Estland

VÄLKOMMEN till Estland! Denna vackra pärla vid Östersjön kommer att fascinera dig med sin vackra natur – skogar och ängar, pittoreska kustbyar, mer än 1 400 sjöar och 1 500 öar. Närmare hälften av landet är täckt av täta skogar med kraftig undervegetation – rester av den urskog som en gång täckte större delen av Europa. Estland är ett av de minsta länderna i Europa, inte mycket större än Schweiz eller Danmark.

Du kommer att upptäcka att de vänliga men något reserverade invånarna i detta förtjusande lilla land har många verkligt beundransvärda egenskaper. De är i allmänhet välutbildade och älskar att läsa. Trots att omkring 30 procent av befolkningen är rysktalande, är estniska det officiella språket. Men det här språket är mycket komplicerat och är därför inte lätt att lära sig. Estniskan har till exempel flera ord för ”ö” beroende på öns utseende, storlek och ålder.

ETT STORMIGT FÖRFLUTET

Estland har styrts av den ena mäktiga grannen efter den andra. Tyska riddare och danska trupper invaderade Estland i början av 1200-talet, varefter Danmark, Litauen, Norge, Polen, Ryssland och Sverige krigade i flera hundra år för att få kontroll över landet.

Efter mer än hundra år av svenskt styre tog ryssarna över makten 1721. Efter en kort period av  självständighet mellan 1918 och 1940 marscherade Sovjetunionen in och annekterade Estland. Nazityskland ockuperade landet 1941, men 1944 tog Sovjetunionen över makten. Estland var en del av Sovjetunionen i närmare 50 år, till 1991, då Estland blev den första sovjetrepublik som förklarade sig självständig.

Hur påverkade de här händelserna Jehovas vittnen i Estland? Vad hände med dem under den förtryckande tyska ockupationen och den svåra sovjettiden? Läs den gripande berättelsen om deras tro, mod och uppfinningsrikedom under brutal förföljelse.

SÅREN EFTER FALSK RELIGION

Korsriddare invaderade Estland på 1200-talet och tvingade ”kristendomen” på folket med svärdets hjälp. Men omvändelsen gick inte på djupet. Efteråt stänkte människor i hela byar vatten på sig själva och sina hus för att tvätta bort det påtvingade dopet och återgick sedan till sin hedniska religion. Folket fortsatte att utöva naturdyrkan och ägna sig åt hedniska riter som sedan undan för undan blandades upp med katolska seder.

På 1600-talet övergick esterna till den lutherska kyrkan, och senare blev den ryska ortodoxa kyrkan statskyrka i Estland. År 1925 skildes kyrkan från staten. Enligt en undersökning anser bara 14 procent av esterna att religionen är en viktig del av deras dagliga liv.

Men på senare tid har många uppriktiga ester välkomnat Guds ords läkande balsam, ”den sunda läran enligt den lycklige Gudens härliga goda nyheter”.  (1 Tim. 1:10, 11) Följden har blivit att antalet Jehovas vittnen som förkunnar om Guds kungarike har ökat från mindre än 1 000 år 1991 till över 4 000. Men hur nådde de goda nyheterna det lilla landet Estland?

”DU HAR VÄL EN MUN”

När Martin Kose och hans bror Hugo var i USA i början av 1900-talet, skaffade de en del litteratur som bibelforskarna (som Jehovas vittnen då var kända som) hade gett ut. Martin var entusiastisk över vad han hade funnit och tänkte på sitt hemland. Han visste att det inte fanns några bibelforskare där. I en broschyr hittade han adressen till huvudkontoret i New York och for senare dit. Han berättade om sitt bekymmer för J. F. Rutherford, som då hade tillsyn över bibelforskarnas verksamhet.

”Vad ska jag göra?” frågade Martin.

”Du har väl en mun, eller hur?” svarade broder Rutherford. ”Åk då tillbaka och använd den.”

Och det gjorde Martin! Omkring 1923 for han tillbaka till Estland och började predika. Han blev den förste bibelforskaren i landet. Martin  undervisade sin familj om Bibelns sanningar, och hans son, Adolf, blev en trogen Guds tjänare och en stöttepelare under den svåra tid som väntade. Martins bror Hugo blev också bibelforskare, men han återvände aldrig permanent till sitt hemland.

”DU KOMMER INTE ATT VARA ENSAM”

Vid bibelforskarnas konvent i London 1926 frågade broder Rutherford om det fanns några som var villiga att bege sig till de baltiska staterna. Albert West, Percy Dunham och James Williams räckte upp handen. Kort därefter blev de förordnade att organisera predikoarbetet i Estland, Lettland och Litauen. William Dey, som då hade tillsyn över det nordeuropeiska kontoret som låg i Danmark, reste tillsammans med Albert West till Tallinn, Estlands huvudstad. Sedan de hittat ett rum där Albert kunde bo, klappade broder Dey honom på axeln och sade: ”Adjö då, Albert. Du kommer inte att vara ensam. Snart kommer Vakttornet!”

Kolportörer, som pionjärerna då kallades, kom från England, Tyskland och andra länder för att hjälpa till. Men de kunde inte stanna så länge, eftersom det var svårt för dem att förlänga sina visum. Finska kolportörer kunde anpassa sig snabbt, då ju estniskan och finskan är nära besläktade med  varandra. Många utländska heltidsförkunnare sådde ivrigt och rikligt ut Rikets säd. Eftersom det var ovanligt med utlänningar, blev de varmt välkomnade och fick ofta smeknamn, till exempel ”Soome Miina” (finska Miina). Om en talare kom från England blev han helt enkelt presenterad som en ”Londonbo”.

DET FÖRSTA AVDELNINGSKONTORET

Det var svårt att få tag på en lämplig kontorslokal, och eftersom man antog att utlänningar var rika begärde man högre hyra av dem. Men 1926 öppnades ett avdelningskontor i en liten lägenhet på Kreutzwaldi 17 i Tallinn med Albert West som landstjänare. De första broschyrerna på estniska, bland annat Millioner som nu lefva skola aldrig dö!, kom ut samma år.

En ung estniska, Hilda Ang, fick höra talas om sanningen genom vänner. När hon sökte  upp avdelningskontoret för att skaffa litteratur, frågade en tysk broder henne om hon skulle vilja hjälpa honom att översätta hans offentliga tal. Det ville hon gärna, och 1928 blev hon inbjuden att arbeta på kontoret som översättare. Hon gifte sig senare med en engelsk broder, Alexander Brydson, som hade flyttat till Estland för att bli heltidsförkunnare. Hilda visade sig vara en duktig och arbetsam översättare, och när arbetet längre fram fick bedrivas under jord och hon och hennes man tvingades lämna landet, fortsatte hon under många år att i hemlighet översätta från utlandet. Makarna Brydson var sammanlagt mer än 100 år i heltidstjänsten!

År 1928 gav bibelforskarna ut den första boken på estniska, Guds Harpa. Dessutom kom Vakttornet, sju andra böcker och flera broschyrer ut på estniska före andra världskriget.

 TIDIGA EVANGELIEFÖRKUNNARE

Kolportörerna täckte stora områden på cykel och sov varhelst de kunde finna logi – på gods eller i höstackar. Människor var fattiga, men de tyckte om att lyssna på budskapet om Riket. De här heltidsförkunnarna använde därför ofta mellan 150 och 200 timmar i månaden i förkunnararbetet – en rapporterade 239 timmar på en enda månad! De var flitiga, frimodiga och uthålliga. Det här hände en syster första gången hon gick ut i tjänsten:

”Kan du cykla?” frågade en nitisk finsk syster henne.

”Ja, det kan jag”, svarade den nya systern.

”Då kan vi åka till Saaremaa”, sade den finska systern entusiastiskt och tänkte på Estlands största ö, omkring 20 mil bort.

När de kom till den första byn på Saaremaa (Ösel), föreslog den finska systern: ”Du kan börja från det här hållet, så börjar jag från andra hållet. I kväll möts vi mitt i byn.” Den nya systern hade aldrig predikat förut. Men vid första besöket kände hon att Jehova hjälpte henne, och hon fick snabbt den tillförsikt hon behövde för att kunna glädja sig åt resten av turen.

Hellin Aaltonen (senare Grönlund) träffade människor från ön Vormsi (Ormsö) och upptäckte att de talade ett besynnerligt språk.

”Talar ni inte estniska?” frågade hon öborna.

”Nej, vi talar svenska”, svarade de.

”Har ni några svenska böcker?” frågade Hellin.

”Vi har inte haft svenska böcker på flera hundra år”, svarade de och tog till i överkant.

 Hellin förstod att invånarna på Vormsi behövde litteratur på svenska och beslöt därför att besöka ön tillsammans med Fanny Hietala, som talade svenska.

”Vi tog alla svenska böcker som kontoret hade och tog båten dit”, berättar Hellin. ”Vi gick igenom hela ön på tre dagar och lämnade nästan all vår litteratur. Många år senare hörde jag talas om en broder i Sverige som hade lärt känna sanningen genom böcker som han hade skaffat sig på Vormsi!” Gång på gång fick förkunnarna uppleva sanningen i Predikaren 11:6: ”Så din säd om morgonen, och låt inte din hand vila innan kvällen kommer; ty du vet inte var detta får framgång.”

KOLPORTÖRERNAS UTMANINGAR

Kolportörernas arbete var inte lätt. På vintern brukade de åka skidor eller gå till fots mellan två och fyra mil om dagen. Det var mycket kallt, och det var svårt att få tag i bra logi. De kunde bara ta med sig det allra nödvändigaste när det gällde mat och annat, eftersom de också hade med sig kartonger med litteratur. Kraftigt regn gjorde ofta vägarna oframkomliga. Många nätter var kolportörerna tvungna att sova utomhus. För att klara av denna krävande tjänst måste de uppbjuda all sin fysiska styrka. Men vad sade de här hängivna förkunnarna om sin tjänst?

”Jag saknade aldrig något verkligt viktigt”, säger Vilho Eloranta, en nitisk finsk broder som var pionjär på isolerade distrikt i många månader. ”För  det mesta fick jag mat och logi i utbyte mot litteratur. Behovet av pengar var minimalt. När kvällen kom brukade jag börja fråga efter logi. Det var inte många som nekade mig en sovplats, i synnerhet inte om det var sent på kvällen eller långt till nästa gård.”

Vilho säger vidare: ”Att få ut budskapet om Riket till människor var så viktigt för mig att de enkla levnadsförhållandena inte på något sätt minskade den tillfredsställelse och glädje förkunnararbetet gav mig.”

De här nitiska bröderna och systrarna banade väg för framtida tillväxt genom att lämna stora mängder litteratur. År 1929 lämnade en liten grupp kolportörer sammanlagt 53 704 böcker och broschyrer.

”Det fanns omkring 30 kolportörer i Estland”, säger Adolf Kose, ”och de arbetade igenom hela landet före andra världskriget.”

De här tidiga, flitiga förkunnarnas arbete gjorde ett bestående intryck. I början av 1990-talet träffade Jehovas vittnen Ruth, en äldre kvinna. Hon tyckte att deras budskap verkade bekant. Hon kom ihåg att hon över 60 år tidigare hade lyssnat på en tysk bibelforskare som hade besökt hennes granne ett par gånger. Trots att Ruth nu var gammal och döv kände hon igen sanningens klang, ville ha ett bibelstudium och blev döpt – närmare 70 år efter den första kontakten!

TIDIG VERKSAMHET VID AVDELNINGSKONTORET

På den tiden tjänade det lilla avdelningskontoret också som konventplats. Vid det första konventet,  i juni 1928, var 25 närvarande och 4 blev döpta. Året därpå kom 80 finska bröder över för att hjälpa till vid konventet och arbeta i tjänsten.

Albert West, som var landstjänare i Estland, blev förordnad att assistera, och senare ersätta, William Dey som landstjänare i Danmark. Vem skulle ersätta Albert West som landstjänare i Estland? Jo, Wallace Baxter från Skottland som var en kärleksfull broder med sinne för humor. Innan han fann sanningen stred han i den brittiska armén i Frankrike under första världskriget. Det han såg och upplevde under kriget stämde inte med det Jesus Kristus lärde.

”Jag kände mig förvirrad”, berättar broder Baxter, ”och började inse att det var fel att kriga, oavsett vem fienden var. Jag hade alltid trott att alla människor är bröder och att den som söker Gud till sist kommer att finna honom. Jag funderade över sådana här frågor och föll på knä i skyttegraven och lovade högtidligt Gud att om jag överlevde och kunde återvända hem skulle jag tjäna honom hela mitt liv.”

Och det gjorde han. Han lärde känna sanningen och började i heltidstjänsten 1926. Två år senare  tackade han ja till en inbjudan att tjäna i Estland, där han visade samma entusiasm. Han blev förordnad som landstjänare 1930, det år som broder West for till Danmark. År 1932 flyttades avdelningskontoret till Suur Tartu 72 i Tallinn, och året därpå blev Sällskapet Vakttornet officiellt inregistrerat i Estland.

RADIOSÄNDNINGAR PÅ FLERA SPRÅK

Redan 1927 fick broder West tillstånd att sända program på en kommersiell radiostation i Tallinn. Det föredrag han höll, ”Tusenårsrikets välsignelser”, tolkades till estniska. Radiosändningen väckte inte bara stort intresse, utan också en del stridigheter. Det gjorde att bröderna inte fick tillstånd att sända igen förrän 1929. Därefter började man sända varje söndag. Föredragen hölls på engelska, estniska, finska, ryska och ibland på svenska och  tyska samt minst en gång på danska. De här föredragen väckte stort intresse och kunde höras ända till Norge, Danmark, Sverige, Finland och Leningrad (Sankt Petersburg) i Ryssland. De 200 föredrag som sändes under tjänsteåret 1932 var effektiva redskap när det gällde att göra Jehovas namn känt. Inte att undra på att de också väckte prästerskapets motstånd!

Prästerskapet, som visste hur rädda myndigheterna i Estland var för allt som hade med kommunismen att göra, beskyllde felaktigt vittnena för att ha kommunistiska kopplingar. De estniska myndigheterna var snabba att ingripa mot allt som kunde försvaga nationen och förbjöd föredragen 1934. Men alla tyckte inte om förbudet. En skolpojke skrev följande brev på engelska:

Kära Watch Tower och domare Rutherford:

Jag är ledsen att vår regering i Estland har förbjudit era föredrag i radio. Jag är en skolpojke, en elev. Mina föräldrar är inte rika: de arbetar hårt för att försörja sina barn. Men deras kärlek till Herren och det hopp han ger lyser upp deras ansikten. Jag var mycket sjuk i vintras, och då var era föredrag på radio det enda som tröstade mig. Tårarna i mina ögon var då glädjetårar. ... Var finns de här föredragen nu? ... Jag började lära mig engelska, och det här är mitt första brev på det språket, helt utan lexikon. ... Med bästa hälsningar till domare Rutherford.

Broder Rutherford svarade personligen och skickade pojken några inspelningar av sina föredrag.

 ”HIMMELRIKETS VAGN”

John North, en nitisk kolportör från England, bodde i husvagn med sin familj medan han predikade i Estland. Det här väckte stort intresse i hela södra Estland. En lokal dagstidning beskrev husvagnen så här: ”Sällskapet [Vakttornet] bygger ett fordon i Tartu. Det liknar ett hus, och syftet är att resa runt i landet och hålla gudstjänster. De predikar för människor från ’himmelrikets vagn’ och sprider böcker som förklarar Bibeln. Personalen på den här ’vagnen’ består av fem personer – chefsmissionären, hans hustru, deras barn och två energiska unga män. De senare färdas snabbt (som Jehu) på cyklar i alla riktningar från ’vagnen’ och sprider litteratur.”

Under den politiska oron i mitten av 1930-talet fängslades en tidigare pilot i flygvapnet, Nikolai  Tuiman, på grund av sitt samröre med en estnisk fasciströrelse. I fängelsebiblioteket hittade han några böcker av J. F. Rutherford. De fick honom att inse att han var på fel väg. Efter sin frigivning reste han till Tallinn och sökte upp den adress som han funnit i en bok som var utgiven av vittnena och som hans hustru hade skaffat. Med broder Baxters hjälp gjorde Nikolai en fullständig helomvändning. Han gav upp sin politiska verksamhet och blev ett fridsamt, nitiskt vittne för Jehova. När arbetet längre fram var förbjudet var han en av stöttepelarna i församlingen och hjälpte till med den underjordiska tryckeriverksamheten. Han deporterades till Sibirien och uthärdade troget omkring 15 års förvisning.

En annan person som hade varit engagerad i politik och blivit besviken var en läkare, Artur Indus. Hans intresse för sanningen väcktes när han gjorde ett sjukbesök hemma hos Martin Kose. Broder Kose uppmuntrade Artur att studera Bibeln, och eftersom Artur kunde tyska beställde broder Kose all tysk litteratur som fanns tillgänglig. Med Martins  hjälp tog Artur emot sanningen, överlämnade sig åt Jehova och blev döpt. Han var en välkänd och respekterad läkare, och han blev också känd som en nitisk och respekterad broder.

MÖRKA MOLN VID HORISONTEN

Mitten av 1930-talet var en orolig tid. På grund av påtryckningar från Nazityskland och katolska kyrkan blev broschyren Den rättfärdige Härskaren beslagtagen i januari 1935.

Samma år stängde inrikesministern Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Estland, konfiskerade litteraturen och beslagtog dess egendom. Även om en hel del litteratur redan hade gömts, konfiskerades omkring 76 000 publikationer. Men det här bakslaget satte inte stopp för arbetet. Till brödernas överraskning och glädje publicerades innehållet i två konfiskerade broschyrer i två ledande dagstidningar med en sammanlagd upplaga på 100 000. Trots att litteraturen konfiskerats fick Jehovas namn större publicitet än det skulle ha fått om bröderna hade spritt broschyrerna.

 Samtidigt fortsatte predikoarbetet, och kontorsarbetet återupptogs. Många böcker konfiskerades också under de följande åren. Hellin Aaltonen arbetade på avdelningskontoret när en av razziorna ägde rum.

”Tre unga poliser kom för att i första hand konfiskera broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö!” berättar syster Aaltonen, ”men vi hade inga. De slet ut alla böckerna från hyllorna och kastade dem i en hög på golvet. Broder Baxter kunde inte göra någonting, eftersom poliserna iakttog honom mycket noga. Men jag började städa upp efter dem och gick försiktigt fram till broder Baxters skrivbord för att se om det fanns några papper där som de inte borde se. Jag lade märke till ett brev med alla förkunnarnas namn och adresser. Jag slängde det i en papperskorg i hörnet. När poliserna började packa böckerna i kartonger, tog den polis som förde befälet arrogant tag i en kartong och slängde i väg den så våldsamt att han bröt armen! Poliserna gav sig snabbt av för att åka till sjukhuset med honom. Det gav oss tid att gå igenom kartongerna innan de återvände.”

”Poliserna kom tillbaka”, fortsätter broder Baxter, ”och medan de bar bort böckerna fick jag se hur en av dem stoppade ett exemplar av boken Befrielse i den stora fickan på sin överrock. Jag har ofta undrat hur många fler böcker männen tog med sig och läste.”

År 1939 var ett oroligt och skrämmande år. Sovjetiska trupper tilläts gå in i Estland. ”Varje dag fortsatte radion att sända kommunistisk propaganda”, skrev broder Baxter. ”Det förekom mycket spekulerande.  Människor var upprörda, ängsliga och rädda. Sovjetiska stridsplan fulla med fallskärmssoldater dånade fram över oss.” Skulle det här hotet lamslå predikoarbetet?

Trots alla oroligheter spred Jehovas lojala tjänare 59 776 böcker och broschyrer 1940 – en anmärkningsvärd bedrift av endast 27 församlingsförkunnare och 15 pionjärer! De gjorde allt de kunde under den tid av frihet som återstod.

SISTA SAMMANKOMSTEN I FRIHET

Bröderna kunde anordna en sammankomst i Tallinn strax innan sovjetstyret började – den sista som hölls i frihet på 50 år. Man behandlade sådana artiklar i Vakttornet som ”Teokratien”, ”Neutralitet”, ”Snaror” och ”Domen över religionen” – aktuell andlig föda som bidrog till att förbereda Guds folk för det som låg framför dem.

 Andra världskriget skulle komma att drabba Estland hårt, och våra bröder skulle inte slippa undan dess verkningar. Den 16 juni 1940 ställde Sovjetunionen som ultimatum att Estlands regering skulle utse en ny regering och tillåta fler sovjetiska trupper att komma in i landet. Det estniska kommunistpartiet med färre än 150 medlemmar legaliserades, och Estland annekterades av Sovjetunionen. Inom några månader deporterades tusentals ester till Sibirien, och deras hus och gårdar övergavs, brändes ner eller gavs åt invaderande ryssar. Tusentals andra försökte komma undan i små fiskebåtar, huvudsakligen till Sverige. Många lyckades, men andra omkom i det stormiga havet.

DE SISTA UTLÄNNINGARNA LÄMNAR LANDET

I och med att kommunisterna tog makten stängdes avdelningskontoret på nytt. Broder Baxter och makarna Alexander och Hilda Brydson var fast beslutna att stanna kvar i landet. Men det blev allt farligare för utlänningar att vara kvar, och därför fick de rådet av broder Rutherford att lämna landet. Broder Baxter och makarna Dunham från Lettland evakuerades med tåg genom Sibirien och hamnade i Australien. Makarna Brydson lämnade Estland omkring ett år senare och for till Sverige. Broder Baxter tjänade troget i avdelningskontorets kommitté i Australien tills han avslutade sitt jordiska lopp den 21 juni 1994. *

Vad väntade den lilla gruppen inhemska bröder nu när de utländska bröderna hade lämnat landet?  De var relativt nya i sanningen, och landet var mitt uppe i ett grymt krig. Kriget krävde sin tribut, och verksamheten saktade farten. Den sista rapporten kom 1941, och sedan hördes ingenting från bröderna på omkring 20 år.

SVÅRA TROSPROV

När andra världskriget rasade som värst drev tyska trupper ut ryssarna och ockuperade Estland från 1941 till 1944. Men förhållandena blev inte bättre för våra bröder. Jaan Pärrat, en döv broder, predikade i Tartu 1942 när tyskarna grep honom. Han anklagades för omstörtande verksamhet och fängslades. Enligt fängelsedokument hade fängelsedirektören order om att ”lämna ut till särskild utmönstring” fången Jaan Pärrat. Det här var i själva verket en avrättningsorder. En grupp män såg hur han fördes ut och hörde sedan gevärsskott. Han fördes inte tillbaka och sågs inte mer.

Ja, det var en svår tid för bröderna. Först ville sovjetarmén och sedan den tyska armén värva unga män. ”Vi var tvungna att gömma oss för att inte bli inkallade”, säger Adolf Kose. ”Om de fick tag i oss kunde vi lyda order och gå in i armén eller också blev vi skjutna. Predikoarbetet blev naturligtvis lidande, eftersom det var mycket svårt att göra något över huvud taget.”

Kriget tog återigen en ny vändning. Mot slutet av 1944 drev sovjetarmén ut tyskarna ur Estland, som på nytt kom under hårt sovjetstyre. Kriget och de följande årens förtryck hade en förödande verkan på det estniska folket. Minst en fjärdedel av befolkningen dödades eller deporterades till avlägsna platser  i Sovjetunionen eller lyckades lämna landet. Under årens lopp flyttade hundratusentals ryssar till Estland, och befolkningens sammansättning ändrades markant. Sovjetstyret medförde ett svårt trosprov för våra bröder, som vi ska se.

FRÅN SKOGSBRODER TILL ANDLIG BRODER

En nationalistisk, anti-sovjetisk motståndsrörelse på den tiden blev känd som ”skogsbröderna”, eftersom de gömde sig i de täta skogarna. Bland dem fanns många som inte var partisaner men som var tvungna att gömma sig på grund av att KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten) var efter dem. Man beräknar att mellan 15 000 och 20 000 män gömde sig i skogarna. Somliga var försvunna i åratal utan att myndigheterna fann dem. Den siste blev faktiskt inte funnen förrän 1978! Skulle några av skogsbröderna ta emot sanningen och välja att bli andliga bröder?

Erik Heinloo visste att han var i fara på grund av att han hade varit anställd i estniska statens tjänst. När Sovjetunionen ockuperade Estland försökte han och hans hustru, Magda, fly till Sverige med båt många gånger. Sista gången de kom ombord på en båt havererade motorn, och de var tvungna att återvända. I sju år lyckades han hålla sig undan myndigheterna genom att gömma sig i skogarna, innan han till sist greps. Han och hans hustru skickades därefter till skilda fångläger i Sovjetunionen.

I fängelset träffade Magda två Jehovas vittnen som talade med henne om Guds kungarike. Magda insåg omedelbart att hon hade funnit sanningen och blev så lycklig att hon bokstavligen dansade av  glädje! Magda frigavs 1956 och blev döpt 1960. Sju år efter sin frigivning tog också Erik emot sanningen. Till sist blev en skogsbroder en andlig broder.

JAGADE OCH GRIPNA

Sedan de utländska bröderna hade tvingats lämna Estland blev en modig och nitisk broder, Martin Kose, förordnad att ha tillsyn över arbetet i norra Estland. Friedrich Altpere, en lång, belevad est som var lärare i engelska, fick tillsyn över södra Estland. På 1930-talet hade han blivit ombedd att tolka ett tal som hölls av en av de utländska pionjärerna som kom till Võru. Sedan han gjort det insåg han att han hade funnit sanningen. Nu hade han gjort så fina framsteg att han kunde ta ledningen i predikoarbetet i södra Estland.

Det här var en svår uppgift för båda bröderna, eftersom de inte hade någon kontakt med organisationen och ingen av dem hade så stor erfarenhet. Trots utmaningarna med att arbeta under jord tjänade de två bröderna troget från 1940 tills de blev gripna i slutet av 1948.

Martin Kose och Friedrich Altpere ersattes av en tjänstekommitté som utgjordes av Albert Kruus,  Karl Talberg och Artur Indus, med Lembit Toom som biträde. Medlemmarna av kommittén måste hålla sig gömda, med undantag av broder Toom som kunde resa fritt och besöka grupperna. Hur kom det sig? Han var mjölnare vid en väderkvarn och lugna dagar när väderkvarnen stod stilla kunde han göra vad han ville.

Ansvariga bröder i Estland riskerade livet för att hjälpa sina medbröder. Foton på dem som förmodades vara ledare fanns uppsatta på järnvägsstationer som om de var efterlysta brottslingar. KGB gav säkerhetsagenter (ibland så många som fyra) i uppdrag att hålla uppsikt över var och en av våra ödmjuka, fridsamma bröder. Åren mellan 1948 och 1951 var svåra, men Jehova välsignade sina hängivna tjänares ansträngningar i predikoarbetet. Följden blev att antalet förkunnare ökade till över 100.

”FÖRSIKTIGA SOM ORMAR” – ”OSKYLDIGA SOM DUVOR”

Jesu lärjungar i Estland fick allt mer uppleva sanningen i sin Herres varnande ord: ”Visa er ... vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor. Var på er vakt mot människorna; de skall nämligen överlämna er åt lokala domstolar, och de skall gissla er i sina synagogor. Ja, ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:16–18) Men en del som hade stark tro hade inte riktigt förstått att Jehova inte alltid ger oss mirakulöst skydd mot Satans angrepp. (Job 1:9–12; 2:3–6) Somliga vittnen var inte alltid så ”försiktiga som ormar” som de borde ha varit, och de blev ett lätt byte för grymma förföljare.

 ”Det var en intresserad man som verkade vara mycket nitisk och modig”, berättar Adolf Kose. ”Han fick olika uppdrag i församlingen och blev mycket populär bland systrarna. Men bröderna blev misstänksamma och uppmanade systrarna att inte ta med honom till alla våra mötesplatser.” Tyvärr var det några som inte brydde sig om varningen, och mannen kunde lämna en hel del information direkt till KGB.

Lembit Toom berättar: ”År 1950 fick vi några exemplar av Vakttornet från Tyskland som vi ville att alla våra bröder i Estland skulle få del av.”

En sammankomst skulle hållas i en hölada i en isolerad del av landet. Men KGB fick reda på planerna och gjorde sig beredda att gripa alla bröderna och systrarna. De placerade två lastbilar fulla med soldater vid den järnvägsstation där bröderna skulle stiga av. Tre vittnen väntade på en avtalad plats på vägen till sammankomstplatsen för att ge deltagarna anvisningar. En av bröderna hörde ett misstänkt ljud i skogen och gick för att se efter vad det var. Plötsligt riktades en gevärspipa mot honom! Soldaterna förde honom tillbaka till de två andra bröderna, och alla tre arresterades.

När Lembit Toom och Ella Kikas (senare Toom) förstod att de tre bröderna hade arresterats, reagerade de snabbt. De hoppade upp på Lembits motorcykel och körde så fort de kunde till en tidigare järnvägsstation för att varna bröderna. Lembit och Ella skyndade sig till stationen, rusade upp på tåget och fick snabbt bröderna att stiga av! När tåget sedan stannade vid den station där KGB-officerarna  väntade, blev de besvikna när de upptäckte att det inte fanns några vittnen ombord.

Under tiden hittade andra bröder snabbt en annan gård där sammankomsten kunde hållas. Sedan fick sammankomstdeltagarna gå mer än en mil på en lugn sidoväg till den nya mötesplatsen. Hela tiden körde soldater fram och tillbaka på huvudvägarna och sökte efter bröderna som så mystiskt hade försvunnit. Sammankomsten hölls utan störningar med 111 närvarande. Atmosfären var mycket dämpad, eftersom alla insåg att också de kunde bli arresterade när som helst. I programmet ingick rapporter om bröderna och systrarna i andra länder, bland annat trosstärkande berättelser om Jehovas vittnen i nazistiska koncentrationsläger. Även om vittnena undgick massarrestering den här gången och friheten blev kortvarig, så gav sammankomsten viktig vägledning och styrka inför de prövningar som väntade.

FÖRHÖRDA OCH DÖMDA

Under de följande månaderna greps alla ansvariga bröder en efter en och dessutom över 70 församlingsförkunnare och andra personer som hade viss kontakt med Jehovas vittnen. Jehovas fredsälskande tjänare utsattes nu för vad som tycktes vara ändlösa förhör, medan de som fortfarande var fria visste att det kunde bli deras tur nästa gång.

Eftersom förhören vanligtvis hölls på natten och pågick i flera månader åt gången, kunde fångarna inte sova ordentligt under lång tid. När de inte fick sova blev de allt mer försvagade av den mentala stressen. Bröder dömdes utan rättegång. De fick  bara veta vad straffet skulle bli – 5 till 12 år i fängelse eller arbetsläger. De flesta dömdes till 10 år. Deras brott? ”Statsfientlig propaganda och omstörtande verksamhet”, enligt officiella dokument. Strax därefter ändrades lagen och vittnena började dömas till 25 års fängelse. Sedan 63-årige August Pressraud dömts lär han ironiskt ha sagt: ”Tack ärade domare för att ni gett mig ett så långt straff. Jag räknade med att jag bara skulle leva ett tiotal år till. Men ni har gett mig ett kvarts århundrade!”

Vittnena sändes till ökända fängelser eller arbetsläger över hela Sovjetunionen, huvudsakligen i Sibirien och längst upp i östra eller norra Ryssland, där förhållandena var mycket svåra. Det verkade inte finnas något hopp om att de skulle få återvända hem, och många fångar tyckte att det skulle vara bättre att få dö.

Inte ens falska bröder som samarbetade med myndigheterna undgick förföljarnas förtryck. Ett exempel på det är vad som hände två bröder som blev spioner åt KGB. Så snart de fullgjort sin uppgift blev de själva förföljda av KGB. De sändes båda till fångläger. KGB verkade inte ha någon som helst respekt för de här fega uppgiftslämnarna. *

FRÅN ESTLAND TILL SIBIRIEN

Nu när KGB hade gripit dem som de ansåg vara de mest framträdande vittnena, var de fast beslutna att utrota alla vittnen som fanns kvar. Offensiven genomfördes tidigt på morgonen den 1 april 1951. I en ytterst väl samordnad kampanj greps vittnen i  alla delar av landet (och i Lettland, Litauen och västra Ukraina) samtidigt.

Praktiskt taget alla Jehovas vittnen, många av deras närmaste släktingar och även intresserade personer fördes snabbt bort från sina hem, samlades ihop vid järnvägsstationer och stuvades in i godsvagnar. De fick ta med sig lite mat och några personliga tillhörigheter, men resten av det de ägde konfiskerades. Utan rättegång eller förklaring fördes den dagen närmare 300 personer från Estland med tåg till Sibirien, huvudsakligen till trakten kring Tomsk, omkring 500 mil bort.

MODIGA UNGDOMAR

Corinna Ennika, som var 17 år, och hennes 13-åriga syster, Ene, hade varit på besök hos släktingar. Man kan föreställa sig hur förtvivlade de blev när de kom hem och upptäckte att huset var låst och deras mamma var borta! Men när de fick veta att hon hade gripits blev de på sätt och vis lättade. Varför det?

Corinna säger: ”Hon levde i alla fall! När vi förstod att andra förmodligen också hade gripits, tänkte vi att mamma åtminstone måste vara tillsammans med Jehovas folk. Vi kände verkligen att Jehova gav oss stöd och frid. Jag grät inte, och det gjorde inte heller Ene, som är lite känslig och klen. På måndagen gick vi båda till skolan och talade inte om för någon att mamma hade gripits.”

Corinna och Ene höll sig lugna också när man kom för att föra bort dem. Corinna berättar vidare: ”I vår järnvägsvagn var alla lugna. En syster tröstade oss och sade att Jehova aldrig kommer att  tillåta att vi blir prövade utöver vad vi kan klara av och att vi måste lita på hans löfte om att han ska hjälpa oss.” Flickorna var skilda från sin mamma i över sex år.

Hur orimligt förföljarnas hat var framgår av en deportationshandling gällande en sex månaders baby. Det brott som angavs var ”fiende till staten”.

Deportationen var mycket traumatisk, och fångarna förödmjukades och förnedrades på alla möjliga sätt. Varje morgon och kväll släpptes alla av tåget för att gå på toaletten, fast det inte fanns några toaletter. ”Det var bortom all anständighet och mänsklig värdighet”, säger en syster. ”Det gick inte att hålla män och kvinnor åtskilda. Andra människor gick förbi, och vakterna stod runt omkring och iakttog oss.”

LIVET I SIBIRIEN – OCH DÖDEN

Efter en hemsk, två veckor lång tågresa släpptes fångarna med sina få tillhörigheter slutligen av godsvagnarna ut i den kalla snön. Från kollektivjordbruken i närheten kom förmän för att välja ut de bästa arbetarna till sina jordbruk, ungefär som när jordägare köpte arbetare på en slavmarknad.

Många av dem som bodde i Sibirien var själva deporterade, och de hade medkänsla med nykomlingarna. Med hjälp av medtroende och vänliga ortsbor hade de deporterade bröderna och systrarna därför snart fått någonstans att bo. En del kunde leva ett ganska normalt liv. Några upplevde till och med att deras hälsa helt oväntat förbättrades. Två estniska systrar som hade tuberkulos blev till exempel bättre när de kom till det torrare klimatet i Sibirien.

 Men alla hade inte sådan tur. Minst ett barn dog på tåget, och en äldre broder dog på grund av de svåra förhållandena och de psykiska påfrestningarna. Några vänner blev handikappade på grund av det tunga arbetet eller brist på lämplig medicin. Andra påverkades av de svåra levnadsförhållandena, undernäring, sjukdom, olyckor och extrem kyla. Många måste dessutom uthärda den känslomässiga smärtan att vara skilda från sina familjer under många år och att aldrig få ta emot de brev som deras anhöriga skrev.

Tiina Kruuse berättar: ”Eftersom vår familj bara bestod av barn och mycket unga kvinnor, skickades vi till ett ganska fattigt kollektivjordbruk. Medlemmarna i kollektivet hade inte tillräckligt med mat till sig själva, än mindre till oss. Nykomlingar tuggade på tallbark och ätliga rötter och åt ofta nässelsoppa.”

Vintrarna i Sibirien är långa och extremt kalla, ett hårt klimat som de deporterade esterna inte var vana vid. Inte ens något så enkelt som att odla potatis lyckades alltid. Det första året i förvisning  var fruktansvärt för de flesta. Många led av ständig hunger.

”Det var 50 grader kallt”, berättar Hiisi Lember. ”Vi hade hönsburen under sängen för att hönan inte skulle frysa ihjäl. En del hade till och med en kalv inne hos sig i huset, om den råkade födas på vintern.”

I VÄG TILL ETT NYTT DISTRIKT – PÅ STATENS BEKOSTNAD!

Många år tidigare hade William Dey sagt att om Sovjetunionen någon gång tog över de baltiska staterna skulle bröderna få vidsträckta nya distrikt att predika på. De här orden visade sig verkligen vara sanna! Sovjetregeringen hjälpte Jehovas vittnen att utvidga sitt predikoarbete till Sibirien och andra avlägsna platser genom att deportera dem. På grund av att Jehova tillät att hans vittnen sattes på prov fick många som aldrig hade hört talas om hans namn tillfälle att lära känna sanningen.

Lembit Trell, till exempel, hade arresterats för regeringsfientlig verksamhet. Han hörde talas om sanningen 1948 på ett ovanligt sätt – i en fängelsecell i Tartu. En rysk officer som också satt fängslad berättade för honom om de vittnen han hade träffat i en annan cell. Officeren berättade helt kort om vad vittnena lärde. Han förklarade att Guds rike är den enda lösningen och att Gud snart ska styra över jorden. Lembit blev intresserad.

Lembit skickades slutligen till ett fångläger i Vorkuta långt norrut i Sibirien, nära Norra ishavet. Där hörde han en grupp vittnen resonera om Bibeln. När han gick närmare förstod han att de talade om  samma saker som han hade hört av officeren. Han började därför samtala med dem.

”Varför sitter du i fängelse?” frågade bröderna Lembit.

”Jag stred för rättvisa”, svarade han.

”Lyckades du?” frågade ett av vittnena.

Svaret var uppenbart, men Lembit svarade: ”Nej, det gjorde jag inte.”

”Du stred på fel sida”, påpekade en broder. ”Skulle du inte hellre vilja strida på den rätta sidan?” Sedan började de förklara vad Bibeln säger om andlig krigföring. Ju mer Lembit hörde, desto bättre insåg han att han hade funnit sanningen och att han måste ställa sig på Jehovas sida i den andliga krigföringen.

Efter sin frigivning återvände Lembit till Estland och började sin andliga krigföring. Han är nu reguljär pionjär. Hans hustru, Maimu, fick sanningen på liknande sätt. En person som inte var ett vittne intresserade henne för sanningen när hon satt i fängelse.

Det var svårt för bröder som inte talade så bra ryska att predika. Men även om deras ordförråd var begränsat kunde de alltid börja ett samtal genom att tala om varför de deporterats till Sibirien. Det här gjorde att bröderna blev duktiga på att vittna informellt. De hade också många tillfällen att predika på sitt modersmål för deporterade ester. En överlevande syster beräknar att mellan 15 och 20 ester lärde känna sanningen i lägren, förutom ett antal ryssar och litauer.

 HUR MAN FICK ANDLIG FÖDA

Man använde många metoder för att smuggla biblar och andlig föda in i fängelser och till deporterade vittnen som levde i isolerade trakter. ”Vi fick litteratursidor i burkar med ister eller annat animaliskt fett”, förklarar en broder. ”Eftersom fettet blev vitt i kylan, kunde man inte så lätt se papperet. Trots att vakterna stack ner en kniv i burkarna upptäckte de nästan aldrig det tunna papperet som pressats tätt intill insidan på burkarna.” Vakterna fann sällan den dyrbara andliga föda som var gömd i burkarna med bokstavlig föda.

Små bitar av litteratur kunde också sys in i en handväska eller i kläder, gömmas i en tvålask eller pressas in i en urholkad tvål. ”Jag kunde få in fyra nummer av Vakttornet i en tvål i en tvålask”, säger Ella Toom.

Brev censurerades, men vittnena lärde sig att kamouflera bibliska sanningar och teokratiskt språk med alldagliga ord. En syster skrev till exempel: ”Far tar väl hand om oss. Vi har också ett rep som når ner i brunnen.” Hon ville säga att ”far”, Jehova, sörjde för dem andligen, att de hade kontakt med ”brunnen”, Jehovas organisation, och att de hade tillgång till livgivande sanningsvatten, biblisk litteratur.

Även om en hel del litteratur helt enkelt skrevs av för hand, framställde man en del med hjälp av enkla tryckmetoder. När vittnena hade predikat hände det att de sattes i isoleringscell som straff, och det var de tacksamma för när de skulle skriva av litteraturen för hand. Varför det? ”Det var bra när jag sattes i isoleringscell”, säger en syster. ”Det var lättare att översätta Vakttornet där, eftersom jag inte  blev störd så ofta.” Förföljarnas metoder fick alltså ofta motsatt verkan och ledde till att Rikets intressen hade framgång. (Jes. 54:17)

VIKTEN AV MÖTEN

Vännerna satte stort värde på de sällsynta tillfällen då de kunde vara med vid möten tillsammans med andra vittnen. Corinna Ennika berättar om hur hon och en annan syster samlade mod och lämnade sitt arbete några dagar utan att ha bett om lov för att kunna vara med vid ett möte. ”Vi lämnade arbetsplatsen på kvällen”, förklarar Corinna, ”och gick till en järnvägsstation två och en halv mil bort. Tåget gick klockan två på natten, och vi åkte i sex timmar innan vi steg av och gick en mil till mötesplatsen. Vi hittade rätt hus och resonerade om vem som skulle säga lösenordet. Då kom en broder ut, och han förstod att vi var systrar och sade hjärtligt: ’Ni har kommit till rätt plats. Kom in!’ Vi studerade Vakttornet och sjöng Rikets sånger. Det var en mycket uppbyggande och trosstärkande erfarenhet för oss.” När de kom tillbaka till arbetet tre dagar senare, blev de mycket lättade när de förstod att förmannen på gården inte ens hade märkt att de hade varit borta. Att vara med vid hemliga möten betydde mycket när det gällde att stärka tron och modet hos Jehovas trogna tjänare.

Vid ett annat tillfälle höll en grupp bröder ett möte i fängelset, när vakterna plötsligt kom för att leta efter litteratur. En broder hade några litteratursidor i handen. Han tog snabbt en kvast och började sopa golvet. Vakterna letade, hittade ingenting och gick sin väg. Under tiden var litteraturen i säkert förvar, lindad runt kvastskaftet som brodern  höll ett stadigt grepp om medan han energiskt sopade golvet.

KRAFTEN I SANN KRISTEN KÄRLEK

Adolf Kose berättar: ”I fem år arbetade jag under jord i kolgruvorna. Vi var norr om polcirkeln där det inte är ljust på hela dagen under vintern. Det var mörkt när vi kom ovan jord då vårt skift var slut. Vi såg inte dagsljus på flera månader. Vi fick inte heller tillräckliga matransoner. Allt det här påverkade mitt minne och min tidsuppfattning. På grund av det hårda arbetet, bristen på mat och ren utmattning orkade vi bara prata några minuter åt gången om vardagliga saker. Men när vi resonerade om sanningen, kände vi oss aldrig trötta. Vi kunde hålla på i timmar.”

Under alla de här svårigheterna lärde sig Jehovas folk att visa varandra självuppoffrande kärlek. Broder Kose förklarar: ”Allt vi hade och allt någon av oss fick delade vi lika mellan oss. Vi led alla nöd, och därför lärde vi oss att dela allt vi hade med varandra.” (1 Joh. 4:21)

Till och med vakterna visste att vittnena alltid hjälpte varandra. När Aino Ehtmaa flyttades från ett läger till ett annat, hade hon varken sked eller skål – något mycket grundläggande för livet i lägret.

”Det gör ingenting”, sade lägerföreståndaren, ”dina systrar kommer att ge dig det du behöver.” Och det gjorde de. Gång på gång gav sådana här uttryck för kristen kärlek ära åt Jehovas namn.

Men lojalitetsproven upphörde aldrig. Trots att syster Ehtmaa hade varit i fånglägret en tid frågade vakterna henne hela tiden: ”Vägrar du fortfarande  att samarbeta med oss?” Det samarbete de ville ha var naturligtvis att få hemlig information om Jehovas vittnen.

”Ni håller mig i fångläger, och min far och mor dog på grund av er”, svarade syster Ehtmaa alltid. ”Hur skulle jag någonsin kunna samarbeta med er?”

Fastän de deporterade vittnena var ”slagna i bojor”, fortsatte de att visa Kristuslik kärlek genom att predika de goda nyheterna om Riket så ofta de fick tillfälle. Men vilka skulle de predika för? Sovjetunionens politik som gick ut på att tvångsförflytta den icke-kommunistiska eliten öppnade i själva verket ”en dörr för ordet” för dem. Många bröder och systrar fick givande samtal med de här välutbildade fångarna, som annars kanske inte hade fått möjlighet att höra eller ta emot de goda nyheterna. (Kol. 4:2–4)

”Längre fram skickades vi till olika läger”, förklarar broder Kose. ”I varje cell pågick ett intensivt vittnande. Jag kunde vittna mer än jag någonsin tidigare hade kunnat göra eller har kunnat göra sedan dess.”

Under alla år av förvisning var angreppen på Jehovas vittnen obarmhärtiga. De berövades sina ägodelar och sin frihet, och de förödmjukades på alla tänkbara sätt. Men moraliskt och andligt besegrades de aldrig av sina förföljare.

TILLBAKA TILL ESTLAND

När Josef Stalin dog 1953 blev många av hans anhängare bedrövade. Ella Toom satt då i en fängelsecell tillsammans med sex andra systrar. Vakten  kom gråtande in och befallde dem att resa sig och hylla Stalin. De vägrade modigt.

Efter Stalins död började den politiska atmosfären förändras. Åren 1956 och 1957 skickades hundratals petitioner från Jehovas vittnen över hela världen till sovjetregeringen till förmån för de deporterade bröderna. En efter en beviljades bröderna amnesti. De som satt i fängelse släpptes, och de som var deporterade fick flytta tillbaka hem. En del vittnen blev fria strax efter Stalins död, medan andra fick vänta. Familjen Tuiman, till exempel, deporterades 1951 men fick återvända först 1965. Och även om våra bröder kunde återvända till Estland, måste de hitta någonstans att bo, eftersom all deras egendom hade konfiskerats när de deporterades.

EN TILLBAKABLICK

Hur påverkades vittnena av alla hotelser och grymheter, allt det hårda arbetet och de hemska förhållandena i fängelserna? De allra flesta förblev andligt starka och var trogna även när de ställdes inför döden. Minst 27 estniska vittnen dog i fängelser eller under förvisning, däribland Artur Indus, som hade varit medlem av tjänstekommittén innan han deporterades. Friedrich Altpere dog strax efter sin frigivning, antagligen som en följd av det hårda arbetet. Jehovas tjänare hade utsatts för svåra trosprov i Sibirien. Men de hade lärt sig mycket, och de hade bevarat sin ostrafflighet. Ja, de kom ut ur prövningarna med starkare tro och större uthållighet. (Jak. 1:2–4)

”Alla de ansvariga bröderna var i fångläger”, berättar Viljard Kaarna, ”och vi höll hela tiden kontakt med dem. I Sibirien hade vi därför alltid  litteratur och mådde bra andligen. När vi var tillbaka i Estland var det mycket svårare att få andlig föda regelbundet. Vi tror inte att vi hade klarat oss lika bra andligen om vi hade varit kvar i Estland.”

Många deporterade som inte var vittnen blev bittra på grund av det de fått utstå. Men Jehovas vittnen betraktade förvisningen som en andligt stärkande erfarenhet.

”Vi lärde oss lydnad genom det vi led”, säger Corinna Ennika. ”Vi satte vårt hopp till Jehova, och det ångrade vi aldrig. Vi såg hur lite vi behövde ha för att överleva. Min syster, Ene, och jag hade bara en liten resväska och en låda under sängen. Om vi nu någon gång tycker att vi behöver något nytt, tänker vi på den tiden. Under våra bästa ungdomsår – från 17 till 23 – var vi i Sibirien. Jag har ofta undrat om vi skulle ha varit lika andligt starka om vi inte hade blivit deporterade. Jag tror att Sibirien var den bästa platsen för oss då.”

”Vi hade snart glömt de fem åren i Sibirien”, säger en annan syster. ”Det var som om vi bara hade sett en film ett par timmar.”

 Aino Ehtmaa berättar: ”Jag ska aldrig glömma det dansande norrskenet, rimfrosten som bildades när dimmorna steg upp från havet och floderna, polardagarna när solen inte gick ner på två veckor och polarnätterna när solen inte gick upp på två veckor. Jag minns smultronen som mognade under den korta sommaren och de arktiska fåglarna som åt av de späda kvistarna på träden. Trots alla svårigheter kände jag det som om jag var på utflykt i Sibirien. Jag insåg att tillsammans med Jehova kunde man vara lycklig till och med där.”

NYA TIDER, GAMLA METODER

Förföljelsen upphörde inte när bröderna återvände till Estland från Sibirien. Hemliga polisen använde både direkta och indirekta metoder för att få information om organisationen, så att de kunde förtala den.

Jüri Schönberg, som hade arresterats för att han vägrat att göra militärtjänst, hämtades från arbetslägret för ingående förhör. En specialagent från KGB hade rest från Kiev i Ukraina till Estland för att övertala Jüri att arbeta för KGB. Officeren försökte visa honom att Jehovas vittnens litteratur var regeringsfientlig och full av fel. Han gav Jüri några nummer av Vakttornet, men trots att de såg ut att vara äkta vägrade Jüri att ta emot dem. Han var rädd att de kunde vara några av de förfalskade exemplar av Vakttornet som KGB ibland utarbetade för att skapa förvirring bland vittnena. I en hel vecka pressade agenten Jüri från morgon till kväll för att få honom att samarbeta med KGB, men vår broder stod fast och vägrade att göra det.

 FÖRNYAD KONTAKT MED ”MODERN”

Även om järnridån var kompakt, kunde den inte helt hindra Bibelns sanningsljus att lysa igenom. I åratal var bröderna tvungna att livnära sig på litteratur från tidigare år. När de estniska vittnena befann sig i Sibirien kunde de träffa bröder från andra delar av Sovjetunionen. När de väl var tillbaka i Estland, höll de modigt kontakt med bröder i Sovjetunionen och kunde ibland få färsk andlig föda. Med början 1956 hade de till exempel kontakt med Ivan Dzjabko och andra från Ukraina och kunde få litteratur av dem. Men de här kontakterna var sporadiska, och mängden litteratur var begränsad. Något mer behövdes, och snart välsignade Jehova våra bröders modiga ansträngningar.

Under ledning av den styrande kretsen planerade avdelningskontoret i Finland att hjälpa bröderna i Estland mer systematiskt. Vilho Eloranta, som hade varit pionjär i Estland på 1930-talet, fick i uppdrag att ta kontakt med dem. Under sin första resa till Estland i början av 1960-talet lyckades han få kontakt med Fanny Hietala. Många finska bröder, som låtsades vara turister, tjänade sedan som kurirer och upprätthöll kommunikationen. Bröderna i Estland hade slutligen fått kontakt med ”modern”, som Jehovas organisation kallades av bröderna. De kunde skicka rapporter över tjänsten och brev, och de kunde få litteratur på mikrofilm. Men eftersom kontakten måste ske i största hemlighet och med stor urskillning, begränsades den till två eller tre gånger om året.

Adolf Koses brorson, Hugo Kose jr, som bor i USA, reste till Estland 15 gånger som kurir. Under  en av hans resor visiterade gränsvakterna honom noga men hittade ingenting. Situationen blev spänd när vakterna rakt på sak frågade honom vilken religion han tillhörde. Hugo som märkte att vakterna inte talade flytande engelska började prata fort. Vakterna ville inte avslöja sin okunnighet genom att be honom tala långsammare, så när telefonen ringde sade de åt honom att skynda sig i väg, eftersom båten precis skulle gå. Han följde naturligtvis genast uppmaningen!

De som var kurirer visste hur viktigt deras uppdrag var, och de tog det på stort allvar. De var alltid försiktiga och var hela tiden medvetna om faran med att bli alltför självsäkra. Rapporter över tjänsten kodades, ifall de skulle hamna i orätta händer. Kurirerna insåg att de kunde sätta sitt eget och andras liv i fara om de var oförsiktiga. Ibland såg de att KGB-agenter följde efter dem. Medan Viljard Kaarna väntade på att få ett paket av två bröder såg han en agent fotografera dem och sedan följa efter dem. Han samlade utan tvivel bevis att använda mot vittnena. Men under alla de här åren förlorade bröderna aldrig en enda litteratursändning eller några brev eller rapporter.

FÖRBÄTTRAD ORGANISATION

Under någon tid hade predikoarbetet i Sovjetunionen letts av en landskommitté som fanns i Ukraina. Flera bröder reste dessutom som områdestillsyningsmän i det vidsträckta Sovjetunionen. Men den växande organisationen i Estland krävde nu att någon där i landet hade tillsyn över arbetet. Adolf Kose, som var lugn till sin natur och härdad genom  olika trosprov, blev förordnad att hjälpa till med att organisera arbetet 1967. Längre fram utökades uppgiften till att också gälla korrespondens och rapporter för Lettland, Litauen, Karelen, Leningrad (Sankt Petersburg) och Murmansk. Broder Kose hjälpte också till med att organisera tryckeriverksamheten på olika platser.

Hur kunde broder Kose klara av att ta hand om alla de här uppgifterna och dessutom arbeta heltid tillsammans med sin hustru, Koidula, på en svinfarm i närheten av staden Tapa? Broder Kose uppfann några maskiner som underlättade hans förvärvsarbete. Det gjorde att han fick mer tid till sina teokratiska uppgifter.

Längre fram hjälpte bland annat bröderna Viljard Kaarna, Lembit Toom och Silver Silliksaar till med att besöka församlingar i Estland och i grannrepubliker i Sovjetunionen. När det ryska fältet i Estland växte fick Aleksandr Jevdokimov tjäna på liknande sätt. Så småningom delades tryckeriverksamheten upp, och de rysktalande bröderna i Estland skötte sin egen tryckning. När de fick sin litteratur på mikrofilm var den redan på ryska och kunde dupliceras direkt på fotopapper. Men när församlingarna växte byttes den här omständliga dupliceringsmetoden ut, eftersom den var för långsam och krävde att många bröder hjälpte till med framställningen på flera ställen. Trots de begränsade resurserna hade bröderna framställt hundratals exemplar av mer än 20 böcker under jord. Över fem miljoner sidor estnisk och rysk litteratur framställdes för hand mellan 1966 och 1989.

 FÖRSIKTIGHET KRÄVS

Poliser sökte vid ett tillfälle igenom en broders hem under förevändning att de letade efter en stulen motorcykel. Men de gick rakt fram till bokhyllan, ett högst osannolikt ställe att gömma en motorcykel på! Det var tydligt att de i själva verket letade efter förbjuden litteratur. De blev mycket besvikna när de inte hittade någon!

Hur kamouflerade bröderna litteraturen och höll den dold? När de framställde litteraturen använde de ofta pärmar eller omslag från äldre världsliga böcker eller tidskrifter. När hem oväntat genomsöktes,  väckte sådan ”äldre” litteratur i allmänhet ingen uppmärksamhet.

Vittnena använde speciella tillfällen, bland annat bröllop, som täckmantel för möten och sammankomster. Heimar och Elvi Tuimans bröllop, till exempel, varade i två dagar. Ibland varade sådana tillställningar i tre eller fyra dagar. De äldste i Estland uppmuntrade vännerna att inte göra bröllopen för stora. Mindre grupper väckte inte så stor uppmärksamhet, och det var mindre troligt att de skulle skapa problem.

RYSKA BRÖDER FLYTTAR TILL ESTLAND

År 1970 började erfarna vittnen från Ukraina, Vitryssland och andra delar av Sovjetunionen flytta till Estland. För många av de här bröderna var livet i Estland mycket lättare än i hemlandet, där de hade fått utstå brutal förföljelse.

Med hjälp av erfarna äldstebröder, till exempel Nikolaj Dubovinskij från Ukraina, bildades den första ryskspråkiga församlingen i Tartu 1972 med omkring 50 förkunnare. Det ryska fältet var fruktbart, och 2010 fanns det 27 ryskspråkiga församlingar och 4 ryskspråkiga grupper. De utgjorde mer än hälften av förkunnarna i Estland.

OLIKA SÄTT ATT VITTNA INFORMELLT

De rysktalande bröderna var frimodiga och nitiska och tvekade inte att vittna för människor informellt. De inledde till exempel samtal med turister som besökte kyrkor i Tallinn och vittnade för dem. Turisterna utgick ofta ifrån att en person som talade om Bibeln var en guide, och de lyssnade därför mycket uppmärksamt på vad bröderna sade.

 En del systrar predikade på tåg. De köpte en tur och retur-biljett mellan Tartu och Tallinn. Resan tog åtta timmar och gav dem gott om tid att inleda samtal med passagerare och tala med dem om de goda nyheterna.

”Jag bad till Jehova om ett bibelstudium”, berättar Marija Pasetjnik, som hade flyttat till Estland från Kazakstan. Efter att ha funderat ett tag beslöt hon sig för att predika för människor medan hon stod i kö i timmar för att köpa mat.

”Medan jag stod i kö en dag”, fortsätter Marija, ”började jag prata med en kvinna och förde så småningom in samtalet på Bibeln. Kvinnan själv var inte så intresserad, men hon presenterade mig för några bekanta och lämnade mig sedan att fortsätta samtalet med dem. Följden blev att jag kunde sätta i gång fyra bibelstudier. En av kvinnorna blev ett döpt vittne och tjänar fortfarande Jehova troget.”

Liksom på alla andra håll i världen var Jehovas vittnen kända för att vara exemplariska på sina arbetsplatser. Representanten för kommunistpartiet vid en kraftstation ansåg att Leonhard Nilsk inte längre behövdes i företaget därför att han var religiös. Men chefen för elverkstaden försvarade honom och sade: ”Behöver vi kommunisterna som dricker och missköter sina uppgifter mer än vi behöver en religiös person som är känd för att vara pålitlig?” Leonhards andra arbetskamrater försvarade honom också på grund av hans goda anseende, och saken lades ner. Det var tydligt att partirepresentanten försökte ställa sig in hos sina överordnade, och när kommunistregimen upphörde i Estland förlorade hon själv arbetet.

 VITTNANDE UNDER FÖRBUD

Lembit Reile, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Estland, berättar: ”När jag gick i skolan talade jag lite försiktigt med många av mina klasskamrater. Jag brukade be en av pojkarna komma och sätta sig hos mig, och så talade jag diskret med honom om sanningen. Sedan jag slutat skolan såg jag honom inte på 20 år. Nyligen höll jag ett offentligt föredrag i församlingen i min hemstad, och gissa vem som satt bland åhörarna? Det var min skolkamrat! Han hade studerat med Jehovas vittnen, och en tid efter mitt besök blev han döpt! Det gladde mig oerhört mycket!”

Eftersom vårt arbete var förbjudet, var bröderna tvungna att vara vaksamma när de predikade. En äldste förklarar hur de gjorde: ”Vi var tvungna att ta oss tid att se efter vad vi hade för människor omkring oss och vilka vi kunde börja samtala med utan risk. Vi måste vara mycket försiktiga när vi talade med främlingar. Efter en stund kunde vi ofta märka om någon var KGB-informatör. Om någon var mycket pratsam eller högljudd, blev vi också misstänksamma. Däremot var det ofta riskfritt att tala med en person som var reserverad. Vi brukade samtala med dem som inte stödde kommunistregimen – de så kallade dissidenterna – eftersom de ofta var mer fördomsfria.”

ETT UPPMUNTRANDE BESÖK I EN PARK

Den styrande kretsen ordnade med att en av dess medlemmar, Lloyd Barry, tillsammans med Viv Mouritz från avdelningskontoret i Finland, skulle få träffa Adolf Kose, som organiserade arbetet i Estland. De träffades i en park i Leningrad (Sankt Petersburg).

 ”Broder Kose ville till att börja med inte prata”, säger broder Mouritz om deras hemliga möte, ”och han gömde sig avvaktande bakom sin tidning. Men under samtalets gång sänktes tidningen, och Adolf började prata.”

”Han tackade nej till inbjudan att äta med oss”, berättade broder Barry. ”Han sade att det var bättre att inrikta sig bara på det som var viktigt.”

När broder Kose sade att han var orolig för den hårda förföljelsen av vittnena i Sovjetunionen och restriktionerna mot verksamheten, uppmuntrade bröderna Mouritz och Barry honom. ”Vi ställs inför prövningar också i andra länder”, påpekade de. ”De prövningarna kan verka lättare, men de är farligare! Vi har många frestelser som ni inte har, och det är fler människor som lämnar sanningen i väst än här.”

Det här besöket kom i rätt tid och var andligen stärkande för broder Kose. Först senare fick han veta att han hade talat med en medlem av den styrande kretsen, och han var glad att kunna förmedla denna uppmuntran från Jehovas organisation till alla som bevarade sin ostrafflighet under tyranniskt förtryck.

”Vi känner starkt för våra bröder i Sovjetunionen”, skrev broder Barry efteråt. ”Det var en glädje att få träffa broder Kose, och det handslag och den björnkram han gav oss när vi skildes var en lämplig avslutning på ett underbart möte.”

UNGDOMAR TAR MODIGT STÄLLNING I SKOLAN

I synnerhet unga Jehovas tjänare utsattes för påtryckningar att stödja politiska organisationer. De  uppmanades också att ta del i andra aktiviteter som stred mot deras samvete.

”När jag var liten och gick i skolan”, berättar Ester Tamm, ”blev alla i klassen en dag tillsagda att resa sig och komma fram och underteckna ett brev med födelsedagsgratulationer till diktatorn, Josef Stalin.”

Ester reste sig men vägrade att gå fram. Hon sade artigt att hon inte tänkte skriva under brevet. Läraren blev arg, men överraskande nog var det några av de andra eleverna som stödde Ester och modigt sade att inte de heller tänkte skriva under brevet. Läraren lät därför saken vara.

Ett annat problem handlade om att eleverna skulle bära en röd halsduk för att visa att de stödde kommunismen. De som vägrade att göra det hotades med att få sämre betyg eller med andra former av bestraffningar. Våra unga bröder och systrar vägrade att bära halsduken och visade samma lojala anda som Daniel och hans tre hebreiska kamrater i det forntida Babylon. (Dan. 1:8)

EN HELT NY ERA

Det förhållandet att endast 7 procent av befolkningen tillhörde kommunistpartiet visar att det estniska folket i allmänhet inte stödde sovjetsystemet. Estniska myndighetspersoner var inte alltid så angelägna om att följa anvisningarna från Moskva, och några av dem till och med hjälpte vittnena. År 1985 kom en tjänsteman till Lembit Toom och gav honom rådet: ”Jag vet att du är någon sorts ledare bland vittnena. Ni samlas ju till möten, men gör inte det på nationella helgdagar.”

”Jag ska föra det vidare”, sade Lembit. Det förargade tydligen KGB att vittnena hade möten på  nationella helgdagar. Bröderna hade tydligen samlats alltför öppet, och de gjorde därför en del justeringar i linje med det vänliga rådet.

En helt ny era började 1986 när Sovjetunionen introducerade reformprogrammet perestrojka (omstrukturering). Den styrande kretsen uppmanade bröderna att utnyttja den nya öppenheten och friheten till att anordna sammankomster i Östeuropa. Våra bröder i Sovjetunionen hade svårt att tro att de kunde få någon frihet före Harmageddon. De hade fortfarande i färskt minne allt som de hade fått lida, och husrannsakningar fortsatte att utgöra ett hot.

INBJUDAN ATT TALA OFFENTLIGT

Med den ökade friheten visade allt fler människor intresse för religion och för Bibeln. Folk i allmänhet var nyfikna på Jehovas vittnen och den ståndpunkt de intagit, och olika institutioner inbjöd bröderna att hålla offentliga föredrag om vittnenas tro.

Ett sådant tillfälle bjöd på en verklig överraskning. Lembit Reile gick med på att hålla ett föredrag för en grupp människor. När dagen var inne lyssnade Ainar Ojarand, som hade ordnat med det hela, på radio medan han rakade sig. Plötsligt hörde han meddelandet: ”I Sakala Center kommer det i dag att hållas ett föredrag med titeln ’Vad lär Bibeln?’” Sakala Center var Tallinns största konferenscentrum, där kommunistpartiet brukade hålla sina möten! Ainar tappade nästan rakhyveln! Men han hade ingen möjlighet att låta Lembit få veta att det här skulle bli ett mycket större möte än de hade tänkt sig – inte förrän de träffades vid busshållplatsen.

”Lokalen var fullpackad”, säger Lembit. ”Jag hade aldrig talat till en så stor åhörarskara. Jag hade aldrig  använt en mikrofon, och jag hade aldrig talat från ett podium. Jag bad en kort bön och tänkte på Paulus på Areopagen. Jag tänkte ut en inledning. Eftersom de flesta åhörare var vegetarianer, började jag talet med att förklara att Gud gav de första människorna bara frukt och grönsaker att äta. Det var först efter syndafloden som de fick lov att äta kött.”

Den inledningen verkade vara lämplig, och många ställde sig i kö efteråt för att lämna namn och adress, så att de kunde få litteratur. Under de år som följde höll många bröder tal för stora åhörarskaror i bibliotek, skolor och kulturhus. Följden blev att många ödmjuka människor tog emot sanningen.

VERKSAMHETEN REORGANISERAS

År 1989 började Jehovas tjänare i Sovjetunionen få större religiös frihet. Det gjorde att några bröder kunde resa till en sammankomst i Polen. Hur kändes det att få samlas i frihet efter så många år av tyranniskt förtryck?

”Vi var så lyckliga!” säger Ella Toom. ”Vi grät mycket! För oss var den här sammankomsten verkligen ett andligt paradis.”

”Vi kom till Polen tidigt, och bröderna tog oss till ett möte i en Rikets sal”, berättar en annan syster. ”När jag såg bröderna och systrarna gå in i lokalen, började jag gråta. Det var första gången jag var i en Rikets sal.”

Det året reste Theodore Jaracz och Milton Henschel, medlemmar av den styrande kretsen, tillsammans med Willi Pohl från avdelningskontoret i Tyskland, omkring i Sovjetunionen. De ville träffa  bröderna för att uppmuntra dem och sätta sig in i hur deras situation var. Världsscenen ändrades snabbt, och man lät ingen tid gå förlorad när det gällde att utnyttja perestrojkan i Sovjetunionen. Det var nu dags att reorganisera Rikets verk, och man började med översättningsarbetet.

Sedan 1983 hade Toomas (Tom) Edur, en energisk före detta ishockeyspelare i NHL som hade estnisk bakgrund, översatt en del litteratur till estniska på avdelningskontoret i Kanada. * Vid den tiden hade framför allt ester som bodde utomlands tillgång till den här litteraturen. Men när arbetet började ta fart i Estland blev Toomas och hans hustru, Elizabeth, 1990 förordnade att hjälpa till med att översätta vår litteratur till estniska. De arbetade en tid på avdelningskontoret i Finland, och därefter skickades de till Estland.

Tidigare hade översättare arbetat var för sig på olika ställen. Det var nu uppenbart att det skulle vara bra om ett översättningsteam arbetade tillsammans på ett och samma ställe. Några översättare började därför arbeta hemma hos Lembit Toom i Tartu. Men eftersom det var praktiskt taget omöjligt  att skaffa datorer i Sovjetunionen, hade översättarna inte den utrustning de behövde för att kunna arbeta effektivt. Men situationen förbättrades när en estnisk broder besökte avdelningskontoret i USA och tog med sig två datorer hem – en bra början för en effektiv översättningsavdelning. Det var inte många av översättarna som hade erfarenhet av datorer och av organisationens flerspråkiga elektroniska fotosättningssystem (MEPS). Det här innebar därför en stor utmaning. Men de var ivriga att lära sig och blev snart duktiga i sitt arbete.

ÄNNU EN GLÄDJERIK SAMMANKOMST UTOMLANDS

När Sovjetunionens kontroll över Östeuropa minskade, började människor få större frihet. Omkring 200 estniska bröder och systrar fick faktiskt visum så att de kunde besöka områdessammankomsten ”Ett rent språk” i Helsingfors i juni 1990.

När de estniska sammankomstdeltagarna gick av båtarna i hamnen i Finland möttes de av rungande applåder från finska vänner. Applåderna fortsatte omkring en halvtimme! Människor som inte var Jehovas vittnen blev nyfikna och ville veta vilka celebriteterna var. Vilken helomvändning! Våra ödmjuka bröder och systrar, som hade behandlats så illa av sovjetmyndigheterna i årtionden, välkomnades som om de var olympiska mästare!

De estniska vittnena var mycket entusiastiska över att få lyssna till delar av programmet på estniska och att få nya publikationer på sitt modersmål! ”När vi höll en estnisk broschyr i handen för första gången var det som att hålla i en dyrbar ädelsten”, sade en broder som varit med länge i sanningen.

 De estniska sammankomstdeltagarna blev ännu mer entusiastiska när de fick höra en sensationell nyhet under avslutningstalet. Talaren sade att den styrande kretsen hade godkänt att Vakttornet från och med januari 1991 skulle ges ut på estniska två gånger i månaden i fyrfärgstryck samtidigt med den engelska upplagan! Den överlyckliga publiken ställde sig upp och applåderade länge. När applåderna tystnade frågade någon bland åhörarna: ”Blir det bara ett exemplar till varje studiegrupp som tidigare? Eller kommer alla att få ett eget exemplar?” Svaret att alla skulle få ett eget exemplar var nästan för bra för att vara sant och satte i gång ytterligare rungande applåder.

Avdelningskontoret i Finland satte genast i gång med att trycka den estniska litteraturen, också tidigare nummer av tidskrifterna från och med 1990. Förutom den andliga hjälpen fick de estniska vittnena ta emot många sändningar med materiell hjälp från bröder i olika länder. De var i stort behov av materiell hjälp med tanke på den ekonomiska situationen.

DEN FÖRSTA SAMMANKOMSTEN I FRIHET

Jehovas organisation var snabb att utnyttja den ökande religiösa friheten till att ordna stora områdessammankomster i hela Sovjetunionen. De estniska bröderna var överlyckliga över att få vara värdar för den första av sammankomsterna ”Ett frihetsälskande folk” * den 13, 14 juli 1991 i Tallinn!

Den här sammankomsten var särskilt glädjerik för några av de äldre deltagarna. Varför det? Därför  att de inte hade varit med vid någon sammankomst i frihet i Estland sedan 1940. De var hänförda över att nu mer än 50 år senare få samlas fritt igen.

De rysktalande bröderna från nordvästra Sovjetunionen, de baltiska staterna och Kaliningrad samlades i Linnahalli (konserthuset) i Tallinn. I den angränsande ishallen hölls de estniska sessionerna som samlade omkring tusen åhörare. Högsta antalet närvarande var sammanlagt 4 808. Det var verkligen en stor glädje att få se 447 bli döpta!

Sådana här sammankomster gjorde mycket för att hjälpa nya att lära känna sanningen. Leonhard Nilsks mormor, Amalie, tillhörde adventistkyrkan, men tvivlade på adventisternas läror. Leonhard uppmuntrade henne att låta Bibeln avgöra vad som var sant. Men vändpunkten för Amalie kom när hon var med vid sammankomsten i Tallinn 1991. Efter första dagen sade Amalie att hon aldrig skulle gå tillbaka till sin kyrka igen. Det Leonhard hade sagt hade inte varit tillräckligt för Amalie – hon måste helt enkelt själv få se Jehovas folk. Hon tackade ja till ett bibelstudium och blev senare döpt.

DRÖMMAR BLIR SANNA

Nu när förföljelsens och förtryckets mörka moln inte längre hotade vid horisonten hade somliga av Jehovas tjänare svårt att tro att det verkligen rådde religionsfrihet. En broder som länge varit äldste hade till exempel drömt om den dag när boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden skulle finnas på estniska. År 1991 blev det här den första av våra böcker som gavs ut på estniska under den nya eran av ökad frihet.

 ”När jag höll den här boken i min hand”, säger brodern, ”kunde jag inte tro att det var sant. Då jag presenterade den på mötet hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Först var alla tysta ett kort ögonblick. De kunde inte tro sina öron. Sedan bröt jublet ut! Vännerna skrattade och grät om vartannat. Det var ett sådant ögonblick som man aldrig glömmer. Varje gång jag tänker på det får jag tårar i ögonen.”

Ofta ”blev vi som drömmande”. (Ps. 126:1–6) Efter årtionden av svårigheter fick många personligen uppleva den lyckliga utgång som Bibeln utlovar: ”När tiden är inne får vi skörda, om vi inte tröttnar.” (Gal. 6:9)

EN GLÄDJANDE TEOKRATISK MILSTOLPE

Den 31 oktober 1991 är ett datum som våra bröder och systrar i Estland länge kommer att minnas. Det var den dag då den första församlingen av Jehovas vittnen blev officiellt inregistrerad i Estland.

Nu var tiden inne för ett stort andligt återuppbyggande. Intresset för de goda nyheterna var stort, och människor visade öppet sitt intresse för Bibeln och för religion. Bibelstudier skulle ledas, församlingsmöten och sammankomster skulle organiseras. Översättarna behövde lämpliga lokaler för att kunna klara av sin växande arbetsbörda.

Under tiden började Gileadmissionärer anlända, och man måste hitta lämpliga missionärshem. De behövde få hjälp att lösa problem med visum och uppehållstillstånd. Neutralitetsfrågan behövde tas upp med regeringstjänstemän. Man behövde få bygglov för att bygga Rikets salar.

 Reino Kesk, som var kretstillsyningsman vid den tiden, säger: ”De här åren flög i väg som om de bara var några korta månader, eftersom det var så mycket grundläggande teokratiskt arbete som måste utföras. Det var också en extremt känsloladdad tid. Människor älskade sanningen och tog snabbt emot den. I alla församlingar var det många som ville bli döpta. En del intresserade som kom till sammankomsterna visste inte mycket om Jehovas vittnen, men de tyckte om talen och ville genast bli döpta. Det var mycket som behövde göras för att hjälpa dem!”

När Estland lydde under Sovjetregimen hade avdelningskontoret i Tyskland tillsyn över verksamheten. En av de hemliga kommunikationskanalerna mellan Tyskland och Estland gick genom det finska avdelningskontoret. Men när gränserna nu var öppna och det gick att kommunicera fritt övertog avdelningskontoret i Finland tillsynen över arbetet i Estland 1992.

MYCKET NITISKA OCH MYCKET IVRIGA!

Eftersom så många gjorde snabba framsteg, var det en utmaning att hålla kontakt med alla nya som ville bli odöpta förkunnare. Tom Edur besökte till exempel en ny liten grupp samma morgon som Åminnelsen skulle firas och blev förvånad över att det var så många som kom till mötet för tjänst.

”Känner du alla här?” frågade han brodern på platsen.

”En del är inte förkunnare”, blev svaret.

Tom började mötet och sade: ”Efteråt kanske jag kan få tala enskilt med dem som ännu inte är förkunnare.”

 Omkring tio personer som studerade Bibeln presenterade sig och förklarade att de ville uppfylla kraven för att få gå ut och predika. Tom gick igenom de grundläggande kraven för att bli odöpt förkunnare. Tre av de unga kvinnorna sade då att de ännu inte hade gått ur kyrkan. Tom förklarade att om de ville identifiera sig med Jehovas vittnen, måste de begära utträde ur sin kyrka. Det gjorde de! De gick genast till kyrkan, fick sina namn strukna ur registret och följde sedan med de andra ut och predikade.

En man som var med vid mötet för tjänst rökte fortfarande. Det skulle ta lite tid för honom att sluta med det, så han fick gå hem och se fram emot att bli förkunnare längre fram.

Nu när bröderna kunde predika utan hinder från regeringen, var de ivriga att ta vara på varje tillfälle att tala med människor om de goda nyheterna. En del var så ivriga att de behövde få hjälp att vara andligt balanserade. När Tom Edur gick igenom dopfrågorna med en ung dopkandidat frågade Tom honom om de äldste hade gett honom råd någon gång.

”Ja”, sade den unge mannen, ”de äldste har gett mig rådet att vara lite mer balanserad när det gäller hur jag använder min tid.”

”Och vad var problemet?” frågade Tom.

”Jo, eftersom jag använde 150 timmar i tjänsten varje månad, försummade jag andra bibliska plikter”, förklarade den unge mannen. ”De äldste föreslog att om jag använde 100 timmar i tjänsten, så kunde jag få tid till personligt studium och mötesförberedelse.”

 EN GLÄDJERIK SAMMANKOMST I RYSSLAND

En annan viktig milstolpe i den teokratiska historien var den internationella sammankomsten i Sankt Petersburg i Ryssland i juni 1992. För många av de 1 000 delegaterna från Estland var det fantastiskt att få återse tidigare medfångar och andra vittnen som de hade träffat när de var deporterade till Sibirien.

”Tidpunkten för sammankomsten var precis rätt för oss”, säger en av delegaterna. ”Vi hade chartrat ett specialtåg ganska billigt i ryska rubel. Men bara en vecka före sammankomsten ändrade Estland sin valuta från rubel till estniska krooni. Om vi hade varit borta under veckan för valutaomläggningen hade vi inte kunnat växla några pengar. Men trots att vi var där för att växla våra pengar fick vi bara växla en  begränsad summa. Vad skulle vi göra med de extra rubel som vi inte kunde växla? Eftersom rubel fortfarande användes i Ryssland, tog bröderna sina rubel med sig till sammankomsten och lade dem i bidragsbössorna. Och om sammankomsten hållits en vecka senare då nya gränsbestämmelser trätt i kraft hade vi varit tvungna att skaffa dyra visum för att kunna komma över gränsen. Sammankomsten hölls precis i rätt tid för bröderna!”

En av de många som blev djupt berörda av den här historiska sammankomsten var en intresserad kvinna som hade planerat att resa från Estland med vittnena. ”Jag hade på något sätt missuppfattat avgångstiden”, berättar hon. ”När jag kom till stationen hade tåget redan gått. Men jag hade betalat för resan. Vad skulle jag göra nu? Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig och sade att jag skulle göra allt jag kunde för att komma dit.

Stinsen sade att jag skulle bli tvungen att köpa biljett till ett annat tåg, men jag hade inte pengar till en ny biljett! Plötsligt fick jag se en grupp människor komma till stationen. De var alla så glada och snyggt klädda! De var vittnen från ön Saaremaa. Deras tåg hade inte kommit ännu, och jag kunde åka med dem på min biljett. Vilken lättnad!

Under resan sjöng vittnena Rikets sånger, och det gjorde starkt intryck på mig. Det kändes som om jag hade blivit upptagen i deras andliga familj. Jag var tillsammans med dem under hela sammankomsten och såg hur uppriktiga och kärleksfulla de var. Alla mina tvivel var som bortblåsta. Jag var nu övertygad om att jag hade funnit Guds jordiska organisation.” Hon är nu reguljär pionjär tillsammans med sin man.

 VILLIGA ARBETARE VÄLKOMNAS

Predikoarbetet och organisationen gick snabbt framåt, och det behövdes fler bröder med teokratisk erfarenhet. Vilka skulle kunna fylla det här växande behovet? I likhet med Jesaja svarade många: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jes. 6:8)

De fyra första Gileadmissionärerna, Vesa och Leena-Maria Edvik samt Esa och Jaael Nissinen, kom 1992. Reino och Lesli Kesk, som hade varit i resetjänsten i Kanada i 17 år, var också bland dem som skickades till Estland. Våren 1993 skickades sedan 20 pionjärer från Finland till de estnisk- och ryskspråkiga distrikten som pionjärer med särskilt uppdrag, och ytterligare fyra missionärer anlände.

Missionärer skickades därefter till Estland från flera av de följande Gileadklasserna. Deras glädje och entusiasm smittade av sig. Några missionärer utan Gileadutbildning skickades också dit. De energiska missionärerna och ivriga pionjärerna med särskilt uppdrag fortsatte att stärka den stabila grund som lojala estniska bröder och systrar hade lagt under många årtionden.

Dessutom kom omkring två hundra utländska bröder och systrar till Estland för att tjäna där behovet var större. Deras andliga mogenhet bidrog till att stärka och stabilisera församlingarna. Många nya församlingar bildades, och de utländska bröderna var de enda äldste i vissa församlingar tills de inhemska bröderna hade gjort tillräckliga framsteg för att kunna axla större ansvar.

Lembit Välja är en av dem som kom för att hjälpa till. Han föddes i Estland, överlevde andra världskriget och flyttade till Australien, där han blev ett Jehovas  vittne. När han skulle pensioneras beslöt han sig för att flytta tillbaka till Estland 1990 för att hjälpa till att släcka den andliga törsten hos de många intresserade. Han minns att han en tid studerade med 18 grupper spridda över halva Estland med omkring 80 närvarande. Han reste till grupperna med buss och övernattade ofta på bussstationer i sin sovsäck. Mer än 50 av dem som han studerade med har blivit döpta, och vid 84 års ålder leder han fortfarande fyra bibelstudier. Hans uppoffringar och hårda arbete har burit enastående frukt – det finns nu blomstrande församlingar och Rikets salar i de flesta städer han besökte.

De här villiga bröderna som kom hit för att hjälpa till har i sin tur fått många välsignelser. Många har berättat om hur berikande det har varit att lära känna lokalbefolkningen och deras levnadssätt. ”Det vidgar vyerna”, säger Reino Kesk, ”och hjälper oss att se saker och ting lite mer som Jehova måste göra när han blickar ner på jorden.”

DE FÖRSTA BESÖKEN AV KRETSTILLSYNINGSMÄN

Vid den här tiden då tillväxten var snabb gjorde uppmuntrande besök av resande tillsyningsmän mycket för att stärka församlingarna. Kretstillsyningsmännen gav verkligen ut sig i sin tjänst.  De arbetade ofta 15 timmar om dagen – gick i tjänsten, var med vid och ledde möten och besvarade brödernas många frågor.

Den första krets som bildades omfattade Estland, Lettland, Litauen och Kaliningrad. På det distriktet fanns det 46 församlingar, 12 grupper och fyra språk! Kretstillsyningsmannen hade också andra tidsödande uppgifter. Han skötte bland annat registreringsprocedurer i Lettland och Litauen. Nu finns det fyra kretsar enbart i Estland.

”Förkunnarna uppskattade verkligen kretstillsyningsmännens besök”, säger Lauri Nordling, en estnisk broder som har varit kretstillsyningsman sedan 1995. ”När vi hade möte för tjänst var rummet ofta fullpackat. En gång var omkring 70 bröder och systrar samlade i en liten enrumslägenhet. Om man hade kastat upp ett äpple i luften, skulle det inte ha kunnat landa på golvet.”

UTMANINGEN ATT LÄRA SIG ETT NYTT SPRÅK

För de flesta är det en utmaning att lära sig ett nytt språk, och estniskan är särskilt svår. En ny missionär, Markku Kettula, talade med en man om Jesus Kristus. Men i stället för att säga att Jesus är Rahuvürst, Fredsfursten, betonade han några gånger att Jesus är rahuvorst – fredskorven. Det var först när Markku slog upp Jesaja 9:6 i Bibeln som den förbryllade mannen förstod att den verkliga källan till fred inte är något man kan äta!

En pionjärsyster lärde sig ryska efter att ha flyttat till Estland. När hon var ute och predikade kom hon oavsiktligt att knacka på hos en äldste, som hon inte kände igen. Med sitt lexikon i handen började  hon sin framställning. Brodern försökte förklara för henne att han var äldste i församlingen. Hon slog snabbt upp ordet ”äldste” och hittade ordet för ”gammal”.

”Åh”, sade systern, ”så gammal är du väl ändå inte! Och i paradiset kan du bli ung på nytt.” Först sedan han hade visat henne den teokratiska litteraturen i sin lägenhet förstod hon att han inte var så gammal utan att han var en äldste.

EN ATEIST OCH DOMARE LÄR KÄNNA SANNINGEN

Under Sovjetregimen dömdes Viktor Sen till fängelse i två år för att han vägrat att göra militärtjänst. Efter att ha avtjänat ett år i fängelse begärde han att få bli deporterad till Sibirien som en fri bosättare, ett val som skulle ge honom större frihet. Vid förhöret om villkorlig frigivning öste domarna sin ilska över honom. En domare sade till och med att sådana som han borde hängas eller skjutas.

Vid en sammankomst några år senare presenterade en broder Viktor för en grupp intresserade personer och frågade: ”Känner du igen någon?”

”Nej”, svarade Viktor.

”Verkligen inte?” frågade brodern. Sedan pekade han på en av männen i gruppen som var  märkbart generad och frågade: ”Hur är det med den här mannen?”

Viktor kände fortfarande inte igen honom. Vad överraskad Viktor blev när han fick veta att mannen var Jurij, en av meddomarna vid förhöret om villkorlig frigivning. Nu studerade han Bibeln och var liksom Viktor med vid sammankomsten. Vad var det som hade fått Jurij att ändra uppfattning om Jehovas vittnen?

”Jag uppfostrades i en familj med stridslystna ateister”, säger Jurij. ”I skolan höll jag ofta föredrag om faran med religion. Flera år senare var jag med några gånger när Jehovas vittnen studerade Bibeln med några av mina vänner. Jag insåg att även om jag visste mycket om religiösa lögner, så visste jag ingenting om Bibeln. Jag blev därför intresserad av att lära mig mer om Bibeln.”

 Sedan Jurij blivit döpt, sade han till Viktor: ”När vi var tillsammans i domstolen satt vi på olika bänkar. Men om vi någon gång skulle hamna i en liknande rättegång skulle vi sitta på samma bänk! Jag kommer aldrig att vara den som dömer dig.” Jurij och Viktor är nu båda äldste i Tallinn.

EN MINNESVÄRD ÅMINNELSE

En broder som just hade flyttat till Estland lyckades på bruten estniska säga till Pavel och Margarita: ”Om ni vill få evigt liv måste ni komma till åminnelsen av Kristi död i kväll.” Makarna blev intresserade och beslöt att vara med.

Pavel och Margarita blev hjärtligt välkomnade vid Åminnelsen. Men under programmets gång blev de lite ängsliga när de fick se en man gå i mittgången, titta på människor och göra anteckningar. De förstod inte att han bara räknade hur många som var närvarande. Pavel och Margarita började undra om de skulle ha gått dit, men de var rädda för att gå därifrån, eftersom det såg ut som om två stora män vaktade dörrarna. Eftersom Pavel och Margarita inte förstod att bröderna bara  var ordningsmän, beslöt de att det var bäst att inte försöka gå sin väg.

Men vid slutet av åminnelsetalet blev Pavel och Margarita intresserade när de hörde talaren erbjuda alla som så önskade ett kostnadsfritt bibelstudium. Deras farhågor dämpades när bröderna efteråt kom och presenterade sig, och därför bad de om ett bibelstudium. Eftersom de planerade att flytta inom två veckor, frågade de om de kunde få studera varje dag. När de hade flyttat till sin nya bostad ringde de genast upp de bröder som bodde i närheten, presenterade sig och återupptog sitt bibelstudium.

ÖGONVITTNEN TILL ”FÖRTRÄFFLIGA GÄRNINGAR”

Jehovas vittnen i Estland visar varandra kärlek, precis som deras bröder och systrar gör världen över. (Joh. 13:35) Andra lägger märke till denna kärlek och dras till den sanna tillbedjan. (1 Petr. 2:12)

Toivo hade fått boken Människans sökande efter Gud i en frisersalong av en syster som hade klippt honom. När han hade läst ut boken ville han vara med vid ett möte i Rikets sal, men han tvekade eftersom han hade varnats för vittnena. Han beslöt därför att på tryggt avstånd från sin bil iaktta vittnena vid Rikets sal. Han ville se vad det var för slags människor som gick in i lokalen före mötet och hur de såg ut när de kom ut därifrån efter mötet.

Han blev mycket imponerad när han fick se systrarna hjärtligt krama om varandra. Han såg genast att de här människorna verkligen brydde sig om varandra. Han började vara med vid mötena och studera Bibeln. Han gjorde snabba framsteg och  predikade snart nitiskt för andra. Han är nu ett döpt Jehovas vittne.

”JEHOVA HAR BESVARAT MIN BÖN!”

År 1997 fick Maria i den lilla byn Tootsi Nyheter om Guds rike nr 35. Hon läste vikbladet och skrev till avdelningskontoret och bad om ett bibelstudium. Kort därefter började Markku och Sirpa Kettula, missionärer som bodde i Pärnu, studera Bibeln med Maria. Det dröjde inte länge förrän Maria började tala med andra om sanningen, och snart började hennes sonhustru, Ingrid, och Malle, en granne till Ingrid, vara med vid studiet. När Maria ville följa med i tjänsten föreslog de äldste att hon först skulle vara med vid församlingens möten regelbundet. Men närmaste församling fanns i Pärnu, fyra mil därifrån, och hon hade inte råd att resa dit. Missionärerna uppmuntrade Maria att be till Jehova om hjälp, och det gjorde hon också.

”Jehova har besvarat min bön!” sade Maria glatt nästa gång missionärerna kom på besök.

”Hur har han besvarat din bön?” frågade Markku och Sirpa.

”Jag ska samla människor här hemma hos mig”, förklarade hon entusiastiskt, ”och ni kan ordna möten och bilda en församling här. Då kan jag vara med vid mötena och börja i tjänsten.”

Missionärerna ville inte dämpa hennes entusiasm, men de förklarade taktfullt att det inte var så enkelt att bilda en församling. De uppmuntrade henne att försöka komma till mötena i Pärnu åtminstone på söndagarna till att börja med.

 Maria gjorde återigen mötesbesöken till ett böneämne. Dessutom beslöt hon att spara pengar genom att säga upp prenumerationen på dagstidningen. Snart hade hon tillräckligt med pengar för att kunna vara med vid möten fyra gånger i månaden, och hon var överlycklig över att få ta del i predikoarbetet. Men Maria skulle få ännu större välsignelser.

Med tanke på det växande intresset i Tootsi ordnade de äldste med ett bokstudium där, som Maria, Ingrid, Malle och andra intresserade kunde vara med vid. Bara några månader senare blev både Maria och Malle döpta, och Ingrid döptes följande sommar. Malles man döptes inte så långt därefter, och Malles syster döptes följande vinter. Den blomstrande lilla gruppen i Tootsi var tacksam över att Nyheter om Guds rike nr 35 introducerade sanningen i deras lilla by och att de fick uppleva Jehovas välsignelse som svar på alla sina böner.

Verksamheten under de senaste tjugo åren har varit mycket fruktbärande och glädjerik, eftersom många ärliga människor har strömmat till Jehovas organisation. Men var skulle alla de här rättsinniga människorna samlas för att tillbe den sanne Guden och bli lärda av honom?

STORT BEHOV AV RIKETS SALAR!

Den första möteslokal som iordningställdes låg i Räpina, i södra Estland, och den hade bröderna glädje av i många år. Men det var uppenbart att församlingarnas egna insatser inte kunde hålla jämna steg med den snabba ökningen av antalet förkunnare. Projekteringskontoret vid avdelningskontoret i Finland kom till undsättning och började rita Rikets salar och kontorsbyggnader för de baltiska länderna.  Det var en stor glädje att 1993 få se den första Rikets salen byggas i Maardu, tätt följd av många andra.

I Estland finns det för närvarande 33 Rikets salar för de 53 församlingarna. Bröderna är glada över att de också har två sammankomsthallar, den ena i Tallinn och den andra i Tartu. Båda blev färdiga 1998.

Aleksandra Olesjuk, som länge varit ett vittne, berättar: ”Vi hade drömt om att få bygga en Rikets sal i Tartu. När vi därför blev ombedda att röja marken där Rikets sal skulle byggas, var jag först på plats för  att hjälpa till, och det trots att jag var 79 år! Jag städade och bar saker. Varje gång jag åkte buss förbi Rikets sal grät jag av glädje. Och jag grät också när lokalen var färdig.”

NYTT ÖVERSÄTTNINGSKONTOR

I och med att antalet förkunnare fortsatte att öka behövdes större lokaler, och i synnerhet behövdes lokaler för översättningsteamet. Man hittade ett lämpligt hyreshus i Tallinn på Herzeni (nu Puhangu) 77. Det verkade lämpligt men var inte färdigbyggt, och det behövde byggas om en hel del.

Avdelningskontoret i Finland bidrog med ritningar, material, pengar och arbetskraft för projektet. Utan deras hjälp hade det varit praktiskt taget omöjligt. Det var svårt att få tag på byggnadsmaterial, och det som fanns var av dålig kvalitet. Och det var inte många estniska bröder som från början hade det yrkeskunnande som krävdes för arbetet. Men de inhemska bröderna övades undan för undan och fick större erfarenhet. I februari 1994 var första delen av kontorsbyggnaden färdig. Det året förordnades en landskommitté (Toomas Edur, Reino Kesk och Lembit Reile) att betjäna de tre baltiska länderna under tillsyn av avdelningskontoret i Finland. Eftersom det behövdes fler bostadsrum byggdes anläggningen till 1997 och 1999.

Ett vattenverk ägde den angränsande byggnaden, och man var intresserad av hur Betels trädgård var anlagd. I utbyte mot att bröderna fick lägre vattenavgift hjälpte bröderna dem att anlägga deras trädgård med staket och belysning. Det här ledde till att deras anläggning blev mycket lik Betels. Senare sålde de sin byggnad till bröderna till ett mycket fördelaktigt  pris. Det extra utrymmet används som inspelningsstudio för framställning av sammankomstdramer och dvd-filmer, inbegripet dvd-filmer på teckenspråk. Skolan för förordnade tjänare har också sina lokaler i en ombyggd del av huset.

INTERNATIONELLA SAMMANKOMSTER I TALLINN

Bröderna och systrarna i Estland blev hänförda när de fick veta att de skulle vara värdar för två av de internationella sammankomsterna ”Budbärare om fred från Gud” 1996. De hölls i Tallinn för estnisktalande och rysktalande delegater samt för vittnen från Lettland och Litauen. Delegater från 15 andra länder var också inbjudna. De båda sammankomsterna, som varade i tre dagar, hölls i augusti. Fem medlemmar av den styrande kretsen – bröderna Barber, Henschel, Jaracz, Schroeder och Sydlik – var närvarande för att styrka bröderna med uppmuntrande tal. Som mest var 11 311 med vid sammankomsterna, och 501 nyligen överlämnade blev döpta.

Sammankomsterna blev ett underbart vittnesbörd och fick en hel del publicitet. Bland reportagen var en tio minuter lång intervju i tv. Ägaren till en radiostation sände ett program där man lovordade vittnena för att de var så ”bra människor”.

Delegaternas varma, broderliga kärlek kunde man lätt lägga märke till när sammankomsterna var slut och det var dags att säga adjö. Jehovas sanna tillbedjare gav med glädjetårar i ögonen uttryck åt sina innerliga känslor genom att vifta med näsdukar och vinka. De långa applåderna efter den avslutande bönen gav uttryck åt deras djupa tacksamhet mot vår mycket frikostige och kärleksfulle himmelske Fader,  Jehova. De här sammankomsterna blev en milstolpe i Jehovas vittnens historia i Estland.

ÅTERIGEN ETT AVDELNINGSKONTOR

Mellan 1926 och 1940 fanns det ett kontor i Tallinn. Med början 1994 fick Estland sedan ett landskontor under tillsyn av avdelningskontoret i Finland. Mycket uträttades, och många undrade om Estland skulle få ett eget avdelningskontor igen. Svaret kom den 1 mars 1999, då den styrande kretsen förordnade Toomas Edur, Reino Kesk (som nu tjänar i Demokratiska republiken Kongo), Lembit Reile och Tommi Kauko till att utgöra avdelningskontorets kommitté. För närvarande arbetar omkring 50 personer på avdelningskontoret och betjänar de 4 300 flitiga och lojala Jehovas vittnen som finns i Estland.

TILLFÖRSIKT INFÖR FRAMTIDEN

Vad kommer framtiden att föra med sig för Jehovas folk i Estland? Jehova har alltid väglett och styrkt sina lojala tjänare. Ja, de bröder och systrar i Estland som bevarade sin ostrafflighet under nazisternas och sovjetregimens förföljelse har på ett enastående och oförglömligt sätt upplevt hur Jehova har uppehållit och styrkt dem. Tillsammans med sina bröder och systrar över hela världen gläder de sig över att Jehovas stora namn har blivit känt och helgat i de mest avlägsna delarna av det forna Sovjetunionen. (Mal. 1:11)

Men det finns fortfarande många ödmjuka och ärliga människor i Estland som vill lära känna sanningen om Gud. Den religionsfrihet som nu råder gör att Jehovas vittnen mer än någonsin kan förkunna de goda nyheterna om Jehovas kungarike.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 172]

”Jag saknade aldrig något verkligt viktigt.”

[Infälld text på sidan 204]

”Det var bra när jag sattes i isoleringscell.”

 [Ruta på sidan 168]

En presentation av Estland

Landet

Estland är ett glest befolkat land med orörd natur som karakteriseras av höga, täta skogar, mer än 1 400 sjöar, omkring 7 000 åar och floder samt myrar och mossmarker. De över 1 500 öarna upptar en tiondel av Estland. Det mesta av landet är flackt och ligger mindre än 50 meter över havsytan. I sydöst utbreder sig ett vackert, böljande landskap.

Befolkning

Invånarna utgörs av 68 procent ester och 26 procent ryssar. De övriga är huvudsakligen ukrainare, vitryssar och finländare. De religiösa grupperna utgörs av lutheraner och ortodoxa eller av andra till bekännelsen kristna samt muslimer och judar. En stor del av befolkningen har ingen religion alls eller bekänner sig till ytterligare andra trossamfund.

Språk

Estniska är det officiella språket. Det tillhör samma språkgrupp som finska och ungerska. De rysktalande utgör över en fjärdedel av befolkningen.

Livsmedel

Leib (svartbröd) och potatis är populärt, liksom inlagd gurka, rödbetssallad och surkål. Andra specialiteter är sült (kalvsylta), rosolje (sill och rödbetor), vildsvampsoppa, fläsk, fisk och rökt kött. Till efterrätterna hör kringel – ett sött, flätat bröd, bestrött med russin och nötter – och pannkakor.

Klimat

Somrarna är svala, och vintrarna är ganska kalla. Den längsta dagen på sommaren har mer än 19 timmars dagsljus, och den kortaste dagen på vintern har bara 6. Medan den sydvästra kusten kan ha behagliga medelhavstemperaturer på sommaren, kan temperaturen på vintern sjunka till minus 20 grader.

 [Ruta/Bilder på sidorna 183, 184]

”Vi var som en familj”

ADOLF KOSE

FÖDD 1920

DÖPT 1944

DÖD 2004

PROFIL I sibiriskt fångläger från 1951 till 1956. Hjälpte till att organisera predikoarbetet i de baltiska staterna och nordvästra delen av Sovjetunionen.

▪ ”JAG greps 1950”, berättar Adolf, ”och skickades till ett arbetsläger i Inta i Sibirien. Under ett och ett halvt år visste jag inte något om min hustru och mina två små döttrar, som hade deporterats till en annan del av Sibirien.

Det rådde en särskild enhet bland bröderna. Vi var som en familj. Vi delade både den andliga och den bokstavliga födan.

Sedan vi kommit tillbaka till Estland ställdes vi inför många utmaningar. Hur skulle vi komma i kontakt med vår ’moder’ – organisationen? Hur skulle vi bevara enheten bland bröderna? Hur skulle vi fortsätta predikoarbetet?

För att kunna kommunicera bättre med kurirerna ville jag lära mig finska. Det var lättare sagt än gjort, eftersom det varken fanns grammatikböcker eller lexikon att köpa.

När det gällde tryckning var det ett brott att äga en oregistrerad skrivmaskin, för att inte tala om tryckeriutrustning. Den som framställde förbjuden litteratur  kunde dömas till sju års fängelse. Det rådde dessutom brist på allt som behövdes för tryckning. Efter många misslyckade försök med de material som fanns till hands lyckades jag till slut utveckla en tryckmetod. Först gjorde jag en apparat för tryckningen (nedan). Jag skrev sedan texten på skrivmaskin på tyg som vi hade vaxat. Det blev då hål i vaxytan. De första publikationerna tryckte vi med färg som vi gjorde av en blandning av sot och tjära. När vi tryckte trängde den hemmagjorda färgen igenom hålen i vaxtyget och lämnade avtryck på papperet under. Arbetet var komplicerat, tidsslukande och hälsofarligt, eftersom ångorna från färgen och andra kemikalier var skadliga. Det var omöjligt att vädra ordentligt, eftersom fönstren var övertäckta för att man inte skulle upptäcka vad vi höll på med.”

Under alla svårigheterna följde Adolf modigt anvisningarna från organisationen, alltid övertygad om att Jehova skulle ge svar i rätt tid. Han tjänade Jehova med samma orubbliga tro till sin död 2004.

 [Ruta/Bild på sidan 186]

Ett brev till Stalin

I juni 1949 skickade de ansvariga bröderna i Estland modigt två brev till Moskva. Ett skickades till Josef Stalin, och ett skickades till Nikolaj Sjvernik, ordförande i Högsta sovjets presidium.

I breven krävde bröderna att alla Jehovas vittnen som hade arresterats omedelbart skulle friges och att förföljelsen av vittnena skulle stoppas. Breven innehöll också en skarp varning genom att man drog en parallell med farao i det forntida Egypten som vägrade att låta israeliterna tjäna Jehova i frihet. (2 Mos. 5:1–4) Bröderna påpekade modigt: ”Jehova Guds organisation ... bör tillåtas att obehindrat predika de goda nyheterna om Jehovas rike för alla invånare i Sovjetunionen; i annat fall kommer Jehova att fullständigt förgöra Sovjetunionen och kommunistpartiet.”

Adolf Kose säger vidare: ”Vi förstod att det var ett mycket djärvt budskap. Vi vågade inte posta breven i Tallinn, eftersom de då kunde spåras till oss. Så vi reste till Leningrad (Sankt Petersburg) och postade dem där.”

Man vet inte om Stalin personligen läste brevet, men det väckte verkligen uppmärksamhet. När några bröder blev förhörda visade man dem en kopia av brevet, och på det stod det: ”Den här organisationen måste utplånas!” Snart blev fler bröder arresterade och förföljelsen intensifierades. Brevet till Sjvernik har återfunnits i riksarkivet och var försett med statlig stämpel.

 [Ruta/Bild på sidan 189]

KGB och vår organisation

Mot slutet av 1940-talet gjorde hemliga polisen stora ansträngningar för att komma underfund med hur Jehovas vittnens arbete var organiserat. För att skaffa information åt KGB låtsades några personer vara intresserade av sanningen. Dokumentet här nedan har återfunnits i riksarkivet i Tallinn. Det visar att KGB hade ganska ingående kännedom om vår verksamhet. Dokumentet innehåller namnen på bröderna i tjänstekommittén, på de bröder som hade tillsyn över arbetet i de större städerna i Estland och på de bröder som var engagerade i tryckeriverksamheten.

 [Ruta/Bild på sidan 191]

Hon tystades aldrig av motståndarna

ELLA TOOM

FÖDD 1926

DÖPT 1946

PROFIL Dömd till sammanlagt 13 års fängelse, men frigavs efter 5 år och 6 månader.

▪ ”MYNDIGHETERNA satte mig i isoleringscell i tre dagar för att få mig att avsäga mig min tro och inte längre tala med någon om Guds regering eller själv tro på den”, säger Ella. ”Officerarna skrek: ’Vi ska se till att ingen längre kommer ihåg namnet Jehova i Estland! Du ska till ett läger, och de andra ska till Sibirien!’ De fortsatte hånfullt: ’Var är din Jehova?’ Jag vägrade att bli en förrädare. Jag tyckte att det var bättre att vara i ett läger med Gud än att vara hemma utan Gud. Inte ens i fånglägret betraktade jag mig som en fånge. Jag tänkte hela tiden att Jehova hade låtit mig komma dit för att predika på ett nytt distrikt.

I ett av lägren brukade jag ta en promenad varje dag tillsammans med en intresserad kvinna. Men en dag bestämde vi oss för att inte gå. Senare fick jag veta att några religiösa fanatiker hade planerat att just den dagen dränka mig i floden för att jag predikade.” Ella tystades aldrig av motståndarna, och hon tjänar fortfarande Jehova troget som reguljär pionjär. *

[Fotnot]

 [Ruta/Bilder på sidorna 193, 194]

”Jehova, må din vilja ske”

LEMBIT TOOM

FÖDD 1924

DÖPT 1944

PROFIL I Estland under den tyska ockupationen och sedan i ett arbetsläger i Sibirien från 1951 till 1956.

▪ LEMBIT var ett av många unga Jehovas vittnen som vägrade att låta sig värvas av den tyska armén och därför var tvungen att hålla sig gömd. En natt gjorde polisofficerare en razzia mot den gård där Lembit uppehöll sig. De hade fått en anmälan om att en man som såg misstänkt ut gömde sig på gården. Lembit gömde kvickt sin bädd och kröp halvklädd under golvet. Han kunde höra ljudet av officerarnas stövlar eka alldeles ovanför huvudet.

Polisen riktade en pistol mot bondens huvud och skrek: ”Det är någon som gömmer sig här i huset. Hur kan vi komma in under golvet?” Bonden teg.

”Om den som gömmer sig där inte kommer ut, kastar vi en granat under golvet!” skrek polisen.

Sedan såg Lembit ljuset från deras ficklampa när de försökte få syn på honom. Det enda Lembit kunde göra nu var att be: ”Jehova, må din vilja ske.”

”Den mentala pressen var nästan outhärdlig”, säger Lembit. ”Jag kröp till ett annat ställe under golvet, nästan beredd att komma ut.”

Sedan lade han sig lugnt ner, och efter några extremt stressfyllda minuter gick polisen. Lembit väntade där han  var omkring en timme till för att vara säker på att faran var över. Före gryningen lämnade han sedan huset för att hitta ett nytt gömställe.

När Sovjetunionen tog över makten ställdes Lembit inför andra prövningar. ”Jag dömdes till tio år i ett läger i Norilsk i Sibirien, omkring 800 mil från Estland. Det innebar hårt arbete i en nickelgruva. Levnadsförhållandena i lägret var usla, och arbetet var oerhört slitsamt. I norra delen av Sovjetunionen ovanför polcirkeln är vintrarna stränga. Temperaturen kan sjunka till minus 30 grader och ibland mycket lägre. Under två månader på vintern går solen inte upp över horisonten.”

Efter fem års slavarbete frigavs Lembit, och 1957 gifte han sig med Ella Kikas. Under årens lopp har Lembit också hjälpt till med att översätta och trycka litteratur. Han är känd som en medkännande, kärleksfull äldste som alltid har ett bibelställe i beredskap för att styrka sina medtjänare. *

[Fotnot]

[Bild]

Lembit och Ella Toom.

 [Ruta/Bild på sidan 199]

”Det är din mamma”

KARIN REILE

FÖDD 1950

DÖPT 1965

PROFIL Föddes i fängelse, togs från sin mamma och uppfostrades av sin mormor.

▪ ”JAG föddes när min mamma, Maimu, var i fängelse på grund av sin politiska verksamhet”, säger Karin. ”Jag var ett klent barn och fick dubbelsidig lunginflammation på grund av att det var så kallt i cellen. Men jag överlevde tack vare en annan fånge, Laine Prööm, som senare lärde känna sanningen.

Många av de barn som föddes i fängelse skickades på den tiden till barnhem över hela Sovjetunionen för att de skulle glömma sina föräldrar. Lyckligtvis fick jag komma till min mormor. Min mamma skickades till ett fångläger i Mordvinien, där hon träffade Ella Toom, en modig syster. Mamma tog emot sanningen och blev döpt där.

Under de följande fem åren uppfostrades jag av min mormor. En dag kom helt oväntat en främmande kvinna till vårt hus. ’Det är din mamma’, sade mormor. Det var en mycket förvirrande upplevelse, och det dröjde flera år innan jag kom över det.” Lyckligtvis tog Karin och hennes mormor också emot sanningen.

Längre fram lärde sig Karin engelska och började hjälpa till med att översätta våra publikationer. Hon gifte sig med Lembit Reile, och de tjänar nu tillsammans på avdelningskontoret i Estland.

 [Ruta/Bilder på sidan 201]

Guds namn i den estniska bibeln

De grekiska skrifterna översattes redan 1686 till en dialekt som talades i södra Estland och 1715 till den dialekt som talades i norr. Hela Bibeln, Piibli Ramat, som gavs ut 1739, blev snabbt tillgänglig för allmänheten. Den var anmärkningsvärd genom att översättarna använde Guds namn, Jehova, på alla ställen där det förekommer i de hebreiska skrifterna, något som man fortsatte med under de följande århundradena. I en utgåva av Bibeln på estniska som kom ut 1988 används Guds namn 6 867 gånger i de hebreiska skrifterna. Många ester känner därför till att Guds namn är Jehova.

En milstolpe nåddes den 3 juli 2009, vid Jehovas vittnens områdessammankomst i Tartu i Estland, när Guy Pierce, medlem av den styrande kretsen, presenterade Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på estniska.

 [Ruta/Bilder på sidan 202]

Handgjorda böcker

HELMI LEEK

FÖDD 1908

DÖPT 1945

DÖD 1998

PROFIL fängslades och skickades till sibirien.

▪ HELMI arresterades för att hon var ett Jehovas vittne och skickades till Sibirien. Där gjorde hon en liten påse till sin anteckningsbok. Hon broderade ett tröstande bibelställe på den – Romarna 8:35: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Vedermöda eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?”

Helmi hittade lite brunt papper och använde det till att göra en bok. I den skrev hon några uppmuntrande bibliska tankar. Många bröder skrev av hela böcker för hand, eftersom det inte fanns så många tryckta publikationer.

Sedan Helmi återvänt från Sibirien sade hon till representanter för myndigheterna: ”Jag tackar er för att ni skickade mig till Sibirien, så att jag fick se de vackra bergen där – jag skulle aldrig ha haft råd att resa så långt bort!”

 [Ruta/Bilder på sidorna 209, 210]

En självuppoffrande anda

FANNY HIETALA

FÖDD 1900

DÖPT 1925

DÖD 1995

PROFIL Flyttade till Estland 1930, var pionjär och adopterade en föräldralös flicka.

▪ FANNY blev döpt i Finland 1925 och började i heltidstjänsten två år senare. Vid ett konvent i Helsingfors träffade hon William Dey som hade tillsyn över det nordeuropeiska kontoret. De talade inte samma språk, men broder Dey upprepade hela tiden ordet ”Estonia”. Fanny drog slutsatsen att han uppmuntrade henne att flytta till en plats där behovet var större, så hon och några andra pionjärer flyttade till Estland 1930. Under de följande åren cyklade hon omkring och predikade de goda nyheterna i många län, också på ön Saaremaa (Ösel).

Fanny gifte sig aldrig, men hon adopterade en föräldralös flicka som hette Ester. Flickans far var ett Jehovas vittne. När hon var åtta år hade båda föräldrarna dött. Fanny tog kärleksfullt hand om Ester, som växte upp och tog emot sanningen.

När kommunisterna tog över makten och förföljelsen började, kunde Fanny ha flyttat tillbaka till Finland. Men hon visade en självuppoffrande anda och stannade kvar hos en liten grupp inhemska förkunnare. Hennes beslut att stanna ledde till många svårigheter och usla levnadsförhållanden, men eftersom hon var finsk medborgare blev hon inte deporterad till Sibirien.

 Fanny tjänade som kurir och förde mikrofilmer och brev från Finland till Estland under 1950-talet. Hon var känd för sitt mod och sitt goda omdöme, och trots att hon hamnade i en del mycket farliga situationer greps hon aldrig. En gång reste hon till Leningrad (Sankt Petersburg) för att få ett paket med mikrofilmer av en finsk broder, en kurir, i en viss park. Hon i sin tur skulle så snabbt som möjligt lämna paketet vidare till två estniska bröder. Men de estniska bröderna hade lagt märke till att hemliga polisen följde efter dem. Bröderna försökte därför komma undan utan att Fanny såg dem. Men Fanny och den finske brodern gick rakt emot de estniska bröderna! Om hon hade hälsat på dem eller försökt ge dem paketet, skulle hemliga polisen ha upptäckt deras samarbete. Konstigt nog gick Fanny rakt förbi dem som om hon inte kände dem. Det visade sig att hon helt enkelt inte såg dem, trots att hon kände båda två mycket väl! Hemliga polisen fick därför aldrig veta vilka som var kurirer, och paketet kunde tryggt överlämnas efteråt. Med Fanny som kontaktperson kunde en ständig ström av andlig föda nå Estland, och ingen av mikrofilmsleveranserna avslöjades.

Den här varmhjärtade systern tjänade Jehova troget i 70 år till sin död vid 95 års ålder. Hon bodde då fortfarande i Estland.

[Bild]

På ett kuriruppdrag i Leningrad, 1966.

 [Ruta/Bild på sidan 213]

Föremål för förtal

Jesus sade till sina lärjungar: ”Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull.” (Matt. 5:11) I enlighet med sin Herres ord blir Jehovas vittnen ofta föremål för illvilligt förtal. Jehovas vittnen har lögnaktigt anklagats för att vara en politisk organisation som ägnat sig åt omstörtande verksamhet och spionage. Särskilt i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet påstod dagstidningar att vårt arbete leddes av USA:s regering och utnyttjades av rika amerikanska kapitalister.

Sedan Silver Silliksaar hade vägrat att göra militärtjänst 1964 anklagades han för att vara en fosterlandsförrädare och dömdes till fängelse. En kort film av rättegången mot honom – kryddad med högmodig kommunistisk propaganda – visades på varje biograf i hela Estland. De flesta bröder som vägrade att göra militärtjänst fick fängelsestraff på två till tre år. Jüri Schönberg, Taavi Kuusk och Artur Mikit sattes i fängelse två gånger – broder Mikit dömdes till sammanlagt fem och ett halvt år.

[Bild]

Silver Silliksaar inför rätta på grund av sin tro.

 [Ruta på sidan 226]

En underjordisk teokratisk skola

Under förbudet kunde bröderna aldrig vara säkra på hur länge de skulle ha någon litteratur eller ens Bibeln. Förutom att de hade många olika gömställen för litteraturen försökte de därför lära sig så många bibelställen som möjligt utantill.

De tillfällen då man träffades och umgicks utnyttjade man för det mesta till att samtala om bibelverser och lära sig dem utantill. Några gjorde små kort som tjänade som hjälp för minnet. På ena sidan av kortet stod ett bibelställe, till exempel Matteus 24:14, eller en fråga eller ett bibliskt namn. På andra sidan skrev de ut bibelversen eller svaret på frågan.

Bröderna använde vilken biblisk publikation de än hade till hands för att leda möten. Den teokratiska skolan bestod av lektioner varje vecka, hemuppgifter, muntliga förhör och även examensförhör. Var tredje månad var det repetitioner och på våren en slutexamen.

”En hemuppgift som återkom varje vecka”, berättar en av eleverna, ”var att vi skulle lära oss fem bibelverser, som vi skulle läsa upp utantill vid nästa lektion. Jag kommer ihåg slutexamen 1988. Ett av examenskorten löd helt enkelt: ’Läs upp 100 bibelställen ur minnet.’ Hur konstigt det än kan tyckas hoppades alla att de skulle dra just det kortet. De här uppgifterna hjälpte oss mycket i vårt predikoarbete, eftersom vi sällan kunde använda Bibeln öppet.” År 1990 blev vännerna i de estniska församlingarna mycket glada över att de till sist kunde ha den teokratiska skolan på samma sätt som vännerna världen över.

 [Ruta/Bilder på sidorna 236, 237]

”Tjänsten var underbar”

Några missionärer berättar om sina distrikt i Estland:

Markku och Sirpa Kettula: ”Det distrikt vi skickades till var praktiskt taget orört. Tjänsten var fantastisk, eftersom människor var så intresserade av Bibeln. När vi kom till Pärnu fanns det omkring 30 förkunnare där. Nu finns där tre församlingar.”

Vesa och Leena-Maria Edvik: ”Det fanns knappast något att köpa i affärerna. Så i stället för att shoppa hade människor tid att samtala om Bibeln. När vi utförde gatutjänst stod folk i kö för att få litteratur!”

Esa och Jaael Nissinen: ”Man kan lära sig mycket av andra människor. Det har varit en förmån att få lära känna så många av dem som var trogna under de svåraste prövningar.”

Anne och Ilkka Leinonen: ”Dag efter dag, vecka efter vecka på distrikt efter distrikt träffade vi människor  som aldrig hade hört Bibelns budskap. Vi arbetade från tidiga morgonen till sena kvällen och var verkligen glada över att se den snabba tillväxten. Det var svårt att tro att vi i slutet av 1900-talet skulle ha förmånen att få se en sådan ökning. Vi kommer aldrig att glömma de här första åren.”

Richard och Rachel Irgens: ”Människor var mycket gästfria, och tjänsten var underbar. Vi predikade i byarna runt sjön Peipsi järv. Vi behövde aldrig ta med oss någon mat, eftersom människor på distriktet brukade bjuda oss på mat. Vi såg att Jesu anvisningar i Matteus 10:9, 10 kunde tillämpas också i vår tid. När vi var i Estland lärde vi oss att inrikta oss på det som är viktigast och att inte bli distraherade av det som är mindre viktigt.”

[Bilder]

Markku och Sirpa Kettula.

Vesa och Leena-Maria Edvik.

Anne och Ilkka Leinonen.

Esa och Jaael Nissinen.

Richard och Rachel Irgens.

 [Tabell/Bilder på sidorna 244, 245]

VIKTIGA ÅRTAL Estland

 1920

1923 Martin Kose återvänder till Estland för att predika.

1926 Ett översättningskontor öppnas i Tallinn.

Utländska kolportörer anländer.

1928 Den första sammankomsten hålls på avdelningskontoret.

1930

1933 Sällskapet Vakttornet inregistreras.

1940

1940 Den sista sammankomsten i frihet på 50 år.

1948 Några vittnen skickas till fängelser och fångläger i Sovjetunionen.

1949 Jehovas vittnen skriver protestbrev till Stalin.

1950

1951 Närmare 300 vittnen och många av deras släktingar deporteras till Sibirien.

1953 Stalin dör, och Jehovas vittnen börjar friges.

1960

1970

1972 Den första ryskspråkiga församlingen bildas.

1980

1990

1991 Ett översättningskontor öppnas i Tartu.

Jehovas vittnen får frihet att utöva sin religion.

Den första sammankomsten någonsin i Sovjetunionen hålls i Tallinn.

1992 De första Gileadmissionärerna anländer.

1993 Estlands första Rikets sal byggs.

1994 Ett avdelningskontor öppnas i Tallinn.

1998 Sammankomsthallar byggs i Tallinn och Tartu.

1999 Estland får återigen ett avdelningskontor.

2000

2000 Den första klassen av Skolan för förordnade tjänare hålls.

2009 Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på estniska.

2010

[Tabell/Bild på sidan 246]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

4,000

2,000

1990 2000 2010

 [Kartor på sidan 169]

(För formaterad text, se publikationen)

FINLAND

HELSINGFORS

Finska viken

RYSSLAND

Sankt Petersburg

LETTLAND

RIGA

ESTLAND

TALLINN

Narva

Maardu

Tapa

Vormsi (Ormsö)

Pärnu

Võrts järv

Tartu

Räpina

Võru

Hiiumaa (Dagö)

Saaremaa (Ösel)

Rigabukten

Peipsi järv

Pihkva järv

 [Helsidesbild på sidan 162]

[Bild på sidan 165]

Hugo och Martin Kose.

[Bild på sidan 166]

Albert West.

[Bild på sidan 167]

Alexander och Hilda Brydson på 1930-talet.

[Bild på sidan 167]

I det här hyreshuset låg det första avdelningskontoret.

[Bild på sidan 170]

Jenny Felt och Irja Mäkelä, de första pionjärerna från Finland.

[Bild på sidan 174]

År 1932 flyttades avdelningskontoret till Suur Tartu 72 i Tallinn.

[Bild på sidan 175]

Kaarlo Harteva håller ett föredrag i radio.

[Bilder på sidan 177]

John North och hans ”vagn”.

[Bild på sidan 178]

Nikolai Tuiman.

[Bild på sidan 179]

Polisen konfiskerade stora mängder litteratur.

[Bild på sidan 181]

1940: Den sista sammankomsten i frihet före sovjetstyret.

[Bilder på sidan 188]

Bröderna Kruus, Talberg, Indus och Toom utgjorde tjänstekommittén.

[Bild på sidan 200]

Maimu och Lembit Trell, 1957.

[Bild på sidan 212]

Ene och hennes syster, Corinna.

[Bild på sidan 218]

Heimar och Elvi Tuimans bröllop – en sammankomst som varade i två dagar.

[Bild på sidan 227]

Toomas och Elizabeth Edur.

 [Bilder på sidorna 228, 229]

Framträdande sammankomster

Deltagare vid områdessammankomsten ”Ett rent språk” i Helsingfors 1990 välkomnas.

 Områdessammankomsten ”Ett frihetsälskande folk” i Tallinn 1991.

[Bild på sidan 238]

Internationell sammankomst i Sankt Petersburg 1992.

[Bild på sidan 241]

Lauri och Jelena Nordling.

[Bild på sidan 243]

Reino och Lesli Kesk.

[Bild på sidan 247]

Jurij och Viktor.

[Bilder på sidan 251]

Rikets sal i Maardu och sammankomsthallen i Tartu.

 [Bilder på sidan 254]

Avdelningskontoret i Estland.

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Tommi Kauko, Toomas Edur och Lembit Reile.