Uganda

I ÅRHUNDRADEN sökte forskningsresande efter källan till den mäktiga Nilfloden, som flyter genom halva Afrika och mynnar ut i Medelhavet. Slutligen kom vissa forskare fram till att det var Victoriasjön med de omgivande bergen som var de huvudsakliga källorna till Nilens ständiga vattenflöde. Under de senaste årtiondena har många som bor i det här området blivit hänförda över att upptäcka källan till ett ännu dyrbarare vatten, ett ”levande vatten” som förmedlar ”evigt liv”. (Joh. 4:10–14) Detta är berättelsen om de människor i Uganda som har ”törstat efter rättfärdighet”. (Matt. 5:6)

”AFRIKAS PÄRLA”

Uganda, som ligger mitt i Afrika vid ekvatorn, är ett vackert land med ett behagligt klimat. Kristallklart vatten från smältande glaciärer högt uppe i bergskedjan Ruwenzori, som också kallas Månbergen, forsar ner till oräkneliga floder och sjöar. Bördig jord och rikligt med regn gör att det är idealiskt att odla kaffe, te och bomull i Uganda. Man odlar också pisanger, eller kokbananer, som används till matooke, en basföda i Uganda. Kassava, majsmjöl, hirs och durra ingår också i den inhemska befolkningens kost.

I detta tropiska land finns det lejon, elefanter, flodhästar, krokodiler, leoparder, giraffer, antiloper, schimpanser och andra fascinerande apor samt den utrotningshotade bergsgorillan. Fantastiska fåglar fyller luften med en underbar sång. Ja, det finns så mycket skönhet i Uganda att landet har kallats ”Afrikas pärla”.

 UGANDAS VACKRA MÄNNISKOR

I Uganda bor omkring 30 miljoner människor från cirka 30 etniska grupper. Många är religiöst intresserade och tillhör kristenhetens kyrkosamfund, men som på så många andra håll är den officiella tillbedjan ofta uppblandad med traditionella religiösa seder. Ugandierna är i allmänhet vänliga och gästfria, och det är inte ovanligt att man knäböjer när man hälsar på eller betjänar någon som är äldre än man själv.

Men denna vackra ”pärla” sargades svårt genom politiska omvälvningar på 1970- och 1980-talet. Människor fick utstå mycket lidande, och tusentals blev dödade. Aidsepidemins härjningar har också ökat lidandet och sorgen i Uganda. I den här situationen har Jehovas vittnen gett dessa tåliga människor tröst och hopp.

PIONJÄRER I ORDETS RÄTTA BEMÄRKELSE

De första uppgifterna om predikandet om Guds kungarike i Uganda är från 1931, då avdelningskontoret i Sydafrika hade tillsyn över predikoarbetet i hela Afrika söder om ekvatorn. Avdelningskontoret gav då pionjärerna Robert Nisbet och David Norman i uppdrag att börja predika i det område som nu utgör Kenya, Uganda och Tanzania – ett enormt stort distrikt.

Bröderna Nisbet och Norman var beslutna att föra de goda nyheterna djupt in i hjärtat av Afrika. De började sin kampanj i Dar es Salaam den 31 augusti 1931 med 200 kartonger litteratur. Därifrån for de till ön Zanzibar och sedan till hamnstaden Mombasa på väg till Kenyas högländer. Dessa oförskräckta pionjärer tog tåget och bearbetade städer och samhällen utefter järnvägen till Victoriasjöns östra stränder. Med  ångbåt for de sedan över sjön till Ugandas huvudstad, Kampala. Efter att ha lämnat mycket litteratur och tecknat många prenumerationer på Den Gyllne Tidsåldern fortsatte de två bröderna med bil ännu längre in i landet.

Fyra år senare, 1935, företog fyra pionjärer från Sydafrika ännu en expedition till Östafrika. Det var Gray Smith och hans hustru, Olga, samt Robert Nisbet och dennes yngre bror George. Med två skåpbilar, inredda som husbilar, färdades dessa företagsamma pionjärer på dåliga vägar och kämpade sig fram genom tre meter högt elefantgräs. ”De sov ofta ute i vildmarken”, sägs det i en rapport, ”och de kunde se, höra och känna slagen av Afrikas hjärta med dess rika djurliv – lejons rytande om natten, fredligt betande zebror och giraffer samt den hotfulla närvaron av noshörningar och elefanter.” Oförskräckta besökte de städer och samhällen som aldrig tidigare hade nåtts med budskapet om Guds rike.

Gray och Olga Smith stannade en tid i Tanganyika (Tanzania), medan Robert och George Nisbet for till Nairobi i Kenya. Längre fram, när kolonialmyndigheterna befallde makarna Smith att lämna Tanganyika, for de till Kampala i Uganda. Den här gången var förhållandena inte lika gynnsamma, och polisen i  Kampala övervakade dem hela tiden. Men de lät sig inte avskräckas, och på endast två månader lämnade de 2 122 böcker och broschyrer och anordnade sex offentliga föredrag. Men till sist utfärdade guvernören en förvisningsorder, och de tvingades lämna Uganda. De for då till Nairobi, där de sammanträffade med bröderna Nisbet innan de återvände till Sydafrika.

Jehova välsignade dessa predikokampanjer med stor framgång, och man kunde avge ett utmärkt vittnesbörd. Trots religiöst motstånd och allt större påtryckningar från kolonialmyndigheterna spred pionjärerna över 3 000 böcker och 7 000 broschyrer, förutom att de tecknade många prenumerationer. Efter dessa kampanjer dröjde det många år innan någon åter predikade i Uganda.

FÖRNYAD VERKSAMHET

I april 1950 kom ett ungt par från England, broder och syster Kilminster, för att bosätta sig i Kampala. De predikade ivrigt de goda nyheterna och blev mycket glada när två familjer, en grekisk och en italiensk, tog emot budskapet.

Sedan, i december 1952, besökte bröderna Knorr och Henschel, från Jehovas vittnens huvudkontor, Nairobi i Kenya. Eftersom broder Kilminster inte ville gå miste om tillfället att få vara tillsammans med de här bröderna, reste han hela vägen från Kampala till Nairobi. Bröderna Knorr och Henschel uppmuntrade den lilla gruppen i Nairobi och ordnade med att det bildades en församling i Kampala. Den här nybildade församlingen började snart få goda resultat, och under tjänsteåret 1954 tog som mest tio förkunnare del i tjänsten.

 Samma år besökte Eric Cooke från avdelningskontoret i Sydrhodesia (Zimbabwe) Östafrika och stannade en tid hos den nya församlingen i Kampala. Bröderna hade varje vecka ett Vakttornsstudium i församlingen, men de var ännu inte särskilt verksamma i förkunnartjänsten. Broder Cooke uppmuntrade därför broder Kilminster att hålla alla församlingsmöten, inbegripet ett tjänstemöte varje vecka. För att ytterligare utöka predikoarbetet betonade broder Cooke tjänsten från dörr till dörr, och han övade själv kärleksfullt ett antal förkunnare.

Fram till dess hade mycket av predikandet utförts bland de européer som bodde i Uganda. Men broder Cooke konstaterade att flertalet ugandier i Kampala talade luganda. Han menade att bröderna borde översätta en publikation till luganda för att nå hjärtat hos den inhemska befolkningen. År 1958 började förkunnarna använda den då nyligen översatta broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. Detta visade sig bli en verklig sporre! Verksamheten gick framåt, och 1961 tog 19 förkunnare del i tjänsten.

 Broder Kilminster träffade genom sitt förvärvsarbete George Kadu, en entusiastisk ugandier på lite över 40 år som förutom sitt modersmål, luganda, talade en utmärkt engelska. Georges intresse för sanningen i Bibeln väcktes när han fick veta att Guds namn är Jehova, och han började studera Bibeln. Snart följde han med broder Kilminster från hus till hus som tolk. År 1956, när det första dopet i Uganda ägde rum i Victoriasjön nära Entebbe, visade han sitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt.

Men inte långt därefter kom tyvärr ett bakslag för predikoarbetet. Några av de utländska bröderna for tillbaka till sina hemländer när deras anställningskontrakt löpte ut. Andra bröder blev uteslutna, och flera tog anstöt av det oskriftenliga uppförandet hos några i församlingen. Men broder Kadu älskade Jehova och visste att han hade funnit sanningen. Han höll fast vid den ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid” och tjänade troget som äldste till sin död 1998. (2 Tim. 4:2)

TJÄNST DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

Det östafrikanska fältet var enormt, och det rådde stort behov av förkunnare. Det fanns också ett annat problem. Kolonialregimen ville inte släppa in missionärer i området. Vad kunde man då göra?

År 1957 gick det ut en inbjudan till förkunnare över hela världen att tjäna där behovet var större. Andligen mogna bröder uppmuntrades att flytta till platser där behovet av förkunnare var större. Inbjudan liknade den som aposteln Paulus fick i en syn, där en man bönföll honom och sade: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (Apg. 16:9, 10) Hur påverkade denna nutida inbjudan predikoarbetet i Uganda?

 Frank och Mary Smith svarade på inbjudan med en Jesajalik inställning och började omedelbart göra förberedelser för att flytta till Östafrika. * (Jes. 6:8) I juli 1959 avseglade de från New York till Mombasa via Kapstaden. Sedan åkte de tåg till Kampala, där Frank fick anställning som kemist vid Geological Survey Department. Makarna Smith bosatte sig i Entebbe, omkring tre mil söder om Kampala. I den här vackra staden vid Victoriasjön hade det inte predikats tidigare. De var regelbundet med vid möten i den lilla, men växande församlingen i Kampala.

Inom kort började makarna Smith tala om sanningen med Peter Gyabi, som hade en hög befattning i Ugandas statsförvaltning, och dennes hustru, Esther. Peter hade tidigare fått boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? * Men han kom inte att läsa den på grund av att han var så upptagen av sitt arbete och så ofta fick flytta. Sedan skickades han för att medla i en spänd och komplicerad konflikt om mark mellan två stamgrupper. Han bad då: ”Gud, om du hjälper mig ska jag söka dig.”  När situationen löstes fredligt kom han ihåg sin bön och började läsa boken. Han insåg att det han läste var sanningen och började söka efter vittnena. Han blev mycket glad när han träffade Frank Smith, som gärna studerade Bibeln med honom och hans hustru. Det ledde till att detta förtjusande par blev döpt, och efter över 40 år av trogen tjänst är de fortfarande förkunnare.

Andra utländska bröder var också villiga att tjäna där behovet var större. Några fick anställningskontrakt som förde dem till platser långt bort från den lilla församlingen i Kampala. Ett par stannade i Mbarara, en liten stad i det kuperade landskapet i sydvästra Uganda, omkring 30 mil från Kampala. De ordnade så att de kunde ha Vakttornsstudium och bokstudium i sitt hem. Men emellanåt reste de hela vägen till Kampala eller Entebbe för att få njuta av varm kristen gemenskap. De hade också kontakt med avdelningskontoret i Luanshya i Nordrhodesia (Zambia), som hade tillsyn över predikoverksamheten i Östafrika på den tiden. Harry Arnott, som då hade tillsyn över det avdelningskontoret, tjänade som zontillsyningsman och besökte Kampala för att uppmuntra den lilla gruppen förkunnare i Uganda som satte stort värde på hans kärleksfulla omtanke.

Ett annat par som hade en stark önskan att tjäna där behovet av förkunnare var större var Tom och Ann Cooke från England. Tom sökte arbete i ett antal länder och fick anställning som tjänsteman inom utbildningsdepartementet i Uganda. Till att börja med förde hans arbete honom och Ann och deras fyraåriga dotter, Sarah, till den lilla staden Iganga, drygt 10 mil öster om Kampala. Efter det att Rachel, deras andra dotter,  hade fötts flyttade Tom och familjen till Jinja, en stad som ligger vid det som allmänt kallas för Nilens källa. Senare flyttade de till Kampala.

UPPOFFRINGAR OCH VÄLSIGNELSER

De här familjerna gjorde verkligen en utmärkt insats i predikoarbetet i Uganda. Det är sant att de hade lämnat bakom sig det levnadssätt och de bekvämligheter som de var vana vid. Men i gengäld hade de glädjen att få se ödmjuka människor förändra sitt levnadssätt och ta emot de goda nyheterna. Starka band av kristen kärlek knöts också mellan deras familjer och de inhemska vännerna när de samlades för tillbedjan och trevlig samvaro.

”Vi blev imponerade av den hjärtlighet och artighet som människor visade oss i tjänsten och av deras naturliga värdighet”, berättar Tom Cooke. ”Att få vara med om att se församlingen växa var en mycket speciell förmån.”

När man frågar Tom hur han ser på att ha flyttat till Afrika, svarar han: ”Vi skulle inte ha kunnat tjäna  Jehova tillsammans med barnen i en bättre miljö. Vi hade de fina föredömen som bröder och systrar från många olika länder utgjorde och umgänget med kärleksfulla och lojala inhemska bröder. Vi hade rika tjänsteprivilegier, och vi var befriade från inflytandet av tv och kunde förundras över allt det fantastiska på Afrikas landsbygd. Det här var bara några av alla de välsignelser vi fick.”

Den djupa uppskattning av kristet umgänge som de som tjänade där behovet var större kände kom också till uttryck i att de var villiga att färdas ända till Kenya för att få vara med vid kretssammankomster. Detta innebar att de fick åka tåg eller buss 75 mil enkel resa!

Områdessammankomster innebar en ännu större ansträngning. År 1961 var till exempel delegater från Uganda och Kenya med vid en områdessammankomst i Kitwe i Nordrhodesia (Zambia). ”Det innebar att under fyra dagar resa över 160 mil på några av Tanganyikas (Tanzanias) sämsta vägar – de flesta utan beläggning”, berättar en av delegaterna, ”och sedan i tryckande värme resa ytterligare fyra dagar över den dammiga afrikanska savannen för att komma tillbaka till Uganda. Det var ett riktigt äventyr, men det trevliga umgänget med så många bröder och systrar var en stor välsignelse.” Detta var ett mödosamt företag som krävde stor ansträngning, men det var verkligen andligen stimulerande!

MISSIONÄRER UTFÖR ETT VIKTIGT ARBETE

År 1962 blev Uganda självständigt från Storbritannien. Följande år besökte broder Henschel Nairobi i Kenya och resonerade då om möjligheten att sända missionärer till Uganda. Vilka skulle skickas dit?

 Tom och Bethel McLain från Gileadskolans 37:e klass hade nyligen kommit för att tjäna i Nairobi. Vad överraskade de blev när de sedan skickades till Kampala! Men de accepterade villigt förändringen och blev de första Gileadutbildade missionärerna i Uganda. ”Först saknade vi Kenya”, medger Tom, ”men snart tyckte vi mycket om Uganda – de vänliga människorna och deras villighet att lyssna till budskapet.”

Tom och Bethel hade lärt sig swahili i Kenya, men nu måste de lära sig ett nytt språk, luganda. Allt de hade till sitt förfogande var sin fasta beslutsamhet, sin förtröstan på Jehova och en bok om hur man kan lära sig språket på egen hand. Under sin första månad i Uganda ägnade de 250 timmar åt att studera det nya språket och under den andra månaden 150 timmar. Detta var utöver de 100 timmar som de använde i tjänsten på fältet. Så småningom behärskade de sitt nya språk och fick fina resultat i tjänsten.

I januari 1964 fick Tom och Bethel sällskap av Gilbert och Joan Walters från Gileadskolans 38:e klass. Två andra par  från den 38:e klassen, Stephen och Barbara Hardy samt Ron och Jenny Bicknell, hade förordnats att tjäna i grannlandet Burundi, men på grund av problem med att få visum sändes också de till Uganda. På mycket kort tid blev det nödvändigt med ett nytt missionärshem i Kampala.

Församlingen i Kampala var oförglömlig. Där fanns broder Kadu med familj, John och Eunice Bwali från Nordrhodesia, som var pionjärer med särskilt uppdrag, och deras barn samt Margaret Nyende och hennes barn. Mötena hölls på en plats där vännerna var praktiskt taget inom synhåll för alla. ”De som gick förbi kunde se och höra oss, få som vi var”, berättar Gilbert Walters. ”Familjen Bwali sjöng av hjärtans lust Rikets sånger i stämmor och utan ackompanjemang, och allmänheten kunde se och höra allt. Det gav oss mod att fortsätta.”

 Det dröjde inte länge förrän Gilbert och Joan Walters skickades för att öppna ett missionärshem i Jinja, där det ännu inte hade utförts något organiserat predikande. Senare öppnades ytterligare två missionärshem, det ena i Mbale, nära gränsen till Kenya, och det andra i Mbarara. Missionärerna i de här missionärshemmen samarbetade med ett antal pionjärer med särskilt uppdrag från andra länder. Det var uppenbart att fälten var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Men vad kunde man göra för att påskynda insamlandet?

FÖRBÄTTRAD ORGANISATION

Heltidstjänarna i Uganda försökte täcka sitt stora distrikt så systematiskt som möjligt. Under veckan brukade de förkunna i bostadsområden där gator och tomter hade namn och nummer. Men hur skulle de metodiskt kunna täcka distrikt där gatorna inte hade några namn och husen inte några nummer?

”Vi delade in distriktet i kullar”, förklarar Tom McLain. ”Två av oss gick runt från den ena sidan av kullen, medan två andra gick runt från den andra sidan. Vi följde stigarna och arbetade uppför och nerför kullen tills vi möttes.”

De utländska bröderna började snart få hjälp av det växande antalet inhemska vittnen som kände  distriktet och förstod den lokala kulturen. De inhemska förkunnarna fick å sin sida värdefull övning av de utländska bröderna och systrarna. I Jinja följde till exempel de ugandiska bröderna redan med missionärerna i tjänsten på fältet. På söndagarna började de med att förkunna från hus till hus mellan klockan åtta och tio. Sedan gjorde de återbesök under en timme och ledde därefter ett bibelstudium fram till klockan tolv. På det här sättet fick alla i församlingen nytta av utbytet av kunskap och uppmuntran.

Jinja, som då var den näst största staden i landet, hade lyxen att ha ett vattenkraftverk, vilket gjorde att staden var attraktiv när det gällde industriell utveckling. Missionärerna hade stor framgång när de vittnade vid de livliga taxi- och busstationerna. Resande från avlägsna platser skaffade sig gärna biblisk litteratur som de kunde läsa under resan. Därigenom spreds Rikets säd vida omkring på landsbygden.

Bröderna använde också radion för att nå så många människor som möjligt med de goda nyheterna. De fick en tid varje vecka på den statliga radiostationen för att sända ett program med titeln ”Vad folk talar om”. Bröderna behandlade sådana tankeväckande ämnen som ”Hur vi kan möta krisen i familjelivet” och ”Hur man kan skydda sig mot brottslighet och våld” i form av samtal mellan ”mr Robbins” och ”mr Lee”. En av bröderna berättar: ”Det var rätt märkligt att på en afrikansk radiostation få höra de här samtalen mellan en amerikan och en skotte. Vi  fick ofta höra kommentarer om programmet i tjänsten på fältet, vilket visar att det var till nytta.”

HJÄLP ÅT NYA FÖRKUNNARE

Gruppen i Jinja höll på den tiden sina möten i en kommunal lokal i bostadsområdet Walukuba. ”Många av bröderna var nya”, berättar Tom Cooke, ”och hade mycket få publikationer, och därför var det svårt för dem att förbereda sina uppgifter på mötesprogrammet.” Vad kunde man då göra?

”Missionärerna gjorde i ordning ett bibliotek hemma hos en broder som bodde mitt i bostadsområdet”, berättar Tom. ”Varje måndagskväll kunde sedan de som hade uppgifter på programmet gå dit och använda biblioteket och få hjälp med att förbereda sina tal.” Nu finns det flera församlingar i Jinja, och det andliga  fisket är fortfarande framgångsrikt här där Nilen har sin huvudsakliga källa.

RESANDE TILLSYNINGSMÄN FRÄMJAR ANDLIG TILLVÄXT

I september 1963 fick det nyöppnade avdelningskontoret i Kenya tillsyn över predikoarbetet i Uganda, och William och Muriel Nisbet fick i uppdrag att besöka Uganda som en del av sin krets med centrum i Nairobi. Det är intressant att tänka på att Robert och George Nisbet hade predikat i Uganda omkring 30 år tidigare och att William nu fick följa i sina äldre, banbrytande bröders spår. Förkunnarna fick nu nytta av ett ”andra skift” av de hårt arbetande bröderna Nisbet.

Intresset växte, fler grupper bildades och förkunnarna spreds över ett stort område. Resande tillsyningsmän som regelbundet kom på besök gav därför viktig övning och uppmuntran åt bröder och systrar som bodde isolerat och försäkrade dem om att ”Jehovas ögon vilar på de rättfärdiga”. (1 Petr. 3:12)

År 1965 besökte Stephen och Barbara Hardy församlingar i en krets som sträckte sig från Uganda till Seychellerna, en ögrupp omkring 260 mil ut i Indiska oceanen. Vid ett tillfälle gjorde de en resa till Uganda för att rekognoscera och se var pionjärer skulle kunna få bäst resultat. I en Volkswagenbuss, som de hade fått låna av avdelningskontoret i Kenya och som de kunde bo i, reste de genom större delen av Uganda på bara sex veckor och besökte städerna Masaka, Mbarara, Kabale, Masindi, Hoima, Fort Portal, Arua, Gulu, Lira och Soroti.

”Resan var spännande”, berättar broder Hardy, ”och predikandet var ett rent nöje. Alla, även de lokala myndigheterna, var hjälpsamma och vänliga. Många  gånger när vi besökte ett hus för att tala med den som bodde där utvecklades besöket till ett ’offentligt föredrag’, eftersom grannar och förbipasserande kom för att lyssna på det vi hade att säga. Också när vi stannade till vid det som vi trodde var ett ensligt ställe dröjde det inte länge förrän leende människor närmade sig och tyckte att vi var deras gäster. Vårt förråd av litteratur minskade snabbt. Vi lämnade omkring 500 böcker och tecknade många prenumerationer på Vakttornet och Vakna!”

Det ugandiska folkets vänlighet, nyfikenhet och intresse för religiösa frågor tycktes visa att det fanns en stor potential för andlig tillväxt. Men viktigast av allt – broder och syster Hardy var hänförda över att få uppleva hur Jehova välsignade predikoarbetet på det här bördiga fältet.

 JEHOVA FÅR DET ATT VÄXA

Den 12 augusti 1965 inträffade en viktig händelse i Jehovas folks historia i Uganda. Då blev International Bible Students Association inregistrerat, och vårt arbete med att göra lärjungar blev lagligen erkänt. Uppriktiga ugandier, sådana som George Mayende, Peter och Esther Gyabi samt Ida Ssali, bildade en liten men stabil kärna av trogna vittnen under 1960-talet. År 1969 rapporterade Uganda 75 förkunnare, spridda bland en befolkning på omkring åtta miljoner, och det innebar att varje vittne hade över 100 000 att förkunna för. År 1970 hade antalet förkunnare av Guds rike ökat till 97 och 1971 till 128. År 1972 fanns det 162 aktiva Jehovas vittnen i Uganda.

Även om tillväxten var uppmuntrande, så visste bröderna att deras styrka inte låg i deras växande antal utan hos ”Gud, som får det att växa”. (1 Kor. 3:7) Men vad de inte visste var att 1970-talet skulle medföra dramatiska förändringar i deras liv och svåra trosprov för dem. General Idi Amins statskupp 1971 följdes av en diktatur som orsakade kaotiska förhållanden för miljontals människor och döden för tusentals. Det förekom allt fler mindre sammandrabbningar mellan regeringsstyrkor och fraktioner som var emot det nya politiska systemet. Emellanåt stängdes gränserna till grannländer. Utegångsförbud infördes. Människor började försvinna. Andra stod under övervakning. Hur skulle våra fredsälskande bröder och systrar i Uganda reagera på dessa kaotiska förhållanden, dessa hotelser och detta våld?

”GUDOMLIG STYRELSE” ELLER MÄNSKLIGT STYRE?

Vid den tiden planerade man för att hålla områdessammankomsten ”Gudomlig styrelse” 1972 i Kampala,  den första sammankomsten av det slaget i Uganda. Det skulle komma delegater från Kenya, Tanzania och ända från Etiopien. Hur skulle de klara av det spända läget, de ökande sammandrabbningarna mellan politiska grupper och stammar och svårigheten att passera gränsen? Skulle sammankomsten ställas in? Bröderna bad innerligt Jehova om vägledning för arrangemangen i samband med sammankomsten och för delegaterna och deras resor.

Senare tycktes situationen ännu mer hotfull då delegater kom till gränsen och fick se stora grupper människor fly landet. De flesta lämnade landet på grund av en order från regeringen om att alla asiater, i första hand indier och pakistanier som inte var ugandiska medborgare, skulle utvisas. Många, bland annat utländska lärare, lämnade landet på grund av att de  fruktade att påbudet också skulle komma att gälla deras etniska grupper. Men trots det fortsatte sammankomstdeltagarna att komma. Vad väntade dem i en stad där den politiska situationen var så spänd?

Till sin överraskning fann de att det var mycket lugnt i Kampala. Vännerna och de intresserade väntade glatt på sina gäster vid sammankomstplatsen. De blev också förvånade över att finna att myndigheterna hade gett tillåtelse till att man satte upp en enorm banderoll tvärs över Kampalas mest trafikerade gata, där man annonserade datum och plats för sammankomsten. Där, vid en tid då det rådde kaotiska förhållanden utan tidigare motstycke, kunde man läsa titeln på det offentliga föredraget, ”Gudomlig styrelse – det enda hoppet för hela mänskligheten”, skriven i stora bokstäver.

Programmet kunde framföras utan störningar, och som mest var 937 personer närvarande, en betydelsefull milstolpe i den rena tillbedjans historia i Uganda. Även om det efteråt blev en del svårigheter vid gränsövergångarna för de utländska delegaterna, förblev deras  entusiasm oförminskad, och de kunde alla återvända hem i trygghet. Mitt i denna politiskt osäkra situation hade Jehovas folk modigt bekantgjort sin lojalitet mot sin suveräne härskare. I denna kritiska tid hade Gud gjort sitt folk ”modigt med styrka”. (Ps. 138:3)

George och Gertrude Ochola var bland de ugandier som var närvarande. Gertrude berättar: ”Det var min allra första sammankomst, och jag blev döpt då!” Men George var ännu inte något vittne. Han var en entusiastisk fotbollssupporter och var mer intresserad av att se sport på stadion. Men hans hustrus goda uppförande och hans eget studium av Bibeln fick honom att 1975 visa sitt överlämnande genom vattendop i Kenya.

Gertrude berättar att hon var bland de första i norra Uganda som lärde känna sanningen. ”År 1972, när jag blev döpt, tyckte jag att jag bodde så avlägset. Nu finns här en Rikets sal, ett missionärshem och till och med ett översättningskontor. Det här gör mig ännu mer hänförd än jag var när jag blev döpt!”

EN ”OGYNNSAM TID”

Utan förvarning meddelades det den 8 juni 1973 på radio och i tv att 12 religiösa grupper, däribland Jehovas vittnen, var förbjudna. Den nya regeringen hade skapat ett klimat av allmän fruktan och misstänksamhet och framställde falskeligen utlänningar som spioner. Det blev allt svårare för missionärerna att ta del i förkunnartjänsten. Jehovas vittnen i Uganda hade kommit in i en särskilt ”ogynnsam tid”. (2 Tim. 4:2) Vad skulle hända med dem?

Två missionärspar hade redan lämnat landet det året på grund av att deras ansökan om förnyat  uppehållstillstånd hade avslagits. I mitten av juli hade alla de 12 återstående missionärerna utvisats. Utländska bröder som hade kommit för att tjäna där behovet var större kunde stanna lite längre på grund av sina förvärvsarbeten, men deras frihet varade inte heller så länge. Under det följande året tvingades alla att lämna landet.

”FASTA, ORUBBLIGA”

De ugandiska förkunnarna var förståeligt nog ledsna över att deras älskade utländska bröder och systrar måste resa. Men med styrka från Jehova visade de sig vara fasta och orubbliga. (1 Kor. 15:58) Typiskt för deras lojala anda var det sätt varpå en äldre broder, Ernest Wamala, reagerade när han fick höra att Jehovas vittnen hade blivit förbjudna. Han frågade: ”Hur kan de förbjuda det som jag har i mitt hjärta?”

Hur skulle ugandiska äldste, till exempel George Kadu och Peter Gyabi, klara av situationen nu när alla de utländska äldste var borta? Deras djupa andlighet och kännedom om den inhemska kulturen visade sig vara en välsignelse. Broder Gyabi förklarar: ”Den som vill komma med i sanningen och tjäna Jehova i Uganda behöver stor självdisciplin för att kunna överge seder och bruk som strider mot Jehovas normer. Självdisciplin var i synnerhet viktig för ansvariga bröder som helt och hållet var hänvisade till skrivna instruktioner från Jehovas organisation.” De inhemska brödernas ingående personliga studium hjälpte dem att inte låta sig vilseledas av bristfällig mänsklig vishet. Detta medförde att den här prövosamma perioden visade sig bli en period av  andligt framåtskridande för Jehovas folk i stället för tvärtom.

Men befolkningen i allmänhet kände sig alltmer osäker. Många människor trakasserades, och vissa levde i fruktan för militären. Korruptionen var utbredd, vilket ledde till att ekonomin kollapsade. Ett underbart land hade drabbats av plågsamma sår. Skulle Jehovas trogna tjänare i Uganda fortsätta att finna orsaker till glädje under den här prövosamma tiden?

GLÄDJERIKA MÖTEN

Regeringen gjorde allt den kunde för att sätta stopp för alla politiska möten som verkade utgöra ett hot mot regimen. Jehovas vittnen förhöll sig strikt neutrala, men de respekterade samtidigt Bibelns anvisning om att inte försumma att komma tillsammans för att uppmuntra varandra. (Hebr. 10:24, 25) Myndigheternas misstänksamma övervakning gjorde att vännerna behövde stort mod och stor uppfinningsrikedom för att kunna fortsätta att församlas. Hur skulle Guds tjänare kunna undvika att dra uppmärksamheten till sina oskyldiga möten?

För det första höll de flertalet möten i mindre grupper i privata hem. När de församlades i större grupper gjorde de det under sken av att de hade en picknick. En gång i månaden kom till exempel hela församlingen tillsammans för ett föredrag och Vakttornsstudium. Bröderna ordnade med en picknick i en park eller i någons trädgård. Detta fungerade bra bland de sällskapliga ugandierna, som inte tyckte att det var något konstigt att en grupp vänner eller släktingar samlades för att ha trevligt. Förutom att bröderna diskret tog med  sig sina biblar och studieböcker var de bra på att bära med sig allt som behövdes för en stor picknick och matlagning i det fria. Sådana möten fick dem att tänka på hur de forntida israeliterna måste ha glatt sig vid sina religiösa högtider. (5 Mos. 16:15)

Under hela förbudstiden hölls förkortade kretssammankomster på samma sätt. Trots myndigheternas försök att hindra bröderna upphörde de aldrig att församlas eller att förkunna de goda nyheterna. Vissa bröder kunde till och med vara med vid sammankomster i Nairobi och kunde sedan när de kom hem berätta om sina hjärtevärmande erfarenheter.

 ”FÖRSIKTIGA SOM ORMAR OCH ÄNDÅ OSKYLDIGA SOM DUVOR”

Ansvariga bröder hade orsak att tro att om de var ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”, så skulle den teokratiska verksamheten kunna fortsätta trots förbudet. (Matt. 10:16) Med den försiktighet som krävdes fortsatte därför pionjärerna med särskilt uppdrag att tjäna där de blivit förordnade, och församlingsförkunnarna fortsatte att gå från hus till hus.

Alla var naturligtvis inte glada över att få se Jehovas vittnen vid sin dörr. En dag i mitten av 1970- talet samarbetade Peter Gyabi i tjänsten med Fred Nyende, som då var i tonåren. Fred var liten när hans mamma 1962 lärde känna sanningen. Han hade nu vuxit upp, och hans mognad skulle prövas.

En ilsken man, av allt att döma en civilklädd polis, förstod att bröderna var Jehovas vittnen. Han grep dem och tvingade in dem i sin bil. De blev naturligtvis rädda eftersom tusentals människor, som hade gripits på det här sättet, helt enkelt hade försvunnit. Det var också vanligt att man på mycket lösa grunder eller på inga grunder alls kunde bli torterad. På väg till polisstationen hade Peter och Fred  tid att be Jehova om styrka att förbli lugna och trogna. Mannen förde dem till sin chef och anklagade dem och bombarderade dem med frågor. Men Peter och Fred fick nu uppleva sanningen i orden i Ordspråksboken 25:15: ”Med tålamod kan en befälhavare bevekas, och en mild tunga kan bryta sönder ben.” Lyckligtvis bröts inte några bokstavliga ben den där eftermiddagen. Att Peter lugnt förklarade att vi som Jehovas vittnen vill lyda lagen och följa det Bibeln lär samt att bröderna uppförde sig väl och svarade respektfullt bröt ner polischefens fördomar. Vad blev resultatet?

Polisen inte bara släppte Peter och den unge Fred, utan han befallde också den man som hade gripit dem att köra dem tillbaka till distriktet! Deras förödmjukade ”eskort” gjorde motvilligt detta, och bröderna tackade Jehova för att de kommit undan.

Andra möten med polisen var mindre stressande. Emmanuel Kyamiza och hans hustru samlade i hemlighet sin familj och en liten grupp intresserade personer till möten i sitt hem i Entebbe. För att inte skapa ett mönster för verksamheten ändrade Emmanuel de platser där han ledde bibelstudier. Efter någon tid drog Emmanuel slutsatsen att hans metoder för att undvika polisen  fungerade bra. En dag när Emmanuel hade avslutat ett bibelstudium i Entebbes botaniska trädgård kom en polis fram till honom medan han snabbt försökte stoppa undan sitt studiematerial. ”Varför gömmer du dina böcker?” frågade polisen. ”Vi vet vad ni gör. Vi vet att ni är Jehovas vittnen. Vi vet till och med var ni träffas. Om vi hade velat, skulle vi ha gripit er för länge sedan. Men ni kan fortsätta som ni gör.” Och Emmanuel fortsatte – mycket troget!

När Emmanuel senare blev pensionerad från sitt förvärvsarbete och flyttade hem till sina släktingars by, fick han utstå mycket motstånd och hån. I likhet med Jesus blev han inte ärad i sin ”hembygd”. (Mark. 6:4) Men långt upp i 70-årsåldern ”frodades” Emmanuel alltjämt när hans hår hade ”grånat”, och han cyklade regelbundet tre mil till och från mötena. (Ps. 92:14) Nu, när han är en bra bit över 80, tjänar han fortfarande troget som biträdande tjänare, även om han inte längre kan cykla lika mycket som han skulle vilja.

UTHÅLLIGA PIONJÄRER

Trots den fortsatta osäkerheten var det alltid några som fann på sätt att ta del i pionjärtjänsten. En nitisk pionjär under den här tiden var James Luwerekera, en statstjänsteman som blev döpt 1974. Kort tid efter sitt dop blev han jordbrukare för att kunna predika de goda nyheterna för dem som bodde i närheten av hans hemby. Hans hustru studerade också under en tid, men hon kom med tiden att motstå honom alltmer.

Här är ett exempel: En morgon när det fortfarande var mörkt for James och några bröder i väg för att vara med vid en områdessammankomst i Nairobi. När det blivit ljust och brödernas fordon stoppades vid en av  polisens vägspärrar lade de andra märke till hur illa klädd James var, något som inte var likt honom. Först försökte han skoja bort det hela och sade att det var på grund av att han hade varit tvungen att klä på sig så snabbt i mörkret. Men när hans vänner pressade honom för att få en förklaring, medgav han att hans hustru hade gömt undan hans möteskläder för att hindra honom från att vara med vid sammankomsten. Han hade därför tvingats att klä sig i det som han kunde få tag i. James reskamrater delade omtänksamt med sig av sina kläder, och han kom till sammankomsten lämpligt klädd.

Det motstånd James mötte i sitt hem och i grannskapet varierade i intensitet, men det fortsatte i åratal. Men James uthärdade det med mildhet och var trogen till sin död 2005. Vännerna tänker fortfarande på hans enastående tro, och hans Gud, Jehova, kommer utan tvivel ihåg honom för hans uthärdande.

EN BRODER ”FÖDS FÖR TIDER AV NÖD”

”En sann vän visar alltid kärlek och är en broder som föds för tider av nöd.” (Ords. 17:17) Bröderna i Kenya visade sig vara sanna vänner under den svåra och farofyllda tid som vittnena i Uganda genomled under 1970-talet. Det krävdes mod av resande tillsyningsmän och representanter för avdelningskontoret att fara över gränsen till Uganda för att stödja och uppmuntra sina kära bröder och systrar.

År 1978 utbröt politiskt kaos när en fraktion av Ugandas armé trängde in i Tanzania. Tanzanias militär svarade genom att omstörta Ugandas regering i april 1979, och Ugandas fruktade diktator, Idi Amin, tvingades fly. Amins snabba avgång medförde många förändringar i Uganda. En broder säger: ”I och med att  Amin försvann lyftes förbudet.” Uganda Times meddelade: ”Nu kan missionärer återvända.” Jehovas folk fick än en gång religionsfrihet!

”ÄVEN OM DE TÄNKER DÖDA MIG SKA JAG FARA DIT”

Regeringsskiftet medförde större frihet för människorna i Uganda men också kaotiska förhållanden och mer eller mindre anarki. Detta ledde i sin tur till plundring och stölder och ett obeskrivligt våld. Men bröderna vid avdelningskontoret i Kenya ordnade omedelbart med att Günter Reschke och Stanley Makumba skulle besöka Uganda och börja hålla kretssammankomster.

Günter berättar: ”Två veckor innan vi skulle fara på det här besöket efter kriget undervisade vi pionjärer som gick Skolan i pionjärtjänst i Meru, nära Mount Kenya. Jag minns hur jag läste i tidningen om alla som dödades i Kampala, i synnerhet nattetid. Efter att högt ha läst ett avsnitt utropade jag: ’Och det är dit det är tänkt att vi ska resa nästa vecka!’ Men sedan tänkte jag: ’Vill jag likna Jona och smita från mitt uppdrag?’ Jag blev omedelbart lugn och sade till mig själv: ’Även om de tänker döda mig ska jag fara dit. Jag tänker inte smita min väg som Jona.’”

Bröderna for i väg som det var planerat, och medan Günter besökte de större städerna besökte Stanley församlingar i de inre delarna av landet. ”Det var mycket som behövde organiseras efter kriget”, rapporterade de. ”Endast 113 förkunnare var verksamma i Uganda på den tiden. Alla var glada över att fritt kunna träffas igen och hålla en sammankomst ute i det fria, och det var glädjande att se 241 närvarande.” Även om sanningens säd hade blivit illa nertrampad var det uppenbart att den fortfarande skulle kunna bära frukt.

 FARLIGA TIDER

Vid Mbale, nära Ugandas östra gräns, parkerade de båda bröderna, Günter och Stanley, sin bil för natten utanför sin värds hus. Under natten hörde de sedan hur tjuvar tog delar från deras bil. Günter tänkte skrika åt tjuvarna, men erinrade sig då hur ligister tidigare under veckan hade skjutit och dödat en person som försökt att förhindra ett inbrott. Vid närmare eftertanke insåg han att livet var mycket värdefullare än bilen, och därför beslöt han att inte ingripa. På morgonen upptäckte de att två hjul och vindrutan hade stulits. De rapporterade stölden till polisen, som gav dem rådet: ”Flytta bilen innan tjuvarna kommer tillbaka och tar fler delar!”

Så snart de kunde begav sig bröderna av till Kampala. Men utan vindruta och med bara en filt till skydd för Günter och en hatt till skydd för Stanley var den 25 mil långa, våta och blåsiga resan till Kampala allt annat än behaglig. De hade ersatt de stulna hjulen med reservhjulet och ett lånat hjul med ett däck som inte höll tätt. De hade fått veta att det lånade hjulet måste återlämnas inom två dagar, och det gjorde dem ännu mer nervösa! Bröderna höll andan och hoppades att de inte skulle få punktering.

Till råga på allt måste Günter och Stanley köra igenom en skog som var känd för att vara ett tillhåll för  rövare. ”Kör fort”, hade deras värd sagt, ”och låt ingen köra om er.” De modiga bröderna kände sig lättade när de tryggt kom fram till Kampala, och det på rekordtid. De hade faktiskt precis tillräckligt med tid för att hitta någon som kunde föra tillbaka det lånade hjulet till Mbale.

NYA UTMANINGAR OCH MÖJLIGHETER

När broder Reschke besökte huvudkontoret i Brooklyn i New York 1980, blev han ombedd att berätta för Betelfamiljen om utvecklingen i Uganda. Efteråt uttryckte medlemmar av den styrande kretsen förhoppningar om att missionärer än en gång skulle kunna sändas till Uganda. Alla höll med om att tiden verkligen var mogen för att sända dit missionärer. Det var åter möjligt att hålla större möten, och 1981 hade antalet förkunnare i Uganda redan stigit till 175. I juli det året var man mycket glad över att nu ha en ny toppsiffra på 206 förkunnare.

Men tyvärr hade övergivna vapen och övergiven ammunition efter de gångna tio åren av stridigheter kommit i händerna på samvetslösa individer. Det var därför mycket vanligt med skottlossning och plundring. Genom att vara försiktiga kunde förkunnarna sprida vår trösterika, bibliska litteratur på distriktet, och de lämnade i medeltal 12,5 tidskrifter per förkunnare under juli. Men för att inte ta några onödiga risker utförde man tjänsten på fältet och annan verksamhet under dagtid, eftersom risken att bli överfallen ökade mycket när det blev mörkt. Men det fanns trots riskerna en tydlig potential för tillväxt.

MISSIONÄRER ÄR ÅTER VÄLKOMNA

I september 1982 kom gileaditerna Jeffrey Welch och Ari Palviainen till Kampala från Kenya. De två  bröderna, Jeff och Ari, som de blev kända som, kunde ända från början glädja sig åt fina resultat. ”Människor på den tiden hade en andlig hunger”, berättar Jeff, ”och därför spred tidskrifterna med sina tilltalande artiklar praktiskt taget sig själva.”

I december fick Jeff och Ari sällskap av Heinz och Marianne Wertholz, som gått igenom Gileadskolans filial i Wiesbaden i Tyskland. Paret Wertholz var redan från början djupt imponerade av hur bra de ugandiska vännerna kunde klara sig i Ugandas skadade och farliga samhällen.

Heinz berättar: ”Mycket av samhällsservicen, till exempel vattenförsörjning och kommunikationer, hade brutit samman. Den politiska situationen förblev spänd. Mer än en gång förekom det rykten om en statskupp, och det var vanligt med vägspärrar. Det förekom också mycket skottlossning och rån och plundring, i synnerhet nattetid. Efter mörkrets inbrott fanns det inte en människa ute på gatorna. Alla stannade hemma och hoppades – och bad ofta – att natten skulle passera utan objudna gäster.”

Heinz och Marianne blev inbjudna att bo hos Sam Waiswa och hans familj medan de sökte efter ett hus som kunde användas som missionärshem. Sam var utbildad lärare, men den ekonomiska situationen i landet hade gjort att hans tillgångar var mycket begränsade, något som gjorde hans familjs gästfrihet ännu mer anmärkningsvärd.

”Det var svårt att hitta ett hus i ett säkert område”, säger Heinz, ”och därför kom vi att bo hemma hos Sam i fem månader. Under den här tiden lärde vi känna varandra väl. Ibland åt hans stora familj bara ett enda mål mat om dagen, men de var alltid glada, och barnen  var lydiga och respektfulla. På grund av att stadens vattenförsörjning inte fungerade som den skulle måste barnen bära hem vatten i 20-liters plastdunkar på huvudet. När vi kom tillbaka från tjänsten fanns det alltid rent vatten åt oss. Vi lärde oss naturligtvis att vara sparsamma. Vi tvättade oss till exempel med bara några liter vatten och sparade tvättvattnet i en balja till att spola toaletten med.”

I april 1983, omkring tio år efter det att de tidigare missionärerna hade tvingats lämna Uganda, hittade de fyra nya missionärerna ett hus i ett område som var någorlunda säkert. Den allmänna otryggheten och bristen på livsmedel skapade många problem, men de inhemska brödernas kärlek kompenserade mer än väl dessa olägenheter.

”Det var alltid roligt att få tala med människor om de goda nyheterna”, förklarar Marianne. ”De var  religiösa, och de flesta hade en bibel och ville gärna samtala. De var mycket lätta att få kontakt med och var mycket artiga. Och trots ekonomiska och andra svårigheter log de alltid glatt.”

ÄLDRE VÄNNER VILL GÖRA MER

Många äldre, som respekteras högt i ugandisk kultur, har tagit emot de goda nyheterna och har använt sin ålderdom till att tjäna Jehova. Paulo Mukasa, en tidigare lärare, var 89 år när han lärde känna sanningen. Paulo, som hade genomlevt två världskrig, kolonialstyre, en våldsam diktatur och andra politiska omvälvningar, var ivrig att få kunskap om Guds kungarike. Han blev glad över att få reda på att den messianske kungen, Jesus Kristus, ska ”befria den fattige ... [och] den nödställde ... från förtryck och våld”. (Ps. 72:12, 14)

När Paulo två år senare var kvalificerad för dop undrade bröderna om de verkligen skulle våga sänka ner en så gammal man fullständigt under vatten. Men det var onödiga bekymmer. En ängslig ung dopkandidat tvekade att gå ner i vattnet, men den 91-årige Paulo blev döpt och kom upp ur vattnet med ett stort leende. Paulos möjligheter att gå i tjänsten var begränsade, men han talade nitiskt med alla som besökte honom om de goda nyheterna fram till sin död några år senare.

Lovinca Nakayima hade förutom hög ålder också svag hälsa att brottas med. På grund av sjukdom var hennes ben så svullna att hon inte kunde gå någonstans utan hjälp. Men när förkunnarna i församlingen uppmuntrades att vara hjälppionjärer en månad vid tiden för Åminnelsen ville Lovinca också försöka. Genom att ta med sig intresserade personer hem  till Lovinca för att studera Bibeln hjälpte församlingen henne att vara pionjär. Missionärerna lärde henne också att skriva brev till människor i byarna, något som hon kunde göra när det passade henne själv. På lördagarna tog sedan en äldstebroder med sig Lovinca till ett ställe i Kampala där det var mycket folk i rörelse och där hon hela dagen kunde sitta bekvämt på en låg mur och vittna för dem som gick förbi. Glad och nöjd sade Lovinca vid slutet av månaden: ”Nu vet jag att jag klarar av det och tycker om det!” Hon var inte bara hjälppionjär den månaden, utan med omtänksam hjälp av församlingen var hon hjälppionjär 11 månader i följd!”

”HUR SÄGER MAN ...?”

Under 1980-talet välkomnade de hårt arbetande förkunnarna i Uganda en stadig ström av ivriga missionärer. Några hade nyligen utexaminerats från Gilead, och andra hade tvingats lämna sina missionärsdistrikt i Zaire (Kongo Kinshasa). Ökningen av antalet missionärer i Kampala och Jinja gjorde att man nu kunde bearbeta dessa tättbefolkade områden grundligare, och missionärerna var hänförda över att finna det ugandiska fältet moget för skörd. Problemet var faktiskt inte att finna intresse, utan att kunna odla det.

Mats Holmkvist, som var full av energi efter sina månader av utbildning vid Gilead, var ivrig att lära sig det lokala språket för att kunna uppodla människors intresse för sanningen. Vid den här tiden var Fred Nyende pionjär med särskilt uppdrag i Entebbe, och hans färdigheter  som översättare och tolk kom väl till pass när det gällde att lära de nya missionärerna att tala en begriplig luganda, ett språk som är fullt av tungvrickande ord och uttryck. Mats tyckte att det verkade nästan omöjligt att lära sig det nya språket.

”Hur säger man ’Guds kungarike’ på luganda?” frågade Mats vid en av sina första språklektioner.

”Obwakabaka bwa Katonda”, kom Freds rytmiska svar.

Det låter hopplöst, tänkte Mats och ångrade att han alls hade ställt frågan. Men Mats gjorde fina framsteg och behärskar nu språket väl.

INSAMLANDET HAR FRAMGÅNG

Trots de svårigheter ugandierna upplevde under större delen av 1980-talet var det många som lyssnade till Bibelns sanning. Antalet förkunnare ökade med över 130 procent – från 328 år 1986 till 766 år 1990. Det bildades nya grupper över hela landet. I Kampala fördubblades antalet församlingar. Församlingen i Jinja gladde sig över att se antalet förkunnare mer än tredubblas, och gruppen i Iganga blev snabbt en församling.

”Tillväxten var så snabb”, berättar en äldste i Jinja, ”att vi undrade var alla de nya förkunnarna kom ifrån. Under en period måste vi avsätta tid nästan varje söndag till att sammanträffa med dem som ville bli odöpta förkunnare.”

MAN SKÖRDAR ETT STÖRRE FÄLT

Vännernas enastående pionjäranda var en av de faktorer som bidrog till den anmärkningsvärda tillväxten. Precis som sådana förkunnare som Paulus, Silas och Timoteus var goda exempel under det  första århundradet, så var heltidsförkunnarna i Uganda det i vår tid. (2 Thess. 3:9) Med det växande behovet på fältet och sådana fina exempel blev många nitiska förkunnare motiverade att utöka sin tjänst. Unga och gamla, ogifta och gifta, män och kvinnor och även några med familjer att försörja slöt sig till leden av flitiga pionjärer. I slutet av 1980-talet tog i medeltal över 25 procent av alla förkunnare del i någon form av pionjärtjänst. Några har kunnat fortsätta i heltidstjänsten ända tills nu.

Pionjärerna understödde villigt speciella årliga predikokampanjer som kallades Makedonienkampanjer. (Apg. 16:9, 10) Sådana kampanjer har fortsatt under åren. Församlingar predikar på icke-utlämnade eller sällan bearbetade distrikt i upp till tre månader. Dessutom förordnas vissa reguljära pionjärer tillfälligt som pionjärer med särskilt uppdrag på distrikt där behovet är större. Resultatet har varit mycket uppmuntrande. Många uppriktiga människor har uttryckt uppskattning av dessa kampanjer, som har gjort att de fått kontakt med sanningen, och det har bildats många nya grupper och församlingar.

Missionärerna Peter Abramow och Michael Reiss kontaktade Margaret Tofayo under en predikokampanj i staden Kabale. Hon hade tidigare studerat Bibeln. Hon var övertygad om att det hon hade fått lära sig var sanningen, och hon hade redan talat informellt med andra om sin tro. Missionärerna försökte hjälpa henne så gott de kunde och gav henne sitt enda exemplar av boken Resonera med hjälp av Skrifterna. När bröderna besökte Margaret en sista gång innan de for därifrån, överraskade hon dem med en fin måltid. De blev överväldigade av hennes omtanke och gästfrihet,  men kände sig ändå lite illa till mods då de insåg att hon hade lagat till sin enda höna. De visste att de ägg hon brukade få från den där hönan hade varit ett välkommet tillskott till hennes familjs torftiga mathållning. ”Var inte oroliga”, sade hon, ”ni har gett mig mer under ert besök än vad jag kan ge er med den här måltiden.” Hon blev så småningom döpt och var fram till sin död en nitisk förkunnare.

Den snabba tillväxten kan också tillskrivas det sätt varpå bröderna använde de fina publikationerna. ”Även om vi försöker att bli skickligare som lärare”, säger Mats, som nämndes tidigare, ”så är det Bibeln och litteraturen som gör intryck på människor och får dem att göra förändringar i sitt liv. Och även om de inte kan läsa så bra men törstar efter sanningen kan de påverkas av våra praktiska broschyrer.”

EN KAMP MOT HINDER

Men den spännande tillväxten under senare delen av 1980-talet skedde inte utan problem. Vid en statskupp i juli 1985 tog militären återigen över makten. Säkerheten försämrades som tidigare, och gerillakriget intensifierades. Flyende soldater var ute och härjade, plundrade egendom och sköt människor på måfå. Under en tid rasade striden runt det område där missionärerna bodde i Jinja. En dag kom soldater för att plundra missionärernas hem, men när de fick veta vilka de var förstörde de ingenting och tog mycket lite. I januari 1986 kom sedan en annan regim till makten, och den försökte återställa en viss stabilitet i landet.

Den nya regeringen fick snart möta en ny övermäktig fiende – aids. Uganda var en av de nationer som drabbades hårdast när den här pandemin slog till under 1980-talet. En miljon människor beräknas ha dött,  kanske fler än de som dödats under 15 år av politisk oro och inbördeskrig. Hur påverkade sjukdomen våra bröder?

”Några nya bröder och systrar kom med i sanningen fyllda av iver och energi”, förklarar Washington Ssentongo, en reguljär pionjär, ”bara för att tyna bort i aids. De hade smittats av hiv-viruset innan de lärde känna sanningen.” Andra blev smittade av sina icke troende makar.

”Ibland verkade det knappt gå en månad utan att vi fick höra om att någon vi kände och älskade hade begravts”, säger Washington, ”och alla förlorade släktingar. Det var också mycket vidskepelse i samband med aids. Många förknippade sjukdomen med trolldom och att man var under en förbannelse. Den här felaktiga synen gjorde människor rädda, skapade fördomar och gjorde att de inte kunde tänka klart.” Men våra bröder och systrar tröstade lojalt varandra med hoppet om uppståndelsen och genom att försäkra varandra om sin sanna kristna kärlek.

Vid slutet av 1980-talet var optimismen stor i Uganda. Säkerheten hade återställts, och landet repade sig ekonomiskt. Infrastrukturen förbättrades, och sociala program förnyades eller genomfördes.

Men när fler människor lade större vikt vid politiska ideal kom Jehovas vittnens neutrala hållning ibland att missförstås. Så till exempel stoppade myndigheterna vid ett tillfälle utan orsak byggandet av en Rikets sal. Bröderna nekades tillstånd att hålla vissa sammankomster, och några missionärer måste lämna landet när deras uppehållstillstånd löpte ut. Vid slutet av 1991 fanns det endast två missionärsbröder kvar i landet. Vad kunde man göra för att förbättra situationen?

 Slutligen sammanträffade en delegation av bröder med myndigheterna för att förklara vår neutrala ståndpunkt. När myndigheterna väl förstod vår ståndpunkt fick missionärer tillåtelse att återvända till Uganda. Arbetet fortsatte obehindrat, och 1993 var bröderna i Uganda glada över att kunna rapportera 1 000 förkunnare. Sedan dröjde det bara ytterligare fem år tills antalet förkunnare var uppe i 2 000. I hela landet finns det för närvarande omkring 40 missionärer, som utför ett fint arbete.

ÖVERSÄTTNING PÅSKYNDAR INSAMLANDET

Engelska används över hela landet. Luganda är det mest använda lokala språket, men det finns mer än 30 språk som talas av olika etniska grupper. En nyckelfaktor som har bidragit till den snabbare tillväxten på senare tid har därför varit det ökade översättningsarbetet.

”Även om min mor var ett troget vittne”, sade Fred Nyende, ”så tyckte hon att mötena gav henne mycket mer när jag översatte studieartiklarna från engelska till luganda. Vad jag då inte insåg var att jag fick övning för ett mycket större översättningsarbete.” Vad menade Fred?

Kort tid efter det att Fred 1984 hade börjat som pionjär ombads han att undervisa missionärerna i luganda. Följande år inbjöds han att bli medlem av det lugandiska översättningsteamet. I början arbetade han och de andra översättarna hemma på sin fritid. Senare kunde teamet arbeta tillsammans på heltid i ett litet rum i anslutning till missionärshemmet. Det är intressant att tänka på att under förbudet i mitten av 1970-talet hade några nummer av Vakttornet översatts till luganda och sedan duplicerats. Men detta  upphörde efter någon tid. Det var först 1987 som Vakttornet återigen kom ut på luganda. Sedan dess har översättningsteamet utökats, och översättarna har arbetat hårt för att översätta många fler publikationer för det växande antalet församlingar där man talar luganda. För närvarande är nästan hälften av församlingarna i landet lugandatalande.

Så småningom blev våra publikationer också översatta till andra språk. Det finns nu permanenta översättningsteam för acholi, lhukonzo och runyankore. Dessutom har olika publikationer översatts till ateso, lugbara, madi och rutoro.

De team som översätter till acholi och runyankore arbetar vid översättningskontoren i Gulu respektive Mbarara, där dessa språk i huvudsak talas. Detta hjälper översättarna att hålla sig à jour med sitt modersmål och få fram en översättning som är lätt att förstå. Samtidigt får församlingarna på de här platserna stöd av översättarna.

Översättningsarbete kräver helt visst stor ansträngning och avsevärda resurser. De flitiga ugandiska översättarna har tillsammans med andra översättningsteam världen över haft nytta av ett fortbildningsprogram som ger dem ökad språkförståelse och hjälp att använda olika översättningstekniker. Resultatet har varit väl värt insatsen och kostnaden. Nu kan fler människor än någonsin tidigare från olika ”stammar och folk och språk” läsa Bibelns sanning på sitt eget språk. (Upp. 7:9, 10) Som ett resultat fanns det 2003 över 3 000 förkunnare i Uganda, och bara tre år senare, 2006, fanns det 4 005.

BEHOV AV FLER PLATSER FÖR TILLBEDJAN

Förr om åren samlades bröderna till möten i privata hem, kommunala lokaler och skolsalar. De första  byggnader som användes enbart till kristna möten var av soltorkat tegel med halmtak, och de låg i byarna Namaingo och Rusese. Det var uppenbart att brödernas initiativ och insatser i dessa båda områden blev välsignade, och församlingarna där blev fast grundade.

Men i städerna innebär även en enkel byggnad stora kostnader, och den ekonomiska situationen i Uganda gjorde förhoppningen om att kunna bygga Rikets salar orealistisk. Det var inte förrän i mars 1988 som deras första permanenta Rikets sal överlämnades i Jinja. Och byggandet av den krävde verkligen stora insatser. Man fällde träd i en skog i närheten, körde ut stockarna på leriga vägar och byggde sedan huset! Senare använde också bröderna i Mbale, Kampala och Tororo sin initiativförmåga och sitt kunnande och byggde Rikets salar.

Byggandet av Rikets salar tog fart 1999 när en byggrupp bildades med stöd av det regionala projekteringskontoret vid avdelningskontoret i Sydafrika. Det avdelningskontoret förordnade ett arbetslag på nio, i vilket två internationella tjänare och deras hustrur ingick. De ivriga arbetarna lärde sig snabbt sina arbetsuppgifter och kunde också öva inhemska bröder. Byggnadsprogrammet tog fart, och 67 Rikets salar fullbordades. Varje Rikets sal blev klar på i genomsnitt en och en halv månad. Detta är helt fantastiskt med tanke på att det är ont om eldrivna verktyg och att det ofta är ont om vatten och att byggnadsmaterial inte alltid levereras i tid.

Flertalet församlingar i Uganda har nu möten i sin egen Rikets sal och upplever nyttan av att ha en Rikets sal i samhället där de bor. Intresserade människor kommer hellre till en plats som är avsedd för tillbedjan  än till en skolsal, och därför har antalet närvarande vid mötena ökat, och församlingarna har upplevt en snabb tillväxt.

ATT HANTERA EN SNABB ÖKNING

Men den enastående ökningen i församlingarna gjorde det svårt att finna passande lokaler för sammankomster. Vad kunde man göra för att finna lämpliga platser, så att bröderna inte behövde resa långa vägar, i synnerhet från landsbygden? Man fann en bra lösning när bröderna fick godkännande att bygga Rikets salar som kunde utvidgas. Dessa Rikets salar är i normal storlek med en stor tillbyggnad som bara har tak och golv. När man öppnar den bakre väggen i Rikets sal och använder den takförsedda tillbyggnaden, kan alla åhörare få plats då det är sammankomst. Sådana Rikets salar har redan byggts i Kajansi, Rusese och Lira, och en fjärde håller på att uppföras i Seta.

Jehovas välsignelse över den andliga tillväxten i Uganda har också krävt förändringar i organisationen. Före 1994 fanns det bara en enda krets i hela landet. Senare bildades fler kretsar för att ta hand om ökningen av antalet församlingar och grupper och alla de olika språken. Nu, med 111 församlingar och omkring 50 grupper, har Uganda åtta kretsar, av vilka tre är lugandatalande.

Apollo Mukasa, en av kretstillsyningsmännen i Uganda, döptes 1972. År 1980 började han i heltidstjänsten i stället för att skaffa sig en högre världslig utbildning. Ångrar han sitt beslut?

”Långt därifrån”, säger Apollo. ”Jag har haft så många fina erfarenheter som pionjär med särskilt uppdrag och som resande tillsyningsman när jag besökt församlingar och tidigare även grupper. Jag tyckte  särskilt mycket om den fina andliga och organisatoriska utbildningen vid Skolan för förordnade tjänare.”

Förutom Apollo har över 50 bröder från Uganda fått värdefull utbildning vid Skolan för förordnade tjänare sedan 1994, när skolan först hölls vid avdelningskontoret i Kenya. Många av dessa villiga bröder är till stor hjälp som pionjärer med särskilt uppdrag i mindre församlingar och grupper, medan andra betjänar sina bröder och systrar som resande tillsyningsmän.

År 1995 förordnades en landskommitté i Uganda för att tjäna under ledning av avdelningskontoret i Kenya. Ett av missionärshemmen i Kampala blev hem för den nybildade familjen på åtta heltidstjänare, i vilken ingick det team som översätter till luganda. I september 2003 blev landskontoret i Uganda ett avdelningskontor.

”NU ÄR VI I PARADISET”

Landskommittén hade under någon tid försökt hålla jämna steg med det växande antalet översättningsteam och se till att det också fanns kontor för andra verksamheter. Två fastigheter som låg bredvid kontoret i Kampala köptes för att fylla behovet. Men till slut behövdes större byggnader för att organisera ytterligare utvidgning. År 2001 godkände den styrande kretsen att bröderna köpte en tomt på fyra hektar i utkanten av Kampala, nära Victoriasjöns strand, för ett nytt avdelningskontor.

Det företag som var bäst rustat för uppgiften ville till en början inte ta sig an den, eftersom man hade för mycket att göra. Men plötsligt ändrade man sig, och fantastiskt nog lämnade de den fördelaktigaste offerten på det nya avdelningskontoret. De hade av allt att  döma helt oväntat förlorat ett stort kontrakt, vilket fick dem att gå med på att bygga det nya avdelningskontoret så snart som möjligt.

I januari 2006 var Betelfamiljen mycket glad över att få flytta in i det nya, fina tvåvåningshuset med 32 bostadsrum. I komplexet ingår en kontorsbyggnad, en stor matsal, ett kök och en tvättstuga. Fastigheten har också ett miljövänligt avloppssystem, en lagerbyggnad för litteraturavdelningen och byggnader för en verkstad, ett vattenförråd och en elektrisk  generator. ”Nu är vi i paradiset”, förklarade en broder entusiastiskt, ”det är bara evigt liv som fattas!” Överlämnandetalet hölls lördagen den 20 januari 2007 av Anthony Morris, medlem av den styrande kretsen.

DEN SANNA KUNSKAPEN BLIR STOR

Under de senaste årtiondena har Jehovas folk i Uganda fått erfara vad det vill säga att ”predika ordet” både ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid”, både i oroliga och i lugna tider. (2 Tim. 4:2) År 2008 kunde 4 766 förkunnare glädja sig över att leda 11 564 bibelstudier och över att 16 644 var närvarande vid Åminnelsen. Dessa siffror och att varje förkunnare nu har 6 276 att vittna för visar att fälten här fortfarande är ”vita till skörd”. (Joh. 4:35)

Men samtidigt har våra bröder och systrar i Uganda av bitter erfarenhet fått lära sig hur plötsligt förhållandena kan ändras och hur snabbt vi kan komma att ställas inför trosprov. Men deras erfarenheter har lärt dem att förtrösta på Jehova, på vägledningen från hans ord och på stödet från vårt världsomfattande brödraskap.

En ängel sade till den trogne, åldrige profeten Daniel att i ändens tid skulle ”den sanna kunskapen ... bli stor”. (Dan. 12:4) Med Jehovas välsignelse har den sanna kunskapen verkligen blivit stor i Uganda. I detta område där den mäktiga Nilen har sin källa kommer helt visst rikligt med sanningens vatten att fortsätta att porla fram och tillfredsställa alla dem som törstar efter andlig sanning. Allteftersom Jehova fortsätter att välsigna predikoverket utöver jorden ser vi ivrigt fram emot den tid då alla kommer att vara förenade i ett mäktigt rop av lovprisning till Jehova – i all evighet!

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 84]

Det var rätt märkligt att på en afrikansk radiostation få höra ett samtal mellan en amerikan och en skotte.

[Infälld text på sidan 92]

”Hur kan de förbjuda det som jag har i mitt hjärta?”

[Infälld text på sidan 111]

”Hur säger man ’Guds kungarike’ på luganda?” ”Obwakabaka bwa Katonda.”

 [Ruta/Bild på sidan 72]

En presentation av Uganda

Landet

Med tät tropisk regnskog, vidsträckta savanner, oräkneliga floder och sjöar och den majestätiska, snötäckta bergskedjan Ruwenzori är Uganda ett land fyllt av stora kontraster. Landet har en yta på över 240 000 kvadratkilometer och innefattar nästan hälften av Victoriasjön, Afrikas största sjö.

Befolkning

Över 85 procent av befolkningen, som utgörs av ungefär 30 etniska grupper, bor på landsbygden.

Språk

Luganda är det vanligaste av de över 32 språk som talas i Uganda. De officiella språken är engelska och swahili.

Näringsliv

Uganda är ett jordbruksland. Man odlar kaffe, te, bomull och andra avsalugrödor. De flesta ugandier är jordbrukare som lever på det de själva odlar, men några försörjer sig på fiske eller turism.

Livsmedel

En ångkokt rätt som kallas matooke (bilden) gjord av pisanger, ett slags kokbananer, är populär i större delen av södra Uganda. Majsmjöl, sötpotatis och bröd bakat av hirs- eller kassavamjöl äts med en mängd olika grönsaker.

Klimat

Uganda, som ligger på en platå som sluttar från omkring 1 500 meter i söder till ungefär 900 meter i norr, är ett tropiskt land med behagligt klimat. Större delen av landet har tydliga torr- och regnperioder.

 [Ruta/Bild på sidan 77]

Äkta kristen kärlek berör hjärtan

PETER GYABI

FÖDD 1932

DÖPT 1965

PROFIL En äldste som hjälpte till med att översätta litteratur under förbudet. Han och hans hustru, Esther, har fyra vuxna barn.

▪ DET var mycket rasfördomar i Uganda när Jehovas vittnens första missionärer kom dit, och de flesta vita var reserverade mot svarta afrikaner. Missionärernas äkta kristna kärlek berörde våra hjärtan, och de blev oss mycket kära.

Under 1970-talet hade vår familj glädjen att få predika och umgås med de missionärer som bodde omkring 65 kilometer från Mbarara. En dag när vi var på väg dit i bil blev vi stoppade av soldater. ”Ni kan fortsätta om ni vill dö”, sade en av soldaterna. Det verkade förståndigt att vända och köra hem. Men allteftersom dagarna gick blev vi alltmer oroliga för missionärerna. Vi ville åka till missionärshemmet så snart vi kunde för att ta reda på hur de hade det. Det var många vägspärrar, men jag använde min ställning i sjukhusstyrelsen och en sjukhusdekal på bilen för att komma igenom vägspärrarna. Så lättade vi blev när vi fann att missionärerna var utom fara! Vi fyllde på deras matförråd och stannade några dagar hos dem. Därefter besökte vi dem varje vecka tills det var riskfritt för dem att flytta till Kampala. Ju svårare förhållandena blev, desto mer kände vi banden av kärlek i vårt dyrbara brödraskap.

 [Ruta/Bild på sidan 82]

”Jag tyckte inte att jag kunde säga något”

MARGARET NYENDE

FÖDD 1926

DÖPT 1962

PROFIL Den första ugandiska syster som tog emot sanningen. Hon var reguljär pionjär i över 20 år, och hon är fortfarande verksam som förkunnare.

▪ MIN MAN tyckte om de bibelstudier som broder Kilminster hade med honom, och eftersom jag tyckte så mycket om Bibeln menade han att också jag skulle studera. Man ordnade därför så att John Bwalis hustru, Eunice, studerade med mig.

Jag tyckte mycket om det jag fick lära mig, men jag var rädd för att predika för andra. Jag var blyg till min läggning och tyckte inte att jag kunde säga något. Men Eunice hade tålamod med mig, och först hjälpte hon mig att läsa bara ett enda bibelställe. Medan vi gick mellan besöken lärde hon mig sedan vad jag skulle kunna säga om bibelstället. Med Jehovas hjälp övervann jag min fruktan.

Kort tid innan jag blev döpt fick jag en chock när min man förkastade sanningen och lämnade mig och våra sju barn. Men bröderna och systrarna var underbara. De gav mig och mina barn både praktisk och andlig hjälp. Ett utländskt par som for till mötena i Kampala stannade på vägen och tog med sig mig och barnen i sin bil. Jag är mycket tacksam över att fyra av mina barn och deras familjer har valt att tjäna Jehova.

Så småningom kunde jag vara reguljär pionjär. När jag på grund av artrit inte längre hade så lätt för att gå, satte jag upp ett bord med litteratur utanför mitt hus och talade med dem som gick förbi. På så sätt kunde jag fortsätta i heltidstjänsten.

 [Ruta/Bild på sidorna 98, 99]

Gud välsignade vårt andliga skördearbete

SAMUEL MUKWAYA

FÖDD 1932

DÖPT 1974

PROFIL Samuel representerade under många år organisationen i juridiska ärenden, och han var också äldste och pionjär.

▪ JAG ska aldrig glömma det som hände under en guidad tur vid avdelningskontoret i Kenya.

”Vad betyder de här knappnålarna med huvuden i olika färger?” frågade jag när vi tittade på en karta över Uganda.

”Det är platser där det finns mycket intresse”, svarade Robert Hart, medlem av avdelningskontorets kommitté i Kenya.

”När ska ni skicka pionjärer dit?” frågade jag och pekade på en lysande knappnål vid min hemstad, Iganga.

”Vi ska inte skicka dit någon”, sade han. Sedan tittade han rakt på mig och fortsatte med glimten i ögat: ”Du ska åka dit.”

Jag blev överraskad över broder Harts svar, eftersom jag varken var pionjär eller bodde i min hemstad. Men på något sätt etsade det sig fast i mitt minne, och när jag blev pensionerad beslöt jag att flytta tillbaka hem och bli reguljär pionjär. Det har verkligen varit glädjande att få se den lilla gruppen förkunnare öka snabbt och bli en stark församling med en egen Rikets sal!

När Patrick Baligeya förordnades att vara pionjär med särskilt uppdrag i Iganga, bodde han hos mig, och vi var  pionjärer tillsammans. Vi odlade också majs för att försörja oss. Vi började dagen tidigt på morgonen med att gå igenom dagens text, och därefter arbetade vi några timmar på vårt majsfält. På förmiddagen gick vi ut på vårt distrikt och var ute i tjänsten resten av dagen.

När vår majs började växa menade några grannar att vårt predikande fick oss att försumma vårt majsfält. Vi var väl medvetna om att majs behöver skyddas mot apor under den tid då majskolvarna mognar. Men vi ville inte avbryta vårt andliga skördearbete bara för att jaga apor.

Kort tid därefter lade vi märke till att två stora hundar strök omkring vid vårt fält. Vi visste inte varifrån de kom eller vem som ägde dem, men i stället för att jaga bort dem satte vi varje dag ut lite mat och vatten åt dem. Medan hundarna patrullerade vårt fält höll sig aporna naturligtvis borta. Sedan, efter fyra veckor, försvann hundarna lika plötsligt som de hade kommit – men inte en dag innan vår majs var utom all fara! Vi tackade Jehova för vår rika skörd som tjänade som mat åt oss i stället för åt aporna. Och ännu viktigare, vad tacksamma vi var över att Gud också hade välsignat vårt andliga skördearbete!

 [Ruta/Bild på sidorna 101, 102]

I häkte men uppehållen av Jehova

PATRICK BALIGEYA

FÖDD 1955

DÖPT 1983

PROFIL Började i heltidstjänsten kort tid efter sitt dop. Tjänar nu i resetjänsten tillsammans med sin hustru, Symphronia.

▪ NÄR en ny regim kom till makten 1979, blev alla som hade varit förbundna med den tidigare regimen ”inbjudna” att sitta i skyddshäkte. Man meddelade att alla som inte samarbetade skulle betraktas som ett hot mot den nya regimen och komma att behandlas därefter. Eftersom jag hade tjänat som musiker i armén blev jag internerad.

Jag var tacksam över att jag under tiden i häktet kunde läsa Bibeln varje dag och hålla mitt sinne aktivt. Jag sökte också sanningen och tyckte om att tala med medinterner om bibliska ämnen. På samma interneringsanstalt fanns ett Jehovas vittne, John Mundua, som satt där på grund av att han hade varit statstjänsteman och tillhörde den stam som man menade hade stött den tidigare regimen.

John talade gärna med mig om de goda nyheterna, och jag lyssnade gärna. Vi hade bara 16 nummer av Vakttornet och ett exemplar av boken Goda nyheter som kan göra dig lycklig, * men jag insåg omedelbart att det jag fick lära mig var sanningen. När jag hade studerat Bibeln i tre månader tyckte John att jag var kvalificerad att bli  förkunnare. Kort tid därefter blev han frikänd från alla anklagelser och frisläppt. Min enda kontakt med Jehovas organisation hade upphört. Men jag fortsatte att efter bästa förmåga leda studier med intresserade personer i häktet.

Jag frigavs i oktober 1981 och återvände till min by, där det inte fanns några Jehovas vittnen. Mina släktingar försökte pressa mig att ta del i deras religiösa sedvänjor. Men Jehova såg min önskan att tjäna honom, och han uppehöll mig. Jag visste att jag borde följa Jesu exempel, och därför började jag på egen hand predika, och snart hade jag många studier. En dag sade en man som jag besökte: ”Det du säger liknar det som jag har läst i den här boken”, och så tog han fram boken Sanningen som leder till evigt liv. * Mannen hade inte så stort intresse, men jag var mycket angelägen att få läsa hans bok och hans bunt med tidskriften Vakttornet. I det här fallet var det således den besökte som lämnade litteratur till mig!

Men jag måste finna mina medtillbedjare. Broder Mundua hade sagt att det fanns vittnen i Jinja. Därför beslöt jag att leta rätt på bröderna där. Efter att ha ägnat nästan en hel natt åt bön gav jag mig i väg följande morgon utan att ens ha ätit frukost. Den förste man som jag mötte bar på en genomskinlig plastkasse. Jag kunde knappast tro mina ögon när jag såg att han hade ett nummer av tidskriften Vakna! i den. Jag hade funnit en av mina bröder!

År 1984 blev jag hänförd över att få gå igenom den första klassen av Skolan i pionjärtjänst i Uganda. Och vem skulle gå i samma klass? Ingen mindre än min käre broder John Mundua. Även nu, vid 74 års ålder, fortsätter han troget som reguljär pionjär.

[Fotnoter]

 [Ruta/Bild på sidan 113]

Han fann till slut den sanna religionen

En syster bad en missionär, Mats Holmkvist, att tala med Mutesaasira Yafesi, som hade varit pastor i sjundedagsadventisternas kyrka. Nu var han intresserad av Jehovas vittnen och hade förberett en lista med 20 prydligt utskrivna frågor. När han träffade Mats gav han honom listan.

Efter ett samtal på två timmar sade Mutesaasira: ”Jag tror att jag äntligen har funnit den sanna religionen! Var snäll och kom och besök mig i min by. Det finns andra där som också vill veta mer om Jehovas vittnen.”

Fem dagar senare for Mats och en annan missionärsbroder i väg på motorcykel för att besöka Mutesaasira i Kalangalo, en elva mil lång resa på svåra och leriga vägar genom teplantager. De blev överraskade när Mutesaasira förde dem till en halmtäckt hydda med en skylt där det stod ”Rikets sal”. Ja, han hade redan gjort i ordning en byggnad som kunde användas till bibelstudium och möten!

Där fanns tio andra som också var intresserade som en följd av de sanningar som Mutesaasira hade talat med dem om. Bibelstudier sattes i gång, och Mats, som inte lät sig avskräckas av det långa avståndet, höll dem två gånger i månaden. De som studerade gjorde fina framsteg. Över 20 personer har blivit förkunnare i Kalangalo, och en församling i den närliggande staden Mityana blomstrar. Under tiden gjorde Mutesaasira snabba framsteg och blev döpt. Han är nu en bra bit över 70 och tjänar som församlingsäldste.

 [Tabell på sidorna 108, 109]

VIKTIGA ÅRTAL – Uganda

1930

1931 Robert Nisbet och David Norman predikar i Östafrika.

1940

1950

1950 Paret Kilminster flyttar till Uganda.

1952 Första församlingen bildas.

1956 Första dopet äger rum.

1959 Utländska bröder ger andlig hjälp.

1960

1963 Gileadmissionärer anländer.

 1972 Första områdessammankomsten hålls.

1973 Jehovas vittnen blir förbjudna och missionärerna utvisas.

1979 Förbudet hävs.

1980

1982 Missionärer tillåts återigen att komma in i landet.

1987 Vakttornet börjar regelbundet översättas till luganda.

1988 Landets första permanenta Rikets sal överlämnas.

1990

2000

2003 Ett avdelningskontor upprättas.

2007 Nytt avdelningskontor överlämnas.

2010

[Diagram]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

5,000

3,000

1,000

1930 1940 1950 1960 1980 1990 2000 2010

 [Karta på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO (KINSHASA)

SUDAN

KENYA

UGANDA

KAMPALA

Arua

Gulu

Lira

Soroti

Kyogasjön

Masindi

Hoima

Mbale

Tororo

Namaingo

Iganga

Jinja

Seta

Kajansi

Entebbe

Mityana

Kalangalo

Fort Portal

Rusese

Albertsjön

Bergskedjan Ruwenzori

Ekvatorn

Edwardsjön

Masaka

Mbarara

Kabale

KENYA

VICTORIASJÖN

TANZANIA

BURUNDI

RWANDA

UGANDA

KAMPALA

KENYA

NAIROBI

Meru

Mount Kenya

Mombasa

TANZANIA

DAR ES SALAAM

Zanzibar

[Karta/Bild på sidan 87]

(För formaterad text, se publikationen)

UGANDA

KAMPALA

Arua

Gulu

Lira

Soroti

Masindi

Hoima

Fort Portal

Masaka

Mbarara

Kabale

VICTORIASJÖN

[Bild]

Broder Hardy och hans hustru färdades genom större delen av Uganda på sex veckor.

 [Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 69]

David Norman och Robert Nisbet förde de goda nyheterna till Östafrika.

[Bild på sidan 71]

George och Robert Nisbet samt Gray och Olga Smith med sina husbilar på en flotte redo att fara över en flod.

[Bild på sidan 75]

Mary och Frank Smith strax före sitt giftermål 1956.

[Bild på sidan 78]

Ann Cooke och hennes barn tillsammans med broder och syster Makumba.

[Bild på sidan 80]

Tom och Bethel McLain var de första Gileadmissionärerna i Uganda.

[Bild på sidan 81]

Det första missionärshemmet i Jinja.

[Bild på sidan 83]

Gileadmissionärerna Barbara och Stephen Hardy.

[Bild på sidan 85]

Mary Nisbet (i mitten) med sina söner, Robert (till vänster), George (till höger) och William och hans hustru, Muriel (längst bak).

[Bild på sidan 89]

Tom Cooke håller ett tal vid områdessammankomsten ”Gudomlig styrelse” i Kampala.

[Bild på sidan 90]

George och Gertrude Ochola.

[Bilder på sidan 94]

Våra bröder fortsatte att församlas trots förbudet.

[Bild på sidan 95]

Fred Nyende.

[Bild på sidan 96]

Emmanuel Kyamiza.

[Bild på sidan 104]

Stanley Makumba och hans hustru, Esinala, 1998.

[Bild på sidan 107]

Heinz och Marianne Wertholz gick igenom den första klassen vid Gileadskolans filial i Tyskland.

 [Bilder på sidan 118]

Översättningsteam

Luganda.

Acholi.

Lhukonzo.

Runyankore.

[Bilder på sidan 123]

Moderna Rikets salar skiljer sig mycket från de tidigare byggnaderna (vänster).

 [Bilder på sidan 124]

Avdelningskontoret i Uganda

Avdelningskontorets kommitté: Mats Holmkvist, Martin Lowum, Michael Reiss och Fred Nyende; kontorsbyggnad (nedan) och bostadsbyggnad (höger).