Belize

PÅ YUCATÁNHALVÖN och gränsande till Mexiko, Guatemala och Karibiska havet ligger den tropiska ädelsten som är känd som Belize. Detta lilla land, som tidigare hette Brittiska Honduras, är en smältdegel för olika kulturer, språk, sedvänjor, mat och religioner.

Med sina omkring 300 000 invånare är Belize i jämförelse med det övriga Centralamerika rätt så glest befolkat. I dess frodiga tropiska djungler finns sagolika fåglar och andra djur, bland annat den skygga jaguaren. Här finns också många forntida ruiner från mayakulturen och majestätiska berg prydda med höga palmer och mäktiga vattenfall. Ett fascinerande inslag i landet är det stora nätverket av grottor, av vilka några är förbundna med varandra genom slingrande floder med klart vatten. Belizes barriärrev, som sträcker sig utefter hela kusten, består av fantastiska koraller och låga öar med vita sandstränder och kokospalmer.

TIDIG HISTORIA

Arawaker och kariber som utvandrat från Sydamerika bosatte sig tidigt i Belize. Man tror att Belize århundraden innan européerna kom till den så kallade Nya världen var centrum för mayacivilisationen, med blomstrande ceremoniella centra och praktfulla tempel.

Det finns inga väl dokumenterade tidiga försök av européer att kolonisera Belize. Vad man vet är att spanjorernas försök att underkuva mayafolket  misslyckades. År 1638 slog sig brittiska pirater ner vid Belizes kust. Vid mitten av 1600-talet hade det grundats bosättningar för att avverka kampeschträd, ur vilka man utvann ett värdefullt färgämne.

Britterna förde in slavar i landet från marknader på Jamaica och i USA samt även direkt från Afrika i syfte att avverka kampesch- och mahognyträd. Även om det inte var lika vanligt vid skogsavverkningen att slavdrivare piskade sina slavar som det var på andra håll i Amerika, så var levnadsförhållandena för slavarna usla, och det var vanligt med misshandel. Många slavar gjorde uppror, begick självmord eller flydde och grundade självständiga samhällen i Belize. År 1862 blev Belize en brittisk koloni, och 1981 blev det självständigt. *

SANNINGENS SÄD SLÅR ROT

Ett av de första Jehovas vittnen (då kända som internationella bibelforskare) som kom till Belize var James Gordon. Han blev döpt på Jamaica 1918. Denne spenslige och lågmälde man kom 1923 till Belize från Jamaica. Han bosatte sig i en avlägsen mayaby som hette Bomba, gifte sig och bildade familj. Trots att han bodde långt borta från sina kristna bröder och systrar började han förkunna de goda nyheterna för sina vänner och grannar.

Hur nådde då de goda nyheterna om Guds rike ut till de övriga delarna av den här brittiska kolonin? År 1931 började Freida Johnson från USA, en liten kvinna på närmare 60 år, predika i delar av Centralamerika. Hon färdades ensam, ibland till häst, och  predikade i städer och byar och utspridda bananplantager längs Karibiska havets kust.

År 1933 kom Freida till Belize City, där hon hyrde ett litet rum av en mrs Beeks, som varje morgon kunde höra hur Freida läste ur Bibeln och sjöng en sång innan hon gick ut. Det var många som lade märke till Freidas outtröttliga nit. Freida stannade inte ens upp under eftermiddagen för att vila som de flesta andra i tropikerna. Under sin sex månader långa vistelse i landet intresserade hon en bagare från Jamaica, Thaddius Hodgeson, för sanningen. Även om Freida koncentrerade sina insatser till Belize City, så besökte hon också platser på landsbygden, och där tog hon kontakt med James Gordon i Bomba. Freidas goda arbete gjorde det möjligt för dem som hade samma tro att lära känna varandra och börja komma tillsammans.

FLER HJÄLPTA IN I SANNINGEN

Även om kommunikationerna var mycket dåliga på den tiden, så höll James och Thaddius kontakt med varandra medan de fortsatte med predikoarbetet var och en i sin trakt. Redan 1934 skrev Thaddius till huvudkontoret i Brooklyn och bad att få en grammofon och inspelade bibliska föredrag.

På lördagskvällar spelade Thaddius upp föredragen framför högsta domstolens byggnad i en liten park som hade använts som exercisplats för militären. Parken som var känd som ”slagfältet” blev just det. Thaddius spelade upp broder Rutherfords tal på ena sidan av parken, och på andra sidan spelade Frälsningsarméns orkester, i vilken Beaumont Boman slog på en stor trumma. Men snart lyssnade Beaumont till Rikets budskap och slöt sig till  Thaddius på hans sida av slagfältet. ”Jag tackar min Gud, Jehova, för att han fick mig att lägga av den där trumman!” sade Beaumont.

Ett annat bra ställe att predika offentligt på var ett litet område framför den marknadsplats som var känd som Åsneparken. Där brukade man binda fast de åsnor som drog kärror med varor in i och runt om i staden. Thaddius, som var lång, mörkhyad och stilig, kunde ofta höras där. Han var känd som en mycket dynamisk talare. Trots att kristenhetens kyrkor hade ett fast grepp om de bibelälskande människorna i Belize lyssnade många uppriktiga människor till de goda nyheterna, bland andra James Hyatt och Arthur Randall, båda från Jamaica.

På norra sidan av Belize City började Thaddius hålla möten i sitt bageri. För att kunna göra det måste han skjuta undan disken och lägga ut bräder på stolar. På så sätt fick mötesbesökarna enkla bänkar att sitta på. På södra sidan av staden hölls möten hemma hos Cora Brown. Nora Fayad minns att när hon var ung brukade de få vittnen som fanns i trakten träffas hemma på Arthur Randalls gård, som låg intill hennes hem.

FLITIGT PREDIKANDE GER RESULTAT

Det som kännetecknade dessa tidiga vittnen var deras outtröttliga predikande. Så till exempel gick James (Jimsie) Jenkins, som var blind, över hela Belize City genom att känna sig fram med sin käpp. Molly Tillet säger att hon kunde höra hur han predikade på marknaden, trots att hon befann sig två kvarter därifrån! James blev också ihågkommen för att han var så uppmärksam vid mötena, där han satt lätt framåtlutad mot sin käpp för att uppfatta varje  ord. Han lärde sig många bibelställen utantill som han använde i predikoarbetet.

Under den här tiden var James Gordon känd i byarna runt om Bomba för att predika för alla han mötte. I den ena handen bar han en väska med litteratur och i den andra en grammofon. Varje söndag före gryningen paddlade han uppför floden i sin kanot, en urholkad trädstam, och gick sedan många kilometer på distriktet under dagen. I skymningen vid dagens slut kunde man få se honom traska uppför stigen från floden. Efter kvällsmaten ledde James ett bibelstudium med sina sex barn tills han var så trött att han inte längre orkade hålla upp sin bok.

Broder Gordons hustru var vid den här tiden ännu inte ett vittne. En dag när han var borta brände hon rentav upp mycket av hans bibliska litteratur. James förblev lugn när han kom hem och såg vad hon hade gjort. Med fast stämma sade han bara: ”Gör aldrig om det här!” Barnen blev mycket imponerade över hans självbehärskning. De visste ju hur stor förlust detta var för honom.

DRAGNA AV JEHOVAS ANDE

En söndagsförmiddag förkunnade James för Derrine Lightburn, en hängiven medlem av anglikanska kyrkan, och hon skaffade sig boken Guds Harpa. Hon kunde inte höra allt vad denne lågmälde man sade, men hon ville gärna veta vad det var han talade om. När hon längre fram var på besök hos sin moster Alphonsena Robateau i Belize City, stannade en man vid grinden och bad att få komma in på gården.

”Han ser ut precis som den man som kom till mig med den där trevliga boken som jag berättade om”, sade Derrine till sin moster.

 Det visade sig vara, inte James Gordon, utan James Hyatt. Han spelade grammofon för de båda kvinnorna och lämnade boken Guds Harpa till Alphonsena. Alphonsena och hennes syster Octabelle Flowers var mycket engagerade i politik, men de hade också sökt efter sanningen. Det som Alphonsena hörde den dagen fick henne att säga till Octabelle: ”Vet du, det kom hit en man som talade om Guds rike. Jag tror att det är det som vi har sökt efter!” Octabelle såg till att hon var där när brodern återkom. Alla tre kvinnorna – Alphonsena, Octabelle och Derrine – omfattade sanningen och blev döpta 1941.

Alphonsenas och Octabelles mor hade nyligen gått bort, och Amybelle Allen, deras yngre syster, bad till Gud att hon också skulle få dö och få vara tillsammans med sin mor i himlen. Octabelle inbjöd Amybelle att höra talet ”Var äro de döda?” Amybelle tackade ja till inbjudan och var sedan alltid med på mötena.

”Dessa människor drogs av Jehovas ande bara genom att de läste litteraturen och gick på mötena”, säger Olga Knight, Derrines dotter. ”De var så hänförda över sanningen att de snart började tala med andra om det de fick lära sig.”

 Olgas far, Herman Lightburn, tog till exempel emot sanningen efter att ha läst boken Barnen medan han låg på sjukhus. Han blev så entusiastisk över det han fick lära sig att han hyrde en lastbil varje fredag för att köra den lilla skara förkunnare som skulle vittna i de omkringliggande byarna. Han predikade också mycket på landsbygden kring Black Creek, där han hade en lantgård.

”Mina föräldrar predikade längs Belize River”, berättar Olga, ”och människorna kom med lyktor på kvällen för att lyssna. Varje morgon när vi var på semester på lantgården satt vi alla upp på min fars hästar – mina föräldrar, min moster Amybelle, hennes dotter Molly Tillet och jag – och så red vi i väg efter varandra på stigen tills vi kom till Crooked Tree. Medan hästarna betade där studerade vi Bibeln med intresserade människor. Som en följd av detta kom några av de här familjerna med i sanningen.”

År 1941 blev den första gruppen nya förkunnare döpta i Karibiska havets vatten i Belize City. I den här gruppen ingick George Longsworth, som var pionjär från det året och till sin död 1967 vid 87 års ålder.  Han predikade mycket i de inre delarna av landet på nya distrikt och red många kilometer mellan städer och byar. Att George alltid var nitisk i tjänsten och regelbundet var med vid mötena var i synnerhet till uppmuntran för de nya. Jehova använde de här nitiska och trogna tjänarna på ett kraftfullt sätt för att dra uppriktiga människor till sin organisation.

DE FÖRSTA MISSIONÄRERNA KOMMER

Den 5 oktober 1945 kom Elmer Ihrig och Charles Heyen, som hade utexaminerats från Gileadskolans första klass, till Belize. Men dagen innan hade en orkan dragit in omkring 15 mil söder om Belize City. Den 16 kilometer långa vägsträckan från flygplatsen till staden stod under vatten, och därför fick de två missionärerna åka i en av militärens stora lastbilar. Thaddius Hodgeson hade lagt ut cementblock och trälådor i vattnet framför sitt hus för att de två missionärerna skulle kunna komma in i huset utan att bli våta om fötterna.

 Bröderna i Belize väntade ivrigt på att de första missionärerna skulle komma. För att träffa de nya missionärerna var James Gordon, León Requeña och Rafael Medina villiga att ta sig från norra delen av landet till Belize City, något som inte var så lätt på den tiden. ”Det fanns inte någon huvudväg som förband norra delen av landet med Belize City”, förklarar Ismael Medina, Rafaels barnbarn. ”Det fanns bara picados, eller åsnestigar. Det fanns inga hus längs vägen, och därför lade de sig ner för att sova utefter vägen när det blev mörkt, och det trots ormarna. När de tre bröderna hade träffat missionärerna och fått anvisningar och litteratur gick de hela vägen tillbaka igen. Det tog flera dagar!”

Missionärerna blev presenterade för allmänheten i Åsneparken på ett mycket ovanligt sätt. James Hyatt började programmet med att skarpt gå till angrepp mot prästerskapet för dess falska läror, vilket fick några av åskådarna att börja svära och gorma. Vid slutet av sitt tal pekade han plötsligt på de två nya missionärerna och sade: ”Nu överlämnar jag de här båda till er!” Det var allt som allmänheten fick veta om de två nya bröderna den gången!

Det rådde inget tvivel om att dessa tidiga bröder hade en enastående kärlek till Jehova och Bibelns sanning och även ett orubbligt hat till falska religiösa läror. Det var också uppenbart att missionärerna hade värdefull erfarenhet att dela med sig av till de ivriga förkunnarna, något som skulle hjälpa dem att bli effektivare i tjänsten.

De båda missionärerna började arbeta i Belize City, som då hade en befolkning på omkring 26 700. Staden var byggd på fyllnadsmaterial, och det gjorde att den låg bara 30 centimeter över havsytan, och  avrinningen var dålig. Lägg därtill att klimatet var varmt och fuktigt. Husen hade inget kommunalt vatten, utan på nästan varje gård fanns det ett stort träkar där man samlade upp regnvatten under regnperioden. Men ibland kom det ovanligt mycket regn, till exempel 1931, när en orkan förstörde staden och dödade över 2 000 personer.

TILLVÄXT TROTS RESTRIKTIONER

Jehovas vittnens verksamhet i Belize var aldrig förbjuden, men någon tid under andra världskriget förbjöd regeringen vår litteratur. Men det förbudet hade hävts kort tid innan missionärerna kom.

Men när The Watchtower för 15 juli 1946 rapporterade om de båda missionärernas verksamhet i Belize hette det: ”I det inre av landet försöker en katolsk präst fortfarande tvinga igenom förbudet mot att per post införa vår litteratur i landet. De katolska prästerna är förbittrade över närvaron av dessa båda missionärer från Jehovas vittnen, och en irländsk-amerikansk präst ... blev upprörd över att den brittiska kolonialregeringen lät dem komma in i landet. ... De båda [missionärerna] påminde prästen om att han själv gjorde anspråk på att vara amerikan. De visade honom från amerikansk fängelsestatistik att det katolska systemet inte var något verkligt skydd för människors moral i USA, och det fick honom att snabbt rusa därifrån.”

De första korrekta uppgifterna om antalet förkunnare i Belize är från 1944, då sju förkunnare rapporterade. För att vittna effektivare började förkunnarna använda vittnesbördskort i tjänsten från dörr till dörr. Inom ett år efter missionärernas ankomst hade antalet förkunnare ökat till 16.

 År 1946 besökte Nathan H. Knorr och Frederick W. Franz från huvudkontoret landet och upprättade ett avdelningskontor där. Broder Knorr höll ett tal om organisation och förklarade behovet av att rapportera tjänsten på fältet på de tryckta blanketter som tillhandahölls. Broder Franz uppmanade församlingen att visa barmhärtighet mot andra genom att fortsätta att förkunna Rikets budskap. Senare under veckan förklarade broder Knorr för en åhörarskara på 102, bland vilka många var nyintresserade, varför dessa skulle vara glada över att vara tillsammans med Jehovas folk. Han uppmanade dem att regelbundet studera Bibeln med vittnena.

Samma år kom Charles och Annie Ruth Parrish samt Cordis och Mildred Sorrell. Och 1948 kom Truman Brubaker samt Charles och Florence Homolka. De var varmt välkomna, eftersom mycket arbete väntade.

MYCKET ARBETE ATT UTFÖRA

Elmer Ihrig skrev: ”Då fanns det bara en enda liten församling men inga församlingar i de yttre distrikten. Jag brukade fara till de här områdena och stanna där ett par veckor i taget och så ut säd genom att lämna böcker, teckna prenumerationer och  hålla föredrag.” Under det där första året reste Charles Heyen med lastbil till Orange Walk, där han bearbetade distriktet och uppmuntrade bröderna att regelbundet hålla möten.

Det enda sättet att komma till städerna i söder var med båt. Elmer och Charles reste därför med Heron H för att nå kuststäderna Stann Creek (nu Dangriga) och Punta Gorda, två garifunakolonier, och hade som mål att sätta i gång predikoarbetet där. På den tiden kunde man endast nå Punta Gorda genom att resa med båt i 30 timmar från Belize City. Elmer gjorde den resan och höll sedan ett offentligt föredrag för omkring 20 personer i lobbyn på det hotell där han bodde.

Olga Knight kommer ihåg hur Elmer följde med hennes familj till den avlägset belägna byn Crooked Tree, där hennes far ledde möten längs den trädkantade floden. De inhemska bröderna uppskattade missionärernas hårda arbete och ödmjuka inställning.

År 1948 fanns det i medeltal 38 förkunnare, och fyra nya församlingar bildades utanför Belize City. Dessa små församlingar bestod av några få förkunnare i samhällen på landsbygden, till exempel  familjen Lightburn i Black Creek, familjen Gordon i Bomba, familjerna Humes och Aldana i Santana och bröderna Requeña och Medina i Orange Walk. Missionärerna och pionjärerna med särskilt uppdrag inriktade sig på Belize City, precis som de hade blivit uppmanade att göra. Jehova välsignade deras flitiga ansträngningar, och allt fler uppriktiga människor blev Jehovas vittnen.

Broder Knorrs nästa besök, i december 1949, kom i rätt tid och var till stor uppmuntran. Han tillbringade en kväll i missionärshemmet och talade om utmaningarna i missionärstjänsten. Många nya förkunnare ville tjäna Jehova men insåg inte behovet av att överlämna sitt liv åt honom och bli döpt. Broder Knorr påminde missionärerna om att man måste ha tålamod, uthållighet och kärlek till människor. Han påminde dem också om att de hade fått goda resultat.

INGA FLER MISSIONÄRER TILLÅTS KOMMA IN

År 1957 förstod bröderna att myndigheterna hade Jehovas vittnens verksamhet i Belize under uppsikt. Vid en visning av en av Sällskapets filmer i Orange Walk frågade till exempel en polis bröderna från avdelningskontoret vid vilken tid de kommit till byn och när de skulle lämna den. Han sade att han gjorde det därför att det skulle rapporteras till polischefen och påpekade att en civilklädd polis hade varit närvarande vid en sammankomst nyligen för att skriva en liknande rapport.

Mellan 1951 och 1957 hade ytterligare tio missionärer fått tillåtelse att komma in i landet. Så plötsligt, i juni 1957, fick bröderna ett brev från polis- och immigrationsmyndigheten, där det stod: ”Regeringen i Brittiska Honduras [nu Belize] har med omedelbar  verkan beslutat att inte låta några fler utländska förkunnare från ert sällskap komma in i landet.” En begäran att få träffa guvernören för att ta reda på orsaken till beslutet blev avslagen.

Vissa andra religiösa grupper tilläts inte heller ta in nya missionärer, men de fick lov att ersätta de missionärer som hade lämnat landet. Men detta gällde inte för Jehovas vittnen, som behövde ersätta två missionärer. År 1960 skrev bröderna till myndigheterna i Belize och London och påpekade att de inte ansökte om att få ta in nya missionärer utan endast begärde att få ersätta dem som flyttat.

Det korta svaret löd: ”Guvernören har fattat beslutet att inte tillåta några ytterligare missionärer från Watch Tower Bible and Tract Society att komma in i Brittiska Honduras.”

När bröderna bad om ett sammanträffande fick de till svar: ”Guvernören fattade 1957 beslutet att inte tillåta några ytterligare missionärer från ert sällskap att komma in i Brittiska Honduras; och under dessa omständigheter anser Hans Excellens att det inte skulle vara någon mening med att han sammanträffade med er i den här frågan.” Det verkade som om bröderna inte kunde komma längre i den här saken.

Till slut, efter närmare fem år av fortsatta förfrågningar, fick avdelningskontoret i oktober 1961 ett brev från sekretariatet i Belize. Det löd: ”Jag skriver för att meddela er att era senaste framställanden har begrundats av Brittiska Honduras regering, som har beslutat att den nu kommer att tillåta ytterligare utländska missionärer att komma in i landet för att ersätta de utländska missionärer som varit här  tidigare.” Som en följd av detta fick Martin och Alice Thompson från Jamaica 1962 tillstånd att komma in i landet som missionärer.

VERKET HINDRADES INTE

Det var uppenbart att religiösa motståndare hade försökt att få vårt arbete att sakta farten, men hade de lyckats? Rapporten för tjänsteåret 1957 visade en toppsiffra på 176 förkunnare i sju församlingar. Belize hade då en befolkning på 75 000, vilket innebar att det fanns 1 förkunnare på omkring 400 invånare. Rapporten för 1961 visade att det fanns 236 förkunnare, en ökning med 34 procent, vilket gjorde att det fanns 1 förkunnare på 383 invånare! Jehovas löfte till sitt folk visade sig vara sant: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen skall du döma skyldig.” (Jes. 54:17) Predikoarbetet fortsatte obehindrat.

Många par som studerade Bibeln bodde ihop utan att vara lagligt gifta, och vissa gick från den ena partnern till den andra. Men så snart de fick reda på Jehovas höga normer gjorde många stora ansträngningar och lade ut mycket pengar för att bli lagligt gifta. Några av dem var över 80 år!

DET BEHÖVS EN NY RIKETS SAL

I december 1949 betalade bröderna i förskott för att få använda Liberty Hall i Belize City för att hålla en serie på fyra specialföredrag i januari 1950. Dagen innan det sista talet skulle hållas gjordes en pålysning i radio om att salen skulle användas följande dag till en begravning av en framstående person. Trots att bröderna flera gånger vädjade till salens  ägare avbröts specialföredraget av en grupp människor som kom in i salen och högljutt började göra förberedelser för begravningen. Till slut måste bröderna be polisen att ingripa. Det var uppenbart att bröderna behövde en egen Rikets sal. De lokaler som fanns att tillgå användes som klubb- och danslokaler, och hyran var hög.

”Vid Vakttornsstudiet förra söndagskvällen var 174 personer närvarande”, berättade Donald Snider, som då var tillsyningsman för avdelningskontoret. ”Lokalen rymmer inte alls så många, och därför måste ganska många stå. På grund av att det är så trångt är det varmare än någonsin.” Avdelningskontoret och missionärshemmet fick flytta flera gånger till olika hyrda lokaler.

I september 1958 började man bygga en tvåvåningsbyggnad. På första våningen fanns ett litet avdelningskontor och ett missionärshem, och på hela övervåningen var det en hörsal. År 1959 var byggnaden färdig, och församlingen i Belize City hade till slut sin egen Rikets sal.

TILLVÄXT PÅ DET SPANSKA FÄLTET

Den andliga tillväxten bland Jehovas folk i Belize har varit särskilt stor bland den spansktalande befolkningen. År 1949 fanns det platser där man talade spanska, men ingen av missionärerna talade då det språket. Men senare skickades några dit som kunde spanska. En av dem var Leslie Pitcher, som kom 1955. Han blev förordnad att tjäna i Benque Viejo, en stad med spansktalande befolkning i västra Belize nära gränsen till Guatemala. När han kom väntade redan några av invånarna på honom. Hur kom det sig?

 Omkring ett år dessförinnan, i staden San Benito, längre västerut i Guatemala, hade Natalia Contreras lärt känna sanningen och blivit döpt. Hon begav sig över gränsen till Belize för att vittna för sina släktingar i Benque Viejo. En av släktingarna, Serviliano Contreras, lade särskilt märke till det Natalia visade från Bibeln om avgudadyrkan och tog emot sanningen. Han var ett troget vittne till sin död 1998 vid 101 års ålder. Många av hans barn och barnbarn är vittnen. Det distrikt som den lilla gruppen förkunnare i Benque Viejo hade på den tiden sträckte sig in i Guatemala till staden Melchor de Mencos, där de höll möten. Så småningom bildades en församling i Melchor de Mencos, och församlingen i Benque Viejo är fortfarande känd för sin nitiska anda.

Redan 1956 framfördes delar av programmet vid krets- och områdessammankomster på spanska. Men det var inte förrän i februari 1968 som hela kretssammankomstprogrammet framfördes på spanska i Rikets sal i Orange Walk. Där var 85 personer närvarande, och 4 blev döpta.

 Marcelo Dominguez och Rafael Medina, två spansktalande bröder, och andra spansktalande vittnen, bland andra Dionisio och Catalina Tek, var troget med på möten och sammankomster på engelska, trots att de inte förstod så mycket av det språket. Det var inte förrän i oktober 1964 som en spansktalande församling bildades i Orange Walk med 20 förkunnare som hade tillhört den engelska församlingen.

Under 1980-talet rasade inbördeskrig i närbelägna El Salvador och Guatemala, och det fick många att fly till Belize. Bland dessa var flera spansktalande familjer som var vittnen, och bland dem fanns det äldste, biträdande tjänare och pionjärer. Detta gjorde att det blev tillväxt på det spanska fältet, och några tvåspråkiga missionärer från andra spansktalande länder bidrog också till detta.

”SANNA KRISTNA PREDIKAR FRÅN DÖRR TILL DÖRR”

En dag knackade två främlingar på Margarita Salazars dörr i Orange Walk och frågade: ”Känner du ett Jehovas vittne som heter Margarita Salazar?” De besökande, den 23-åriga Teófila Mai och hennes mor, var från August Pine Ridge, en by drygt tre mil sydväst om Orange Walk. Varför sökte de Margarita?

”Omkring ett år tidigare”, förklarar Teófila, ”var min son på nio månader mycket sjuk. Jag tog honom därför till byn Botes för att överlämna honom åt ett helgon som är känt som Santa Clara. Jag satt i framsätet på en lastbil, och chauffören, som bodde i vår trakt, började vittna för mig. Han frågade varför jag tog mitt barn till Botes och sade sedan att Bibeln inte godkänner dyrkan av helgonbilder. Det här intresserade mig mycket. Den här mannen berättade sedan  många bibliska sanningar för mig som han hade lärt sig av Jehovas vittnen.”

Teófila fortsätter: ”Under en resa talade chauffören om för mig att sanna kristna predikar från dörr till dörr. Han sade att Jehovas vittnen gjorde det och att de brukade läsa sådana bibelställen som Sefanja 1:14 och 2:2, 3 för människor. Därför tog jag min lille son i handen och min lilla baby på armen och gick  från dörr till dörr i August Pine Ridge och läste upp de här verserna för mina grannar. Senare föreslog mannen att om jag verkligen ville lära känna sanningen skulle jag studera Bibeln med Jehovas vittnen. Han berättade för mig om makarna Salazar och talade om var i Orange Walk jag kunde finna dem. Jag hade aldrig varit i Orange Walk, så därför for jag dit tillsammans med min mamma för att leta reda på dem.”

Margarita kommer ihåg den förmiddag då Teófila och hennes mor först kom på besök. ”De ställde många frågor om Bibeln”, berättar hon, ”och vi hade ett långt samtal. De ville veta om det var sant att Jehovas vittnen hjälpte människor att förstå Bibeln oavsett hur långt de måste resa för att undervisa dem. Jag försäkrade henne att det var sant och lovade att vi skulle resa till deras by varannan vecka för att studera Bibeln med dem.”

När Margarita och hennes man, Ramón, kom till August Pine Ridge, hade Teófila samlat sex vuxna släktingar till bibelstudiet. Sedan reste andra pionjärer från Orange Walk regelbundet den över tre mil långa, smala och gropiga grusvägen tillsammans med makarna Salazar för att predika i byn medan Teófila och hennes familj hade sitt bibelstudium. Amybelle Allen övernattade ofta i byn för att kunna leda bibelstudier där. Teófila blev döpt 1972, fem månader efter sitt första bibelstudium. År 1980 bildades en församling i August Pine Ridge, och under årens lopp har 37 medlemmar av Teófilas släkt omfattat sanningen.

 PREDIKOTURER IN I BUSHEN GER RESULTAT

Belize City och de största städerna i landet bearbetades grundligt, men landsbygden blev inte regelbundet genomgången. Några av de första missionärerna hade rest med båt till städerna i söder, men längre fram byggdes en väg som förband Stann Creek District och Toledo District i söder med det övriga landet. I början av 1971 organiserade avdelningskontoret årliga predikoturer, så kallade bushturer, för att föra budskapet om Guds rike ut till byar med mayaindianer (mopan och kekchi) i avlägsna delar av regnskogen.

Med hjälp av hyrda fordon och kanoter kunde förkunnarna nå byar och städer från Dangriga till Punta Gorda och så långt söderut som till Barranco, nära gränsen till Guatemala. En grupp förkunnare gjorde en del sådana turer i en liten buss, och två eller fyra följde efter på motorcykel. De stannade till i en ny by varje kväll. Nästa dag bearbetade den större gruppen byn, medan de som åkte motorcykel for i väg två och två på stigar upp till isolerade gårdar.

I trakten kring Punta Gorda vandrade bröderna från by till by. De var ofta tvungna att tala med den som var alcalde (”borgmästare”) i det som kallades cabildo, dvs. mötesplatsen för byns äldste, innan de kunde predika för de övriga byborna.

Missionären Reiner Thompson berättar: ”I en by kom bröderna precis när männen där hade ett möte i byns cabildo och höll på att resonera om hur de skulle gå till väga vid majsskörden. Efter mötet bad männen bröderna sjunga en av Rikets sånger för dem. Bröderna var trötta och hungriga, och de hade inte någon sångbok. Men broder Thompson tillägger:  ”De sjöng av hjärtans lust, till stor glädje för männen.” Med tiden bildades församlingar i Mango Creek och senare också i San Antonio, en av de största mayabyarna.

”Ibland gick vi mellan byarna på natten för att kunna hålla vårt schema”, förklarar Santiago Sosa. ”Vi lärde oss att gå i gåsmarsch mitt på vägen och att undvika kanterna, eftersom det kunde finnas ormar i buskarna längs vägen. Vi lärde oss också att få fram vätska från växter när vi var utan vatten.”

Ibland arbetade förkunnarna i mindre grupper. Två eller fyra samarbetade och besökte olika delar av byn. Sedan träffades de alla på kvällen. Två brukade stanna kvar och laga mat. ”Det kunde bli rena katastrofen”, berättar Santiago med ett kluckande skratt, ”eftersom några inte alls kunde laga mat. Jag kommer ihåg hur jag en gång tittade på maten och frågade: ’Vad är det här?’ Kocken sade: ’Jag vet inte, men det är mat.’ Om inte kocken kunde tala om vad det var för mat, så tyckte vi att det var bäst att först pröva den på en utmärglad, herrelös hund. Men inte ens den hungriga hunden ville äta den!”

KEKCHI TAR EMOT SANNINGEN

Rodolfo Cocom och hans hustru, Ofelia, flyttade från Corozal till Crique Sarco, en avlägsen kekchiby i söder. Ofelia hade vuxit upp i den här byn, som vittnena bara besökte på sina årliga bushturer. När hon var i 14-årsåldern hittade hon under ett apelsinträd boken Sanningen som leder till evigt liv och började läsa den. Hon ville veta mer, men det var inte förrän hon hade gift sig och bodde i Corozal som två pionjärer med särskilt uppdrag, Marcial och Manuela Kay, studerade Bibeln med henne och hennes man, Rodolfo.

 När makarna Cocom 1981 flyttade till Crique Sarco, ville de återuppta kontakten med vittnena. Rodolfo for därför till Punta Gorda för att söka upp dem, en färd som tog minst sex timmar till fots och med båt både på en flod och till havs. I Punta Gorda träffade han Donald Niebrugge, en pionjär som avtalade om att studera med paret per korrespondens. Men det fanns ett problem. Det fanns inget postkontor i Crique Sarco.

”På postkontoret i Punta Gorda frågade jag hur jag skulle kunna skicka post till Crique Sarco”, förklarar Donald, ”och man sade att prästen for dit en gång i veckan.” Så i omkring sex månader tog prästen med sig korrespondensen fram och åter utan att vara medveten om att han tjänstgjorde som kurir åt Jehovas vittnen.

Donald säger: ”När prästen fick klart för sig vad det var han förde med sig, blev han upprörd och vägrade att ta med sig några fler av våra brev.”

Under de här månaderna reste Donald flera gånger till Crique Sarco för att studera med makarna Cocom. Under nästa predikotur i bushen började Rodolfo i tjänsten på fältet. Donald fortsätter: ”Vi tog  honom med oss i fyra dagar och predikade i flera byar, och umgänget med bröderna på den här turen hjälpte honom verkligen att göra framsteg.”

Rodolfo berättar: ”Ofelia och jag brukade predika tillsammans i vår by och berätta om det vi hade fått lära oss. De personer som jag studerade med fick möta större motstånd än vi. Några fick inte del av den medicin och mat och de kläder som skänktes till byn. Min svärmor var också mycket emot det vi gjorde. Ofelia och jag insåg att vi inte skulle kunna göra andliga framsteg i Crique Sarco. Vi behövde vara med vid möten. Därför flyttade vi till Punta Gorda för att fortsätta att studera. Där gjorde vi andliga framsteg och blev döpta 1985.” Nu tillhör makarna Cocom Ladyvilleförsamlingen, där Rodolfo är biträdande tjänare.

ANDLIG FÅNGST MED HJÄLP AV FISKEBÅTAR

Varje år anordnade man turer med båt för att predika för människor på öarna och i byar längs kusten. På den tiden var sådana byar som Hopkins, Seine Bight, Placencia, Punta Negra och Monkey River omöjliga  att nå landvägen. I sin hummerfiskebåt tog Polito Bevens vid lågsäsong med sig fyra pionjärer och missionärer på en tvåveckorstur från norr till söder och stannade till där det bodde folk utefter vägen.

Donald Niebrugge, som ofta tog del i de årliga turerna i bushen och till sjöss, minns med glädje den gång de lånade Ambroncio Hernandez segelbåt för en tur. Det ledde till att Ambroncio, med smeknamnet Bocho, började studera Bibeln.

Donald berättar: ”Följande år planerade fyra av oss en tvåveckorstur längs hela kusten, men Bocho hade nu sålt sin båt. Han rekommenderade då en annan fiskare, som var villig att ta med oss och sin kompanjon och Bocho. Där var vi, två pionjärpar med särskilt uppdrag och tre fiskare. Under den turen började Bocho i tjänsten på fältet. När vi kom till hamnen i Placencia såg vi att en hel del båtar låg förtöjda där, så vi predikade från båt till båt. De två fiskarna ställde verkligen upp för oss under de här två veckorna. En dag när vi kom tillbaka efter att ha predikat hela dagen i byn hade de köpt kyckling och lagat mat åt oss på ett litet fotogenkök.” Vid tiden för sjöturen följande år var Bocho döpt. Han har nu varit äldste i Belize City under de gångna 18 åren.

ETT ICKE-UTLÄMNAT DISTRIKT GER GODA RESULTAT

Toledo District i södra Belize är ett kuperat landskap med tät regnskog. Där finns det många byar med mayaindianer (mopan och kekchi) som bor i hus med halmtak och jordgolv. Bybornas liv är för det mesta hårt. De utför tungt jordbruksarbete med enkla hackor. Under perioder av torka måste de bära vatten till åkrarna för att vattna sina grödor – majs, bönor och kakao. Många av kvinnorna utför traditionellt  kekchibroderi och gör korgar till souvenirbutikerna runt om i landet. Allt fler yngre människor lämnar byarna för att studera eller arbeta i landets mer tättbefolkade områden.

År 1995 blev Frank och Alice Cardoza inbjudna att vara tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag under april och maj i Toledo District för att hjälpa till med att sprida Nyheter om Guds rike nr 34, ”Varför är livet så fullt av problem?” Frank berättar: ”Jag hade tagit del i en av de årliga predikoturerna i den här trakten, och jag insåg att mayafolket skulle kunna få bättre hjälp att lära känna de goda nyheterna om någon flyttade till området. Avdelningskontoret föreslog att jag skulle hyra en bostad, sätta i gång en bibelstudiegrupp och hålla specialföredraget i San Antonio. Vi skulle sprida Nyheter om Guds rike där och i åtta andra samhällen.”

Varje vecka hade makarna Cardoza ett gruppstudium i sin hyrda bostad, som bestod av ett rum i en källarvåning. Inom några veckor började tre, fyra familjer vara med. Dessa intresserade personer följde också med makarna Cardoza på deras timslånga resa i en sliten skåpbil på en gropig grusväg till Punta Gorda för teokratiska skolan och tjänstemötet. Den första månaden höll Frank specialföredraget i San Antonio. Jesús Ich, en av dem som var med för första gången, lyssnade uppmärksamt. Han tillhörde nasarékyrkan, och det som gjorde särskilt starkt intryck på honom var att få veta att läran om ett brinnande helvete har hedniskt ursprung och att det ord i Bibeln som i vissa översättningar har återgetts med helvete avser mänsklighetens gemensamma grav. Efter mötet tog han Frank åt sidan och ansatte honom med fler frågor  i det här ämnet. Detta ledde till att han började studera Bibeln, och ett år senare blev han döpt.

Vid slutet av de två månaderna som tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag måste makarna Cardoza fatta ett viktigt beslut. Frank berättar: ”Vi hade satt i gång många studier, fler än vi kunde ta hand om. Vi hade varken hjärta eller samvete att flytta tillbaka till vårt bekväma hus i Ladyville. Om vi beslöt oss för att stanna i San Antonio, skulle vi kunna få en bättre bostad om vi i stället för källarvåningen hyrde övervåningen i det hus där vi bodde. Jag skulle kunna sätta in en liten diskho, montera en takränna för att ta vara på regnvattnet och med tiden kanske också sätta in en vattentoalett och dra in elektricitet. Vi bad till Jehova om vägledning, övertygade om att med hans välsignelse skulle en församling kunna bildas i den här trakten. Sedan skrev vi till avdelningskontoret och meddelade att vi var villiga att stanna i San Antonio som reguljära pionjärer.”

Det visade sig snart att Jehova välsignade makarna Cardozas beslut. I november, inom bara sex månader, hade de sitt första offentliga möte i sin hyrda bostad. Och i april följande år började de ha teokratiska skolan och tjänstemötet i San Antonio. Så lättad den lilla gruppen var över att inte varje vecka behöva åka de över sex milen fram och åter till mötena i Punta Gorda.

”HANS HOTELSER KUNDE INTE STOPPA MIG”

Bibelstudiegruppen i San Antonio började snart göra framsteg, och förkunnarnas kärlek till sanningen var verkligen rörande. Frank berättar: ”I de här byarna är i synnerhet kvinnorna mycket blyga, och de är traditionellt undergivna sina fäder och äkta män.  De är inte heller vana att tala med främlingar. Därför var det mycket svårt för dem att ta del i tjänsten från dörr till dörr.”

Priscilian Sho, som då var 20 år och odöpt förkunnare, ville verkligen predika för sina grannar. Vid ett tillfälle gjorde Priscilian några återbesök tillsammans med en svägerska, Amalia Sho, när de plötsligt hamnade i en kritisk situation.

Priscilian berättar: ”Jag hade inte talat om för min pappa att jag skulle gå ut och predika för andra, eftersom han hade förbjudit mig att göra det och jag var rädd för honom. När vi var ute och predikade den söndagsförmiddagen fick vi plötsligt se min pappa framför baptistkyrkan som han gick till. Först hukade vi oss i gräset, eftersom vi inte ville att han skulle få se oss. Men sedan sade jag: ’Amalia, Jehova ser oss. Det är inte rätt av oss att vara rädda för min pappa. Det är Jehova vi ska frukta.’”

Priscilians far blev rasande, men ett ännu större problem väntade då hon skulle bli döpt, eftersom han bestämt motsatte sig det. Priscilian bad om Jehovas hjälp ända till dagen före sammankomsten. Då tog hon till slut mod till sig och berättade för sin far att hon skulle bli döpt.

”I morgon”, sade hon till sin far, ”ska jag resa till Belize City.”

”Vad ska du göra där?” frågade han.

”Jag ska bli döpt”, svarade Priscilian. ”Jag ska göra det som Jehova vill att jag ska göra. Jag älskar dig, men jag måste också älska Jehova.”

 ”Tänker du verkligen göra det?” frågade han ilsket.

”Ja”, sade Priscilian. ”I Apostlagärningarna 5:29 står det att jag måste lyda Gud mer än människor.”

Priscilians far rusade ut i vredesmod. ”Jag kände mig inte säker förrän jag satt i lastbilen, redo att resa till sammankomsten”, berättar hon. ”Jag visste inte vad han tänkte göra när jag kom hem efter sammankomsten. Men jag visste att jag då skulle vara döpt, och även om han dödade mig, så hade jag gjort det som var rätt.”

Även om Priscilians far inte gjorde henne illa när hon kom hem, så hotade han senare med att döda henne. Hon säger: ”Men nu när han har sett att hans hotelser inte har kunnat hindra mig är han inte lika hård längre.”

EN MOTSTÅNDARE TAR STÅNDPUNKT FÖR JEHOVA

Den nybildade gruppen av nitiska förkunnare i San Antonio blomstrade andligen då makarna Cardoza plötsligt fick ett brev från byrådet som meddelade att de måste lämna San Antonio. I samband med att Frank tidigare hade betalat en avgift hade rådet gett honom lov att stanna i byn. Men nu ville en framträdande person i byn att makarna Cardoza skulle jagas ut. Vid ett av rådets möten trädde tre personer som Frank studerade Bibeln med upp till hans försvar. Sedan yttrade sig Franks hyresvärd och sade varnande till rådet att om de körde ut makarna Cardoza, så måste de betala den hyra som makarna brukade betala. Frank själv presenterade sedan ett brev från en myndighet, där det stod att en person som hyrde privat egendom inte kunde bli ombedd att flytta. Till slut gav rådet makarna Cardoza lov att stanna.

 Den man som ville få makarna Cardoza vräkta var Basilio Ah, en tidigare alcalde (”borgmästare”) som fortfarande var framträdande i politiken. Han använde sitt inflytande till att motarbeta Jehovas vittnen i San Antonio på alla tänkbara sätt. När den lilla gruppen ville skaffa en tomt för att bygga en Rikets sal, sade han varnande: ”Ni kommer aldrig att bygga en Rikets sal i den här byn!” Trots det fick bröderna en tomt och byggde en enkel och tilltalande Rikets sal. En av dem som var med vid överlämnandet av denna Rikets sal i december 1998 var – ja, tro det eller ej – Basilio. Vad hade hänt?

Två av Basilios gifta söner hade haft problem i sina familjer. Basilio hade två gånger bett sin kyrka att hjälpa hans söner, men utan att något hände. Sedan började hans söner studera Bibeln med Jehovas vittnen. Basilios hustru, María, lade märke till att sönerna och deras familjeliv förändrades till det bättre. Därför bad hon vittnena att de skulle börja studera med henne också.

María säger: ”Jag ville verkligen lära känna Jehova Gud, och jag sade till min man att vi skulle gå till Rikets sal för att få lära oss mer om Gud.” Även om Basilio inte hade så lätt att ändra inställning till Jehovas vittnen och Frank Cardoza, som han kallade ”den där utlänningen”, så var han imponerad av de positiva förändringar som hans  söner hade gjort när de tillämpade Bibelns sanning i sitt liv. Basilio beslöt att själv undersöka Jehovas vittnens tro. Och vem skulle studera med honom? Jo, ingen annan än ”den där utlänningen”, Frank Cardoza!

”Det jag läste i Bibeln förändrade mitt tänkesätt”, förklarar Basilio. ”Jag hade varit katolik i 60 år och bränt rökelse framför avgudabilder i kyrkan. Det jag nu fick lära mig om Jehova fanns i hans egen bok, Bibeln. Jag skäms över hur jag uppförde mig mot Frank Cardoza, som nu är min broder. Jag är inte rädd för att säga att jag hade fel. Jag var nitisk för det som jag trodde var bra för min by och min religion. Men jag slutade upp med de mayatraditioner som hade med spiritistisk helbrägdagörelse att göra och som är så vanliga i våra byar. Jag slutade även upp med mitt engagemang i mayapolitiska rörelser.” Nu tjänar Basilio och María Ah Jehova som döpta förkunnare.

Jehovas tjänare är kända för sin kärleksfulla, glada och nitiska anda. I avlägsna trakter av Belize går många förkunnare i tre timmar eller mer backe upp och backe ner för att nå människor, och de vill inte gärna utebli från mötena. En kväll hade Andrea Ich fått i uppdrag att vara motpart i teokratiska skolan. Den dagen hade hon gått mellan tre och fem kilometer genom djungeln med sina söner för att plocka avokador. Under tiden fick hon 23 getingstick. Men hon gick hem, lagade mat åt sin familj, gick till mötet och genomförde sin uppgift på programmet. Hon såg glad ut fastän hon var svullen i ansiktet efter alla stick. Det är alltid uppmuntrande att se att även om de kära vännerna bland mayafolket har rest en hel dag med lastbil eller buss för att vara med vid en sammankomst,  är de mycket glada över att få vara förenade i tillbedjan av Jehova, den sanne Guden.

BELIZE DRABBAS AV VÅLDSAMMA OVÄDER

Under de gångna 115 åren har Belize haft 51 orkaner och tropiska stormar. Sedan 1930 har 12 orkaner antingen drabbat Belize direkt eller passerat så pass nära att de har orsakat förluster av människoliv och svåra skador. En av de värsta, orkanen Hattie, drog in tidigt på morgonen den 31 oktober 1961, med kastvindar på 80 meter i sekunden och en tidvattensvåg som tog hundratals människors liv. I Belize City, som ligger endast 30 centimeter över havets nivå, låg ett 30 centimeter djupt lager av lera. I en rapport från avdelningskontoret hette det: ”De flesta bröderna [i Belize City] har fått sina hus svårt skadade eller helt förstörda, men de har inte själva fått några allvarliga skador. De har förlorat sina kläder eller fått dem förstörda av vattnet.

Schaktmaskiner röjer upp på gatorna, och det som finns kvar av de förstörda husen bränns upp i stora eldar. Här i [missionärs]hemmet har vattnet stått omkring 60 centimeter högt, och det har åstadkommit stor skada. Utanför stod vattnet omkring tre meter högt, ... men det är för väl att missionärshemmet ligger över gatunivån. ... Det finns inte mycket mat att köpa ..., och de gräver fortfarande fram kroppar.”

Tio dagar senare rapporterade avdelningskontoret: ”[I Dangriga] är förhållandena ännu värre än här [i Belize City]. Människor tvingas arbeta åtta timmar om dagen för att få kuponger för att kunna köpa förnödenheter. Militären kontrollerar allt, och man kan inte köpa något för pengar.” Två pojkar dog, och deras far fick benen brutna, när deras hus rasade samman.  Båda pojkarna var förkunnare, och den 12-årige pojken var känd för att vittna för sina lärare i skolan.

Orkanens öga passerade mellan Belize City och Dangriga, där de flesta bröderna förlorade sina hus och ägodelar, antingen helt eller delvis. Dagarna efter orkanen vidtog guvernören extraordinära åtgärder, införde utegångsförbud och kallade in den brittiska armén för att upprätthålla ordningen och skjuta plundrare. Män, kvinnor och barn som ertappades med att bryta mot utegångsförbudet spärrades in över natten.

Trots de kaotiska förhållandena satte man så snart som möjligt i gång med regelbundna församlingsmöten och tjänst på fältet. Detta var svårt eftersom så många bodde provisoriskt och gårdarna var översvämmade med vatten och lera. Men människor behövde få höra det trösterika budskapet om Guds rike, och Jehovas vittnen var villiga att göra uppoffringar för att de skulle få höra det.

Levnadsförhållandena var mycket svåra, men den kärlek och frikostighet som Jehovas vittnen i andra länder visade var till stor uppmuntran för bröderna i Belize. Tjugofem lådor med kläder och andra förnödenheter kom från andra avdelningskontor och delades ut till vittnen och även till många av deras grannar som inte var vittnen. Avdelningskontoret och Rikets sal var bland de få byggnader som klarat sig undan skador. När myndigheterna begärde att man skulle få använda Rikets sal som ett orkanskydd för människor i samhället, gick bröderna därför villigt med på det. *

 ”VILL NI BE FÖR OSS, MRS PRATT?”

Under tre dagar i oktober 2000 utsattes invånarna i San Pedro på ön Ambergris för orkanen Keiths vindar på 60 meter i sekunden och skyfall. Ladyville, 16 kilometer norr om Belize City, översvämmades när omkring 800 millimeter regn föll under tre dygn. Fyrtiotvå bröder sökte skydd i sammankomsthallen i Ladyville. Nästan alla hus på ön Cay Caulker förstördes. De 57 förkunnarna på Ambergris och Cay Caulker förlorade det mesta av det de ägde, och båda öarna var utan elektricitet, vatten och telefonförbindelser i flera veckor. Premiärministern förklarade Belize District, Orange Walk District och Corozal District samt öarna Ambergris och Cay Caulker för katastrofområden. Utegångsförbud utfärdades i hela det drabbade området i ett försök att hindra plundring.

Cecilia Pratt, en pionjär med särskilt uppdrag på Cay Caulker, hörde orkanvarningarna och gjorde i ordning en kasse med förnödenheter om orkanen skulle slå till och hon måste söka skydd. Den dagen hade hon precis samlat in rapporterna över tjänsten på fältet från 12 systrar och hade tänkt ta eftermiddagsbåten till fastlandet för att lämna in dem på avdelningskontoret. Hon hade noggrant virat in gruppens rapporter i plast och lagt dem i sin kasse.  Och mycket riktigt, under natten måste Cecilia och några av systrarna söka skydd i en skolbyggnad av betong, medan resten av gruppen sökte skydd i kommunhuset.

Cecilia berättar: ”Vinden slet av plåttaket på det första klassrummet vi var i. Vi måste alla ta våra saker och rusa till ett annat rum. Jag tyckte att hela byggnaden skakade i vinden, och det trots att den var gjord av betong. När vi kikade ut verkade det som om havet var runt omkring oss – det fanns inget land. Vår lilla grupp höll ihop, och vi bad innerligt. De 40 personerna i klassrummet tillhörde olika trossamfund, och de var livrädda. Några sade: ’Det här kommer från Gud.’ En katolsk lekmannapredikant kom till mig och frågade: ’Vill Ni be för oss, mrs Pratt?’ Jag svarade: ’Det kan jag inte. Jag är kvinna och jag har inte någon hatt.’ Mannen svarade: ’Men jag har min mössa.’ Jag visste inte om jag kunde be för alla, men jag ville låta de här människorna få veta att det inte var Jehova som hade sänt orkanen. Därför bad jag med vår lilla grupp så högt att alla kunde höra det. Precis när jag slutat be och alla i klassrummet sade amen tystnade vinden! Då passerade orkanens öga över oss. Den katolske predikanten sade: ’Det var en fin bön. Er Gud är den sanne Guden.’ Sedan ville de inte låta oss fem vittnen lämna skyddet, och under de följande tre dagarna gav de oss mat och kaffe.

Men jag var orolig för de andra förkunnarna. Följande morgon när vinden lade sig gick jag därför ut för att söka efter dem. Det låg nedfallna träd överallt, och ödeläggelsen var stor. Några hus hade flyttats mellan 10 och 15 meter av vinden. Jag sökte först i kommunhuset och fann två systrar och deras barn. En annan systers hus var borta, men hon levde.”

 Efter orkanen hade avdelningskontoret svårt att få in rapporterna över tjänsten på fältet från de stormdrabbade församlingarna. Men rapporterna från Cay Caulker var de första som kom in. Cecilia hade haft dem i säkert förvar i sin kasse och hade personligen överlämnat dem till de bröder från avdelningskontoret som kom för att se hur det stod till med dem.

Under de följande veckorna fick bröderna på de ödelagda öarna hjälpsändningar och praktisk hjälp av frivilliga arbetare, som hjälpte till att göra rent och reparera deras hem och även Rikets sal på Ambergris.

Merle Richert, som arbetade tillsammans med teamet på Cay Caulker, berättar: ”Först ställde vi i ordning sovplatser och ordnade med utdelning av förnödenheter. Nästa dag började vi reparera förkunnarnas hus. På söndagen gick vi alla ut i tjänsten på förmiddagen. Sedan gjorde vi i ordning en plats för möten på en systers gård och gjorde bänkar för åhörarna och ett podium av en gammal stubbe av en kokospalm. Vi anpassade tiden för mötet efter utegångsförbudet klockan åtta på kvällen, och 43 personer var med vid det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet.”

FÖRSAMLADE FÖR ATT BLI LÄRDA AV JEHOVA

I slutet av 1960-talet kunde man ha sammankomster i ett tält på olika platser i landet. Men det kräver dagar av hårt arbete att sätta upp ett stort tält. Santiago Sosa förklarar: ”Vi började arbeta tidigt i veckan med att sätta upp tältet, ta dit bänkar från Rikets sal och låna stolar. På den tiden serverade vi mat vid sammankomsterna, och därför lånade vi kokkärl och var ofta uppe hela natten för att laga mat och hinna bli färdiga i tid. När vi var färdiga hände det ibland att en  häftig stormby blåste ner allt under natten. Följande dag måste vi sätta upp det igen. Men ingen klagade.”

Jeanne Thompson kommer ihåg en områdessammankomst som hölls i ett litet samhälle på landsbygden mellan Belize City och Orange Walk. Bröderna måste hugga ner träden intill Rikets sal innan det gick att resa tältet och placera ut bänkarna. Jeanne säger: ”Det regnade under hela områdessammankomsten, och det var fullt med vatten under tältet. Vi satt därför med fötterna på bänken framför oss. Vad vi inte visste var att det fanns fullt med korallormar i området. På grund av regnet måste vi stanna i tältet och nära Rikets sal. Det skulle ha varit farligt att ge sig ut i bushen.”

På 1970-talet kunde man ha sammankomster på Bird’s Isle, en liten tropisk ö omkring 120 meter från den sydostligaste änden av Belize City. Ägaren hade  byggt en hörsal med halmtak för att den skulle användas till nöjestillställningar. Salen hade elektricitet, vatten och toaletter. Bröderna byggde en träbro från fastlandet, vilket gjorde att de lätt kunde använda denna tysta och fridfulla plats till många sammankomster.

I mars 1983 arrenderade man mark av myndigheterna för en sammankomsthall i Ladyville. Först byggde bröderna en tillfällig byggnad för sammankomster av olika slag. År 1988 köptes sedan en stålbyggnad i Guatemala som kunde användas som en permanent sammankomsthall på tomten i Ladyville.

TILLVÄXT PÅ DET KINESISKA FÄLTET

Sedan 1920-talet har kinesiska immigranter slagit sig ner i Belize, och många av dem tycker om att läsa vår litteratur på sitt eget språk. Roberta Gonzalez berättar: ”Jag ville vittna för en vänlig taiwanesisk kvinna som hade ett bageri, men jag visste att hon inte var religiöst lagd och att hon alltid hade mycket att göra. Jag visste också att hon hade två ungdomar i tonåren, och när jag var i bageriet en dag gav jag henne därför boken Ungdomar frågar på kinesiska och sade att jag gärna skulle vilja veta vad hon tyckte om den. Några dagar senare när jag körde förbi hennes bageri såg jag henne stå och vifta frenetiskt åt mig. När jag stannade berättade hon entusiastiskt för mig att hon  hade väntat på att jag skulle komma tillbaka. Hon sade att många taiwanesiska tonåringar hade fått problem sedan de kommit till Belize. Hon tyckte att de alla behövde läsa boken Ungdomar frågar. Hon lät sin son räkna upp alla taiwanesiska familjer i staden som hade barn i tonåren och bad sedan om 16 böcker, eftersom hon ville ge alla var sitt exemplar i present.”

I oktober 2000 anordnade avdelningskontoret en tre månaders språkkurs i mandarin för pionjärer och förkunnare som var villiga att ta hand om de kinesiska kolonierna på sitt distrikt. Vad blev resultatet? Det bildades en kinesisk grupp med flera pionjärer, och den har sedan vuxit och blivit en församling. Några kineser har reagerat positivt på de goda nyheterna och den kärlek de har visats i församlingen, trots att de har fått möta våldsamt motstånd.

Monje Chen, till exempel, tackade ja till ett bibelstudium  2006. I början samarbetade hans familj med honom, men snart började de håna honom och motstå honom. Plötsligt sålde familjen allt de ägde, inbegripet den butik som Monje förestod, och han fick en timme på sig för att avsäga sig sin nya religion och flytta med dem till ett annat land. Då han vägrade att avsäga sig sin nya tro, flyttade familjen utan honom och lämnade honom tomhänt. Monje flyttade in hos en broder och fortsatte att studera Bibeln och att regelbundet vara med vid mötena. Monje säger: ”Jag byggde upp ett nära förhållande till Jehova, och han tog hand om mig. Att studera Bibeln och meditera över bibelställena har hjälpt mig, och det har också brödernas uppmuntran gjort.”

Monje blev döpt i november 2008, och hans familjs inställning har förbättrats sedan de sett hur hans uppförande och tal förändrats. Monje tillägger: ”Lydnaden för Jehova har inte gjort mig fattig – den har verkligen gjort mig lycklig. Jehova har inte övergett mig, utan låtit mig leva bland ett förenat och kärleksfullt brödraskap.”

 AVDELNINGSKONTORET I MEXIKO HAR TILLSYN ÖVER VERKSAMHETEN I BELIZE

Efter det att den styrande kretsen noggrant gått igenom verksamheten i Belize med avdelningskontoren i Belize och Mexiko, beslöt den styrande kretsen att avdelningskontoret i Mexiko skulle ha tillsyn över verksamheten i Belize. Detta trädde i kraft den 1 januari 2001, och det har blivit till nytta och glädje för våra bröder i den här delen av världen.

Sedan dess har avdelningskontoret i Mexiko hjälpt till med att övervaka byggandet av ett antal Rikets salar i Belize. Den 16 mars 2002 överlämnades en Rikets sal med två hörsalar i Belize City. Följande dag överlämnades det vackra nya missionärshemmet och den renoverade sammankomsthallen i Ladyville. Många av dem som troget hade tjänat Jehova i fem eller sex årtionden var bland dem som fick höra överlämnandetalet som hölls av Gerrit Lösch från den styrande kretsen. Sedan det bildats en byggrupp för Rikets salar har man kunnat bygga 20 Rikets salar runt om i landet.

 År 2007 kom 325 pionjärer från Mexiko till Belize för att hjälpa till med att predika på sällan bearbetade distrikt. Besöket visade sig vara en fin stimulans för evangeliseringsandan i Belize. Det har lett till att antalet pionjärer har ökat mycket.

Ledare i kristenhetens kyrkor ber varje år att Belize ska skonas från orkaner. Jehovas vittnen däremot fick före orkansäsongen 2007 praktiska råd om hur de skulle gå till väga vid en katastrof. De var verkligen tacksamma för den här vägledningen när orkanen Dean, kategori fem, slog till i augusti. Alla bröder som befann sig i fara evakuerades och fick bo hos bröder i säkrare områden. Efter orkanen hjälpte vittnen från hela landet till med att reparera bostäder och Rikets salar, och detta fick en lokalradio att berömma Jehovas vittnen och säga att deras exempel var värt att följa.

MÄNNISKOR FRÅN ALLA NATIONER FÖRENADE

Med Jehovas välsignelse finns det nu över 1 800 förkunnare i Belize, en förkunnare på 149 invånare. Och var 39:e invånare var med vid Åminnelsen 2009, vilket visar att det finns stora möjligheter till tillväxt.

Arbetet med att göra lärjungar i Belize under de gångna 80 åren har frambringat en mosaik av vackra, andligt sinnade människor som är förenade genom det ”rena språket”, sanningen om Gud och hans avsikter. ”Skuldra vid skuldra” med sina andliga bröder och systrar runt om på jorden gör Jehovas vittnen i Belize gott bruk av det rena språket för att vittna till ära för Jehova, vår kärleksfulle Gud. (Sef. 3:9)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 224]

”Lastbilschauffören talade om för mig att sanna kristna predikar från dörr till dörr.”

[Infälld text på sidan 234]

”Det är inte rätt av oss att vara rädda för min pappa. Det är Jehova vi ska frukta.”

 [Ruta på sidan 208]

En presentation av Belize

Landet

En låglänt kustslätt stiger mot Mayabergen i söder. I skogarna lever jaguarer, pumor, vrålapor, navelsvin, leguaner och krokodiler samt så många som 60 arter av ormar, till exempel den mycket giftiga lansormen. Det finns närmare 600 arter av fåglar, däribland den utrotningshotade ljusröda arapapegojan och den fantastiska tukanen. Det finns också en mångfald av marint liv, med allt från koraller, svampar och papegojfiskar till maneter, barracudor och valhajar.

Befolkning

Bland invånarna finns mayaindianer (kekchi, mopan och yukateker), kreoler (människor av blandad afrikansk och europeisk härkomst), mestiser (avkomlingar av spanjorer och mayaindianer), garinagu (avkomlingar av afrikaner och kariber), indier, libaneser, kineser och européer, däribland tyska och holländska mennoniter.

Språk

Engelska är det officiella språket, men det talas också belizisk kreol, spanska, garifuna, kekchi, maya, tyska och mandarin.

Näringsliv

En stor del av befolkningen arbetar med att odla och exportera rörsocker och tropiska frukter. Många livnär sig också på fiske och turism.

Livsmedel

Landets olika kulturer bidrar till ett mycket mångskiftande kök. Ris och bönor som kokas tillsammans i kokosmjölk är en traditionell favorit. Den serveras ofta med stekt kyckling eller kycklinggryta eller med nötkött, fisk och stekta mogna pisanger. Det finns också gott om fisk och andra havets läckerheter, något som är mycket populärt.

Klimat

Belize, som är beläget vid Centralamerikas karibiska kust, har ett varmt och fuktigt subtropiskt klimat och utsätts ofta för orkaner.

 [Ruta/Bild på sidan 215]

Några garinagu tar emot sanningen

BEVERLY ANN FLORES

FÖDD 1961

DÖPT 1993

PROFIL En garifuna som tog emot sanningen och som nu hjälper sitt folk att lära känna Jehova.

▪ GARINAGU (pluralform av garifuna) leder sin härkomst till början av 1600-talet, då slavar gifte sig med infödda kariber. Garifuna är ett arawakspråk med inslag av franska och swahili.

Den religion som är förhärskande bland garinagu är en blandning av afrikanska och indianska traditioner med en stark katolsk påverkan. Dugu är till exempel en omständlig ceremoni för att blidka döda förfäder genom att offra mat och dryck till dem. ”Min mor trodde inte på duguceremonin”, säger Beverly. ”Hon kunde inte förstå hur Gud skulle kunna godkänna att man begravde så mycket mat. Hon brukade säga: ’Mat ska ätas av människor! Och om de döda är älskade anhöriga, varför skulle de då komma tillbaka och skada oss?’”

Beverly fortsätter med att förklara vad som hände när hon lärde känna sanningen. ”Eftersom jag var garifuna ville jag resa till Dangriga för att predika för mitt folk. Jag visste att de flesta garinagu lättare skulle lyssna på någon av sitt eget folk. Många stannar upp och lyssnar när jag talar garifuna, och flera har börjat komma till församlingen. De har upptäckt att de kan bryta sig loss från obibliska traditioner utan att dödas av onda andar.”

 [Ruta/Bild på sidan 218]

”Jehova tog alltid hand om oss”

LILLY MILLER

FÖDD 1928

DÖPT 1960

PROFIL Hon har ensam fostrat upp sex barn och har varit i heltidstjänsten i 47 år.

▪ ”ÅR 1959 talade Amybelle Allen med mig om Bibeln”, berättar Lilly på sitt älskvärda sätt. ”Vi hade varnats i kyrkan för alla dessa ’falska profeter’ som gick från dörr till dörr. Jag gick med på att studera om vi använde endast Bibeln. Jag tog emot sanningen och blev döpt följande år.

I början tyckte jag att det var svårt att predika. Mina händer skakade så att jag knappt kunde hålla min bibel. Men min önskan att tala med andra om det jag fick lära mig var ’som en brinnande eld, instängd i benen i min kropp’, som Jeremia sade, och jag bara måste tala, antingen människor ville lyssna eller inte.” (Jer. 20:9)

Hur kunde Lilly ensam uppfostra sina sex barn och klara av att vara pionjär? Lilly säger: ”Jag bad till Jehova, och han gjorde det möjligt. Tre gånger i veckan steg jag upp halv fyra för att baka bullar. Mina döttrar och jag gräddade dem i en vedspis, och människor köade för att få köpa dem nygräddade. När vi sålt alla bullarna gick barnen till skolan och jag ut i tjänsten. Jehova tog alltid hand om oss.”

Sedan 1969 har Lilly varit pionjär i Corozal. Hennes äldste son och två av hennes döttrar har börjat i heltidstjänsten, och hon har varit med om att hjälpa 69 personer fram till dopet.

 [Ruta/Bild på sidorna 227, 228]

Predikoturer i regnskogen

”I mars 1991 samlades en grupp på 23 bröder och systrar från hela landet i Punta Gorda för en tiodagars äventyrlig predikotur djupt in i regnskogen”, berättar Martha Simons. ”Förutom kläder, filtar och hängmattor hade vi med oss litteratur på engelska, spanska och kekchi. Vi hade också med oss mat, bland annat 200 bröd.

Följande morgon gav vi oss i väg i krabb sjö i en kanot gjord av en urholkad trädstam av ett stort kapokträd. I byn Crique Sarco lastade vi av packningen och slog läger. Medan bröderna satte upp hängmattorna lagade systrarna till en av våra favoriträtter, en grissvansgryta som bestod av kassava, jams, gröna pisanger, kokosnöt, kokta ägg och naturligtvis också en grissvans. Ryktet om att vi hade kommit spred sig snabbt, och snart strömmade mayaindianer (kekchi) till för att hälsa på oss. På så sätt kunde vi inom två timmar vittna för hela byn. Den natten sov bröderna i hängmattor under polisstationen, som stod på pålar, medan systrarna sov i det hus med halmtak där byns äldste brukade ha sina möten.

Nästa dag lastade vi åter båten och for längre upp längs ån, som på sina håll var övervuxen av mangroverötter, något som gjorde den mörk och kuslig. Efter ungefär en halvtimme gick vi i land och vandrade sedan i omkring en och en halv timme genom bushen till byn Sundaywood. Människorna där var små till växten och hade mörk, olivfärgad hy och rakt svart hår. De flesta var barfota, och kvinnorna var klädda i traditionella kjolar och bar pärlhalsband. Husen hade halmtak och jordgolv, inga  mellanväggar och inga möbler, bara hängmattor. Nära husen var en gemensam eldstad för matlagning.

Människorna var mycket vänliga, och vi fann mycket intresse. De blev särskilt imponerade av att vi hade litteratur på kekchi och att vi kunde visa dem bibelställen i våra biblar på kekchi.

Nästa morgon väcktes vi av tuppar, skogsfåglar och vrålapor. Efter en rejäl frukost gjorde vi återbesök hos dem som visat intresse föregående dag. Vi satte i gång flera bibelstudier och uppmuntrade dem alla att fortsätta att studera själva tills vi kom tillbaka för att studera med dem året därpå. De följande dagarna följde ett liknande mönster när vi trängde allt djupare in i regnskogen för att nå avlägsna byar.

Efter tio lyckliga dagar i skogen kunde vi tänka tillbaka på den långa tur vi hade gjort, alla byar vi hade besökt och alla människor vi hade träffat. Vi bad till Jehova att han skulle vaka över den sanningens säd vi hade sått tills vi kom tillbaka året därpå. Våra fötter var ömma och våra kroppar var trötta, men våra hjärtan flödade över av tacksamhet mot Jehova för glädjen över att ha fått vara med om den här årliga predikoturen i bushen.”

 [Ruta/Bilder på sidorna 235, 236]

Mayaindianer som älskar Jehova

JORGE OCH NICOLAS SHO (MED SIN SYSTER PRISCILIAN)

FÖDDA 1969 och 1971

DÖPTA 1997

BAKGRUND Mayatraditionen betonar respekt och fullständig lydnad för föräldrar, och det gäller även gifta personer.

▪ NÄR Nicolas och Jorge lärde känna Jehova och fick kärlek till honom, var deras far helt emot deras kristna verksamhet.

”Jag förklarade för min far att det jag fick lära mig var bra”, säger Nicolas. ”Men han tillhörde baptistkyrkan och delade inte min entusiasm. Eftersom jag inte ville såra hans känslor, slutade jag upp med att studera Bibeln några gånger. Men jag visste också att jag genom att dricka mig berusad tillsammans med min far inte var något gott föredöme för mina barn. Min hustru och mina barn var så olyckliga att de aldrig log.

 När jag väl började studera Bibeln och vara med vid kristna möten regelbundet, hjälpte sanningen mig att sluta upp med mitt dåliga uppförande. Jag arbetade hårt för min familj, och den fick full nytta av det jag tjänade. Som familj är vi nu upptagna i Jehovas tjänst, och det är glädje och skratt i vårt hus.”

Jorges situation var ungefär likadan. Hans dryckenskap och dåliga språk vållade problem för hans familj, och han var aldrig hemma under veckosluten. Men hans studium av Bibeln ledde till att hans uppförande märkbart förbättrades.

”Allteftersom jag gjorde framsteg”, berättar Jorge, ”blev min far mer och mer emot. Han kallade oss falska profeter. Han hotade oss mer än en gång med sin machete. Broder Cardoza, som studerade Bibeln med mig, hade försökt förbereda oss mycket tidigare. ’Vad gör du om din far säger till dig att lämna familjens egendom?’ frågade han oss. ’Min far älskar mig’, sade jag, ’och han kommer aldrig att göra det.’ Men det var tyvärr precis vad han gjorde.”

Jorge fortsätter: ”Men jag älskade det jag fick lära mig, och mitt liv förbättrades. Min nya kristna personlighet var till nytta för min familj. Vi respekterade varandra och var lyckliga tillsammans. Predikoarbetet ger mig nu stor glädje, och tack vare Jehova är jag reguljär pionjär.”

[Bild]

Frank Cardoza vittnade för Jorge.

 [Ruta/Bilder på sidorna 238, 239]

Vi tjänar med glädje där behovet är större

Det är ett stort steg att flytta till ett land där det finns behov av fler förkunnare. Men att stanna kvar på ett utländskt fält år efter år kräver ofta en ännu större ansträngning och självuppoffring. Många av våra bröder och systrar har modigt antagit dessa utmaningar och fått stor glädje.

Arthur och Roberta Gonzalez kom 1989 från USA med sin treårige son, Dalton, för att tjäna i Belize. Roberta medger: ”Den största utmaningen var att lämna ett tryggt och välbetalt arbete för att bosätta sig i ett land där så många människor är arbetslösa.”

”Ja”, instämmer Arthur, ”man måste förtrösta på Jehova. När jag läser i Bibeln om Abraham häpnar jag över hur han lämnade sitt hem, sin släkt och allt som var välbekant. Men Jehova tog väl hand om honom. En utmaning som vi ställdes inför var att vänja öronen vid belizisk kreol. Men vi förtröstade på Jehova, och han tog hand om oss.”

Frank och Alice Cardoza kom 1991 från Kalifornien för att vara pionjärer i Belize. Frank säger: ”När jag läste Apostlagärningarna fick jag en önskan att bli missionär. Men eftersom vi har fyra barn, visste jag att vi aldrig skulle få gå igenom Gileadskolan. När därför vår yngsta dotter hade slutat skolan såg vi möjligheten att flytta till ett annat land. Vi bestämde oss när vi läste i Vakttornet om Belize.”

 Alice säger: ”Jag gick med på att försöka i tre år, och nu har vi varit här i 18 år, och jag älskar det!”

Frank tillägger: ”Vi älskar människor och vi älskar att ha fullt upp att göra, så vi har därför lätt för att ta oss an dem som älskar Jehova. Vi skulle kunna starta hur många studier som helst. Att vi har fått se människor ta emot sanningen har gjort de här åren till de bästa åren i vårt liv. Vi skulle inte vilja byta ut det här privilegiet mot alla pengar i världen.”

Carl och Martha Simons flyttade från Texas till Belize 1988. ”Våra båda barn var då tio och åtta år”, säger Martha. ”I Belize var vi ute hela dagarna i byarna i bushen och predikade tillsammans med församlingen. Vi var också med om att bygga sammankomsthallen, och vi hade alltid huset fullt av bröder och systrar som bodde här under sammankomsterna. Vi är tacksamma över att vi har kunnat uppfostra våra barn här, eftersom de har fått umgås med pionjärer med särskilt uppdrag och missionärer. Visst har det funnits tillfällen då vi har känt det som om vi skulle vilja ta nästa flyg härifrån – tider utan elektricitet, rinnande vatten, batterier och telefoner. Men vi skulle göra om det med allt vad det har inneburit. Våra liv har berikats genom att vi har tjänat där behovet är större.”

[Bilder]

Från vänster till höger: Dalton, Roberta, Arthur och hans mor, Martha Gonzalez.

Alice och Frank Cardoza.

Carl och Martha Simons.

 [Ruta på sidan 250]

”Någon som bryr sig om oss!”

ALEJANDRO OCH REBECCA (BECKY) LACAYO

FÖDDA 1950 och 1949

DÖPTA 1966 och 1959

PROFIL Efter att ha utexaminerats från Gilead 1972 var de missionärer i El Salvador, Belize, Nicaragua, Mexiko och Honduras. De är nu i kretstjänsten i USA, men de har aldrig glömt den tid då de var med om hjälparbete i Belize.

▪ ”VI ÄR mitt uppe i orkanen Keith!” skrev Becky måndagen den 2 oktober 2000. ”Det har nu regnat oupphörligt i ungefär två och ett halvt dygn.”

När vinden och regnet avtog följande dag kunde Alejandro och en pionjär med särskilt uppdrag, Donald Niebrugge, föra lite förnödenheter till ön Ambergris. De och två äldste på ön besökte alla förkunnarna i de två församlingarna för att se hur de hade det.

Becky berättar: ”På onsdagen kom bröder från olika delar av landet till avdelningskontoret med mat, vatten och kläder till bröderna på öarna. Snart var lobbyn och biblioteket fulla med förnödenheter.”

Under tiden förde Alejandro och tre andra bröder förnödenheter till gruppen på Cay Caulker. De uppmuntrade också gruppen och bad tillsammans med den. Vittnen och andra var djupt rörda av brödernas kärlek och omtanke. ”Jag har skänkt bidrag till min kyrka i åratal”, muttrade en kvinna, ”men ingen har kommit från min kyrka för att fråga hur jag har det.”

”Se på de andra människorna”, sade en syster genom glädjetårar, ”och se på oss! Vi har någon som bryr sig om oss!”

 [Bild/Tabell på sidorna 244, 245]

VIKTIGA ÅRTAL Belize

1923 James Gordon predikar i Bomba.

1930

1933 Freida Johnson predikar i Belize City.

1934 Thaddius Hodgeson leder möten i sitt bageri.

1940

1941 De första förkunnarna blir döpta i Belize City.

1945 De första missionärerna kommer.

1946 Ett avdelningskontor upprättas.

1950

1957 Inga fler missionärer tillåts komma in.

1959 Ett avdelningskontor, ett missionärshem och en Rikets sal byggs.

1960

1961 Missionärer tillåts åter komma in.

 1961 Orkanen Hattie ödelägger Belize.

1971 Bird’s Isle används första gången för sammankomster.

1980

1988 En sammankomsthall byggs i Ladyville.

1990

2000

2000 Orkanen Keith drabbar Belize.

2001 Avdelningskontoret i Mexiko får tillsyn över Belize.

2002 En Rikets sal med två hörsalar (vänster), ett missionärshem och en renoverad sammankomsthall överlämnas.

2010

[Tabell]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

1,800

1,200

400

1930 1940 1950 1960 1980 1990 2000 2010

[Bild]

Vänner på resa med båt till en sammankomst.

 [Kartor på sidan 209]

(För formaterad text, se publikationen)

MEXIKO

GUATEMALA

Melchor de Mencos

KARIBISKA HAVET

BELIZE

Ambergrisön

San Pedro

Cay Caulker

COROZAL DISTRICT

Corozal

ORANGE WALK DISTRICT

Orange Walk

August Pine Ridge

BELIZE DISTRICT

Bomba

Santana

Crooked Tree

Black Creek

Ladyville

Belize City

CAYO DISTRICT

BELMOPAN

Benque Viejo

STANN CREEK DISTRICT

Stann Creek Valley

Dangriga

Hopkins

Seine Bight

TOLEDO DISTRICT

Mango Creek

Placencia

Monkey River

Punta Negra

San Antonio

Punta Gorda

Sundaywood

Barranco

Crique Sarco

Belize River

MAYABERGEN

 [Helsidesbild på sidan 200]

[Bild på sidan 206]

Alphonsena Robateau och Amybelle Allen tillsammans med tre pionjärer med särskilt uppdrag.

[Bild på sidan 207]

Herman och Derrine Lightburn och deras son Stephen.

[Bild på sidan 210]

En grupp vittnen med en kärra med högtalarutrustning i Belize City på 1940-talet; 1) Thaddius Hodgeson, 2) George Longsworth.

[Bild på sidan 213]

Elmer Ihrig sökte sig ut till de yttre distrikten.

[Bild på sidan 214]

Charles Heyen uppmuntrade bröderna att regelbundet hålla möten.

[Bild på sidan 221]

Avdelningskontor, missionärshem och Rikets sal i Belize City.

[Bild på sidan 223]

Den första kretssammankomsten med hela programmet på spanska i Rikets sal i Orange Walk, 1968.

[Bild på sidan 229]

Marcial och Manuela Kay, pionjärer med särskilt uppdrag.

[Bild på sidan 230]

En typisk mayaby i Toledo District.

[Bild på sidan 240]

María och Basilio Ah.

[Bild på sidan 246]

Cecilia Pratt.

[Bild på sidan 249]

Kretssammankomst i ett tält i Punta Gorda på 1960-talet.

[Bild på sidan 251]

Becky och Alejandro Lacayo.

[Bilder på sidorna 252, 253]

Byggnaden av stål här nedan tjänar nu som en sammankomsthall (höger).

Den renoverade sammankomsthallen.

[Bild på sidan 254]

Bröder och systrar vid Rikets sal i Belize City.