Papua Nya Guinea

UNDER en lång tidsperiod för mycket länge sedan vandrade skaror av människor söderut genom Asien i sökandet efter ett nytt hem. Vid östra änden av ostindiska övärlden träffade de på Nya Guinea, en bergig tropisk ö – världens näst största ö. * De färdades längs den varma fuktiga kusten och slog sig ner i de vidsträckta sumpmarksområdena, täta djunglerna och på öarna runt omkring. Några tog sig upp på öns bergsrygg och befolkade de tempererade högländerna, där det fanns breda dalar, och där jorden var bördig.

Befolkningen utgjordes inte av en enda enhetlig nationell grupp utan av över tusen små stammar som ofta låg i strid med varandra. De följde olika seder, hade särskiljande kläder och talade över 800 språk. De flesta grupper levde i enklaver som de försvarade med våld. De var totalt omedvetna om världen utanför. Många trodde att det bakom horisonten dolde sig en värld av demoner och avlidna förfäders andar som påverkade deras liv på gott eller ont. Människors liv kretsade kring att blidka de här andarna.

Befolkningen hade också mycket skiftande utseende, bortsett från ett allmänt kännetecknande drag. Det lade portugisen Jorge de Meneses märke till när han  besökte ön 1526. Han kallade ön Ilhas dos Papuas, som betyder ”det krullhåriga folkets land”. Den spanske sjöfararen Ynigo Ortiz de Retes tyckte att öborna liknade människorna i Guinea i Västafrika, och därför kallade han ön Nueva Guinea, dvs. Nya Guinea.

På 1800-talet delade europeiska nationer ön i tre sektioner. Holländarna, som kom först, gjorde anspråk på den västra halvan, som nu är en del av Indonesien. Britterna och tyskarna delade den östra halvan i Brittiska Nya Guinea i söder (senare kallad Papua) och Tyska Nya Guinea i norr (senare Nya Guinea). Efter första världskriget kom båda dessa territorier att lyda under Australien. År 1975 förenades slutligen Papua och Nya Guinea och bildade den självständiga nationen Papua Nya Guinea. *

I dag fortsätter Papua Nya Guinea att mer och mer bli en del av den moderna världen. Somliga invånare bor i moderna städer omgivna av högteknologiska bekvämligheter. Men 4 av 5 bor i små byar i bushen, där livet inte har förändrats mycket under århundradenas gång och rikedom mäts i hur många grisar man äger. Det är också vanligt med brudpris, ockultismen är utbredd och lojaliteten mot den egna stammen är mycket viktig.

Men under senare årtionden har detta kontrasternas land sett en ännu viktigare förändring, en förändring som påverkar ärliga människor ur alla etniska grupper och som förbättrar deras liv på många sätt. Det är en förändring som är en följd av att de studerar och tillämpar de sanningar som finns i Guds ord, Bibeln. (Rom. 12:2)

 TIDIGA FÖRKUNNARE AV GODA NYHETER

Bibelns sanning kom till Papua Nya Guinea 1932, när en engelsk pionjär som hette Peck stannade till där på väg till Malaya (nu Malaysia). Peck ville utnyttja tillfället och predikade där i flera veckor. Han lämnade hundratals bibliska publikationer innan han for vidare till sitt distrikt.

Tre år senare lade den motordrivna tvåmastaren Lightbearer till i Port Moresby. Ombord fanns sju pionjärer. Motorn hade gått sönder och måste repareras. Under sin tre månader långa vistelse predikade pionjärerna ivrigt i Port Moresby och trakten däromkring. En av dem, Frank Dewar, en härdad nyzeeländare, gick inåt landet med en mängd böcker och lämnade biblisk litteratur till människor så långt bort som fem mil från kusten.

En del av den litteraturen hamnade hos Heni Heni Nioki, en häxdoktor ur koiaristammen. De sanningar från Bibeln som Heni Heni lärde sig låg sedan slumrande i hans hjärta och väntade på att Jehovas vittnen  skulle komma tillbaka och vattna det som hade såtts. (1 Kor. 3:6)

I slutet av 1930-talet gjorde en annan pionjär en lång predikotur som omfattade de större städerna i Papua Nya Guinea och öarna New Britain, New Ireland och Bougainville. Han lämnade mycket biblisk litteratur. Men innan andra kunde fortsätta hans arbete kom området att påverkas av det kaos som andra världskriget förde med sig.

PREDIKANDET I ”STORA BYN”

Tolv år senare, den 22 september 1951, klev en lång australiensare ut ur ett plan i Port Moresby och möttes av den tryckande, fuktiga värmen. Tom Kitto, en förkunnare som var 47 år, hade tackat ja när förkunnare inbjöds att påbörja arbetet med att predika på öarna i Stilla havet. Han hustru, Rowena, kom sex veckor senare. De hade hela Papua Nya Guinea som sitt distrikt.

Vännerna Kitto upptäckte snart att de flesta vita människorna i Port Moresby inte var intresserade av budskapet om Guds kungarike. Men så träffade de Geoff Bucknell, en landsman från Australien, som  hade kommit bort från sanningen när han var ung. Geoff ville gärna studera och blev senare ett troget vittne, precis som hans hustru, Irene.

Tom och Rowena flyttade sedan till Hanuabada, ett namn som betyder ”stor by” på motu, det lokala språket. Byn, som omfattade Port Moresby Harbour, hade hundratals hus som var byggda på pålar och var förbundna med varandra genom långa gångbanor av trä som gick ut från stranden. ”Människor flockades runt oss för att få höra de goda nyheterna”, skriver Rowena. ”Det var så mycket intresse att vi återvände varje kväll för att leda bibelstudier. Vi missade bara två kvällar på två månader.” Tom tillägger: ”Hoppet om uppståndelsen och livet på en paradisisk jord tilltalade verkligen de här människorna. När kristenhetens missionärer och en polis på platsen ville få dem att sluta studera, stod de alla fasta. Sanningen hade gjort djupt intryck på dem.”

Bland dem som tog ståndpunkt för sanningen var Raho och Konio Rakatani, Oda Sioni, Geua Nioki och hennes man, Heni Heni, som hade skaffat litteratur av besättningen på Lightbearer 16 år tidigare. Snart kom en grupp på omkring 30 intresserade personer regelbundet till Heni Henis hem för möten. ”Män och  kvinnor satt på var sin sida av rummet”, berättar Oda Sioni, som var en ung pojke på den tiden. ”Kvinnorna hade bastkjolar och bar överkropp. De bar sina små barn i färgglada nätkassar. Under mötet lät de kassarna hänga ner från taket. När de ammat barnen lade de dem i kassarna och vaggade dem sakta till sömns.”

Tom Kitto ledde mötena med hjälp av en tolk. Förståeligt nog gick inte alltid allt som det skulle. ”Vid ett möte var Heni Henis bror, Badu Heni, tolk”, berättar Don Fielder, som kom 1953. ”Allt verkade gå bra till en början. Badu tolkade Toms ord och härmade till och med hans gester. Först senare bekände Badu att han inte hade förstått ett enda ord av det Tom sade. Han upprepade bara de sanningar han kände till och härmade Toms gester så att det verkade rätt.” Trots sådana utmaningar växte gruppen snabbt, och snart bildades också en grupp i Raho Rakatanis hem, som också låg i Hanuabada.

”KOM OCH UNDERVISA MITT FOLK”

I början av 1952 besökte Bobogi Naiori, en koiarihövding och framstående häxdoktor, Heni Heni – sin wantok, dvs. stamfrände – och var med vid ett möte i Heni Henis hem. Bobogi blev imponerad av det han såg och hörde och gick senare till Tom Kitto och bad: ”Kom och undervisa mitt folk om sanningen!”

En tid senare körde Tom och Rowena sin gamla skåpbil på våta och leriga vägar till Bobogis hem i  Haima, en liten by omkring 25 kilometer norr om Port Moresby. Tom predikade för de församlade byborna och Bobogi tolkade. Det ledde till att omkring 30 personer började studera Bibeln.

Senare samma månad byggde gruppen i Haima en liten lokal för kristna möten. ”Lokalen hade en enkel stomme av trä, ett halmtak och flätade bambuväggar i midjehöjd”, berättar Elsie Horsburgh, som senare var med vid möten där. ”Träbänkar, en fotogenlampa och en liten svart tavla utgjorde hela inredningen.” Den här enkla byggnaden blev Papua Nya Guineas första Rikets sal.

Bobogi ville sedan att hans stamfränder i bergstrakterna i närheten också skulle få höra de goda nyheterna. Därför begav sig han och Tom till Sogeri. Vägen dit gick längs ett brant stup. Snart studerade de med över 90 personer i tre byar där.

Den här verksamheten undgick inte myndigheternas uppmärksamhet. I Ioadabu klev en polis in under ett möte och krävde att få veta vem som hade gett Jehovas vittnen tillåtelse att undervisa byborna. Polisen frågade också ut flera intresserade personer om vårt  arbete. Några pastorer och plantageägare i byn hotade till och med att ta till våld.

Pressen blev för stor för några av de intresserade, och de slutade upp att komma till mötena. Men en liten grupp fortsatte. År 1954 blev 13 personer döpta i  Lalokifloden i Haima – det första dopet vittnena anordnade i Papua Nya Guinea. En av dem var Bobogi, som förklarade: ”Även om alla i min stam ger upp, så tänker inte jag göra det, för jag vet att det här är sanningen.” Och Bobogi bevarade sin ostrafflighet precis som han hade sagt och tjänade troget som äldste i Haimaförsamlingen till sin död 1974.

MINNESVÄRDA SAMMANKOMSTER

I juli 1955 kom John Cutforth, en kanadensisk missionär som tjänade i Australien, till Port Moresby som den förste kretstillsyningsmannen. John blev genast förtjust i tropikerna, levnadssättet där och de ödmjuka människorna. Föga anade han att han skulle komma att tjäna i Papua Nya Guinea i över 35 år.

John hade med sig filmen Den nya världens samhälle i verksamhet, en dokumentärfilm som visade hur Jehovas vittnens organisation fungerade och hur deras sammankomster gick till. Under sitt tre veckor långa besök visade han filmen 14 gånger för åhörarskaror på några hundra upp till närmare 2 000 personer. Den gjorde ett starkt intryck på människorna. Många hade aldrig sett en film tidigare.

 Höjdpunkten på Johns besök var en endagssammankomst i Haima. ”När dopkandidaterna ombads att ställa sig upp, ... reste sig sjuttio personer”, berättar Tom Kitto. ”Vi kände oss oerhört rörda och tacksamma, när vi såg fyrtio bröder och trettio systrar ställa sig i rad längs djungelfloden, redo att visa sitt överlämnande åt Jehova.”

Följande år planerade bröderna att hålla en andra kretssammankomst i Haima. Bobogi, byhövdingen, fick i uppdrag att bygga det som behövdes och att förbereda maten åt dem som väntades komma. John (Ted) Sewell, den nye kretstillsyningsmannen från Australien, träffade Bobogi tre dagar före sammankomsten för att resonera om förberedelserna.

”Vad har du byggt?” frågade Ted rakt på sak.

”Ingenting ännu”, svarade Bobogi.

”Men i dag är det torsdag, Bobogi, och sammankomsten ska hållas på söndag!” utropade Ted.

”Det kommer att ordna sig, broder”, svarade Bobogi. ”Vi ska göra allt på lördag.”

Ted blev förskräckt och återvände till Port Moresby övertygad om att sammankomsten skulle bli en organisatorisk katastrof.

På söndagen körde han nervöst till Haima för att se vad som hade hänt. Vilken förvandling! Under ett stort träd och vänt mot ett stort röjt område stod ett stabilt podium av trä. Längre bort fanns kokgropar, där grisar, vallabyer, hjortar, duvor, fiskar, jams och sötpotatis höll på att stekas. Tekittlar kokade över öppen eld. Skaror av människor umgicks glatt i matserveringen som byggts av material från bushen. Och där mitt bland  alla stod Bobogi och såg helt obekymrad ut. Ted var mållös!

”Var har du lärt dig allt det här, Bobogi?” flämtade han.

”Jag såg det på den där filmen som John Cutforth visade oss förra året”, svarade Bobogi.

Över 400 personer ur åtta etniska grupper var med vid den sammankomsten, och 73 blev döpta. Senare kom den att kallas Bobogis sammankomst.

MAN PREDIKAR MED BILDER

År 1957 flyttade John Cutforth för gott till Papua Nya Guinea och började i resetjänsten där. Han hade ända sedan sitt första besök funderat mycket över hur man bäst skulle kunna predika för de infödda. De flesta var analfabeter. Nu var han redo att tillämpa sina idéer.

När John talade till en församling eller isolerad grupp, skrev han först sitt eget namn och namnet på tolken på en svart tavla. Sedan pekade han mot himlen och frågade åhörarna: ”Gud – hans namn?” Han skrev deras svar, ”Jehova” och ”Psalm 83:18” högst upp på tavlan. Nedanför till vänster skrev han sedan rubriken ”Gamla världen” och ritade streckgubbar som föreställde två män som slogs, en person som grät, en grav och ”Romarna 5:12”. Till höger skrev han rubriken ”Nya  världen” och ritade två män som skakade hand, ett leende ansikte, en grav som var överkorsad och ”Uppenbarelseboken 21:4”. Därefter höll han ett livligt tal och förklarade teckningarna. Han uppmanade sedan olika åhörare att komma fram och upprepa hans framställning. När de hade lärt sig den, uppmanade han dem att rita av bilderna på ett pappersark och använda det i tjänsten.

”Bildpredikan ett”, som den kallades, hade stor inverkan på förkunnararbetet i Papua Nya Guinea. Det kom snart fler bildpredikningar. ”Vi använde många timmar till att rita av de här bildpredikningarna i anteckningsböcker. Alla som studerade Bibeln fick var sitt exemplar, som de använde när de förkunnade för andra”, säger Lena Davison, som tjänade i landet i 47 år. Barn gjorde sina egna bilderböcker som de färglade med stor iver.

Den här undervisningsmetoden tillämpades också vid församlingsmötena. ”Teckningar på svarta tavlan användes i stor utsträckning under det offentliga mötet och Vakttornsstudiet och var till stor hjälp för dem som  inte kunde läsa”, förklarar Joyce Willis, en kanadensisk pionjär som var i Papua Nya Guinea i över 40 år. Bildpredikningar målade på tältduk användes också som hjälpmedel vid sammankomster. ”De här stora målningarna var mycket populära och inpräglade viktiga lärdomar i åhörarnas sinnen”, säger Mike Fisher som arbetade i kretstjänsten där. ”Många av målningarna kom sedan att hänga hemma hos isolerade förkunnare, som stolt använde dem när de vittnade för besökare.”

Årtionden senare, när fler människor lärde sig läsa och skriva och det blev vanligt med illustrerad litteratur, slutade man använda bildpredikningar.

FÖRKUNNARARBETET UTVIDGAS

Under senare delen av 1950-talet flyttade många nitiska vittnen från Australien till Papua Nya Guinea, ivriga att förkunna de goda nyheterna. Många som hade lärt känna sanningen i Port Moresby återvände dessutom till sina byar med budskapet om Guds rike. På så sätt spreds de goda nyheterna snabbt över hela landet.

År 1957 fick David Walker, en 26-årig broder från Australien som bodde i Port Moresby, höra att människor i den närliggande byn Manu Manu och i Gabadiområdet var intresserade av sanningen. David slutade sitt arbete, började som pionjär  med särskilt uppdrag och predikade ett år i det här området. Han arbetade hela tiden ensam i tjänsten. Andra fortsatte där han slutade, och nu finns det en församling och en Rikets sal i Manu Manu.

Samtidigt träffade Don Fielder, som predikade i Koki Market i Port Moresby, flera fiskare som var intresserade av sanningen. Männen kom från Hula, en by vid kusten omkring tio mil österut. För att hjälpa dem och deras familjer vidare for Don tillsammans med Athol (Dap) Robson och några intresserade personer från Hula i Dons nya, åtta meter långa dubbelkanot till Hula. De stannade i Hula i tre dagar och bildade en liten studiegrupp där.

Inte lång tid därefter flyttade Don till Hula som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin hustru, Shirley, och deras tvååriga dotter, Debbie. ”Vi byggde en liten hydda och började predika i de fem byarna i området”, berättar Don. ”Det innebar att vi fick gå över en mil varje dag. Det var fysiskt ansträngande,  men andligen uppmuntrande, eftersom vi fick sätta i gång många bibelstudier, och snart arbetade åtta nya förkunnare tillsammans med oss.”

Dons och Shirleys predikande retade upp prästen i United Church. Han fick mannen som ägde marken där deras hydda stod att befalla dem att ta bort sin hydda från hans mark. ”När människor i en närliggande by fick höra detta, blev de mycket arga, eftersom de inte ville att vi skulle ge oss av”, säger Don. ”Omkring 20 av dem hjälpte oss att flytta hyddan – med grund och allt – till en ny tomt som deras by ägde.”

Den ilskne prästen vägrade att ge upp. Han försökte på alla sätt påverka myndigheterna i Port Moresby att förbjuda familjen Fielder att placera sin hydda på området över huvud taget. ”I stället för att lämna vårt distrikt”, säger Don, ”bad vi Alf Green, en skicklig snickare, att ta vara på virket från hyddan och bygga ett litet rum på vår dubbelkanot. Vi förtöjde sedan kanoten i ett mangroveträsk nära mynningen av en flod i närheten. Där, bland lömska krokodiler och svärmar av moskiter, bodde vi som pionjärer under de följande två och ett halvt åren.” När makarna Fielders andra dotter, Vicki, föddes återvände de till Port Moresby. De var senare i resetjänsten, och Don var medlem av avdelningskontorets kommitté.

ANDRA HÖR DE GODA NYHETERNA

Ungefär samtidigt började Lance och Daphne Gosson i Port Moresby studera med flera unga män som kom från Kerema, en by vid kusten över 20 mil väster om Port Moresby. När männen åkte hem på semester beslöt Lance Gosson och Jim Chambliss att besöka dem under två veckor för att förkunna de goda nyheterna i Kerema.

 ”Hela byn samlades för att lyssna på oss”, skriver Lance. ”Under vår framställning kom pastorn i Londonmissionen inrusande och angrep vår tolk. Han slog honom flera gånger innan byborna ingrep. Han påstod att människorna i byn inte ville ha oss där och befallde oss att lämna ’hans’ område. Vi svarade att de som ville lyssna på oss kunde följa med oss till andra sidan byn, medan de övriga kunde stanna kvar hos honom. Hela byn följde med oss.

När vi nästa morgon var på väg till distriktsguvernören för att rapportera vad som hänt mötte vi en kvinna som var mycket sjuk. Vi erbjöd oss att ta henne till sjukhuset på platsen, men hon var rädd för att gå dit. Först efter mycket övertalning gick hon till slut med på att följa med oss. Efter att ha lämnat henne hos läkaren sökte vi upp distriktsguvernören, som tydligt visade att vi inte var välkomna. Han anklagade oss ilsket för att lära människor att inte ta emot läkarvård! Men just då kom läkaren från sjukhuset in och hörde hans anklagelser. Han sade till guvernören att vi just hade övertalat en sjuk kvinna att gå till sjukhuset för att få läkarvård. Till guvernörens heder ska sägas att han omedelbart bad om ursäkt. Han berättade att den katolske prästen just hade besökt honom och ljugit om vår tro. Han befallde sedan två beväpnade poliser att skydda oss från ytterligare problem. Det var en ovanlig upplevelse att ha två poliser med gevär med vid våra bibelstudier!”

Kort därefter skickades två unga australiensare, Jim Smith och Lionel Dingle, till Kerema som pionjärer med särskilt uppdrag. De började genast lära sig tairuma, det lokala språket. ”Vi sade orden på motu, och de som vi studerade Bibeln med sade vad motsvarande ord var på tairuma, och det skrev vi ner”,  förklarar Jim. ”På så sätt byggde vi upp ett litet ordförråd och lärde oss en enkel biblisk framställning utantill. Människorna blev häpna över att få höra oss tala deras språk, eftersom inga andra vita människor i området gjorde det. Efter tre månader ledde vi möten på tairuma varje vecka på båda sidor om Kerema Bay.”

Glenn Finlay, en annan ung australiensisk pionjär, ersatte senare Jim och Lionel. Han predikade ensam i Kerema i 18 månader. ”Det var en svår tid”, säger Glenn, ”och ibland undrade jag om jag gjorde någon nytta över huvud taget. Men sedan fick jag vara med om något som gjorde mig ödmjuk och fick mig att ändra inställning.

En av dem som jag studerade Bibeln med var Hevoko, en äldre bagare i byn. Han var analfabet och hade efter några månader bara lyckats lära sig några få grundsanningar. Jag undrade om det var någon mening med att undervisa honom. Så en morgon, då jag närmade mig hans hus, hörde jag en röst och stannade för att lyssna. Det var Hevoko som bad högt till  Jehova och innerligt tackade honom för att han lärt honom sanningen om sitt namn och sitt rike. Hans uppriktiga bön påminde mig om att Jehova ser till människors hjärta och inte till deras intellekt. Han känner dem som älskar honom.” (Joh. 6:44)

KONFRONTATION MED CARGOKULTEN

År 1960 flyttade två andra australiensiska pionjärer med särskilt uppdrag, Stephen Blundy och Allen Hosking, till Savaiviri, en by omkring fem mil öster om Kerema. Efter att ha bott i tält i tre månader flyttade de till ett litet hus på en kokosnötsplantage i ett stort sumpmarksområde.

Savaiviri var känt som ett fäste för cargokulten. Hur började den här kulten? Under andra världskriget förundrade sig lokalbefolkningen över den stora rikedom, cargo, som de utländska soldaterna förde med sig. Sedan slutade kriget, och soldaterna packade ihop och for i väg. Några bybor menade då att eftersom cargo hade kommit bortifrån horisonten, där andevärlden var, så måste deras döda förfäder ha skickat det till dem, men att soldaterna hade tagit det. För att uppmärksamma andarna på sin situation satte människor i gång med  militärövningar och byggde stabila lastkajer som en förberedelse för den underbara dag då nytt cargo skulle komma.

Det dröjde inte länge förrän Stephen och Allen studerade med omkring 250 medlemmar av cargokulten, däribland ledaren och några av hans ”tolv apostlar”. ”Många av dem kom med i sanningen”, berättar Stephen. ”Ja, en av poliserna i byn berättade senare för oss att vårt predikoarbete medverkade till att cargokulten i Savaiviri upphörde.”

FRAMSTÄLLNING AV BIBLISK LITTERATUR

De här tidiga pionjärerna insåg snabbt värdet av att få biblisk litteratur översatt till de lokala språken. Men hur skulle de kunna få fram litteratur till 820 olika språkgrupper?

År 1954 tog Tom Kitto det första steget genom att ordna med att inhemska bröder översatte ett kapitel i boken ”Låt Gud vara sannfärdig” * till motu, det lokala språket i Port Moresby. Över två hundra exemplar av det kapitlet, som hade rubriken ”En ny jord”, stencilerades och spreds i form av en broschyr till stor glädje för många motutalande människor.

När man började predika i nya områden arbetade pionjärer länge och hårt med att översätta litteratur till andra lokala språk. Jim Smith berättar: ”Genom att skriva ner nya ord och uttryck sammanställde jag med stor möda en tairumsk ordbok. Jag antecknade också en del grammatiska regler som jag använde när jag översatte studieartiklar i Vakttornet. Jag arbetade ofta till långt fram på natten med att renskriva översatta artiklar på maskin. Materialet delades sedan ut till dem som var med vid mötena. Senare översatte jag ett vikblad och en broschyr till tairuma. De här tidiga  publikationerna hjälpte många människor i Kerema att lära känna sanningen.”

Andra publikationer framställdes på hula och toaripi. Eftersom det verkade omöjligt att trycka litteratur på alla språk, inriktade bröderna sig sedan på de två handelsspråken – hiri motu och tok pisin. Hiri motu, en förenklad form av motu, talades av många längs den papuanska kusten. ”Vi arbetade hårt för att förbättra skriftspråket”, säger Don Fielder. ”Ja, Vakttornet och vår andra litteratur på hiri motu gjorde mycket för att utveckla språket till dess nuvarande omfattning.” Tok pisin – en blandning av engelska, tyska, kuanua och andra språk – talas allmänt i högländerna, kusttrakterna och på öarna i norra Papua Nya Guinea. Hur började predikoarbetet på detta skiftande distrikt?

DE GODA NYHETERNA SPRIDS NORRUT

I juni 1956 flyttade de nygifta pionjärerna Ken och Rosina Frame som första vittnen till New Ireland, en ö i Bismarckarkipelagen i nordöstra Papua Nya Guinea. Ken, som var kamrer, arbetade på ett stort handelsföretag i Kavieng, huvudorten på ön. Ken berättar: ”Innan vi lämnade Sydney fick vi rådet att låta människorna bli vana vid oss innan vi började predika öppet. Rosina var en skicklig sömmerska och  hade snart många kunder. Vi vittnade informellt för dem, och snart kom en liten grupp intresserade personer diskret tillsammans hemma hos oss en gång i veckan.

Arton månader senare besökte kretstillsyningsmannen, John Cutforth, oss och frågade om han skulle kunna visa filmen ’Den lycka som präglar nya världens samhälle’. Jag talade med ägaren till ortens biograf, och han gick med på att visa vår film utan att ta betalt. Hans personal måste ha berättat för andra om filmen, för när vi kom till biografen var det fullt med folk vid ingången, och vi måste få hjälp av polisen för att komma in. Över 230 personer såg filmen, förutom alla som tittade på den genom de öppna fönstren. Efter den här händelsen kunde vi predika mer öppet.”

I juli 1957 bildades en församling i Rabaul på New Britain, en vacker hamnstad mellan två aktiva vulkaner. Församlingen i Rabaul samlades på gården till ett hus som hyrdes av pionjärer med särskilt uppdrag. ”Över hundra personer kom till huset varje kväll för att studera Bibeln”, säger pionjären Norman (Norm) Sharein. ”Vi delade upp dem i grupper på omkring 20 och undervisade dem under träden i skenet av lampor.”

När församlingen var värd för sin första kretssammankomst, blev sju personer döpta i havet. Fem av dem började snart som pionjärer. Men var skulle de bäst kunna tjäna? Avdelningskontoret i Australien hade svaret – Madang!

I Madang, en stad vid nordöstra kusten på huvudön, var ”fälten” mogna för skörd. (Joh. 4:35) Den lilla gruppen förkunnare där hann knappt med att hjälpa alla intresserade. När Matthew Pope, en pionjär från Kanada, och hans familj flyttade dit och köpte ett hus  med flera små stugor på gården, kunde fler pionjärer skickas dit.

Åtta pionjärer kom från Rabaul och spred ut sig över Madangområdet. En av dem, Tamul Marung, skaffade sig en cykel och åkte med kustbåt till sin hemby, Basken, fem mil norr om Madang. Sedan han hade predikat i Basken cyklade han tillbaka till Madang och predikade utefter vägen. Han återvände sedan till Basken, bildade en församling där och var pionjär i ytterligare 25 år. Under den tiden gifte han sig och fick barn. Hans dotter och hans brors sondotter arbetade senare vid Betel.

Samtidigt träffade John och Lena Davison en lärare, Kalip Kanai, i Madang. Han bodde i Talidig, en liten by mellan Basken och Madang. Snart åkte John och Lena ut till Talidig för att studera med Kalip och hans släktingar. Detta väckte skolinspektörens vrede. Han var katolik och sade till polisen att vräka Kalip och hans släktingar från deras hem. Gruppen lät sig inte avskräckas utan flyttade till grannbyn Bagildig och växte till en blomstrande församling. De byggde senare en stor Rikets sal som också användes till sammankomster. Nu finns det sju församlingar och två grupper i Madangområdet.

 Medan predikoarbetet gick framåt i Madang hade Jim Baird och John och Magdalen Endor stor framgång i Lae, en stor kuststad över 20 mil sydost om Madang. ”Vi studerade med stora grupper människor i vårt hem nästan varje kväll. Inom sex månader följde tio av dem med oss i tjänsten”, berättar John. Senare samma år såg över 1 200 personer filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” på biografen i Lae. Många av åhörarna var kontraktsanställda arbetare som tog med sig de goda nyheterna när de återvände till sina byar långt uppe i bergen.

Längre inåt landet utförde duktiga förkunnare också ett fint arbete. I Wau hade Jack Arifeae, en storvuxen man med runt ansikte och stort nit för tjänsten för Jehova, bildat en blomstrande församling i sitt hem. Omkring  30 medlemmar av kukukukustammen – en gång fruktade kannibaler – studerade också Bibeln och gjorde fina andliga framsteg.

I grannbyn Bulolo hade Wally och Joy Busbridges ivriga predikande retat upp en religiös grupp, New Tribes Mission, som ansåg att området var deras. Som en följd av påtryckningar från den här gruppen gav Wallys arbetsgivare honom ett ultimatum: ”Sluta upp med din religion, eller skaffa dig ett annat arbete.” Wally och Joy flyttade till Lae och fortsatte att predika. De började senare i heltidstjänsten och var flera år i resetjänsten.

Popondetta, en liten stad sydost om Lae, fick höra de goda nyheterna genom Jerome och Lavinia Hotota, som återvänt till sin hemprovins från Port Moresby. Jerome var mycket initiativrik och duktig på att använda Bibeln. Lavinia var en varmhjärtad kvinna som visade verkligt personligt intresse för andra. De började förkunna, och som man kunde vänta kom snart den anglikanske biskopen och många av hans anhängare till deras hus och krävde att de skulle sluta upp med sitt förkunnande. Men Jerome och Lavinia lät sig inte avskräckas. De fortsatte att förkunna och bildade en liten, men nitisk församling.

År 1963 hade de goda nyheterna nått Wewak, en stad på Papua Nya Guineas norra kust. Karl Teynor och Otto Eberhardt, två tyska byggare, arbetade på sjukhuset på dagarna och studerade med över 100 intresserade personer på kvällar och under veckoslut. Deras predikande retade upp den katolske prästen, som samlade en pöbel och kastade Karls och  Ottos motorcyklar i havet. En av prästens kumpaner, en framstående ledare i byn, hade en son som senare blev ett Jehovas vittne. Mannen ändrade inställning när han såg de förändringar som sonen gjorde i sitt liv, och han gav vittnena tillåtelse att predika i de byar som han kontrollerade.

ETT AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAS

Medan prästerna brottades med ”problemet Jehovas vittnen” vidtog bröderna åtgärder för att ”lagligt stadfästa de goda nyheterna” på högsta nivå. (Fil. 1:7) Den 25 maj 1960 blev därför International Bible Students Association, en sammanslutning som användes av Jehovas vittnen i många länder, officiellt inregistrerad hos myndigheterna. Detta gjorde att det nu blev möjligt för bröderna att skaffa statlig mark, där de kunde bygga Rikets salar och andra byggnader som behövdes för att understödja Rikets verk.

Senare samma år upprättades ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet i Papua Nya Guinea. John Cutforth förordnades som landstjänare. Men var skulle kontoret ligga med tanke på att det var ont om lediga lokaler?

Svaret kom när paret Jim och Florence Dobbin anlände. Jim hade tjänstgjort i amerikanska flottan i Papua Nya Guinea under andra världskriget. Längre fram hade han och Florence tagit emot sanningen och satt som mål att utöka sin tjänst. ”År 1958 besökte en broder från Port Moresby oss i vårt hem i Ohio och visade oss några diabilder från Papua Nya Guinea”, berättar Jim. ”Senare hittade vi en diabild som han av misstag hade lämnat kvar. Bilden visade en av de vackraste vyer vi någonsin hade sett. ’Vi måste skicka den till honom’, sade min hustru. Men jag svarade: ’Nej, vi tar med oss den till honom.’”

 Ett år senare flyttade Jim och Florence och deras döttrar, Sherry och Deborah, till ett litet hus av betong i Six Mile, en förort till Port Moresby. Kort därefter talade Jim med John Cutforth om en lokal för avdelningskontoret.

”Jag har sökt överallt i Port Moresby efter en lokal för avdelningskontoret, men det finns inte någon ledig”, klagade John.

”Hur skulle det vara med vårt hus?” sade Jim. ”Du kan få de tre rummen på framsidan, och vi kan bo på baksidan.”

Snart var alla förberedelser gjorda, och den 1 september 1960 blev familjen Dobbins hus officiellt inregistrerat som Papua Nya Guineas första avdelningskontor.

”FÖRBJUD JEHOVAS VITTNEN”

Våra motståndare tyckte inte om att vi hade sådan framgång. Från och med 1960 bedrev kristenhetens kyrkosamfund tillsammans med veteranorganisationen RSL och den lokala pressen en förtalskampanj för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden.

Det hela kulminerade när en broschyr, som förklarade vår ståndpunkt när det gällde blodtransfusioner, spreds till utvalda läkare, präster och regeringstjänstemän. Som väntat var kristenhetens präster de första som reagerade. Den 30 augusti 1960 hade tidningen South Pacific Post rubriken ”Kyrkorna rasar över blodfrågan”. I den åtföljande artikeln fördömde kyrkliga ledare Jehovas vittnen som ”antikrist [och] fiender till kyrkan”.

Andra artiklar följde som lögnaktigt påstod att Jehovas vittnen bedrev omstörtande verksamhet och att deras läror främjade skolk från skolan, skattesmitning, cargokulter och till och med dålig hygien.  Andra rapporter anklagade dem falskeligen för att använda en nära förestående solförmörkelse för att skapa fruktan och ”få kontroll över primitiva urinvånares sinnen”. En ledarartikel anmärkte till och med på att vittnena ”bodde, åt och arbetade tillsammans med bybor”. South Pacific Post kritiserade dem för att de lärde att ”alla människor är jämlika”, och man påstod att vittnena utgjorde ”ett större hot än kommunismen”.

Den 25 mars 1962 vände sig slutligen RSL till kolonialmyndigheterna för att få Jehovas vittnen förbjudna. Men den australiensiska regeringen avslog deras begäran, och avslaget offentliggjordes. ”Det här meddelandet hade en god verkan över hela landet”, säger Don Fielder. ”Ärliga människor kunde se att våra motståndares påståenden helt enkelt inte var sanna.”

PREDIKOARBETET I HÖGLÄNDERNA

Samma månad lämnade Tom och Rowena Kitto Port Moresby och gav sig ut på en ansträngande resa  som varade i flera veckor. De förde ut de goda nyheterna till ett orört distrikt – Nya Guineas oländiga högländer.

Trettio år tidigare hade australiensiska guldgrävare kommit till högländerna och då upptäckt en civilisation på omkring en miljon människor, som inte hade någon som helst kontakt med den övriga världen. De förundrade bergsborna trodde att de vita männen var förfädernas andar som hade återvänt från de döda.

Strax efter guldgrävarna kom kristenhetens missionärer. ”När missionärerna fick höra att vi skulle komma, befallde de byborna att inte lyssna på oss”, berättar Rowena. ”Men deras varning visade sig vara god reklam. Bergsborna – nyfikna av naturen – väntade ivrigt på att vi skulle komma.”

Tom och Rowena öppnade en liten butik i Wabag, åtta mil nordväst om staden Mount Hagen. ”Prästerna befallde sina hjordar att inte köpa av oss, sälja till oss eller ens tala med oss. De utövade också påtryckningar på dem för att de skulle be att vårt arrendekontrakt  skulle upphävas”, säger Tom. ”Men med tiden såg byborna att vi var annorlunda än andra vita människor de kände. De lade märke till att vi var vänliga mot dem. Ja, vår vänlighet rörde dem ofta till tårar, och de sade att de ville att vi skulle stanna!”

TÅLMODIG UNDERVISNING GER RESULTAT

Från och med 1963 flyttade många utländska vittnen till högländerna för att hjälpa till med att utvidga predikoarbetet där. De här bröderna predikade från öster till väster och täckte till slut hela området och bildade grupper och församlingar på många ställen.

I Goroka, i den östra höglandsprovinsen, samlades en liten församling först i ett privat hem. Senare byggde man en enkel möteslokal av material från bushen. År 1967 byggde man sedan en fin Rikets sal med 40 sittplatser. ”Jag skämtade och sade att vi kanske precis skulle fylla lokalen till Harmageddon”, berättar George Coxsen, som tjänade i högländerna i tio år. ”Så fel jag hade! Inom 12 månader kom det så mycket folk till mötena att vi måste bilda en församling till!”

Längre österut, nära Kainantu, studerade Norm Sharein med över 50 bybor som kom till hans hydda varje dag. Pionjärerna Berndt och Erna Andersson tog senare hand om den här gruppen i två och ett halvt år. ”Människorna tvättade sig sällan, bar inte mycket kläder, var fullständiga analfabeter och mycket involverade i demonism”, berättar Erna. ”Men med tålmodig och kärleksfull hjälp kunde några av dem snart återge 150 bibelställen ur minnet och förklara dem.”

Berndt och Erna utvecklade ett nära förhållande till sin grupp. ”När vi skickades till Kavieng samlades kvinnorna runt omkring mig och grät, ja, de grät högljutt!”  säger Erna. ”De turades om att klappa mina armar och mitt ansikte medan tårarna strömmade nerför deras kinder. Gång på gång gick jag till min hydda för att gråta medan Berndt försökte trösta dem, men de var otröstliga. När vi till slut kom i väg sprang en stor skara nerför berget bakom vår bil, och kvinnorna grät hela tiden. Jag har fortfarande svårt att beskriva hur hjärtslitande det var den där dagen. Vad vi längtar efter att få träffa de här kära vännerna i den nya världen!” Andra pionjärer fortsatte Berndts och Ernas arbete, och en fin församling bildades i Kainantu.

RIKETS SÄD BÄR FRUKT

I början av 1970-talet hade en liten grupp vittnen etablerat sig i Mount Hagen, omkring 13 mil väster om Goroka. Den här staden var känd för sin stora veckomarknad, som drog till sig tusentals besökare från byarna runt omkring. ”Vi lämnade hundratals publikationer på den här marknaden”, säger Dorothy Wright, en orädd pionjär. När människorna återvände till sina byar förde de med sig Rikets budskap, och det nådde på så sätt avlägsna områden som förkunnarna inte kunde nå på den tiden.

 Längre fram skickades Dorothys son, Jim Wright, och hans pionjärkamrat, Kerry Kay-Smith, till Banz, ett område där man odlar te och kaffe i den natursköna Wahgidalen, öster om Mount Hagen. Här stötte de på hårt motstånd från olika missionssällskap, som fick barn att kasta sten på förkunnarna och köra bort dem från sina byar. När Kerry flyttade till ett annat distrikt, fortsatte Jim ensam som pionjär i Banz. Han berättar: ”Jag låg ofta vaken på natten i min lilla gräshydda och bad: ’Jehova, varför är jag här?’ Det var först många år senare som jag fick svar på den frågan.

År 2007 reste jag från Australien till Banz för att vara med vid en områdessammankomst”, fortsätter Jim. ”I närheten av platsen där min gamla gräshydda stått fanns nu en fin, ny Rikets sal som tillfälligt kunde utvidgas till att bli en sammankomsthall med plats för 1 000 personer. När jag kom in på tomten rusade en broder fram till mig, grep tag i mig och började gråta vid min axel. När brodern, Paul Tai, slutligen hade lugnat sig, berättade han att jag hade studerat med hans far för 36 år sedan. Paul hade sedan läst sin fars studieböcker och tagit emot sanningen. Han berättade att han nu var äldste i församlingen.

Under sammankomsten blev jag intervjuad på podiet, och jag beskrev då hur vi blev förföljda på den tiden”, säger Jim. ”Det fanns knappast ett torrt öga i  publiken. Efter programmet kom flera bröder fram och omfamnade mig och bad om ursäkt med tårar i ögonen. De hade som unga pojkar jagat bort mig från sin by genom att kasta sten och skrika glåpord. Och en av dem, Mange Samgar som nu är äldste, var då den lutherske pastor som hade uppviglat dem! Vilken underbar återförening den sammankomsten visade sig bli!”

SÄDEN GROR I AVLÄGSNA TRAKTER

Många människor i Papua Nya Guinea lärde känna sanningen genom direkt kontakt med Jehovas vittnen, men andra gjorde det genom att sanningens säd på omvägar nådde ut till dem i avlägsna trakter. (Pred. 11:6) Omkring 1970 började avdelningskontoret till exempel få in rapporter över tjänst från en person i en okänd by vid den avlägsna floden Sepik, där det inte fanns någon församling. Avdelningskontoret bad Mike Fisher, en kretstillsyningsman, att undersöka saken.

 ”För att komma till den här byn färdades jag tio timmar med en motordriven kanot längs smala vattenvägar genom en djungel full av moskiter”, berättar Mike. ”När jag slutligen sent på dagen kom fram, träffade jag den okände mannen som hade skickat rapporterna. Han hade blivit utesluten flera år tidigare i en annan trakt. Han hade återvänt till sin by, ångrat sina synder och börjat predika för andra. Över 30 vuxna i den byn sade att de var Jehovas vittnen, och några av dem var kvalificerade för att bli döpta. Kort därefter blev den ångerfulle mannen återupptagen, och avdelningskontoret godkände officiellt gruppen.”

År 1992 fick Daryl Bryon, en annan kretstillsyningsman, höra talas om en avlägsen by i det inre av landet där människor sades vara intresserade av sanningen. ”För att komma till byn körde jag bil åtta mil inåt landet, vandrade genom tät djungel i en och en halv timme och paddlade sedan kanot uppströms i ytterligare en timme”, förklarar Daryl. ”Till min överraskning fick jag vid flodstranden –och med höga berg i bakgrunden – se en helt ny byggnad med skylten ’Jehovas vittnen Rikets sal’.

Omkring 25 intresserade personer träffades i den salen varje söndag för att studera boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Eftersom de sade att de var Jehovas vittnen, frågade jag dem om de tuggade betelnöt. ’O, nej’, svarade de. ’Det slutade vi upp med för ett år sedan när vi kom med i sanningen!’ Jag behöver väl inte säga att jag blev mycket glad när avdelningskontoret fogade den här gruppen till min krets.”

FLER MISSIONÄRER ANLÄNDER

Under 1980- och 1990-talet ökade verksamheten i Papua Nya Guinea genom att det kom många Gileadmissionärer, bröder som utexaminerats från Skolan  för förordnade tjänare och pionjärer med särskilt uppdrag från Australien, England, Filippinerna, Finland, Japan, Kanada, Nya Zeeland, Sverige, Tyskland, USA och andra länder. Detta visade sig ofta vara en dubbel välsignelse, eftersom några av de här heltidsförkunnarna senare gifte sig och deras lika nitiska äktenskapspartner flyttade dit.

De flesta av de här nykomlingarna fick undervisning i tok pisin eller hiri motu i två eller tre månader när de anlände. De studerade språket varje förmiddag och praktiserade sedan det de hade lärt sig i tjänsten på eftermiddagen. Den här utbildningen gjorde att många av dem kunde leda bibelstudier och hålla tal inom några månader.

Att de fick lära sig ett nytt språk hjälpte dem också att vara tålmodiga och ha medkänsla när de undervisade  människor som var analfabeter. Många intresserade personer fick hjälp att lära sig läsa och skriva, och de kunde på så sätt själva läsa Guds ord. (Jes. 50:4) Som en följd av detta ökade antalet förkunnare från omkring 2 000 år 1989 till omkring 3 000 år 1998, en ökning med 50 procent på bara nio år!

Många av de här heltidsförkunnarna var senare tvungna att lämna Papua Nya Guinea av hälsoskäl eller andra orsaker, men de efterlämnade ett bestående arv. Ja, man minns fortfarande med värme och uppskattning de här kära vännerna för deras trohet och kärleksfulla arbete. (Hebr. 6:10)

BYGGVERKSAMHET FRÄMJAR TILLVÄXT

Allteftersom antalet förkunnare ökade, ökade också behovet av fler Rikets salar och sammankomsthallar. Man behövde också utvidga avdelningskontoret. Hur skulle allt detta gå till?

Före 1975 reserverade myndigheterna regelbundet ny mark för religiösa ändamål. Intresserade kyrkor ansökte om tomter och framförde sin sak till vederbörande myndighet. Den sökande som blev godkänd fick marken gratis, men måste bygga på den inom rimlig tid.

År 1963 lyckades International Bible Students Association få en av de bästa tomterna i Port Moresby, och det trots hårt motstånd från kristenhetens kyrkor. Tomten som låg på en bergssluttning hade en fantastisk utsikt över Koki Market och det azurblå Korallhavet. Senare byggdes ett avdelningskontor i två våningar och en Rikets sal på tomten. Tomter som man senare fick i Port Moresby användes till att bygga Rikets salar i Sabama, Hohola, Gerehu och Gordon.

 Tomten i Gordon hade ett attraktivt läge nära stadens centrum och var från början reserverad för en anglikansk katedral. ”Vid den offentliga utfrågningen sade ordföranden för nämnden för markärenden till den anglikanske prästen att nämnden ogillade det sätt varpå kyrkan hade lagt beslag på mark och ofta missbrukat den för kommersiella syften”, förklarar Ron Fynn, som tjänade i Papua Nya Guinea i 25 år. ”Ordföranden tillade att anglikanerna inte skulle få någon mer mark förrän nämnden såg att de använde sina nuvarande tomter till det som de var avsedda för.

Därefter vände sig ordföranden till mig och frågade vilken mark vi ville ha. Jag sade då att vi i första hand var intresserade av ’katedraltomten’ i Gordon. Den anglikanske prästen hoppade upp för att protestera, men ordföranden sade bestämt åt honom att sätta sig ner. Jag fullföljde min framställan. Till allas förvåning tilldelade kommittén vår församling marken.”

En Rikets sal och ett avdelningskontor i fyra våningar byggdes på den här tomten. Det nya avdelningskontoret överlämnades den 12 december 1987. Den tidigare byggnaden i Koki såldes. Mellan 2005 och 2010 byggde man till en bostadsbyggnad i fyra våningar, en Rikets sal och ett översättningskontor. De här byggnaderna överlämnades den 29 maj 2010.

Nu finns det 89 Rikets salar och andra möteslokaler över hela landet. På landsbygden byggs många möteslokaler fortfarande med material från bushen. Men i större städer används moderna byggnadsmaterial. Många av de här nya lokalerna har byggts med hjälp av programmet för länder med begränsade resurser. Det här programmet har varit i gång i Papua Nya Guinea sedan 1999.

 PREDIKOARBETET FORTSÄTTER TROTS SVÅRIGHETER

De olika religionssamfund som var verksamma i Papua Nya Guinea hade en muntlig överenskommelse om var varje kyrka skulle verka. De hade sina egna distrikt och väntade sig att andra samfund skulle hålla sig borta. Jehovas vittnen predikar naturligtvis de goda nyheterna för alla som vill höra, oavsett var de bor. Den här inställningen och den positiva reaktionen från många som lyssnade på budskapet förargade prästerna.

”En av de första som besökte mig när jag hade flyttat till den lilla ön Kurmalak i West New Britain var en anglikansk präst”, berättar Norm Sharein. ”’Du har ingen rätt att predika på mitt distrikt’, sade han. ’Människorna här är redan kristna!’

Senare fick jag se en av dem som jag studerade Bibeln med komma frenetiskt paddlande mot stranden i sin kanot i hällande regn och grov sjö. Han riskerade faktiskt livet genom att vara ute i ett sådant väder. Han drog upp kanoten på stranden och berättade flämtande att en båt full med katoliker, ledda av en kateket, var på väg för att klå upp mig. Det enda jag kunde göra var att vända mig till Jehova och be om vishet och styrka.

När båten kom fram steg omkring 15 män i land, rödmålade i ansiktet – ett säkert tecken på att de ville skada mig. I stället för att vänta på att de skulle komma fram till mig, gick jag ner för att möta dem. Tidigare var jag rädd, men nu var all rädsla som bortblåst. När jag kom närmare hånade och förolämpade de mig i hopp om att jag skulle ge dem en anledning att angripa mig, men jag höll mig lugn.

På plats fanns också en annan som jag studerade Bibeln med, en äldre man som i själva verket ägde ön.  I bästa avsikt sade han till männen: ’Jehovas vittnen slåss inte. Slå honom så får ni se!’

’På vems sida står han egentligen?’ frågade jag mig och önskade att han skulle hålla tyst.

Efter att ha resonerat med männen i flera minuter föreslog jag att de skulle ge sig av och för att visa min goda vilja sträckte jag fram högra handen mot ledaren. Förvånat tittade han på de andra och de på honom. Sedan skakade han min utsträckta hand. Det fick spänningen att släppa, och vi skakade alla hand. Till min stora lättnad for de sedan sin väg! Jag kom osökt att tänka på Paulus ord till Timoteus: ’En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla ... [och] kunna behärska sig under onda förhållanden.’” (2 Tim. 2:24)

Berndt Andersson berättar att den lutherske pastorn i en av byarna i högländerna och en pöbel på omkring 70 män från en annan by försökte jaga bort vittnena och förstöra deras Rikets sal. Berndt fick pöbeln att tappa fattningen genom att möta dem utanför byn. Han gick fram till pastorn och frågade varför lutherska missionärer säger att Guds namn är Anutu, ett inhemskt namn som några av kristenhetens missionärer antagit. Pastorn sade att det stod i Bibeln, och Berndt frågade var någonstans det stod. Pastorn slog upp sin bibel, och när det var uppenbart att han inte kunde hitta ett sådant ställe bad Berndt honom läsa Psalm 83:18. Efter att ha fått hjälp att hitta psalmerna började pastorn läsa högt. När han kom till namnet Jehova, slog han ihop Bibeln och skrek: ”Det är lögn!” För sent insåg han att han just hade fördömt sin egen bibel. Efter den händelsen ändrade många av hans anhängare inställning till vittnena.

 Ibland brände religiösa motståndare ner Rikets salar i bushen, som i byn Agi i provinsen Milne Bay. Men en av mordbrännarna, som vid det tillfället var berusad, ångrade djupt det han hade gjort. Han gick faktiskt senare till bröderna, och han ville gärna studera Bibeln. Senare blev han pionjär. Han erbjöds att använda pionjärbostaden som låg i anslutning till Rikets sal som hade återuppbyggts. Han var nu fastighetsskötare på den plats där han hade begått sitt brott!

Nu har så gott som all religiös förföljelse upphört. Craig Speegle säger: ”Vi har kommit in i en fredlig period. Men ett annat problem har uppstått – våld, ofta orsakat av ligister och tjuvar som kallas raskols. När bröderna predikar i farliga områden arbetar de därför i grupper och inom synhåll för varandra.”

 ”Det är bra att vara känd som ett Jehovas vittne”, säger missionärerna Adrian och Andrea Reilly. ”Det är förståndigt att ha litteratur med sig antingen man är ute och handlar eller predikar”, säger Adrian. ”Det är kanske inte någon garanti för ens säkerhet, men det kan vara till hjälp, eftersom det visar att man är en Jehovas tjänare. Vid ett tillfälle gick min bil sönder i ett farligt område i Lae. Jag var ensam, och det dröjde inte länge förrän ett gäng ungdomar som såg hotfulla ut hade samlats omkring mig. Men två av dem kände igen mig tack vare att vi nyligen hade samtalat om Bibeln, och därför försvarade de mig. Så i stället för att stjäla något eller skada mig knuffade hela gruppen – till min stora förvåning och lättnad – min trasiga bil flera hundra meter tillbaka till missionärshemmet.”

Vid ett annat tillfälle var en syster på en marknad när raskols, beväpnade med knivar, viskade till henne: ”Ge oss din väska.” Hon gav dem omedelbart väskan, och de sprang sin väg. Några minuter senare kom de tillbaka, bad om ursäkt och gav henne väskan med hela innehållet. Varför det? När de öppnade väskan och såg hennes bibel och ”Resoneraboken”, fick de dåligt samvete för vad de hade gjort.

OLIKA SÄTT ATT PREDIKA

”Vi predikade överallt där det fanns människor”, berättade Elsie Thew, som tjänade i Papua Nya Guinea mellan åren 1958 och 1966 tillsammans med sin man, Bill. ”Vi talade med människor i byarna, i deras hem, i deras trädgårdar, på marknaderna och på stigar  i bushen. Vi talade med fiskare på stränder och flodbankar. I början hade vi också med oss en världskarta så att vi kunde visa människor i mer isolerade trakter var vi kom ifrån. Det här var viktigt, eftersom vi ibland kom med flyg och byborna som inte kände till världen utanför trodde att vi hade kommit ner från himlen! Så vi visade dem att vi helt enkelt kom från en annan del av samma värld som deras.”

Det enda sättet att nå många av de byar som ligger utspridda längs Papua Nya Guineas långa kust och otaliga flodbankar är med båt eller kanot. Steve Blundy berättar: ”Broder Daera Guba från Hanuabada i Port Moresby var en gammal man som hade stor erfarenhet av båtar. Han hade två urholkade timmerstockar under sitt hus, så min pionjärkamrat och jag hjälpte honom att skaffa det timmer han behövde för att bygga en puapua, en inhemsk form av katamaran. Seglet gjordes av kanvas. Med Daera  som kapten och två eller tre andra bröder från Hanuabada som besättning gjorde vi rätt många turer till byar längs kusten i närheten av Port Moresby.”

I slutet av 1960-talet tjänade Berndt Andersson på New Ireland, en vacker ö omkring 65 mil nordost om fastlandet. Berndt skriver: ”Människor kom från de små öarna i närheten och bad att vi skulle besöka dem. Men för att kunna göra det behövde vi en båt, något som verkade omöjligt att skaffa med tanke på vårt lilla månadsbidrag. Vi hade några bräder liggande i ett skjul, men inte alls tillräckligt många för att bygga en båt. Vi bad därför till Jehova om saken. Helt oväntat skickade en broder i Lae oss 200 dollar för att hjälpa oss att besöka de yttre öarna. Det gjorde att vi kunde bygga en båt, som vi kallade Pioneer. Men den saknade motor. Än en gång fick vi de pengar vi behövde av den här godhjärtade brodern,  så att vi kunde köpa en liten utombordsmotor. Nu kunde vi besöka de här pittoreska öarna!”

Omkring 1990 planerade Jim Davies, som då var kretstillsyningsman, tillsammans med tre andra bröder att besöka ett flyktingläger långt uppe vid floden Fly, nära gränsen till Indonesien. Bröderna hade ordnat med logi hos en intresserad kvinna, vars man var näst högste tillsyningsman för lägret. ”Resan uppför floden tog närmare två timmar i en motordriven kanot”, säger Jim. ”Vid niotiden på morgonen kom vi till ett röjt område i djungeln, där vi såg en väg som ledde till det avlägset belägna lägret. Där väntade vi på transport.

Klockan fem på eftermiddagen kom så slutligen en bil. Vi lastade in vår packning, klev in och åkte bara ett hundratal meter innan styrinrättningen gick sönder! Helt oberörd lokaliserade chauffören problemet, hittade lite ståltråd, kröp in under bilen och band ihop delarna. ’Det här kommer vi inte långt med’, tänkte jag. Men jag hade fel. Tråden höll under hela resan – fem timmar med fyrhjulsdrift på grund av den dåliga vägen. Vi fastnade många gånger i leran och måste skjuta på bilen för att komma loss. Vi kom fram klockan tio på kvällen, trötta och täckta med lera.

I tre dagar förkunnade vi i lägret, som var utspritt över ett stort område i djungeln, och vi lämnade all vår litteratur. Vi träffade också en utesluten man som sade att han ville komma tillbaka till Jehova. Senare blev vi glada över att få höra att han verkligen kom tillbaka. Nu är också hans hustru och några av hans barn med i sanningen. Det är även den intresserade kvinnan och hennes man som var snälla nog att ge oss logi.”

 KRETSTJÄNST LÄNGS FLODEN SEPIK

Den över 100 mil långa floden Sepik är som en stor brun orm som ringlar sig från högländerna till havet. På vissa ställen är den så bred att det är svårt att se från den ena flodbanken till den andra. Floden tjänar som en stor landsväg, som regelbundet används av bröderna, inbegripet de resande tillsyningsmännen och deras hustrur. Vi ska följa en kretstillsyningsman och hans hustru när de besöker församlingar längs den här mäktiga vattenleden.

Warren Reynolds skriver: ”Tidigt på morgonen beger min hustru, Leann, och jag oss i väg från staden Wewak med vår 3,5 meter långa aluminiumbåt fastsurrad på takräcket till vår bil. Efter tre timmars körning, till större delen med fyrhjulsdrift, parkerar vi bilen vid floden, där den får stå några dagar, medan vi far uppströms för att besöka de cirka 30 förkunnare som bor i fyra byar längs Sepiks bifloder.

Med vår flatbottnade båt lastad med förnödenheter startar vi utombordsmotorn, som är på 25 hästkrafter, och far uppströms. En timme senare svänger vi in på Yuat, en biflod till Sepik, och reser i ytterligare två timmar innan vi kommer fram till byn Biwat. Där blir vi hjärtligt välkomnade av bröderna och dem som de studerar Bibeln med. Några drar upp vår båt på land och låter den ligga vid ett av sina hus. Efter att ha fått en måltid bestående av pisanger och kokosmjölk ger vi oss alla i väg på en två timmars vandring genom en sumpig djungel. Förkunnarna tar ledningen och hjälper oss att bära vår packning. Till slut kommer vi fram till en liten by som heter Dimiri, där vi släcker törsten med kokosmjölk och gör i ordning vår liggplats och sätter upp moskitnätet i ett hus på pålar, tillverkat av  material från bushen. Efter en middag med kokt jams går vi till slut och lägger oss.

Fjorton förkunnare bor i tre byar i det här området. Under de följande dagarna predikar vi i varje by och träffar många intresserade människor. Vi får också glädjen att se två som studerar Bibeln legalisera sitt äktenskap och bli godkända som förkunnare. De andra förkunnarna bjuder på en enkel bröllopsmiddag med jams, sago, några ätliga blad och två höns.

På söndagen blir vi glada över att få se 93 bybor komma till det offentliga talet! Efter mötet återvänder vi till Biwat i middagssolen med fullpackade ryggsäckar. Där lämnar vi vår packning i en intresserads hem och börjar förkunna. Många skaffar litteratur,  och några vill studera Bibeln. På kvällen äter vi hemma hos en intresserad. Vi tränger ihop oss runt elden, och röken håller moskiterna borta.

Tidigt nästa dag återvänder vi till vår båt, drar ner den i floden och åker i väg i morgondimman, fascinerade över fågellivet och fiskarna som fångar insekter på vattenytan. Familjer på bambuflottar lastade med varor till den lokala marknaden far tyst förbi oss i motsatt riktning.

När vi kommer tillbaka till vår bil, tankar vi båten och fyller på dricksvatten och andra förråd. Sedan ger vi oss ut på floden igen, den här gången för att besöka de 14 förkunnarna i Kambot. Vi kommer dit två timmar senare, genomvåta på grund av ett tropiskt störtregn. Från Kambot far vi uppför floden – den här  gången med båten full av förkunnare – till en stor by som ligger på båda sidor av floden. Vi predikar för de här tacksamma människorna till långt fram på eftermiddagen. När vi far tillbaka predikar vi för människor som står på sina flytande bambubryggor. De såg oss fara uppför floden på morgonen och väntar nu på att vi ska komma tillbaka. Eftersom pengar är sällsynta i dessa avlägsna trakter, visar byborna sin uppskattning av vårt besök och de vikblad vi gett dem genom att ge oss mat – kokosnötter, pumpor, rökt fisk och bananer. När solen går ner är vi tillbaka i Kambot och lagar till det vi fått.

I Kambot står möteslokalen på pålar, precis som alla andra hus i området. Under regnperioden, när hela området är översvämmat, kommer människor paddlande i sina kanoter ända fram till trappan. Vårt besök avslutas med det offentliga talet, och 72 personer är närvarande. En del har gått i fem timmar för att komma hit.

När vi kommer tillbaka till bilen surrar vi fast båten på taket och far tillbaka hem. Resan tar tre timmar. På vägen tänker vi på våra kära bröder och systrar som bor vid Sepik. Vi tänker också på den kärlek Jehova har till dem, en kärlek som kommer till uttryck genom den ansträngning hans organisation gör för att se till att de får andlig mat. Det är verkligen en förmån att få tillhöra en sådan underbar familj!”

EN KAMP MOT ONDA ANDAR

Trots att många människor i Papua Nya Guinea bekänner sig vara kristna, håller de också fast vid traditionella trosuppfattningar. De ägnar sig åt förfädersdyrkan och fruktar onda andar. Och enligt en guidebok har man på senare år ”på nytt börjat ägna  sig åt svart magi och trolldom”. Därför ger människor ofta medicinmän eller förfädernas andar skulden för sjukdom och död.

I en sådan miljö är Bibelns sanning verkligen befriande. Ja, till och med några medicinmän har erkänt kraften i Guds ord, övergett sina sedvänjor och börjat tillbe den sanne Guden. Här är två exempel:

Soare Maiga bodde i en by omkring fem mil från Port Moresby och var mycket fruktad för sina spiritistiska förmågor. Men han blev nyfiken på vad Jehovas vittnen tror och började vara med vid bibelstudier. Det dröjde inte länge förrän han tog emot sanningen och övergav sina tidigare uppfattningar. Men när han försökte göra sig av med sina ockulta föremål, kom de hela tiden tillbaka på något mystiskt sätt! Men Soare var fast besluten att ”stå emot Djävulen”. En dag lade han därför alla föremålen i en säck tillsammans med en stor sten och kastade den i havet utanför Port Moresby. (Jak. 4:7) Den här gången kom föremålen inte tillbaka. Den här modige mannen blev sedan ett nitiskt vittne för den sanne Guden, Jehova.

Kora Leke använde trolldom och örter för att bota sjuka. Men  när han började studera Bibeln kämpade han för att bli fri från en ande som hade hjälpt honom med hans trolldom. I likhet med Soare var Kora fast besluten att bli fri från demonerna, och med Jehovas hjälp lyckades han. Senare blev han reguljär pionjär och pionjär med särskilt uppdrag. Även på äldre dar, när hans ben var svaga, fortsatte denne lojale broder att tala med sina grannar om de goda nyheterna.

Hur tog sig Kora till den plats där han tyckte mest om att predika? Bröderna körde honom dit i en skottkärra, det mest praktiska de hade. Senare tillverkade en uppfinningsrik broder, som arbetade vid avdelningskontoret, en rullstol åt honom. Han använde stålstommen från en vanlig stol och cykelhjul samt kanvas till sätet. Det här nya transportmedlet gav Kora större frihet, och han använde det flitigt! Ja, sådana äldre vänner är verkligen inspirerande föredömen, och de måste glädja Jehova mycket! (Ords. 27:11)

MÄNNISKOR FÅR LÄRA SIG LÄSA OCH SKRIVA

”Allt som skrivits förr, det har skrivits till vår undervisning”, sägs det i Romarna 15:4. Det är tydligt att Gud vill att hans folk ska kunna läsa och skriva. Som vi redan nämnt har därför Jehovas vittnen i Papua Nya Guinea gjort stora ansträngningar för att lära människor läsa och skriva.

Det kan naturligtvis vara en utmaning att lära sig läsa och skriva, i synnerhet för äldre människor.  Men om en person har ett villigt hjärta brukar det som regel gå bra. Ja, Guds ord kan ha en kraftfull verkan på ödmjuka och olärda människor.

Tänk till exempel på Save Nanpen, en ung man från trakten kring Sepiks källor. När Save flyttade till Lae upplevde han en kulturchock, då han för första gången kom i kontakt med olika sidor av den västerländska kulturen. Han träffade också Jehovas vittnen som talade med honom om Guds kungarike. Det han fick höra gjorde djupt intryck på honom, och han började vara med vid mötena. Det dröjde inte länge förrän han blev kvalificerad att bli odöpt förkunnare. Men han ville inte ta nästa steg – att bli döpt. Varför inte det? Han hade lovat Jehova att han först skulle lära sig läsa Bibeln på egen hand. Han studerade därför flitigt och nådde sina andliga mål.

Det är fortfarande vanligt att människor är analfabeter, men nu finns det allmänna skolor i många områden, och Jehovas vittnens barn går i de här skolorna. Ja, de är ofta fina exempel när det gäller att kunna läsa och skriva – mycket tack vare den goda fostran föräldrarna ger dem och den utbildning de får vid församlingens möten, till exempel den teokratiska skolan.

BIBELNS SANNING FÖRÄNDRAR LIV

Aposteln Paulus skrev: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar.” (2 Kor. 10:4) Ibland kan bara ett enda bibelställe ha stor inverkan, som i fallet med en kvinna som heter Elfreda. När hon fick se Guds namn i sin bibel på wedau tittade hon i ett uppslagsverk, som bekräftade det Bibeln sade om Guds namn. ”Jehovas vittnen lär ut sanningen”, tänkte hon. Men  hennes man, Armitage, ville inte ha något med vittnena att göra. Han drack, tuggade betelnöt, rökte och hade ett häftigt humör.

Sedan Armitage hade pensionerats från sitt arbete i Lae flyttade han och Elfreda till Alotau i provinsen Milne Bay, där det inte fanns några vittnen. Elfreda prenumererade på Vakttornet och Vakna! och studerade per brev med Kaylene Nilsen, en pionjär. Kaylene säger: ”Elfreda skickade mig troget sina skrivna svar varje vecka.”

Senare skickades gileaditerna Geordie och Joanne Ryle till Milne Bay, och de besökte Elfreda för att uppmuntra henne och samarbeta med henne i tjänsten. Geordie berättar: ”Armitage bad mig studera Bibeln med honom. På grund av hans rykte undrade jag vad som egentligen var hans motiv. Men efter att ha studerat med honom en månad visste jag att han var uppriktig. Han blev senare döpt och blev så småningom biträdande tjänare.” Nu är tre generationer av hans familj med i sanningen, och hans barnbarn Kegawale Biyama, som omtalats tidigare, är medlem av avdelningskontorets kommitté i Port Moresby.

När Don och Shirley Fielder var pionjärer i Hula, började de studera Bibeln med Alogi och Renagi Pala. ”Alogi var en tjuv och en slagskämpe”, skriver Don. ”Han led av en tropisk sjukdom som gjorde att han såg motbjudande ut, och en del av hans mun var bortfrätt av ett tropiskt sår. Både han och hans hustru tuggade betelnöt, och därför var luckorna mellan deras svarta tänder ofta blodröda. Alogi var den siste som man trodde skulle dras till sanningen. Men han och hans hustru blev intresserade och var med vid mötena. De satt tysta längst bak.”

 Don berättar: ”Under en sexmånadersperiod såg vi en fantastisk förändring hos Alogi. Han slutade upp med att stjäla, slåss och gräla, och han och Renagi började hålla sig rena och snygga och ta del i mötena. De började också tala med andra om de goda nyheterna. Ja, de och några andra blev de första förkunnarna i Hulaområdet.”

Abel Warak bodde på New Ireland och hade haft lepra (spetälska). Som en följd av det hade han ingen känsel i händer och fötter. När han först fick kontakt med sanningen kunde han knappt gå och hade tappat livslusten. Men sanningen förändrade helt hans inställning och gav honom förnyad glädje och styrka. Så småningom blev han till och med pionjär. För att utöka sin kost brukade han fiska, men på grund av att han saknade känsel i fötterna kunde han inte längre gå på revet. Bröderna köpte därför ett par knähöga gummistövlar åt honom. Han lärde sig också cykla, och det gjorde att han kunde färdas längre sträckor i tjänsten. Ja, han cyklade ibland 10 mil för att göra återbesök hos intresserade personer, och vid ett tillfälle cyklade han 14 mil i ena riktningen för att inbjuda en intresserad man till Åminnelsen.

Ibland har ”kunskapen om Jehova” hjälpt också personer med vilddjurslika egenskaper att göra stora förändringar. (Jes. 11:6, 9) År 1986 kom till exempel omkring 60 personer från två byar  nära Banz till en områdessammankomst i Lae och satt på de främre raderna. De här människorna från högländerna hade länge varit fiender och stridit mot varandra. Men sedan de hört de goda nyheterna av pionjärer med särskilt uppdrag beslöt de att leva tillsammans i fred. Sådana erfarenheter påminner oss om orden i Sakarja 4:6: ”’Inte genom militär styrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande’, har härarnas Jehova sagt.” Samma ande har också fått många uppriktiga människor att rätta sig efter Bibelns moralnormer.

ÄKTENSKAPET HÅLLS I ÄRA

De lokala sedvänjorna och kristenhetens kyrkor i många länder tar sällan hänsyn till Bibelns syn på äktenskapet. (Matt. 19:5; Rom. 13:1) Sådan är situationen i Papua Nya Guinea. För att behaga Jehova har därför många par som bott ihop utan att vara gifta eller som levt i polygami gjort stora förändringar i sitt liv. Tänk till exempel på Francis och hans hustru, Christine.

När Francis tog avsked från armén flyttade han och hans hustru ifrån varandra. Christine och deras två barn for tillbaka till hennes hemby på ön Goodenough i provinsen Milne Bay. Själv återvände Francis till Mount Hagen. Där flyttade han så småningom ihop med en annan kvinna och hennes barn. De gick på möten i kyrkan Guds församling. Med tiden fick Francis sambo besök av Jehovas vittnen och började studera Bibeln. Senare blev också Francis intresserad, och snart gick båda på Jehovas vittnens möten.

Francis ville bli förkunnare, och det betydde att han måste reda upp sin äktenskapliga situation. Efter att allvarligt ha begrundat saken talade han med sin sambo. Hon och hennes barn flyttade till ett annat hus, och Francis for för att träffa Christine,  som han nu hade varit åtskild från i sex år. Förståeligt nog blev Christine och hennes släktingar mycket överraskade över att få se Francis. Med hjälp av Bibeln förklarade Francis vänligt för alla att han ville göra det som är rätt i Jehovas ögon. Han bad sedan sin hustru att komma tillbaka till Mount Hagen tillsammans med barnen, så att de kunde bli en familj igen. Alla var häpna över hur han hade förändrats. Christine gick med på att följa med, och han i sin tur kompenserade hennes släktingar ekonomiskt för allt de hade gjort för hans familj under de sex åren.

När Christine hade kommit tillbaka till Mount Hagen började också hon studera Bibeln, och det innebar att hon fick lära sig läsa. Hon slutade tugga betelnöt och röka. Det här paret är nu överlämnade tjänare åt Jehova.

BARN SOM ÄRAR SIN SKAPARE

Många barn i Papua Nya Guinea har avgett ett fint vittnesbörd genom att modigt följa sitt samvete. I början av 1966 sade en grundskolelärare till sju av Jehovas vittnens barn att de förväntades hälsa flaggan under ceremonier som skulle hållas följande vecka. Inför omkring 300 församlade elever vägrade den dagen alla sju barnen att hälsa flaggan. Det ledde till att de blev avstängda från skolan, trots att deras föräldrar skriftligt hade begärt att deras barn inte skulle behöva vara med vid ceremonierna. En äldste i församlingen överklagade ärendet till myndigheterna i både Papua Nya Guinea och Australien.

Den 23 mars ringde den australiensiske administratören för Papua Nya Guinea till skolmyndigheterna och sade att barnen omedelbart skulle återvända till skolan. Den sanna tillbedjan hade vunnit en liten rättslig seger. Regeringen i Papua Nya Guinea  fortsätter att respektera barns rätt att av samvetsskäl vägra att hälsa flaggan.

”Spädbarn och dibarn” kan lovprisa Jehova också på andra sätt. (Matt. 21:16) Tänk till exempel på Naomi från högländerna. Hennes föräldrar, Joe och Helen, var inte i sanningen. När Naomi var i treårsåldern bodde hon omkring ett år i Lae hos Helens syster, ett nitiskt Jehovas vittne. Mostern tog regelbundet med sig Naomi ut och predikade. Hon bar henne ofta i en kasse som hon hade hängande över axeln. Naomi fick på så sätt höra talas om Guds kungarike, särskilt som mostern flitigt använde bilderna i Min bok med bibliska berättelser.

När Naomi kom tillbaka hem till sina föräldrar, tog hon en av våra publikationer och gick ut ur huset och knackade sedan högt på dörren. ”Kom tillbaka in”, ropade föräldrarna. Den lilla flickan kom in och sade: ”Hej! Jag är ett Jehovas vittne, och jag har kommit för att tala med er om Bibeln.” Medan Joe och Helen förvånat tittade på fortsatte Naomi: ”Bibeln säger att det här landet ska bli ett paradis och att Jesus ska vara kung över oss. Allt vi ser har Jehova gjort.”

Joe och Helen var förstummade. ”Vad ska grannarna tänka!” utropade Joe. ”I morgon är det bäst att du håller henne inne.”

När föräldrarna nästa dag satt utanför huset, knackade Naomi högt på väggen till sitt rum. ”Kom ut”, sade Joe. Naomi kom ut och började med en ny inledning: ”Hej! Jag är ett Jehovas vittne, och jag har kommit för att predika för er. Snälla människor ska leva för evigt på jorden. Men människor som blir arga och gör onda saker kommer inte att vara i paradiset.” Helen blev förbryllad och började gråta, medan Joe rusade in i sovrummet.

 Joe, som fått sin nyfikenhet väckt, bläddrade den kvällen igenom sin bibel och råkade få se namnet Jehova. Nästa morgon gick han inte till arbetet, utan skrev i stället ett brev till Jehovas vittnen och körde sedan de fyra milen till Mount Hagen för att lämna det vid Rikets sal.

Bröderna gick hem till Joe och Helen och ordnade med att de fick ett bibelstudium. Helen fick också hjälp att lära sig läsa. Så småningom blev både Joe och Helen döpta, och Helen kunde hjälpa andra som studerade Bibeln att lära sig läsa – allt detta tack vare att en liten flicka lovprisade Jehova!

 ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT VARA MED VID MÖTEN

I vissa delar av världen måste bröderna använda hårt trafikerade och förorenade motorvägar eller fullpackade tunnelbanetåg för att komma till möten och sammankomster. Men i Papua Nya Guinea är problemet ofta att det saknas bra vägar och bra transportmedel. Där måste många familjer – åtminstone en del av vägen – ta sig fram till fots eller med kanot eller bådadera. Förkunnare och deras barn går till exempel regelbundet mer än 15 mil över hala, branta berg för att vara med vid den årliga områdessammankomsten i Port Moresby. Deras ansträngande, veckolånga vandring följer den världsberömda vandringsleden Kokoda Trail, där många hårda strider utkämpades under andra världskriget. De bär med sig mat, kokkärl, kläder och annat som de behöver för sammankomsten.

Bröderna på den isolerade atollen Nukumanu brukar vara med vid de årliga områdessammankomsterna i Rabaul, 80 mil västerut. Jim Davies säger: ”För att vara säkra på att komma dit i tid ger de sig ibland av sex veckor i förväg på grund av de osäkra båtförbindelserna. Återresan kan också vara osäker. En gång fick den enda båt som gick till Nukumanu göra en omväg till Australien för reparationer, och sedan hade ägarna ekonomiska problem. Det ledde till att det tog över sex månader för bröderna att ta sig hem! Det här var naturligtvis ett extremt fall, men förseningar i flera veckor är inte ovanliga. Det gör att de strandsatta förkunnarna måste bo hos medvittnen eller släktingar.”

MISSIONÄRERNAS FINA EXEMPEL

Det kan vara en stor omställning för missionärer att tjäna i ett främmande land, där levnadsstandarden kan vara lägre än i deras hemland. Men som många  har visat går det att göra en sådan omställning, och lokalbefolkningen uppskattar ofta missionärernas uppoffringar. En kvinna i Papua Nya Guinea sade så här om de två missionärssystrar som studerade med henne: ”Deras hud är vit, men deras hjärtan är lika våra.”

En del missionärer arbetar i resetjänsten. För att besöka församlingar kan de vara tvungna att resa med transportmedel av de mest skiftande slag. Så var det för Edgar Mangoma. I de kretsar som han betjänade fanns floden Fly och sjön Murray. ”När jag besökte de två församlingarna vid sjön for jag med kanot – ibland med motor och ibland utan. I det senare fallet brukade det ta mig upp till åtta timmar att komma från den ena församlingen till den andra. Vanligtvis följde tre eller fyra bröder med mig, och det trots att de visste att de måste paddla hela vägen tillbaka sedan de lämnat av mig. Jag uppskattade dem verkligen!”

Missionärernas goda exempel, deras ödmjukhet och kärlek till människor har lett till ett enastående vittnesbörd. En kretstillsyningsman skrev: ”Byborna var förvånade över att jag åt och bodde hemma hos intresserade personer. Ja, några har sagt till mig: ’Din gudsdyrkan är äkta. Våra pastorer umgås inte med oss som du gör.’”

Tycker utländska systrar att det är svårt att anpassa sig till livet i Papua Nya Guinea? ”De första månaderna tyckte jag att det var mycket svårt”, berättar Ruth Boland, som följde med sin man, David, i resetjänsten. ”Många gånger ville jag ge upp. Men jag är glad att jag inte gjorde det, för jag kom att uppskatta och älska bröderna och systrarna. Min man och  jag tänkte mindre och mindre på oss själva och mer och mer på andra. Ingenting kunde mäta sig med den glädje vi kände. Materiellt sett hade vi ingenting, men vi var andligt rika. Och vi såg Jehovas hand i så mycket som hände – inte bara när det gällde framgången i predikoarbetet, utan också i vårt eget liv. När man inte har något i materiellt avseende, förtröstar man verkligen på Jehova och får se hans välsignelse.”

INBÖRDESKRIG PÅ BOUGAINVILLE

År 1989 utbröt ett fullskaligt inbördeskrig på Bougainville till följd av att en separatiströrelse ville bryta sig ut. Under de 12 år som konflikten varade måste omkring 60 000 människor lämna sina hem, och omkring 15 000 dog. Bland dem som måste flytta fanns många förkunnare, och flertalet av dem slog sig ner i andra delar av Papua Nya Guinea.

Strax innan Dan Ernest, en pionjär, lämnade ön greps han av soldater ur revolutionsarmén (BRA) och fördes till en stor lagerlokal. Dan berättar: ”Där inne träffade jag en BRA-general klädd i en uniform full med medaljer och med ett svärd vid sidan.

’Är du Dan Ernest?’ frågade han.

’Ja’, svarade jag.

’Jag har hört att du var spion för Papua Nya Guineas försvarsstyrka’, sade han.

Jag började förklara att Jehovas vittnen inte blandar sig i något lands konflikter, men han avbröt mig och sade: ’Vi vet! Vi har bevakat er. Andra religiösa samfund har stött vem det än har varit som har sett ut att vinna. Ni är de enda som har varit helt neutrala.’ Sedan tillade han: ’Vårt folk har levt i kaos under det här kriget och behöver ert trösterika budskap. Vi vill  att du ska stanna kvar i Bougainville och fortsätta att predika. Men om du måste resa härifrån ska jag se till att du får ut alla dina tillhörigheter.’ Generalen höll sitt ord, för när min hustru och jag två veckor senare flyttade till ett nytt pionjärdistrikt på ön Manus fick vi våra tillhörigheter.”

Avdelningskontoret arbetade hårt för att hålla kontakt med förkunnarna i krigsområdet och kunde trots en blockad sända dem en del mat, medicin och litteratur. En kretstillsyningsman som besökte området rapporterade: ”Såren efter kriget syns överallt, men bröderna och systrarna är fortfarande upptagna med att predika och hålla möten. De leder också många bibelstudier.”

År 2001 nådde de stridande parterna till slut en fredsöverenskommelse som gjorde Bougainville och närliggande öar till en autonom region. För närvarande bor det inte några vittnen på Bougainville, men den närliggande ön Buka har en fin församling på 39 förkunnare.

EN VULKAN FÖRSTÖR RABAUL

Staden Rabaul har en stor hamn som i själva verket är kratern på en slocknad vulkan. I september 1994 fick aktiva vulkaner på båda sidor om hamnen utbrott och förstörde Rabaul och förändrade livet för människor i provinsen. Rikets sal och missionärshemmet i samma byggnad förstördes, men inga vänner dog. Men en broder som hade problem med hjärtat dog när han flydde från utbrottet. Alla vänner tog sig till förberedda platser som låg flera kilometer därifrån och följde en evakueringsplan som under några år hade funnits uppsatt på anslagstavlan i Rikets sal.

 Avdelningskontoret vidtog omedelbart åtgärder för att hjälpa de drabbade och organisera hjälpsändningar. Kläder, moskitnät, medicin, bensin, diesel och andra saker skickades i väg tillsammans med ris och taro från en närliggande församling. Ja, hjälpinsatsen gick så bra att tjänstemän och andra på platsen gav många positiva kommentarer.

Församlingen i Rabaul upphörde så småningom. Två dagar efter utbrottet samlades omkring 70 förkunnare och deras barn i en övergiven yrkesskola. När de äldste kom, frågade förkunnarna: ”När börjar bokstudiet?” Ja, trots svårigheterna försummade man inte mötesbesöken och predikoarbetet. (Hebr. 10:24, 25) Flertalet bröder flyttade till grupper i närheten, och en av dessa grupper blev en församling som följd av det.

Regeringen i provinsen lovade alla religiösa samfund som hade förlorat egendom att de skulle få mark i staden Kokopo, drygt två mil från Rabaul. Men  vittnena fick ingen mark trots att andra samfund fick det. Omkring sju år efter utbrottet började en broder från Afrika arbeta på kontoret för stadsplanering. När han upptäckte hur orättvist vittnena hade behandlats, letade han omedelbart upp en lämplig tomt i Kokopo och hjälpte bröderna att skriva en ansökan, som beviljades. Ett lag frivilliga byggnadsarbetare hjälpte till att bygga en Rikets sal och ett missionärshem. Den orättvisa behandlingen i början visade sig rentav bli en välsignelse. Hur då? Den mark som kyrkorna tidigare hade fått ligger uppe på en brant kulle. Men den tomt som bröderna fick är idealiskt belägen i stadens centrum.

ÖVERSÄTTNINGSARBETET GÅR FRAMÅT

”I ett land med över 800 språk är det viktigt att ha ett eller flera gemensamma språk, så att människor kan kommunicera med varandra”, säger Timo Rajalehto, som är medlem av avdelningskontorets kommitté och tillsyningsman för översättningsavdelningen. ”Enkla handelsspråk, till exempel tok pisin och hiri motu är idealiska för det syftet. De är relativt  lätta att lära sig som andraspråk, och de fungerar bra i vardagliga sammanhang. Men de är inte så bra när det gäller att förmedla komplicerade begrepp. Våra översättare har därför ofta problem med att översätta vissa uttryck.

Vi upptäckte till exempel att det inte fanns något lämpligt ord på tok pisin för ordet ’princip’. Våra översättare använde därför två ord på tok pisin och skapade ordet stiatok, (styrande tal) som beskriver hur principer verkar genom att ’styra’ människor i rätt riktning. Uttrycket slog igenom i massmedia och används nu av många som talar tok pisin.”

Vakttornet började ges ut på motu 1958 och på tok pisin 1960. Studieartiklarna trycktes i Sydney i Australien på lösa ark som häftades ihop och sedan skickades till Port Moresby. År 1970 fick tidskriften 24 sidor, och upplagan ökade till över 3 500. En 24-sidig upplaga av Vakna! kom först ut på tok pisin i januari 1972. Nu förbereder avdelningskontoret att ge ut Vakttornet två gånger i månaden och Vakna! en gång i kvartalet på tok pisin samt en studieupplaga av Vakttornet en gång i månaden och en allmän upplaga en gång i kvartalet på hiri motu.

”Nyligen översatte vi vissa vikblad till flera nya språk, bland annat enga, jiwaka, kuanua, melpa och orokaiva”, säger Timo Rajalehto. ”Varför gjorde vi det, när de flesta som talar de här språken också talar tok pisin eller engelska eller bådadera? Vi ville se hur människor skulle reagera på budskapet om Guds rike på sitt modersmål. Skulle det väcka deras intresse för sanningen och göra dem vänligt inställda till vittnena?

 Svaret blev ett rungande ja! Vi har fått många positiva kommentarer från allmänheten. Bibelstudier har satts i gång, och till och med vissa som tidigare har varit emot vår verksamhet har nu ändrat inställning till oss. När människor får litteratur på sitt modersmål gör det starkt intryck.”

För närvarande består översättningsavdelningen av 31 medarbetare, däribland teamen som översätter till hiri motu och tok pisin. I december 2009 blev alla glada över att få flytta in i en ny kontorsbyggnad.

PIONJÄRSKOLAN HJÄLPER MÅNGA

Pionjärskolan är en höjdpunkt i livet för många av Jehovas tjänare. Skolan hjälper pionjärerna inte bara  att växa andligen, utan också att bli bättre pionjärer. Här är vad några har sagt efter att ha gått igenom skolan.

Lucy Koimb: ”Skolan har hjälpt mig att inse att något av det bästa jag kan göra i livet är att ta del i heltidstjänsten.”

Michael Karap: ”Före skolan hade jag många återbesök men inga bibelstudier. Nu har jag många studier!”

Ben Kuna: ”Skolan lärde mig att tänka mer som Jehova tänker.”

Siphon Popo: ”Jag studerade mer än jag någonsin tidigare hade gjort! Och jag lärde mig att inte ha bråttom när jag studerar.”

Julie Kine: ”Skolan lärde mig att ha en rätt inställning till det materiella. Vi behöver faktiskt inte så mycket som andra säger att vi behöver.”

Dan Burks, som är medlem av avdelningskontorets kommitté, konstaterade: ”När pionjärer blir mer produktiva blir de också gladare och mer entusiastiska. Vi är övertygade om att pionjärskolan kommer att fortsätta att vara till nytta för hundratals pionjärer i det här landet. Förkunnarna och de intresserade på distriktet kommer naturligtvis också att få nytta av den.”

INBÖRDES KÄRLEK

Jesus Kristus sade: ”Alla [skall] veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) I Papua Nya Guinea har den kristna kärleken överbryggat alla slags klyftor: språkbarriärer samt etniska, kulturella och ekonomiska skillnader. När  ärliga människor ser sådan kärlek får det dem att säga: ”Gud är med er.”

Det var så Mange Samgar – en bussägare och före detta luthersk pastor från Banz – som omnämnts tidigare kände det. Vad fick honom att dra den slutsatsen? Församlingen på platsen chartrade en av hans bussar för att vara med vid en områdessammankomst i Lae. ”Eftersom han var nyfiken på vittnena följde han med på resan”, sade Steve och Kathryn Dawal, som var på sammankomstplatsen när bussen kom. ”Han var oerhört imponerad av organisationen och av den enhet som rådde mellan olika folkslag och stammar bland Jehovas folk. När han återvände hem tillsammans med vittnena i bussen, var han övertygad om att han hade funnit sanningen. Han och hans son blev senare äldste.”

Syster Hoela Forova – en ung änka och reguljär pionjär som tog hand om sin mamma som också var änka – var i desperat behov av ett nytt hus. Hon hade vid två tillfällen skrapat ihop lite pengar och gett dem till en släkting för att han skulle köpa virke, men hon fick aldrig något virke, och hon fick inte heller tillbaka sina pengar. Vittnena på platsen såg hennes svåra situation och byggde ett hus åt henne på tre dagar. Hoela grät mycket de tre dagarna, helt överväldigad av brödernas kärlek. Projektet blev också till ett enastående vittnesbörd. En diakon på platsen utropade: ”Hur kan människor som inte tigger pengar och som bara går omkring med bokväskor bygga ett hus på tre dagar!”

Aposteln Johannes skrev: ”Små barn, låt oss inte älska med ord eller med tungan utan i gärning och  sanning.” (1 Joh. 3:18) Som en följd av denna kärlek, som visas på många sätt, fortsätter arbetet i Papua Nya Guinea att gå framåt. De 3 672 förkunnarna leder 4 908 bibelstudier, och 25 875 personer var med vid Åminnelsen 2010, ett kraftigt bevis på Jehovas fortsatta välsignelse! (1 Kor. 3:6)

För omkring 70 år sedan vågade sig några modiga bröder och systrar in i detta fascinerande och mystiska land och förde med sig sanningen som gör människor fria. (Joh. 8:32) Under de årtionden som följde slöt sig många andra vittnen till dem, både utländska och inhemska. Framför dem låg till synes oövervinnliga hinder: täta djungler, sumpmarksområden med malariamyggor, dåliga vägar eller inga vägar alls, fattigdom, stamstrider, utbredd ockultism och ibland ett våldsamt motstånd från kristenhetens präster och deras anhängare. Bröderna var också tvungna att hantera analfabetism och den utmaning det innebar att predika för tusentals stamsamhällen där man talade över 800 språk! Deras osjälviska insats i predikoarbetet uppskattas mycket av dem som har kommit efter dem och som har byggt på den grund som de lade.

Jehovas tjänare i Papua Nya Guinea ställs fortfarande inför många av dessa utmaningar. Men för Gud är allting möjligt. (Mark. 10:27) Med full förtröstan på Jehova är därför bröderna och systrarna i detta mångskiftande land övertygade om att han ska ge många fler som älskar rättfärdighet förändringen ”till ett rent språk, för att de alla skall anropa Jehovas namn, för att de skall tjäna honom skuldra vid skuldra”. (Sef. 3:9)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 88]

”Var har du lärt dig allt det här, Bobogi?”

[Infälld text på sidan 100]

”Han gick med på att visa vår film utan att ta betalt.”

[Infälld text på sidan 104]

”Sluta upp med din religion, eller skaffa dig ett annat arbete.”

[Infälld text på sidan 124]

När de såg vad som fanns i hennes väska fick de dåligt samvete för vad de hade gjort.

[Infälld text på sidan 149]

”Deras hud är vit, men deras hjärtan är lika våra.”

 [Ruta/Bild på sidan 80]

En presentation av Papua Nya Guinea

Landet

Papua Nya Guinea upptar östra halvan av ön Nya Guinea. Landet omfattar 151 mindre öar och är något större än Sverige till ytan. Branta berg dominerar det inre av landet. Utefter kusten finns täta regnskogar och sumpmarker.

Befolkning

Av de 6,7 miljoner invånarna är 99 procent papuaner och melanesier. De övriga är polynesier, kineser och personer av europeisk härkomst. Flertalet är till bekännelsen kristna.

Språk

Papua Nya Guinea är det mest komplexa landet på jorden när det gäller språk. Där finns 820 olika språk – 12 procent av världens alla språk. De flesta invånarna talar tok pisin, hiri motu eller engelska.

Näringsliv

Omkring 85 procent av befolkningen lever på traditionellt sätt. De odlar grönsaker och bor i små byar. Kaffe och te odlas som avsalugrödor i högländerna. Mineraler, gas, olja och skog är naturtillgångar som också bidrar till ekonomin.

Livsmedel

Baslivsmedlen utgörs bland annat av sötpotatis, taro, kassava, sago och bananer som äts råa eller kokta. Det är också populärt med grönsaker, tropiska frukter, konserverat kött och konserverad fisk. Fläskkött äts vid speciella tillfällen.

Klimat

Det finns två årstider, en regnig och en lite mindre regnig. Eftersom Papua Nya Guinea ligger nära ekvatorn är klimatet tropiskt vid kusten, men svalare i högländerna.

 [Ruta/Bilder på sidorna 83, 84]

Jag övervann min blyghet

ODA SIONI

FÖDD 1939

DÖPT 1956

PROFIL Den förste inhemske pionjären i Papua Nya Guinea. Han är nu pionjär med särskilt uppdrag i församlingen Hohola Motu i Port Moresby.

▪ NÄR min äldre syster såg Tom och Rowena Kitto predika längs gångbanorna av trä i byn Hanuabada, bad hon mig gå till deras möten för att ta reda på vad den här ”nya religionen” gick ut på. På den tiden hölls mötena hemma hos Heni Heni Nioki, som studerade Bibeln.

Jag var 13 år och mycket blyg. Jag gick till Heni Henis hem, där omkring 40 bybor var samlade. Jag satt tyst längst bak med huvudet i händerna. Jag tyckte om det jag fick höra och fortsatte att gå dit. Snart bad Heni Heni mig att tolka det Tom Kitto sade på engelska till motu, det språk som de flesta av de närvarande talade.

Några år senare, när jag hade börjat arbeta på ett sjukhus på orten med målet att bli läkare, tog John Cutforth mig åt sidan och resonerade vänligt med mig och sade: ”Om du blir läkare kan du hjälpa människor fysiskt, men om du blir en andlig ’läkare’ kan du hjälpa dem att få evigt liv.” Den veckan började jag som pionjär.

Mitt första distrikt var Wau. Jag hade nyligen besökt den staden och träffat flera personer som var intresserade av sanningen. En man, Jack Arifeae, inbjöd mig att predika i  den lutherska kyrkan på orten. Jag valde att tala om Guds lag om blodet. De 600 i församlingen lyssnade uppmärksamt, eftersom många av dem trodde att de genom att äta en persons blod kunde få hans ande att ta över deras kropp. Prästen blev rasande och sade till åhörarna att de inte skulle ha något med mig att göra. Men många tyckte om det de fick höra och gjorde andliga framsteg.

Omkring ett år senare blev jag sänd till Manu Manu, omkring fem mil nordväst om Port Moresby. Där träffade jag Tom Surau, som var hövding i sin by, och han inbjöd mig att predika i den byn. När jag hade studerat med byborna i tre dagar, högg de sönder sin helgonbild av trä som föreställde jungfru Maria och kastade den i floden.

Människor som bodde nedströms samlade ihop spillrorna och tog med sig dem till de katolska prästerna i byn och ropade: ”De har dödat Maria!” Två präster kom för att ställa mig till svars. Den ene gick rakt fram till mig och gav mig ett knytnävsslag i ansiktet och skar upp min kind med sin ring. När byborna rusade till för att försvara mig sprang prästerna sin väg.

Jag åkte till Port Moresby för att få såret sytt och för att göra en polisanmälan. Prästerna fick senare böta och blev avsatta som präster. Jag återvände till byn och bildade en isolerad grupp. Med Jehovas hjälp hade jag övervunnit min blyghet.

[Bild]

De första mötena hölls i Heni Henis hem.

[Ruta på sidan 86]

Wantok-systemet

Uttrycket wantok, som betyder ”någon som talar mitt språk” på tok pisin, avser ett starkt kulturellt band som förenar människor av samma etniska grupp som talar samma språk. Det inbegriper både förpliktelser och privilegier. Man förväntas till exempel sörja materiellt för de äldre eller för dem som är arbetslösa eller inte kan arbeta. Det här är till verklig hjälp i ett land där den sociala välfärden inte är så hög.

Systemet har också sina avigsidor. När de som studerar Bibeln tar ställning för sanningen, kanske andra familjemedlemmar tar avstånd från dem. I sådana situationer måste de nya lita på Jehova för att få hjälp om de skulle bli arbetslösa eller av någon annan anledning få det svårt materiellt. (Ps. 27:10; Matt. 6:33) ”Wantok-systemet kan också göra att bröderna känner sig pressade att vara tillsammans för mycket med släktingar som inte är vittnen, inbegripet sådana som kanske är uteslutna”, säger Kegawale Biyama, som är medlem av avdelningskontorets kommitté. ”Under politiska val utsätts vittnen som är släkt med kandidater i valet för påtryckningar att överge sin kristna neutralitet.” Men naturligtvis gör de inte det.

 [Ruta/Bild på sidan 91]

Han vann mångas hjärtan

John Cutforth vann mångas hjärtan under sin missionärstjänst i Papua Nya Guinea. Här är vad några av hans missionärskamrater och andra som arbetade tillsammans med honom har sagt om honom. (Ords. 27:2)

Erna Andersson: ”John sade till oss: ’En sann missionär blir allt för alla människor. Om människor erbjuder er en stubbe att sitta på, sitt på den, det är det bästa de har att erbjuda. Om de ger er en grovt tillyxad säng, sov på den, den har tillverkats av omtanke. Om de ger er en ovanlig maträtt, ät den, den har lagats med kärlek.’ John var ett enastående exempel på en självuppoffrande missionär.”

Awak Duvun: ”Under kolonialtiden bröt John inte bara ner fördomar mellan svarta och vita – han utrotade dem! ’Svart man, vit man – ingen skillnad!’ förklarade han ofta. Han älskade alla.”

Peter Linke: ”En eftermiddag kom John till vårt hem i Goroka efter att ha rest hela dagen – dammig och trött. Men efter middagen sade han: ’Jag har inte gjort något för någon annan i dag’, och så traskade han ut fastän det var nästan helt mörkt för att besöka och uppmuntra en inhemsk familj. Han tänkte alltid på andra. Alla älskade honom.”

Jim Dobbins: ”John lärde oss att leva enkelt och att undervisa på ett enkelt sätt. Han använde illustrationer som människor kunde förstå, precis som Jesus gjorde. Det gjorde att vi kunde kommunicera med dem som inte kunde läsa och skriva.”

 [Ruta/Bild på sidan 101]

”Vi kommer aldrig att överge vår tro!”

KALIP KANAI

FÖDD 1922

DÖPT 1962

PROFIL En av de första som tog emot sanningen i Madangområdet. Berättat av hans son Ulpep Kalip.

▪ MIN far var en ödmjuk man som tänkte djupt. När han ställdes inför ett problem lyssnade han noga och analyserade saken innan han slutligen sade sin mening.

När jag var 15 år blev jag inlagd på sjukhuset i Madang, därför att en haj hade bitit av mitt ena ben alldeles under knät. När min far besökte mig träffade han John Davison. ”I den nya världen kan Jehova ge din son ett nytt ben”, sade John. Fars intresse hade väckts, och han började ivrigt studera Bibeln och fick snart en stark tro.

Polisen hade uppmanats att vräka min far och hans släktingar därför att de hade lämnat katolska kyrkan. Våra 12 hus, omgivna av frodig grönska och blommande trädgårdar, var inte fullt ett år gamla. Polisen kastade brinnande facklor på halmtaken, som fattade eld. Vi rusade till för att rädda våra ägodelar, men glödande aska och rök drev ut oss. Vi grät när vi såg våra hus brinna ner.

Med sorg i hjärtat gick vi till grannbyn Bagildig, där hövdingen var vänlig nog att låta oss flytta in i en liten hydda på ett rum. Där sade min far till oss alla: ”Jesus blev förföljd. Vi kan därför räkna med att människor ska förfölja oss också, men vi kommer aldrig att överge vår tro!”

 [Ruta/Bild på sidorna 107, 108]

Han var tacksam för att han gick till ”fel” skola

MICHAEL SAUNGA

FÖDD 1936

DÖPT 1962

PROFIL Började som pionjär med särskilt uppdrag i september 1964 och har varit det längre än någon annan i Papua Nya Guinea.

▪ ÅR 1959 flyttade jag till Rabaul för att fortsätta min utbildning. När jag fick höra att Jehovas vittnen hade en skola, gick jag hem till ”läraren”, Lance Gosson, i tron att jag gick till en yrkesskola. Lance bjöd in mig till det bibelstudium som hölls varje onsdag. Trots missförståndet tackade jag ja till inbjudan. Jag tyckte mycket om det jag fick lära mig, i synnerhet att Guds namn är Jehova och att det ska bli ”nya himlar och en ny jord”. (2 Petr. 3:13) Jag blev döpt på förmiddagen den 7 juli 1962 – mycket tacksam för att jag hade gått till ”fel” skola.

Samma dag var jag med vid ett möte för dem som var intresserade av pionjärtjänst. Mötet leddes av John Cutforth som var områdestillsyningsman. Han betonade att fälten var vita till skörd och att det behövdes fler arbetare. (Matt. 9:37) Så snart jag kunde blev jag feriepionjär, som hjälppionjärerna kallades på den tiden. I maj 1964 blev jag reguljär pionjär, och i september blev jag pionjär med särskilt uppdrag.

Jag minns ett tillfälle då jag predikade i närheten av Rabaul. En man av tolaistammen frågade om han kunde få hålla min bibel så att han själv kunde läsa ett bibelställe. När jag gav honom min bibel rev han sönder den och kastade bitarna  på marken. Jag blev inte arg men rapporterade saken till polischefen, som omedelbart skickade en polis för att anhålla mannen. Polischefen sade till mannen: ”Du är en ond man. Du har brutit mot Guds lag och regeringens lag. Du måste köpa en ny bibel åt mannen i morgon, och om du inte gör det sätter vi dig i fängelse.” Polischefen sade sedan till mig att jag skulle komma till polisstationen klockan 10 följande dag för att hämta pengarna för Bibeln. När jag kom låg pengarna där och väntade på mig. Sedan dess har många av tolaistammen kommit med i sanningen.

Vid ett annat tillfälle spred jag tillsammans med en grupp andra vittnen Nyheter om Guds rike i ett område väster om Wewak. De andra arbetade framför mig. Men en byledare fick reda på vad bröderna höll på med och samlade ihop de exemplar som de hade delat ut. Han måste ha vetat att jag skulle komma, för han stod och väntade på mig mitt på vägen med händerna i sidan och med exemplar av Nyheter om Guds rike i ena handen. Jag frågade om det var något problem. Han höll fram dem för mig och sade: ”Det är jag som bestämmer här, och jag vill inte att ni sprider det här.”

Jag tog dem ifrån honom. Under tiden hade bybor samlats runt oss. Jag tittade på dem och frågade: ”Om ni vill arbeta i er trädgård eller gå och fiska, måste ni då be om tillstånd först?”

”Nej!” sade en kvinna.

Sedan frågade jag byborna: ”Vill ni läsa det här?”

”Ja”, sade de. Jag delade därför ut exemplaren av Nyheter om Guds rike igen, utan att möta invändningar. Men senare måste jag försvara mig vid ett möte med omkring 20 byledare. Lyckligtvis röstade alla utom två till förmån för vårt predikoarbete.

 [Ruta/Bild på sidan 112]

Har de ätit ditt hjärta?

AIOKOWAN

FÖDD 1940

DÖPT 1975

PROFIL En av de första från provinsen Enga som lärde känna sanningen.

▪ NÄR Tom och Rowena Kitto hade kommit till Wabag i provinsen Enga, spred missionssällskapen falska rykten om dem. De påstod till exempel att Tom och Rowena grävde upp döda människor och åt dem. De här ryktena skrämde mig verkligen.

En dag frågade Tom min far om han kände till någon ung kvinna som kunde hjälpa hans hustru med hushållsarbetet. Min far pekade då på mig. Jag blev vettskrämd, men min far fick mig att ta arbetet.

Senare frågade Tom och Rowena mig: ”Vad tror du händer med människor när de dör?”

”Goda människor kommer till himlen”, svarade jag.

”Har du läst det i Bibeln?” frågade de.

”Jag har inte gått i skolan, så jag kan inte läsa”, svarade jag.

De började lära mig läsa, och sakta men säkert började jag förstå Bibelns sanning. När jag slutade gå till den katolska kyrkan, frågade en av kyrkans ledare mig: ”Varför går du inte längre i kyrkan? Har det där vita paret ätit ditt hjärta?”

”Ja”, svarade jag, ”mitt symboliska hjärta är nu hos dem, eftersom jag vet att de lär mig sanningen.”

 [Ruta/Bild på sidan 117]

”Ge mig en kyckling, och den är din”

AWAIWA SARE

FÖDD 1950

DÖPT 1993

PROFIL Lärde känna sanningen i ett isolerat område. Är nu biträdande tjänare i Mundipförsamlingen.

▪ NÄR jag var på besök hos en vän fick jag se boken Sanningen som leder till evigt liv. Jag läste några kapitel och frågade om jag kunde få den. ”Ge mig en kyckling, och den är din”, svarade han.

Han fick kycklingen, och jag tog med mig boken hem och läste den noga. Det dröjde inte länge förrän jag berättade för andra om allt det underbara jag hade lärt mig, och det trots att jag två gånger hade kallats till kyrkans ledare, som sade att jag skulle sluta upp att predika!

Kort tid därefter skrev jag till avdelningskontoret och frågade hur jag skulle få kontakt med Jehovas vittnen där jag bodde. De hjälpte mig att få kontakt med Alfredo de Guzman, som inbjöd mig till en områdessammankomst i Madang.

Jag kom till sammankomsten i trasiga bushkläder och med ett stort svart skägg. Men alla behandlade mig vänligt och respektfullt. Under programmet började jag gråta, därför att det som jag fick höra rörde mitt hjärta. Nästa dag kom jag till sammankomsten rakad.

Efter sammankomsten kom Alfredo till min by – en färd på två timmar med lastbil och fem timmars vandring från Madang. Min familj och mina vänner ansatte honom med frågor, och han besvarade dem alla från Bibeln.

I dag har Mundipförsamlingen 23 förkunnare, och över 60 är med vid mötena.

 [Ruta/Bild på sidorna 125, 126]

”Vad har du att säga till ditt försvar?”

MAKUI MAREG

FÖDD 1954

DÖPT 1986

PROFIL Hon var ensam pionjär i många år på en ö där det inte fanns några andra vittnen.

▪ ÅR 1980 fick jag ett vikblad av en pionjär i Madang och tog den med mig hem till Bagabag, en ö som det tog sex timmar att komma till med båt. Jag tyckte om det jag läste och skrev till avdelningskontoret och bad om mer information. Det dröjde inte länge förrän jag fick ett brev från Badam Duvun, en pionjär i Madang, som inbjöd mig till en områdessammankomst. Jag stannade hos henne i två veckor och började studera Bibeln. Jag var också med vid alla möten i Rikets sal. När jag kom hem fortsatte jag att studera, men per brev.

Snart hade jag satt i gång studier med 12 andra familjer på Bagabag. Vi hade regelbundna möten i min farbrors hem enligt det mönster för bibelstudium i grupp som jag hade sett i Madang. Det här förargade min far, en framstående medlem i den lutherska kyrkan. ”Jag känner Jahve, men jag känner inte Jehova”, skrek han. Jag slog upp min bibel på tok pisin och visade honom fotnoten till 2 Moseboken 3:15, där Guds namn nämns. Min far hade ingenting att säga.

 Tre gånger kallade han mig till möte med kyrkans ledare för att jag skulle försvara min tro. Ett av mötena hölls i den största kyrkan på ön. Över hundra personer var närvarande. Atmosfären var spänd. ”Vad har du att säga till ditt försvar?” frågade ordföranden. ”Jag vill bara följa Matteus 6:33 och sätta Guds rike främst”, svarade jag och höll ett fast grepp om min bibel. Min far hoppade upp och skrek ilsket: ”Försöker du undervisa oss?” En av mina farbröder reste sig för att slå mig, men en annan släkting ingrep snabbt till mitt försvar. Mötet blev kaotiskt. Till slut lät de mig gå.

Men mina problem var långt ifrån över. En kvinna som var med vid våra möten hade en sjuk baby som tragiskt nog dog. Några i samhället gav mig skulden för att barnet hade dött och sade att det hände därför att jag lärde mamman en ny religion. Min far hotade mig med ett järnrör och körde ut mig från familjens hem. Jag flydde till Madang med min faster Lamit Mareg, som också hade tagit emot sanningen. Kort därefter blev vi båda döpta.

Med tiden blev min far mycket sjuk. Jag tog hem honom till mig i Madang och skötte honom tills han dog. Under den här tiden blev han vänligare stämd till min tro. Innan han dog uppmanade han mig att återvända till Bagabag och predika för människorna där. Det gjorde jag 1987. Mina släktingar var omtänksamma och byggde ett litet hus åt mig, och i 14 år var jag det enda vittnet på ön. Under 12 av de här åren var jag reguljär pionjär.

Senare återvände jag till Madang för att vara pionjär tillsammans med Lamit. År 2009 kom sex personer från Bagabag till Madang för att vara med vid Åminnelsen. Jag har aldrig gift mig, och jag är glad att jag har kunnat tjäna Jehova helt och fullt som ogift.

 [Ruta/Bilder på sidorna 141, 142]

Jehova tog hand om mig

DORAH NINGI

FÖDD 1977

DÖPT 1998

PROFIL Hon lärde känna sanningen som ung och blev utfryst av sin släkt. Senare blev hon pionjär, och nu arbetar hon vid avdelningskontoret.

▪ NÄR jag var 17 år hittade jag ett exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Jag insåg snart att jag hade funnit något mycket speciellt. Jag förknippade boken med Jehovas vittnen, för när jag var i fyraårsåldern talade två vittnen med mig om Guds löfte om ett paradis på jorden.

Strax efter det att jag hittat boken sade mina adoptivföräldrar till mig att eftersom de hade fem egna barn, måste jag återvända till mina släktingar, som bodde i kuststaden Wewak. När jag kom dit bodde jag först hos min farbror.

Jag var ivrig att få träffa vittnena och letade därför rätt på Rikets sal och kom dit precis när en broder pålyste den avslutande sången. Men Pam, en missionär från USA, erbjöd sig att studera Bibeln med mig. Jag tyckte mycket om det jag fick lära mig, men efter bara tre studier hade jag en konfrontation med min farbror.

När jag var nästan hemma efter ett söndagsmöte, såg jag rök stiga upp från gårdsplanen. Min farbror brände upp allt jag ägde, också min bibliska litteratur. När han fick syn på mig skrek han: ”Om du vill tillbe Gud tillsammans med de där människorna, så låt dem ta hand om dig.” Eftersom  jag inte längre var välkommen hos min farbror, hade jag inget annat val än att åka hem till mina biologiska föräldrar, som bodde i en by omkring två timmars resa med bil från Wewak.

När jag mötte min far sade han till mina syskon, så att jag hörde det: ”Vem är den här flickan? Henne känner vi inte. Vi lämnade bort henne när hon var tre.” Jag förstod att inte heller han ville ha mig, och därför gick jag därifrån och bodde på lite olika ställen.

Omkring två år senare träffade två pionjärbröder på mig i mina föräldrars by. Jag sade till dem: ”Var snälla och säg till Pam att jag inte har glömt det hon lärde mig, men jag har ingen möjlighet att träffa henne.” Men snart kunde jag träffa Pam i Wewak och återuppta mitt studium. Under den tiden bodde jag hos tre olika familjer, men på grund av att jag var tillsammans med vittnena blev jag utkastad från alla tre ställena. Pam ordnade omtänksamt med att jag fick bo hos en familj i Wewak som var vittnen. Jag blev döpt 1998 och började som reguljär pionjär i september 1999. Jag blev inbjuden till Betel 2000 och har förmånen att få arbeta med det team som översätter till tok pisin.

Min egen familj avvisade mig, något som sårade mig djupt, men min andliga familj har mer än väl kompenserat förlusten. Ett av mina favoritställen i Bibeln är Psalm 27:10: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.”

[Bild]

Litteratur på tok pisin.

 [Ruta/Bilder på sidorna 147, 148]

”Jehova är vår störste lärare”

JOHN TAVOISA

FÖDD 1964

DÖPT 1979

PROFIL Som barn blev han grymt förföljd av sina lärare och skolkamrater och blev tvungen att sluta skolan efter bara två år. Han är nu kretstillsyningsman.

▪ JAG föddes i byn Govigovi i provinsen Milne Bay. Min far började studera Bibeln när jag var sju år, och han lärde mig det som han fick lära sig.

Det var vid den tiden jag började skolan. När mina två lärare, som tillhörde anglikanska kyrkan, fick veta att jag hade kontakt med Jehovas vittnen började de förfölja mig. Mina skolkamrater gjorde också det, och de till och med slog mig med käppar. Det ledde till att jag blev tvungen att sluta skolan efter bara två år.

Omkring ett år senare såg jag en av lärarna på marknaden. ”Du är en intelligent pojke. Det skulle ha gått bra för dig i skolan”, sade han. ”Men på grund av din religion kommer du inte att bli annat än en tjänare åt dina skolkamrater.” Jag berättade för min far vad läraren hade sagt, och hans svar uppmuntrade mig mycket. ”Om världen inte vill ge dig utbildning”, sade han, ”kommer Jehova att göra det.”

Far och en pionjärbroder hjälpte mig att få den värdefullaste utbildningen av alla – kunskapen som leder till  evigt liv. (Joh. 17:3) Mitt modersmål var dawawa, men de undervisade mig om Bibeln på hiri motu, som blev mitt andra språk, och på tok pisin, som blev mitt tredje. Jag döptes när jag var 15 år. Två år senare blev jag pionjär.

År 1998 blev jag inbjuden att gå igenom Skolan för förordnade tjänare. Då kunde jag inte engelska så bra. För att förbereda mig för skolan föreslog avdelningskontoret att jag skulle tillhöra en engelskspråkig församling i Port Moresby. På så sätt blev engelska mitt fjärde språk.

Vid examen blev jag förordnad att tjäna i Alotauförsamlingen i provinsen Milne Bay. Sex månader senare blev jag mycket överraskad – och glad – när jag blev förordnad som kretstillsyningsman. I min första krets ingick öarna New Britain, New Ireland, Manus och andra närliggande öar. År 2006 gifte jag mig med Judy, och vi var pionjärer med särskilt uppdrag i ett år. Sedan började vi i kretstjänsten.

När jag besöker församlingar säger jag ofta till ungdomarna: ”Jehova är vår störste lärare. Så låt honom undervisa er, för han kan hjälpa er att bli verkligt framgångsrika i livet.” Det har jag verkligen lärt mig.

[Bild]

Jag och min hustru, Judy.

 [Tabell/Bilder på sidorna 156, 157]

VIKTIGA ÅRTAL – Papua Nya Guinea

 1930

1935 Pionjärer ombord på Sällskapets segelbåt Lightbearer predikar i Port Moresby.

1940

1950

1951 Tom och Rowena Kitto kommer till Port Moresby.

1956 Pionjärer flyttar till New Ireland och New Britain.

1957 John Cutforth utarbetar bildpredikningar.

1960

1960 International Bible Students Association inregistreras.

1962 Tom och Rowena Kitto flyttar till högländerna.

1965 Ett avdelningskontor byggs i Koki i Port Moresby.

1969 Den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” hålls i Haima.

1970

1975 Papua och Nya Guinea förenas och bildar Papua Nya Guinea.

1977-1979 Våldsamma pöbelhopar förstör Rikets salar i provinsen Milne Bay.

1980

1987 Nytt avdelningskontor överlämnas.

1989 Inbördeskrig bryter ut på Bougainville.

1990

1991 Vakttornet ges ut på tok pisin och hiri motu samtidigt med den engelska upplagan.

1994 En sjukhuskommitté bildas.

1994 Vulkanutbrott förstör Rabaul på New Britain.

1999 Byggavdelning för Rikets salar inrättas vid avdelningskontoret.

2000

2002 Sammankomsthall byggs i Gerehu i Port Moresby.

2010

2010 En tillbyggnad till avdelningskontoret överlämnas.

2020

[Tabell/Bild på sidan 118]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

3 500

2 500

1 500

500

1955 1965 1975 1985 1995 2005

 [Kartor på sidan 81]

(För formaterad text, se publikationen)

PAPUA NYA GUINEA

PORT MORESBY

Wewak

Sepik

Kambot

Dimiri

Biwat

Yuat

Wabag

Mount Hagen

Banz

Wahgidalen

HÖGLÄNDERNA

Murraysjön

Fly

Basken

Talidig

Bagildig

Madang

Goroka

Kainantu

Lae

Bulolo

Wau

Kerema

Savaiviri

Papuabukten

Popondetta

Kokoda Trail

Hula

Agi

Govigovi

Alotau

KORALLHAVET

Manus

Bismarckarkipelagen

BISMARCKSJÖN

Bagabag

New Britain

Rabaul

Kokopo

Kurmalak

New Ireland

Kavieng

SOLOMONSJÖN

Goodenough

Buka

Bougainville

Nukumanu

Ekvatorn

Haima

Six Mile

Hanuabada

Port Moresby Harbour

Koki Market

Sogeriplatån

Ioadabu

 [Helsidesbild på sidan 74]

[Bild på sidan 77]

”Lightbearer”

[Bild på sidan 78]

De första inhemska förkunnarna, från vänster till höger: Bobogi Naiori, Heni Heni Nioki, Raho Rakatani och Oda Sioni.

[Bild på sidan 79]

Byn Hanuabada med centrala Port Moresby i bakgrunden.

[Bild på sidan 82]

Shirley och Don Fielder strax före sin ankomst.

[Bild på sidan 85]

Landets första Rikets sal i Haima i Port Moresby.

[Bild på sidan 87]

John Cutforth.

[Bild på sidan 89]

Kopia av en bildpredikan.

[Bilder på sidan 90]

Till höger: John Cutforth undervisar med hjälp av bilder; till vänster: en broder har med sig en skrivtavla när han predikar i byar i bushen.

[Bild på sidan 92]

Alf Green, David Walker och Jim Smith.

[Bilder på sidan 93]

Till vänster: Shirley, Debbie och Don Fielder; till höger: Don och hans kanot.

[Bild på sidan 96]

Jim Smith och Glenn Finlay.

[Bild på sidan 97]

Stephen Blundy far över Kerema Bay.

[Bild på sidan 99]

Rosina och Ken Frame.

[Bild på sidan 102]

Matthew och Doris Pope.

[Bilder på sidan 103]

Magdalen och John Endors hus var den första möteslokalen i Lae.

[Bild på sidan 109]

Högländerna.

[Bild på sidan 110]

Tom och Rowena Kitto framför sin lilla butik och sitt hem i Wabag.

[Bild på sidan 113]

Erna och Berndt Andersson.

[Bild på sidan 114]

Kerry Kay-Smith och Jim Wright.

[Bild på sidan 115]

Mike Fisher på floden Sepik.

[Bilder på sidan 123]

Rikets sal i Agi brändes ner av mordbrännare men byggdes sedan upp och utvidgades.

[Bild på sidan 127]

Elsie och Bill Thew.

[Bild på sidan 128]

En ”puapua” för fulla segel.

[Bild på sidan 128]

Båten Pioneer som byggdes av Berndt Andersson.

[Bilder på sidan 131]

På floden Sepik.

 [Bilder på sidorna 132, 133]

Till vänster: Kretstillsyningsmannen Warren Reynolds och hans hustru, Leann, besöker byn Biwat; ovan: offentligt tal under hans besök i byn Dimiri.

[Bild på sidan 135]

Soare Maiga.

[Bild på sidan 135]

Kora Leke.

[Bild på sidan 136]

Save Nanpen.

[Bild på sidan 139]

Geordie och Joanne Ryle.

[Bild på sidan 145]

Några av de här barnen blev avstängda från skolan för att de inte hälsade flaggan.

[Bilder på sidorna 152, 153]

Till vänster: Rabaul med vulkanen Tavurvur i bakgrunden; nedan: Rikets sal i Rabaul som förstördes 1994.

[Bild på sidan 155]

Översättningsteam, 2010.

 [Bilder på sidan 161]

Avdelningskontoret i Papua Nya Guinea.

Avdelningskontorets kommitté: Dan Burks, Timo Rajalehto, Kegawale Biyama och Craig Speegle.