Predikoarbetet världen över

APOSTELN JOHANNES såg för länge sedan i en profetisk syn en stor och oräknelig skara ”ur alla nationer och stammar och folk och språk”. De som utgör den här skaran sägs ha överlevt ”den stora vedermödan” in i Guds nya värld. (Upp. 7:9, 14) Siffrorna och erfarenheterna på de sidor som följer visar att den här stora skaran håller på att samlas in och att den blir allt större. Visst stärker det här din tro på att Jehovas löften är att lita på?

 AFRIKA

LÄNDER 57

FOLKMÄNGD 949 533 064

FÖRKUNNARE 1 267 314

BIBELSTUDIER 2 819 310

HENNES BREV TRÖSTADE HONOM. Iris, som bor i Sydafrika, skriver brev till människor som mist en älskad närstående i döden. I breven lägger hon vikbladen Allt lidande är snart slut! och Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden? Nyligen fick hon svar från en man som heter Sidney. Han hade förlorat sin fru som han varit lyckligt gift med i 38 år. Han skrev: ”Fastän läkarna förberedde mig på att min älskade hustru skulle kunna dö, har hennes död gjort mig bitter, förvirrad, osäker och helt förkrossad. Jag vill tacka Gud för att det finns sådana som du. Det är verkligen omtänksamt av dig att du tar dig tid och anstränger dig för att berätta för fullständiga främlingar om Guds löften. Och dina personliga uttryck för din tro kommer jag att bevara som en skatt i mitt hjärta under den svåra tid som kommer. När jag läste ditt brev och vikbladen kände jag för första gången ett lugn och började förstå.”

ABORT FÖRHINDRAS. När Gloria, en ung syster i Benin, vittnade för Arnaud, som studerade vid universitetet, ringde hans mobiltelefon. Han ursäktade sig och sa att en vän behövde hans hjälp. Gloria stack snabbt ner handen i väskan och tog upp den första tidskrift hon  fick tag i och gav honom den. Arnaud tog den utan att titta på den och gick i väg.

Arnauds vän hade ringt och sagt att hans flickvän var gravid och att han funderade på att få henne att göra abort. När han var på väg till honom tittade Arnaud på tidskriften. ”Jag trodde inte mina ögon när jag såg ordet ’abort’ på framsidan”, berättade han senare. Gloria hade gett honom Vakna! för juni 2009 som hade framsidesrubriken ”Abort – Varför är det en så svår fråga?” Arnauds vän fick också läsa tidskriften, och efter det förstod han att abort inte längre var något alternativ. Hans flickvän födde senare en söt liten flicka.

DE BEHÖVDE INTE VARA RÄDDA FÖR HÄXDOKTORN. King, som är reguljär pionjär, flyttade till ett område i Zimbabwe där behovet är stort. Han och några systrar gick i tjänsten på ett distrikt där det bodde en känd häxdoktor. Systrarna drog sig för att tala med kvinnan, men King bestämde sig för att erbjuda henne ett bibelstudium. När häxdoktorn såg King och en av systrarna komma antog hon att de var kunder och frågade vad de ville. King visade henne boken Vad lär Bibeln? och erbjöd ett bibelstudium. Hon tackade ja. ”Vi blev förvånade över att hon hade så många frågor”, säger King. ”Vi kom överens om att vi skulle komma tillbaka och studera.” Tre veckor senare inbjöd de henne till ett församlingsmöte, och hon kom. Hon förstörde alla sina spiritistiska föremål och gjorde snabba  framsteg i sanningen. Hon blev döpt några månader senare.

”NI KAN VÄL BE FÖR MIG ATT JAG SKA FÅ BESÖK!” För tio år sedan flyttade Patrick från Angola till USA. Men han höll kontakt med sin mamma, Felicidade, via telefon. När de nyligen hade ett videosamtal via nätet kunde de också se varandra. Under samtalet såg han att det var någon i hennes rum och frågade vem det var. Felicidade, som är ett Jehovas vittne, svarade: ”Det är en syster i församlingen som är här och hälsar på mig.”

Patrick sa: ”Varför kommer inte vittnena till mig? Jag har bott här i tio år nu, och de har inte kommit en enda gång. Ni kan väl be för mig att jag ska få besök!”

Lite förvånade svarade Felicidade och systern som var hos henne: ”Okej, vi ska be för dig.”

Bara tre dagar senare kom ett Jehovas vittne och ringde på hos Patrick. Han blev så förvånad att han frågade sin mamma om hon hade ordnat med att någon i USA skulle besöka honom. Det hade hon inte. Han drog då slutsatsen att vittnets besök var ett svar från Gud och tackade ja till ett bibelstudium. Han började genast komma på mötena. Nästa gång han hade ett videosamtal med sin mamma visade han stolt vilket kapitel i boken Vad lär Bibeln? som han just nu studerade. Han berättade också att han hade köpt en kostym som han skulle ha på mötena.

 EN FÖRBRYLLANDE ÖNSKAN ATT FÅ BLI DÖPT. I början av områdessammankomsten 2010 i Brazzaville i Kongo sa en ung man som heter Edvard att han ville bli döpt. När han fick frågan vilken församling han tillhörde svarade han: ”Mossaka.” Eftersom det inte fanns några vittnen  i den avlägsna byn, undrade bröderna hur han hade kommit fram till att han ville bli döpt.

Edvard förklarade att han hade studerat broschyren Vad kräver Gud av oss? och 14 kapitel i boken Vad lär Bibeln? tillsammans med sin morfar i Brazzaville 2007. Sedan hade Edvard flyttat till sina föräldrar som bodde i Mossaka. Det fanns inte några vittnen där, så Edvard bad sin pappa hjälpa honom att gå igenom resten av boken. Pappan brukade ställa frågorna, och Edvard svarade på dem. På det sättet studerade han ut boken. Han kände sedan att han behövde tala med andra om det han visste om sanningen. Så i oktober 2009 började han på egen hand predika i Mossakaområdet och använde broschyren Vad kräver Gud av oss? Han skrev upp hur mycket tid han gick i tjänsten och skickade regelbundet sina rapporter till sin morfar i Brazzaville. Men hans morfar lämnade aldrig in dem i församlingen.

Längre fram skickade avdelningskontoret, som inte kände till något om Edvard, två tillfälliga pmsu till Mossaka för att vara där i tre månader. Bara två dagar innan de skulle resa därifrån såg Daniel, en av pmsu-bröderna, Edvard leda ett bibelstudium i broschyren Vad kräver Gud av oss? Han gick därför fram till honom och pratade med honom. Edvard sa till honom: ”Jag predikar. Jag är en förkunnare. Du kan fråga pappa.” Daniel träffade Edvards pappa, som bekräftade det Edvard hade sagt. Pmsu-bröderna använde de två sista dagarna till att öva Edvard i tjänsten. När de hade rest fortsatte Edvard att förkunna med ännu större iver och ledde mer än tio bibelstudier. Han överlämnade sig också åt Jehova.

Med den här bakgrundsinformationen som grund träffade två äldstebröder Edvard på fredagen under  den sammankomst som nämndes tidigare och gick igenom frågorna till dem som önskar bli odöpta förkunnare. De blev förvånade över att han kunde ge så bra svar. Genom pmsu-bröderna fick de äldste veta att Edvard uppförde sig på ett föredömligt sätt och att han redan hade predikat i nio månader. Han blev därför godkänd som odöpt förkunnare. Eftersom det skulle hållas en områdessammankomst på lingala i slutet av följande vecka ordnade de äldste med att Edvard fick gå igenom dopfrågorna innan dess. Han visade att han var väl insatt i sanningen och blev döpt vid lingalasammankomsten i juli 2010. Så precis en vecka efter det att han hade blivit godkänd som odöpt förkunnare pålystes det att Edvard var döpt.

Efter dopet var han hjälppionjär i två månader i Brazzaville. De äldste ordnade med att han fick studera boken ”Bevara er själva i Guds kärlek”, och sedan återvände han till Mossaka. Nyligen skickades en pmsu-broder till det distriktet. I april, då Edvard var hjälppionjär, kunde han och pmsu-brodern hälsa 182 intresserade välkomna till Åminnelsen. Edvard har 16 studier, och 7 av dem är med vid mötena som de båda bröderna leder. Han var 15 år 2011.

 NORD-, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA

LÄNDER 55

FOLKMÄNGD 941 265 091

FÖRKUNNARE 3 780 288

BIBELSTUDIER 4 139 793

”JAG TROR INTE ATT DET VAR EN TILLFÄLLIGHET ATT JAG SLOG DITT NUMMER.” Telefonen ringde hemma hos Sundie, en syster i USA. Det var en kvinna som frågade efter någon som Sundie inte kände. Sundie sa till kvinnan att hon måste ha ringt fel. Kvinnan förklarade att hon var synskadad och att det därför blev fel ibland. De började prata, och kvinnan sa att hon försökte få tag i sin son för att berätta något tråkigt för honom. Läkarna hade upptäckt att hon hade cancer. Kvinnan var förtvivlad och kände sig besviken på Gud för att han tillät att det här hände henne. Sundie förstod att hon måste berätta för kvinnan vad Bibeln säger. Hon bad en kort bön om att få mod, och sedan läste hon några uppmuntrande bibelställen som kunde ge tröst och hopp. Hon berättade att Gud har ett namn och uppmuntrade kvinnan att använda hans namn när hon bad och att vara uttrycklig i sina böner. Kvinnan tackade Sundie för att hon hade lyssnat och uppmuntrat henne och sa: ”Jag tror inte att det var en tillfällighet att jag slog ditt nummer.”

De bytte adresser och telefonnummer med varandra. Sundie skickade sedan en inspelning av boken Vad lär Bibeln? och ordnade så att en pionjärsyster som bodde i närheten av kvinnan skulle besöka henne.  Sundie sa: ”Jag är så tacksam mot Jehova för att han kärleksfullt har övat oss så att vi kan trösta människor som har det svårt på olika sätt.”

VIKBLADET BESVARADE DERAS FRÅGA. Några systrar i Puerto Rico går regelbundet i gatutjänst i närheten av ett stort sjukhus. En av dem gick fram till två män som snabbt kom gående mot en av byggnaderna. Hon såg att de hade bråttom, så hon gav dem bara vikbladet Har vi en odödlig ande? Det vikbladet brukar hon inte lämna i gatutjänsten, men det var det enda hon råkade ha med sig. Senare gick de båda männen fram till en annan syster och sa att de hade fått ett vikblad när de var på väg till en släkting som var svårt sjuk. De hade funderat på om anden lever vidare efter döden, och vikbladet hade gett dem svar. De sa att det hade varit till stor hjälp.

ETT BREV TILL JEHOVA. Sjuårige Joshua går i skolan i USA. I december fick han och hans klasskamrater i uppgift av sin lärare att skriva brev till jultomten. När Joshua artigt sa att han inte ville göra det, sa läraren: ”Skriv till någon annan.” Han bestämde sig för att skriva till Jehova. ”Tack för att du har lovat att det ska bli ett paradis”, skrev Joshua. ”Tack för att du har en Son, som heter Jesus och som ville offra sitt liv. Tack för att du har skapat så mycket som vi tycker om. Jag  älskar dig, Jehova Gud.” Det här brevet och en del andra elevers brev publicerades i en lokaltidning.

SLÄKTINGARNA REAGERADE POSITIVT. Alejandro, en broder i Colombia, ville predika för några av sina släktingar. Eftersom de bodde långt borta skrev han till dem och skickade med några nummer av Vakttornet och Vakna! När hans släkting Pablo läste tidskrifterna och slog upp bibelställena förstod han att katolska kyrkans läror inte var sanna. Han berättade entusiastiskt om det han hade lärt sig för andra släktingar, och de förstod också att det var sanningen och lämnade katolska kyrkan.

 Snart började 15 släktingar träffas varje kväll för att studera Bibeln med hjälp av tidskrifterna. De ville lära sig mer och försökte därför få tag på vittnen i städerna runt omkring, men utan att lyckas. De började då tala med sina grannar om det de hade lärt sig. Men så fick de reda på att det fanns en Rikets sal i en stad som låg ungefär en timmes bilresa därifrån. De åkte dit med en gång och bad vittnena hjälpa dem.

Nu kommer en reguljär pionjär till dem en gång i veckan. Han leder ett bibelstudium med 26 personer – Alejandros släktingar och 11 andra intresserade. Tillsammans hyr de en liten lastbil så att de flesta av dem kan vara med vid det offentliga föredraget och vakttornsstudiet.

VAR DET EGENTLIGEN FEL HUS? En syster som var sjuk bad ett par andra vittnen leda ett bibelstudium som hon hade ute på landet i ett område i Ecuador där man talar quichua. Vännerna var inte säkra på var familjen bodde utan stannade vid ett hus och frågade om det var de som studerade Bibeln. De blev inbjudna, och det verkade som om familjen satt och väntade på dem. Det var inte förrän efter studiet som vännerna förstod att den här familjen inte hade haft något studium förut! De blev helt enkelt så glada över möjligheten att få studera Bibeln i familjen att de uppträdde som om de hade studerat tidigare. Nu hålls det alltså ännu ett bibelstudium. Den andra familjen, som man inte hittade den dagen, fortsätter också att studera.

EN CUPCAKE LEDER TILL ETT VITTNESBÖRD. Caleb är sex år och bor i Kanada. Första dagen i skolan fyllde en av hans klasskamrater år, och därför hade pojkens mamma, Natalie, tagit med sig en cupcake (en dekorerad muffins) till var och en i klassen. Men Caleb sa artigt att han inte ville ha någon cupcake. Natalie frågade  honom då om han var allergisk mot något. ”Nej”, svarade Caleb, ”jag tjänar Jehova.”

Efter skolan tog Natalie kontakt med Calebs mamma och frågade: ”Är du ett Jehovas vittne?” Natalie blev glad när hon svarade ja. När hon var i tonåren hade hon studerat med vittnena, men hade slutat eftersom hon fick hårt motstånd från familjen. När hon nu fick frågan om hon ville börja studera igen sa hon att hon ville det.

DET VAR INTE GUDS VILJA. Laly bor i Peru och är döv sedan födseln. När hon frågade sin mamma varför hon var det, svarade hon att det var Guds vilja. Laly blev ledsen och arg på Gud. ”Varför skulle han behandla mig så illa?” tänkte hon.

Åren gick, och Laly gifte sig med en ung döv man. Deras första barn hade Downs syndrom. Laly var förtvivlad och upprörd och talade med sin mamma igen för att få hjälp. Hon frågade henne: ”Varför föddes min son så här?” Mamman skickade henne till en präst. Han svarade likadant som hennes mamma hade gjort tidigare: ”Det är Guds vilja.”

Laly blev alldeles utom sig och sa: ”Varför är Gud så grym? Jag kan acceptera att jag är döv och att det är ett straff från Gud, men varför straffar han min son? Han är ju nyfödd. Hur har han syndat?” Från och med då ville hon inte höra talas om Gud och lämnade kyrkan.

 Efter några år fick Laly besök av ett Jehovas vittne som kunde teckenspråk och som erbjöd sig att studera Bibeln med henne. Men det ville hon inte och sa att hon inte trodde på Gud. Systern förklarade tålmodigt för henne att den Gud som Laly inte ville lära känna heter Jehova och att han vill ge henne möjligheten att en gång kunna höra och tala. Hon tvivlade på det och bad henne bevisa det. Systern slog upp Bibeln och läste Jesaja 35:5: ”Då skall de blindas ögon öppnas, och de dövas öron skall höra.” Laly blev förvånad och gick med på att studera Bibeln och gjorde framsteg så att hon kunde bli döpt. Hon uppskattar Bibelns löften mer och mer, och hon är nu reguljär pionjär. Hennes son följer med på alla möten och har lärt sig teckenspråk.

 ASIEN OCH MELLANÖSTERN

LÄNDER 47

FOLKMÄNGD 4 194 127 075

FÖRKUNNARE 664 650

BIBELSTUDIER 629 729

TVÅ FRÅGOR SOM DE INTE KUNDE SVARA PÅ. I ett land i Asien där vår verksamhet är begränsad började en 24-årig man studera Bibeln för att bevisa att Jehovas vittnen hade fel och att det han trodde som katolik var rätt. Men han förstod snart att det var vittnena som lärde ut sanningen.

När hans familj fick veta att han studerade Bibeln, kallade de honom till ett familjeråd för att pressa honom att komma tillbaka till katolska kyrkan. Eftersom han vägrade att göra det samlade familjen ihop alla släktingar i byn för att tvinga honom att överge sin nya tro. Trots att de slog honom vägrade han att kompromissa. Då anmälde familjen honom för prästen som såg till att han ställdes inför kyrkorådet. Där sa han att han skulle komma tillbaka till kyrkan om prästen kunde svara på två frågor: Vad är Guds namn? Varför tillåter kyrkan att dess medlemmar äter blod när Bibeln förbjuder att man gör det? Prästen kunde inte svara på någon av frågorna utan slog till honom i ansiktet för att, som han sa, ”driva ut demonen i honom”. Sedan avslutades mötet.

 Mannens familj samlade då alla sina vänner för att tvinga honom att knäböja inför en bild av Maria. Trots att de slog honom igen vägrade han att kompromissa. Då ordnade familjen med att en vacker flicka talade med honom och erbjöd sig att gifta sig med honom om han kom tillbaka till kyrkan. Han sa till henne att han skulle komma tillbaka om hon kunde svara på de två frågor som han hade ställt till prästen. Flickan gick och kom aldrig tillbaka. När han hållits kvar i byn mot sin vilja i sju månader lyckades han till sist fly därifrån och återvända till stan där han kontaktade vittnena. En månad senare blev han odöpt förkunnare. Han blev döpt vid en kretssammankomst i mars 2011.

EN FÄNGELSEVAKT FÖRSVARAR EN SYSTER. En syster i Sydkorea som är reguljär pionjär skulle besöka sin son som satt i fängelse för sin kristna neutralitet. När hon satt i väntrummet gav hon ett vikblad till en man som satt bredvid henne. Då skrek mannen till henne: ”Varför predikar ni som tillhör en falsk religion till och med på det här stället?” De 30–40 besökarna i väntrummet kunde inte undgå att höra mannens gormande. Då ingrep en fängelsevakt och skällde ut mannen: ”De här människorna tillhör den sanna religionen. Alla andra religioner är falska. Jag har iakttagit de här människorna i många år när jag har arbetat här i fängelset, och jag har förstått att de är de enda som verkligen lever som de lär.” Det här fick tyst på den oförskämde mannen.

SKRIFT PÅ VÄGGEN. När Harindra, som bor i Nepal, började studera Bibeln hade han bott ensam i tio år därför att han arbetade i en stor stad för att försörja sin familj som bodde kvar i byn. Han kunde varken läsa eller  skriva, så ett vittne studerade med honom i broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Broschyren fanns inte på nepali, och därför använde de en på engelska. En dag kom hans fru och hälsade på honom. Hon blev förvånad när hon såg att hennes man studerade en engelsk broschyr. Han hade också slutat dricka och var inte längre våldsam. När hon förstod att alla de här förändringarna berodde på att Harindra studerade Bibeln, började hon också studera och gå på mötena i sin by. Harindra ville lära sig mer om Jehova, och därför bestämde han sig för att lära sig läsa och skriva. Han bad den som studerade Bibeln med honom att skriva nepalesiska bokstäver och ord på papperslappar, som han satte fast på väggarna i rummet tills det var alldeles fullt. Sedan övade han sig på att läsa alla nya ord och bokstäver tills han så småningom kunde läsa. Efter en tid ordnade han med att hans familj flyttade till honom i stan så att de kunde tillbe Jehova tillsammans. Efter två år blev han döpt. Nu besöker Harindra och hans familj mötena tillsammans, och han har bibelläsningsuppgifter i teokratiska skolan. Han säger: ”Vårt liv har blivit otroligt mycket bättre tack vare undervisningen från Jehova.”

INTE ENS FÖR 200 000 DOLLAR. Zarkhanum bor i Azerbajdzjan och var tidigare mycket engagerad i ockultism. I 15 år ansågs hon ha förmåga till ESP (extrasensorisk perception) och till att kunna spå. Människor trodde också att hon kunde bryta förtrollningar och bota sjuka. Zarkhanum var berömd. Många av hennes kunder var högt uppsatta män och deras fruar, och de betalade mellan 2 000 och 4 000 dollar för en seans. Hon blev därför mycket rik. Trots att hon hade ockulta förmågor kände hon sig andligt utarmad, och det var många frågor som oroade henne. Hennes äktenskap sprack, och hon tyckte att livet saknade mening. En dag när hon  desperat öste ur sig alla sina bekymmer inför Gud, hörde hon att det knackade på dörren. Hon öppnade, och två systrar började vittna för henne. De talade med henne om att man inte bara ska säga att man tjänar Gud utan också visa det i handling. Det gjorde intryck på Zarkhanum, för hon kände många religiösa som handlade allt annat än rättfärdigt. Hon var också medveten om att det var en synd att hålla på med ockultism. Hon ville gärna studera Bibeln. Snart började hon använda Jehovas namn i sina böner, och hon märkte att de besvarades. Men det var svårt för henne att sluta med det ockulta – demonerna ansatte henne hela tiden och slog henne till och med. Till sist kunde hon med Jehovas hjälp bryta sig loss från demonernas inflytande och förstörde alla föremål som hade med ockultism och falsk religion att göra.

Snart var Zarkhanum en flitig förkunnare av de goda nyheterna, och hon blev döpt i maj 2011. Direkt efter dopet ansökte hon om att bli hjälppionjär. Hon hade inga problem med att fylla timkravet, för redan innan hon blev döpt hade hon predikat mer än 70 timmar i månaden, trots dålig hälsa. Två månader före dopet blev hon erbjuden 200 000 dollar av frun till en regeringstjänsteman för att hon skulle lösa henne från en förtrollning. Kvinnan trodde att förtrollningen hade orsakat den sjukdom som lett till att hon varit tvungen att amputera ett ben. Zarkhanum gick inte med på det, utan bad i stället två vittnen besöka sjukhuset för att tala med kvinnan om de goda nyheterna. Vår nitiska syster predikar regelbundet för sina tidigare kunder och säger till dem att det hon förut sysslade med var fel i Guds ögon. Följden har blivit att en av dem, just den som hade förmedlat kontakten med regeringstjänstemannens fru, ville studera och började vara med på mötena.

 VITTNAR I FÄNGELSET. I Indien greps två av våra systrar för att de predikade och sattes i häkte i fem dagar. En av dem berättar: ”Så snart vi hade hamnat i häktet frågade några poliser varför vi var där, och det gav oss ett fint tillfälle att vittna för dem. Eftersom vi hade förts till polisstationen direkt från tjänsten, hade vi många tidskrifter och vikblad med oss. Vi vittnade för alla och lämnade mycket litteratur. Vi uppmuntrade varandra, bad och läste de publikationer vi hade.

Sedan flyttades vi till ett fängelse i stan. Andra intagna frågade oss med en gång varför vi var där. Vi fick då berätta för dem vad vi hade predikat om och att vi var Jehovas vittnen. En kvinnlig vakt hörde det och sa: ’Ni hamnade i fängelse för att ni predikade utanför, och nu predikar ni inne i fängelset!’” Systrarna tänker nu besöka de fångar som visade intresse för sanningen.

POLISMANNEN LADE MÄRKE TILL DERAS KÄRLEK. Två systrar i Israel förberedde sig för att predika i några små butiker i Betlehem. Plötsligt kom två kvinnor springande och frågade ivrigt på spanska om de var Jehovas  vittnen. Kvinnorna var vittnen från Mexiko och var på gruppresa i Israel. De hade känt igen litteraturen som systrarna höll i. De fyra systrarna kramade om och kysste varandra, tog bilder och bytte adresser. Sedan gick de mexikanska systrarna tillbaka till sin grupp, och de båda andra systrarna började besöka butikerna.

Efter ett par timmar kom en polis fram till de båda inhemska systrarna och frågade om de var från Spanien. Systrarna svarade att de inte var det. Polisen sa att han hade sett när de fyra träffades och trott att de måste vara vänner som inte hade setts på länge eller att de var släkt med varandra. Systrarna sa att alla var Jehovas vittnen. De förklarade att vittnena känner sig som en enda familj därför att de har kärlek till varandra, även om de kommer från olika länder och aldrig har träffats förut. Polisen var så imponerad att han skaffade sig litteratur och frågade var han kunde få veta mer om den här religionen. De ordnade så att han skulle få besök.

”DET KANSKE FINNS NÅGON DÄR.” Yusuke är en ung pionjär som tillhör en engelsk grupp i Japan. En dag fick han veta att ett kryssningsfartyg skulle komma nästa förmiddag med passagerare från många länder. Han gick därför upp tidigt, och trots att det spöregnade körde han i två timmar till hamnen i Nagasaki. Han var den ende som stod på kajen i regnet, och därför trodde många av passagerarna som gick i land att han var guide och gick fram till honom. Den här missuppfattningen gjorde att Yusuke fick lämna 70 tidskrifter och 50 broschyrer på flera språk på bara en halvtimme.

Han gick till bilen för att hämta mer litteratur, och när han kom tillbaka fick han syn på en av passagerarna, en ung man som stod där ensam. När Yusuke  gick fram till honom frågade den unge mannen på engelska: ”Är du ett Jehovas vittne?” När Yusuke svarade att han var det började han snyfta. Yusuke tog med honom till ett kafé där de kunde prata.

Mannen, som hette Jason, var 21 år och kom från USA. Han berättade att hans föräldrar var aktiva vittnen och att han själv hade varit odöpt förkunnare tills han kom upp i de övre tonåren. För omkring sex månader sedan hade han slutat komma tillsammans med Jehovas vittnen. Han hade gett sig ut på en kryssning till ett antal asiatiska länder i tron att han inte skulle träffa några vittnen i Asien. Men på grund av att han fått problem med magen kunde han inte gå i land i Thailand, Vietnam och Taiwan. Det var först i Japan som han kunde lämna fartyget, och den förste som pratade med honom där var ett Jehovas vittne! Jasons första tanke var: Jag kan aldrig fly från Jehova. Det var därför han hade börjat gråta.

På kaféet gick Yusuke igenom några paragrafer i boken ”Bevara er själva i Guds kärlek” med Jason för att försäkra honom om att Jehova fortfarande älskade honom.  Yusuke vädjade till Jason att inte lämna organisationen. Tråkigt nog kunde de inte vara tillsammans så länge. Fartyget som Jason reste med avgick samma kväll till Inchon i Sydkorea, där Jason hade planerat in några dagars sightseeing.

Yusuke undrade vad han kunde göra mer för att hjälpa Jason och kom att tänka på en broder som han hade träffat vid en internationell sammankomst i Sydkorea. Den här brodern talade engelska och bodde i Inchon. Samma kväll ringde Yusuke till honom. Jason visste naturligtvis ingenting om den här kontakten. När Jason lämnade fartyget nästa förmiddag fick han syn på fem leende vittnen som höll upp en stor skylt med orden: ”Välkommen till Korea, Jason!” Han brydde sig inte om någon sightseeing utan var tillsammans med vittnena i stället. Han blev djupt rörd när han fick höra att unga bröder i hans egen ålder satt i fängelse för sin tro och när han fick träffa några som hade suttit i fängelse. Han var också med vid Åminnelsen där.

Jason återvände till USA och blev verksam som förkunnare igen. Han bad de äldste att de skulle studera med honom fyra gånger i veckan. Han studerade igenom böckerna Vad lär Bibeln? och ”Bevara er själva i Guds kärlek” och kvalificerade sig för att bli döpt. Han blev döpt 107 dagar efter det att Yusuke först hade talat med honom. Månaden därpå var han hjälppionjär.

Yusuke minns att han den där kalla, regniga förmiddagen kände att han ville åka hela vägen till Nagasaki, trots att ingen följde med honom. Han hade tänkt: ”Det kanske finns någon där som vill lyssna.”

 EUROPA

LÄNDER 47

FOLKMÄNGD 736 505 919

FÖRKUNNARE 1 589 052

BIBELSTUDIER 843 405

DE FANN NÅGOT MYCKET SPECIELLT. Ani reste från Bulgarien till Nederländerna för att arbeta några månader. En dag kände hon sig nere och stannade därför till på trottoaren och bad till Gud att han skulle sända någon från hennes kyrka. Medan hon stod där och bad stannade två av våra systrar för att vittna för henne. Ani tänkte att det här var svaret på hennes bön, så hon lyssnade på dem och började gå på mötena. Även om hon inte förstod vad som sades på mötena kunde hon tydligt känna vittnenas kärlek. Det här var något helt annat än oenigheten i hennes kyrka hemma i Bulgarien, och hon var övertygad om att hon hade funnit något mycket speciellt. När hon reste tillbaka till Bulgarien beslutade systern som studerade med henne i Nederländerna att följa med och hjälpa henne att få kontakt med vittnena i Sofia. Det här gjorde också intryck på Ani, som tyckte att hon hade funnit den sanna religionen.

Snart började Ani och henne man, Ivo, studera tillsammans och gå på mötena. Studiet gick framåt, och andra brukade vara med och lyssna. En man, Assen, var pastor för en grupp. Han hade kommit hem till Ani och Ivo för att visa att Jehovas vittnen hade fel, men han insåg snart att det inte var så. Han ställde ingående  frågor om Bibeln. Man frågade honom om han också ville studera. Det ville han gärna och även att hans familj skulle vara med. Under en tid fortsatte Assen att hålla religiösa möten med sin grupp, fast nu undervisade han dem om sanningarna som han hade lärt sig i boken Vad lär Bibeln? Snart ville Dencho, gruppens diakon, ha ett bibelstudium. Det dröjde inte länge förrän tre familjer från gruppen studerade. Eftersom det var så många från gruppen som nu studerade tillsammans med Jehovas vittnen, bestämde de sig för att sluta hålla egna möten och i stället gå på vittnenas möten. Dencho blev förkunnare och ledde bibelstudier med flera av sina vänner. Som en följd av att Ani kontaktades av vittnen i Nederländerna är det nu omkring 30 som har börjat studera Bibeln och gå på mötena.

HAN LÄSTE NÅGRA BIBELSTÄLLEN OM ÄKTENSKAPET. En broder och hans fru i Tjeckien studerade i Rikets sal med ett ungt par från Mongoliet. Trots att förkunnarna verkligen ansträngde sig för att lära sig mongoliska, var språket ett stort problem. Men det verkade som om det mongoliska paret ödmjukt och tålmodigt tog till sig av sanningen. En kväll kom den unga kvinnan till mötet utan sin man. Hon sa att hon tänkte lämna honom eftersom de inte förstod varandra. Efter några minuter kom mannen, men han tittade inte ens åt sin fru. Det var tydligt att situationen var allvarlig. Brodern tog med sig mannen in i biblioteket i Rikets sal för att prata med honom. Men eftersom han nästan inte kunde någon mongoliska kunde han inte förstå vad paret hade för problem och därför inte ge några uttryckliga råd. I stället bestämde han sig för att helt enkelt läsa ur Bibeln för mannen. Han läste alla bibelställen om äktenskap och kommunicerande som han  kunde komma ihåg. Det verkade som om varje bibelställe gjorde intryck på mannen. Plötsligt rusade han ut från biblioteket, sprang fram till sin fru och kysste henne. När de lämnade Rikets sal insisterade han på att få bära hennes väska, eftersom han hade förstått att han skulle hjälpa henne.

Nästa dag såg de ut som om de var nygifta och talade glatt om hur mycket de uppskattade Jehova och de visa råden i Bibeln om äktenskap. Senare återvände de till Mongoliet för att ta hand om sina två barn. Familjen bor i en stad där det inte finns någon församling. Kvinnan är nu döpt, och hennes man fortsätter att göra framsteg mot dopet.

”VARFÖR GJORDE HON SÅ HÄR?” En pionjärsyster som heter Olha vittnade för en chaufför i Ukraina vid en matvarubil. Hon frågade honom: ”Finns det någon vi kan lita på?”

”Nej, min fru lämnade mig och tog vår tvåårige son med sig”, svarade chauffören. ”Vad mer kunde hon ha önskat sig? Jag arbetade hårt varje dag – allt jag gjorde var för hennes skull. Hon ville ha en ring – och det fick hon! Hon ville ha ett par stövlar – det fick hon. Ett halsband – jag köpte ett. Hon fick allt hon ville, så varför gjorde hon så här?”

Systern frågade vänligt hur mycket tid han hade använt tillsammans med sin fru och sin son. Han sa: ”Hur skulle jag få tid att vara tillsammans med dem när jag måste jobba ända till midnatt? Jag börjar jobba igen klockan fyra på morgonen. Jag jobbar till och med under veckosluten.”

Olha visade honom Vakna! för oktober 2009, ett specialnummer med artikelserien ”Hur man får en lycklig familj”. Hon visade den första artikeln, ”Prioritera  rätt”. När de hade gått igenom vad som stod där verkade han ha fått något att tänka på, och han sa: ”Jag trodde att det var pengar som gjorde en familj lycklig och att allt annat var oviktigt, men nu förstår jag att det inte är så. Nu förstår jag vad som fattas och vad min fru behöver.”

En vecka senare träffade Olha chauffören igen, och han sa att han hade läst tidskriften och tänkt och funderat mycket. Han hade ringt sin fru, och de hade försonats. Olha gav honom då boken Hemligheten med ett lyckligt familjeliv. Veckan därpå såg Olha samma matvarubil igen, men det var inte samma chaufför. Han förklarade att den förre chauffören hade slutat och flyttat till ett annat område med sin familj. Men han hade lämnat ett meddelande till Olha: ”Jag vill tacka dig, Olha, och din Gud, Jehova, för att jag har fått hjälp att rädda min familj. Om jag träffar Jehovas vittnen igen ska jag absolut hålla kontakt med dem.”

HAN VILLE FÅ ETT TECKEN FRÅN GUD. En ung man i Lettland blev intresserad av Bibelns budskap för ungefär 15 år sedan när Jehovas vittnen talade med honom. Han studerade Bibeln då och då, men han kunde inte tro att Bibeln – ”bara” en bok – skulle kunna hjälpa honom att finna Gud. Han väntade att Gud skulle uppenbara sig för honom, kanske på något övernaturligt eller mystiskt sätt. Så han slutade studera och  förlorade sedan all kontakt med vittnena. Några år senare kämpade han med stora problem, så han bad till Gud om hjälp. Han fick fortfarande inte vara med om något underverk, men när han tittade ut genom fönstret fick han se två systrar som var ute i tjänsten. När han några veckor senare bad till Gud igen såg han ännu en gång samma systrar gå förbi fönstret. När han bad en vecka senare såg han för tredje gången systrarna gå förbi i tjänsten. Det här måste vara ett tecken från Gud, tänkte han. Han sprang ut och sa till de förvånade systrarna att han ville återuppta det bibelstudium han hade haft för länge sedan. Han fick till slut styrka att klara av sina problem och komma närmare Gud. Hur då? Med hjälp av Bibeln! Han blev döpt vid en områdessammankomst 2010.

SMÅ GRYTOR HAR OCKSÅ ÖRON. I Danmark betyder det här talesättet att barn snappar upp mer än man kanske tror när vuxna samtalar. För omkring 16 år sedan hade en dansk syster ett bibelstudium med en kvinna  som hade tre söner. Alla tre var ofta med på studiet, som hölls hemma hos systern och hennes man. Kvinnan ville sluta studera när hennes yngste son, Ronnie, var åtta år. Ronnie hade många problem under uppväxten. Men en dag 2008, när han var 22 år, såg han våra tidskrifter hos sin mamma och fick en impuls att gå och besöka vittnena som hade studerat med honom när han var barn. En kvart senare ringde han på hos det paret, och när brodern öppnade gick han bara in. Det tog en stund innan brodern kände igenom honom, men det blev ett glatt återseende. Ronnie fick boken Vad lär Bibeln? och tackade ja till ett bibelstudium. Det gick bra. Men eftersom han hade hållit på en hel del med dataspel, där det ibland förekommer mycket ockultism och våld, kom han ofta in på sådana saker i sina samtal. Men vittnena lärde honom att vår förståelse av andliga ämnen inte har något med spelens fantasivärld att göra. Ronnie förstod vad de menade och sa: ”Stoppa mig när jag börjar med sådant struntprat!” Sedan dess har han  gjort fina framsteg. Den här unge mannen, som fick höra om sanningen genom sin mammas bibelstudium när han var en ”liten gryta med öron”, är nu odöpt förkunnare.

TRÖST OCH HJÄLP GENOM BIBELN. En broder i Storbritannien var på en kyrkogård och såg en man som knäböjde vid en grav och grät. Brodern frågade om han fick sätta sig hos honom. Det fick han. Mannen, som heter Alf, förklarade sedan: ”Min dotter har precis dött. Hon var bara 42 år. Nu ligger både min fru och min dotter begravda här.” Han hade bett att få hjälp och stöd från myndigheterna, men de hade sagt att han måste vänta tre månader. ”Jag är affärsman och har det gott ställt, och jag har många projekt på gång. Men allt känns meningslöst utan min familj. Jag skulle ge vad som helst för att få dem tillbaka.” Alf sa att han trodde på Gud, respekterade Bibeln och gick i kyrkan, men han hade inga tillfredsställande svar på sina frågor. När han vände sig till kyrkan för att få tröst och hjälp blev han uppmanad att tända ett ljus eller skriva en lapp och hänga i ett träd. ”Det skulle inte finnas tillräckligt med plats på en papperslapp för det jag vill säga”, sa han. Brodern tröstade Alf genom att läsa några bibelställen. Nu studerar han Bibeln.

 OCEANIEN

LÄNDER 29

FOLKMÄNGD 38 162 658

FÖRKUNNARE 94 309

BIBELSTUDIER 58 465

DE INBJÖD KVINNANS MAN. En broder i Nya Zeeland berättar att han skulle släppa av sin fru hos en ung mamma som hon studerade med. När de kom fram såg de att kvinnans man var hemma, så de bestämde sig för att fråga honom om han ville vara med på studiet. Det ville han, och i fortsättningen skulle de studera vid en tid då han var hemma. Han och hans fru ville gärna vara med på söndagsmötet. Där blev de varmt välkomnade, och de tyckte om programmet. Vid nästa möte svarade mannen på vakttornsstudiet. Studieartikeln uppmuntrade familjer att ha en andlig familjekväll, och han frågade hur han skulle kunna leda ett studium med sin fru och fyraårige son. Han sa också att han ville tillämpa en del annat som han hade lärt sig under mötet. Det intresserade paret fortsätter att studera, vara med på mötena och göra andliga framsteg. Brodern säger: ”Vi är så tacksamma för att vi bestämde oss för att inbjuda kvinnans man att vara med på studiet!”

ÅMINNELSEN PÅ EN AVLÄGSEN Ö. Ön Reao har bara 362 invånare och hör till Vaieteförsamlingen, en av de 18 församlingarna på Tahiti. Reao ligger omkring 135 mil öster om Tahiti. Åminnelsen hade aldrig hållits  på den här avlägsna ön, och Jehovas vittnen hade inte besökt ön på 30 år. Manoah, som är tillsyningsman för tjänsten i Vaieteförsamlingen, ville organisera en liten grupp som kunde åka till ön och predika under veckan före Åminnelsen och sedan hålla högtiden där. Men flygresan till Reao för honom och hans fru skulle kosta omkring 65 000 franc (4 800 kronor), mycket mer än de hade råd med. Men så fick han en bonus på sitt arbete: 65 000 franc! De drog direkt slutsatsen att Jehova välsignade deras planer. Det var till sist sju förkunnare som åkte till Reao, och 47 var med vid Åminnelsen. Förkunnare på Tahiti leder nu bibelstudier per telefon med intresserade på Reao.

HON HANN KNAPPT ÄTA FRUKOST. En liknande erfarenhet kommer från Vanuatu, där en församling hjälper en grupp på 11 förkunnare på den avlägsna ön Ambrym. Äldstebröderna i församlingen bad några erfarna förkunnare fundera på om de kunde åka till Ambrym för att samarbeta med gruppen några dagar före Åminnelsen. Marinette, som är pionjär och pensionerad lärare, tog vara på det här tillfället. Hon och några andra bestämde sig för att åka dit med målet att starta bibelstudier. Det dröjde inte länge förrän hon förvånat märkte att det nästan var omöjligt att lämna huset där hon bodde. Marinette berättar: ”Jag hade knappt tid att tvätta mig eller äta frukost, för redan på morgonen stod folk i kö utanför huset för att få studera Bibeln. Jag predikade hela dagen utan att gå  någonstans! Under veckan kunde jag leda 31 bibelstudier.” Gruppen stannade på Ambrym i en vecka och hade fullt upp med att undervisa människor om de goda nyheterna, och 158 var med vid Åminnelsen. Gruppen ville inte åka därifrån. ”Vad sorgligt att behöva lämna en plats där det finns så många som törstar efter Bibelns sanning!” sa Marinette. Avdelningskontoret har sänt tillfälliga pmsu som kan ta hand om de intresserade i området.

EN REKTOR REAGERAR POSITIVT. I en gymnasieskola på Salomonöarna ska eleverna resa sig och sjunga evangeliska kyrkans sånger. Två unga systrar gick till rektorn och bad att få slippa sjunga, eftersom det gick emot deras samvete att sjunga sådana sånger. Rektorn tackade dem för att de respektfullt hade kommit till henne och sa att de inte behövde sjunga, utan kunde förbli sittande som de andra barnen till Jehovas vittnen.

Sedan frågade hon om de kunde be någon från deras församling komma och berätta för henne om Jehovas vittnen och deras syn på utbildning. En missionärssyster kom och fick samtala med henne i ungefär en och en halv timme om våra trosuppfattningar och om problem som unga ställs inför. Rektorn sa att hon tyckte om att läsa Vakna! och att hon brukade lägga exemplar i lärarrummet. När systern erbjöd henne  boken Ungdomar frågar – svar som fungerar, band 2, bad hon att få 16 böcker till lärarna och 367 till eleverna. Hon fick 400 böcker som sedan delades ut.

Tack vare att de två unga systrarna var så modiga och gick till rektorn kunde ett fint vittnesbörd avges, och de har fått många kommentarer om hur bra boken är. En flicka, vars föräldrar nyligen hade skilt sig, sa att boken var precis vad hon behövde för att få hjälp att klara av sina problem. De två systrarna är kontinuerliga hjälppionjärer, och rektorn får regelbundet tidskrifterna av dem.

TROGEN TROTS MOTSTÅND. På en annan av Salomonöarna studerade en missionärssyster Bibeln med en kvinna som vi kan kalla Lisa. Hon gjorde fina framsteg trots att hon fick gå mer än två timmar till Rikets sal och bära sina tvillingpojkar och ha sina två små flickor gående bredvid. Hon fick också utstå hårt motstånd från sin man. Han misshandlade henne och brände hennes möteskläder, bibel och teokratiska böcker. Han hade också ett omoraliskt förhållande med en annan kvinna. Men trots allt detta blev Lisa döpt och har fortsatt att tjäna Jehova troget.

Lisas sätt att behandla sin man, trots allt som han hade gjort mot henne, gjorde intryck på honom. Förra året gjorde han slut med den andra kvinnan och bad att få ett eget bibelstudium. Som vi kan förstå är vår syster, Lisa, överlycklig över den här förändringen. Något som har gjort livet ännu lättare för henne är att man har bildat en isolerad grupp i närheten av hennes hem, så nu tar det bara en timme att gå till mötena. Med sin mans stöd har hon också kunnat vara hjälppionjär.

[Infälld text på sidan 66]

”Varför är Gud så grym? ... Varför straffar han min son? Han är ju nyfödd. Hur har han syndat?”

[Infälld text på sidan 68]

Han sa att han skulle komma tillbaka till kyrkan om prästen kunde svara på två frågor.

[Infälld text på sidan 72]

”Ni hamnade i fängelse för att ni predikade utanför, och nu predikar ni inne i fängelset!”

[Diagram/Karta på sidan 84]

(För formaterad text, se publikationen)

Tahiti → → → 135 mil → → → Reao

[Bild på sidan 56]

Ovan: Ett bibelstudium i Kongo-Brazzaville. (Se  sidan 59.)

[Bild på sidan 61]

Edvard (till höger) och Daniel på en marknad.

[Bild på sidan 64]

Samaniego, Nariño, Colombia.

[Bild på sidan 67]

Publikationer på teckenspråk finns nu på 59 språk.

São Paulo, BRASILIEN.