra i Albanien.

När Spiro Vruho blev äldre kunde han inte längre göra kretsbesök som tidigare. Och i början av 1969 hittade man honom död i botten av en brunn. Sigurimi sade att han hade begått självmord. Men var det sant?

Man hittade en lapp som man antog att Spiro hade skrivit, och på den stod det att han var deprimerad och därför tänkte ta sitt liv, men handstilen på lappen var inte hans. Man visste dessutom att Spiro hade varit vid gott mod innan han dog. Det fanns också svarta märken runt hans hals som vittnade om att han hade utsatts för någon form av våld. Man hittade inga rep i brunnen som han kunde ha använt för att hänga sig med, och det fanns inget vatten i lungorna på honom.

 Flera år senare kom det fram att Spiro hade fått veta att om han inte röstade skulle han och hans familj sättas i fängelse, och då skulle de inte kunna köpa någon mat. Bröderna i Tirana kunde konstatera att Spiro hade dödats dagen före valen och sedan kastats i brunnen. Det här var inte sista gången som sådana här falska rapporter om självmord användes mot Jehovas vittnen.

ETT ÅRTIONDE AV PÅTVINGAD ISOLERING

År 1971 gladde sig Jehovas vittnen över hela världen åt att den styrande kretsen i Brooklyn i New York utökades med fler medlemmar. Förväntningarna var också stora när det pålystes att äldste och biträdande tjänare skulle börja förordnas. Det dröjde emellertid flera år innan våra bröder i Albanien fick höra talas om de här organisatoriska förändringarna. Den upplysningen fick de när några turister från USA helt kort besökte en syster i Tirana, Llopi Bllani. De här besökarna fick reda på att det inte hölls några möten, och de fick också veta att det bara fanns tre aktiva vittnen i Tirana, trots att det faktiskt fanns många fler vittnen i staden.

Kosta Dabe hade varit i Grekland sedan 1966 och försökt få visum till sitt hemland Albanien, dit han ville återvända. Han var nu 76 år och ville lära sina barn sanningen. När Kosta inte kunde få visum  for han till den albanska gränsen. Där lämnade han in sitt amerikanska pass och fick komma in i landet. Han visste då att han kanske aldrig mer skulle kunna lämna landet.

År 1975 besökte ett albanskt par från USA Albanien som turister. De skrev och berättade att människor var mer övervakade än någonsin och att Jehovas vittnen bevakades mycket noga. Utlänningar hade statliga guider med sig vart de än gick, och många av dessa tillhörde Sigurimi. När utlänningarna sedan lämnade landet brukade Sigurimi bevaka dem som utlänningarna hade haft kontakt med. Turister betraktades med misstänksamhet och var inte välkomna. Folk var rädda för utlänningar.

I november 1976 berättade Kosta Dabe i ett brev att fem var med vid Åminnelsen i Vlorë. Han visste att det fanns ett vittne i Përmet och ett i Fier och att de båda var för sig högtidlighöll Åminnelsen. I Tirana samlades två på en plats och fyra på en annan. Så enligt vad han kände till var det åtminstone 13 som högtidlighöll Åminnelsen 1976.

Flera år senare kom Kulla Gjidhari ihåg hur hon högtidlighöll Åminnelsen: ”På förmiddagen bakade jag brödet och tog fram vinet. På kvällen drog jag för gardinerna och tog fram den bibel som jag hade gömt bakom toalettstolen. Jag läste i Matteus  26:e kapitel om hur Jesus instiftade Åminnelsen. Jag bad, lyfte upp brödet och satte sedan ner det. Jag läste ett stycke till i Matteus, bad igen, lyfte glaset med vinet och ställde sedan ner det. Efter det sjöng jag en sång. Jag var ensam fysiskt sett, men jag visste att jag var förenad med mina bröder över hela jorden!”

Kulla hade inte många släktingar. När hon var liten blev hon adopterad av Spiro Karajani och fick bo hos honom och hans dotter Penellopi i Tirana. Han dog omkring 1950.

ALBANIEN BLIR ÄNNU MER ISOLERAT

En ny period av isolering började 1978 när Albanien bröt sina förbindelser med Kina. En ny grundlag instiftades för att göra Albanien till en helt självständig stat med strikta lagar som reglerade alla sidor av livet och även teatern, baletten, litteraturen och konsten. Klassisk musik som uppfattades som upprorisk förbjöds. Och det var bara auktoriserade författare som fick ha egna skrivmaskiner. Alla som Sigurimi kom på med att titta på utländska tv-kanaler förhördes.

I det här hårda, förtryckande klimatet kom bröder från Schweiz, Sverige, Tyskland, USA och Österrike som turister för att försöka träffa bröderna i landet. De få bröder som de fick kontakt med uppskattade verkligen att de hade gjort sådana ansträngningar. Men bröderna för övrigt hade inte mycket kontakt med varandra, så det var inte många av dem som kände till om någon kom på besök.

År 1985 dog diktatorn Enver Hoxha efter en lång tid vid makten, och många albaner sörjde honom. Det dröjde inte länge förrän regeringen och samhället började förändras. Året därpå beslöt John Marks hustru, Helen, som då var i 65-årsåldern och hade blivit änka, att hon  skulle besöka Albanien. När hon hämtade sitt visum sade myndigheterna till henne: ”Om något skulle hända dig medan du är där, kan du inte räkna med att du får någon hjälp utifrån.”

Helen var där i två veckor, något som de få förkunnarna i Albanien upplevde som en milstolpe. Helen träffade till sist Johns syster, Melpo, som hade kommit i kontakt med sanningen genom sin bror 25 år tidigare. Hon var inte döpt, men hon var en viktig kontaktperson för organisationen i många år.

Helen träffade också Leonidha Pope och Vasil Gjoka, som hade blivit döpt 1960. Hon fick veta att det fanns sju vittnen som fortfarande levde och bodde i olika delar av landet. Hon informerade bröderna i Albanien om hur organisationen nu fungerade och om hur verksamheten gick framåt i andra kommunistländer. Hon predikade försiktigt för dem hon träffade. Och hon kunde konstatera att människor i Albanien hade stora ekonomiska problem.

Hon berättade: ”För att få en liten ranson av mjölk brukade man få stå i kö från klockan tre på morgonen. Många affärer hade ingenting i lager.”

År 1987 gjorde avdelningskontoren i Österrike och Grekland gemensamma ansträngningar för att andra vänner skulle kunna besöka Albanien. År 1988 reste Peter Malobabic och hans hustru från Österrike som turister till Albanien och gav Melpo en jacka som hon blev mycket glad över. Men hon blev ännu gladare när hon hittade boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga” gömd i jackan.

Senare det året kontaktade ett annat par Melpo och gav henne mer litteratur, men de fick vara oerhört försiktiga, för Sigurimi vakade över dem som hökar. De  som kom på besök kunde bara helt kort kontakta vännerna under några få minuter då de var fria från sina statliga guider. De fick veta att Leonidha var sjuk och att många andra bröder i Albanien hade blivit gamla och inte kunde röra sig fritt.

FÖRHÅLLANDENA BÖRJAR ÄNDRAS

Den politiska scenen började förändras 1989. Dödsstraffet för försök att fly landet avskaffades. Helen kom på besök igen den sommaren. Hon ägnade timmar åt att ge bröderna de upplysningar och anvisningar som hon hade fått i uppdrag att ge dem. Vasil Gjoka gjorde efter bästa förmåga korta besök hos bröderna.

Sigurimi hörde att Helen var på besök och sökte upp henne. Men i stället för att ställa till problem sade de att de ville ha en gåva från Amerika. Tänk så fort människor kan ändra sig!

Berlinmuren föll den 9 november 1989, och sedan dröjde det inte länge förrän det började hända saker i Albanien. I mars 1990 gjorde invånare i Kavajë uppror mot kommunismen. Tusentals människor strömmade till ambassaderna i Tirana för att den vägen få möjlighet att lämna landet. Studenter krävde reformer och började hungerstrejka.

I februari 1991 välte en stor grupp människor den 10 meter höga statyn av Enver Hoxha. Den hade i många år dominerat det stora torget Skanderbeg i Tirana. För folket fanns inte diktatorn mer. I mars det året var det omkring 30 000 albaner som tog sig ombord på båtar i Durrës och Vlorë och flydde till Italien. Den månaden hölls flerpartival för första gången på många år. Även om kommunistpartiet vann, var det tydligt att regeringen höll på att förlora greppet om människor.

 Helen Marks gjorde ett sista besök i Albanien i augusti 1991, men den här gången märkte hon att mycket hade förändrats. Bara en månad tidigare hade regeringen upprättat ett religionsdepartement, och religiös verksamhet var tillåten igen efter 24 år. Bröderna lät ingen tid gå förlorad när det gällde att få fart på predikoverksamheten och att anordna församlingsmöten.

Vasil Gjoka åkte till Grekland och var en tid på avdelningskontoret för att lära sig hur predikoarbetet skulle organiseras. Hans grekiska var inte så bra, så de bröder som kunde lite albanska hjälpte honom så gott de kunde. När han kom tillbaka till Tirana var han noga med att tillämpa allt han hade lärt sig och försökte organisera de två mötena varje vecka bättre, bland annat Vakttornsstudiet, eftersom Vakttornet nyligen hade börjat ges ut på albanska.

”Dessförinnan inledde vi mötena med sång och bön”, berättar en broder, ”och sjöng de sånger som de äldre vännerna hade lärt oss. Sedan gick vi igenom studiet och avslutade därefter med en sång – eller två, eller tre, eller ännu fler! Till sist avslutade vi med bön.”

I oktober 1991 och i februari 1992 kom Thomas Zafiras och Silas Thomaidis till Albanien och tog med sig litteratur från Grekland. De träffade bröderna i Tirana och odöpta förkunnare i Berat och samlade ihop namnen på alla intresserade som behövde hjälp. Efter att ha varit isolerade andligt sett i flera årtionden var människor andligen utsvultna. I Berat, till exempel, höll intresserade personer möten, trots att det inte fanns några döpta bröder där. Hur skulle det här andliga behovet kunna fyllas?

EN OVÄNTAD UPPGIFT

Michael och Linda DiGregorio var missionärer i Dominikanska republiken. Michaels morföräldrar var  från Albanien och hade blivit döpta i Boston på 1920-talet, och Michael kunde lite albanska. När de skulle besöka sina släktingar i Albanien 1992 frågade de den styrande kretsen om det var lämpligt att de försökte kontakta bröderna där under sitt tre dagar långa besök. Till deras stora förvåning blev de tillfrågade om de kunde stanna kvar i Albanien i tre månader och hjälpa till med att organisera predikoarbetet.

Vid avdelningskontoret i Rom fick de veta mer om situationen i Albanien. Grekiska och italienska bröder berättade vad de kände till och visade bilder på några albanska bröder, däribland Vasil Gjoka. När Michael och Linda flög till Tirana i april 1992 var albaner som bodde utomlands återigen välkomna in i landet. Men det politiska läget var mycket instabilt, och människor var oroliga för framtiden.

När Michael och Linda kom ut från flygplatsen togs de emot av Michaels släktingar, som hade kommit dit för att möta dem. Samtidigt fick Michael se ett annat bekant ansikte – Vasil Gjoka, som också hade fått veta att de skulle komma den dagen.

”Följ med släkten”, sade Michael till Linda, ”så kommer jag alldeles strax.”

 När Michaels släktingar hade kramat om Linda tog de med sig allt bagage och skyndade bort mot bilarna, och Michael gick snabbt fram till Vasil.

”Jag kommer tillbaka till Tirana på söndag”, sade han snabbt, ”och då söker jag upp dig.”

En av Michaels släktingar, Koço, som inte visste att Michael och Linda var Jehovas vittnen, rusade fram till honom och sade: ”Vad gör du? Här pratar vi inte med främlingar!”

När de körde genom landsbygden på väg mot Korçë insåg de hur annorlunda allt var i Albanien jämfört med i Västindien. ”Allt var gammalt och brunt eller grått och täckt av damm”, berättar Michael. ”Och överallt var det taggtråd. Folk såg betryckta ut. Det fanns nästan inga bilar. Fönsterrutor var krossade. Bönderna fick bruka jorden för hand. Det var inte mycket som hade förändrats sedan mina morföräldrar bodde här! Det kändes som om vi hade rest tillbaka i tiden!”

”DET ÄR GUD SOM HAR FÖRT ER HIT”

Koço hade något som han ville visa för Michael och som han hade hållit gömt i flera år. När Michaels mormor dog hade några släktingar i Boston skrivit ett långt brev till familjen i Albanien. De första tio sidorna handlade mest om familjeangelägenheter, men mot slutet av brevet berättade de om uppståndelsen.

”Polisen tittade på brevet”, berättade Koço för Michael, ”men de läste bara de första sidorna. Sedan tröttnade de och sade: ’Behåll det! Det är bara om familjen!’ När jag kom till slutet på brevet blev jag så glad över att få läsa något om Gud!”

Michael berättade då att han och Linda var Jehovas vittnen och fortsatte att förklara mer om sanningen för Koço.

 Precis som på Bibelns tid känner albaner ett ansvar att ta hand om sina gäster och skydda dem. Koço ville därför absolut följa med Michael och Linda när de åkte till Tirana.

”Vi kunde inte hitta Vasils adress”, berättar Michael, ”för det fanns inga gatuskyltar. Så Koço föreslog att vi skulle gå in på postkontoret och fråga.”

Linda fortsätter: ”När Koço kom ut därifrån såg han alldeles paff ut, och vi körde direkt till Vasils lägenhet.”

Koço förklarade senare: ”När jag gick in på posten och frågade efter Vasil, sade de: ’Den mannen är ett helgon! Vet du vad han har gått igenom? Det finns ingen bättre människa i hela Tirana!’ När jag hörde det förstod jag att det är Gud som har fört er hit! Jag kan inte hindra er!”

VERKET ORGANISERAS I TIRANA

Vasil blev verkligen glad över att få träffa Michael och Linda, och de samtalade i flera timmar. Men först mot slutet av kvällen berättade Vasil att Jani Komino, som hade suttit i fängelse tillsammans med Nasho Dori, hade dött just den morgonen. Varför hade Vasil stannat hemma och inte gått på begravningen av sin käre broder och nära vän? Som han själv förklarade var det för att ”någon som var sänd av den styrande kretsen skulle komma”.

Michael och Linda behövde en tillfällig bostad i Tirana, men den sittande regeringen tillät inte utlänningar att bosätta sig i staden. Vad skulle de göra?

”Vi lade saken i Jehovas händer”, säger Michael, ”och till slut hittade vi en liten lägenhet som vi kunde flytta in i.”

”De som ägde lägenheten behöll nyckeln”, berättar Linda, ”och de kom och gick som de ville. Dessutom var  vi tvungna att gå genom en annan lägenhet för att komma till vår. Men den låg åtminstone avsides, och det var skönt att inte vara i blickpunkten.”

De äldre vännerna i Tirana berättade för dem i timmar om de prövningar de hade varit med om. Men ett av problemen var att en del av dem inte litade på varandra.

”Individuellt var de lojala”, berättar Michael, ”men de undrade om de andra hade varit trogna. Men även om några höll distans till varandra, så höll de inte distans till oss. Efter att ha resonerat igenom det hela i lugn och ro förstod de att det viktigaste var att de gjorde Jehovas namn känt. De var förenade i sin kärlek till Jehova och entusiastiska över det som låg framför dem.”

Det märktes tydligt att det inte fanns någon fungerande församling. Första gången Kulla Gjidhari och Stavri Ceqi bläddrade igenom broschyren Forska dagligen i Skrifterna hade de ingen aning om vad det var för något.

”Åh, Manna!” utropade Stavri plötsligt och tänkte på boken Daglig himmelsk manna för trons husfolk, som hade använts när han lärde känna sanningen.

”Hur är det förresten med vår president, broder Knorr?” frågade Kulla. ”Och hans vän Fred Franz, är det bra med honom?” Det här visade hur lång tid som hade gått sedan de blev isolerade!

VILKEN ÅMINNELSE!

I vanliga fall brukade vännerna ha sina möten hemma hos Vasil Gjoka, i ett rum på tre gånger fyra meter, men det rummet var för litet för att de skulle kunna hålla Åminnelsen där. I stället samlades man i en lokal som tidigare hade varit huvudkontoret för den tidning  som kommunistpartiet gav ut, och 105 var närvarande. Det här var första gången som Åminnelsen inte hölls i ett privat hem i Tirana. Trots att det bara var 30 förkunnare i Albanien 1992, var sammanlagt 325 med vid Åminnelsen.

Det blev hela tiden fler och fler intresserade i Tirana, och det kunde vara upp till 40 på mötena i Vasils lägenhet. Flera nya ville börja som odöpta förkunnare, och andra ville bli döpta. Bröderna använde många timmar till att gå igenom dopfrågorna med dem som ville bli döpta. Eftersom boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst inte hade getts ut på albanska, fick de översätta frågorna muntligen för dopkandidaterna. Man studerade också lite mer på djupet med en del nya för att försäkra sig om att de hade förstått sanningen. Ingen hade haft ett regelrätt bibelstudium, men de hade ändå en imponerande kunskap i Bibeln.

LAGLIGT ERKÄNNANDE TILL SLUT!

Under några veckor sammanträffade bröderna med advokater och myndighetspersoner och använde mycket tid till att försöka få vår verksamhet lagligen inregistrerad. Några bröder och intresserade i Tirana hade redan lämnat in en formell ansökan, men en ny regering hade kommit till makten, och därför behövde de ha tålamod.

”Allting hände i vimlet ute på gatorna i stan”, berättar en broder. ”När vi var ute och gick kunde vi träffa på ministern för mänskliga rättigheter, inrikesministern, justitieministern, polischefen, medlemmar av författningsdomstolen och andra inflytelserika män. De här männen var vänliga och glada över att saker och ting började lossna. De flesta av dem kände redan till  ungjillorë. Jehovas vittnen i Albanien var definitivt i full verksamhet.”

I flera veckor hade olika myndighetspersoner sagt att regeringen skulle ge Jehovas vittnen lagligt erkännande. Men ingenting hände, inte förrän Angelo Felio, en broder från USA med albanskt ursprung, kom för att hälsa på sin familj i Tirana. Medan han var i Albanien sammanträffade han och några andra bröder med den juridiska rådgivaren till den minister som hade rätt att ge dem lagligt erkännande. Hon blev glatt överraskad när hon fick veta att Angelos släkt kom från samma område som hon själv.

”Vilken by kommer ni från?” frågade hon Angelo. Förvånande nog var det samma by som hon själv kom från.

”Vad heter ni i efternamn?” frågade hon sedan.

Gissa om både hon och Angelo blev förvånade när det visade sig att de var släkt! Deras familjer hade tappat kontakten många år tidigare.

”Jag är redan imponerad av era stadgar och hade tänkt hjälpa er”, sade hon, ”men nu bara måste jag hjälpa er. Vi är ju släkt!”

Några dagar senare överlämnade hon till bröderna det domstolsutslag som gav Jehovas vittnen lagligt erkännande i Albanien. Nu hade de äntligen laglig rätt att tillbe den sanne Guden Jehova, något som hade varit förbjudet sedan 1939! ”Det finns inga ord som kan beskriva hur vi kände det i våra hjärtan den dagen”, säger Michael och Linda.

 Några veckor senare skickade avdelningskontoret i Grekland, som hade tillsynen över verksamheten i Albanien, Robert Kern till Tirana för att besöka vännerna där. Robert meddelade dem att verksamheten nu var inregistrerad och att den nybildade församlingen i Tirana hade ”hela Albanien” som sitt distrikt! Det var därför viktigt att de fortsatte att predika från dörr till dörr på ett välorganiserat sätt och verkligen gick in för det. Bröderna hyrde ett hus med tre sovrum i Tirana och använde det som missionärshem och kontor. I samma byggnad fanns också ett stort rum som kunde användas som den första Rikets salen.

ETT ISOLERAT FÅR FUNNET

”Finns det några vittnen i Vlorë?” Den frågan kom upp när bröderna resonerade om hur de skulle kunna utvidga predikoverksamheten i Albanien. Det enda vittne som några av dem kände till var en äldre kvinna som de trodde var senil. Sedan kom en kvinna till kontoret och berättade att hon och hennes familj var ungjillorë och att någon som hette Areti hade hjälpt  dem att lära känna sanningen i Vlorë. Några bröder från Tirana åkte därför dit för att försöka hitta Areti.

Areti Pina, en kort, äldre kvinna, bjöd in besökarna i sitt hem men verkade ganska reserverad. De sade att de var hennes andliga bröder, men hon rörde inte en min.

”Får jag ställa några frågor?” sade hon plötsligt efter några minuter. Sedan började hon bombardera dem med frågor: ”Tror ni på treenigheten? Vad är Guds namn? Tror ni att det finns ett helvete? Vad händer när vi dör? Vad ska hända med jorden? Hur många är det som ska till himlen?”

Bröderna svarade på frågorna en efter en.

”Predikar ni?” frågade hon sedan.

”Ja”, sade en av bröderna, ”vi predikar.”

”Jaha”, svarade hon, ”men hur predikar ni?”

”Vi predikar från hus till hus”, svarade brodern.

Areti brast då i tårar och flög upp och kramade om honom.

”Nu vet jag att ni är mina bröder!” utbrast hon. ”Det är bara Jehovas folk som predikar från hus till hus!”

I Vlorë fanns det en del protestantiska grupper som hade hört att Areti var religiös, och de hade frågat om hon ville komma tillsammans med dem. ”Men jag ville  inte ha något med det stora Babylon att göra”, förklarade hon för bröderna. ”Så jag var tvungen att försäkra mig om att ni verkligen tillhör min andliga familj!”

Areti hade blivit döpt 1928 när hon var 18 år. Hon tog sig upp och ner för bergen till fots och predikade med Bibeln i hand. Trots att hon tappade kontakten med bröderna och var isolerad i flera år fortsatte hon troget att predika på egen hand.

”Jehova är underbar”, sade Areti med tårar i ögonen. ”Han har aldrig glömt mig!”

Folk trodde att hon hade mist förståndet när hon höll fast vid sin gudstro under det järnhårda diktaturstyret. Men Areti var allt annat än senil. Hon var lika klartänkt som någonsin tidigare!

SÅ MYCKET ATT GÖRA!

När verksamheten nu var lagligen inregistrerad låg mycket arbete framför vittnena när det gällde att sprida sanningens budskap. Vännerna behövde också få del av det ökade andliga ljuset och bli stärkta andligen. Dessutom behövdes litteratur på albanska, dels för vännerna, men också för tjänsten på fältet. Och det fanns ett stort behov av fler förkunnare. Vilka kunde hjälpa till?

År 1992 kom en grupp pionjärer med särskilt uppdrag från Italien och Grekland och gick en albansk språkkurs. Samtidigt började ett litet team översätta vår litteratur. Ibland kunde det vara strömavbrott tre veckor i sträck, men bröderna bevarade sitt sinne för humor och jobbade på med sina uppgifter.

Det var också mycket rent praktiskt som behövde göras. När det blev kallt var de tvungna att lösa problemet med uppvärmningen av missionärshemmet – det gick nämligen inte att köpa ved i Albanien. Hur skulle  de kunna hålla sig varma? Grekiska bröder kom till deras hjälp genom att skicka en last med stora vedklabbar och en elektrisk såg. Men det löste inte problemet, för luckan på vedspisen var väldigt liten, och det fanns ingen elektricitet till sågen. Som tur var kände en av bröderna någon på andra sidan staden som hade en yxa. Men det gick inga bussar dit, så det tog två timmar att transportera yxan till missionärshemmet, och sedan skulle den lämnas tillbaka igen innan det blev mörkt. ”Vi turades alla om att hugga ved så länge vi hade yxan”, berättar en av missionärerna, ”och vi lyckades hålla oss varma!”

Mitt i allt vedhuggande och språkpluggande fick det albanska översättningsteamet det första av flera besök av Nick och Amy Ahladis från avdelningen Translation Services, som nu finns i Patterson i staten New York. Deras varma sätt och deras balanserade råd var till stor hjälp för de nya översättarna, som lärde sig snabbt och gjorde ett fint arbete. Litteraturen trycktes vid avdelningskontoret i Italien och skickades sedan med båt till Albanien.

Det hårda arbetet var verkligen värt alla ansträngningar – det märktes på alla positiva reaktioner i tjänsten. Även nya förkunnare sprudlade av entusiasm. Lola, till exempel, som just hade börjat som förkunnare, använde 150, 200 och till och med ännu fler timmar i tjänsten varje månad! När hon fick rådet att ta det lite försiktigt och försöka hitta en bra balans i tjänsten, sade hon: ”Mitt liv har varit helt bortkastat ända tills nu! Vad skulle jag annars använda tiden till?”

ARBETET GÅR FRAMÅT

Mars 1993 var en speciell månad i Albaniens teokratiska historia. Pionjärerna med särskilt uppdrag  började bearbeta nya distrikt i Berat, Durrës, Gjirokastër, Shkodër, Tirana och Vlorë; Vakttornet för 1 mars var det första nummer som översattes av det albanska översättningsteamet; teokratiska skolan hölls för första gången, vilket innebar att alla fem mötena började hållas; Tjänsten för Guds kungarike började ges ut på albanska, och det första kretsmötet hölls i Operahuset vid det stora torget Skanderbeg i Tirana.

Till det här historiska kretsmötet kom också vänner från Grekland och Italien. Nasho Dori inledde med bön och tackade Jehova för alla välsignelser de fick uppleva. Högsta antalet närvarande var 585, och 41 blev döpta! Några av dessa var barn och barnbarn till vittnen som troget tjänat Jehova i Albanien.

Till vännernas stora glädje kunde man 1993 för första gången anordna en områdessammankomst i Albanien. Över 600 var närvarande, däribland vittnen från Frankrike, Grekland, Italien, Schweiz och Österrike. Efter att ha varit isolerade i så många år var de albanska vännerna överlyckliga över att de fritt och öppet fick vara tillsammans med så många vittnen från så många länder!

För att verksamheten skulle kunna samordnas bättre förordnade den styrande kretsen en landskommitté, som bestod av Nasho Dori, Vito Mastrorosa och Michael DiGregorio och som stod under ledning av avdelningskontoret i Italien. Något av det första de fick inrikta sig på var att hitta en fastighet som kunde användas som kontor och som kunde rymma den växande översättningsavdelningen.

En till grupp pionjärer med särskilt uppdrag började lära sig albanska, däribland Stefano Anatrelli från Italien. Efter fem veckors språkträning kallades han  till kontoret och blev ombedd att börja besöka pionjärerna och grupperna som kretstillsyningsman.

”Men jag kan ju inte ens prata albanska ordentligt!” var Stefanos första reaktion. Men han såg sin uppgift som ett stort privilegium. Han fick hjälp med att utarbeta några tal, och sedan for han land och rike runt och besökte vännerna. Det hade nu gått omkring 30 år sedan Spiro Vruho tjänade som kretstillsyningsman under förbudet. År 1995 blev Stefano förordnad som medlem av landskommittén.

År 1994 kom en tredje grupp pionjärer till Albanien från Italien. Deras iver och entusiasm smittade verkligen av sig på de nya förkunnarna. Vid slutet av tjänsteåret 1994 fanns det 354 förkunnare i landet.

Men många av dem ställdes inför stora utmaningar rent känslomässigt. Övergången från att ha levt under ett extremt hårt och förtryckande styre till att leva i ett helt fritt samhälle var inte lätt. För att överleva under diktaturen hade de varit tvungna att vara väldigt försiktiga och aldrig öppet berätta vad de tyckte och tänkte – speciellt inte för främlingar. Men de utländska bröderna och systrarna var förstående och försökte tålmodigt vinna de nyas förtroende.

De äldre bröderna och systrarna och de nya förkunnarna var alla mycket glada över att få träffa Theodore Jaracz det året. Det här var första gången som en medlem av den styrande kretsen besökte Albanien. Broder Jaracz höll ett tal i Tirana, och över 600 var med vid det tillfället.

Vid den här tiden hade man köpt en fastighet i Tirana som kunde användas som kontor. På mindre än ett halvår förvandlade ett hårt arbetande team av utländska bröder den gamla byggnaden till ett modernt  kontor och byggde också en bostadsdel för 24 personer. Överlämnandet hölls den 12 maj 1996 när Milton Henschel i den styrande kretsen besökte Albanien.

DE PREDIKADE ENSAMMA

I Korçë bodde en ung man som hette Arben. Han läste den bibliska litteratur som hans syster skickade till honom och förstod att det han läste stämde, att det var sant. Han skrev till kontoret i Albanien, och under en tid fick han lära sig mer om sanningen per korrespondens med bröderna. Två av dessa bröder gjorde en särskild resa för att besöka honom och ge honom mer andlig hjälp. När de talade med honom förstod de att han var kvalificerad att börja som förkunnare. De tog med sig honom in till stadens centrum och lät honom se på när de vittnade för förbipasserande.

Arben berättar: ”Sedan gav de mig några tidskrifter och sade: ’Nu är det din tur.’ De sade att jag skulle försöka på egen hand, och det gjorde jag.”

 Arben fick fortsätta ensam några månader i Korçë innan han fick hjälp av några pionjärer med särskilt uppdrag som flyttade dit. Men under tiden var det många som lyssnade på honom, och inte långt efter det att pionjärerna hade kommit bildades en grupp.

Mot slutet av året ringde pionjärerna i Vlorë till kontoret och berättade att Areti Pina var sjuk och ville träffa någon av de ansvariga bröderna. När en av dem kom dit bad Areti alla andra lämna rummet så att hon kunde få tala enskilt med honom.

”Jag har inte långt kvar”, sade hon och andades tungt. ”Jag har funderat mycket, och det är något som jag måste fråga dig. Jag kanske inte har alla detaljer klara för mig, men en sak måste jag få veta: Har Uppenbarelseboken gått i uppfyllelse?”

”Ja, Areti, det mesta har redan uppfyllts”, svarade brodern och tog sedan upp några saker som ännu inte gått i uppfyllelse. Areti lyssnade noga på varje ord.

”Nu kan jag dö i frid”, sade hon sedan. ”Jag var tvungen att få veta hur nära vi är.”

Under flera år hade Areti varit en entusiastisk förkunnare, och det oavsett om hon hade predikat ensam uppe i bergen eller vittnat från sin säng när hon var sjuk. Kort efter det här samtalet avslutade hon troget sin jordiska bana.

HANS TRO VAR STARK ÄNDA TILL SLUTET

Nasho Dori var nu i 80-årsåldern. Han var sjuk, och krafterna började sina. Men det fanns en grupp bröder som var i särskilt behov av uppmuntran från honom – de unga bröder som blev inkallade till militärtjänst. De ortodoxa prästerna i Berat, som var avundsjuka på vittnena eftersom de så snabbt ökade i antal, försökte få myndigheterna att åtala de här unga männen.

 Sex bröder som vägrade tjänstgöra i det militära riskerade flera månaders fängelse. Nasho förstod att de behövde uppmuntran, så han satte sig upprätt i sin säng och spelade in ett meddelande åt dem på video.

”Var inte rädda”, uppmanade han de unga bröderna. ”Vi har varit med om det här förut. Jehova kommer att vara med er. Skulle ni hamna i fängelse, så var inte oroliga. Det kommer att leda till att Jehovas namn blir ärat.”

Nashos hälsa blev allt sämre. En dag kallade han till sig några bröder från sin sjuksäng och sade: ”Jag var tvungen att be Jehova om förlåtelse. Förra veckan hade jag så ont att jag bad om att få dö. Sedan tänkte jag: ’Jehova, det är du som är livets källa. Allt som du står för handlar ju om liv. Jag bad om något som går emot din vilja. Förlåt mig!’”

När han fick veta att antalet förkunnare i Albanien hade ökat till 942, sade han: ”Nu har vi äntligen en stor skara i Albanien!” Några dagar senare avslutade han sitt jordiska liv.

ANARKI UNDER TRAZIRA-TIDEN

År 1997 var den ekonomiska situationen mycket kritisk på grund av exploatering, mutor och korruption. För att tjäna snabba pengar sålde många allt de hade och gjorde riskfyllda investeringar i så kallade  pyramidspel. När de sedan förlorade alla sina tillgångar ledde det till våldsamma uppror och demonstrationer.

Mitt under ett kretsmöte kom en syster som arbetade för en hög tjänsteman och berättade för bröderna att premiärministern var på väg att avgå och att man trodde att det skulle leda till de värsta våldsamheterna dittills. Programmet avbröts så att vännerna snabbt skulle kunna ta sig hem. Två timmar senare rådde undantagstillstånd i landet, och utegångsförbud infördes.

Ingen visste riktigt vad som höll på att hända, och många rykten var i omlopp. Vilka var inblandade? Andra länder? Lokala politiker? Pyramidspelen hade kollapsat, och de flesta hade förlorat alla sina investeringar. I Vlorë blev det upplopp. Folk bröt sig in i statliga vapenfabriker och lade beslag på vapen och ammunition. Allteftersom det rapporterades om händelseutvecklingen i nyhetssändningarna utbröt våldsamheter i stad efter stad. Landet var i uppror, och polisen tappade kontrollen. Förhållandena urartade till väpnad revolt och anarki.

De flesta av de 125 utländska heltidstjänarna i Albanien åkte till Tirana för att få skydd. Många albaner tyckte att det som hände var utlänningarnas fel, och därför var det säkrast för de utländska pionjärerna att lämna landet. Eftersom flygplatsen var stängd förde man några italienska pionjärer till Durrës, där lokala beväpnade män hade tagit kontrollen över hamnen. Efter en 12 timmar lång och nervös väntan kunde pionjärerna gå ombord på en båt som tog dem till Italien.

Landskommittén hade dagligen telefonkontakt med bröder i olika delar av landet. På morgnarna var det kusligt tyst på gatorna, men på eftermiddagarna  började skjutandet, och det pågick hela nätterna ända fram till gryningen. En del använde till och med luftvärnskanoner. Den här perioden kom att kallas trazira – en tid av anarki och kaos.

”JEHOVAS NAMN BLIR ÄRAT”

Arben Merko, en av de sex bröder från Berat som fick sitta i fängelse på grund av sin neutralitet, berättar: ”I cellen fanns det ett litet hål i väggen. En man i cellen bredvid frågade vem jag var.” Arben vittnade för honom i flera veckor. Men så en dag var det tyst på andra sidan väggen.

När Arben hade blivit frisläppt fick han besök av en ung man. Arben kände inte igen ansiktet men däremot rösten – det var den man som hade suttit vägg i vägg med honom i fängelset.

”Jag har kommit hit för att ge dig den här”, sade han till Arben och räckte över en förstärkare.

”Under traziran stal jag förstärkaren från er Rikets sal”, fortsatte han. ”Men det du berättade i fängelset gjorde verkligen intryck på mig. Jag vill ha ett rent samvete inför Gud, och det är därför jag har kommit tillbaka med förstärkaren.”

Arben kom då att tänka på Nasho Doris sista ord till de unga män som fick sin ostrafflighet prövad: ”Det kommer att leda till att Jehovas namn blir ärat.”

OMSORG OM JEHOVAS FÅR

När de utländska äldstebröderna lämnade landet var det till största delen 19- och 20-åriga biträdande tjänare som fick ta hand om de stora grupperna och församlingarna. En dag tog tre av de här unga bröderna en stor risk och reste från Vlorë till Tirana. Med tanke på matbristen frågade bröderna i landskommittén om det var något särskilt de behövde rent materiellt.

 ”Rapportblanketterna har precis tagit slut”, svarade de unga bröderna. Precis som äldre trogna vittnen hade gjort längre tillbaka, tänkte de mer på de andliga behoven än på de fysiska. De berättade sedan att många reagerade positivt och lyssnade på de goda nyheterna på grund av all rädsla och ovisshet.

En kort tid efter Åminnelsen fick bröderna vid kontoret ett telefonsamtal. ”Vi är en grupp systrar i Kukës”, berättade en av dem, ”och vi har fått hålla mötena själva sedan pionjärerna åkte.”

På grund av alla oroligheter hade bröderna i Tirana tappat kontakten med förkunnarna i Kukës. Men en grupp på sju odöpta förkunnare hade ordnat så att Åminnelsen kunde hållas på två platser. De var oroliga att de kanske inte hade gjort allting riktigt rätt, men de var glada över att kunna rapportera att sammanlagt 19 hade varit närvarande. Trots utegångsförbud och svåra förhållanden var det otroligt nog 3 154 som var med vid Åminnelsen i Albanien 1997. Och trots att det rådde anarki fortsatte förkunnarna att predika och ge människor tröst, även om de fick vara mycket försiktiga.

Landskommittén fick höra att vännerna i Gjirokastër behövde mat och litteratur, och därför kom frågan upp om det skulle vara säkert att skicka dit en lastbil med förnödenheter. Medan de resonerade om saken blev de avbrutna av en syster som berättade att en nyhetsreporter hade kommit dit för att träffa bröderna och att hon kanske hade värdefull information.

Utan att veta vad bröderna hade resonerat om sade hon: ”Vad ni än gör, så åk inte söderut i morgon. Vi har fått rapporter om att det kommer att kunna bli farligt i  Tepelenë.” Eftersom lastbilen skulle ha kört genom Tepelenë för att komma till Gjirokastër bestämde sig bröderna för att inte skicka dit någon lastbil.

Strax efter klockan elva nästa dag rapporterades det i en särskild nyhetssändning att det hade varit en ovanligt våldsam och blodig sammandrabbning i Tepelenë och att bron i staden hade blivit sprängd. Bröderna var verkligen tacksamma mot Jehova för att de hade blivit förvarnade och inte åkt den dagen!

I flera veckor hörde Betelfamiljen skottlossning på nätterna, och under morgontillbedjan hördes ofta maskingevärseld och bombexplosioner i bakgrunden. Skott avfyrades i luften, så det fanns alltid en risk att man kunde bli träffad av förlupna kulor. För säkerhets skull höll sig Betelfamiljen inomhus, och översättarna satt på golvet och arbetade, borta från fönstren.

I april 1997 anlände en FN-styrka på 7 000 man för att återställa ordningen i landet. I augusti hade trupperna lämnat Albanien, och bröderna kunde då anordna en områdessammankomst. Förkunnarna blev mycket glada över det, eftersom de i flera månader bara hade kunnat träffas i små grupper.

På väg till sammankomsten blev några bussar som bröderna hade hyrt stoppade av beväpnade rånare. Men när de fick veta att passagerarna var Jehovas vittnen, sade de: ”Ni är annorlunda! Vi kan bara inte skada er.”

Hur påverkades då predikoarbetet under den här tiden? Snarare än att hindra tillväxten verkade farorna och oron göra att många blev mer medvetna om sitt andliga behov. På bara 15 månader började 500 nya förkunnare i tjänsten, och det totala antalet förkunnare ökade till över 1 500.

 BLICKARNA RIKTAS MOT KOSOVO

Efter traziran verkade gevären tystna och försvinna, och församlingarna växte. Men så blev det oroligheter i det intilliggande Kosovo. Kriget där märktes av i Albanien, och mängder av flyktingar strömmade över gränsen. De albanska förkunnarna lät ingen tid gå förlorad när det gällde att ge flyktingarna ett hoppingivande budskap och tröstande litteratur. De tog också hand om en grupp på 22 personer som bestod av Jehovas vittnen och deras barn.

I augusti, när kriget tog slut, återvände bröderna från Kosovo hem, men inte ensamma. De fick sällskap av albanska och italienska bröder, däribland 10 pionjärer med särskilt uppdrag, som ville ge välbehövlig andlig hjälp. Vid slutet av tjänsteåret 1999 fanns det 1 805 förkunnare i Albanien och 40 i Kosovo.

ÖKAD ANDLIG STABILITET

”Det är bra att vi översätter så mycket”, hade Nasho Dori sagt innan han dog, ”men det vi verkligen behöver är Nya världens översättning – en bibel av god kvalitet som vår tro kan byggas på!” År 1999, bara tre år efter det att Nasho hade dött, godkände den styrande kretsen att Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna översattes till albanska.

Vid områdessammankomsten år 2000 fick de albanska vännerna en underbar överraskning – Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på albanska! Det hårt arbetande översättningsteamet hade lagt ner hela sin själ i projektet och blivit färdiga med översättningen på bara knappt ett år. En reguljär pionjär som tidigare hade varit kommunist och parlamentsledamot skrev: ”Vad underbart! Först efter att ha  studerat den här översättningen har jag kunnat förstå hur fantastisk Bibeln egentligen är, med sin prosa och poesi och sina levande skildringar. När jag läste om hur Jesus gjorde underverk och hur han blev motsagd och hånad berörde det mig på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. Det var verkligen lätt att leva sig in i berättelserna!”

Det fanns nu 2 200 förkunnare i Albanien, och Betelfamiljen hade vuxit till 40. Man hyrde ett antal lägenheter, men det behövdes fortfarande mer utrymme. Den styrande kretsen godkände därför att man köpte en tomt på tre hektar i utkanten av Tirana, i Mëzez. För att bättre kunna ta hand om det växande fältet i Albanien och Kosovo började landskontoret fungera som avdelningskontor, och de bröder som hade ingått i landskommittén fick i uppgift att tjäna som avdelningskontorets kommitté.

 I september 2003, när man började bygga det nya avdelningskontoret, fanns det 3 122 förkunnare i Albanien. Vid den här tiden var man i full gång med att översätta de hebreiska skrifterna till albanska. Predikoarbetet gick snabbt framåt, och även förkunnarna gjorde fina andliga framsteg. I augusti 2004 hölls Skolan för förordnade tjänare för första gången i landet. Många av de 20 eleverna hade bara varit tonåringar när de tog hand om församlingarna under traziran några år tidigare. De var verkligen glada över den här särskilda teokratiska undervisningen.

”SATAN ... VAR URSINNIG”

”Jehova lär människor att ta livet av sig!” Så löd tidningsrubrikerna i februari 2005. Nyhetsprogram och dagstidningar spred falska rykten om att en tonårsflicka som hade begått självmord var ett Jehovas vittne. I verkligheten hade hon varken studerat eller gått på möten. Men motståndare utnyttjade händelsen och gick till angrepp mot vittnena på bred front.

Lärare trakasserade barn till Jehovas vittnen. En del vänner förlorade sina arbeten. Folk protesterade högljutt och ville att vår verksamhet skulle förbjudas. Bröderna försökte resonera sakligt och logiskt med journalister och reportrar i medierna, men nyhetsinslagen blev bara värre och värre.

Det var tydligt att Jehovas tjänare behövde vägledning och stöd för att klara av det här nya angreppet. Avdelningskontoret ordnade därför med att det hölls ett särskilt tal som visade värdet av att vännerna fortsatte att predika om sanningen för att på så sätt motbevisa de illvilliga lögnerna. Vännerna uppmuntrades att resonera med människor och inte ge efter för människofruktan. För dem som var uppriktigt intresserade  kunde de framhålla att antalet Jehovas vittnen hade ökat fenomenalt de senaste åren, något som inte hade varit fallet om vittnena tog livet av sig. Den här sortens angrepp var inget nytt. Vännerna blev påminda om de falska rapporterna på 1960-talet om att Spiro Vruho hade begått självmord. De senaste rapporterna skulle också bevisas vara falska – och så blev det verkligen!

Bara några månader senare, i augusti, hölls en områdessammankomst, och 4 675 deltagare från Albanien och Kosovo var närvarande. Broder David Splane från den styrande kretsen var också med vid sammankomsten, och gissa om vännerna blev eld och lågor när han presenterade hela Nya världens översättning av Den heliga skrift på albanska!

”Inte undra på att Satan gjorde så mycket för att hindra oss!” sade en gammal kämpe i sanningen. ”Han var ursinnig på grund av allt det fantastiska som Jehovas folk fick vara med om.”

Trots all negativ publicitet fortsatte Guds tjänare i Albanien att växa sig allt starkare. Många icke troende äkta män och släktingar som förstod att nyhetsrapporteringen inte stämde med verkligheten började studera Bibeln och blev förkunnare. Så mitt under ett av Satans mest våldsamma angrepp genomfördes Jehovas vilja. Betelfamiljen flyttade till det nya avdelningskontoret, och snart hölls Skolan för förordnade tjänare för andra gången.

AVDELNINGSKONTORET ÖVERLÄMNAS

I juni 2006 överlämnades det nya avdelningskontoret. Trehundrafemtio delegater från 32 länder var närvarande, däribland Theodore Jaracz och Gerrit Lösch  från den styrande kretsen. Med vid överlämnandet var också Sotir Ceqi, som hade blivit torterad med elektriska stötar på 1940-talet. Han närmar sig nu 80-årsåldern och fortsätter att tjäna Jehova med glädje.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den här dagen”, sade Frosina Xheka, som fortfarande tjänar lojalt trots att hon under årtionden fått utstå stora svårigheter. Polikseni Komino, Jani Kominos änka, var där och berättade om sin dotter och dotterdotter, som var reguljära pionjärer. Vasil Gjoka var också där, nu krokig och böjd efter ett långt och hårt liv. Hans ögon fylldes av tårar när han berättade om när han besökte Leonidha Pope och blev döpt i all hemlighet 1960.

Det gamla avdelningskontoret i Tirana byggdes om till en Rikets sal och ett missionärshem för 14 missionärer. Skolan för förordnade tjänare har nu hållits sex gånger och frambringat en skörd av trogna,  självuppoffrande pionjärer med särskilt uppdrag som är en enorm tillgång på det albanska fältet. Över 950 albanska reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag visar en liknande glödande evangeliseringsanda.

EN LJUS FRAMTID

Våra albanska bröder och systrar är oerhört tacksamma över den bibel och den litteratur som har översatts till deras modersmål. Jehovas verk på den här delen av fältet går stadigt framåt. Entusiastiska och dugliga män får övning när det gäller att sköta teokratiska ansvarsuppgifter, och ”kvinnorna som kungör de goda nyheterna är en stor här”. (Ps. 68:11)

Vittnena i Albanien är levande bevis på sanningen i de inspirerade orden: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen skall du döma skyldig. Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning.” (Jes. 54:17) Tack vare Jehovas oförtjänta omtanke och kraft har de kunnat stå fasta och vara starka trots totalitärt styre, tortyr, isolering, hätska angrepp i medierna och personliga problem.

Jehovas folk i Albanien ser ljust på framtiden, fullständigt förvissade om att de också i fortsättningen kommer att bli föremål för hans lojala kärlek och välsignelse. Trots alla svårigheter är de glada över förmånen att få glädja sin himmelske Faders hjärta och över det hopp som ligger framför dem. (Ords. 27:11; Hebr. 12:1, 2) Om det är någonting som har lyst fram i Albaniens teokratiska historia, så är det följande: Jehova glömmer aldrig de uppoffringar, stora som små, som har gjorts av hans lojala tjänare, unga som gamla. (Hebr. 6:10; 13:16)

[Infälld text på sidan 130]

Boken fick först titeln Guds gitarr.

[Infälld text på sidan 140]

”Om du var kristen skulle du kämpa precis som prästerna gör!”

[Infälld text på sidan 189]

”Rapportblanketterna har precis tagit slut.”

 [Ruta/Bild på sidan 132]

En presentation av Albanien

Landet

Albanien ligger i sydöstra Europa, norr om Grekland och öster om klacken på Italiens stövel. Landet har en yta på 29 000 kvadratkilometer och en kust som är 360 kilometer lång och sträcker sig längs Adriatiska havet och Joniska havet. Rivieran i Albanien är mycket vacker med sina vita sandstränder, sitt turkosfärgade vatten och sina höga berg i bakgrunden. Den sträcker sig från Vlorë till Sarandë. I de norra och inre delarna av landet finns branta bergskedjor, medan den sydvästra delen är låglänt med bördiga åkrar.

Befolkning

Det bor omkring 3,6 miljoner människor i landet. De flesta är albaner, men det finns också en liten andel romer, greker och serber.

Klimat

Längs den södra, låglänta kusten är medeltemperaturen 26 grader under sommaren. I de norra bergstrakterna av Dibër kan temperaturen däremot gå ner ända till 25 minusgrader under vintern.

Livsmedel

En frasig paj fylld med spenat, ost, tomater och lök eller med diverse andra grönsaker eller köttfyllningar kallas byrek. Kyckling eller lamm ihop med en god sås gjord på yoghurt och dill heter tava e kosit. Albaner äter gärna med sked, eftersom de ofta äter olika soppor och stuvningar. Vid speciella tillfällen då lamm står på menyn sätter man ofta fram huvudet på lammet till hedersgästen. I Albanien finns många olika efterrätter, till exempel baklava (se bilden till höger) och kadaif, bakade kakor med sirap eller honung och nötter. Basfödan är bröd. Om du vill tala om för någon att du har ätit säger du bara: ”Hëngra bukë”, som betyder: ”Jag har ätit bröd.”

 [Ruta/Bild på sidan 134]

Tidiga sammankomster

De albanska vittnena i New England i USA gick i allmänhet på mötena i de engelska eller grekiska församlingarna, utom på söndagarna, då de hade möten på albanska. Under 1920- och 1930-talen var de albanska bröderna med vid sammankomster som hölls på grekiska. Men de var glada över att de fick sammankomstmärken med text på albanska där det stod ”Albanska bibelforskares tredagarssammankomst”.

[Bilder]

Märke (till höger) som de albanska vännerna bar vid sammankomsten i Boston i slutet av 1920-talet (nedan).

 [Ruta/Bilder på sidorna 151, 152]

”Jehova övergav oss aldrig!”

FROSINA XHEKA

FÖDD 1926

DÖPT 1946

PROFIL Hon lärde känna sanningen som tonåring. Hon fick känna av motstånd från sina föräldrar, och myndigheterna höll henne isolerad, men hon kände sig ändå alltid nära Jehova och hans organisation. Hon dog trogen 2007.

▪ FROSINA lärde känna sanningen genom sina bröder på 1940-talet. Hennes föräldrar var inte Jehovas vittnen. När hon vägrade att gifta sig med den man som de hade valt åt henne blev hon utkastad hemifrån. En broder, Gole Flloko, lät henne bli en del av hans familj och behandlade henne som en dotter.

”En gång blev jag gripen därför att jag vägrade att rösta”, sade Frosina. ”Jag var ensam i ett rum när plötsligt omkring 30 poliser kom in och ställde sig runt mig. En av dem skrek: ’Fattar du vad vi kan göra med dig?’ Jag kände att Jehova var med mig och sade därför: ’Ni kan inte göra någonting mer än vad den suveräne Herren Jehova tillåter att ni gör!’ De trodde att jag var tokig och sade: ’För ut henne härifrån!’ Jag hade rätt. Jehova var med mig!”

År 1957 gifte sig Frosina med Luçi Xheka, och de fick tre barn. I början av 1960-talet blev Luçi medlem av landskommittén, som nyss hade bildats och som skulle leda verksamheten i Albanien.  Kort därefter dömdes han till fem års internering (internim) i Gramsh, långt borta från Frosina och barnen. Där fortsatte han att predika och tala om organisationen. I Gramsh kommer människor fortfarande ihåg honom.

Eftersom Luçi var internerad blev Frosina svartlistad av kommunistpartiet och fick därför inte möjlighet att ens köpa mat. Frosina sade: ”Det gjorde inget. De få bröder och systrar som fanns delade med sig av vad de hade. Vi klarade oss, för Jehova övergav oss aldrig!”

Efter Luçis död träffades vännerna alltmer sällan. Men Frosina fortsatte ändå att predika. Hon berättade: ”John Marks besökte oss på 1960-talet. När jag till sist träffade hans fru, Helen, 1986 kändes det som om vi hade känt varandra i många år! Luçi och jag hade i hemlighet sänt meddelanden till John och Helen, och de hade sänt dessa vidare till bröderna i Brooklyn.”

När förbudet hävdes 1992 var Frosina ett av de nio döpta vittnen som fanns kvar i Albanien. Hon gick regelbundet på mötena och var ute i tjänsten till och med samma dag som hon dog 2007. Strax innan hon dog sade hon: ”Jag älskar Jehova av hela mitt hjärta! Jag har aldrig ens funderat på att kompromissa. Jag visste redan tidigare att jag hade en stor världsvid familj, men nu när jag ser hur stor vår teokratiska familj är i Albanien känner jag mig helt överväldigad. Jehova har alltid varit med oss, och han håller oss fortfarande kärleksfullt i handen!”

[Bild]

Frosina Xheka 2007.

 [Ruta/Bilder på sidorna 159, 160]

Från lite till mycket litteratur

VASIL GJOKA

FÖDD 1930

DÖPT 1960

PROFIL Han tog fast ståndpunkt för sanningen under den tid då landet hade totalitärt styre. Nu tjänar han som äldste i Tirana.

▪ JAG kommer ihåg när jag på 1930-talet såg Vakttornet på grekiska hemma i byn Barmash. Pappa pekade på tidskriften och sade: ”De har rätt!” Det dröjde flera år innan jag förstod vad han menade. Jag älskade att läsa Bibeln, trots att det kom att bli farligt att bara ha en bibel. Vid en nära släktings begravning träffade jag en broder från Tirana. Jag frågade om tecknet på de ”sista dagarna” i Matteus, kapitel 24. Han förklarade det, och jag började genast berätta för alla jag kunde om det jag hade fått lära mig.

År 1959 var jag med vid ett möte med bröderna hemma hos Leonidha Pope. Jag hade läst Uppenbarelseboken och frågade vad vilddjuret och det stora Babylon stod för. När bröderna förklarade det, förstod jag att det här var sanningen! Jag blev döpt ett år senare.

Jag predikade nitiskt, och det ledde till att jag blev avskedad från mitt arbete. Jag fick då tag på en skranglig gammal träkärra och körde ut diverse varor i Tirana. Det var inte ofta jag hade kontakt med bröderna, och jag hade ingen litteratur, men jag fortsatte ändå att predika.

I början av 1960-talet lyckades Leonidha Pope få tag i ett par publikationer på grekiska som hade smugglats in  i Albanien. Det var innan han sändes till internim. Han översatte dem högt, och jag skrev ner översättningen i en anteckningsbok. Sedan gjorde jag på hans inrådan ett antal kopior och sände dem till några bröder i Berat, Fier och Vlorë.

Det har verkligen hänt mycket sedan 1990-talet! Jag är så glad över all den litteratur som Jehova har gett oss. Från 1992 och fram till nu har vi lämnat över 17 miljoner tidskrifter i Albanien! De nya publikationerna översätts till albanska, och vi har nu hela Nya världens översättning på vårt språk! När jag tänker tillbaka och jämför med de år vi var utan litteratur kan jag inte låta bli att gråta av glädje. Efter att ha haft så lite under så lång tid uppskattar vi mycket det vi har i dag!

 [Ruta/Bilder på sidorna 163, 164]

Jag fann ett ”riktigt” arbete i mitt hemland

ARDIAN TUTRA

FÖDD 1969

DÖPT 1992

PROFIL Han lärde känna sanningen i Italien och återvände sedan till Albanien. Han är medlem av avdelningskontorets kommitté i Albanien.

▪ JAG var 21 år gammal 1991 när jag lämnade Albanien tillsammans med tusentals flyktingar. Vi tog oss ombord på ett fartyg som skulle gå till Italien. Albanien var bankrutt, så jag var glad att jag kunde fly. Jag trodde att det här var en dröm som blev verklighet.

Efter två dagar i Brindisi i Italien smög jag ut ur flyktinglägret för att försöka få tag på ett arbete. En man gav mig ett litet kopierat papper med ett bibliskt budskap på albanska och inbjöd mig till ett möte samma eftermiddag. Jag tänkte direkt: ”Tja, varför inte? Det kanske finns någon där som kan ge mig ett arbete.”

Jag väntade mig inte att bli så vänligt mottagen som jag blev. Efter mötet i Rikets sal kom alla fram till mig och hälsade mig varmt välkommen. En familj bjöd hem mig på mat. De behandlade mig – en sjaskig, illegal flykting från Albanien – så vänligt och värdigt.

Vid nästa möte erbjöd sig Vito Mastrorosa att studera Bibeln med mig. Jag tackade ja till erbjudandet och insåg snart att det här var sanningen. Jag blev döpt i Italien i augusti 1992.

Till sist fick jag uppehållstillstånd. Jag hade lyckats skaffa mig ett bra arbete och kunde skicka pengar till min familj i Albanien. Men så började jag tänka: ”Nu när Jehovas vittnens verksamhet har blivit tillåten i Albanien är behovet stort där.  Borde jag då inte åka tillbaka till Albanien och hjälpa till? Men hur kommer min familj att reagera? De behöver de pengar jag sänder till dem. Vad kommer folk att säga?”

Sedan fick jag ett telefonsamtal från Betel i Tirana. De undrade om jag hade lust att komma dit och lära en grupp italienska pionjärer med särskilt uppdrag albanska. De skulle flytta till Albanien i november. Det gav mig en tankeställare. De tänkte flytta till det land som jag hade lämnat. De kunde inte språket men var ändå ivriga att åka dit. Som alban kunde jag redan språket och kände till kulturen. Vad gjorde jag i Italien?

Jag bestämde mig och åkte med samma båt som de här pionjärerna. Jag fick omedelbart börja arbeta vid det lilla Betelhemmet. Jag undervisade i albanska på förmiddagarna och arbetade med översättning på eftermiddagarna. Till att börja med gillade inte min familj detta. Men när de förstod varför jag hade flyttat tillbaka till Albanien började de lyssna till de goda nyheterna. Efter en kort tid blev mina föräldrar, två systrar och en bror döpta.

Ångrar jag att jag offrade arbetet och inkomsten i Italien? Inte för ett ögonblick! Jag fann ett riktigt arbete i Albanien. Det arbete som verkligen betyder något för mig och som ger en bestående glädje är att tjäna Jehova med allt jag har!

[Bild]

Ardian och hans hustru, Noadia.

 [Ruta/Bilder på sidorna 173, 174]

Inga fler hemliga möten

ADRIANA MAHMUTAJ

FÖDD 1971

DÖPT 1993

PROFIL Hon blev inbjuden till ett hemligt möte, och det ledde till stora förändringar i hennes liv. Nu är hon pionjär med särskilt uppdrag.

▪ NÄR min kusin dog 1991 hörde jag en kvinna som hette Barie uppmuntra min faster med tankar från Bibeln. Jag började genast ställa frågor till henne, och hon sade att jag kunde få träffa hennes vän Rajmonda på hennes arbetsplats. Rajmondas familj var med i en särskild ”klass”, men Rajmonda sade att jag fick börja med några bibelsamtal, för ingen fick börja i klassen på en gång. Jag älskade det jag fick lära mig, och snart fick jag vara med i klassen.

Klassen bestod av odöpta personer som först hade haft kontakt med Sotir Papa och Sulo Hasani. Flera år tidigare hade Sigurimi infiltrerat sådana klasser och angett bröderna för polisen. Så alla var på sin vakt och var försiktiga med vilka de bjöd in.

Första gången jag var med fick jag höra att vi skulle skriva ner namnen på våra vänner på en lista och sedan berätta för dem vad vi fick lära oss. Jag pratade genast med Ilma Tani, och snart fick hon också vara med i klassen. Vår lilla grupp på 15 personer växte snabbt.

I april 1992 kom Michael och Linda DiGregorio på besök i Berat. Vi blev uppmanade att öppet inbjuda andra att komma och lyssna på det tal som han skulle hålla, och 54 personer kom. Ingen av oss var döpt. Efteråt bombarderade vi  Michael och Linda med frågor i flera timmar. Till slut förstod vi hur det var tänkt att vår grupp skulle fungera.

Det dröjde inte länge förrän Jehovas vittnen var lagligen erkända. Ilma och jag och två bröder åkte till Tirana för att få övning i arbetet från dörr till dörr. Det vi lärde oss fick vi sedan vidarebefordra till de andra i Berat. Vi gjorde så gott vi kunde. När fyra italienska pionjärer med särskilt uppdrag flyttade till Berat i mars 1993 kom verksamheten i gång ordentligt i församlingen, och det hölls två möten helt öppet varje vecka.

Samma månad blev Ilma och jag döpta vid det första kretsmötet i Tirana. Det var 585 närvarande. Vi började som reguljära pionjärer och fick snart fortsätta som de första albanska pionjärerna med särskilt uppdrag. Inget behövde längre göras i hemlighet. Vi blev förordnade att tjäna i Korçë.

Ilma gifte sig senare med Arben Lubonja, som hade varit den ende förkunnaren i Korçë bara några månader tidigare. Så småningom började de i kretstjänsten, och nu är de på Betel. Jag är verkligen glad att jag bjöd in Ilma till klassen!

När jag nyligen satt på en områdessammankomst med över 5 500 närvarande, tänkte jag tillbaka på vår hemliga klass. Vilka förändringar som har skett med Jehovas hjälp! Nu kan vi ha möten och sammankomster helt öppet. Även om flera hundra vittnen har lämnat Berat av ekonomiska skäl, så har vår lilla klass vuxit till fem blomstrande församlingar!

[Bild]

Ilma (Tani) och Arben Lubonja.

 [Ruta/Bild på sidan 183]

”Ok, då kör vi!”

ALTIN HOXHA OCH ADRIAN SHKËMBI

FÖDDA Båda 1973

DÖPTA Båda 1993

PROFIL De lämnade universitetet för att bli pionjärer och tjänar nu som äldste.

▪ I BÖRJAN av 1993 gick de på universitetet i Tirana. En vän berättade för dem i timtal om vad han hade fått lära sig av Jehovas vittnen. Och han hade stöd för allt han sade i Bibeln. Sedan fick de lära sig mer, började tillämpa det de lärde sig och blev döpta samma år. Under sommaren åkte de och predikade i Kuçovë, där det inte fanns några förkunnare.

När de hade kommit tillbaka till Tirana igen sade Adrian till Altin: ”Vad gör vi i skolan egentligen? Vi borde satsa på tjänsten i Kuçovë!”

”Ok, då kör vi!” sade Altin. Sju månader efter deras dop var de tillbaka i Kuçovë.

Jehova belönade verkligen deras ansträngningar. I dag finns det över 90 förkunnare i Kuçovë. Omkring 25 vittnen har flyttat därifrån och blivit pionjärer eller beteliter. Adrian och Altin har studerat med flera av dem.

Altin tänker tillbaka på tiden vid universitetet. Han ler och säger: ”Aposteln Paulus bestämde sig för att inte satsa på en världslig karriär, och 1993 fattade jag ett liknande beslut. Jag har aldrig ångrat att jag sade: ’Ok, då kör vi!’”

 [Ruta/Bilder på sidorna 191, 192]

En som lärde ut ateism lär nu ut sanningen

ANASTAS RUVINA

FÖDD 1942

DÖPT 1997

PROFIL Han lärde ut ateism till sina underlydande i det militära innan han lärde känna sanningen genom sina barn. I dag är han äldste och pionjär med särskilt uppdrag.

▪ NÄR jag hade gått ut militärhögskolan 1971 blev jag politisk brigadkommissarie, en benämning som användes eftersom regeringen hade avskaffat alla gradbeteckningar inom det militära 1966. Bland annat hade jag som uppgift att indoktrinera mina underlydande och få dem att tro att Gud inte existerar, och jag kom ofta in på filosofin att religionen är opium för folket.

Jag var gift och hade tre barn. År 1992 började Artan, min son, vara med vid Jehovas vittnens möten i Tirana. Sedan tog han med sig sin syster Anila. Jag tyckte att det var bortkastad tid och väldigt dumt, och det blev många gräl hemma.

En dag tog jag av ren nyfikenhet upp ett nummer av Vakttornet och började läsa. Märkligt nog lät allt som stod där förnuftigt. Artan och Anila försökte uppmuntra mig att studera Bibeln, men det ville jag inte. Jag tyckte inte att man kunde studera Bibeln om man inte trodde på Gud. År 1995 kom boken Liv – ett resultat av evolution eller skapelse? ut på albanska. Artan och Anila gav mig ett exemplar. Det var allt som behövdes för att övertyga mig. Gud existerar! Jag hade inte längre något att skylla på – det var bara att börja studera! Det dröjde inte länge förrän min fru, Lirie, också började vara med vid studiet, och vi förstod att vi hade hittat sanningen.

 Uppriktigt sagt tog det tid för mig att göra framsteg. Jag var 53 år. Jag hade svårt att släppa mitt politiska och militära sätt att tänka. Det var helt enkelt Skaparen, Jehova, som hjälpte mig att gå framåt.

Först ville jag inte bli förkunnare, för jag var rädd att jag skulle behöva predika för just de människor som jag tidigare hade försökt få att bli ateister. Vad skulle de tro? En dag under vårt studium läste Vito Mastrorosa berättelsen om Saul från Tarsos för mig. Det var precis vad jag behövde höra! Saul förföljde de kristna, lärde känna sanningen och började sedan predika. Jag visste att jag också skulle kunna göra det med Jehovas hjälp.

Det händer fortfarande att jag ler åt mig själv när jag ser hur Jehova försöker hjälpa mig att bli mindre strikt, mer resonlig och mindre lik en militärbefälhavare. Men det tar sig, även om det går långsamt.

Jag grälar inte längre med mina barn om sanningen. Tvärtom så är jag stolt över dem. Artan är pionjär med särskilt uppdrag och äldste, och mina två döttrar, Anila och Eliona, är på Betel i Tirana.

Lirie och jag är pionjärer med särskilt uppdrag. Vi ser det som en förmån att få lära ut sanningen om vår store Skapare och se människor göra förändringar i sitt liv. Det är verkligen en glädje att få erbjuda ett verkligt hopp grundat på de löften som kommer från den ende levande och sanne Guden, Jehova!

[Bild]

Från vänster till höger: Artan, Anila, Lirie, Anastas, Eliona och hennes man, Rinaldo Galli.

 [Bild/Tabell på sidorna 176, 177]

VIKTIGA ÅRTAL – Albanien

1920–1922 Albaner lär känna sanningen i USA.

1922 Thanas Idrizi återvänder till Gjirokastër med sanningen.

1925 Tre små bibelklasser hålls i Albanien.

1928 ”Skapelsedramat i bilder” visas i många städer.

1930

1935–1936 En omfattande predikokampanj genomförs.

1939 Jehovas vittnen förbjuds.

1940

1940 Nio bröder sätts i fängelse på grund av sin neutralitet.

1946 Kommunistiskt styre införs.

1950

1960

1960 En landskommitté börjar öva tillsyn över arbetet i Albanien.

 1962 Kommittémedlemmar skickas till arbetsläger.

1967 Albanien utropar sig till en ateistisk stat.

1980

1990

1992 Jehovas vittnen blir lagligen erkända.

1996 Milton Henschel är med vid det första överlämnandet av Betel.

1997 Trazira-tiden börjar.

2000

2005 Hela Nya världens översättning ges ut på albanska.

2006 Avdelningskontoret i Mëzez i Tirana överlämnas.

2010

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

4,000

3,000

2,000

1,000

1930 1940 1950 1960 1980 1990 2000 2010

 [Karta på sidan 133]

(För formaterad text, se publikationen)

MONTENEGRO

KOSOVO

MAKEDONIEN

GREKLAND

Ioannina

Shkodërsjön

Ohridsjön

Prespasjön

ADRIATISKA HAVET

ALBANIEN

TIRANA

Shkodër

Kukës

Burrel

Mëzez

Durrës

Kavajë

Gramsh

Kuçovë

Fier

Berat

Korçë

Vlorë

Tepelenë

Këlcyrë

Barmash

Përmet

Gjirokastër

Sarandë

 [Helsidesbild på sidan 126]

[Bild på sidan 128]

När Thanas Idrizi hade lärt känna sanningen i New England i USA tog han de goda nyheterna med sig till Gjirokastër i Albanien.

[Bild på sidan 129]

Sokrat Duli lärde sin bror sanningen.

[Bild på sidan 137]

Nicholas Christo förkunnade de goda nyheterna för albanska myndighetspersoner.

[Bild på sidan 142]

Det tvåsidiga brev som albanska bröder i Boston skickade till Enver Hoxha.

[Bild på sidan 145]

Leonidha Pope.

[Bild på sidan 147]

”Jehova har lärt mig att jag bara ska skriva under det som jag verkligen har sagt.” – Sotir Ceqi.

[Bild på sidan 149]

Helen och John Marks innan han återvände till Albanien.

[Bild på sidan 154]

Spiro Vruho var resande tillsyningsman.

[Bild på sidan 157]

Llopi Bllani.

[Bild på sidan 158]

Kulla Gjidhari högtidlighöll Åminnelsen ensam.

[Bild på sidan 167]

Michael och Linda DiGregorio.

[Bild på sidan 172]

Domstolsutslaget som gav Jehovas vittnen lagligt erkännande i Albanien.

[Bild på sidan 175]

Församlingsmöte i Tirana i den första Rikets salen, 1992.

[Bild på sidan 178]

Areti Pina predikade troget på egen hand.

[Bilder på sidan 184]

En gammal byggnad förvandlades till ett modernt kontor.

[Bild på sidan 186]

”Skulle ni hamna i fängelse, så var inte oroliga.” – Nasho Dori.

[Bilder på sidan 194]

David Splane presenterar hela ”Nya världens översättning” på albanska.

[Bild på sidan 197]

Missionärer i Albanien.

 [Bilder på sidan 199]

Avdelningskontoret i Albanien.

Avdelningskontorets kommitté: Artan Duka, Ardian Tutra, Michael DiGregorio, Davide Appignanesi och Stefano Anatrelli.