Norge

DEN unge mannen stod på fartygsdäcket och spanade ivrigt mot den norska kusten. Hans namn var Knud Pederson Hammer. Knud hade tidigare varit pastor i en baptistkyrka i North Dakota i USA, men för ett år sedan hade han slutit sig till bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen). Nu, 1892, var han på väg tillbaka till sitt hemland för att berätta om sanningen för släkt och vänner.

Flertalet av Norges två miljoner invånare tillhörde den lutherska statskyrkan. Knud var ivrig att få hjälpa uppriktiga norrmän att lära känna den sanne Guden, Jehova, och att förstå att en kärleksfull Gud inte pinar syndare i ett brinnande helvete. Han ville också berätta för dem om Kristi kommande tusenårsregering, då jorden ska bli ett paradis.

Knud studerade det vackra landets kustlinje medan fartyget närmade sig land. Det var ett långsmalt  land med höga snötäckta fjäll, djupa fjordar och stora skogar. Han förstod att det skulle bli en utmaning att nå ut till de glest befolkade områdena där det inte fanns så många vägar och broar. De flesta norrmän bodde i växande städer, men andra bodde på landsbygden, i fiskesamhällen eller på de hundratals öarna längs kusten. Resultatet av Knuds predikande och den sanna tillbedjans tillväxt i Norge trots stora svårigheter är trosstärkande och uppmuntrande för Guds tjänare överallt.

RIKETS SÄD BÄR FRUKT

En del som bodde i området runt Knuds hemstad, Skien, visade intresse för det han förkunnade, men han kunde inte stanna kvar hos dem utan måste återvända till sin familj i USA. Men 1899 reste han tillbaka till Norge. Den här gången var det på begäran av Charles T. Russell, som vid den här tiden hade tillsynen över bibelforskarnas arbete. Broder Russell ville att Knud skulle bilda en församling i Norge. Knud hade med sig några exemplar av de första två banden av bokserien Millennii Dagning (som längre fram kallades Studier i Skriften). De hade översatts till dansk-norska. (På den tiden liknade det norska skriftspråket danska, och böckerna  kunde läsas i både Danmark och Norge.) Knud vittnade för många och lämnade en del böcker, men efter en tid måste han återvända till USA.

Följande år skaffade sig Ingebret Andersen, som bodde strax utanför Skien, en bok som då hette Tidsåldrarnes plan, antagligen ett av de exemplar som Knud hade tagit med sig till Norge. Ingebret hade länge varit intresserad av ”Kristi återkomst”, och nu blev både han och hans fru, Berthe, helt uppslukade av det de läste. Snart började Ingebret vittna för andra. Han besökte till och med religiösa möten för att tala med människor om Kristi tusenårsregering. Sedan besökte han dem som var intresserade, och snart fanns det en aktiv församling på minst tio bibelforskare i Skien.

 När en släkting till Knud berättade för honom om den lilla församlingen i Skien återvände han till Norge 1904 för att söka upp Ingebret. På vägen dit hejdade han en man och frågade: ”Kan ni säga mig om det bor någon här som heter Ingebret Andersen?” ”Ja, det är jag det”, svarade mannen. Knud blev så ivrig att han öppnade sin väska där han stod mitt i gatan för att visa Ingebret de böcker han hade med sig. Och Ingebret blev förstås mycket glad över att träffa Knud och se all hans litteratur.

Knud berättade entusiastiskt för sina norska bröder och systrar om organisationen och predikoarbetet. När han reste tillbaka till sin familj, som då bodde i Kanada, hade församlingen i Skien fått mycket uppmuntran att fortsätta arbetet.

BUDSKAPET NÅR UT TILL ANDRA DELAR AV LANDET

Det blev mer fart på predikoarbetet i Norge 1903 när tre nitiska kolportörer (heltidsförkunnare) anlände – Fritiof Lindkvist, Viktor Feldt och E. R. Gundersen. Fritiof slog sig ner i huvudstaden, Kristiania (numera Oslo), och 1904 blev hans hem Sällskapet Vakttornets kontor, där man tog hand om beställningar av litteratur och prenumerationer på Zions Vakt-Torn.

Hösten 1903 vittnade broder Gundersen för Lotte Holm när han predikade i Trondheim, och hon skaffade sig en del litteratur. Kort tid därefter reste hon hem  till Narvikstrakten, norr om polcirkeln, och blev den första förkunnaren i Nordnorge. Lite längre fram kom Viktor Feldt till Narvik och hjälpte två gifta par att bli bibelforskare. De tog kontakt med Lotte, och snart träffades den här lilla gruppen regelbundet för att studera Bibeln. Lottes syster, Hallgerd, kom också med i sanningen, och båda var senare pionjärer i olika delar av landet.

Bröderna Feldt och Gundersen hade särskilt stor framgång när de predikade i Bergen 1904 och 1905. I Zion’s Watch Tower för 1 mars 1905 hette det: ”En framträdande predikant i Frimisjonen i denna stad [Bergen] har helt fångats av det klara ljuset, och han förkunnar nu det hela och sanna evangeliet för sina alltid stora och uppmärksamma åhörarskaror.”

 Predikanten var Theodor Simonsen, som längre fram uteslöts ur Frimisjonen för att han predikade de underbara nya sanningar som han hade lärt sig i vår litteratur. Men det som var en förlust för kyrkan var en tillgång för bibelforskarna, för Theodor var en mycket uppskattad broder och talare. Senare bosatte han sig i Kristiania där det fanns en växande församling av bibelforskare.

NÅGRA AV DE FÖRSTA PIONJÄRERNA

År 1905 fanns det församlingar i fyra städer: Skien, Kristiania, Bergen och Narvik. Snart började några ivriga förkunnare som pionjärer och spred de goda nyheterna till många andra delar av landet. Var och en av dessa tidiga pionjärer hade en intressant bakgrund.

Den första pionjärsystern i Norge var Helga Hess. Hon var föräldralös och bodde i Bergen där hon blev söndagsskollärare när hon var 17 år. När hon hörde Theodor Simonsen tala i Frimisjonens kyrka om det han hade lärt sig genom att läsa en av bibelforskarnas böcker, blev hon intresserad och började läsa samma litteratur. Hon slutade som söndagsskollärare, och 1905, när hon var 19 år, började hon predika de goda nyheterna i Hamar och Gjøvik.

När Andreas Øiseth en dag 1908 högg ved på familjens gård nära Kongsvinger fick han besök av en pionjär som lämnade boken Tidsåldrarnes plan. Andreas, som var drygt 20 år, tyckte om det han läste och beställde mer litteratur. Efter några månader lämnade han över skötseln av gården till en av sina yngre bröder och började som pionjär. Under de följande åtta åren predikade han i nästan hela landet. Först begav han sig norrut och färdades i inlandet  med cykel på sommaren och spark på vintern. När han kom till Tromsø styrde han kosan söderut och bearbetade området längs kusten ända till Kristiania.

Anna Andersen från Rygge, nära Moss, var en annan av de första pionjärerna. Hon hade varit officer i Frälsningsarmén i många år och hade vigt sitt liv åt att hjälpa de fattiga. År 1907 läste hon vår litteratur och förstod att hon hade funnit sanningen. I Kristiansund kom hon i kontakt med en annan officer i Frälsningsarmén som hette Hulda Andersen (senare Øiseth) och som också var intresserad av Bibeln. Snart gav sig de båda kvinnorna i väg på en lång resa norrut med ett ångfartyg som gick i trafik längs kusten, och de kom ända till Kirkenes nära ryska gränsen. De gick i land i varje hamn och lämnade litteratur. Omkring 1912 blev Anna pionjär. I flera årtionden reste hon land och rike runt med båt och  cykel och lämnade litteratur i nästan varje stad. Hon stannade ganska länge i Kristiansand i söder och var ett stort stöd för den växande församlingen.

Karl Gunberg hade varit marinofficer innan han blev bibelforskare. Han började som pionjär 1911 när han var i 35-årsåldern och försörjde sig som navigationslärare. Karl såg ganska barsk ut, men han var känd som en trevlig och humoristisk person. Han predikade i hela landet och var verksam ända upp i hög ålder. Hans bakgrund som marinofficer och navigationslärare visade sig vara till stor nytta när han predikade de goda nyheterna, som vi kommer att se längre fram.

BRÖDERNA OCH SYSTRARNA FÅR UPPMUNTRAN

Den första sammankomsten hölls i oktober 1905 i Kristiania, och vännernas glädje var mycket stor. Det var omkring 15 närvarande, och 3 blev döpta. År 1906 hölls en sammankomst i Bergen, och från och med 1909 anordnades sammankomster varje år med talare från Danmark, Finland och Sverige. En del av dessa bröder besökte också församlingarna som pilgrimer, föregångare till våra dagars resande tillsyningsmän.

Under de här åren var broder Russells besök verkliga höjdpunkter. År 1909 besökte han både Bergen och Kristiania. Bröderna och systrarna uppskattade verkligen att få träffa honom och lyssna till hans tal. Det andra besöket, 1911, fick stor publicitet, och de 61 bröderna och systrarna som var församlade i Kristiania var begeistrade över att omkring 1 200 kom till broder Russells offentliga föredrag.

Tre år senare fick Henry Bjørnestad i uppdrag av broder Russell att regelbundet besöka bröderna i  Norge och Sverige som den förste norske resande tillsyningsmannen.

TEMPOT ÖKAR FÖRE 1914

År 1910 fick man ett bra hjälpmedel för tjänsten i form av en traktatserie som hette Eko från talarstolen. Den hjälpte fler bibelforskare att aktivt ta del i predikoarbetet. Bröderna och systrarna var ivriga att avslöja religiösa missuppfattningar och förklara Bibelns sanning och spred tusentals exemplar gratis, ofta som bilaga till dagstidningar.

Bibelforskarna var spända på vad som skulle hända 1914. Boken Tiden är nära (andra bandet av bokserien Millennii Dagning) förklarade att hedningarnas tider skulle sluta 1914 och att det skulle bli oroligheter och anarki och att Guds rike sedan skulle börja härska. Bibelforskarna förväntade också att Kristi medarvingar då skulle få sin himmelska belöning.

Det här blev ofta ett samtalsämne. När Karl Kristiansen till exempel en kväll i juli 1914 spelade i Skiens stadsorkester sa han i pausen till några som stod runt omkring honom: ”Om några veckor kommer det att hända saker. Först kommer det att bli krig, sedan revolution, sedan anarki, och sedan kommer Guds rike.” När första världskriget kort därefter bröt ut, kom folk till Karl och ville veta mer.

I Arendal, längre söderut vid kusten, fanns det bara en  enda bibelforskare 1914. En dag träffade den här systern Mia Apesland på gatan och berättade för henne att det enligt Bibeln skulle bli krig på hösten 1914. ”Om det blir så”, svarade Mia, ”då ska jag tro.” När Mia kort därefter såg att det blev som systern hade sagt infriade hon sitt löfte och omfattade den sanna tron. Mia, systern som hade talat med henne och några andra bildade kärnan i Arendalsförsamlingen.

FRAMGÅNG, SEDAN PROBLEM

Det skulle visa sig att inte alla förväntningar som bibelforskarna hade när det gällde 1914 infriades. Men de fortsatte ändå att arbeta flitigt. Från december 1914 till en bra bit in på 1915 visades ”Skapelsedramat i bilder”, ett imponerande film- och ljusbildsprogram, för stora åhörarskaror i Kristiania, Bergen, Trondheim, Skien, Arendal och Kristiansand. Det blev ett fantastiskt vittnesbörd!

Men en kort tid efteråt uppstod en del problem. Fritiof Lindkvist som hade lett arbetet i Norge i omkring tio år började gå sin egen väg, och 1916 lämnade han organisationen. Under de närmaste åren hade därför ansvariga bröder i Sverige och Danmark tillsynen över arbetet i Norge. År 1921 blev Enok Öman förordnad att leda arbetet i Norge, och det gjorde han till 1945.

Det skapade också en del oro när C. T. Russell dog 1916 och efterträddes av J. F. Rutherford som den som hade tillsynen över bibelforskarnas verksamhet. Många lämnade organisationen därför att vissa förväntningar beträffande 1914 inte hade infriats och därför att man gjorde en del organisatoriska förändringar. Det här blev särskilt kännbart  i Bergen där bara en broder och sju systrar fanns kvar i församlingen 1918. Också i Trondheim var det ganska många som lämnade organisationen, och en grupp i Kristiania avföll också. Men de som var lojala mot organisationen blev snart rikt välsignade av Jehova.

ARBETET TAR NY FART

År 1918 höll broder Rutherford det fängslande föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Från 1920 till 1925 hölls det här sporrande talet över hela världen. Broder A. H. Macmillan kom från huvudkontoret i New York för att hålla det här talet i flera städer i Norge. I Kristiania fylldes universitetets aula till sista plats, och det var många som inte kom in. Men broder Öman ställde sig på en låda vid ingången och ropade: ”Kom tillbaka om en och en halv timme så kommer Macmillan att hålla talet en gång till!” När talet var slut strömmade folk därför in i lokalen igen för att lyssna när broder Macmillan höll talet för andra gången. Under flera år efteråt höll norska bröder talet på många andra platser i Norge. Det var tusentals som lyssnade uppmärksamt till de övertygande bevisen från Bibeln att många kommer att överleva Harmageddon och få evigt liv i ett jordiskt paradis. Många fick också del av budskapet genom en broschyr med samma titel som föredraget.

Från 1922 till 1928 spred bibelforskarna hundratusentals traktater med resolutioner som hade antagits vid olika sammankomster, till exempel Ett upprop till världens styresmän, En varning till alla kristna och Ecklesiasticismen anklagad. Många bibelforskare började som förkunnare genom att vara med och dela ut dessa traktater.

 Men tillväxten gick ganska långsamt. Pionjärerna och andra eldsjälar predikade ihärdigt, men andra behövde hjälp för att bli mer engagerade i predikoarbetet. Dessutom fanns litteraturen i huvudsak på danska, dansk-norska och svenska, men inte på norska. Vad kunde man göra för att arbetet skulle öka farten?

I april 1925 innehöll den norska upplagan av Bulletin (nu Tjänsten för Guds kungarike) ett spännande meddelande: ”Vi sänder er härmed det första numret av Den Gyllne Tidsåldern på norska. Det går nu att prenumerera.” Det var numret för mars 1925 av Den Gyllne Tidsåldern (nu känd som Vakna!). Den norska upplagan fick snart stor spridning inte bara i Norge utan också i Danmark. När namnet på den norska upplagan ändrades 1936 till Ny Verden fanns det 6 190 norska prenumeranter.

BÄTTRE ORGANISATION OCH NYA LOKALER

I maj 1925 samlades mer än 500 bibelforskare från olika delar av Skandinavien till en sammankomst i Örebro. Vid sammankomsten meddelade broder Rutherford att det skulle upprättas ett nordeuropeiskt kontor i Köpenhamn. William Dey skulle komma från London för att ha tillsyn över Guds folks verksamhet i Danmark, Norge, Sverige, Finland och de baltiska länderna. Varje land skulle ändå ha sin egen tillsyningsman, och Enok Öman skulle fortsätta att ha den uppgiften i Norge.

 William Dey, som var skotte, var en handlingskraftig broder som gjorde mycket för att öka farten på predikoarbetet. Han var duktig på att organisera, och han uppmuntrade vännerna genom sitt behagliga sätt och sitt goda exempel i tjänsten. Under september och oktober 1925 reste han runt i Norge och organiserade arbetet i församlingarna efter de riktlinjer som huvudkontoret hade gett. Han talade på engelska och använde tolk. Broder Dey var tillsyningsman för det nordeuropeiska kontoret fram till andra världskriget.

Under någon tid hade bröderna sökt efter en lämpligare plats för det norska kontoret. En broder som hade ärvt en del pengar köpte 1925 ett trevåningshus i Oslo och sålde det till organisationen för omkring hälften av det han själv hade betalat. Tidpunkten kunde inte ha varit bättre! Den här byggnaden användes ända till 1983.

EN ORGANISATION AV AKTIVA VITTNEN

År 1931 blev en viktig milstolpe i Guds folks historia i hela världen. Det året antog man ett nytt namn – Jehovas vittnen. Broder Öman skrev: ”Vi [reste] oss alla upp, och med stor entusiasm ropade vi ’ja’, när vi antog vårt nya namn.” Bröderna och systrarna blev mycket glada över att nu ha ett bibelenligt namn, och de ville verkligen leva upp till det.

Det märktes tydligt att Jehova välsignade det flitiga predikandet i Norge. Medeltalet förkunnare ökade från 15 till 328 mellan 1918 och 1938. Jehovas folk var inte bara bibelforskare, de var aktiva vittnen.

Ett sådant vittne var Even Gundersrud, som blev döpt 1917 och tillhörde Skienförsamlingen. Hans fru försökte först hindra honom från att gå på mötena genom att gömma hans skor. Men det stoppade  honom inte – han gick helt enkelt barfota till mötet! En gång låste hon in honom i sovrummet, men han kom ut ur huset genom att hoppa ut genom fönstret. Ingenting som hon gjorde kunde hindra honom från att vara med vid mötena. Men han var alltid snäll och vänlig mot henne. Med tiden kände hon sig generad över att hennes man gick barfota genom stan. Hon ville nu ta reda på varför mötena betydde så mycket för Even och började därför följa med honom. Så småningom blev hon också ett Jehovas vittne.

Skienförsamlingens entusiasm var typisk för andan i församlingarna på den tiden. Vännerna där predikade mycket i städerna och samhällena i närheten och även på landsbygden. Under veckosluten gav de sig ofta ut med öppna lastbilar eller båtar för att predika och hålla möten. Det dröjde inte länge förrän det bildades nya grupper och församlingar. Också andra församlingar var flitiga i den teokratiska verksamheten.

TILLVÄXT I BERGENFÖRSAMLINGEN

En av de aktiva förkunnarna i Bergenområdet var Torkel Ringereide. År 1918 fick han tag i en broschyr som hade utgetts av bibelforskarna. Han sökte upp broder Dahl, som var den  ende brodern i Bergenförsamlingen vid den tiden. Broder Dahl höll mötena i sitt hem tillsammans med resten av församlingen – sju systrar. Bland dem var Helga Hess, som nämnts tidigare och som hade kommit tillbaka till Bergen. Torkel anslöt sig till den lilla församlingen, och 1919 gifte han sig med Helga.

Torkel var en orädd man med kraftfull röst. I flera år var han den ende talaren i församlingen. Han brukade hålla föredrag varje söndag och avslöjade rakt på sak prästernas hyckleri och falska läror. Talen annonserades ofta i dagstidningarna, och de intresserade som kom till mötena var vanligtvis många fler än de bibelforskare som tillhörde församlingen.

Torkel brukade uppmuntra åhörarna att tala med andra om sanningen. År 1932 var Nils Raae en av dem som lyssnade till honom. Nils hade känt till sanningen i ett år men drog sig för att börja predika.  Församlingen skulle sätta i gång en stor kampanj med broschyren Riket som är världens hopp, och Torkel höll ett tal om hur viktigt det var att ta del i tjänsten. ”Det var ett fantastiskt tal”, sa Nils, ”och jag ville sätta i gång direkt.” I avslutningen av talet citerade Torkel Jehovas ord i Jesaja 6:8: ”Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?” Torkel sa sedan: ”Må vi alla svara som Jesaja: ’Här är jag! Sänd mig’!” Det här var precis den sporre som Nils och hans fru behövde. Nu tvekade de inte längre utan började i tjänsten.

Bröderna och systrarna var ofta hemma hos Torkel och Helga. De samtalade alltid om sanningen, och de nya och unga blev uppmuntrade att ta del i tjänsten. Förkunnarna i Bergen åkte ofta ut med båt och lastbil och predikade på distrikten runt omkring. Efteråt träffades de och berättade erfarenheter och hade det trevligt tillsammans.

FLITIGA FÖRKUNNARE I OSLO

Under 1920- och 1930-talet hade predikandet framgång också i Osloområdet. En av förkunnarna var Olaf Skau, som döptes 1923. År 1927 förordnades han som tjänstedirektör i församlingen och var i många år en initiativrik och omtänksam tillsyningsman. Han organiserade predikoarbetet i Oslo  och ordnade också veckoslutsturer med buss eller lastbil till områdena runt huvudstaden. Han brukade sitta uppe till sent på kvällarna och rita kartor och planera arbetet.

Förkunnarna i Oslo predikade i städerna och på landsbygden runt Oslo – från Halden och Fredrikstad i söder till Hamar i norr, och från Kongsvinger i öster till Drammen och Hønefoss i väster. Förkunnarna kom fram till distriktet vid 9-tiden och predikade från hus till hus hela dagen. Ofta hade man också ett offentligt föredrag. Den här verksamheten bidrog till att det kunde bildas nya grupper och församlingar och var mycket uppskattad av de få bröder och systrar som fanns i de här områdena. Under en kampanj på nio dagar 1935 lämnade de 76 förkunnarna i Oslo 13 313 broschyrer, i medeltal mer än 175 broschyrer per förkunnare!

Olafs fru, Esther, hade artrit och satt i rullstol. Deras hem var en omtyckt samlingsplats för vännerna. Olaf brukade laga maten, och hans specialitet var stekta kycklingvingar. Men det är den andligt uppbyggande gemenskapen, de fängslande bibliska samtalen och frågelekarna hemma hos Olaf och Esther som många äldre vittnen fortfarande minns. ”Vi kände oss alltid glada och upplivade när vi gick därifrån”, säger Ragnhild Simonsen.

 ”RÄTT SINNADE FÖR EVIGT LIV”

Förr var människor mer religiösa och hade större kunskap i Bibeln än nu för tiden. Många tyckte om att samtala om Bibeln, och precis som under det första århundradet kom ”alla som var rätt sinnade för evigt liv ... till tro”. (Apg. 13:48)

Så var det med Durdei Hamre. År 1924 fick hon en broschyr som hon läste samma kväll och hela natten. Hon sa senare: ”Jag gick och lade mig som pingstvän och steg upp som ett Jehovas vittne.”

I mitten av 1920-talet lyssnade en av de åtta bröderna Fjelltvedt till ett offentligt föredrag om helvetesläran och skaffade sig en broschyr om det ämnet. Det han läste övertygade honom om att helvetesläran är falsk. När familjen en tid efteråt var samlad på familjens gård berättade han entusiastiskt för sina sju bröder och tre systrar vad han hade lärt sig. De samtalade om broschyren till långt in på natten. Det dröjde inte länge förrän alla syskonen och många av deras respektive blev bibelforskare. Längre fram blev många av deras barn och barnbarn flitiga förkunnare, och några förde ut sanningen till andra områden.

Människors andliga intresse märktes tydligt 1936 när M. A. Howlett från huvudkontoret i New York talade vid sammankomster i Bergen och Oslo. I Bergen kom 810 till det offentliga föredraget, bland dem några präster och en biskop. Bara 125 av åhörarna var vittnen. I Oslo var 140 vittnen samlade, men det var 1 014 som lyssnade till det offentliga föredraget!

 ”NU HAR DE BÖRJAT KOMMA!”

Jehovas vittnen blev begeistrade när de 1935 fick veta vilka som utgjorde den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9–17. De blev mycket glada när de fick höra att de som hoppades få leva i ett paradis på jorden kunde tillbe Jehova tillsammans med den smorda kvarlevan som överlämnade vittnen. Från och med det året gick predikoarbetet i första hand ut på att samla in den stora skaran, som skulle överleva ”den stora vedermödan” – det största insamlandet av sanna tillbedjare i mänsklighetens historia.

År 1935 predikade några pionjärer som hade det himmelska hoppet på landsbygden nära Lillehammer. Tioårige John Johansen lyssnade ivrigt när pionjärerna berättade för hans familj att det var Guds avsikt att göra jorden till ett paradis. När John var 13 år hade han en så stark önskan att tala med andra om sitt underbara hopp att han lånade sin pappas väska och gick ut och predikade för grannarna – helt själv! Nu, mer än 70 år senare, predikar John fortfarande nitiskt tillsammans med sin fru, Edith. Han är glad och lycklig över att ha fått bidra till den stora tillströmningen av nya under årens lopp.

En dag 1937 var Olaf Rød och en annan broder hemma hos Olaf och resonerade om den stora skaran. De var de enda vittnena i Haugesund, och de undrade hur det här stora insamlandet skulle gå till. Plötsligt knackade det på dörren. Olaf öppnade, och där stod Alfred Trengereid. Han hade läst ett exemplar av Vakttornet och tyckt om det han läste. Han satte sig genast i sin båt och rodde till  Haugesund för att få litteratur från en som han visste var ett vittne – Olaf. Olaf blev alldeles paff. ”Nu har de börjat komma!” tänkte han. Och det hade de verkligen, även om inte alla kom samtidigt och på samma sätt. Alfred blev en broder, och det var också många andra i området som tog emot de goda nyheterna om Guds rike.

BÅTAR ANVÄNDS I INSAMLINGSARBETET

När predikoarbetet började i Norge kändes uppgiften att predika för dem som bodde på de otaliga öarna och längs den långa kusten nästan hopplös. Därför köpte avdelningskontoret 1928 en motorbåt som var tillräckligt stor för att rymma två eller tre pionjärer och tillräckligt robust för att navigeras  längs Norges flikiga kust. Men vem skulle kunna vara kapten på en sådan båt? Den erfarne pionjären Karl Gunberg anmälde sig som frivillig. Hans bakgrund inom flottan och erfarenhet som navigationslärare visade sig vara en stor fördel. Den första båten, Elihu, satte kurs söderut från Oslo och lade till vid hamnarna längs kusten. Men en ovädersnatt vintern 1929 förliste båten i närheten av Stavanger. Alla var tacksamma för att bröderna kom i land välbehållna.

År 1931 skaffade man en ny båt som fick namnet Ester. Karl gav sig ut igen med två bröder som medhjälpare. Båten användes i sju år när man gick igenom distrikten i västra och norra Norge. År 1932  tyckte Karl att han var ”för gammal för att ge sig ut på fler äventyr”. Så han gick i land för att bli pionjär i östra Norge och lämnade över ansvaret för båten till Johannes Kårstad. År 1938 ersattes Ester av en båt som fick namnet Ruth, och den användes fram till 1940 då andra världskriget satte stopp för den här formen av predikande. Pionjärerna på båtarna hade bearbetat stora distrikt och lämnat mycket litteratur. År 1939 rapporterade de båda bröderna ombord på Ruth, Andreas Hope och Magnus Randal, att de på bara ett år hade lämnat över 16 000 böcker, broschyrer och tidskrifter och spelat upp 1 072 grammofonföredrag för 2 531 åhörare.

Förutom alla trevliga erfarenheter i tjänsten fick bröderna på båtarna också vara med om fantastiska naturupplevelser. Andreas Hope berättade: ”Dag efter dag höll vi kurs norrut och gick in i och ut ur fjordar och runt höga uddar. Naturen var storslagen, majestätisk och vild.” På vintern kunde de norr om polcirkeln se norrsken som nästan fick dem att tappa andan. Och på sommaren bländades de av midnattssolens strålande skönhet.

EN FLITIG PIONJÄRSYSTER

Under 1930-talet ökade antalet pionjärer snabbt.  De hade inte så många bekvämligheter men predikade ändå de goda nyheterna på stora områden och lämnade mycket litteratur. Deras outtröttliga flit lade grunden för kommande tillväxt.

Solveig Løvås (senare Stormyr) från Oslo hade sökt efter sanningen och gått på olika religiösa möten. En dag var hon med på ett av Jehovas vittnens möten och förstod att hon hade funnit sanningen. Hon blev döpt 1933, och två år senare reste hon till Nordnorge för att vara pionjär. Trots att hon haltade lite på grund av att hon hade haft polio, predikade hon under sex år i de flesta städerna, byarna och fiskelägena från söder om Bodø ända till Kirkenes. Tusentals människor skaffade sig litteratur. På bara ett år tecknade Solveig över 1 100 prenumerationer på våra tidskrifter!

 En som var mycket intresserad av det Solveig predikade om var snickaren Dag Jensen från byn Hennes i Vesterålen. I flera år hade han fått litteratur från andra intresserade personer. När Solveig besökte Dag ordnade hon så att han fick en prenumeration på tidskrifterna, och sedan fortsatte hon till andra distrikt. Dag började predika på egen hand och lånade ut den lilla litteratur han hade till andra som var intresserade.

På ön Andøya kom Solveig till en grupp fiskare i en stuga. De såg tuffa ut, men hon vittnade modigt för dem, spelade grammofonföredrag och erbjöd prenumerationer. En ung fiskare, Frits Madsen, var intresserad och prenumererade på våra tidskrifter. När Solveig hade gått igenom distriktet reste hon vidare. Det här var ett återkommande mönster – pionjärerna predikade, hittade intresserade människor, lämnade litteratur och tecknade prenumerationer och fortsatte sedan till nya distrikt. Vad kunde man göra för att följa upp allt intresse?

OMSORG OM GUDS HJORD

I januari 1939 började en ny anordning för resande tillsyningsmän. Norge delades in i fyra zoner, eller kretsar. Kretstillsyningsmännen (som då kallades zontjänare) skulle stanna längre på varje  plats än de hade gjort tidigare. De skulle lägga mycket större vikt vid att hjälpa församlingarna, bilda nya församlingar och hjälpa intresserade att börja i tjänsten. Andreas Kvinge förordnades som kretstillsyningsman i krets 4, som sträckte sig 260 mil från Florø ända till Kirkenes. I det här vidsträckta området fanns det bara tre församlingar – Trondheim, Namsos och Narvik. Men det fanns också isolerade förkunnare, grupper och prenumeranter som skulle besökas.

Andreas färdades norrut tillsammans med sin fru, Sigrid, och de cyklade för det mesta. När de kom till förkunnare och intresserade försökte Andreas hjälpa dem att gå framåt i sanningen. Genom olika pionjärer, till exempel Solveig Løvås, fick han ytterligare upplysningar om intresserade som behövde andlig hjälp. Hon berättade bland annat om Dag Jensen i Hennes och Frits Madsen på Andøya.

Andreas träffade Dag första gången 1940. Andreas berättar: ”Dag höll på att raka sig och hade hela ansiktet fullt med raklödder. Jag glömmer aldrig de där strålande ögonen mitt i allt löddret. Han glömde fullständigt bort att han höll på att raka sig.” Andreas hjälpte Dag att göra framsteg. Dag var entusiastisk, och snart hade han hjälpt  sin fru, Anna, och många vänner och släktingar att lära känna sanningen.

I byn Bleik på Andøya sökte Andreas upp den unge fiskaren Frits Madsen. Med Andreas hjälp kom Frits och hans fru med i sanningen och blev stommen till den församling som senare bildades där. På många andra platser besökte Andreas och hans fru dem som Solveig och andra hårt arbetande pionjärer hade haft kontakt med. Andreas och de andra kretstillsyningsmännen ordnade möten och bildade församlingar. Precis som i den första kristna församlingen var det också i Norge några som planterade och andra som vattnade. Men det var Gud som på ett mäktigt sätt ”fick det att växa”. (1 Kor. 3:6)

ANDRA VÄRLDSKRIGET SKAKAR NORGE

I april 1940 drogs Norge in i andra världskriget när tyska trupper invaderade landet. Efter bara 62 dagars strider kontrollerade Nazityskland hela landet. Då hade flera städer utsatts för intensiva bombangrepp. Några dagar efter det att invasionen hade börjat greps avdelningskontorets tillsyningsman, Enok Öman, av Gestapo, men en vecka senare släpptes han efter ett kort förhör. Några veckor senare blev han hämtad till ett nytt förhör.

Bröderna var rädda för att nazisterna skulle sända dem till koncentrationsläger, som man hade gjort i Tyskland. Men det gjorde de inte, och förkunnarna fortsatte beslutsamt och flitigt att predika. Det verkade till och med som om människor var mer villiga att lyssna till de goda nyheterna på grund av kriget, och många bibelstudier (som då kallades mönsterstudier) sattes i gång. Bröderna fick fortfarande Vakttornet på danska från Danmark, medan En Ny Värld  fortsatte att ges ut på norska. De fortsatte att hålla möten och sammankomster, och förvånansvärt nog ökade antalet förkunnare.

KONFISKERINGAR, ARRESTERINGAR OCH FÖRBUD

Men nu började problemen torna upp sig. Tyska poliser kom ännu en gång till avdelningskontoret och frågade efter litteratur, och broder Öman blev kallad till förhör. I slutet av 1940 konfiskerade de boken Fiender på grund av det som stod i den om fascism och nazism. I början av 1941 grep och förhörde polisen flera pionjärer. Tyska och norska nazister besökte ibland mötena för att spionera på församlingarna. Sedan kom nazisterna och beslagtog avdelningskontorets förråd av de båda broschyrerna Fascism eller frihet och Herradömet och freden.

I juli 1941 slog Gestapo plötsligt till över hela landet för att stoppa predikoarbetet i Norge. Fem tyska poliser kom till Betel, beslagtog det som fanns kvar av litteraturen och förde Betelfamiljen till säkerhetspolisens högkvarter för förhör. Broder Öman måste sedan anmäla sig hos norska statspolisen varje dag, och det gjorde han i 12 veckor.

I en samordnad operation gjorde Gestapo husundersökningar hos ansvariga bröder och beslagtog all litteratur som hade utgetts av Sällskapet Vakttornet. De talade om för bröderna att de skulle sändas till koncentrationsläger om de inte slutade predika. Flera bröder och systrar greps och hölls i häkte några dagar.

I Moss kom polisen hem till Sigurd Roos och beslagtog hans litteratur. De grep Sigurd, hans fru och en annan broder och sa till dem att sluta predika  och använda namnet Jehova. Förkunnarna förklarade att de inte tänkte sluta predika om Jehova och hans rike. Till sist sa polisen: ”Ja, ja, er tro kan vi inte ta ifrån er.” Efter ett par timmar släppte de dessa orubbliga förkunnare.

Nazisterna kom också hem till Olaf Skau i Oslo. De sökte igenom hans hus och beslagtog biblar, litteratur och grammofoner. De förseglade också Olafs bokskåp. Men de hittade inte förkunnarnas registerkort som låg gömda i ugnen. Senare kom nazisterna tillbaka med en lastbil och hämtade böckerna. Den som ledde ingripandet var SS-Untersturmführer Klaus Grossmann, en fruktad nazist. När Olaf frågade Grossmann vad de tänkte göra med litteraturen sa han att de skulle göra pappersmassa av den.

”Men har ni ingen fruktan för Jehova?” frågade broder Skau.

”Det är nog Jehova som får akta sig!” svarade Grossmann arrogant. När nazisterna kapitulerade fyra år senare begick han självmord.

I juli 1941 grep Gestapo Andreas Kvinge i Bodø och frågade honom var vittnena i Nordnorge befann sig. ”Jag vet inte var de är i dag”, svarade Andreas sanningsenligt. Vi kan föreställa oss hur han kände sig när poliserna under förhöret spred ut innehållet i hans väska på golvet – papper med uppgifter om namn och adresser som gällde församlingar, tjänare i församlingarna och intresserade personer. Men till hans stora lättnad var det ingen som gjorde sig besvär med att titta närmare på papperen. Poliserna var mer angelägna om att han skulle skriva under  en förklaring som sa att det var förbjudet att predika och vara ett Jehovas vittne.

”Vi vet att vår verksamhet nu är förbjuden”, svarade Andreas, ”så jag kan skriva under att jag känner till det. Men även om det är förbjudet att ha möten och sprida tidskrifter och böcker kommer vi att fortsätta att använda Bibeln och tala med människor om Guds rike.” När det stod klart att Andreas inte skulle kompromissa lät de honom gå.

Slutligen konfiskerade nazisterna huset som bröderna använde som avdelningskontor. De lät broder och syster Öman bo kvar, men resten av Betelfamiljen fick flytta därifrån.

MÖTEN UNDER FÖRBUD

När nazisterna försökte krossa Jehovas vittnen gick bröderna helt enkelt under jorden och fortsatte den teokratiska verksamheten. Några bröder reste en del för att besöka och uppmuntra vännerna. Søren Lauridsen, som hade varit på Betel en tid, reste i södra Norge. Och i Nordnorge fortsatte Andreas Kvinge att besöka vittnena i sin krets och tog ofta ströjobb för att inte väcka misstankar. Magnus Randal hade varit med på pionjärbåten Ruth, och 1943 fick han adresser från broder Öman och gav sig i väg norrut på en 120 mil lång cykeltur till Bodø för att uppmuntra bröderna och systrarna.

Myndigheterna hade förbjudit mötena, men grupper av bröder och systrar fortsatte ändå att komma tillsammans för att uppmuntra varandra. I vanliga fall träffades de i små grupper i privata hem, men ibland samlades de i hemlighet i större antal. År 1942 kom det 280 till Åminnelsen som hölls på  två ställen i Oslo, och det var 90 som tog del av brödet och vinet. Det här gjorde att vännerna kände sig mycket uppmuntrade.

Vittnena kunde till och med ordna sammankomster i hemlighet på ensligt belägna gårdar och i skogen. Den största sammankomsten hölls 1943 i en skog utanför Ski. Omkring 180 bröder och systrar kom från området runt Oslofjorden. När de satt och åt under en paus kom plötsligt tre tyska soldater ridande. Vad skulle vännerna göra?

En broder som kunde tyska gick fram till soldaterna och fick veta att de tänkte ta sig ett dopp men hade kommit vilse. Bröderna var förstås mer än villiga att tala om vilken väg de skulle ta.

”Vad tror du att det där var för människor?” sa en av soldaterna till en av de andra när de gav sig av.

”Det var förmodligen ett sångsällskap”, svarade han. Bröderna och systrarna tänkte absolut inte rätta soldaterna utan drog en suck av lättnad när ryttarna försvann in i skogen.

 ARBETET UNDER JORDEN

Många förkunnare hade gömt litteratur på ovanliga ställen. Uttrycket ”under jorden” fick en ny innebörd när bröderna grävde ner litteratur i marken och grävde upp den igen när det behövdes. Broder Skau, som var elektriker, gömde en kartong med böcker bakom en transformator på sin arbetsplats. Broder Øiseth gömde litteratur i en bikupa, och broder Kvinge hade ordnat ett gömställe i en potatisbinge.

Lotte Holm, som var orolig för att litteraturförrådet i Harstad skulle bli upptäckt, tog sig dit för att hämta alla kartongerna. Hon gick ombord på en båt, staplade upp kartongerna på däck och satte sig på dem. När båten lade ut blev hon förskräckt när hon såg hur många tyska soldater som fanns ombord och funderade oroligt på hur hon skulle kunna få i land litteraturen utan att det väckte misstankar. Men hon hade inte behövt oroa sig. När båten lade till vid kajen tyckte soldaterna synd om den gamla damen som hade så många tunga kartonger att bära, så de hjälpte till med att få dem i land och bar till och med hem dem åt henne. De tjänstvilliga soldaterna hade ingen aning om att det de gjorde var till stor nytta för Jehovas vittnen.

Trots förbudet lyckades bröderna föra in de senaste numren av Vakttornet från Sverige och Danmark. De översatte studieartiklarna till norska och ordnade så att maskinskrivna exemplar nådde ut till vännerna i hela landet. Ett nätverk av kurirer åkte med tåg, cykel eller båt och förde ut den välbehövliga andliga maten till vittnena.

 DE FORTSATTE ATT PREDIKA

Under kriget uppstod en situation som visade sig bli en prövning för bröderna och systrarna i Norge. När arbetet förbjöds i juli 1941 uppmanades bröderna att vara försiktiga så att de inte provocerade nazisterna. Många predikade därför informellt för vänner och släktingar och besökte människor som de hade talat med tidigare. Men somliga tyckte att det här var alldeles för passivt och att det inte fanns någon anledning att låta bli att förkunna från hus till hus med bara Bibeln. De båda grupperna var inte överens om hur man skulle predika, men båda hade en stark önskan att tjäna Jehova troget trots motstånd.

Vad skulle bröderna göra? På grund av kriget kunde de inte kommunicera med huvudkontoret i New York, så det var inte troligt att problemet skulle kunna lösas så snabbt. Skulle bröderna låta sina olika uppfattningar försvaga deras tro? Eller skulle de fortsätta att predika så gott de kunde och vänta på att Jehova och hans organisation skulle avgöra saken?

Det är tydligt att Jehova välsignade deras trogna tjänst, för organisationen växte lika snabbt under kriget som den hade gjort under fem år före kriget. Trots kriget, förbudet och olika sätt att predika ökade högsta antalet förkunnare från 462 till 689 mellan 1940 och 1945, så bröderna hade verkligen orsak att känna stor glädje.

FÖRENADE I TJÄNSTEN FÖR JEHOVA

När kriget slutade 1945 besökte William Dey Norge i juli och augusti för att hjälpa bröderna att reorganisera verksamheten. Broder Dey ordnade möten i Oslo, Skien och Bergen och vädjade till alla  bröderna att samarbeta med varandra. Han framhöll att Jehova hade välsignat dem och att de hade haft tillväxt. Därför kunde de nu fortsätta framåt och lita på att Jehova skulle vägleda dem.

I september 1945 kontaktade Nathan H. Knorr vid huvudkontoret Marvin F. Anderson, en 28-årig amerikansk broder som var av danskt ursprung. Han hade tillhört Betelfamiljen i New York och var nu kretstillsyningsman i USA. Broder Knorr frågade broder Anderson om han var villig att åka till Norge för att ta hand om vissa saker och stanna där ”ett antal år”. Broder Anderson sa ja, men det skulle dröja några månader innan han kom i väg.

Under mellantiden besökte bröderna Knorr och Henschel Norge i december 1945. Deras kärleksfulla vägledning hjälpte bröderna att stärka sin inbördes kärlek och enhet. Under sitt besök meddelade broder Knorr att broder Dey skulle ersätta broder Öman som tillsyningsman för avdelningskontoret. En månad senare kom broder Anderson till Norge, och i februari förordnades han som tillsyningsman för avdelningskontoret. När nu andra världskriget var slut var det med förnyade krafter som Jehovas tjänare i hela landet tog del i predikoarbetet, övertygade om att Jehova skulle välsigna dem.

 JEHOVAS ORGANISATION RÖR SIG FRAMÅT

När Marvin Anderson kom till Norge var det full aktivitet på avdelningskontoret. I september 1945 fick förkunnarna flera broschyrer, en på norska och fyra på svenska. Följande månad började Vakttornet ges ut på norska, och det första numret var 1 oktober 1945, och med tiden kom fler publikationer.

En lustig situation som uppstod då och då visade värdet av att ha litteraturen på norska. En av de svenska broschyrerna hette Hopp. Förkunnarna måste förklara att broschyren handlade om Bibelns hopp och inte var en uppmaning till läsarna att hoppa.

När broder Anderson blev tillsyningsman för avdelningskontoret 1946 var det mycket trångt där, så han bodde i ett rum tillsammans med fem andra bröder. Hyresgäster som inte var vittnen och som hade bott i huset sedan nazisttiden behövde flytta för att ge plats åt den växande Betelfamiljen.

Broder Anderson satte energiskt i gång med sin nya uppgift. Avdelningskontoret renoverades och man skaffade ny utrustning, bland annat en trampdriven tryckpress. År 1946 introducerades en spännande nyhet i församlingarna – skolan i teokratisk tjänst. Äntligen kunde fler bröder få övning i att förbereda och hålla tal, och snart  hade många kvalificerat sig för att ha offentliga föredrag.

De första sammankomsterna efter kriget hölls i Oslo, Bergen och Trondheim i september och oktober 1946. På de tre platserna lyssnade sammanlagt 3 011 till det offentliga föredraget ”Fredens furste”, och 52 blev döpta – enastående siffror med tanke på att det bara fanns 766 förkunnare i Norge det året.

I december 1946 återupptogs kretstjänsten efter ett uppehåll på mer än fem år. Ett antal unga bröder, av vilka några hade varit på Betel, förordnades som kretstillsyningsmän (som då kallades tjänare för bröderna). En av deras viktigaste uppgifter var att öva förkunnarna i tjänsten från hus till hus, och de försökte samarbeta med så många som möjligt i varje församling. Gunnar Marcussen, en av de unga kretstillsyningsmännen vid den tiden, berättar att han i en del församlingar samarbetade med mellan 50 och 70 förkunnare under en besöksvecka.  Förkunnarna blev efter hand allt duktigare på att predika, och de slutade använda vittnesbördskort och grammofoner som hade använts sedan 1930-talet. Man lade också större tonvikt på att göra återbesök och leda bibelstudier.

UPPMUNTRAN TILL PIONJÄRTJÄNST

Efter kriget ökade antalet människor som visade intresse för budskapet, och församlingsförkunnarna uppmuntrades att börja som pionjärer för att hjälpa dem. Flera som hade slutat som pionjärer när verksamheten förbjöds 1941 började därför igen. I slutet av 1946 hade 47 bröder och systrar börjat som pionjärer trots att den ekonomiska situationen var svår.

En av dessa pionjärer var Svanhild Neraal, en syster som reste norrut till Finnmark 1946. Svanhild hade varit pionjär där 1941 tillsammans med Solveig Løvås och hade fått uppleva bombningen av både Kirkenes och Vardø. Svanhild kunde inte glömma de intresserade som hon och Solveig hade träffat, och därför återvände hon till Kirkenes som blivit förstört under kriget. De som bodde där undrade om hon visste vad hon gjorde som kom dit utan att ha någonstans att bo.

Men Svanhild förtröstade på Jehova, och den  första vintern sov hon på köksgolvet i ett litet hus där det bodde fem andra personer. Förhållandena efter kriget var mycket besvärliga, och hon fick utstå många svårigheter. Hon satt ofta och huttrade i snö och regn medan hon väntade på båtar som inte kom när de skulle, om de över huvud taget kom.

Svanhild fick många intressanta erfarenheter när hon predikade för samerna. Om hon inte kunde åka buss till deras isolerade bosättningar, färdades hon med båt eller cyklade. Gästfria samer bjöd ofta in henne i sina renskinnstält och lyssnade uppmärksamt när hon vittnade med hjälp av tolk. Ibland blev hon bjuden på en måltid med renkött. Några av dem som Svanhild predikade för kom senare med i sanningen.

Kjell Husby, som var på Betel vid den här tiden, sa att avdelningskontoret alltid kunde följa Svanhilds resrutt. De tittade helt enkelt på adresserna på de prenumerationsblanketter som hon skickade in. Under de tre år hon var i Finnmark tecknade hon 2 000 prenumerationer på Vakttornet och lämnade 2 500 böcker!

”MÄNNISKOFISKARE”

Efter kriget tog också församlingsförkunnarna flitigt del i tjänsten, och det fick glädjande resultat. Dag Jensen, som vi nämnt tidigare, hade under kriget predikat för sina vänner och släktingar i det lilla samhället Hennes i Vesterålen. Det var många som var intresserade och studerade Bibeln med hjälp av vår litteratur. När kriget slutade 1945 blev Dag döpt. En församling bildades i Hennes följande år, och 16 blev döpta hemma hos Dag. Fem år senare hade församlingen 50 förkunnare, och 1971 rapporterade  Dag att mer än 20 från den församlingen hade blivit pionjärer.

Dags kärlek till Jehova och hans iver för tjänsten smittade av sig. Åshild Rønning, som växte upp i församlingen, minns: ”När Dag kom på besök kunde man inte undgå att lägga märke till hans glädje och entusiasm. Det var som att få en sol in i huset.” Dag var alltid mycket uppmuntrande mot barnen, till exempel när de hade uppgifter i teokratiska skolan. ”Han fick oss att känna att det vi gjorde var viktigt”, säger Åshild. Den uppmuntran hon själv fick gjorde att hon började som pionjär 1962. Hon har också haft glädjen att tala med andra om ”den lycklige Gudens härliga goda nyheter”. (1 Tim. 1:11)

Varför var det så många från den här platsen som blev nitiska förkunnare? De flesta i det lilla samhället trodde på Gud och Bibeln men gick inte i kyrkan. Det var också känt i samhället att bröderna tog hand om sina familjer och fick stöd av sina lojala hustrur. En sådan broder var Arnulf Jensen, Dags brorson, som blev döpt 1947. Han var fiskare, och under veckorna var han ute med sin fiskebåt flera dagar i sträck. Men han kom alltid hem på fredagskvällarna, även om fisket gick bra och andra fiskare fortsatte för att tjäna mer pengar. Arnulf såg till att han var hemma under veckosluten för att vara med vid mötena och ta del i tjänsten tillsammans med sin fru  och sina åtta barn. Alla kom med i sanningen. På lördagarna och söndagarna var bröderna ”människofiskare”, och de använde ofta Arnulfs båt när de tog del i det här andliga fisket i samhällen som låg avsides. (Mark. 1:16–18)

”ARBETET VI UTFÖR ÄR BETYDELSEFULLT”

Utbildningen av missionärer vid Vakttornets bibelskola Gilead i New York har varit till stor nytta för bröderna i Norge. Hans Peter Hemstad och Gunnar Marcussen gick igenom Gilead 1948 och var de två första eleverna härifrån. De fick komma tillbaka till Norge och arbetade i resetjänsten och på Betel, först som ogifta och sedan tillsammans med sina fruar. Mellan 1948 och 2010 har omkring 45 bröder och systrar från Norge gått igenom Gilead. Mer än hälften av dem har sänts tillbaka till Norge, och de har tjänat som heltidsförkunnare, resande tillsyningsmän eller medlemmar av Betelfamiljen.

Andra tidiga Gileadmissionärer som kom till Norge var Andreas Hansen från Danmark och Kalevi Korttila från Finland. År 1951 sändes de till östra delen av Finnmark där de predikade i stora områden. De färdades med båt eller cyklade eller åkte skidor. Ofta byggde de på den andliga grund som Svanhild Neraal hade lagt några år tidigare. Följden blev att antalet förkunnare på deras distrikt ökade från 3 till 15 på bara ett år!

Kjell Martinsen från Hennes i Vesterålen gick igenom Gilead 1953 och kom tillbaka till Norge. Han var 22 år och började i resetjänsten i Vestfold och Telemark. Han tyckte att det var svårt och nervöst att  vara resande tillsyningsman i så unga år, men de mer erfarna brödernas varma välkomnande och lojala samarbete har gett honom många trevliga minnen. Kjell var resande tillsyningsman fram till 2001 då han och hans fru, Jorunn, slog sig ner i Svolvær i Lofoten, där han är pionjär.

Karen Christensen kom från Danmark 1950 för att vara pionjär i Egersund och Kongsvinger, där det inte fanns några församlingar. Hon använde cykel för att komma ut på distriktet. Hon gick igenom Gilead 1954 och sändes till Kongsberg. År 1956 gifte hon sig med Marvin Anderson och har varit på Betel sedan dess. Karen har nu varit i heltidstjänsten i mer än 60 år. Hon säger: ”Själva är vi inte så betydelsefulla, men arbetet vi utför är betydelsefullt.”

 JURIDISKA MILSTOLPAR

Mellan 1948 och 1951 var tillväxten särskilt stor. År 1951 ökade medeltalet förkunnare med 29 procent och nådde ett högsta antal om 2 066. Men samtidigt ställdes Jehovas folk i Norge inför vissa juridiska svårigheter.

Det som väckte mest uppmärksamhet hade att göra med att man erbjöd Vakttornet i gatutjänsten. I november 1949 fördes några förkunnare som gjorde gatutjänst i Oslo till polisstationen men släpptes sedan efter ett par timmar. Vittnena lät sig inte skrämmas av detta, utan nästa veckoslut var de ute i gatutjänsten igen. Då, den 6 december 1949, greps alla förkunnare som gjorde gatutjänst i Oslo. De informerades om att de inte fick erbjuda tidskrifterna på gatan utan att ha polisens tillstånd. Polisen påstod att deras arbete kunde hindra trafiken och orsaka trafikstockningar. Sju av förkunnarna förhördes och ställdes senare inför rätta, och de dömdes att betala en mindre summa i böter eller till fängelse i tre dagar.

Men egentligen var det inte främst en fråga om att få tillstånd från polisen, utan det inbegrep rätten att fritt utöva sin religion, och därför överklagade bröderna ärendet till Högsta domstolen. I dagstidningen Dagbladet framhöll Jehovas vittnens publicitetsombud John Roos att vårt gatuvittnande aldrig hade orsakat några problem. ”Om man predikar på gatan utan att störa den allmänna ordningen, utan att orsaka trafikstockningar och utan att det uppstår folksamlingar”, argumenterade han, ”är det då verkligen nödvändigt att begära polisens tillstånd?  Eller ger religionsfriheten varje medborgare rätt att predika på det sättet?” Medan vittnena väntade på Högsta domstolens utslag fortsatte de att göra gatutjänst trots att man fortsatte att gripa förkunnare och bötesbeloppen höjdes. Några förkunnare greps upp till tio gånger.

Den 17 juni 1950 ändrade Högsta domstolen tingsrättens dom och förkunnarna frikändes! Detta och andra gynnsamma utslag bekräftade att Jehovas vittnen har laglig rätt i Norge att erbjuda biblisk litteratur, både på gatorna och från hus till hus, utan att begära polisens tillstånd.

MINNESVÄRDA SAMMANKOMSTER

På 1950- och 1960-talet hölls många minnesvärda sammankomster som gjorde organisationen starkare och förde vittnena närmare varandra. Nathan H. Knorr och Milton G. Henschel från huvudkontoret var två av talarna vid landskonventet i Lillehammer 1951. Sammankomstdeltagarna kom från alla delar av landet. De blev mycket glada över att se att 89 blev döpta och att 2 391 kom till det offentliga föredraget. Under de följande åren var det en spännande upplevelse för delegater från Norge att få vara med vid internationella sammankomster i London och New York. Och 1955 var omkring 2 000 norska vittnen med vid den internationella sammankomsten i Stockholm.

Den internationella sammankomsten ”Sanningens ord” som hölls 1965 på Ullevål stadion i Oslo var en verklig höjdpunkt. Men det fanns ett problem – det skulle vara landskamp i fotboll på stadion kvällen före sammankomsten. Mängder av vittnen väntade utanför grindarna tills fotbollspubliken lämnade  stadion och vällde sedan in för att göra i ordning stadion för sammankomsten. De arbetade hela natten – gjorde rent, tog hand om skräp och satte upp mattält. De byggde också podier, satte upp ett tält för orkestern och, som en utsmyckning, ett härbre och tre stugor – alla med torvtak. Dagbladet skrev: ”Underverk i natt. Ullevål stadion förvandlat till lantlig idyll ... Otrolig insats av Jehovas vittnen.”

De gästfria norska bröderna och systrarna ordnade med logi åt de mer än 7 000 utländska delegaterna, de flesta från Danmark. Man gjorde i ordning en tältplats på ett fält utanför staden. Det fungerade perfekt så länge vädret var bra. Men de 6 000 som tältade där skulle inte i första taget glömma regnet som under de första sammankomstdagarna förvandlade marken till en leråker. Alla var tacksamma över att vädret blev bättre under de två sista dagarna. Trots det dåliga vädret njöt de norska och de besökande vännerna av den uppmuntrande kristna gemenskapen och kände sig andligt upplivade av den undervisning de fick. De tyckte det var fantastiskt att 199 blev döpta och att så många som 12 332  lyssnade till det offentliga föredraget som hölls av broder Knorr.

”VITTNANDET HÅLLER OSS VID LIV”

Förutom att man vittnade från hus till hus och på gatorna fick många bröder och systrar goda resultat när de vittnade informellt. Konrad Flatøy arbetade som eldare på ett fartyg, och 1936 erbjöd han en broschyr till Paul Bruun, som var styrman. Han tog emot broschyren och läste den samma kväll.

Paul sa: ”Jag förstod direkt att det här var sanningen, för broschyren hjälpte mig att se skillnaden mellan sann och falsk religion.” När Paul lärt sig mer började han vittna för andra, och under kriget studerade han Bibeln med en intresserad sjöman. När sjömannens kunskap i Bibeln ökade kände han att han inte kunde sköta kulsprutorna som fanns ombord. När myndigheterna fick reda på sjömannens inställning beordrade de Paul att sluta studera Bibeln med honom. Han vägrade att göra det, så både han och sjömannen fick gå i land i London. En månad senare sjönk fartyget efter att ha träffats av en torped. Senare blev sjömannen en döpt broder, och Paul inbjöds att gå igenom Gileadskolan. När han gått igenom skolan 1954 sändes han till Filippinerna som missionär. Längre fram återvände han till Norge och blev kretstillsyningsman. Hans fru, Grethe, var ett fint stöd för honom.

 År 1948 arbetade Holger Abrahamsen med att transportera arbetare till och från ett stort mudderverk i Narviks hamn. Hans motto var: ”Vittnandet håller oss vid liv. Utan det skulle vi vara döda.” Holger missade därför aldrig ett tillfälle att vittna för sina passagerare. En av dem, Olvar Djupvik, blev intresserad och berättade för sin fästmö, Anne Lise, om hoppet om paradiset. Båda blev döpta och hjälpte sedan sina fyra söner att bli tjänare åt Jehova. En av dem, Hermann, var missionär i Bolivia tillsammans med sin fru, Laila. Hermann och Laila återvände till Norge och är nu i resetjänsten.

OMSORG OM JEHOVAS FÅR

Under 1960- och 1970-talet gjordes viktiga organisatoriska förändringar, både vid avdelningskontoret och i församlingarna. Marvin Anderson efterträddes av Roar Hagen som tillsyningsman för avdelningskontoret 1963, och 1969 förordnades Thor Samuelsen till att sköta den uppgiften. År 1976 förordnades en kommitté att ha tillsyn över avdelningskontoret, och Thor Samuelsen, Kåre Fjelltveit och Niels Petersen blev de första medlemmarna i den norska kommittén.

I oktober 1972 förordnades äldstekretsar för att ge andlig herdeomvårdnad i församlingarna. Mogna män fick undervisning om vad det innebär att ge sådan herdeomvårdnad, så att de skulle kunna hjälpa de många nya som omfattade sanningen. Och Jehova har fortsatt att välsigna sitt folk som lojalt har underordnat sig hans kärleksfulla ledning.

SAMER LYSSNAR TILL DE GODA NYHETERNA

I flera årtionden har många pionjärer och andra predikat de goda nyheterna för samerna, däribland  renskötare långt inne på fjällplatån Finnmarksvidda. De flesta samer talar norska, men förkunnarna måste ibland använda tolk. Ett av de första vittnena som predikade mycket på samiska var Aksel Falsnes, som delvis var av samiskt ursprung och talade samiska, norska och finska. Hans syster, som bodde i södra Norge, hade kommit med i sanningen och hade skickat litteratur som han läste med stort intresse. Det fanns inga vittnen i den del av Troms där Aksel bodde, men 1968 fick han besök av några pionjärer och en kretstillsyningsman som hjälpte honom att göra andliga framsteg.

Aksel var en flitig förkunnare. Han lade ofta sin cykel i roddbåten tidigt på morgonen, rodde tvärs över fjorden och cyklade från samhälle till samhälle. Eftersom han talade samiska kunde han vittna för de samer som bodde i avlägsna delar av Finnmark.

Aksel var en riktig hårding och åkte skidor långa sträckor för att komma till människor som bodde isolerat. Under en senvinter åkte han till exempel skidor från Karasjok tvärs över en fjällplatå till Kautokeino och sedan vidare till Alta. Det enda han kunde ta med sig var en enkel ryggsäck med några personliga tillhörigheter och lite litteratur. Efter några veckor kom han fram till vänner i Alta, och då hade han åkt 40 mil på skidor!

 I början på 1970-talet kom flera samer med i sanningen. I Hammerfest började en samisk kvinna och hennes man studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Snart blev några av hennes släktingar i Alta intresserade. Arne och Marie Ann Milde, som var pionjärer med särskilt uppdrag i Alta, började studera med dem, och ofta var 10 till 12 personer med på studiet. Ungefär hälften av dem blev så småningom vittnen.

”Det är inte lätt att nå ut med budskapet till samerna”, säger Hartvig Mienna, en samisk pionjär i Alta som använder snöskoter för att nå människor som bor isolerat. ”Det är stora avstånd, och många är fast i sina traditioner. Men de är gästfria, och vi har kunnat sätta i gång flera bibelstudier med dem.”

ÅR AV SPÄND FÖRVÄNTAN

Det var en stadig ökning av antalet förkunnare från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet. Men förväntningarna på året 1975 visade sig bli ett trosprov för en del bröder och systrar. När den stora vedermödan inte kom 1975 var det några  som lämnade organisationen, och mellan 1976 och 1980 minskade antalet förkunnare något. Andra som kände sig besvikna saktade tillfälligt farten i sin kristna verksamhet. Men hur såg flertalet av vännerna på att fortsätta att tjäna Jehova?

”Det var förväntningar och en viss spänning kring 1975”, medger Hans Jakob Lilletvedt, ”men det var inte avgörande för min tro.”

”Vi hade inte överlämnat oss åt Jehova med ett särskilt datum i tankarna, så vi fortsatte helt enkelt som vanligt”, säger John och Edith Johansen, som tjänat Jehova troget under lång tid.

Lea Sørensen tänkte så här: ”Jag ska tjäna Jehova för evigt. Om slutet kommer 1975 eller senare spelar ingen större roll.”

ETT NYTT AVDELNINGSKONTOR

Verksamheten ökade på avdelningskontoret mot slutet av 1970-talet. Därför behövdes det fler beteliter och också fler bostadsrum och större utrymmen i övrigt. Därför godkände den styrande kretsen 1979 planerna på att bygga ett nytt avdelningskontor utanför Oslo. I slutet av 1980 hittade bröderna en lämplig tomt i Ytre Enebakk, ungefär tre mil från Oslo.

Man ville hålla nere byggkostnaderna, och därför inbjöd man bröder och systrar som kunde uppföra anläggningen. Det var en utmaning att skaffa maskiner och utrustning, ordna med mat och logi till nästan 100 personer och samordna hela projektet.

Det var sammanlagt mer än 2 000 bröder och systrar från Norge och andra länder som ”villigt [ställde] upp”. (Ps. 110:3, noten) Många hjälpte till  genom att skänka kläder, utrustning, potatis, grönsaker, frukt, bröd, ägg och fisk. En del fällde träd i skogen, och andra sågade upp stockarna till bräder vid det lilla sågverket på byggplatsen. Många andra hjälpte till ekonomiskt genom att låna ut eller skänka pengar.

En del yrkesmän kunde bara hjälpa till under en begränsad tid, så mycket av arbetet fick göras av frivilliga som saknade yrkesutbildning. John Johnson, som hade ansvaret för elinstallationerna, förklarar att han och andra byggtillsyningsmän kände sig otillräckliga. ”Men de frivilliga lärde sig efter hand hur de skulle arbeta och gjorde en enastående insats”, säger John. ”Det var fantastiskt att se hur problemen löstes och hur allt gick framåt. Det var uppenbart att Jehova Gud ledde arbetet.”

Tack vare de frivilligas insats, brödernas och systrarnas frikostighet och Jehovas välsignelse gick  arbetet fint framåt. Man började bygga i början av 1981, och den 19 maj 1984 överlämnades det nya avdelningskontoret under ett besök av Milton Henschel från den styrande kretsen. Byggprojektet var en orsak till stor glädje för de norska vännerna och förde dem närmare varandra. Under åren efter byggprojektet var det många av dem som hade arbetat på bygget som blev hjälppionjärer eller reguljära pionjärer.

SNABBYGGDA RIKETS SALAR

Redan 1928 byggde fyra av bröderna Fjelltvedt den första möteslokalen för Jehovas folk i Norge. Det var i en förort till Bergen. I början av 1980-talet hade flera församlingar byggt eller köpt egna Rikets salar. Men många församlingar hade fortfarande sina möten i hyrda lokaler som inte var så lämpliga. Under arbetet med avdelningskontoret resonerade några bröder om hur de skulle kunna bygga Rikets salar  på kortare tid. De visste att bröder och systrar i USA och Kanada uppförde snabbyggda Rikets salar och tänkte: ”Om vännerna där kan göra det med Jehovas hjälp, varför skulle då inte vi kunna göra det?”

Några bröder satte i gång med att göra ritningar och annat förberedande arbete, och efter ett pilotprojekt i Askim 1983 uppförde de tre snabbyggda Rikets salar 1984 – i Rørvik, Steinkjer och Alta. Hur gick det till? De gjorde grunden i förväg och organiserade sedan de frivilliga arbetarna – yrkesmän och outbildade – så att de olika momenten kunde klaras av på bara några dagar.

Under de följande tio åren byggdes omkring 80 snabbyggda Rikets salar i Norge. Längre fram reste norska bröder till Island för att hjälpa till med att bygga tre Rikets salar. De flesta församlingarna i Norge har nu en egen Rikets sal, men det finns fortfarande mycket att göra på det här området. Äldre Rikets salar behöver renoveras, en del behöver byggas till, och det finns fortfarande behov av att det byggs nya.

”SAMMANHÅLLNINGEN HAR STÄRKTS”

De Rikets salar som byggts är praktiska och tilltalande mötesplatser, och snabbyggena har lett till att det blivit ett gott vittnesbörd i samhället. När man till exempel skulle bygga en Rikets sal i Fredrikstad 1987 sammanträffade tre bröder med kommunala tjänstemän. Tjänstemännen skrattade när bröderna sa att bygget skulle bli klart på tre dagar. Men redan första dagen, fredagen, insåg tjänstemännen att vittnena skulle bli färdiga som planerat. På lördagen kom en av dem med en blåsorkester som spelade för dem som arbetade på byggplatsen – det var hans  sätt att be om ursäkt för att han hade tvivlat på bröderna. ”Det är ofattbart att ni vittnen kan bygga så snabbt”, sa en kvinna som såg hur Rikets sal i Arendal byggdes 1990, ”men det är ännu mer fantastiskt att se alla dessa glada och trevliga människor.”

I dag finns det två regionala byggnadskommittéer som har tillsynen över byggandet av Rikets salar i Norge. Villiga bröder och systrar har också ställt sig till förfogande för större och mer krävande byggprojekt. Åren 1991 och 1992 behövde bröderna till exempel bygga till avdelningskontoret. Och 1994 byggde de en vacker sammankomsthall i Oslo. I Bergen byggde man en stor Rikets sal som kan användas till både församlingsmöten och sammankomster. Den blev färdig 2003.

Det goda samarbetet och de gemensamma ansträngningarna under de här byggprojekten har också haft en god inverkan på Jehovas tjänare.  ”Det har hjälpt vännerna i församlingarna att bli ännu mer sammansvetsade”, säger en broder som har hjälpt till med att bygga Rikets salar sedan 1983. ”Sammanhållningen har stärkts – vi har knutit starka vänskapsband och har blivit bättre på att samarbeta.”

ÖKAD VERKSAMHET PÅ BETEL

När det nya avdelningskontoret var färdigt kunde man öka antalet beteliter och göra mer för predikoarbetet i Norge. Så till exempel har mer litteratur kunnat översättas till norska. En milstolpe nåddes 1996 när hela Nya världens översättning av Den heliga skrift gavs ut på norska. (Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna hade getts ut redan 1991.) Nu finns praktiskt taget all litteratur som utgetts av Jehovas vittnen på norska, bland annat uppslagsverket Insikt i Skrifterna.

I det nya avdelningskontoret fanns det också plats för en inspelningsstudio, något som verkligen behövdes. Med början på 1960-talet spelades dramerna till sammankomsterna in i Rikets salar och även på vinden och i källaren till det gamla avdelningskontoret. Förhållandena var inte idealiska, och man fick ofta avbryta inspelningen på grund av trafikbuller. Men den nya studion har på många sätt underlättat inspelningsarbetet. Förutom att man spelar in ljudet till dramer och filmer har man också spelat in Rikets sånger med en kör. Man gör också inspelningar av Vakttornet och Vakna! på norska, och hela Bibeln och flera andra böcker finns på cd och på www.pr418.com.

 DE TJÄNAR DÄR BEHOVET ÄR STÖRRE

De flesta församlingsförkunnare fortsätter att predika i sin hemtrakt, men många förkunnare och pionjärer har begett sig till icke utlämnade distrikt så långt norrut som till Longyearbyen på Svalbard. En del förkunnare har flyttat till avlägsna platser för att predika de goda nyheterna och, där det är möjligt, hjälpa till med att bilda församlingar.

När Finn och Tordis Jenssen gifte sig 1950 visste de att det var behov av förkunnare i Hammerfest, en av de nordligaste städerna i världen. Finn och Tordis hade inte mycket pengar, men de var starka och beslutsamma, och de hade cyklar. Så de satte sig på sina cyklar och började trampa i väg från Bodø mot Hammerfest, en sträcka på ungefär 90 mil. När de hade kommit ungefär halvvägs var det några vänner som hjälpte dem med lite pengar så att de kunde fortsätta resan med båt. I Hammerfest arbetade Finn och Tordis flitigt i tjänsten och inbjöd människor till de offentliga föredrag som Finn höll under veckosluten. Jehova välsignade deras ihärdighet, och snart bildades en liten församling där.

En av talarna vid områdessammankomsten i Trondheim 1957 uppmuntrade förkunnarna att tänka över om de kunde flytta till en plats där det behövdes förkunnare. När Viggo och Karen Markussen från Stavanger hörde det, puffade Viggo till Karen med armbågen. Karen förstod direkt vad han menade. ”Nu ska vi flytta från Stavanger”, tänkte hon. Men vad skulle deras tre döttrar, som alla var förkunnare och mellan 11 och 14 år, tycka om att flytta?

När Markussens pratade om talet efter sammankomsten tyckte hela familjen att de skulle kunna  erbjuda sig att hjälpa till där behovet var större. De skrev till avdelningskontoret och fick då frågan om de ville flytta till Brumunddal, där det inte fanns någon församling. Viggo och Karen sålde därför 1958 sitt moderna hus och Viggo sålde sin möbelaffär, och så flyttade familjen till en timmerstuga i närheten av Brumunddal. Jehova välsignade deras självuppoffrande anda, och under de följande åren var det många av dem som de studerade med som kom med i sanningen. När flickorna flyttade hemifrån och Viggo och Karen började i kretstjänsten fanns det en blomstrande liten församling på omkring 40 förkunnare i Brumunddal.

Unga ogifta bröder har också kunnat göra mer i tjänsten genom att flytta till platser där det inte fanns någon församling. En grupp pionjärbröder, de flesta omkring 19 år, flyttade till Måløy i Nordfjord 1992 för att följa upp det intresse som fanns där. De satte i gång i tjänsten och började direkt hålla möten i det hus de hyrde. En nyintresserad kvinna som de studerade med var mycket gästfri och blev som en mamma för de unga bröderna. Senare flyttade en äldste och hans fru till Måløy, och en församling bildades. De unga bröderna hade en härlig tid på sitt distrikt. De ledde många bibelstudier, fick många uppgifter i församlingen och fick vara med om att bygga upp församlingen från grunden. ”Det var ett andligt äventyr och en unik möjlighet att växa andligen”, sa en av de unga bröderna. Deras och andras hårda arbete har resulterat i att det nu finns omkring 30 förkunnare i Nordfjordförsamlingen, och de leder mellan 50 och 60 bibelstudier.

 VITTNANDE PÅ ANDRA SPRÅK

Under de senaste 20 åren eller mer har det kommit fler och fler invandrare till Norge. Församlingar har därför gjort gemensamma ansträngningar för att vittna för dem på deras modersmål eller på ett språk som de förstår. Den första utländska församlingen i Norge bildades 1986 och kallades Oslo Latinska församling, eftersom den bestod av spansk- och portugisisktalande från i huvudsak Latinamerika. Vid ungefär samma tid började några förkunnare vittna på ett organiserat sätt för engelsktalande i Osloområdet. De träffade många intresserade, särskilt från Afrika och Asien. En del av dem fick de kontakt med i gatutjänsten och andra på flyktingförläggningar. De använde också telefonkataloger för att hitta människor med utländska namn som kanske talade engelska. Det sattes i gång många bibelstudier, och 1990 bildades Oslo Engelska församling.

Sedan dess har många norska förkunnare gått in för att lära sig främmande språk. Tillsammans med förkunnare med utländsk bakgrund har de hjälpt till att bilda grupper eller församlingar för dem som talar arabiska, engelska, kinesiska, kroatiska/serbiska, persiska, polska, punjabi, ryska, spanska, tagalog, tamil och tigrinska.

Teckenspråksverksamheten har också utvidgats. Det finns några tusen döva som använder sig av norskt teckenspråk, och organisationen arbetar hårt för att hjälpa dem. På 1970-talet började man tolka en del möten och sammankomster till teckenspråk, och sedan dess har flera förkunnare lärt sig att teckna. I några församlingar har det bildats  teckenspråksgrupper, och 2008 bildade man i Oslo den första teckenspråksförsamlingen. I hela landet finns det omkring 25 döva förkunnare, och de använder de publikationer som har blivit översatta till norskt teckenspråk och som finns på dvd.

SJUKHUSKOMMITTÉER

Eftersom Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner har det ibland varit svårt för patienter som är vittnen att få den medicinska behandling som de behöver och kan godta. För att kunna hjälpa vittnena i sådana situationer och ge information om blodfria behandlingsmetoder bildade organisationen sjukhuskommittéer i Norge 1990. Från det året till 2010 höll bröderna i Oslos sjukhuskommitté omkring 70 möten med medicinsk personal vid olika sjukhus i deras område och var till hjälp i mer än 500 enskilda fall. Deras ihärdiga ansträngningar har gjort att de har fått kontakt med många samarbetsvilliga läkare, och den medicinska information som sjukhuskommittéerna har tillhandahållit har fått fler läkare att i stället för blodtransfusioner använda blodfria behandlingsmetoder. Patienter och deras familjer har också uppskattat det fina stöd som de fått av patientbesöksgrupper.

Hur värdefull anordningen med sjukhuskommittéer är visar fallet med Helen, en ung pionjärsyster. År 2007 blev hon allvarligt sjuk och fördes till ett lokalt sjukhus. Hennes blodvärde sjönk snabbt, och personalen utsatte henne för påtryckningar att ta emot en blodtransfusion. De sa att det var det enda som kunde rädda hennes liv. En medlem av sjukhuskommittén hjälpte henne så att hon kunde bli förflyttad till ett större sjukhus som hade bättre  utrustning. När Helen och hennes mamma kom dit var en broder från sjukhuskommittén där för att möta dem och ge dem hjälp och stöd. Sjukhuset gick med på att ge henne en behandling som stimulerar produktionen av röda blodkroppar. Efter några dagar hade blodvärdet stigit, och snart var hon utom fara. Helen mår nu bra igen, och hon uppskattar att sjukhuset respekterade hennes önskan och starka övertygelse. Helen och hennes mamma säger: ”Vi fick se hur Jehovas organisation fungerar och hur bröderna och systrarna stöttade oss och bad för oss, och det är något som vi alltid kommer att vara tacksamma för och aldrig kommer att glömma.”

REAKTION PÅ MEDIAHETS

Särskilt under åren 1989–1992 var Jehovas vittnen i Norge utsatta för en förtalskampanj, och de fick mycket negativ publicitet i tidningar och tidskrifter och även i radio och tv. En av huvudorsakerna till motståndet var att vi håller oss till det Bibeln säger om hur uteslutna ska behandlas. (1 Kor. 5:9–13; 2 Joh. 10) Den negativa publiciteten gjorde att vittnen blev otrevligt bemötta i tjänsten, på arbetet, i skolan och även av släktingar. Det var inte lätt att hantera den här situationen, även om vi som Jesu efterföljare vet att vi ska bli smädade. (Matt. 5:11, 12)

”Det här var en svår tid”, säger en broder, ”men det vi fick uppleva hade också något gott med sig. Det fick mig att tänka över vilken biblisk grund jag har för det jag tror på. Det var trosstärkande att tänka på vilken fin andlig mat vi får från den trogne och omdömesgille slaven. Jag tror att vi har lärt av motgången  och att vi står starkare nästa gång vi möter trosprov.”

”Det var uppmuntrande att se vilket mod bröderna och systrarna visade under den här tiden”, säger en kretstillsyningsman. ”Vi insåg att det bästa vi kunde göra var att engagera oss ännu mer i tjänsten, däribland gatutjänsten. Glädjande nog var många positiva till det.”

Det är intressant att se vilken inställning en som varit utesluten hade till Bibelns anvisningar om uteslutning och hur den skiljer sig från de obibliska uppfattningar som fördes fram i massmedierna. Fred berättar: ”Jag blev utesluten när jag var 20 år, och då började jag tänka allvarligt på mitt liv. Det kändes jobbigt, men uteslutningen hade en positiv inverkan på mig. Det var som om Jehova sa till mig: ’Nu måste du ta dig i kragen! Om du inte bättrar dig kommer det att gå illa.’ Det var en tillrättavisning som jag behövde och som fick mig att ändra mitt liv. I stället för att bara hålla på med sådant som var spännande och kul började jag ta sanningen på allvar. En del av mina kompisar började också visa en bättre inställning.” Fred ångrade sig, ändrade sitt liv och blev återupptagen. Han tjänar nu som äldste.

”BEREDD PÅ ... JEHOVAS DAG”

Många människor har en materialistisk inställning och likgiltigheten på distrikten ökar, men Jehovas tjänare har hela tiden fortsatt att stärka sin tro genom att läsa Bibeln varje dag och vara med vid mötena. Fler och fler förkunnare har ökat sin insats i  tjänsten genom att bli reguljära pionjärer. En broder uttryckte vad många känner när han sa: ”Om jag inte skulle vara beredd på att Jehovas dag kan komma i morgon, skulle jag inte heller vara beredd den dag den kommer. Det är bara att fortsätta – en dag kommer den verkligen.” Det är utan tvivel den inställningen som har bidragit till den stadiga ökningen sedan 2001.

Skolan för förordnade tjänare (som nu kallas Bibelskolan för ogifta bröder) har varit till stor hjälp för församlingarna och gett många bröder god teokratisk utbildning. En av eleverna säger: ”Möjligheten att under åtta veckor få studera Bibeln så ingående har hjälpt mig att förstå sanningen på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Allting i Bibeln blev mycket mer levande och verkligt för mig!” Under de senaste 20 åren har mer än 60 bröder från Norge gått igenom skolan, och de har bidragit till att stärka de församlingar de tillhör och sporra till ökad verksamhet.

UPPFOSTRADE SOM JEHOVAS VITTNEN

Många som har blivit döpta som Jehovas vittnen under årens lopp lärde sig sanningen av sina föräldrar. En del norska förkunnare är vittnen i tredje, fjärde eller femte generationen. ”Jag har ofta tänkt på vilken förmån jag haft som fötts i en familj som sätter tjänsten för Jehova främst”, säger Ivan Gåsodden, barnbarnsbarn till Ingebret Andersen, den första bibelforskaren i Skien. ”Personligt studium, regelbunden bibelläsning och bra vänner som hade samma mål som jag bidrog till att jag tog ståndpunkt för sanningen.” Ivans söner, André och Richard, betraktar  också sitt andliga arv som något av det dyrbaraste de fått.

”Jag är mycket tacksam för att jag fick en bra start i livet”, säger Bente Bu, pionjär och dotterdotter till Magnus Randal, som var med på pionjärbåten Ruth. ”Det har gjort att jag har sluppit många problem, och jag vill använda mitt liv för att hjälpa andra.”

En del som var andligt svaga under en period i sin ungdom blev hängivna Jehovas vittnen som vuxna. Thomas och Serine Fauskanger från Bergen uppfostrades båda två av kristna föräldrar, men den andliga utvecklingen gick trögt. Vad var det som fick dem att ändra sin syn på att tillbe Jehova?

”År 2002 kom en ung broder som hade gått igenom Skolan för förordnade tjänare till vår  församling”, säger Thomas. ”Han hjälpte mig att komma ut mer i tjänsten och sätta upp andliga mål.”

När Thomas var 25 år gifte han sig med Serine, och 2007 flyttade de till Båtsfjord i Finnmark för att hjälpa ett pionjärpar att ta hand om intresset på distriktet. Snart blev Thomas och Serine också pionjärer. År 2009 var de tre månader i Kjøllefjord, ett icke utlämnat distrikt, där de och några andra förkunnare satte i gång mer än 30 bibelstudier. Thomas och Serine flyttade sedan närmare Kjøllefjord för att hjälpa till med att ta hand om intresset. Nu kör de regelbundet omkring tre och en halv timme i vardera riktningen för att hjälpa de intresserade. De har fullt upp att göra, men Serine säger: ”Jag lever ett enkelt och lyckligt liv. Vi äger inte så mycket men har inte heller så mycket bekymmer.”

 VI SER FRAMÅT MED TRO PÅ JEHOVA

Det är mycket som har förändrats sedan bibelforskaren Knud P. Hammer och andra började predika i Norge. De olika kyrkosamfunden hade stort inflytande i samhället och lärde ut falska läror, och Jehovas tjänare var annorlunda därför att de predikade Bibelns sanning. Det är många uppriktiga människor som under årens lopp har uppskattat att få veta vad Bibeln lär och tagit ståndpunkt för sanningen.

Nu har det religiösa klimatet i Norge förändrats. Det är inte längre så många som tror på Gud, och det anses förmätet att säga att det bara finns en enda sann religion. Det krävs tid och ansträngning för att de intresserade ska få kunskap i Bibeln och bygga upp tro på Gud och hans ord. För många tar det också längre tid att lära sig att leva efter Bibelns normer. Men Jehova fortsätter att dra uppriktiga människor till Kristus, oavsett om de bor i avsides belägna fiskesamhällen eller i moderna hyreshus i de större städerna. (Joh. 6:44)

Precis som i alla andra delar av världen sätter Jehovas vittnen i Norge värde på ”privilegiet att oförskräckt ägna ... [Jehova] helig tjänst”. (Luk. 1:74) När de bearbetar sitt stora distrikt för att hitta ödmjuka människor, får de glimtar av det enastående vackra och fridfulla paradis som hela jorden kommer att bli när Skaparen genomför sin avsikt med den. Tillsammans med sina lojala bröder och systrar i hela världen ser Jehovas tillbedjare i Norge ivrigt fram emot den dag när Guds rike kommer att se till att Guds vilja sker i varje vrå av vår underbara jord. (Dan. 2:44; Matt. 6:10)

[Infälld text på sidan 106]

Det stoppade honom inte – han gick helt enkelt barfota till mötet!

[Infälld text på sidan 111]

”Jag gick och lade mig som pingstvän och steg upp som ett Jehovas vittne.”

[Infälld text på sidan 122]

”Ja, ja, er tro kan vi inte ta ifrån er.”

[Infälld text på sidan 157]

”Nu måste du ta dig i kragen! Om du inte bättrar dig kommer det att gå illa.”

 [Ruta/Bild på sidan 90]

En presentation av Norge

Landet

Norge är känt för sina vackra fjordar, majestätiska fjäll och tusentals öar. Till ytan är landet något större än Italien om man inte räknar med ögruppen Svalbard, som ligger mitt emellan fastlandet och Nordpolen. Även om det kan vara mycket kallt i Norge, särskilt längst uppe i norr, gör de varma havsströmmarna och vindsystemen att klimatet är mildare än i andra länder som ligger på samma breddgrader.

Befolkning

Av de fem miljoner invånarna är omkring 10 procent invandrare. En minoritetsgrupp är samerna. Ganska många av dem livnär sig på jakt, fiske och renskötsel.

Språk

Officiellt språk är norska, som har två skriftspråksformer – bokmål, som används av de flesta norrmän och har många likheter med danskan, och nynorska.

Näringsliv

Landets viktigaste inkomstkällor är olje- och gasproduktion och olika tillverkningsindustrier. Fisk är en stor exportvara. Endast 3 procent av landarealen är uppodlad.

Livsmedel

I norrmännens traditionella kost ingår bland annat fisk, kött, potatis, bröd och mejeriprodukter. Fårikål (gryta av fårkött och vitkål) är en känd nationalrätt. På senare år har kosten blivit mer internationell genom de många invandrarna.

 [Ruta/Bilder på sidorna 95, 96]

Han tjänade Jehova med all sin kraft

THEODOR SIMONSEN

FÖDD 1864

BLEV BIBELFORSKARE 1905

PROFIL Tidigare predikant i Frimisjonen som blev resande tillsyningsman.

▪ NÄR Theodor läste i vår litteratur att helvetesläran inte stämde med Bibeln började han motbevisa den här falska läran i sina predikningar i Frimisjonen – till stor glädje för många bland åhörarna. Men en dag när han hade hållit en predikan fick han en papperslapp där det stod: ”Det här var din sista predikan hos oss!”

Theodor höll sin sista predikan i Frimisjonen 1905 och blev bibelforskare samma år. Sedan höll han mängder av uppskattade tal till hundratals bibelforskare. Theodor försörjde sin familj genom att utföra målningsarbeten och använde veckosluten till att predika och undervisa. Han hade stor kunskap i Bibeln och framförde sina tal lugnt och logiskt, och det gjorde honom till en skicklig undervisare. Han hade också bra sångröst och brukade börja och sluta sina tal med att sjunga en sång och ackompanjera sig på cittra.

År 1919 ändrades hans familjeförhållanden, och det gjorde att han kunde börja som resande tillsyningsman. Han besökte församlingar i Norge, Danmark och Sverige och fortsatte med det fram till 1935. Det var ett ansträngande arbete, för han skulle inte bara uppmuntra  församlingar och isolerade grupper utan också hålla tal i städer där det inte fanns några bibelforskare. Som exempel kan nämnas att han under ett års tid skulle besöka 190 platser mellan Kristiansand i söder och Tromsø i norr. På den tiden stannade de resande tillsyningsmännen sällan mer än en eller två dagar på varje plats innan de reste vidare med hjälp av de transportmedel som råkade finnas.

På de flesta platser han besökte fanns det inga bibelforskare, men det kom många intresserade när han höll offentliga föredrag. Ett exempel är hans besök i Bodø 1922. Han och Anna Andersen, en pionjär som var där samtidigt, predikade och inbjöd till ett offentligt föredrag. Två av dem som kom till föredraget var Johan och Olea Berntsen, och de visade stort intresse. Efter talet bjöd de hem Theodor och Anna för att få svar på sina bibliska frågor. Det ledde till att Johan och Olea blev de första bibelforskarna i Bodø.

Theodor användes till att tala in de flesta grammofonföredragen i Norge på 1930-talet. Han avslutade sitt jordiska liv i trohet 1955.

 [Ruta/Bild på sidan 102]

Han vandrade med Gud

ENOK ÖMAN

FÖDD 1880

DÖPT 1911

PROFIL Tjänade som tillsyningsman för avdelningskontoret från 1921 till 1945.

▪ ENOK växte upp i Sverige. När han var ung gjorde det intryck på honom att läsa i Bibeln att Enok ”fortsatte ... att vandra med den sanne Guden”. (1 Mos. 5:22) Enok ville göra likadant som den här bibliska personen med samma namn. Men det var först när han var 31 år och läste det första bandet av Studier i Skriften som han lärde sig mer om vad det innebär att vandra med Gud. Han blev döpt som bibelforskare och började som pionjär. Längre fram tjänade han vid avdelningskontoret i Sverige.

År 1917 sändes Enok från Sverige till Norge för att tjäna vid avdelningskontoret, och 1921 blev han förordnad att ha tillsyn över arbetet i Norge. Vid den tiden utgjordes Sällskapet Vakttornets kontor av ett enda rum i ett hus där syster Maria Dreyer hade en lägenhet och en fotvårdssalong. Enok gifte sig med Maria 1922, och sedan använde de hela hennes lägenhet som avdelningskontor. De arbetade tillsammans på Betel fram till Marias död 1944. Enok gifte om sig 1953 och började som pionjär igen. Han tänkte ständigt på sitt himmelska hopp, och det hjälpte honom att troget vandra med Gud till sin död 1975.

 [Ruta/Bild på sidan 110]

”Han var en riktig solstråle”

WILHELM UHRE

FÖDD 1901

DÖPT 1949

PROFIL En entusiastisk förkunnare trots att han var försvagad av en muskelsjukdom.

▪ WILHELM hade en muskelsjukdom som gjorde att han var förlamad i benen och hade svårt att tala. Men när han fick höra de goda nyheterna i mitten av 1930-talet började han genast tala med andra om de underbara sanningar som han lärde sig. Han hade en motordriven trehjuling. Den använde han i tjänsten och åkte ofta till Sortlands hamn i Vesterålen för att spela upp bibliska tal på grammofon och lämna litteratur. På grund av Wilhelms handikapp och isolering blev han inte döpt förrän 1949. Men han var en flitig förkunnare. Många som reste längs kusten kom i kontakt med sanningen genom honom, och några av dem blev Jehovas vittnen.

När Wilhelm blev äldre bodde han på ett vårdhem i Tromsø. Med hjälp av andra förkunnare kunde han fortsätta ta del i tjänsten genom att skriva brev. Med sitt goda humör och trevliga sätt var han till uppmuntran för andra, inte minst för personalen på vårdhemmet. När han dog sa föreståndaren: ”Man blev alltid så glad när man kom in till honom. Han var en riktig solstråle, och det berodde på hans tro.”

 [Ruta/Bild på sidan 113]

Han höll sitt löfte till Gud

JOHANNES KÅRSTAD

FÖDD 1903

DÖPT 1931

PROFIL Var med på pionjärbåtar i åtta år.

▪ ÅR 1929 var Johannes på sjukhus. Han hade haft tuberkulos men var nu på bättringsvägen. Han började läsa Bibeln och lovade Gud att han skulle tjäna honom när han blev frisk igen.

Strax innan han blev utskriven läste han med stort intresse några av bibelforskarnas böcker. Senare skaffade han sig fler böcker, som han läste fyra, fem gånger, och det dröjde inte länge förrän han talade med andra om det han hade lärt sig. När han blivit frisk igen reste han till Bergen och sökte upp broder Ringereide, som föreslog att han skulle bli pionjär. Fastän Johannes knappt hade kommit i gång i tjänsten tvekade han inte att börja som pionjär.

Från 1931 till 1938 var han med på pionjärbåten Ester och sedan ungefär ett år på båten Ruth och färdades utmed hela kusten så långt norrut som till Tromsø. År 1939 blev han resande tillsyningsman i östra delen av Norge och arbetade dessutom en del på Betel en tid. Efter andra världskriget gifte han sig med Sigrid, och de var pionjärer tillsammans. Johannes avslutade sitt jordiska liv i Fredrikstad 1995.

 [Ruta/Bild på sidan 132]

Hon predikar på slät mark

RANDI HUSBY

FÖDD 1922

DÖPT 1946

PROFIL I heltidstjänsten sedan 1946.

▪ RANDIS föräldrar döptes som Jehovas vittnen 1938, och längre fram kom hon med i sanningen. År 1946 tackade hon ja till att börja på Betel, där hon träffade en ung broder som hette Kjell Husby. Hon och Kjell började sällskapa, och sedan gifte de sig och började som pionjärer. De hade ett andligen rikt liv tillsammans i olika former av heltidstjänst tills Kjell dog 2010.

På senare år har Randi haft problem med benen och har svårt för att gå i trappor och branta backar. Men det går ganska bra på slät mark, och hon tar ofta del i gatutjänst och affärsvittnande i Trondheim. För att hon ska kunna tala om de goda nyheterna med alla hon träffar har hon med sig litteratur på inte mindre än åtta språk. Vännerna i församlingen skjutsar henne också till många som regelbundet brukar skaffa sig de senaste numren av tidskrifterna.

Randi orkar inte göra lika mycket som tidigare. Men hon känner fortfarande glädje och tillfredsställelse i sin tjänst, för hon vet att Jehova inte glömmer hennes arbete och den kärlek hon har visat mot hans namn. (Hebr. 6:10)

 [Ruta/Bilder på sidorna 149, 150]

Han fick uppleva kraften i Guds ord

VIKTOR UGLEBAKKEN

FÖDD 1953

DÖPT 1981

PROFIL Tidigare kriminell och drogmissbrukare som plågades av demoner.

▪ VIKTOR började med hasch och andra droger som ung och gled in på brottets bana. Han hade alltid varit intresserad av Bibeln, och 1979 hade han tröttnat på sitt hårda liv och funderade över om inte Guds ord skulle kunna hjälpa honom. Han kontaktade olika religionssamfund men fick inga tillfredsställande svar och kände sig frustrerad.

Till sist var han helt förtvivlad och tänkte ta sitt liv. Då fick han ett brev från en kusin i Bergen som hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Viktor reste till Bergen och började vara med vid studierna. Först försökte han visa att vittnena hade fel. Men eftersom han alltid hade varit intresserad av miljöfrågor, blev han glad då han fick veta att Gud ska ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” och göra jorden till ett paradis. (Upp. 11:18)

Viktor började omedelbart gå på mötena tillsammans med sin kusin, och den kärlek och gästfrihet som han lade märke till på Rikets sal och hemma hos vittnena gjorde djupt intryck på honom. Det han såg och hörde övertygade honom om att han måste ändra sitt liv och sluta med droger. Han bad mycket och innerligt och märkte att kraften i Guds ord och Guds heliga ande började förändra honom. (Luk. 11:9, 13; Hebr. 4:12)

 Vägen fram till dopet var inte lätt. Viktor plågades av demoner, men med Jehovas hjälp kunde han frigöra sig från deras starka påverkan, och han klarade också av att sluta missbruka droger, trots två återfall. Något som hjälpte honom var att en äldste uppmuntrade honom med det som står i Psalm 103:13: ”Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, så visar Jehova barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” Han fortsatte att växa andligen och blev döpt 1981. Han fick sitta i fängelse för ett brott som han hade begått tidigare, men kort tid efter det att han blivit frigiven började han som pionjär. Sedan dess har han haft glädjen att hjälpa många att börja tjäna Jehova. Han har dragit nytta av sin speciella bakgrund när han predikat i olika fängelser, och två av internerna som han studerat med har kommit med i sanningen.

Viktor är nu en stadgad familjefar och äldste. Han fortsätter som pionjär tillsammans med sin fru, Tone, och deras son. ”Det var bland annat tjänsten som fick mig att ändra mig”, säger han nu. ”Jag är oerhört tacksam mot Jehova för att jag kan dela med mig av andliga skatter till andra.”

 [Ruta/Bild på sidan 152]

Han ville använda sitt liv till något bättre

TOM FRISVOLD

FÖDD 1962

DÖPT 1983

PROFIL En fotbollsspelare som ville tjäna Jehova.

NÄR Tom var 20 år spelade han fotboll i ett av Norges bästa lag och hade en lovande karriär framför sig. Toms mamma var redan ett Jehovas vittne. En dag besökte en ung pionjär henne, och han frågade Tom om han ville studera Bibeln. Han tackade ja men sa bestämt att han inte tänkte bli ett Jehovas vittne.

Tom tyckte om det varma välkomnande han fick när han började gå på mötena. Han lade också märke till att alla slog upp bibelställena under programmet. ”Det måste vara Bibeln som gör att de här människorna är så trevliga”, tänkte han.

Till sist var Tom säker på att han hade funnit sanningen och att han ville tjäna Jehova. Men hur skulle han få sitt lag att släppa en av sina lovande spelare? När han hade förklarat för lagledningen att han ville använda sitt liv till något bättre än fotboll fick han det överraskande beskedet att de skulle lösa honom från kontraktet.

Tom blev döpt 1983 och började som pionjär 1985. År 1987 flyttade han till Hammerfest tillsammans med Viktor Uglebakken för att hjälpa till där behovet var större. Längre fram blev han förordnad som kretstillsyningsman, och nu är han på Betel tillsammans med sin fru, Kristina.

 [Tabell/Bilder på sidorna 162, 163]

VIKTIGA ÅRTAL – Norge

 1890

1892 Knud Pederson Hammer börjar predika i Norge.

1900

1900 Den första församlingen bildas.

1904 Ett kontor öppnas i Kristiania (Oslo).

1905 Den första sammankomsten hålls i Kristiania.

1909 och 1911 C. T. Russell besöker Norge.

1910

1914 Den förste resande tillsyningsmannen förordnas.

1914/1915 ”Skapelsedramat i bilder” samlar stora skaror.

1920

1920–1925 Talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” hålls över hela landet.

1925 Den Gyllne Tidsåldern (Vakna!) ges ut på norska.

1928–1940 Båtar används för att predika i kustsamhällena.

1930

1940

1940–1945 Vittnandet fortsätter under kriget trots motstånd.

1945 Vakttornet ges ut på norska.

1948 De första gileaditerna anländer.

1950

1950 Högsta domstolen försvarar rätten att predika med litteratur.

1960

1965 Internationell sammankomst hålls i Oslo.

1970

1980

1984 Det nya avdelningskontoret överlämnas.

1990

1990 Sjukhuskommittéer bildas.

1994 Sammankomsthallen i Oslo överlämnas.

1996 Hela Nya världens översättning ges ut på norska.

2000

2010

2011 Nytt högsta antal reguljära pionjärer, hjälppionjärer, förkunnare och närvarande vid Åminnelsen.

[Tabell/Bild på sidan 159]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

1920 1935 1950 1965 1980 1995 2010

 [Kartor på sidan 91]

(För formaterad text, se publikationen)

SVERIGE

STOCKHOLM

Örebro

Bottenhavet

FINLAND

HELSINGFORS

Finska viken

ÖSTERSJÖN

DANMARK

KÖPENHAMN

NORGE

OSLO

Kjøllefjord

Båtsfjord

Vardø

Kirkenes

Karasjok

Hammerfest

Alta

Finnmarksvidda

Kautokeino

Tromsø

Harstad

Narvik

Sortland

Hennes

Svolvær

Bodø

Rørvik

Namsos

Steinkjer

Trondheim

Kristiansund

Måløy

Florø

Bergen

Haugesund

Stavanger

Egersund

Kristiansand

Arendal

Skien

Kongsberg

Drammen

Hønefoss

Gjøvik

Lillehammer

Brumunddal

Hamar

Kongsvinger

Ski

Askim

Moss

Halden

Fredrikstad

Oslofjorden

NORDSJÖN

NORSKA HAVET

Andøya

Bleik

Svalbard

Longyearbyen

FYLKEN

Finnmark

Troms

Telemark

Vestfold

[Bild på sidan 88]

Knud Pederson Hammer.

[Bild på sidorna 88, 89]

Reine, i Lofoten.

[Bild på sidan 92]

Skienförsamlingen 1911, med Ingebret och Berthe Andersen.

[Bild på sidan 93]

Viktor Feldt.

[Bild på sidan 94]

Hallgerd Holm (1), Theodor Simonsen (2) och Lotte Holm (3).

[Bilder på sidan 98]

Några av de första pionjärerna: (1) Helga Hess, (2) Andreas Øiseth, (3) Karl Gunberg, (4) Hulda Andersen och (5) Anna Andersen.

[Bild på sidan 100]

”Eko från talarstolen”.

[Bild på sidan 104]

”Den Gyllne Tidsåldern” på norska.

[Bild på sidan 106]

Even Gundersrud.

[Bild på sidan 107]

Förkunnare i Skienförsamlingen gav sig ofta ut i en öppen lastbil för att predika i områdena runt Skien.

[Bild på sidan 108]

Torkel Ringereide.

[Bild på sidan 109]

Olaf Skau.

[Bilder på sidan 114]

Karl Gunberg var kapten på båten Elihu.

[Bilder på sidan 115]

Johannes Kårstad hade ansvaret för båten Ester.

[Bilder på sidan 116]

Andreas Hope och Magnus Randal var med på båten Ruth.

[Bild på sidan 117]

Norrsken i Nordnorge.

[Bild på sidan 118]

Solveig Løvås.

[Bild på sidan 119]

Andreas och Sigrid Kvinge.

[Bild på sidan 124]

En sammankomst som hölls i hemlighet i en skog nära Ski.

[Bild på sidan 127]

Marvin Anderson och hans fru, Karen.

[Bild på sidan 128]

Den trampdrivna tryckpressen.

[Bild på sidan 129]

Sammankomsten i Bergen 1946.

[Bild på sidan 130]

Svanhild Neraal, 1961.

[Bild på sidan 133]

Arnulfs båt användes ofta i tjänsten.

[Bild på sidan 135]

Gunnar Marcussen (1) och Hans Peter Hemstad (2) var de första gileaditerna från Norge.

[Bild på sidan 138]

Tältplatsen vid den internationella sammankomsten ”Sanningens ord”.

[Bild på sidan 139]

Paul Bruun.

[Bild på sidan 142]

Hartvig Mienna och andra förkunnare använder snöskotrar när de predikar för samerna.

[Bild på sidan 144]

Ett nytt avdelningskontor började byggas 1981.

[Bild på sidan 145]

Avdelningskontoret i dag.

[Bild på sidan 147]

Sammankomsthallen i Oslo.

[Bild på sidan 160]

Bibelstudium i familjen har lett till att flera generationer blivit trogna Jehovas tjänare.