Höjdpunkter under det gångna året

TROTS de svåra förhållandena i världen har Jehovas vittnen kunnat glädja sig åt ännu ett produktivt år i tjänsten för Jehova. Med hans välsignelse bär sanningen i de goda nyheterna ”frukt och växer till i hela världen”. (Kol. 1:5, 6) Vi är övertygade om att ni kommer att tycka att årets rapport är både uppmuntrande och trosstärkande.

 EN NY ANORDNING FÖR HJÄLPPIONJÄRTJÄNST

Glädjen blev stor när hjälppionjärer fick möjlighet att välja mellan att göra 30 timmar och 50 timmar i april. Många som i vanliga fall inte har kunnat ta del i den här formen av tjänst var ivriga att få göra det nu. Tusentals förkunnare var hjälppionjärer för första gången, och många som varit pionjärer tidigare var glada över att kunna vara det igen. Dessutom gjorde många som inte kunde vara hjälppionjärer ansträngningar för att öka sin tjänst. Vad fick det här för resultat?

De flesta avdelningskontoren rapporterade ökningar som gick långt över tidigare rekord. Världen över var det 2 657 377 förkunnare som var hjälppionjärer – omkring fem gånger så många som högsta antalet året innan! Åttio procent av beteliterna världen över – 16 292 av 20 290 bröder och systrar – tog del i den här värdefulla tjänsten. Visst är det uppmuntrande att veta att Jehovas tjänare gjorde mer i förkunnartjänsten i april än de hade gjort under någon annan månad i historien!

Drygt ett år efter den förödande jordbävningen i Haiti, som krävde omkring 300 000 människors liv, rapporterade man nya rekord där i predikoarbetet. Av de 17 009 förkunnarna var 6 185 hjälppionjärer i april. En särskild kampanj för att sprida broschyren  När någon du älskar dör, som nyligen har getts ut på haitisk kreol, gav sörjande människor något som de verkligen behövde – tröst och hopp.

Våra bröder och systrar i Nigeria ställdes inför en speciell utmaning i april. Under fyra dagar som var avsatta för att rösta i ett val (tre av dagarna var lördagar) förbjöd regeringen människor att vara ute mellan klockan sju på morgonen och fem på eftermiddagen, om det inte hade med valet att göra. Men det här dämpade inte pionjärandan. En församling skrev: ”Vi är mycket glada och fyllda av uppskattning av den underbara tid vi har haft den här månaden.” I en annan församling var 92 av 127 döpta förkunnare hjälppionjärer, däribland alla äldste och biträdande tjänare. På Betel var det 555 av familjens 688 medlemmar som var hjälppionjärer.

 De klarade det. Jeannette, som bor i bergen på landsbygden i Burundi, har alltid haft en önskan att vara pionjär, men hon har en kronisk  hjärtsjukdom som gör att hon inte kan gå så långt eller i branta backar. Hon blev glad när hon fick höra att timkravet för hjälppionjärer i april hade sänkts. För att hjälpa henne att få sin önskan att vara pionjär uppfylld ordnade äldstebröderna så att hon fick predika på distrikt i närheten av sitt hus. Dessutom tog pionjärer och andra förkunnare med sig dem de studerade med hem till henne för att ha studiet där. I slutet av månaden var Jeannette överlycklig över att hon hade startat fyra bibelstudier. Hon säger: ”Jag skulle gärna vilja vara pionjär igen, och jag vet att Jehova kommer att hjälpa mig.”

På ön Grenada var en ung döv syster pionjär trots att hon har ett handikapp som gör att hon har svårt att gå. ”Det var verkligen jobbigt att gå långa sträckor för att komma till bussen och ut i tjänsten”, sa hon. Den här systern var dessutom arbetslös, men hon bad innerligt till Jehova om hjälp. Hon handlade också enligt sina böner och försörjde sig genom att sälja en del virkade arbeten och handgjorda smycken. ”Jag gjorde vad jag kunde i predikoarbetet”, sa hon efteråt, ”och jag kände vännernas stöd och uppmuntran. Det gjorde mig så glad och nöjd!”

Toshi, en syster i Japan som är 101 år, var ivrig att få vara hjälppionjär i april. Eftersom hon inte kan lämna det vårdhem hon bor på, förkunnar hon genom att skriva brev och genom att vittna för personal som kommer till hennes rum. ”Jag hör så dåligt”, säger Toshi, ”och därför pratar jag mycket högt. Så andra som är i närheten kan också höra mig.”

Felix, som bor i Costa Rica och är förlamad i armar och ben, bestämde sig för att vara hjälppionjär. Men hur skulle det gå till? Man satte upp ett litteraturbord  utanför hans hus så att han kunde vittna för dem som kom förbi. I slutet av månaden var Felix fysiskt trött, men han kände sig andligt styrkt och mycket glad över att ha fått starta fyra bibelstudier.

Många unga förkunnare var också ivriga att få vara med i den särskilda verksamheten i april. I Spanien ville 11-åriga Sandra och hennes 7-årige bror, Alejandro, göra mer i tjänsten. Sporrade av den positiva andan i församlingen och föräldrarnas entusiastiska exempel önskade Sandra och Alejandro att de kunde vara hjälppionjärer. Men hur skulle de kunna vara det när de inte var döpta? Båda barnen gjorde upp ett schema för att kunna gå lika mycket i tjänsten som sina föräldrar, och sedan förberedde de tjänsten genom att öva framställningar under den andliga familjekvällen. Deras föräldrar tänkte att barnen kanske skulle tröttna under månadens gång. Men det gjorde de inte. Den 30 april hade alla i familjen utom Alejandro nått sitt mål på 30 timmar. Alejandro behövde tre timmar till, så sista dagen i månaden gick han och hans pappa ut för att han också skulle nå sitt mål. Vad glada och nöjda de var över att ha varit fullt upptagna tillsammans som familj!

Jean berättar: ”Jag bad varje dag att min man, Philip, och jag skulle kunna predika i 30 timmar.” Men  Philip, som har varit områdestillsyningsman men inte kunde fortsätta på grund av ett pulsåderbråck i hjärnan, låg orörlig i en sjukhussäng i Spanien och kunde inte ens prata. Han kunde bara kommunicera med hjälp av ögonen. En blinkning betydde ja och två betydde nej.

”När jag berättade för honom om hjälppionjärkampanjen”, säger Jean, ”visade han att han också skulle vilja vara hjälppionjär.” Men hur skulle han klara av ett sådant mål?

Under månaderna innan hade Jean och Philip predikat för patienter, för släktingar som kom på besök och för sjukhuspersonal. ”I april gjorde vi upp planer för att predika där i vår sjuksal ungefär en timme om dagen, när Philip var vaken och kunde vara med i samtalet genom att blinka.”

I mars blev Philip flyttad till en isoleringsavdelning. Men genom att ta vara på den kontakt de hade med sjukhuspersonalen vid olika tider under dagen kunde Jean och Philip ändå hålla fast vid sitt schema. En av sköterskorna som tog emot boken Vad lär Bibeln? tittade Philip i ögonen och lovade att komma tillbaka nästa dag  och läsa bibelställen. När sköterskan kom bad Jean henne läsa Johannes 17:3 och sedan förklara vad hon trodde att det som stod där betydde. Philip visade genom att blinka om det hon sa var rätt eller inte, och den metoden fortsatte de med. Till och med när sköterskan inte arbetade på Philips avdelning kom hon dit för att försäkra honom om att hon nu bad att Jehova skulle hjälpa henne att lära känna honom.

Jehovas tjänare ser den här ökade verksamheten som en möjlighet att visa sin kärlek till sina medmänniskor, sin tacksamhet för Jesu Kristi lösenoffer och sin hängivenhet för sin himmelske far. De ser ivrigt fram emot mars 2012, då det återigen är möjligt att välja mellan att göra 30 timmar och 50 timmar som hjälppionjär.

 SKOLOR SOM GER UNDERVISNING OM JEHOVAS VÄGAR

Jehovas organisation har tagit profetian i Jesaja 2:3 på största allvar. Där sägs det: ”Låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar.” Under andra världskriget insåg därför den trogne och omdömesgille slaven att människor av alla nationer skulle behöva undervisas av Jehova före slutet på Satans världsordning. Man satte då i gång Vakttornets bibelskola Gilead och teokratiska skolan. Och nyligen har den styrande kretsen gjort förändringar som berör de olika skolor som ger särskild utbildning.

I oktober 2010 ändrades namnet på Skolan för förordnade tjänare till Bibelskolan för ogifta bröder. Ogifta bröder som tjänar som äldste eller biträdande tjänare kommer också i fortsättningen att kunna gå igenom den här två månader långa kursen. Fram till nu har 37 445 över hela världen fått del av den här undervisningen, och många tjänar nu som pionjärer, resande tillsyningsmän, missionärer eller beteliter.

Den nya Bibelskolan för gifta par, som omfattar två månader, började i juli 2011 och hålls till att börja med i Patterson i staten New York. Gifta par som är mellan 25 och 50 år har möjlighet att söka till den här skolan. De ska ha god hälsa, ha varit gifta i minst  två år och varit i heltidstjänsten i åtminstone de två senaste åren. Mannen ska ha varit förordnad som äldste eller biträdande tjänare i minst två år utan uppehåll. Med början 2012 kommer Bibelskolan för gifta par att hållas där Bibelskolan för ogifta bröder just nu hålls.

Syftet med Bibelskolan för gifta par är att den ska ge dem särskild utbildning så att de kan bli mer användbara för Jehova och hans organisation. De flesta som utexamineras kommer att vara reguljära  pionjärer där det finns behov i hemlandet. Men en del kommer att förordnas som tillfälliga pmsu, och några kan bli övade för kretstjänsten. Vissa kan få i uppdrag att tjäna i ett annat land om de har angett att de kan det och är kvalificerade.

De som söker till den här skolan ska vara andligt mogna och ha en självuppoffrande anda. Samma lärare som undervisar i Bibelskolan för ogifta bröder kommer att undervisa i den här nya skolan och följa i stort sett samma kursplan. Vissa lektioner kommer enbart bröderna att vara med vid medan deras hustrur är ute i tjänsten. De som är intresserade av att ansöka kommer att få fler upplysningar i samband med möten som ska hållas vid områdessammankomsterna.

Den styrande kretsen har gjort förändringar som gäller Vakttornets bibelskola Gilead. Från och med den 132:a klassen, som började den 24 oktober 2011, får bara gifta par som redan är i särskild heltidstjänst gå skolan, till exempel missionärer på fältet som inte har gått igenom Gileadskolan, pmsu, resande tillsyningsmän och beteliter. Om ett gift par kan tala och skriva engelska kan kommittén vid deras avdelningskontor föreslå att de får gå kursen.

De som utexamineras från Gileadskolan kommer att få förordnanden som ger stöd och stabilitet åt verksamheten på fältet och på avdelningskontoren, antingen som missionärer på fältet, resande tillsyningsmän eller beteliter. De som får i uppgift att tjäna på fältet kommer att sändas till tättbefolkade områden där de kan vara till störst nytta för predikoverksamheten men också för verksamheten i församlingarna. Avdelningskontorens kommittéer kan  också i fortsättningen be att få gileaditer om det finns ett särskilt behov på deras distrikt. De kan också rekommendera att kvalificerade bröder och systrar i särskild heltidstjänst från det område som de har tillsyn över ska få gå igenom Gileadskolan. I en del fall kan avdelningskontorens kommittéer begära att de ska få komma tillbaka efter skolan.

Skolan för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer och deras hustrur kommer att hållas två gånger om året på engelska i Patterson. I några fall kommer också de som tjänar i en landskommitté att inbjudas. Medlemmar av avdelningskontorens kommittéer som tidigare har gått igenom skolan kommer att inbjudas att gå den ännu en gång tillsammans med bröder som går skolan för första gången. Vid de flesta lektionerna kommer kommittémedlemmarnas hustrur att vara med tillsammans med sina män. Men vissa lektioner som berör organisatoriska tillvägagångssätt  kommer att gås igenom enbart med bröderna, och då utför deras hustrur olika uppgifter på Betel.

I Patterson kommer det också att hållas två klasser om året i Skolan för resande tillsyningsmän och deras hustrur. I de klasser som hålls i USA deltar nu även bröder som har gått tidigare. De utgör ungefär hälften av varje klass. De resande tillsyningsmännens hustrur inbjuds att vara med vid de flesta lektionerna.

Vi som tillhör Guds folk gläder oss verkligen över att få nytta av den utbildning som Jehova ger! Jesus sa: ”Det står skrivet hos profeterna: ’Och de skall alla vara lärda av Jehova.’” (Joh. 6:45; Jes. 54:13) Vi är övertygade om att de förändringar som har gjorts kommer att öka intensiteten i det viktiga arbetet med att predika de goda nyheterna på hela den bebodda jorden innan slutet kommer.

 EN STOR JORDBÄVNING I JAPAN

Nyhetsmeddelanden från hela världen har beskrivit en mängd naturkatastrofer, bland annat jordbävningar, tsunamier, tornador, orkaner, översvämningar, bränder och vulkanutbrott. Utrymmet tillåter inte att vi redogör för alla katastrofer som nyligen har inträffat, men den styrka och beslutsamhet som Jehovas vittnen visar när de tar itu med sådana svårigheter blir väl belyst av våra medtillbedjare i Japan.

Fredagen den 11 mars 2011, klockan 14.46 lokal tid, drabbades Japan av en jordbävning som mätte 9,0 på richterskalan. Den efterföljande tsunamin förstörde många städer och byar längs Stillahavskusten. Omkring 20 000 människor har antingen bekräftats döda eller inte återfunnits. I det drabbade området förstördes fyra Rikets salar, och fyra andra blev oanvändbara. Inte mindre än 235 hus som tillhörde våra bröder och systrar spolades bort eller blev svårt skadade, och över tusen hus behövde repareras.

Jordbävningen och tsunamin skadade ett kärnkraftverk så allvarligt att radioaktiva partiklar släpptes ut i luften. Myndigheterna bestämde att de som bodde i närheten skulle evakueras, och över en natt förvandlades flera städer till spökstäder. Bröderna och systrarna i området tvingades också ge sig av, och två församlingar ”försvann”.

Av de mer än 14 000 Jehovas vittnen som fanns i de svårast drabbade områdena miste 12 livet, 5 blev  allvarligt skadade och 2 saknas fortfarande. Många som överlevde den här traumatiska händelsen förlorade sina hem, tillhörigheter och, i många fall, sina nära och kära.

”Jag lyckades få in min mamma, som är handikappad, i bilen och började köra mot en anvisad plats där vi kunde få skydd”, förklarar Kiyoko som är från Ofunato. ”Sedan kände jag att det luktade rök. Jag gick ur bilen och såg hur en enorm vägg av vatten dränkte vårt hus. Vattnet kom rakt emot oss! Jag hjälpte mamma att kravla sig upp på en järnvägsbank. Vår bil spolades bort mitt framför våra ögon.”

Efter jordbävningen försökte en ung broder som heter Koichi komma fram till sina föräldrars hus i Ishinomaki, en halvmil från havet. Men när han kom närmare såg han att hela området stod under vatten. ”Utan båt kunde jag inte komma längre.” Tre veckor efter jordbävningen hittade han sin pappa på ett bårhus och tre veckor senare sin mamma.

 Så snart skalvet var över beslutade sig Masaaki från Shichigahama att parkera sin bil vid Rikets sal, en kilometer från havet. Masaaki säger: ”En syster hade också tagit sig dit. Jag trodde inte att tsunamier kunde nå så långt. Men snart var marken täckt av svart vatten! Våra bilar började flyta. Jag öppnade bilrutan, klättrade ut och ställde mig på biltaket, men systerns bil spolades bort och försvann. Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa henne.

Det snöade, och jag var genomblöt och skakade av köld. Det slutade snöa, men luften var iskall. Snart gick solen ner och det blev mörkt. Stjärnorna lyste starkt och var så vackra. Jag stod på taket på bilen, en ö mitt i det iskalla vattnet. Det fanns också andra som var strandsatta och som hade tagit sig upp på högar med bråte eller på hustak. Jag undrade om jag skulle överleva natten. För att hålla modet uppe bestämde jag mig för att ur minnet hålla ett tal som jag hade haft för bara två veckor sedan. Det var ett passande ämne: ’Var kan vi få hjälp i svåra tider?’ Efteråt sjöng jag den enda sång jag kunde utantill: ’Min Fader, min Gud och vän.’ Jag sjöng den om och om igen. Jag tänkte tillbaka på mitt liv i Jehovas tjänst, och tårarna bara rann.

Sedan var det någon från huset på andra sidan gatan som ropade till mig: ’Hur är det med dig? Jag kommer och hjälper dig!’” Mannen som ropade hade gjort en flotte av virke som flöt omkring, och han räddade folk i närheten. Han hjälpte Masaaki att ta sig in i ett hus genom ett fönster på andra våningen. Masaaki kände sig lättad när han senare fick höra att systern i den andra bilen också hade blivit räddad.

När Kohei och Yuko skulle gifta sig såg man med glädje fram emot bröllopstalet som skulle hållas i Rikets sal i Rikuzentakata lördagen den 12 mars. När  de hade registrerat sitt äktenskap i rådhuset på fredagen slog jordbävningen till. Kohei hörde att det sändes en tsunamivarning och sprang till en plats som låg högre upp. ”Jag såg att hela stan var som i en dimma”, säger han. ”Det fanns ingenting kvar förutom några stora hus. Hittills hade jag mest oroat mig för alla arrangemang senare den dagen, men nu förstod jag att något fruktansvärt hade hänt.”

Kohei och Yuko använde lördagen till att hjälpa bröderna och systrarna i församlingen. ”Vi fick hjälpsändningar från grannförsamlingar”, säger han. ”Jag blev så glad när jag hörde min fru säga att hon tyckte om att vi använde vår tid och våra krafter för att hjälpa våra bröder. Jag tackade Jehova för att jag hade en så underbar fru. Tsunamin spolade bort vårt nya hem, vår bil och alla våra ägodelar. Men jag är så tacksam för den kärlek som bröderna visade oss.”

Fysisk, andlig och känslomässig hjälp. Avdelningskontoret i Japan organiserade snabbt tre hjälpkommittéer och sände flera gånger representanter för avdelningskontoret till det drabbade området. När zontillsyningsmännen Geoffrey Jackson och Izak Marais från huvudkontoret kom till Japan i maj, sammanträffade de också med bröderna och systrarna i ett av de mest förstörda områdena. Ett särskilt möte för de drabbade församlingarna ordnades, och programmet överfördes via telefon så att omkring 2 800 vittnen i 21 Rikets salar kunde höra det. De försäkrades om det världsvida brödraskapets kärlek och omtanke.

Hjälpkommittéer och andra frivilliga var fullt upptagna med att ordna med hjälpsändningar. Det som omedelbart behövdes var mat, vatten och bränsle. Hjälpkommittéerna ordnade också med att kläder i olika storlekar sändes till de berörda församlingarna.  Klädställningar och speglar sattes upp, och mötesplatser förvandlades till tillfälliga ”klädaffärer”.

De drabbade bröderna och systrarna var tacksamma mot Jehova för att han fyllde deras fysiska och känslomässiga behov. De blev särskilt styrkta vid mötena. ”Mötena ger mig frid i sinnet”, skrev en syster i katastrofområdet. ”De är en andlig livlina för mig.”

Ett budskap om hopp. De japanska vittnena var snabba att ge sina förtvivlade medmänniskor tröst från Guds ord. En grupp förkunnare i en stad som inte hade drabbats av katastrofen bestämde sig för att göra gatutjänst och använda en stor skylt med texten: ”Varför inträffade denna tragedi? Bibeln har svaret.” Många visade intresse, och vännerna lämnade 177 exemplar av boken Vad lär Bibeln? på bara en och en halv dag.

Vittnena i de katastrofdrabbade områdena besökte först dem som de studerade Bibeln med och dem som de gjorde återbesök hos för att trösta dem, och sedan gick de också till andra. Akiko säger: ”När jag läste Matteus 6:34 för en kvinna började hon gråta. Det verkade som om hon hade många problem och bekymmer. Hon tyckte om att jag förklarade hur Bibeln hjälper oss att ha frid i sinnet och tackade mig. Det här fick mig att ännu bättre förstå vilken kraft Bibeln har att röra människors hjärtan.”

En man sa: ”Det finns många religioner, men ni är de enda som kommer till oss, och till och med när det är så här onormalt.” En annan man sa uppskattande: ”Det är fantastiskt att ni fortsätter med er verksamhet precis som vanligt.” En äldstebroder förklarade: ”Många uppskattade våra besök. De sa: ’Ni är de första som kommer hem till oss efter katastrofen. Ni måste komma tillbaka.’”

 NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING PÅ 106 SPRÅK!

Fredagen den 15 juli 2011 var en minnesvärd dag i Lettland och Litauen och en milstolpe i Guds folks historia där. I ett tal som vittnena i båda länderna kunde lyssna till meddelade Stephen Lett från den styrande kretsen att Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna hade getts ut på lettiska och litauiska – språk 99 och 100 som översättningen nu finns på. Under de sju senaste åren har den styrande kretsen gett högsta prioritet åt översättning av Bibeln. Följden har blivit att Nya världens översättning nu ges ut på dubbelt så många språk som 2004, och översättare i hela världen fortsätter att arbeta hårt med att översätta Bibeln till ännu fler språk.

Som ni kan förstå blir vännerna mycket entusiastiska när de får Bibeln på sitt eget språk. ”Det är en sak att ha en bibel”, sa en broder från Centralafrikanska republiken, ”men att kunna läsa den på sitt modersmål så att man förstår den är något av det  bästa som finns. Nya världens översättning på sango talar direkt till hjärtat. När jag nu läser evangelierna blir personerna levande för mig, och jag kan förstå deras känslor.” En ung etiopisk syster gjorde sig till tolk för vad många känner när hon sa: ”Ordet ’tack’ räcker inte för att uttrycka mina innersta känslor. Jag har alltid bett till Jehova att han ska ge oss Nya världens översättning på vårt eget språk. Nu har jag fått det jag har bett om!”

 RAPPORTER – NYHETER FRÅN OLIKA LÄNDER

En bråkmakare tystas i Ryssland. En äldre syster som heter Vera hade i flera år problem med en granne som inte gillade Jehovas vittnen. Mannen hotade henne och använde grovt språk när hennes barnbarn, som ofta var hos henne, kunde höra det. Vera tänkte på orden i Romarna 12:18 och gav inte igen utan höll sig hela tiden lugn. I januari 2011 var grannen särskilt aggressiv. Vera fruktade för sitt liv och kontaktade en polisman som, intressant nog, hade besökt henne i mars 2010 tillsammans med en tjänsteman. De hade kommit för att undersöka om hon och andra vittnen som träffades hemma hos henne tog del i någon form av extremistisk verksamhet. Men den här gången förstod polisen vad som var det verkliga problemet. Han skällde ut grannen och gav honom 3 000 rubel (omkring 650 kronor) i böter för att han hotat Vera. Efter det har hon inte haft några problem med grannen. Vera ville visa sin uppskattning och skrev ett brev till polismyndigheten där hon tackade för ingripandet. Till sin förvåning fick hon svar från polischefen. Han tackade henne för hennes vänliga ord om polismannen som hade hjälpt henne. Han skrev också: ”Dina uppskattande ord i en tid då de flesta talar illa om polisen visar att du har förtroende för oss.” Vera säger att polismannen tittar in  till henne då och då för att försäkra sig om att allt är som det ska.

”Sophämtaren” i Turkiet. Två män som nyligen hade börjat studera var med vid en områdessammankomst. De skrev: ”Det var som en saga. Alla log och var så vänliga och artiga. Under middagspausen gick vi omkring utan att vi kände oss som utomstående. Sedan fick vi syn på brodern som hade börjat studera med oss. Han bar på en sopsäck. Vi försökte undvika honom, för vi trodde att han jobbade med att hämta sopor, och vi ville inte bli igenkända som vänner till en oansenlig sophämtare. Så vi gick åt ett annat håll och försökte komma undan i mängden. Vi tänkte: ’Varför är det en sophämtare som studerar Bibeln med oss och inte en som håller tal från podiet?’

Men så småningom fick vi veta att ’sophämtaren’ som studerade med oss arbetade vid Jehovas vittnens avdelningskontor och var medlem av kommittén. Vi fortsatte att göra framsteg och överlämnade oss åt Jehova. Vi förstod att vår broder var ödmjuk och uppförde sig som ’en av de mindre’. (Luk. 9:48) Vi uppskattar verkligen den viktiga lärdom vi fick vid det där första stora mötet som vi var med på!”

Lögner i Armenien. En omfattande förtalskampanj mot Jehovas vittnen började i medierna efter det att en ung man som hade mördat sina föräldrar i staden Sevan felaktigt påstods vara ett Jehovas vittne. Ett pressmeddelande där man motbevisade påståendet lämnades omedelbart till medierna. Men förtalet fortsatte, och i ett särskilt inslag på tv höll man fast vid att den unge mannen var ett Jehovas vittne. Man använde förnedrande och kränkande  ord när man talade om vittnena, och en av rubrikerna i programmet löd: ”Jehovas grymma och viljesvaga bödlar”. I programmet uppmanades tittarna till och med att ta till fysiskt våld mot vittnena när de fick besök. Följden blev att människor blev märkbart fientligare mot vittnena i landet. En protest lämnades in där man krävde att tv-stationen skulle dementera de felaktiga uppgifterna, framföra en ursäkt och kompensera oss för att ha svärtat ner vårt goda namn och rykte. När ”Årsboken” för 2012 gick i tryck hade tv-stationen ännu inte gjort någon dementi, men förhandlingar pågick om att nå en fredlig överenskommelse.

Venezuelas framtida ingenjörer. En grupp barn i staden San José de Guaribe gick varje morgon förbi ett Riketssalsbygge på väg till förskolan. De stannade alltid och tittade på en stund, fascinerade av allt som pågick där. En dag frågade läraren vad de ville bli när de blev stora. Hon blev förvånad när inte bara en, utan flera, svarade att de ville bli ”ingenjörer som Jehovas vittnen”! Hon och en annan lärare blev nyfikna och beslutade att ta med sig hela klassen på en utflykt till byggplatsen. När de kom visades de runt av några som arbetade där. Barnen tyckte att det var jätteroligt, inte minst för att de fick sätta på sig de färggranna skyddshjälmarna. Lärarna hade många frågor och fick ett gott intryck av besöket.

 Ökad tidskriftsproduktion i Kanada. För att överlämnade medel ska användas på bästa sätt bad den styrande kretsen avdelningskontoret i Kanada att trycka och leverera Vakttornet och Vakna! till alla församlingar i Guyana, Kanada och USA och på Bermuda och de flesta öarna i Karibien. I början av tjänsteåret 2011 åtog sig därför avdelningskontoret i Kanada uppgiften att trycka tolv gånger så många tidskrifter som tidigare. I Kanada trycker man nu tidskrifter på 30 språk, nästan en fjärdedel av alla tidskrifter som trycks i världen.

Öppet hus i Finland. Med den styrande kretsens samtycke organiserade man en särskild kampanj som riktade uppmärksamheten på Jehovas vittnen och det budskap de har förkunnat i Finland i hundra år. Vittnena var flitiga med att sprida Vakna! för augusti 2010 med artikelserien ”Jehovas vittnen – Vilka är de?” De fick många fina samtal om vår verksamhet. I slutet av augusti hade man öppet hus vid avdelningskontoret. Hela Betelfamiljen var med och berättade om det arbete som utförs där. Man ordnade också utställningar som informerade besökarna om vår verksamhet. En del beteliter hade kläder från 1940- och 1950-talet och visade hur man använde sandwichplakat för att annonsera de offentliga talen på den tiden. Flera avdelningar hade gjort i ordning små souvenirer till besökarna. Det kom ungefär 1 500 besökare. Radio och tv och flera tidningar hade sedan positiva rapporter om vår verksamhet.

Oroligheter i Elfenbenskusten. Tjänsteåret 2011 började i en optimistisk anda med hopp om ytterligare tillväxt, eftersom de 8 656 förkunnarna ledde 23 019 bibelstudier.  Men i slutet av november 2010 orsakade den politiska maktkampen efter valet kaos och oroligheter i landet. Striderna som följde spred sig i mars 2011 till Abidjan, det ekonomiska centrumet, och de fortsatte in i april. Det orsakade en massflykt av civila, inte bara från staden utan också från själva landet. Många av våra bröder och systrar fick fly till fots och lämna sina hem och ägodelar.

Under hela den här svåra tiden var vittnenas neutrala ståndpunkt ofta ett skydd. Vid ett tillfälle kom soldater in i en skola där lärare och studievägledare var samlade till ett seminarium. Alla blev beordrade att lägga sig på golvet och lämna ifrån sig sina värdesaker. När en broder lämnade över sin tjänsteväska som var full med litteratur förstod soldaterna omedelbart att han var ett Jehovas vittne. De lämnade tillbaka väskan och hans pengar och mobiltelefon och sa: ”Du utgör inget hot mot oss.”

 ÖVERLÄMNANDEN AV AVDELNINGSKONTOR GER ÄRA ÅT GUD

Den 18 december 2006 började man bygga till avdelningskontoret i Chile. Tillbyggnaden omfattade en ny kontorsbyggnad på två våningar, ett nytt bostadshus på tre våningar och ett ganska stort lagerutrymme. Vid överlämnandet den 16 oktober 2010 var 5 501 närvarande, och David Splane från den styrande kretsen höll överlämnandetalet på spanska.

Den 19 februari 2011 var 210 närvarande vid överlämnandet av det utvidgade landskontoret i Burkina Faso. Överlämnandetalet hölls av John Kikot från huvudkontoret. Avdelningskontoret i Elfenbenskusten hade tillsyn över predikoarbetet i Burkina Faso fram  till maj 2011 då avdelningskontoret i Benin tog över den uppgiften. Arbetarnas fina uppförande på byggplatsen blev till stor ära för Jehova. ”Det var inga som skrek och gapade”, sa en anställd vid en stor byggvarufirma. ”Vi har aldrig tidigare haft att göra med så lugna och glada människor i samband med ett byggprojekt.”

Glädjen var stor när de nya lokalerna vid avdelningskontoret i Hongkong överlämnades den 27 augusti 2011. De nya kontoren ligger på nittonde våningen i en 37 våningar hög byggnad med utsikt över Victoria Harbor. (Se pilen på bilden.) Stephen Lett från den styrande kretsen höll överlämnandetalet för 290 entusiastiska åhörare som satt i matsalen, i kontoren och på litteraturavdelningen. De nya kontorsutrymmena välkomnades av översättningsavdelningen, tjänsteavdelningen, inspelningsavdelningen, inköpsavdelningen, litteraturavdelningen och ekonomiavdelningen.

 RÄTTSFALL

Den trogne profeten Jeremia hade goda skäl att lita på att Gud den Allsmäktige aldrig skulle överge honom. ”De skall strida mot dig”, sa Jehova, ”men de skall inte få övertaget över dig. Ty jag är med dig, för att rädda dig och för att befria dig.” (Jer. 15:20) Som följande rapporter visar har Jehovas tjänare i vår tid också upplevt hans stöd när de stött på motstånd under sitt predikande. (Matt. 24:9; 28:19, 20)

 Armenien Vahan Bayatyan, som är ett Jehovas vittne, dömdes till två och ett halvt års fängelse för värnpliktsvägran. När han förlorat sitt mål i de armeniska domstolarna överklagade han till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den 27 oktober 2009 avkunnade sju domare i Europadomstolen sin dom till förmån för Armenien och till nackdel för broder Bayatyan. En domare reserverade sig dock och menade att beslutet var ”oförenligt med nuvarande europeiska normer när det gäller frågan om värnpliktsvägran”. Eftersom fallet ansågs viktigt gick Europadomstolen med på att hänvisa det till den stora kammaren, som består av 17 domare.

 Den 7 juli 2011 kom så domen. Sexton av rättens sjutton domare ansåg att Armenien hade kränkt broder Bayatyans rätt till samvetsfrihet. Som domstolen noterade fanns det ”inga skäl att betvivla att den sökandes vägran att göra militärtjänst motiverades av hans religiösa uppfattningar, som är genuina och som står i oöverstiglig konflikt med kravet att göra militärtjänst”. Den här epokgörande domen kan förhoppningsvis leda till att 69 fängslade bröder i Armenien friges, liksom bröder som sitter fängslade av samma skäl i Azerbajdzjan och Turkiet. *

Bulgarien Den 17 april 2011 hade drygt 100 personer, bland dem kvinnor, barn och äldre, kommit tillsammans i en Rikets sal i Burgas för att högtidlighålla Åminnelsen. Utanför samlades en mobb på omkring 60 män som började kasta stora stenar på vittnen som stod vid ingången. Sedan försökte de storma Rikets sal, men bröderna hindrade  dem från att ta sig in. Man ringde genast till polisen, men de gjorde sig ingen brådska. Flera vittnen skadades under attacken, och fem fick föras till sjukhus med ambulans. Trots våldsamheterna genomförde församlingen Åminnelsen. Attacken skiljer sig från det respektfulla bemötande som Jehovas vittnen brukar få i Bulgarien och har faktiskt lett till positiv publicitet. Den styrande kretsen ordnade med att 13 avdelningskontor informerade den bulgariska ambassaden i sina respektive länder om händelsen. Sedan dess har den bulgariska regeringen fördömt attacken, och åklagaren i Burgas har åtalat åtta av förövarna.

Sydkorea Över 800 Jehovas vittnen sitter fortfarande fängslade i Sydkorea för att de vägrar göra militärtjänst. Sedan 1950 har mer än 16 000 vittnen dömts till sammanlagt över 31 000 års fängelse av den här orsaken. Varför har så många unga män intagit denna bestämda ståndpunkt?

Varje ung man som vägrar att göra militärtjänst har fattat ett personligt beslut och följer sitt eget samvete. Kim Ji-Gwan, till exempel, sa så här vid sin rättegång: ”Jag har blivit djupt berörd av sådana bibliska läror som att människor inte mer ska lära sig att föra krig och att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag har också lärt mig att kärlek som grundar sig på principer kan få oss att älska våra fiender. Det är sådana här bibelverser och en personlig övertygelse som fått mig att vägra militärtjänst.” (Jes. 2:4; Matt. 5:43, 44; 22:36–39)

För närvarande finns ingen möjlighet att välja alternativ civiltjänst i Sydkorea. I ett försök att lösa  frågan överklagade man tio ärenden till Sydkoreas författningsdomstol. Den 11 november 2010 hölls muntliga anföranden, där man bland annat behandlade frågan huruvida Sydkorea kränker medborgarnas rättigheter genom att inte erbjuda alternativ civiltjänst för vapenvägrare.

Några månader senare, den 24 mars 2011, fastslog FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) att Sydkorea brutit mot internationellt erkända normer beträffande mänskliga rättigheter när de fängslat 100 Jehovas vittnen som vägrat militärtjänst. (De 100 bröderna hade överklagat sina fängelsedomar till UNHRC.) Författningsdomstolen fick också del av broder Bayatyans fördelaktiga dom i Europadomstolens stora kammare (se rapporten om Armenien på  sidan 34 och 35) inför det kommande beslutet rörande de tio sammanslagna ärendena. När domen föll den 30 augusti 2011 meddelade författningsdomstolen, utan att fästa något avseende vid UNHRC:s beslut, att värnpliktslagen fortfarande ska tillämpas och att de som av samvetsskäl vägrar militärtjänst ska fängslas. Två av de nio domarna uppmärksammade att det råder en konflikt mellan värnpliktslagen och den konstitutionella rätten till samvetsfrihet. De reserverade sig mot beslutet och efterfrågade ett system för alternativ civiltjänst.

Turkiet Den 31 juli 2007 minns vittnena här med glädje. Det var då deras religiösa sammanslutning fick lagligt erkännande. Även om det fortfarande finns problem att lösa när det gäller neutralitetsfrågan och hur våra Rikets salar får användas,  har framsteg uppnåtts på andra områden. Den 26 april 2011 skickade utbildningsdepartementet ut ett direktiv om att Jehovas vittnen inte behöver vara med på den obligatoriska religionsundervisningen i skolan. Departementet drog slutsatsen att ”även om Jehovas vittnen inte godtar en del vanliga trosuppfattningar inom kristenheten, är de ändå ett kristet samfund”. Beslutet välkomnas av våra unga bröder och systrar som i många år fått sämre betyg för att de vägrat delta i religionsundervisningen.

USA Kansas appellationsdomstol avkunnade i maj 2011 en gynnsam dom i fallet Mary D. Stinemetz v. Kansas Health Policy Authority. Domstolen meddelade att delstaten hade kränkt syster Stinemetz federala och delstatliga rättigheter genom att förvägra henne  blodfri kirurgi i en annan delstat. Eftersom den sortens kirurgi som behövdes inte fanns att tillgå i Kansas, beordrade rätten delstaten att ordna så att vår syster fick den på annat håll. Det här var inte bara en seger för syster Stinemetz utan också för andra förkunnare i USA som täcks av en statlig sjukvårdsförsäkring.

Den 10 augusti 2011 fastslog Kansas högsta domstol att Monica McGlory, ett Jehovas vittne, skulle få vårdnaden om sin son. Barnets far ville ha ensam vårdnad eftersom han menade att Monica var olämplig som vårdnadshavare. Hans skäl var 1) att hon skulle vägra att låta sin son få en blodtransfusion, 2) att hon hade med sig sonen i tjänsten från dörr till dörr och 3) att hon enligt hans mening försökte skärma av sonen från honom och från omgivningen genom att undervisa om Harmageddon.

Kansas högsta domstol hänvisade till konstitutionella principer som fastslogs redan 1957, då den konstaterade: ”Religionsfriheten, som vår författning borgar för, måste troget upprätthållas, och religiös undervisning bör inte och får inte ses som något avgörande för utgången i vårdnadstvister.” När det gällde punkten om blodtransfusion konstaterade rätten: ”Vi kan inte låta utslag i [vårdnads]tvister bygga på hypotetiska framtidsscenarier av olyckor eller sjukdomar där det skulle kunna anses nödvändigt [med en blodtransfusion].”

Frankrike Glädjen var stor den 30 juni 2011 när Europadomstolen tillkännagav ett beslut till förmån för Jehovas vittnens sammanslutning i Frankrike.  Det här var kulmen på en 16 år lång juridisk strid angående en helt orimlig och kontroversiell 60-procentig skatt på alla bidrag till avdelningskontoret. Vittnena är den enda större religiösa organisation som beskattats på det här sättet. Totalt krävde franska staten att Jehovas vittnen skulle betala 58 miljoner euro (drygt en halv miljard kronor), en summa som vida överstiger sammanslutningens tillgångar. Efter att beslutet hade fastslagits i varje instans i det franska rättsväsendet överklagade man till Europadomstolen i februari 2005.

Den 30 juni 2011 kom det enhälliga utslaget från domstolens sju domare. De förklarade att om Frankrike stod fast vid sitt beslut, skulle det direkt hindra Jehovas vittnen från att fritt utöva sin religion. De framhöll också att Jehovas vittnen omfattas av det skydd som finns i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta långtgående precedensfall kommer att bli ett värdefullt redskap i kampen för religionsfrihet i andra länder inom Europadomstolens förvaltningsområde, till exempel Armenien, Bulgarien, Georgien och Ryssland. Det är också intressant att det här är första gången som franska staten befunnits skyldig till brott mot Europakonventionens artikel om religionsfrihet. Frankrike har valt att inte överklaga.

Ryssland Den 10 juni 2010 vann Jehovas vittnens sammanslutning i Moskva en historisk seger mot de ryska myndigheterna i Europadomstolen. Den ryska staten ansökte om att få ärendet överprövat av de 17 domarna i den stora kammaren, men den 13 december 2010 avslogs ansökan, vilket gjorde domen från den 10 juni slutgiltig. I domen framkom  att ryska staten ”är lagligen förpliktad ... att sätta stopp för den kränkning som enligt domstolen har ägt rum och att så långt det är möjligt ge gottgörelse för skadorna”. Men till dags dato har staten underlåtit att följa utslaget. I stället har man hittat nya sätt att trakassera vittnena och hindra dem från att utöva sin religion.

På morgonen den 25 augusti 2011 utförde till exempel polisen i staden Taganrog razzior hos 19 bröder och beslagtog religiös litteratur, datorer och församlingshandlingar. Razziorna verkar ha samband med ett beslut som fattades den 8 december 2009 av Rysslands högsta domstol om att den religiösa organisationen i Taganrog skulle upplösas och att 34 av våra publikationer skulle betraktas som extremistiska. Med olika domar i ryska domstolar som grund har 63 av våra publikationer förts upp på en statlig förteckning över extremistiskt material.

 Det finns minst 950 dokumenterade fall där våra bröder och systrar har utsatts för razzior, misshandel, arresteringar och interneringar. De ryska myndigheterna har inlett elva domstolsförhandlingar mot våra bröder, och många Rikets salar har vandaliserats. I åtminstone ett fall har myndigheterna installerat övervakningskameror hemma hos en familj, och de har avlyssnat telefoner och övervakat mejlkonton för att på så vis kunna fabricera åtal under lagen mot extremism.

Ett av de här åtalen gäller 35-årige Aleksandr Kalistratov från staden Gorno-Altajsk. Han anklagades för att ”egga till religiöst hat eller fientlighet” enligt extremismlagen, som kritiserats av många människorättsaktivister. Under förhandlingarna, som pågick mellan den 7 oktober 2010 och 18 mars 2011, kunde ingen av de 71 vittnen som korsförhördes i rätten bevisa att Aleksandr gjort sig skyldig till någon brottslig handling – eller haft något brottsligt uppsåt. Rätten granskade noga Jehovas vittnens litteratur och trosuppfattningar, och den 14 april 2011 avkunnades en friande dom. Åklagaren överklagade, och den 26 maj 2011 beslutade Altajrepublikens högsta domstol att återförvisa ärendet till den lägre domstolen för förnyad prövning med en ny domare. Efter att ha frikänts från alla anklagelser måste alltså broder Kalistratov gå igenom nya domstolsförhandlingar som kan leda till att han felaktigt döms som extremist.

Naturligtvis har de här allvarliga åtalspunkterna gjort att vår verksamhet har fått stor uppmärksamhet i en så liten stad som Gorno-Altajsk. Hur har  vittnena på orten, som också riskerar åtal, hanterat situationen?

”Under den här prövande tiden har Bibeln blivit ännu värdefullare för mig”, säger en syster som heter Inna. ”Mina bröder och systrar är mer som en familj, och jag känner mig närmare Jehova än någonsin!” Även om några av våra publikationer är förbjudna har många studier satts i gång enbart med hjälp av Bibeln. Antalet förkunnare i Altajrepubliken har ökat med 24 procent sedan förra året, och antalet timmar i tjänsten har ökat med 33 procent. Och 16 procent fler var med vid Åminnelsen, vilket är dubbelt så många som antalet förkunnare i republiken!

Under tiden har Jehovas vittnen i Ryssland lämnat in 13 nya ärenden mot ryska staten till Europadomstolen. Ett av dem gäller högsta domstolens beslut från den 8 december 2009, och ett annat gäller beslutet i Altajrepublikens högsta domstol att 18 av våra publikationer ska betraktas som extremistiska.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 14]

”Det står skrivet hos profeterna: ’Och de skall alla vara lärda av Jehova.’”

[Infälld text på sidan 25]

”Ordet ’tack’ räcker inte för att uttrycka mina innersta känslor.”

[Ruta på sidan 12]

Vad de sa om hjälppionjärtjänsten:

• ”För första gången i livet kunde jag vara hjälppionjär. Jag finner inte ord för den tacksamhet jag känner!”

• ”Tack så mycket för den här nya anordningen. Den har gett oss så mycket glädje.”

• ”Det här var en höjdpunkt i vår församlings historia.”

• ”Att det var så många hjälppionjärer har bidragit till friden och enheten i församlingen.”

• ”Ja, Harmageddon måste komma snart!” – En man som inte är ett Jehovas vittne men som lade märke till vår ökade verksamhet i april.

[Ruta på sidan 43]

”ROPA HÖGT AV FRÖJD”

SITUATIONEN i den här världen, som är under Satans grymma styre, blir allt värre. (Upp. 12:12) I skarp kontrast till detta kan Jehovas tjänare ”ropa högt av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd”. (Jes. 65:13, 14) Utan uppehåll fortsätter de att uppmana så många som möjligt att tillbe den sanne Guden. De motiveras av tanken i Psalm 5:11: ”Alla som tar sin tillflykt till dig [Jehova] skall glädja sig; till oöverskådlig tid skall de ropa högt av fröjd.”

 [Tabell/Diagram på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

FINNS PÅ 106 SPRÅK

Hela Nya världens De kristna grekiska

översättning: 62 skrifterna: 44

Afrikaans Amerikanskt teckenspråk

Albanska Amhariska

Arabiska Azerbajdzjanska (kyrillisk skrift)

Armeniska Azerbajdzjanska (latinsk skrift)

Bulgariska Brasilianskt teckenspråk

Cebuano Burmesiska (myanmar)

Chichewa Chitonga

Cibemba Colombianskt teckenspråk

Danska Estniska

Efik Ewe

Engelska Fiji

Finska Gun

Franska Haitisk kreol

Georgiska Hiligaynon

Grekiska Hindi

Igbo Hiri motu

Iloko Italienskt teckenspråk

Indonesiska Kambodjanska

Italienska Kannada

Japanska Kaonde (kikaonde)

Kinesiska (förenklad) Kazakiska

Kinesiska (traditionell) Kiribati

Kinyarwanda Lettiska

Kirgiziska Litauiska

Koreanska Luganda

Kroatiska Luvale

Lingala Malayalam

Makedoniska Mexikanskt teckenspråk

Malagassiska Nepali

Maltesiska Pangasinan

Nederländska (holländska) Papiamento (Curaçao)

Norska Punjabi

Ossetiska Ryskt teckenspråk

Polska Sango

Portugisiska Silozi

Rumänska Sranantongo

Rundi (kirundi) Tamil

Ryska Thai

Samoanska Tok pisin

Sepedi Tonganska

Serbiska (kyrillisk skrift) Tumbuka

Serbiska (latinsk skrift) Ukrainska

Sesotho (sotho) Uzbekiska

Shona Vietnamesiska

Singalesiska

Slovakiska

Slovenska

Spanska

Svenska

Swahili

Tagalog (filipino)

Tjeckiska

Tsonga

Tswana

Turkiska

Twi (akuapem)

Twi (ashanti)

Tyska

Ungerska

Xhosa

Yoruba

Zulu

[Diagram]

◀ 76% ◁ 24%

År 2011 hade minst 76 procent av världens befolkning tillgång till ”Nya världens översättning” (hela eller delar av den) på sitt modersmål.

110

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010

[Tabell på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

Världen över var det 2 657 377 förkunnare som var hjälppionjärer.

2.5 (MILJONER)

2.0

1.5

1.0

0.5

0

2008 2009 2010 2011

[Karta på sidan 35]

(För formaterad text, se publikationen)

USA

FRANKRIKE

BULGARIEN

TURKIET

ARMENIEN

AZERBAJDZJAN

RYSSLAND

SYDKOREA

[Bild på sidan 6]

Ovan: Pionjärer och andra förkunnare tog med sig dem de studerade Bibeln med hem till Jeannette för att ha studiet där. (Se  sidan 8, 9.)

[Bild på sidan 7]

En grupp reguljära pionjärer och hjälppionjärer på väg ut i tjänsten i Madrid.

[Bild på sidan 10]

Toshi vittnar för en av de anställda på ett vårdhem.

[Bild på sidan 11]

Alejandro och hans pappa i Sant Celoni i Barcelona sista dagen i månaden.

[Bild på sidan 13]

Vakttornets undervisningscentrum i Patterson i staten New York.

[Bild på sidan 18]

Rikets sal i Rikuzentakata.

 [Bild på sidan 22]

Överst: Frivilliga rensar upp i en broders hus i Shibata, Miyagi.

[Bild på sidan 22]

Till vänster: En medlem av avdelningskontorets kommitté håller tal i en broders hem i Rikuzentakata.

[Bild på sidan 22]

Nedan: Frivilliga lagar mat till dem som är med vid ett kretsmöte i katastrofområdet.

[Bild på sidan 24]

De litauiska och lettiska översättningarna.

[Bilder på sidan 31]

Minnesplatta vid Yankee Stadium i New York.

[Bild på sidan 32]

Byggnadsarbetare vid kontoret i Burkina Faso.

[Bild på sidan 32]

Kontoret i Burkina Faso.

[Bild på sidan 32]

Avdelningskontoret i Chile.

[Bilder på sidan 33]

Nya lokaler vid avdelningskontoret i Hongkong.

[Bild på sidan 34]

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg i Frankrike.

[Bilder på sidan 38]

Elever som visar upp sina betyg. De är glada för att religionsundervisningen inte längre är obligatorisk för dem.

[Bild på sidan 41]

Vittnen som predikar i Gorno-Altajsk i Altajrepubliken.