Predikoarbetet världen över

JESU ord måste ha verkat förbryllande för hans lärjungar under det första århundradet. Han förutsade att de skulle bli föremål för hat från alla nationerna – de skulle bli dödade och utlämnade åt vedermöda. Men sedan sade Jesus att de goda nyheterna skulle bli predikade på hela jorden. (Matt. 24:9–14) Men skulle predikoarbetet kunna bli framgångsrikt med tanke på motståndet runt om i världen? På de följande sidorna får du svar på den här intressanta frågan.

 Tjänsteåret 2010

Avdelningskontor: 116

Länder och områden som rapporterat: 236

Församlingar: 107 210

Åminnelsen, antal närvarande: 18 706 895

Åminnelsen, antal deltagare: 11 202

Högsta antal förkunnare: 7 508 050

Medeltal förkunnare: 7 224 930

Procentuell ökning från 2009: 2,5

Döpta: 294 368

Medeltal hjälppionjärer: 287 960

Medeltal pionjärer: 844 901

Timmar i tjänsten på fältet: 1 604 764 248

Medeltal bibelstudier: 8 058 359

Under tjänsteåret 2010 använde Jehovas vittnen över 155 miljoner dollar till att stödja pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och resande tillsyningsmän i deras tjänst.

▪ I hela världen arbetar sammanlagt 20 062 förordnade Ordets förkunnare på avdelningskontoren. De är alla medlemmar av Den världsvida Orden av Jehovas vittnen i särskild heltidstjänst.

 AFRIKA

LÄNDER 57

FOLKMÄNGD 888 219 101

FÖRKUNNARE 1 222 352

BIBELSTUDIER 2 596 614

EN GRUPP MÄNNISKOR SÖKER SANNINGEN. I en liten by på Madagaskar beslöt 80 personer att lämna den protestantiska kyrkan. De byggde en egen kyrka och började söka efter den sanna religionen. De undersökte alla kyrkosamfund på ön i tur och ordning. De kom fram till att katolikerna inte studerade Bibeln och att det var meningsskiljaktigheter inom den lutherska kyrkan. De tyckte inte att det pingstvännerna lärde var sanningen, och de tyckte att sjundedagsadventisterna hade för många förbud. Sedan kontaktade de en av  våra bröder och frågade om han kunde undervisa dem om Bibeln. Det ville brodern gärna göra.

Några förkunnare ordnade så att de kunde besöka de här intresserade personerna. Bröderna träffade 26 av dem i den kyrka de hade byggt, och de ville gärna veta vad Bibeln lär. Bröderna använde kapitel 15 i boken Vad lär Bibeln? och förklarade hur man kan finna den religion som Gud godkänner. De intresserade var nöjda med förklaringen. Vid nästa besök kom 73 personer. Och vid tredje besöket var 142 närvarande!

SMS PÅ VILLOVÄGAR. Ett vittne som heter Menen och som bor i Etiopien ville uppmuntra en kvinna som hon studerade med och skickade årstexten för 2009 via sms. Men hon angav fel nummer, och meddelandet kom till en annan persons mobil. Kvinnan som fick meddelandet läste det gång på gång: ”Vittna grundligt om de goda nyheterna. (Apg. 20:24, NV)” Eftersom hon var gudfruktig instämde hon i meddelandet, men visste inte hur hon skulle tillämpa det. Hon var förbryllad över det mystiska ”NV” [Nya världens översättning] i slutet. Veckorna gick, men hon kunde inte glömma bibelstället. Till sist ringde hon till den som skickat textmeddelandet. Vår syster blev förvånad när hon fick höra vad som hade hänt med hennes sms, men hon svarade på kvinnans uppriktiga fråga. Det här ledde till ett bibelstudium som hålls två gånger i veckan.

UNGA FÖRKUNNARE. Persis, som bor i Kamerun, blev odöpt förkunnare när hon var sex år. Hennes första rapport visade att hon hade tio bibelstudier. Församlingens sekreterare trodde att det var ett misstag. När han frågade Persis förklarade hon att hon faktiskt hade tio olika bibelstudier. Han frågade också: ”Hur  vet du hur mycket tid du ska rapportera när du inte har någon klocka?” Hon svarade att hon visste att skolrasten varade en timme. Hon började predika när rasten började och slutade när klockan ringde. Hennes frimodiga vittnande gjorde intryck på hennes mamma och hennes kusin. De blev senare odöpta förkunnare. Nu när Persis är tio år är hon döpt och hjälppionjär medan hon ännu går i skolan. Hennes kamrat Aasy, som är åtta år, är redan odöpt förkunnare. En kvinna som studerar Bibeln sade om dem: ”Det var trevligt att se att barnen hälsade på alla vid mötena, särskilt på de äldre, innan de gick och satte sig hos sina föräldrar. Det har jag aldrig sett i min kyrka. Jag tror att barn som uppfostras så här blir bättre samhällsmedborgare.”

 NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

LÄNDER 55

FOLKMÄNGD 918 834 998

FÖRKUNNARE 3 673 750

BIBELSTUDIER 3 967 184

HON KNACKADE INTE. Miriam, som bor i Bolivia, bad till Gud i en vecka. Hon bad ungefär så här: ”Hjälp mig att lära känna dig, men jag vill inte ha hjälp av Jehovas vittnen. Jag vill inte att de ska knacka på min dörr.”

Senare den veckan ringde telefonen. Det var Candy, en pionjär med särskilt uppdrag, som erbjöd sig att komma med våra tidskrifter till Miriam inom en timme. Hon gick med på det. Inom en timme stod Candy utanför dörren. Miriam öppnade plötsligt dörren och bad henne komma in och sätta sig. Miriam började sedan gå fram och tillbaka och skaka på huvudet. Det var uppenbart att hon var upprörd. Candy frågade henne vad det var som var fel. ”Jag är chockad!” sade Miriam. ”I över en vecka har jag bett till Gud om vägledning, men jag sade tydligt i mina böner att jag inte ville ha hjälp av Jehovas vittnen som alltid kommer och knackar på min dörr! Och så ringde du upp mig i stället för att komma hit och knacka! Sedan du ringde för en timme sedan har jag bett till Gud att du inte skulle komma. Men så kom du! Jag är chockad! Det är helt klart att han vill att ni, Jehovas vittnen, ska hjälpa mig.” Ett studium sattes omedelbart i gång.

DE LÄMNADE HONOM I TRON ATT HAN VAR DÖD. Pasensi var en omtyckt före detta byhövding, kapiten, i Surinam  och nära vän till granman, hövdingen eller kungen, för hela flodområdet i det inre av landet. Pasensi försvarade stolt de lokala traditionerna. Han motarbetade Jehovas vittnen, eftersom han trodde att de var ett hot mot det traditionella levnadssättet.

En ung man påstod att han hade förmåga att säga vilka bybor som utövade trolldom. Hans många anhängare följde honom längs floden i kanoter och slog dem som anklagades för trolldom och tog allt de ägde. Stora summor pengar måste betalas för att ”rena” de anklagade från den onda ande som de påstods vara besatta av. Bland de många oskyldiga offren var Pasensi, som blev slagen och lämnad i tron att han var död. Inte ens hans vän, hövdingen, kunde hjälpa honom. Hövdingen var rädd för att hans eget liv och anseende var i fara om han hjälpte någon som anklagades för trolldom. Vänner och släktingar fick inte ge någon hjälp. Men Pasensis svärson tog mod till sig och förde honom till en by där de flesta var Jehovas vittnen. Bröderna  diskuterade saken och beslöt att hjälpa honom trots risken för dem själva. De ordnade så att Pasensi fördes med kanot till en närbelägen by där en broder är föreståndare för en start- och landningsbana. Därifrån flögs denne tidigare motståndare till en stad för att få läkarvård.

Pasensi tillfrisknade från sina skador. Han var rörd av att människor som han en gång motarbetat nu hade visat honom sådan kärlek. Han började studera Bibeln och blev döpt i december 2009. Pasensi är nu en nitisk förkunnare, och trots att han är 80 år var han hjälppionjär i april 2010.

HAN TRODDE ATT HAN KUNDE BIBELN. Eric, en man med helskägg, kom till ett församlingsmöte i USA med Bibeln i hand. När en av bröderna hälsade på Eric, började han ställa frågor om vår tro. Han ville inte ha boken Vad lär Bibeln? utan sade att han föredrog att använda endast Bibeln. Han brukade läsa 20 sidor om dagen i den, och han hade läst igenom den fler gånger än han kunde minnas. Efter mötet fortsatte Eric att resonera med brodern i över tre timmar. Vid slutet av besöket sade han: ”Jag är skakad.” Brodern frågade varför. Eric svarade: ”Jag trodde att jag kunde Bibeln riktigt bra. Men efter det här besöket inser jag att jag inte alls kan den.” Han tog sedan emot boken Vad lär Bibeln?

Nästa dag hade de två sitt första studium tillsammans. Eric hade varit uppe hela natten och läst de tio första kapitlen i boken. Vad hade han kommit fram till? ”Jag har äntligen funnit sanningen!” De studerade mellan tre och fyra timmar om dagen, fem dagar i veckan. Han började förbereda sig för mötena och var med vid alla möten tillsammans med hela sin familj. Redan första veckan skrev han brev och begärde sitt  utträde ur tre olika kyrkor, rakade av sig skägget och beslöt att inte fira några helgdagar. Inom två veckor hade han skrivit in sig i teokratiska skolan, och inom fyra veckor hade han blivit odöpt förkunnare. Han blev döpt i april 2010, endast sex månader efter sin första kontakt med Jehovas vittnen!

DÖPT NÄR HON VAR SJU ÅR. Paola, som bor i västra Mexiko, är uppfostrad av sina morföräldrar. Hennes mormor började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen när Paola var fem år. Paola brukade höra på, och sanningen slog rot i hennes hjärta. Hennes mormor gjorde inte några framsteg, men Paola började vara med vid mötena själv. Hon brukade be sina morföräldrar om hjälp att klä sig och gå över gatan för att komma till Rikets sal.

Så snart hon hade lärt sig läsa och skriva skrev hon in sig i teokratiska skolan och blev förkunnare.  Hon älskar verkligen Jehova och blev döpt när hon var sju år. När man frågar Paola varför hon är med vid mötena och predikar så nitiskt utan att ha sin familjs stöd, svarar hon nu när hon är tio år: ”Jag tycker mycket om talen eftersom de uppmuntrar mig att fortsätta studera Bibeln, och det hjälper mig att slippa problem. Och jag predikar för att jag vill lära människor vad Jehova ska göra för dem i framtiden och för att Bibeln kan hjälpa dem att bli lyckliga redan nu.”

HON VITTNAR FÖR PERSONER SOM RINGT FEL. I Dominikanska republiken var det en syster som fick många telefonsamtal från personer som ringt fel, och det hindrade henne i hennes arbete. Efter några dagar började hon fundera över hur hon skulle kunna utnyttja den här olägenheten till att predika. Vad gjorde hon? När hon svarade på en felringning sade hon att personen tyvärr hade ringt fel, men sedan tillade hon: ”Får jag passa på att fråga dig om du har läst Bibeln i dag?” Några lade på, men det var rätt många som svarade att de inte hade läst Bibeln. Då frågade hon: ”Vet du varför det är så viktigt?” För att ge ett svar från Bibeln brukade hon sedan läsa Psalm 1:1–3. En regeringstjänsteman talade länge med systern och sade att han inte hade någon bibel. Hon ordnade med att han fick en bibel och lite biblisk litteratur. Två veckor senare ringde han igen, men den här gången för att tacka henne för det intresse hon visat och för litteraturen.

En ung kvinna som ringt fel frågade: ”Är du ett Jehovas vittne?” När systern svarade att hon var det, började kvinnan gråta och förklarade att hon var en overksam förkunnare. Systern uppmuntrade henne och ordnade så att hon fick hjälp andligen. Kvinnan är nu åter en verksam förkunnare.

 ASIEN OCH MELLANÖSTERN

LÄNDER 47

FOLKMÄNGD 4 587 021 833

FÖRKUNNARE 652 251

BIBELSTUDIER 601 306

”DEN SAMARISKA KVINNAN.” Det var en varm sommardag i Kazakstan. Två pionjärer, en broder och en syster, som var ute i tjänsten fick se en kvinna hämta upp vatten ur en brunn. Brodern bad henne om lite vatten att dricka, och medan han drack vittnade systern för henne. Kvinnan visade intresse och bjöd in pionjärerna för att hon skulle få veta mer om det de berättade. De samtalade en stund, och pionjärerna lämnade henne lite biblisk litteratur. Systern lovade att komma tillbaka två dagar senare.

Som systern lovat gick hon tillbaka tillsammans med sin mamma, som också är ett vittne. När de kom satt kvinnan och väntade på dem utanför sitt hus, och i handen höll hon litteraturen som hon hade fått. Hon lämnade tillbaka den till systern och sade: ”Det här är från Jehovas vittnen! Er religion kommer från Ryssland!”

Mamman frågade då kvinnan om hon kunde få läsa ett bibelställe innan de gick. Eftersom systern ville visa kvinnan Guds namn i Bibeln, slog hon upp 2 Moseboken 3:15 och läste: ”Jehova, era förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.” Till systrarnas överraskning  bjöd kvinnan in dem i huset. Vad var det som hade fått henne att ändra sig så plötsligt? Jo, kvinnan hade förfäder som hette Abraham, Isak och Jakob. Hon tänkte att om Jehova var hennes förfäders Gud, så borde hon inte avvisa hans vittnen. Vid nästa besök satte systrarna i gång ett bibelstudium. Kvinnan var så ivrig att lära känna sanningen att studiet hölls två gånger i veckan. Trots motstånd från sina söner växte hon till andligen, och hon är nu odöpt förkunnare. Dessutom studerar hennes sonhustru och sonhustruns mamma Bibeln och är regelbundet med vid mötena. På grund av att den första kontakten med kvinnan påminner om berättelsen i Johannes 4:3–15 kallas hon i församlingen ”den samariska kvinnan”.

”JAG HAR NÅGRA FRÅGOR.” En äldre pionjärsyster på Cypern skriver: ”En onsdagsmorgon mådde jag inte så bra, men i stället för att stanna hemma ville jag gärna gå ut i gatutjänst. Jag bad därför till Jehova att han skulle sända någon till mig som hade tid att sätta sig hos mig på bänken så att jag skulle kunna sätta i gång ett bibelstudium. Snart kom en ung man från Nepal förbi. Jag höll tidskrifterna i handen, och innan jag hann tilltala honom frågade han mig vad tidskrifterna handlade om. När jag svarade att de var grundade på Bibeln sade han: ’Jag har tid, så kan jag få sätta mig här? Jag har några frågor om Bibeln som jag skulle vilja ställa.’

Det gick naturligtvis bra. Det var ju precis det jag hade bett Jehova om! Mannen fortsatte: ’Min första fråga är: Vad lär egentligen Bibeln?’ Jag blev så överraskad att jag knappt kunde svara! Jag tog fram boken Vad lär Bibeln? ur väskan och visade honom den.  Han tittade på boken, tittade på mig och frågade: ’Är inte titeln på den här boken precis det jag frågade?’ Jag satte därför i gång ett bibelstudium där på parkbänken! Han studerar nu Bibeln regelbundet och är också regelbundet med vid mötena och vill skriva in sig i teokratiska skolan. Jag inser verkligen hur viktigt det är att man helt och fullt förtröstar på Jehovas kraft och vägledning när det gäller att gå ut i tjänsten, även om man ibland känner sig fysiskt trött.”

EN FARFAR UNDERVISAR SONSONENS MÖRDARE. Miguels sonson dödades för flera år sedan. Mördaren, Esmeraldo, greps men erkände inte brottet när han ställdes inför rätta. Han dömdes ändå till fängelse på grund av bevisen mot honom.

Senare inbjöd en äldstebroder Miguel att följa med honom och förkunna i just det fängelse i Filippinerna där Esmeraldo satt. Miguel tvekade eftersom han visste att hans sonsons mördare satt där. Men han följde med och tog del i bibelstudiet med  några fångar. Under studiet tittade han upp och fick se Esmeraldo komma gående emot sig. För att avvärja vad som skulle ha kunnat bli en spänd situation sade Miguel vänligt till honom: ”Esmer, jag har inte kommit hit för att bråka, utan för att visa sådana som du kärlek. Vi samtalar om Bibeln med den här mannen. Det som hände dig skulle inte ha hänt, om du hade känt till det som står i Guds ord. Du får gärna studera Bibeln tillsammans med oss.” Till Miguels förvåning stannade Esmeraldo under resten av studiet. Rörd av det han fick höra erkände han öppet för Miguel att han faktiskt hade mördat hans sonson. Han bad sedan om förlåtelse.

Äldstebrodern hade inte hört vad de talade om, men han hade lagt märke till att de verkade ha ett trevligt samtal och bad därför Miguel att studera med Esmeraldo. Miguel var först rädd, eftersom han visste att hans sonson inte var den ende som den här mannen hade mördat, men han gick med på att göra det. Esmeraldo fick kämpa hårt för att rätta sig efter Guds normer, men hans tålmodiga ansträngningar gav resultat, och den 1 februari 2010 blev han döpt som ett tecken på att han överlämnat sig åt Jehova. För att visa att han har förlåtit Esmeraldo arbetar nu Miguel på att försöka få Esmeraldos straff förkortat, så att Esmeraldo ska kunna vara mer verksam i den kristna tjänsten.

 EUROPA

LÄNDER 47

FOLKMÄNGD 739 193 855

FÖRKUNNARE 1 575 094

BIBELSTUDIER 830 888

HENNES TVÅ ÖNSKNINGAR UPPFYLLDES. Nelena, som är 19 år och bor i Bulgarien, hade två önskningar – att bli döpt och att vara hjälppionjär. Men hon lider av ärftlig neuropati, en sjukdom som påverkar rörelseförmågan och känseln och som för närvarande är obotlig. Hon andas med hjälp av en maskin, och det begränsar hennes möjlighet att ta sig fram. Att uppfylla hennes första önskan, att bli döpt, var ett problem eftersom hon på grund av sitt tillstånd inte kunde lämna sin lägenhet för att vara med vid en sammankomst. När hon var 18 år hölls därför ett doptal hemma hos henne, och efteråt blev hon döpt i ett badkar.

Hur blev det då med hennes önskan att vara hjälppionjär? Under den varma årstiden kan hon ibland andas en timme utan hjälp av maskinen. Hon är då hjälppionjär, och en förkunnare kör henne från dörr till dörr i rullstol. Hon leder också ett bibelstudium via telefonsamtal över internet. Systrar i församlingen håller ibland sina  bibelstudier hemma hos Nelena för att hon ska få vara med. Därför kunde Nelena vara hjälppionjär tre gånger under det gångna året. Hon säger: ”Jag är glad att mina två önskningar har uppfyllts. Det har fört mig närmare Jehova, min kärleksfulle Skapare.”

HAN HAR NU SLIPS. En syster i Armenien hånades på sin arbetsplats för att hon var ett Jehovas vittne. En arbetskamrat brukade reta henne och säga att ”de där människorna som har slips” hade lurat henne att gå med i deras religion. Sedan hon många gånger förgäves försökt resonera med honom beslöt hon att inte bry sig om hans kommentarer, utan i stället efterlikna Jesus och inte svara honom. (Matt. 27:12) Till slut blev han uppsagd på grund av sitt dåliga uppförande och för att han ställde till problem för vår syster. Längre fram kom en man till hennes arbetsplats och sökte henne. Det var den tidigare arbetskamraten som hade vållat henne så mycket problem. Hon blev förvånad över hans utseende. Trots att han hade hånat vittnena för att de har slips, hade han nu själv slips och hade med sig en tjänsteväska. Han sade till vår syster: ”Jag ber om ursäkt för att jag var så elak mot dig. Nu vet jag att jag har funnit sanningen.” Mannen hade studerat Bibeln med Jehovas vittnen, och trots motstånd från sin familj hade han blivit döpt och börjat som reguljär pionjär.

”KÄNNER NI SIGNORA NADIA?” Nadia är pionjär i en församling i norra Italien. I september 2009 talade hon med en man genom porttelefonen. Han avbröt henne omedelbart och sade att hans hustru nyligen hade dött och att han inte ville tala med henne. Följande söndag gick Nadia tillbaka för att uttrycka sitt deltagande och berätta om Bibelns hopp om en uppståndelse,  men mannen reagerade på samma sätt. Vakttornsstudiet, som hölls samma eftermiddag, hade med en erfarenhet om en syster som hade skrivit ett brev till någon som hade förlorat en kär anförvant i döden. Det fick Nadia att tänka på mannen som hon hade talat med genom porttelefonen. Hon beslöt att skriva ett kondoleansbrev och även nämna hoppet om uppståndelsen. Två dagar senare lade hon brevet i mannens brevlåda.

Flera dagar senare var Nadia ute i gatutjänst och hejdade en man i 70-årsåldern och bad att få läsa ett bibelställe för honom. Mannen frågade om Nadia var ett Jehovas vittne, och hon svarade att det var hon. Mannen förklarade att han hade fått besök av ett Jehovas vittne som sedan hade skrivit ett så fint brev till honom, och det hade rört honom djupt. Han frågade: ”Känner Ni signora Nadia?” Nadia presenterade sig, och båda blev mycket förvånade. Hon avtalade om att hon och hennes man skulle besöka honom. Mannen började inte bara studera Bibeln, utan är nu också regelbundet med vid mötena.

DE KAN INTE STUDERA MED ALLA. I staden Bujanovac i södra Serbien bor fyra Jehovas vittnen. De blev överlyckliga över att 460 personer var med vid Åminnelsen  2010. De äldste i en närliggande församling har ordnat med regelbundna möten i Bujanovac i en hyrd lokal. I medeltal är över 50 personer närvarande – de flesta är romer. Eftersom så många är intresserade av budskapet, kan de pionjärer som skickats till distriktet inte leda bibelstudier med alla intresserade. Därför studerar de bara med dem som kommer väl förberedda till alla möten.

MER ÄN HUNDRA ÅR! Elin, den äldsta förkunnaren i Sverige, är 110 år – lika gammal som Josua blev. (Jos. 24:29) Hon bor på ett äldreboende och tar vara på alla tillfällen att tala med besökare och alla hon träffar där. Hon lämnar många böcker. När en äldstebroder och hans dotter förkunnade från hus till hus i grannskapet, träffade de en ung kvinna som sade att Elin hade talat med henne och lämnat henne en bok. Det ledde till ett fint samtal. *

HON HITTADE BÖCKERNA I KYRKAN. Tatyana, som bor i Vitryssland, blev en dag överraskad över att få ett telefonsamtal från en ung kvinna som hon inte kände. Kvinnan ville få svar från Bibeln på en del frågor hon hade. Ett livligt samtal följde. Hur hade hon fått Tatyanas telefonnummer? Kvinnan förklarade att när hon var i kyrkan hade hon hittat  boken Vad lär Bibeln? och Nya världens översättning under en bänk och att Tatyanas telefonnummer fanns i böckerna. Hur hade böckerna hamnat i kyrkan? Mamman till en flicka som Tatyana studerade Bibeln med hade lagt dem där. Hon hade tydligen tagit med sig dem dit för att fråga prästen om hennes dotter borde läsa dem eller inte. Av någon orsak hade böckerna lämnats kvar under bänken. Kvinnan fick se dem där och beslöt att ta med sig dem hem. Telefonsamtalet har lett till fler samtal om Bibeln.

EN BORTTAPPAD ROCK ÖPPNAR VÄGEN. Elena, en syster som är pionjär med särskilt uppdrag, fick se en fin rock ligga på en gata i Minsk i Vitryssland. Rocken var ren och såg inte ut att ha slängts. Hon tog upp den och hittade 1 200 dollar i fickan. Hon tittade på människor som gick förbi och fick syn på den man som måste ha tappat rocken. Han sprang nervöst fram och tillbaka som om han letade efter något. Elena måste springa för att hinna upp honom. Han var en affärsman från Bangladesh som bodde i Moskva. Han blev mycket glad över att få tillbaka rocken och pengarna. Han ville också veta varför systern hade lämnat tillbaka rocken och till och med sprungit efter honom för att göra det. Hon förklarade att hon var ett Jehovas vittne. Han sade att några vittnen hade talat med honom för några dagar sedan. Han hade diskuterat med dem i omkring 30 minuter och försvarat sina religiösa trosuppfattningar. Mannen frågade sedan Elena vad han kunde göra för att visa sin uppskattning av att han fått tillbaka rocken. Hon sade att hon inte ville utnyttja situationen, men att det bästa sättet han kunde visa sin uppskattning på skulle vara att studera Bibeln med Jehovas vittnen när han kom tillbaka till Moskva. Det lovade han att göra.

 OCEANIEN

LÄNDER 30

FOLKMÄNGD 39 384 408

FÖRKUNNARE 101 483

BIBELSTUDIER 62 367

TALRUBBNING INGET HINDER. Hamish, en broder som är 23 år och bor i Australien, har en svår talrubbning som gör att orden kastas om eller blir obegripliga. Tidvis kan han inte tala över huvud taget. Men det här funktionshindret har inte minskat hans iver att tala offentligt eller att förkunna. När Hamish ska hålla ett tal i Rikets sal, skriver han först in sitt manus på en bärbar elektronisk apparat som omvandlar skriven text till hörbart tal. När han håller sitt tal ställer han apparaten på talarstolen, och med hjälp av tangentbordet väljer han ut och spelar upp avsnitt av talet. Det syntetiska talet tas upp av en mikrofon och förstärks genom högtalaranläggningen. När medverkan från åhörarna ingår i hans programpunkt, ber han om kommentarer och tackar sedan för dem med hjälp av apparaten. I förkunnartjänsten kommunicerar han ungefär på samma sätt – genom att använda förberedda meningar och  bibelställen och genom att skriva snabbt! Det har lett till att han har fått många fina återbesök. Sedan 2007, när Hamish förordnades som biträdande tjänare, har han varit hjälppionjär flera gånger varje år.

PROBLEM MED SKRIVAREN. David, som är servicetekniker för datorer och bor i Nya Kaledonien, fick ett telefonsamtal från en kvinna som hade problem med sin skrivare – hon kunde inte skriva ut ett dokument. David åtgärdade snabbt problemet men blev förvånad när han såg att dokumentet löd: ”RING INTE PÅ. Vi har Jesus i vårt hem. Vi behöver ingen annan religion.”

David sade till kvinnan: ”Ursäkta mig, men när jag reparerade din skrivare läste jag det du hade skrivit. Får jag fråga varför du skrev så?”

Hon svarade: ”Jo, Jehovas vittnen kommer varje veckoslut. Vi är så trötta på att se dem här i området. Och det ska jag säga, ingen av dem kommer över vår tröskel.”

David frågade: ”Vet du att du redan har bjudit in en av dem i ditt hem?”

Hon svarade: ”Omöjligt! Det skulle jag aldrig göra!”

David sade: ”Jag är ett Jehovas vittne! Och du bjöd in mig!” Kvinnan blev förvånad och lite generad. David förklarade vänligt varför Jehovas vittnen besöker människor i deras hem. De samtalade i två timmar. Några dagar senare besökte David den här kvinnan och hennes man igen. De förklarade att sedan de hade tänkt över det som hänt, var de säkra på att Gud hade sänt David till dem. Därför kunde de inte tacka nej till hans besök! De tar nu regelbundet emot våra tidskrifter.

FÖRSEDD MED VIKBLAD. Nathan är 12 år och bor i Australien. Han har med sig vikblad i sin skolväska och talar regelbundet med sina skolkamrater om Bibeln.  En dag när han gick hem från skolan fick han se en äldre kvinna som stod framför sitt hus. Hon log, och Nathan log tillbaka och gav henne ett vikblad. Hon berättade att hennes man hade dött för tre år sedan. Nathan tog då ur sin väska fram vikbladet Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden? Kvinnan fick tårar i ögonen när Nathan berättade om den kommande uppståndelsen, då hon skulle kunna få se sin man igen i paradiset. ”Men när kommer allt lidande att få ett slut?” frågade kvinnan. Nathan tog fram ett annat vikblad, Allt lidande är snart slut! Kvinnan frågade sedan Nathan mer om hans tro. Så Nathan gav henne ytterligare ett vikblad, Vad tror Jehovas vittnen på? Sedan gick han. Flera veckor senare såg han kvinnan igen framför hennes hus. Hon ropade på honom och gav honom en kram. ”Vet du vad, Nathan?” sade hon. ”Sedan du gav mig de där vikbladen har två kvinnor som är Jehovas vittnen besökt mig, och nu studerar de Bibeln med mig!”

DE HADE BARA EN ENDA INBJUDAN TILL ÅMINNELSEN. Michael hjälpte till med att bygga det nya avdelningskontoret på Salomonöarna. När bygget var färdigt beslöt han sig för att predika för människorna på Mbanika, en isolerad ö där han hade bott som barn och där hans  bröder bodde. Det fanns inga vittnen på ön. Det finns inte någon reguljär båtförbindelse till ön, inte någon postgång och inte mer än en telefon.

Han reste till Mbanika tillsammans med Hansly, en ung pionjär. När de kom fram började de omedelbart bygga en liten Rikets sal av palmblad och inbjöd människor att vara med vid åminnelsen av Kristi död. Eftersom de båda bröderna inte hade mer än en enda tryckt inbjudan, bara visade de den för människor och förklarade betydelsen av Åminnelsen.

En dag före Åminnelsen paddlade bröderna två timmar till andra sidan av ön för att inbjuda en familj som bodde där. Men det var bara barnen som var hemma. Michael beslöt att lämna den enda inbjudan han hade till dem. Han gav den till den äldre dottern och bad henne ge den till sin pappa.

När Michael och Hansly nästa eftermiddag förberedde för Åminnelsen, fick de se familjen komma paddlande. Pappan hade läst inbjudan och kommit fram till att Åminnelsen måste vara en mycket viktig händelse. Han tog därför med sig hela sin familj. Den kvällen var 52 personer med vid Åminnelsen. Michael och Hansly fortsätter att förkunna för dem som var närvarande och att studera Bibeln med dem.

[Fotnot]

 [Tabell på sidorna 40-47]

JEHOVAS VITTNENS RAPPORT TJÄNSTEÅRET 2010

 (Se publikationen)

 [Kartor på sidorna 48-50]

 (Se publikationen)