Rwanda

RWANDA är ett av de minsta länderna i Afrika. Det är också ett av de vackraste. Det är känt som de tusen kullarnas land, och där finns berg, skogar, sjöar och vattenfall och också en till synes oändlig variation av växter och djur. De imponerande Virungabergen utgör större delen av det bergsområde som gränsar till Kongo-Kinshasa * i väster och Uganda i norr. Det högsta berget i området är Karisimbi, en inaktiv vulkan som är omkring 4 500 meter hög och ofta har snö på toppen. På lägre höjd är bergssluttningarna täckta med tät bambuskog och regnskog, där utrotningshotade markattor obesvärat svingar sig mellan grenar och lianer. Och det är också i den här frodiga miljön som en av Rwandas största attraktioner finns – bergsgorillan.

Exotiska växter och frodig vegetation breder ut sig ända ner till Kivusjöns stränder och till Nyungweskogen.  I skogen lever schimpanser, svart-vita guerezor och över 70 andra däggdjursarter. Det finns omkring 270 trädarter och nästan 300 fågelarter. Mängder av fjärilar och orkidéer förhöjer skönheten i det här naturskyddade området.

I de inre delarna av Nyungweskogen börjar ett litet vattendrag sakta rinna österut. Undan för undan förenar sig andra större och mindre vattendrag med det innan det rinner ut i Victoriasjön. Därifrån flyter det vidare och ökar i styrka på sin långa färd norrut genom Etiopien och Sudan och slutligen in i Egypten där det rinner ut i Medelhavet. Från sin ringa början bland de skogklädda kullarna i centrala Afrika fortsätter den här floden, Nilen, sitt lopp i omkring 6 700 kilometer, vilket gör den till en av världens längsta floder.

OROSFYLLDA TIDER

Sorgligt nog har det lilla landet Rwanda fått uppleva fruktansvärt våld. Hundratusentals män, kvinnor och barn slaktades brutalt i ett av de värsta folkmorden i modern tid. Chockerande scener med ohämmat våld visades över hela världen, och det  fick många att känna fasa över att människor kunde vara så grymma mot varandra. (Pred. 8:9)

Hur gick det för Jehovas trogna tjänare under den här fruktansvärda tiden och åren efteråt? Precis som det till synes obetydliga vattendraget som kommer från Nyungweskogen klarar varje hinder och den afrikanska solens brännande hetta och blir en mäktig flod, så har Jehovas folk i Rwanda hållit ut i sin kristna tjänst. De har uthärdat intensiv förföljelse och stora svårigheter och varit till styrka och uppmuntran för sina bröder och systrar i hela världen. Skildringen om Rwanda kommer att göra djupt intryck på dig när du läser de gripande berättelserna om kärlek, tro och lojalitet. Vi hoppas att den kommer att uppmuntra dig att sätta ännu större värde på ditt förhållande till Jehova och stärka din kärlek till dina bröder och systrar.

TIDIGA LJUSGLIMTAR

Den första rapporten om predikandet av de goda nyheterna i Rwanda fanns i ”Årsboken” för 1971 på engelska. Där stod det: ”I mars i år [1970] kunde två pionjärer med särskilt uppdrag komma in i Rwanda och påbörja predikoarbetet i huvudstaden, Kigali. De har erfarit att människorna är varmhjärtade och mottagliga för budskapet om Guds rike, och en av de intresserade har redan börjat i tjänsten. Pionjärerna har redan satt i gång tio studier bland de relativt få som talar swahili. De kämpar nu hårt för att lära sig kinyarwanda så att de kan vittna för fler.”

De två pionjärerna som nämns i rapporten var Oden Mwaisoba och hans fru, Enea, från Tanzania. Eftersom de ännu inte kunde tala det lokala språket,  kinyarwanda, började de besöka dem som talade swahili, av vilka många var från Kongo eller Tanzania. I februari 1971 var det fyra förkunnare som rapporterade, men ingen av våra publikationer fanns på kinyarwanda, och problemet med språket gjorde att tillväxten gick långsamt.

Stanley Makumba, en orädd kretstillsyningsman i Kenya, besökte Rwanda första gången 1974. Han minns: ”Det gick inte så många bussar från den ugandiska gränsen till Ruhengeri i Rwanda. Jag fick stå i en lastbil där det var så trångt att jag inte kunde röra fötterna. Min fru satt i framsätet bredvid chauffören. När vi kom fram kände hon knappt igen mig, för ansiktet och håret var täckta av damm. Jag fick så ont i ryggen av resan att jag måste sitta när jag höll tal under veckan före den lilla kretssammankomsten och under själva sammankomsten. När det gällde besöken hos vännerna kunde jag inte meddela dem när jag skulle komma, eftersom vi inte visste vilka transportmedel som fanns tillgängliga.”

EN RWANDIER ÅTERVÄNDER

Vid den här tiden arbetade Gaspard Rwakabubu från Rwanda som mekaniker i koppargruvor  i Kongo. Han berättar: ”År 1974 gick jag Skolan i Rikets tjänst i Kolwezi. En av lärarna, Michael Pottage, sa att avdelningskontoret i Kinshasa sökte efter en rwandier som var äldste och som var villig att återvända till sitt hemland för att hjälpa till med predikoarbetet. Skulle jag vara villig att göra det? Jag sa att jag skulle prata om det med min fru, Mélanie.

Min chef i gruvbolaget hade vid den här tiden precis frågat om jag ville resa till Tyskland för att få utbildning. Jag hade skött mina arbetsuppgifter bra, och min lön höjdes med jämna mellanrum. Men vi behövde bara ett par dagar för att bestämma oss. Jag sa till broder Pottage att vi var beredda att återvända till Rwanda. Det var ett beslut som min chef inte kunde förstå. Han frågade: ’Varför kan du inte vara ett Jehovas vittne här? Varför måste du återvända till Rwanda?’ Det var till och med några välmenande bröder som försökte avråda mig. De sa: ’Du har fyra barn. Läs Lukas 14:28–30, sätt dig  ner och tänk över det hela.’ Men vi tvekade inte.

Min chef betalade hela kostnaden för vår flygresa tillbaka till Rwanda. När vi kom till Kigali i maj 1975 hyrde vi ett hus som var gjort av lertegel och hade jordgolv. Det skilde sig verkligen från det välutrustade hus vi hade haft när jag arbetade för gruvbolaget. Men vi var förberedda och hade bestämt oss för att klara av det.”

Pionjärerna med särskilt uppdrag från andra länder använde swahili när de talade med varandra och med andra, och därför trodde många att pionjärerna hade kommit för att undervisa i swahili. Men de förstod att det inte var så när Gaspard och hans familj kom, för de använde Bibeln på kinyarwanda när de talade med människor om sanningen.

Dessutom översatte broder Rwakabubu den 32-sidiga broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till kinyarwanda. Den gavs ut 1976 och väckte stor uppmärksamhet. Människor läste den på bussar och på gator och torg. Att namnet Jehova användes ledde till många samtal.

RWANDIER TAR EMOT SANNINGEN

Vid den här tiden fanns det bara 11 förkunnare i landet, och de flesta var inte rwandiska medborgare. Justin Rwagatore var en av de första rwandier som lärde känna sanningen. Pionjärer med särskilt uppdrag från Tanzania började studera  med honom på swahili, eftersom de inte kunde franska eller kinyarwanda. Han var en utåtriktad och vänlig man. Han blev döpt 1976 och bodde i Save där kungen i Rwanda hade tillåtit katolska missionärer att upprätta en missionsstation år 1900. Justin minns att människor var ivriga att få veta vad Bibeln egentligen lär. Men prästerna var fientligt inställda till Jehovas vittnen och förbjöd sina hjordar att lyssna till dem eller ta emot litteratur.

Ferdinand Mugarura, en ihärdig broder, var också bland de första rwandier som tog emot sanningen. År 1969 bodde han i östra Kongo och skaffade sig boken Sanningen som leder till evigt liv på swahili. När han längre fram fick veta var de närmaste vittnena fanns, gick han och två andra män varje fredag åtta mil för att få studera Bibeln och vara med vid mötena. På måndagen gick de sedan hem igen. Ferdinand blev döpt 1975, samma dag som en av dem han själv studerade Bibeln med. Han blev förordnad som pionjär med särskilt uppdrag i Rwanda 1977, och han minns att han hörde att man året innan hade hållit en kretssammankomst med 34 närvarande i vardagsrummet hemma hos familjen Rwakabubu. Tre blev döpta.

 MISSIONÄRER FÅR INTE KOMMA IN

Den styrande kretsen är alltid uppmärksam på behoven på det världsvida fältet och hade tidigare förordnat missionärer att tjäna i Rwanda. År 1969 fick fyra elever i Gileadskolans 47:e klass i uppdrag att resa dit.

Nicholas Fone säger: ”I slutet av januari delade broder Knorr ut elevernas förordnanden. Vi hörde honom säga till Paul och Marilyn Evans att de skulle sändas till Rwanda. Sedan sa han till mig och min fru: ’Och ni ska göra sällskap med dem!’ Vi blev så begeistrade att vi efter mötet rusade till Gileadbiblioteket och tog fram en stor atlas för att se efter var Rwanda låg någonstans. Men sedan fick vi ett brev där det stod att bröderna inte hade kunnat ordna inresetillstånd åt oss. Vi blev besvikna men tackade ja till att i stället åka till Kongo tillsammans med Paul och Marilyn.”

År 1976 blev två andra par förordnade att tjäna i Rwanda efter att ha gått igenom Gileadskolans  60:e klass. De fyra missionärerna fick tillstånd att komma in i landet och flyttade in i ett hus som man hade hyrt. De predikade frimodigt och började lära sig kinyarwanda. När deras visum gick ut efter tre månader vägrade immigrationsmyndigheterna att förnya dem, så missionärerna fick flytta till Bukavu i östra Kongo.

”DE ARBETADE HÅRT”

I mitten av 1970-talet började pionjärerna med särskilt uppdrag från Tanzania och Kongo lämna Rwanda av olika orsaker. Samtidigt började rwandiska bröder som pionjärer, och de bidrog till att predikoarbetet utvidgades i landet. Sedan översattes ”Sanningsboken” och två traktater till kinyarwanda 1978. Dessutom började Vakttornet komma ut en gång i månaden. De här publikationerna hjälpte fler att komma med i sanningen. Missionären Manfred Tonak sa om de första rwandiska pionjärerna: ”De arbetade hårt och använde mycket tid i tjänsten. De nya följde deras exempel.”

Gaspard Niyongira berättar hur de goda nyheterna spreds på den tiden: ”Då jag blev döpt 1978 hade prästerna börjat bli rädda när de såg att så många kom med i sanningen. Det var flera hundra som kom till våra sammankomster. När vi gick ut i tjänsten  var vi som en gräshoppssvärm! Ganska ofta var det ett tjugotal förkunnare som började predika i Kigalis centrum och sedan fortsatte till fots hela vägen till Kanombe, en sträcka på nästan en mil. Efter en matpaus fortsatte de ytterligare sju kilometer till Masaka, och sedan åkte de buss tillbaka till Kigali på kvällen. Grupper av förkunnare gjorde något liknande i andra delar av landet. Det är inte konstigt att det här intensiva predikandet fick människor att tro att det fanns tusentals Jehovas vittnen. Följden blev att man riktade anklagelser mot oss, och myndigheterna påverkades att inte ge oss lagligt erkännande.”

Bröderna i Rwanda var mycket entusiastiska över sanningen och ville gärna vara med på en sammankomst med bröder och systrar från andra länder. I december 1978 reste därför 37 vänner, däribland barn, från Rwanda genom Uganda till Nairobi i Kenya – ungefär 120 mil – för att vara med vid den internationella sammankomsten ”Segerrik tro”. Det var en jobbig resa. De allmänna kommunikationerna gick inte att lita på, och bussarna gick ofta sönder. Dessutom var Uganda politiskt instabilt. När delegaterna slutligen kom fram till gränsen till Kenya anklagades de av den ugandiska gränspersonalen för att vara spioner, och de fördes till arméhögkvarteret i Kampala i Uganda. Idi Amin, som då var Ugandas president, förhörde dem personligen. Nöjd med svaren gav han order om att de skulle släppas. Även om de missade den första sammankomstdagen i Nairobi, gladde de sig åt att se de tusentals bröder och systrar från många länder som var samlade i frid.

 ANSTRÄNGNINGAR ATT FÅ LAGLIGT ERKÄNNANDE

Det var inte alla som gillade att vittnena lärde ut Bibelns sanning och höga moralnormer. Särskilt prästerna blev förskräckta när de såg att det var så många som lyssnade till vittnena. Broder Rwakabubu berättar: ”Många som hade varit aktiva katoliker och protestanter, däribland adventister, skrev till de kyrkor de tillhörde och begärde utträde. En annan broder sa att predikoarbetet var som en eld som spred sig bland de etablerade kyrkorna. Antalet som kom till mötena i Kigaliförsamlingen ökade snart till över 200. Till att börja med brydde sig prästerna inte om oss särskilt mycket eftersom vi var så få. Men när vi började bli fler var det somliga som anklagade oss för att utgöra en fara för landet. Det är värt att lägga märke till att den katolske ärkebiskopen i Rwanda, Vincent Nsengiyumva, ungefär vid den här tiden blev medlem av regeringspartiets centralkommitté.

Eftersom vi ökade så snabbt behövde vi få lagligt erkännande för att kunna få in missionärer, bygga Rikets salar och hålla stora sammankomster. Avdelningskontoret i Kenya ordnade så att Ernest Heuse från Belgien kontaktade olika ministrar för att ansöka om lagligt erkännande, men hans försök att få det misslyckades. År 1982 fick vi i uppdrag av avdelningskontoret i Kenya att skriva till justitieministern och inrikesministern och ansöka om lagligt erkännande. Jag och två andra pionjärer med särskilt uppdrag undertecknade brevet, men vi fick inget svar.”

Under tiden ökade motståndet. Antoine Rugwiza, en försynt och respekterad broder, minns att presidenten i en radioutsändning förklarade att han  inte tänkte tolerera dem som förringade den ”rwandiska tron”. Alla förstod att han avsåg Jehovas vittnen. Inte lång tid efter det här talet förbjöds vittnena att hålla möten. Det gick rykten om att några också snart skulle gripas. Broder Rwakabubu kallades in två gånger till den statliga säkerhetstjänsten för förhör.

I november 1982 kom sedan Kiala Mwango och hans fru, Elaine, från Nairobi. Han skulle ansvara för kretssammankomster i Butare, Gisenyi och Kigali. Broder Rwakabubu var ordförande vid de här sammankomsterna. Sammankomsten i Kigali hade just avslutats när han för tredje gången kallades in till säkerhetstjänsten. Men den här gången kom han inte tillbaka! Inom fyra dagar greps också de två andra pionjärerna som hade undertecknat ansökan om lagligt erkännande. Alla tre sattes i fängelse utan rättegång och möjlighet att försvara sig. Snart greps också andra. Rikets salen stängdes och dörrarna bommades igen. I ett brev från justitieministern till prefekturerna förbjöds Jehovas vittnens verksamhet.

De tre bröder som hade undertecknat ansökan om lagligt erkännande ställdes slutligen inför rätta i oktober 1983. De anklagades för att ha lurat och vilselett människor – fullständigt ogrundade beskyllningar. Inte ett enda vittnesmål avgavs och inga bevis lades fram under rättegången. Ändå blev de tre bröderna dömda till två års fängelse. Under ett amnestiprogram frigavs dömda mördare, men de här trogna bröderna visades ingen barmhärtighet. I Gisenyi fick fem andra vittnen sitta i fängelse i nästan två år utan att det fanns ett giltigt domstolsbeslut.

 LIVET I FÄNGELSET

Livet i fängelset var fruktansvärt. Fångarna fick bara ett mål mat om dagen, och det bestod av kassava och bönor. De fick bara kött en gång i månaden. Sängarna var fulla av vägglöss, och eftersom fängelset var överfullt fick många fångar sova på golvet. Det var ont om vatten att tvätta sig i. Bröderna fick dela cell med sådana som var våldsamma och hade dömts för grova brott. Fångvaktarna var ofta hårda, men en av dem, Jean Fataki, var vänligt inställd till bröderna. Han började studera Bibeln, blev så småningom döpt och tjänar troget som pionjär.

Broder Rwakabubu minns: ”Medan vi satt i fängelset höll ärkebiskopen en mässa där. Han sa till åhörarna att de skulle akta sig för Jehovas vittnen. Efteråt kom några katoliker som hade varit på mässan och frågade oss varför ärkebiskopen hade sagt så, eftersom de inte tyckte att Jehovas vittnen var farliga.”

Vid den här tiden hade Roger och Noella Poels kommit till Kigali från Belgien. Roger hade ett arbetskontrakt. De tre bröderna satt fortfarande i fängelse, så Roger begärde att få träffa justitieministern för att redogöra för våra trosuppfattningar och artigt fråga vad regeringen hade emot Jehovas vittnen. Ministern avbröt tvärt samtalet och sa: ”Herr Poels, nu räcker det! Vi kommer att sätta er på nästa flyg till Bryssel. Ni är utvisad ur landet!”

De tre bröderna stod fasta och lät sig inte skrämmas, och därför fick de sitta de två åren i fängelse, men det sista året flyttades de till ett fängelse där  förhållandena var mycket bättre. De frigavs i november 1984.

FÖRFÖLJELSEN BLIR INTENSIVARE

Motståndet fortsatte. I en radioutsändning sades det att Jehovas vittnen inte var bra människor och att de var extremister. I mars 1986 hade det blivit vanligt i hela landet att vittnen greps. Bland dem var Augustin Murayi, som på grund av sin kristna neutralitet hade avskedats från sitt arbete som generaldirektör vid ett statligt ämbetsverk. Han utsattes för angrepp i tidningar och ännu mer i radio.

Andra bröder och systrar, till och med gravida systrar med små barn, greps över hela landet. Vid slutet av 1986 flyttades de till centralfängelset i Kigali i väntan på rättegång. Eftersom vittnena inte sjöng patriotiska sånger, inte bar något presidentemblem och inte köpte partikort, drog människor felaktigt slutsatsen att Jehovas vittnen var emot regeringen och försökte störta den.

Phocas Hakizumwami säger leende: ”Bröder från Nyabisinduförsamlingen var bland de första som greps. Eftersom vi övriga räknade med att förr eller senare bli gripna, förstod vi att vårt distrikt snart skulle vara inne i fängelset i stället för utanför. Så vi beslutade oss för att göra en storsatsning på vårt ’utanför’-distrikt. Vi gick till marknadsplatserna och lämnade många tidskrifter och böcker. Vi bad Jehova att han skulle  hjälpa oss att hinna igenom distriktet innan vi sattes i fängelse. Jehova hjälpte oss, för den 1 oktober 1985 hade vi gått igenom vårt distrikt. Sju dagar senare sattes vi i fängelse.”

Följande år greps Palatin Nsanzurwimo och hans fru, Fatuma, av säkerhetspolisen. De förhörde dem i åtta timmar och sökte noga igenom deras hus. Sedan förde man dem till fängelset tillsammans med deras tre barn. När de var på väg dit tog Palatins yngre bror som följde efter dem hand om deras femårige son och fyraåriga dotter. Palatin och Fatuma sattes i fängelse tillsammans med sin 14 månader gamla dotter. Fatuma flyttades senare till ett annat fängelse och frigavs inte förrän efter nio månader.

Vid den här tiden blev Jean Tshiteyas fyra barn avstängda från skolan. När han kom hem en dag var barnen ensamma hemma, och han fick veta att man hade sökt igenom huset och gripit hans fru.  Strax därefter greps också broder Tshiteya och sattes i fängelse i Butare där hans fru och andra bröder satt. Sedan flyttades alla vittnen som satt i fängelse i Butare till centralfängelset i Kigali. Vittnen i Kigali tog hand om broder Tshiteyas barn.

Broder Tshiteya berättar: ”När bröderna och systrarna flyttades från fängelser i andra delar av landet till centralfängelset i Kigali hälsade de glatt på varandra med ordet ’Komera!’ som betyder ’fatta mod!’ När en av fångvaktarna hörde den här hälsningen sa han: ’Ni är inte riktigt kloka! Hur kan någon fatta mod i ett fängelse?’”

Människor som var uppriktiga blev inte avskräckta av att så många greps, och ofta fick förföljelsen positiva resultat. Odette Mukandekezi, en energisk, utåtriktad syster, var bland dem som greps vid den här tiden. Hon säger: ”Under förföljelsen greps bröder och systrar, och de blev också slagna. En dag mötte vi en liten flicka som hette Josephine och som vaktade boskap. Hon hade en bibel och hade läst i den att de första kristna blev förtalade, förföljda, slagna och satta i fängelse. Hon visste att vittnena förföljdes, och därför drog hon slutsatsen att de måste ha den sanna religionen. Hon bad att  få studera Bibeln. Nu är hon en döpt syster.”

Under förbudet arbetade Gaspard Niyongira som lastbilschaufför, och genom sitt arbete kom han ofta till Nairobi. När han körde tillbaka till Rwanda smugglade han in litteratur i en specialgjord låda på sin lastbil. Lådan rymde sex kartonger med litteratur. Vid samma tid förde Henry Ssenyonga, som var från västra Uganda, regelbundet in tidskrifter över gränsen på sin motorcykel.

Församlingsmötena fick hållas i små grupper. Om myndigheterna misstänkte att Jehovas vittnen hade möten gjorde de en kontroll. Broder Niyongira säger: ”Jag gjorde en tillbyggnad till mitt hus där vi kunde ha möten i hemlighet. Vi lade vår litteratur i plastsäckar som vi grävde ner i marken och täckte över med träkol.”

När arresteringsvågen svepte över landet lyckades Jean-Marie Mutezintare, som nyligen hade döpts, vara med vid den internationella sammankomsten ”Vi bevarar vår ostrafflighet” i Nairobi i december 1985. På resan tillbaka till Rwanda fick han och Isaie Sibomana tidskrifter från bröderna i västra Uganda. Vid gränsen hittade tulltjänstemän tidskrifterna. De grep bröderna och satte handbojor  på dem. Sedan förhördes de och fick tillbringa en kall natt i en fängelsecell. Det dröjde inte länge förrän bröderna hamnade i centralfängelset i Kigali. Där träffade de omkring 140 bröder och systrar som blev överlyckliga över att få en direktrapport från sammankomsten i Nairobi. Det de berättade uppmuntrade och styrkte verkligen bröderna!

De fängslade bröderna höll möten och predikade på ett organiserat sätt. Men de predikade inte bara utan lärde också en del fångar att läsa och skriva. Dessutom ledde de bibelstudier med dem som var intresserade och hjälpte många nya förkunnare att kvalificera sig för dop. Somliga av dem hade studerat redan innan de greps, och andra hade lärt känna sanningen i fängelset.

EN KRETSTILLSYNINGSMAN ”BESÖKER” FÄNGELSET

En av bröderna berättar vad som hände i Kigalifängelset 1986: ”Det var många bröder där. Vi höll ett möte för att se hur vi skulle kunna hjälpa bröderna utanför fängelset och beslutade oss för att skriva ett uppmuntrande brev till dem. Vi talade om för dem att när vi var färdiga med vårt distrikt i fängelset, skulle vi komma hem igen. Vi predikade från säng till säng och ledde bibelstudier. När vi längre fram fick veta att en kretstillsyningsman besökte församlingarna utanför fängelset ville vi också få ett besök, så vi bad till Jehova om det. Strax efteråt blev den här kretstillsyningsmannen, broder Rwakabubu, fängslad för andra gången. Det kändes som om det här hände för vår skull, så att han skulle kunna besöka oss.”

Under förföljelsen var det bara en enda broder som kompromissade. När han satte på sig  partikortet gav sig de fångar som inte var vittnen på honom. De slog honom, sparkade honom och hånade honom genom att säga att han var feg. Hans fru, som studerade Bibeln, frågade honom varför han inte höll fast vid sin tro. Längre fram skrev han ett brev till domstolen och sa att han hade gjort ett misstag och fortfarande var ett Jehovas vittne. Han skrev till och med till avdelningskontoret i Kenya och bad om ursäkt. Han tjänar nu Jehova troget igen.

PREDIKANDET FORTSÄTTER UTANFÖR FÄNGELSET

De som inte hade gripits fortsatte att predika utan att sakta farten och använde i genomsnitt 20 timmar i tjänsten varje månad. Alfred Semali, som var en av dem som fortfarande befann sig i frihet, säger: ”Även om jag aldrig behövde sitta i fängelse räknade jag med att få göra det och förberedde mig för det. Rikets sal stängdes, så vi träffades i små grupper och fortsatte predika. Jag brukade lägga tidskrifterna i ett stort kuvert, bege mig in till stan som om jag skulle söka jobb och försökte sedan få tillfälle att erbjuda tidskrifterna och samtala om Bibeln.

År 1986 sattes många av bröderna och de intresserade i fängelse, till och med de som helt nyligen hade börjat studera. Det var fantastiskt att se att både vännerna och de nya stod fasta. Vittnen i många länder skrev till Rwandas president och protesterade mot den orättvisa behandlingen, och nyhetssändningar i radio rapporterade att han fick hundratals brev varje dag. Det här fick goda följder, för året därpå bestämde presidenten att bröderna och systrarna och de intresserade skulle friges. Vi blev verkligen glada.” Så snart de hade frigetts  gjorde de äldste anordningar för dop i Kigali. Det var 36 som blev döpta, och 34 av dem började omedelbart som hjälppionjärer!

När förföljelsen var som intensivast 1986 var det i medeltal 435 förkunnare som rapporterade. Av dem satt omkring 140 i fängelse. Dessa vittnen utgjorde ryggraden i Jehovas organisation i Rwanda. Deras tro bestod provet. (Jak. 1:3)

Efter de oroliga åren på 1980-talet kom församlingarna i Rwanda slutligen in i en period med relativt lugna förhållanden och tillväxt. Men vad skulle hända i framtiden? Det var många som kom med i sanningen. Skulle de nya också visa sig vara lärjungar som var byggda av eldhärdiga material? (1 Kor. 3:10–15) Skulle deras tro förbli stark under kommande prövningar? Det kunde endast tiden utvisa.

KRIG OCH POLITISK ORO

År 1990 fanns det nästan 1 000 verksamma förkunnare i Rwanda. Men det politiska läget började bli instabilt, och i oktober gick Rwandas patriotiska front (RPF) över gränsen från grannlandet Uganda in i norra delen av Rwanda.

Ferdinand Mugarura, en modig broder som hade suttit i fängelse två gånger för sin tro, bodde i Ruhengeri när invasionen inleddes. Han säger: ”Hatet och stamtänkandet ökade. Men Jehovas vittnen höll sig neutrala och stödde inte någon politisk grupp, och de hade inga etniska fördomar. Eftersom vittnena vägrade att bryta sin neutralitet var en del tvungna att lämna sina hem, och en del förlorade sina jobb.”

En syster som är änka med tre barn och som arbetade som lärare vägrade att lämna bidrag till  armén. Därför anmälde rektorn henne för militärmyndigheterna, och hon sattes i fängelse för andra gången (första gången var på 1980-talet). När de invaderande styrkorna nådde fram till den stad där hon satt i fängelse tog de sig in i fängelset, och alla fångarna blev fria. Men i stället för att ge sig i väg tillsammans med de andra stannade systern kvar i fängelset. När invasionsstyrkorna drog sig tillbaka greps hon igen och flyttades till centralfängelset i Kigali. Där bad hon Jehova om att hon skulle få veta datumet för Åminnelsen, eftersom hon inte ville missa den. Till sin stora förvåning blev hon frigiven samma dag som Åminnelsen skulle hållas! På grund av sin neutrala hållning förlorade hon sitt hem och jobbet som lärare men blev pionjär i stället.

Ett internationellt ingripande satte tillfälligt stopp för invasionen från Uganda. År 1991 togs initiativ till att införa ett flerpartisystem i landet. Flera större och ett antal mindre partier bildades, och det skapade en anda av stolthet över den egna regionen och stammen. En del partier var moderata, men andra var militanta och extremistiska. För första gången såg man Jehovas vittnens neutrala hållning som något positivt. Eftersom de inte stödde någon av de politiska och etniska fraktionerna, betraktades de inte längre som fiender av regeringen och människor i allmänhet.

I september 1991 besökte en internationell delegation bröder åtföljd av två bröder från Rwanda – Gaspard Rwakabubu och Tharcisse Seminega – framträdande regeringsmedlemmar i Kigali. Bröderna fick tala med den nye justitieministern som välvilligt lyssnade till dem. De tackade honom för det positiva som redan hade gjorts och bad honom  fortsätta att hjälpa dem så att de kunde få lagligt erkännande.

Innan vittnena hade fått lagligt erkännande höll de i januari 1992 en områdessammankomst i Kigali. Godfrey och Jennie Bint berättar: ”Vi tjänade i Uganda vid den tiden och blev mycket förvånade när vi fick ett brev från avdelningskontoret i Kenya där man bad oss resa till Rwanda i tre veckor för att hjälpa till med att organisera sammankomsten och inspelningen av dramat. Vännerna var otroligt gästfria, och olika familjer bjöd oss på mat varje dag. Man hade hyrt ett privat fotbollsstadion, och förberedelserna var i full gång när vi kom. Bröderna hade redan förberett dramainspelningen, och allt gick bra trots den enkla inspelningsutrustningen. Många vänner från norra delen av landet fick inte tillstånd av myndigheterna att resa, och gränserna till Burundi och Uganda var stängda. Ändå var 2 079 närvarande på söndagen, och 75 blev döpta.”

ÄNTLIGEN LAGLIGT ERKÄNNANDE!

Ett par månader senare, den 13 april 1992, blev Jehovas vittnen äntligen – och för första gången – lagligt inregistrerade i Rwanda! De hade under lång tid kämpat och predikat de goda nyheterna trots förbud, trakasserier och fängelse. Nu var den tiden över.  Bröderna kunde se fram emot en ny era av teokratisk tillväxt.

Den styrande kretsen sände genast missionärer till landet. Henk van Bussel, som förut hade varit i Centralafrikanska republiken och Tchad, och Godfrey och Jennie Bint, som tidigare hade varit i Zaire (nu Kongo-Kinshasa) och Uganda, var de första missionärer som fick uppehållstillstånd. En landskommitté förordnades att leda predikoverksamheten.

Broder Bint berättar hur det var när de och Henk van Bussel kom till Rwanda: ”Vi fick snart tag i ett hus som var lämpligt som missionärshem och som låg mycket nära Rikets sal. Vi började omedelbart lära oss kinyarwanda. Precis som de första pionjärerna med särskilt uppdrag som kom 1970 tyckte vi att det var ett svårt språk. I en av läroböckerna fanns förklaringen: ’När bokstäverna CW står tillsammans uttalas de TCHKW!’ Vi minns också att systern som undervisade oss sa: ’Ni kommer aldrig att kunna uttala ”shy” i ”isi nshya” [den nya jorden] om ni inte ler!’”

Senare det året nådde man ett nytt rekord på 1 665 förkunnare, och i januari 1993 hölls ännu en områdessammankomst i Kigali. Den här gången var 4 498 närvarande, och 182 blev döpta. Kiala Mwango kom som representant för avdelningskontoret i Kenya. Vid den tiden var det ingen som kunde ana att ett avdelningskontor skulle byggas 2006 på en tomt som låg mitt emot stadion där vi hade sammankomsten.

Predikoverksamheten saktade inte farten trots en ny invasion norrifrån. År 1993 var de invaderande styrkorna bara några kilometer från Kigali.  Gränsen mot Uganda var fortfarande stängd, och i huvudstaden hördes tungt artilleri från kullarna. Omkring en miljon människor var på flykt från de norra delarna av landet, däribland 381 bröder och systrar som togs emot av vännerna i och omkring Kigali. Men ett avtal om eldupphör slöts i Arusha i Tanzania, och en buffertzon upprättades. Regeringen gick med på att dela makten med de invaderande styrkorna och ett antal större och mindre politiska partier.

ETT ALLDELES SPECIELLT KRETSMÖTE!

Ett kretsmöte skulle hållas det här året i ett stadion i Kigali. Men stadionledningen hade gjort en dubbelbokning – en fotbollsmatch skulle spelas klockan 15. Vännerna var med under förmiddagssessionen, men innan eftermiddagsprogrammet kunde komma i gång började fotbollsfansen anlända – och polisen kunde inte hindra dem från att  komma in på stadion. Stadionchefen sa att matchen inte skulle sluta förrän klockan 18. Vännerna lämnade därför stadion och kom tillbaka klockan 18 för att lyssna på resten av programmet.

Det här orsakade viss oro eftersom det rådde utegångsförbud. Det var förbjudet att köra bil och andra fordon efter klockan 18, och ingen fick vistas utomhus efter klockan 21. Men vid 19-tiden kom ett radiomeddelande om att utegångsförbudet inte skulle börja gälla förrän klockan 23. Det fanns ingen garanti för att elförsörjningen skulle fungera, men eftersom hyreskontraktet inte hade följts ordnade borgmästaren i Kigali med den saken. Han ordnade till och med så att vännerna skulle få gratis hemtransport efter programmets slut. På så sätt kunde de vara med på hela kretsmötet. Föreställ dig hur förvånade de måste ha blivit när de kom ut från stadion och fann att ett stort antal bussar väntade på dem!

Günter Reschke minns att han besökte Rwanda i slutet av september 1993. Han säger: ”Avdelningskontoret i Kenya sände mig till Kigali för att jag skulle vara lärare i Skolan i Rikets tjänst tillsammans med broder Rwakabubu. Det fanns bara 63 äldste i Rwanda, trots att antalet förkunnare hade ökat till 1 881. Situationen i landet var redan mycket spänd, och vi hörde rykten om strider i norr. Det var naturligtvis ingen som räknade med de hemskheter som skulle komma, men skolprogrammet innehöll verkligen mat i rätt tid. Det stärkte de äldstes tro och hjälpte dem i deras uppgift som herdar, och det behövdes verkligen nu när de mörka krigsmolnen närmade sig.”

 PLANER PÅ ATT UPPRÄTTA ETT KONTOR

I slutet av mars 1994 kom Leonard Ellis och hans fru, Nancy, från Nairobi för att vara med vid kretsmöten och hjälpa till på översättningskontoret. Avdelningskontoret i Nairobi hade rekommenderat att missionärshemmet och översättningskontoret i Rwanda skulle slås ihop. Vid vakttornsstudiet måndagen den 4 april var ett utökat översättningsteam, landskommittén, missionärerna och broder och syster Ellis närvarande. Det var en spännande tid – början på ytterligare utvidgning.

När broder och syster Ellis var färdiga med sitt uppdrag flög de tillbaka med det som skulle visa sig bli det sista passagerarflyget från Kigali på många månader. Kvällen därpå ringde broder Rwakabubu till missionärshemmet för att meddela att ryska  ambassaden hade avstått från en tomt som vi hade hoppats kunna bygga ett landskontor på. Vi kunde nu skaffa den, och vi skulle vara med på ett möte om det nästa förmiddag, torsdagen den 7 april. Det mötet blev aldrig av.

FOLKMORDET BÖRJAR!

Onsdagskvällen den 6 april sköts ett flygplan ner nära Kigali och fattade eld. Ombord fanns presidenterna i Rwanda och Burundi. Alla på planet dog. Det var inte många som den kvällen visste vad som hade hänt, och den officiella radiostationen rapporterade inte om det.

De tre missionärerna – broder och syster Bint och broder Henk – kommer aldrig att glömma de dagar som följde. Broder Bint förklarar: ”Tidigt på morgonen den 7 april vaknade vi av ljudet av skottlossning och exploderande handgranater. Det var inte något ovanligt, för de senaste månaderna hade den  politiska situationen i landet blivit extremt instabil. Men när vi höll på att laga till vår frukost ringde telefonen. Det var Emmanuel Ngirente, som arbetade på översättningskontoret. Han berättade att den lokala radiostationen hade rapporterat om att de båda presidenterna hade omkommit i det störtade planet. Försvarsdepartementet uppmanade alla i Kigali att stanna hemma.

Vid niotiden på förmiddagen hörde vi hur plundrare tog sig in i grannens hus. De stal familjens bil och dödade mamman i familjen.

Snart kom soldater och plundrare till vårt hus, bankade på metallporten och ringde på klockan. Vi höll oss tysta och gick inte ut för att öppna. Av någon anledning försökte de inte forcera porten utan fortsatte till andra hus. Ljudet från automatvapen och explosioner hördes överallt, och det fanns ingen chans att komma därifrån. Den kraftiga skottlossningen hördes på nära håll, så vi gick ut i korridoren som låg mitt i huset mellan rummen, där vi skulle vara skyddade mot förlupna kulor. Vi insåg att det förmodligen skulle fortsätta så här ett tag, så vi bestämde oss för att ransonera maten genom att bara laga till en enda måltid om dagen som vi sedan åt tillsammans. Nästa dag, när vi just hade ätit lunch och lyssnade på de internationella nyheterna på radion, ropade Henk: ’De håller på att ta sig över stängslet!’

Det fanns inte mycket tid att tänka. Vi gick in i badrummet och låste dörren. Sedan bad vi tillsammans att Jehova skulle hjälpa oss att uthärda vad som än kunde hända. Innan vi hade slutat be hörde vi hur milismännen och plundrarna krossade fönster och slog in dörrar. På några minuter var de inne i huset och skrek och vräkte omkull möbler. Det var  omkring 40 plundrare – män, kvinnor och barn – förutom milismännen. Vi hörde också skottlossning när de grälade om sådant de hade hittat.

Efter vad som tycktes vara en evighet – fast det bara var omkring 40 minuter – försökte de öppna badrumsdörren. Men eftersom den var låst började de slå in den. Vi förstod nu att vi måste komma ut och visa oss. Männen var som galna och påverkade av droger. De hotade oss med macheter och knivar. Jennie ropade högt till Jehova. En av männen slog till Henk i nacken med den flata sidan av sin machete. Henk föll ner i badkaret. På något sätt lyckades jag hitta pengar och ge dem till angriparna. De började slåss om dem.

Plötsligt märkte vi att en ung man stirrade på oss. Det var ingen vi kände, men han kände igen oss, kanske genom vårt predikande. Han tog tag i oss, knuffade in oss i badrummet och sa åt oss att stänga dörren. Han sa att han skulle rädda oss.

Vi hörde att de fortsatte plundringen i ytterligare en halvtimme, men till sist blev det tyst. Den unge mannen kom sedan tillbaka och sa att vi kunde komma ut. Han ville absolut att vi omedelbart skulle gå därifrån och förde ut oss ur huset. Vi stannade inte för att ta med oss något. Med fasa såg vi kropparna av några av våra grannar som hade blivit mördade. Två medlemmar av presidentgardet eskorterade oss till en officers hus i närheten. Officeren eskorterade oss sedan till hotell Mille Collines, dit många hade tagit sin tillflykt. Till sist, den 11 april, efter många fler oroliga timmar och en stressfylld militäroperation där vi transporterades på omvägar från staden till baksidan av flygplatsen, evakuerades vi till Kenya. Vi kom till receptionen på Betel i  Nairobi, rufsiga och ovårdade. Henk, som hade skilts från oss under evakueringen, kom några timmar senare. Betelfamiljen tog hand om oss och hjälpte oss på ett underbart sätt.”

RÄDDADE AV EN LITEN FLICKAS BÖN

Dagen efter flygplanskraschen som hade dödat presidenterna i Rwanda och Burundi kom sex regeringssoldater till broder Rwakabubus hus. Deras ögon var blodsprängda, de stank av alkohol och deras uppträdande visade att de var drogpåverkade. De krävde att få vapen. Broder Rwakabubu sa till dem att han och hans familj var Jehovas vittnen och att de inte hade några vapen.

Soldaterna visste att Jehovas vittnen var neutrala och hade vägrat att ge sitt stöd åt regeringen och lämna bidrag till armén. Det här gjorde dem ursinniga. Gaspard och Mélanie Rwakabubu är inte tutsier, men hutumilisen Interahamwe dödade inte bara tutsier utan också moderata hutuer, särskilt om de misstänkte att de sympatiserade med tutsierna eller de invaderande styrkorna.

Soldaterna slog Gaspard och Mélanie med käppar och förde in dem och deras fem barn i sovrummet. De slet bort lakanen från sängen och började täcka över familjen med dem. Några hade handgranater, så det var tydligt vad de tänkte göra. Gaspard frågade: ”Kan vi få be en bön?”

En av soldaterna vägrade hånfullt att låta dem göra det. Men efter en stunds diskuterande gick de motvilligt med på att låta dem be. ”Okej”, sa de, ”ni får be i två minuter.”

De bad tyst, men Déborah Rwakabubu, som var sex år, bad högt: ”Jehova, de vill döda oss, men hur  ska vi då kunna göra återbesök hos dem som jag och pappa predikade för och som jag lämnade fem tidskrifter till? De väntar på att vi ska komma tillbaka, och de behöver få höra sanningen. Jag lovar att om vi får leva ska jag bli förkunnare och döpa mig och bli pionjär! Jehova, rädda oss!”

När soldaterna hörde det här blev de häpna. Till sist sa en av dem: ”På grund av den här lilla flickans bön ska vi inte döda er. Om andra kommer hit kan ni säga att vi redan har varit här.” *

SITUATIONEN FÖRVÄRRAS

Striderna blev allt häftigare när den invaderande armén (Rwandas patriotiska front) ryckte fram  mot huvudstaden, Kigali. Det fick den desperata Interahamwe-milisen att döda ännu fler.

Vägspärrar som bemannades med soldater, beväpnade milismän och stadsbor sattes upp överallt i staden och vid alla vägkorsningar. Alla arbetsföra män tvingades natt och dag att bemanna vägspärrarna tillsammans med hutumilisen. Syftet med vägspärrarna var att identifiera och döda tutsier.

När dödandet fortsatte runt om i landet lämnade hundratusentals rwandier sina hem. Många, också Jehovas vittnen, flydde till grannländerna Kongo och Tanzania.

KRIG OCH DÖD

Här berättar nu våra bröder och systrar vad de fick vara med om när hela deras värld rasade samman. Vi får inte glömma att Jehovas vittnen i Rwanda hade gått igenom fruktansvärda prövningar på 1980-talet, prövningar som hade luttrat dem och stärkt deras tro och mod. Deras tro hjälpte dem att inte vara ”någon del av världen” – de vägrade att delta i val, vara med i lokala försvarsstyrkor och blanda sig i politik. (Joh. 15:19) Deras mod hjälpte dem att ta konsekvenserna av sin vägran – hån, fängelse, förföljelse och död. De här beprövade egenskaperna, och deras kärlek till Gud och medmänniskor, fick dem att inte delta i folkmordet men också att riskera livet för att skydda varandra.

Det är många erfarenheter som inte har tagits med här. Bröderna och systrarna vill helst glömma alla hemskheter. De vill inte hämnas. Vi hoppas att redogörelsen för deras tro ska sporra oss alla att ännu mer visa den kärlek som kännetecknar Jesu Kristi sanna lärjungar. (Joh. 13:34, 35)

 JEANS OCH CHANTALS BERÄTTELSE

Jean de Dieu Mugabo, en glad och omtänksam broder, började studera med Jehovas vittnen 1982. Innan han blev döpt 1984 hade han redan suttit i fängelse tre gånger för sin tro. Hans fru, Chantal, döptes också 1984, och de gifte sig 1987. När folkmordet började hade de tre barn, alla flickor. De två äldsta barnen var hos sina morföräldrar utanför Kigali, och bara det minsta barnet på sex månader var hos Jean och Chantal.

Folkmordet började den 7 april 1994 med att soldater och Interahamwe-milis började angripa alla tutsiers hem. Jean greps och blev slagen med klubbor, men han lyckades komma undan. Tillsammans med en annan broder sprang han till en Rikets sal i närheten. Utan att veta vad som hade hänt hennes man försökte Chantal desperat komma ut ur staden med sin lilla flicka för att förena sig med de två andra barnen.

Jean berättar vad han var med om: ”Rikets sal hade tidigare varit ett bageri och hade fortfarande en stor skorsten. I en vecka gömde brodern och jag oss inne i Rikets salen, och en hutusyster kom med mat när det var säkert att göra det. Längre fram måste vi gömma oss mellan takplåtarna och innertaket, där solen fullständigt stekte oss på dagarna. Vi försökte desperat hitta ett bättre gömställe och lyckades få  bort några tegelstenar från skorstenen och krypa in i den. Där gömde vi oss hopkrupna i över en månad.

I närheten fanns en vägspärr, och milismännen gick ofta in i Rikets sal för att prata eller söka skydd när det regnade. Vi kunde höra hur de pratade med varandra nedanför. Systern fortsatte att komma med mat när det var möjligt. Ibland kändes det som om jag inte skulle klara det längre, men vi fortsatte att be om hjälp att uthärda. Den 16 maj kom systern slutligen och talade om för oss att Rwandas patriotiska front nu kontrollerade den del av staden där vi var och att vi kunde komma ut ur vårt gömställe.”

 Vad hade hänt med Jeans fru, Chantal, under tiden? Hon berättar: ”Jag lyckades komma bort från huset med vår lilla flicka den 8 april. Jag träffade två systrar, Immaculée, vars identitetskort visade att hon var hutu, och Suzanne, som var tutsi. Tanken var att vi skulle ta oss till Bugesera, som låg omkring fem mil bort, där mina två andra barn var hos mina föräldrar. Men vi fick höra att det fanns vägspärrar på alla vägar som ledde ut ur staden, så vi bestämde oss för att försöka ta oss till en by i närheten strax utanför Kigali. Där hade Immaculée en släkting som hette Gahizi och som också var ett Jehovas vittne. Gahizi, som var hutu, tog emot oss, och trots hot från grannarna gjorde han allt han kunde för att hjälpa oss. När regeringssoldaterna och hutumilisen fick veta att Gahizi hade skyddat tutsier sköt de honom.

När soldaterna hade dödat Gahizi förde de ner oss till floden för att döda oss också. Skräckslagna tänkte vi att slutet hade kommit. Plötsligt blev det en hetsig diskussion bland soldaterna, och en av dem sa: ’Döda inte kvinnorna. Det för otur med sig. Nu ska vi bara döda männen.’ Sedan lyckades en av bröderna, André Twahirwa, som hade följt efter oss och som hade blivit döpt veckan innan, ta oss med hem till sig trots grannarnas protester. Dagen därpå följde han med oss tillbaka till Kigali där han hoppades kunna hitta ett säkert ställe åt oss. Han hjälpte oss att passera flera extremt farliga vägspärrar. För att min lilla flicka skulle ha en chans att klara sig om vi stoppades bar Immaculée på henne. Suzanne och jag hade rivit sönder våra id-kort för att försöka dölja vår identitet.

Vid en av vägspärrarna slog milismännen till Immaculée och sa: ’Varför är du tillsammans med de här  tutsierna?’ De tänkte inte låta Suzanne och mig passera. Immaculée och André gick därför i förväg till broder Rwakabubus hus. André tog sedan en stor risk när han kom tillbaka med två andra bröder, Simon och Mathias, för att hjälpa oss förbi den här sista vägspärren. Sedan följde de med mig till broder Rwakabubus hus. Suzanne däremot gick till en av sina släktingars hus.

Men det var för farligt för mig att stanna kvar i broder Rwakabubus hus, så bröderna lyckades med stor svårighet föra mig till Rikets sal där andra vittnen gömde sig. Tio bröder och systrar som var tutsier och andra som hade flytt var redan där. Immaculée vägrade lämna mig. Hon sa: ’Om de dödar dig och jag överlever ska jag rädda din flicka.’” *

 Under tiden hade broder Védaste Bimenyimana, som bodde i närheten och vars fru var tutsi, just lyckats föra sin familj till ett säkert ställe. Sedan kom han tillbaka och hjälpte dem som var kvar i Rikets sal att hitta en säker plats. Lyckligtvis överlevde alla.

Efter folkmordet fick Jean och Chantal så småningom veta att deras döttrar och även deras föräldrar hade dödats. Flickorna var två respektive fem år och hade varit hos sina morföräldrar. Ytterligare omkring 100 av deras släktingar hade dödats. Hur kände de sig efter en sådan fruktansvärd förlust? Chantal säger: ”I början var det outhärdligt. Vi var som förlamade. Det var långt fler som hade dödats än vad någon hade kunnat föreställa sig. Vi kunde bara lämna allt i Jehovas händer och tänka på hoppet att få träffa våra barn igen i uppståndelsen.”

GÖMDA I 75 DAGAR!

Tharcisse Seminega, som döptes 1983, bodde vid tiden för folkmordet i Butare, 12 mil från Kigali. Han berättar: ”När flygplanet med de båda presidenterna ombord hade störtat utanför Kigali fick vi höra att man hade tillkännagett att alla tutsier skulle dödas. Två bröder försökte ordna så att vi skulle kunna fly genom Burundi, men alla vägar och stigar bevakades av hutumilisen.

 Vi var fångar i vårt eget hus, och vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Fyra soldater bevakade huset, och en av dem hade satt upp en kulspruta knappt 200 meter bort. Jag bad intensivt och ropade till Jehova: ’Jehova, vi kan inte göra någonting för att rädda livet. Bara du kan rädda oss!’ Framåt kvällen kom en broder springande till vårt hus. Han fruktade att vi redan var döda. Soldaterna lät honom gå in i huset och stanna några minuter. Han blev lättad när han såg att vi levde. Och på något sätt lyckades han få med sig två av våra barn till sitt hus. Sedan underrättade han två andra bröder, Justin Rwagatore  och Joseph Nduwayezu, att vi höll oss gömda och behövde deras hjälp. De kom omedelbart den natten, och trots att det var svårt och farligt förde de vår familj till Justins hus.

Vi stannade inte länge i Justins hus, för redan nästa dag visste folk att vi gömde oss där. Samma dag kom en man som hette Vincent för att varna oss att Interahamwe-milisen gjorde sig beredd att angripa oss och döda oss. Den här mannen var en som Justin tidigare hade studerat med men som inte hade tagit ståndpunkt för sanningen. Vincent föreslog att vi först skulle gömma oss bland buskarna i närheten av hans hus. När det blivit mörkt förde han oss sedan till sitt hus. Han gömde oss i en rund hydda som användes som skydd för getter. Den hade halmtak och väggar och golv av lera men inga fönster.

Vi var många, långa dagar och nätter i hyddan, som låg nära en vägkorsning bara några meter från den livligaste marknadsplatsen i trakten. Vi kunde höra hur de som gick förbi pratade om vad de hade gjort under dagen, bland annat hemska berättelser om hur de hade dödat och vad de planerade att göra. Allt det här gjorde oss ännu räddare, och vi bad hela tiden om att vi skulle få överleva.

Vincent gjorde allt han kunde för att sörja för våra behov. Vi stannade där en månad, men i slutet av maj blev det för farligt att vara där på grund av att det kom milismän som var på flykt från Kigali. Bröderna beslutade att flytta oss till en broders hus där det fanns en sorts källare under huset. Han gömde redan tre vittnen i den här källaren. För att komma till huset fick vi gå nattetid i fyra och en halv timme. Det var farligt att göra det, men som tur var regnade det häftigt  den natten, och det skyddade oss mot dem som ville döda oss.

Det nya gömstället var en håla som låg ungefär en och en halv meter under marken. För att komma ner i hålan måste vi öppna en trälucka, klättra nerför en stege och sedan krypa genom en tunnel tills vi kom fram till en liten kammare som var ungefär två meter i fyrkant. Det luktade jord, och bara en liten ljusstråle kom in. Min fru, Chantal, våra fem barn och jag delade det här utrymmet med tre andra. Alla tio stannade i sex veckor i den här hålan som fick oss att känna cellskräck. Vi vågade inte tända något ljus, eftersom det kunde ha avslöjat oss. Men under alla dessa svårigheter och umbäranden uppehöll Jehova oss. Vännerna riskerade livet när de kom med mat och medicin och uppmuntrade oss. Ibland kunde vi under dagtid tända ett ljus så att vi kunde läsa Bibeln, Vakttornet eller dagens text.”

Tharcisse fortsätter: ”Allting har ett slut. Det hemska vi varit med om fick sitt slut den 5 juli 1994. Vincent talade om för oss att Butare hade intagits av invasionsarmén. När vi kom ut ur källaren var det en del som inte fattade att vi var rwandier, för bristen på solljus hade gjort att vår hy bleknat. Under en tid kunde vi inte heller prata högt utan bara viska. Det dröjde flera veckor innan vi hade återhämtat oss.

Allt som hade hänt hade en stor inverkan på min fru. Hon hade de senaste tio åren inte velat studera Bibeln med Jehovas vittnen, men nu ville hon börja studera. När man frågade henne varför hon ville det svarade hon: ’Jag rördes av den kärlek vittnena visade och de uppoffringar de gjorde för att rädda oss. Jag kunde också känna Jehovas mäktiga hand när han  räddade oss från mördarnas macheter.’ Hon överlämnade sitt liv åt Jehova och blev döpt vid den första sammankomsten efter kriget.

Vi är mycket tacksamma mot bröderna och systrarna som genom det de gjorde och genom sina innerliga böner bidrog till att vi överlevde. Vi har verkligen fått uppleva deras djupa och uppriktiga kärlek som har raserat etniska barriärer.”

HJÄLP ÅT EN SOM SJÄLV GAV HJÄLP

Justin Rwagatore, en av dem som hjälpte till att rädda broder Seminegas familj, behövde längre fram själv få hjälp. År 1986 hade han satts i fängelse för att han vägrade att engagera sig politiskt. Några år efter det att han hade skyddat broder Seminegas familj greps han och några andra bröder igen på grund av sin neutrala ståndpunkt. Broder Seminega ingick i en grupp bröder som sökte upp de lokala makthavarna för att klargöra hur Jehovas vittnen ser på att engagera sig politiskt. Han förklarade för dem att Justin hade gjort mycket för att rädda hans familj. Följden blev att alla bröderna frigavs ur fängelset.

Våra bröders goda exempel under folkmordet fick andra att ta emot sanningen. Suzanne Lizinde, en katolsk kvinna i 65-årsåldern, såg hur kyrkan gav sitt stöd åt folkmordet. Men hon såg också hur Jehovas vittnen i hennes område uppförde sig under folkmordet och hur de visade kärlek mot varandra, och det fick henne att börja studera. Hon blev döpt i januari 1998 och var alltid med på mötena, trots att hon måste gå fem kilometer över kullarna för att komma till Rikets sal. Hon hjälpte också sin familj att lära känna sanningen. I dag är en av hennes söner äldste, och ett av barnbarnen är biträdande tjänare.

 HUNDRATUSENTALS PÅ FLYKT

När Henk van Bussel, en missionär som hade förordnats att tjäna i Rwanda 1992, hade evakuerats från Rwanda till Kenya i april 1994, gjorde han resor till Goma i östra Kongo för att ta del i hjälpinsatserna för rwandiska flyktingar. På den kongolesiska sidan om gränsen fanns bröder vid gränsövergångarna. De höll upp biblisk litteratur och sjöng eller visslade Rikets sånger så att de vittnen som kom från Rwanda skulle förstå att de var bröder.

Det rådde allmän panik. Striderna mellan regeringsstyrkorna och Rwandas patriotiska front fortsatte, och hundratusentals människor flydde till Kongo och Tanzania. Rikets sal fungerade som samlingsplats för de vittnen som flydde till Goma. Längre fram upprättades ett flyktingläger strax utanför staden där mer än 2 000 människor kunde bo. Det var bara avsett för Jehovas vittnen, deras barn och intresserade. Bröderna upprättade liknande läger i andra delar av östra Kongo.

De som var på flykt var i huvudsak hutuer som fruktade repressalier, medan de vittnen som flydde tillsammans var både hutuer och tutsier. Det var mycket farligt att föra tutsier över gränsen och in i Goma, eftersom man fortsatte att döda tutsier. I ett skede fick man betala motsvarande drygt 600 kronor för att få ut ett vittne som var tutsi ur landet.

När vittnena nu hade kommit till Kongo ville de hålla ihop. De ville inte ha något att göra med hutumilisen Interahamwe som var aktiv i de flyktingläger som hade upprättats av FN. Dessutom sympatiserade de flesta flyktingar som inte var vittnen med den gamla huturegimen. Jehovas vittnen var inte omtyckta av  dem, särskilt inte av Interahamwe, eftersom de inte hade samarbetat med dem. Vittnena ville hålla sig för sig själva så att de också skulle kunna skydda sina bröder och systrar som var tutsier.

De som flydde från Rwanda fick inte med sig några tillhörigheter, och därför behövde de hjälp. Den hjälpen kom från Jehovas vittnen i Belgien, Frankrike, Kenya, Kongo och Schweiz i form av pengar, medicin, mat och kläder. Man skickade också läkare och sjuksköterskor. I en av de första hjälpsändningarna som kom med flyg fanns många mindre tält från avdelningskontoret i Frankrike. Längre fram sände avdelningskontoret i Belgien större tält som hade plats för hela familjer. Tältsängar och luftmadrasser skickades också. Avdelningskontoret i Kenya bidrog med mer än två ton kläder och över 2 000 filtar.

UTBROTT AV KOLERA

I Rikets sal i Goma och på den angränsande tomten fanns det över 1 000 vittnen och intresserade som hade flytt från Rwanda. På grund av det stora antalet flyktingar utbröt sorgligt nog en koleraepidemi i Goma. Avdelningskontoret i Kongo-Kinshasa skickade omedelbart medicin för att man skulle få bukt med epidemin, och broder van Bussel flög från Nairobi till Goma med 60 kartonger med medicin. Rikets sal användes tillfälligt som sjukhus, och man försökte isolera de sjuka. Loic Domalain och en annan broder, som båda var läkare, och Aimable Habimana från Rwanda, som var sjukvårdskunnig, arbetade natt och dag. Broder Hamel från Frankrike var också till stor hjälp under den här svåra tiden. Det var även de många andra bröder och systrar med medicinsk erfarenhet som kom som frivilliga för att hjälpa de sjuka.

 Trots att man gjorde stora ansträngningar för att hindra smittan var det över 150 vittnen och intresserade som blev sjuka, och omkring 40 dog innan den dödliga sjukdomen kunde hejdas. Längre fram hyrde man ett stort markområde som skulle användas till flyktingläger för Jehovas vittnen. Hundratals små tält sattes upp, och ett stort tält från Kenya fungerade som sjukhus. Amerikanska sjukvårdare som besökte lägret imponerades av att det var så rent och välordnat.

I början av augusti 1994 hade hjälpkommittén i Goma hand om 2 274 flyktingar – vittnen, barn och intresserade. Samtidigt fanns det många andra vittnen i flyktingläger i Bukavu och Uvira i östra Kongo och även i Burundi. Ytterligare 230 fanns i ett flyktingläger i Tanzania.

När bröderna på översättningskontoret i Kigali tvingades fly till Goma hyrde de ett hus så att de kunde fortsätta att översätta. Under kriget hade de lyckats rädda undan en dator och en generator och sedan flyttat dem från Kigali till Goma.

I Goma fanns det praktiskt taget inga telefonförbindelser och ingen postgång. Men med hjälp av vittnen som arbetade på flygplatsen kunde bröderna skicka översatt material och annan post med ett flyg som gick en gång i veckan från Goma till Nairobi. Bröderna på avdelningskontoret i Kenya skickade post till Goma på samma sätt.

Emmanuel Ngirente och två andra översättare fortsatte att översätta så gott det gick, trots de svåra förhållandena. På grund av kriget fick de hoppa över vissa artiklar i Vakttornet, men dessa artiklar trycktes senare och publicerades i särskilda broschyrer som man använde vid församlingsbokstudiet.

 LIVET I FLYKTINGLÄGREN

Människor fortsatte att fly från Kigali. Francine, som hade flytt till Goma efter det att hennes man, Ananie, hade mördats, flyttades till ett av de flyktingläger som hade upprättats av vittnena. Så här beskriver hon livet i lägret: ”Varje dag fick några bröder och systrar i uppgift att laga mat. Vi gjorde i ordning en enkel frukost som bestod av hirs- eller majsvälling. Vi lagade också till middagsmålet. När vi var färdiga med våra uppgifter var vi fria att gå i tjänsten. Vi vittnade mest i vårt eget läger för familjemedlemmar och släktingar som inte var vittnen, men också för dem som bodde utanför lägret. Men efter en tid blev medlemmar av Interahamwe-milisen, som fanns i andra läger, irriterade över att se att vittnena var i läger som var åtskilda från de andra flyktinglägren, och situationen blev mycket farlig.”

I november 1994 stod det klart att vittnena skulle kunna återvända till Rwanda utan risk. Det var i själva verket förståndigt att göra det med tanke på den osäkra situationen i de läger i Kongo där det inte fanns vittnen. Men det skulle inte bli lätt att återvända. Hutumilisen hoppades kunna omgruppera sig och slå till mot Rwanda, och i deras ögon var alla som lämnade Kongo för att återvända till Rwanda desertörer.

Bröderna meddelade regimen i Rwanda att Jehovas vittnen, som hade varit neutrala under kriget och inte tagit del i folkmordet på tutsierna, ville återvända. Regimen sa åt bröderna att de skulle förhandla med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), som hade fordon som kunde användas för det här ändamålet. Men eftersom milisen skulle ha hindrat vittnena från att återvända till Rwanda, måste bröderna använda list.

 Bröderna meddelade att man skulle hålla ett kretsmöte i Goma, och man gjorde i ordning sammankomstbanderoller. Sedan upplyste man diskret vittnena om att de i stället skulle återvända till Rwanda. För att inte väcka misstankar fick vännerna instruktioner om att lämna kvar sina tillhörigheter i lägren och ge sig av med bara biblar och sångböcker som om de var på väg till en sammankomst.

Francine kommer ihåg att de fick gå i några timmar innan de slutligen kom fram till väntande lastbilar som skulle ta dem till gränsen. På den rwandiska sidan av gränsen hade UNHCR ordnat med transport till Kigali och sedan vidare till deras hemtrakter. På så sätt kom de flesta vittnen och deras familjer och intresserade tillbaka till Rwanda i december 1994. Den belgiska dagstidningen Le Soir rapporterade i numret för 3 december 1994: ”1 500 rwandiska flyktingar beslutade sig för att lämna Zaire [Kongo], eftersom de inte tyckte att man kunde garantera deras säkerhet. De är Jehovas vittnen, och de hade upprättat ett eget läger utanför Katalelägret. Jehovas vittnen blev särskilt svårt förföljda av den gamla regimen därför att de vägrade bära vapen och delta i politiska möten.”

När Francine hade kommit tillbaka till Rwanda kunde hon vara med vid en områdessammankomst i Nairobi. Hon fick tröst efter sin mans död och blev uppmuntrad av att ha varit tillsammans med bröderna och systrarna. Hon kom tillbaka till översättningskontoret som på nytt hade upprättats i Kigali. Längre fram gifte hon sig med Emmanuel Ngirente, och de arbetar nu på avdelningskontoret.

Hur kunde Francine hantera sina känslor under kriget? Hon sa: ”Vi hade bara en enda sak i tankarna  vid den tiden – vi måste hålla ut till slutet. Vi bestämde oss för att inte hålla på att älta allt det fruktansvärda som hände. Jag minns att jag fick tröst av orden i Habackuk 3:17–19, som handlar om hur man kan känna glädje under svåra förhållanden. Jag fick mycket uppmuntran av bröderna och systrarna. En del skrev brev till mig. Det hjälpte mig att ha en positiv inställning och tänka på det hopp vi har. Jag påminde mig att Satan använder sig av många olika knep. Om vi ältar vissa problem och svårigheter, kan ett annat problem få oss på fall. Om vi inte är vaksamma kanske vi försvagas på ett eller annat sätt.”

TILLBAKA TILL RWANDA

Broder van Bussel var till stor hjälp för de vittnen som återvände. Han förklarar: ”Ett program för att ’starta om’ sattes i gång för att hjälpa vännerna att komma på fötter igen efter kriget. Det gällde även dem som hade stannat kvar i Rwanda och förlorat nästan allting. Förordnade bröder besökte alla församlingar för att ta reda på vilka behov som fanns. Familjer och enskilda fick ett paket med förnödenheter alltefter behov. De förstod att de måste klara sig själva efter tre månader.”

Naturligtvis tänkte man också på vännernas andliga behov. Översättningsteamet kom tillbaka till sin ursprungliga plats i Kigali. Broder van Bussel minns att huset som vi hade använt som kontor hade massor av kulhål. Boklagret fanns fortfarande kvar, men i flera månader efteråt hittade de kulor i bokkartongerna. En av översättarna hittade till och med en handgranat i trädgården! Året därpå, i oktober 1995, flyttade översättningsteamet till en mycket större och lämpligare byggnad på andra sidan  stan. Den här fastigheten som man hyrde användes till kontor och bostäder tills ett nytt avdelningskontor blev klart 2006.

”DET VAR SOM OM UPPSTÅNDELSEN HADE BÖRJAT!”

I december 1994 hade de flesta vittnen kommit tillbaka från Kongo, precis i tid för att kunna vara med på områdessammankomsten som hade det passande temat ”Gudsfruktan”. Man hade planerat att den skulle hållas på tomten till en Rikets sal i Kigali. Vittnen från Frankrike, Kenya och Uganda kom också dit. På fredagsförmiddagen var det alldeles fullt av vänner där. En syster säger: ”Det var mycket rörande att se hur bröderna och systrarna kramade om varandra med tårar i ögonen. Det här var första gången de träffades sedan kriget bröt ut. De fick se vänner som de trodde var döda!” En annan syster säger: ”Det var som om uppståndelsen hade börjat!”

Günter Reschke var bland dem som kom från Kenya. Han sa: ”Vilken glädje det var att få träffas igen efter allt det svåra som hänt och se vilka som hade överlevt! Men det fanns ett problem. Myndigheterna hade synpunkter på att en så stor folkskara hade samlats. Tidigt på eftermiddagen kom beväpnade soldater och meddelade att sammankomsten måste avbrytas av säkerhetsskäl. Vi måste omedelbart lämna platsen. Vi tog oss lite tid till att uppmuntra vännerna men måste till sist återvända till Nairobi, besvikna över att vännerna inte hade fått del av sammankomstprogrammet. Men hur tråkigt det än var kände vi ändå att vi hade gjort allt vi kunde för att uppmuntra vännerna att fortsätta vara trogna, och vi gav oss i väg övertygade om att de var beslutna att vara det.”

 Nu när förhållandena hade blivit lite lugnare bestämde sig många rwandier som bodde i andra länder för att återvända. Det kom också en del som hade fötts utanför Rwanda efter det att deras föräldrar hade flytt under de etniska och politiska omvälvningarna i slutet på 1950-talet och under 1960-talet. Bland dem som strömmade in i landet fanns en del som hade lärt känna sanningen i andra länder. Så till exempel kom James Munyaburanga och hans familj med i sanningen i Centralafrikanska republiken. Eftersom den nya regeringen i Rwanda var angelägen om att erbjuda dem som återvände arbete inom statsförvaltningen, fick broder Munyaburanga ett sådant erbjudande. Men när han nu var tillbaka i Rwanda, började hans släktingar och arbetskamrater att motstå och håna honom därför att han valde att leva efter kristna principer. Slutligen begärde han att få gå i pension i förtid och blev reguljär pionjär. Han hjälper nu Jehovas vittnen i landet med juridiska ärenden.

Ngirabakunzi Mashariki fick sanningen i östra Kongo. Han sa: ”Eftersom jag var tutsi hade jag utsatts för diskriminering i många år. När jag kom i kontakt med Jehovas vittnen var det som om jag hade kommit till en ny planet! Det kändes som ett mirakel att få vara tillsammans med uppriktiga människor som levde som de lärde. Den här kärleken blev ännu tydligare under folkmordet på tutsierna 1994. Vittnen gömde då min familj och skyddade oss. År 1998 blev jag inbjuden att börja på Betel där jag nu arbetar tillsammans med min fru, Emerance. Jag längtar efter den nya världen där alla fördomar och all diskriminering kommer att höra till det förgångna och där alla kommer att anropa Jehovas namn och leva tillsammans i enhet.”

 VERKSAMHETEN TAR NY FART

I mars 1994, strax innan kriget, fanns det 2 500 förkunnare i Rwanda. Och trots att så många dödades under folkmordet nåddes ett nytt förkunnarrekord på 2 807 i maj 1995. Uppriktiga människor strömmade till Jehovas organisation. En syster som var pionjär med särskilt uppdrag ledde 22 bibelstudier, och hon hade flera namn på sin väntelista! En kretstillsyningsman sa: ”Kriget hjälpte människor att se att det var meningslöst att satsa på det materiella.”

I januari 1996 hölls områdessammankomsten ”Glada lovprisare”. Vilken uppmuntrande sammankomst! Sammankomsten året innan hade avbrutits, och därför var det här den första sammankomsten efter kriget. En som var med där sa: ”Bröder och systrar omfamnade varandra och grät, och det var  särskilt gripande att se hutuer och tutsier krama om varandra.” Som mest var det 4 424 närvarande, och 285 blev döpta. Broder Reschke minns: ”Det var rörande att höra dopkandidaterna med hög röst svara ’Yego!’ [ja] på de två dopfrågorna. När de ställde sig i kö på idrottsplanen och väntade på att bli döpta kom ett kraftigt åskväder och gjorde dem genomvåta. Men det brydde de sig inte om. De hade inställningen: ’Vi ska ju ändå bli blöta!’”

Henk van Bussel återvände till Rwanda, och Günter Reschke, som hade kommit för att hjälpa till att starta om verksamheten, blev nu förordnad att tjäna där permanent. En kort tid senare kom också Godfrey och Jennie Bint tillbaka till Rwanda.

DERAS SON VAR FÖRSVUNNEN MEN ÅTERFANNS!

Under åren efter kriget återförenades familjemedlemmar som hade skilts från varandra. Här är ett exempel. När striderna mellan de två arméerna intensifierades i Kigali 1994 flydde hela befolkningen, och i den panik som uppstod kom Oreste Murinda ifrån sin fru och flydde till Gitarama med sin son som var två och ett halvt år. När Oreste gick ut för att skaffa mat började striderna igen, och i förvirringen kom hans son bort.

Efter kriget återförenades Oreste och hans fru, men deras son var fortfarande borta. De drog slutsatsen att han hade dödats. Men mer än två år senare kom en man från landsbygden som inte var ett vittne till Kigali för att arbeta. Han träffade några bröder och råkade nämna att en grannfamilj i Gisenyi hade förlorat sina barn i kriget men hade tagit hand om en föräldralös pojke. Den här pojken kom ihåg sin pappas  namn och sa att hans föräldrar var Jehovas vittnen. Bröderna kände igen namnet och tog kontakt med föräldrarna, som då visade några fotografier av sin son för mannen. Ja, det var deras son! Oreste gav sig omedelbart i väg för att hämta honom, och föräldrarna återförenades med sin son efter två och ett halvt år! Han är nu en döpt förkunnare.

Det är fantastiskt att tänka på att vännerna tog hand om alla barn till vittnen som hade dött. Det var inga som behövde hamna på barnhem. Ibland tog vännerna också hand om sina grannars eller släktingars barn. Ett par som hade tio egna barn tog hand om tio föräldralösa barn.

ÅTERIGEN OSÄKRA FÖRHÅLLANDEN I NORR

I slutet av 1996 gjorde inbördeskriget i Kongo att det blev allt svårare att upprätthålla säkerheten i flyktinglägren, där det fortfarande fanns över en miljon rwandiska flyktingar. I november tvingades flyktingarna att antingen återvända till Rwanda eller fly längre in i Kongos urskogar. De flesta återvände, däribland de vittnen som var kvar och som inte hade återvänt i december 1994. Det gav ett outplånligt intryck att se strömmen av människor, gamla och unga, som  gick genom Kigalis gator i kläder som var fulla av damm från den afrikanska jorden och med stora knyten på huvudet. Alla dessa flyktingar måste återvända till sin hemtrakt för att bli registrerade igen. Under en tid var förhållandena mycket osäkra.

Sorgligt nog var det många samvetslösa personer som återvände tillsammans med flyktingarna, bland dem en del som tillhörde hutumilisen, som försökte fortsätta med sina aktiviteter i nordvästra delen av landet. Därför skickades arméstyrkor dit för att göra området säkert igen. Det bodde många vittnen i området, och det var mycket svårt för dem att hålla sig neutrala. Det var mer än 100 förkunnare som förlorade livet 1997 och 1998, i de flesta fall därför att de lojalt hade hållit fast vid sin kristna neutralitet. Tidvis kunde kretstillsyningsmännen inte besöka församlingarna regelbundet därför att området var för farligt.

ETT MODIGT PAR

Théobald Munyampundu, som är gift med Berancille, var en av de få kretstillsyningsmän som lyckades besöka församlingarna i det här osäkra området. Farliga situationer var inget nytt för dem. Théobald blev döpt 1984, och två år senare var han bland de många bröder och systrar som sattes i fängelse, där han blev svårt slagen. Han och hans fru riskerade också livet när de gömde andra under folkmordet på tutsierna. Efter att ha räddat livet på en pojke i tonåren, vars mamma dödades under folkmordet, lyckades de ta sig över gränsen till Tanzania. Där besökte Théobald de båda flyktinglägren i Benaco och Karagwe för att uppmuntra vännerna, trots att kriminella gäng gjorde resan mellan lägren extremt riskfylld.

 När Théobald och hans fru hade kommit tillbaka till Rwanda riskerade de livet igen för att besöka vittnena i den oroliga nordvästra delen av landet. ”Ibland låg de församlingar vi besökte långt bort”, säger Théobald. ”På grund av de osäkra förhållandena kunde vi inte stanna kvar över natten. Jag kommer ihåg att vi under en besöksvecka måste gå fyra timmar varje dag för att träffa vännerna och sedan fyra timmar tillbaka till vårt logi igen på kvällen. Dessutom var det under regnperioden då regnet öste ner.”

Théobald berättar om en broder som han träffade när han besökte en isolerad grupp i området: ”Jean-Pierre är blind, men det var fantastiskt att se honom gå upp på podiet under teokratiska skolan och återge högläsningsavsnittet i Bibeln. Han gjorde det utantill och utan minsta fel och hade till och med rätt betoning och pausering! Han hade bett en broder som var en duktig högläsare att i förväg läsa avsnittet för honom så att han skulle kunna lära sig det utantill. Jag blev verkligen uppmuntrad av hans beslutsamhet.”

När Théobald tänker tillbaka på sitt innehållsrika och ibland farofyllda liv säger han: ”Under hela den här svåra tiden förtröstade vi på Jehova och tänkte ofta på orden i Hebréerna 13:6: ’Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?’” Efter att ha tjänat troget i krets- och områdestjänsten fortsätter han och hans fru som pionjärer med särskilt uppdrag trots problem med hälsan.

 EN SAMMANKOMSTHALL

Allteftersom antalet vittnen ökade blev det svårare och svårare att hitta lämpliga lokaler för att hålla sammankomster i Kigali. När man till exempel i december 1996 höll områdessammankomsten ”Budbärare om fred från Gud” i ett stadion, förpestades luften av en kanal med avloppsvatten från ett fängelse i närheten. Vännerna klagade på stanken, och föräldrarna var rädda att deras barn skulle bli sjuka. Med tanke på hur illa det var ställt beslutade landskommittén enhälligt att det här skulle vara den sista sammankomsten som de skulle ha i den här stadionanläggningen. Men var någon annanstans skulle man ha sina sammankomster?

En statlig myndighet hade tilldelat en av Kigaliförsamlingarna en tomt  till en Rikets sal. Tomten var mycket större än vad som behövdes, och om vittnena bara tänkte bygga en Rikets sal där skulle man förmodligen stycka av tomten och låta någon annan få den delen. Bröderna förtröstade på Jehova och lämnade in ett förslag om att få bygga en Rikets sal och göra i ordning en sammankomstplats och dessutom kunna bygga ytterligare en Rikets sal längre fram. Den lokala myndigheten godkände förslaget.

Bröderna och systrarna jämnade till marken och satte ett stängsel runt om. Hundratals frivilliga tog bort buskar och annan vegetation och grävde djupa latringropar. De hade nu en vacker tomt som hade en svag lutning, en idealisk sammankomstplats.

Under de följande månaderna hade vittnena två sammankomster och ett kretsmöte på tomten, men regn och kraftig blåst tvingade de närvarande att krypa ihop under presenningar och paraplyer. Därför skrev man till den styrande kretsen och bad att få bygga en enkel sammankomsthall med öppna sidor.

 I mars 1998 godkände den styrande kretsen att man byggde sammankomsthallen. Man satte genast i gång med förberedelserna. Under byggperioden arbetade hela familjer tillsammans med att gräva hålen för fundamenten till stolparna som skulle bära upp taket. Alla samarbetade sida vid sida. Den 6 mars 1999 höll broder Jean-Jules Guilloud från avdelningskontoret i Schweiz talet vid överlämnandet av den här fina nya anläggningen.

År 1999 hade det blivit lugnt och tryggt i hela landet igen. I februari förordnades ett nytt missionärspar, Ralph och Jennifer Jones, att arbeta på landskontoret i Rwanda, och antalet beteliter ökade till 21.

Två rwandiska bröder hade gått igenom Skolan för förordnade tjänare (som nu kallas Bibelskolan för ogifta bröder) i Kinshasa i Kongo, ungefär 160 mil bort. Men eftersom det nu var krig i Kongo blev det  allt svårare för rwandier att resa till Kinshasa. Därför godkände den styrande kretsen att skolan fick hållas i Kigali. De 28 eleverna i den första klassen kom från Burundi, Kongo och Rwanda, och avslutningen hölls i december 2000.

I maj 2000 blev landskontoret i Rwanda ett avdelningskontor. Kort efteråt fann bröderna en lämplig tomt där man kunde bygga en anläggning för att ta hand om den snabbt ökande verksamheten. Tomten var på två hektar, och bröderna köpte den i april 2001. Många vittnen i Kigali kommer aldrig att glömma det hårda arbetet med att röja upp på tomten, som hade legat öde i många år.

VULKANUTBROTT I ÖSTRA KONGO

Vulkanen Nyiragongo, som ligger ungefär 16 kilometer från Goma i östra Kongo, fick den 17 januari 2002 ett utbrott, och större delen av befolkningen i området måste fly från sina hem. Många av de 1 600 förkunnarna som fanns i området flydde tillsammans med sina barn och intresserade över gränsen till det närbelägna Gisenyi i Rwanda, där de fick anvisning om att bege sig till Rikets salar i närheten.

Följande dag lastade bröderna vid avdelningskontoret i Rwanda en tre tons lastbil med förnödenheter, bland annat mat, filtar och medicin. Förnödenheterna kördes omedelbart till sex Rikets salar i området nära gränsen till Kongo.

Av säkerhetsskäl ville inte de rwandiska myndigheterna att de många kongolesiska medborgarna skulle stanna kvar i Rikets salarna och krävde att de skulle förflyttas till flyktingläger. Bröder i avdelningskontorets kommitté i Rwanda hade ett möte i Goma  med två medlemmar av avdelningskontorets kommitté i Kongo och äldste från Gomaförsamlingarna för att bestämma vad man skulle göra. De kongolesiska bröderna ville absolut inte att deras bröder skulle komma till flyktingläger i Rwanda. De sa: ”År 1994 tog vi hand om mer än 2 000 rwandiska bröder, deras familjer och intresserade. Låt våra bröder återvända till Goma i stället för att låta dem bo i läger. Vi kommer att ta hand om dem precis som vi tog hand om de rwandiska bröderna.”

Det de kongolesiska bröderna nu gjorde var inget mindre än ett bevis på deras kärlek och gästfrihet. De tog hand om sina landsmän som återvände till Goma och lät dem bo hos olika vittnen i stället för i läger som sköttes av andra organisationer än Jehovas vittnen. Från Belgien, Frankrike och Schweiz skickades under den här tiden hjälpsändningar med bland annat plastpresenningar. Vittnena var kvar i Goma tills man hade byggt nya hus åt dem.

TEOKRATISKA MILSTOLPAR

När det gäller det nya avdelningskontoret gjordes ritningarna av det regionala projekteringskontoret i Sydafrika, och en entreprenör på platsen anlitades för att bygga anläggningen. Internationella frivilliga arbetare hjälpte till med projektet, och många rwandiska vittnen hjälpte till med att göra i ordning trädgården och slutföra andra arbeten. Trots några bakslag och en del problem kunde Betelfamiljen flytta in i det vackra nya avdelningskontoret i mars 2006. Senare det året kom Guy Pierce från den styrande kretsen tillsammans med sin fru till det särskilda överlämnandeprogrammet den 2 december 2006.  Det var 553 bröder och systrar närvarande, bland dem 112 delegater från 15 länder.

Jim och Rachel Holmes från Kanada var med och hjälpte till med bygget. De kunde amerikanskt teckenspråk och erbjöd sig att efter Betelfamiljens vakttornsstudium på måndagarna undervisa alla beteliter som ville lära sig det. Det var sex som anmälde sig, och de blev så duktiga att man snart kunde bilda en teckenspråksgrupp.

I juni 2007 kom så Kevin Rupp, som hade gått igenom Skolan för förordnade tjänare i Schweiz, till Rwanda som missionär för att hjälpa till med teckenspråksverksamheten. Strax därefter kom ett kanadensiskt missionärspar som kunde teckenspråk till Rwanda. I juli 2008 bildade bröderna en teckenspråksförsamling, och snart bildades också fler grupper.

 Vännerna blev mycket entusiastiska när de på områdessammankomsten 2007 fick höra pålysningen om att Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på kinyarwanda var klar. United Bible Societies hade gett ut hela Bibeln på kinyarwanda 1956. Även om den översättningen var ett resultat av uppriktiga ansträngningar och till och med innehöll namnet YEHOVA (Jehova) sju gånger i de hebreiska skrifterna, är Nya världens översättning lättare att skaffa sig, särskilt för dem som inte har det så gott ställt. Den är noggrant översatt, och den är lätt att läsa tack vare den möda som översättarna i landet lagt ner i samarbete med avdelningen Translation Services i New York. Det är verkligen underbart att se att många barn under mötena i Rikets sal har ett eget exemplar av Bibeln och ivrigt räcker upp handen för att få läsa ett bibelställe!

NYA PRÖVNINGAR SOM GÄLLER NEUTRALITETEN

Vittnena har varit fria att utöva sin tro ända sedan de fick lagligt erkännande 1992, men de har ställts inför ständiga problem på grund av sin kristna neutralitet. Under de senaste 15 åren har hundratals bröder gripits därför att de inte har velat ingå i nattpatruller som står under militär ledning. Men efter det att bröder hade sammanträffat med representanter för regeringen fick de myndigheternas tillstånd att utföra alternativa arbeten.

 Under senare år har 215 lärare förlorat sina jobb därför att de vägrat att vara med vid politiskt inriktade studiedagar. Dessutom har 118 elever avstängts från skolan därför att de inte sjungit nationalsången. Bröder från avdelningskontoret tog därför kontakt med myndigheterna för att redogöra för vår neutrala hållning, och efter flera månader fick de flesta barnen komma tillbaka till skolan. Bröderna hänvisade till Jehovas vittnens verksamhet i Rwanda under årens lopp och framhöll att vittnena 1986 hade satts i fängelse på grund av sin neutralitet, men att just denna neutralitet var en bidragande orsak till att de 1994 inte hade tagit del i folkmordet. (Joh. 17:16)

Jehovas vittnen lyder landets lagar och är politiskt neutrala, oavsett vilken regering som har makten. Så till exempel fick François-Xavier Hakizimana sitta 18 månader i fängelse 1986 på grund av sin neutrala hållning. När en ny regering kom till makten efter folkmordet sattes han i fängelse igen 1997 och 1998 av samma orsak. Det här visar att Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt inte ändras och inte har med någon viss regering att göra. Deras kristna neutralitet är helt och hållet grundad på Bibelns principer.

Bortsett från de här återkommande prövningarna har vittnena frihet att hålla möten varje vecka och ha sammankomster. De tillåts också att predika och ha möten i många fängelser, där ganska många fångar har kommit med i sanningen. Dessutom  avgjordes sex rättsfall i Rwanda till Jehovas vittnens fördel under tjänsteåret 2009.

FRAMTIDEN SER LJUS UT

En berättelse om verksamheten i Rwanda skulle inte vara fullständig utan att man nämner den fantastiska framgången med att bygga Rikets salar. Sedan det nya programmet för att bygga Rikets salar i länder med begränsade resurser började 1999 har omkring 290 enkla men tilltalande Rikets salar byggts där av villiga arbetare.

Med entusiastiskt stöd av förkunnarna på platsen uppför vittnena de flesta av dessa Rikets salar på tre månader. När den ena Rikets salen efter den andra byggs i olika delar av landet blir de som ser det nyfikna, och det skapar tillfällen för förkunnarna att vittna för dem. Förutom sammankomsthallen i Kigali har bröderna byggt tio mindre, enklare sammankomsthallar med öppna sidor, och det har gjort att vittnena kan vara med vid sammankomsterna utan att behöva gå långa sträckor i den kuperade terrängen. Dessutom har bröderna byggt fyra Rikets salar som kan utvidgas så att man också kan ha sammankomster där.

Under de första månaderna varje år tar alla församlingarna ivrigt del i predikoarbetet på icke utlämnade eller sällan bearbetade distrikt. Förkunnarna färdas ibland långa sträckor på egen bekostnad för att bearbeta dessa distrikt. Till områden som ligger längre bort sänds tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag för en period på tre månader. Följden blir att nya grupper bildas som sedan kan bli församlingar. Under januari till och med mars 2010 hade man till exempel en kampanj där hundratals bibelstudier sattes i gång och nio nya grupper bildades. Dessutom  bildade 30 tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag 15 nya grupper under samma period.

ÄNNU EN MILSTOLPE I RWANDA

Vid 2009 års områdessammankomst ”Var ständigt vaksamma!” blev vittnena i Rwanda mycket glada när de fick veta att det skulle komma en ny sångbok och fick lyssna till några av de nya sångerna på kinyarwanda. Den nya sångboken översattes till kinyarwanda på kort tid, och vännerna fick sina exemplar i så god tid att de i januari 2010 kunde börja sjunga de nya sångerna vid mötena samtidigt som sina bröder och systrar runt om i världen.

Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna hade getts ut på kinyarwanda 2007, och man kan förstå att alla undrade när hela Bibeln skulle komma på kinyarwanda. När områdessammankomsterna 2010 närmade sig pålystes det att Guy Pierce, medlem av den styrande kretsen, skulle besöka Rwanda under områdessammankomsten i Kigali i augusti. Sammankomsten skulle hållas i det stadion som låg mitt emot avdelningskontoret. Förväntningarna var höga, och det var helt fantastiskt när broder Pierce tillkännagav att man nu hade fått hela Nya världens översättning av Den heliga skrift på kinyarwanda! Alla de 7 149 som var närvarande på fredagsförmiddagen fick ett eget exemplar av den nya Bibeln. På söndagen kom bröder och systrar från andra delar av Rwanda så att antalet närvarande steg till 11 355. Under sammankomsten bad soldater som hade marscherat utanför stadion att få exemplar av den nya Bibeln, och 180 biblar delades ut till dem. Borgmästaren i Kigali, polischefen och representanter för sportministeriet tog också gärna emot var sin bibel.

 Arbetet med att predika de goda nyheterna i Rwanda började 1970 med tre förkunnare. Nu finns det omkring 20 000 förkunnare i landet. De leder ungefär 50 000 bibelstudier varje månad. Vid Åminnelsen i april 2011 var 87 010 närvarande. Vittnena i Rwanda har alltid varit kända för att vara nitiska. Omkring 25 procent av förkunnarna är verksamma i någon form av heltidstjänst, och de övriga förkunnarna gör i medeltal 20 timmar i månaden i tjänsten. Vännerna arbetar flitigt under ledning av ”skördens Herre” på det här bördiga fältet, och de har ingen tanke på att sakta farten. Jehova fortsätter att välsigna arbetet, och vi är spända på att få se hur många fler som ska strömma till Jehovas tillbedjans berg i de tusen kullarnas land. (Matt. 9:38; Mik. 4:1, 2)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 178]

Han sa till åhörarna att de skulle akta sig för Jehovas vittnen.

[Infälld text på sidan 181]

De hälsade glatt på varandra med ordet ”Komera!” som betyder ”fatta mod!”

[Infälld text på sidan 218]

”Jehova, vi kan inte göra någonting för att rädda livet. Bara du kan rädda oss!”

 [Ruta/Bild på sidan 166]

En presentation av Rwanda

Landet

Rwanda är ett litet land, knappt 18 mil från norr till söder och ungefär 23 mil från öster till väster. Det har drygt 11 miljoner invånare och är det tätast befolkade landet i Afrika. Huvudstaden heter Kigali.

Befolkning

Befolkningen utgörs av hutuer, tutsier och twa och även av en del asiater och européer. Mer än hälften är katoliker, och mer än en fjärdedel är protestanter, däribland många adventister. Resten är muslimer eller tillhör inhemska religioner.

Språk

De officiella språken är kinyarwanda, engelska och franska. Swahili används som affärsspråk vid kontakter med grannländerna.

Näringsliv

De flesta rwandier är jordbrukare. Eftersom en stor del av jorden är av dålig kvalitet kan många odla bara för den egna familjens behov. Kaffe är landets viktigaste exportvara. Man odlar också te och dessutom krysantemer, från vilka man framställer insektsmedel.

Livsmedel

Baslivsmedlen utgörs av bland annat potatis, bananer och bönor.

Klimat

Trots att Rwanda ligger nära ekvatorn har landet ett behagligt klimat. På högslätterna i det inre av landet är medeltemperaturen 21 grader, och årsnederbörden är ungefär 1 100 millimeter.

 [Ruta/Bild på sidan 185]

”Jehova kommer att jaga oss!”

EMMANUEL NGIRENTE

FÖDD 1955

DÖPT 1982

PROFIL Medlem av avdelningskontorets kommitté i Rwanda och tillsyningsman för översättningsavdelningen.

▪ ÅR 1989 var jag pionjär i östra Rwanda. Mot slutet av året förordnades jag att arbeta på översättningskontoret. Jag hade ingen erfarenhet av att översätta, så jag blev chockad och trodde inte att jag skulle kunna klara av uppgiften. Men jag började översätta tre publikationer. Vi hyrde ett hus och skaffade några lexikon. Ibland arbetade jag hela natten och drack kaffe för att hålla mig vaken.

När den invaderande armén gick till angrepp i oktober 1990 var det vissa som misstänkte Jehovas vittnen för att samarbeta med de invaderande styrkorna. Säkerhetspolisen började göra undersökningar. Eftersom jag arbetade hemma trodde de att jag var arbetslös, så de ville veta vad jag sysslade med. En dag gjorde de ett överraskande besök. Jag hade skrivit hela natten, och klockan fem på morgonen försökte jag sova lite. Plötsligt fick jag besked om att jag måste ge mig av hemifrån för att delta i en form av samhällstjänst.

Medan jag var borta gjorde de lokala myndigheterna husrannsakan hemma hos mig. När jag kom tillbaka talade grannarna om att en polis och en tjänsteman hade varit där en timme och läst igenom det material jag hade översatt, där Jehova nämndes upprepade gånger. Till sist sa de: ”Jehova kommer att jaga oss om vi inte ger oss av härifrån!”

 [Ruta/Bild på sidan 194]

En miljon dödades på 100 dagar

”Folkmordet i Rwanda 1994 är ett av de tydligaste exemplen på folkmord i modern tid. I det här lilla centralafrikanska landet slaktade medlemmar av den etniska majoritetsgruppen hutu systematiskt medlemmar av den etniska minoritetsgruppen tutsi från början av april till mitten av juli 1994. En extremistisk huturegim, som fruktade att förlora makten på grund av den demokratiska utvecklingen och ett inbördeskrig, gjorde upp planer för att eliminera alla som den betraktade som ett hot mot sin maktställning – både tutsier och moderata hutuer. Folkmordet slutade först när en rebellarmé som till största delen bestod av tutsier ockuperade landet och tvingade regimen som låg bakom folkmordet i exil. På bara hundra dagar krävde folkmordet och kriget så mycket som en miljon människors liv – och det gör slaktandet i Rwanda till ett av historiens värsta exempel på dödande.” (Encyclopedia of Genocide and Crimes Against Humanity)

Omkring 400 Jehovas vittnen mördades i folkmordet, däribland hutuer som dödades för att de skyddade sina bröder och systrar som var tutsier. Inga vittnen dödades av medtroende.

[Bild]

Flyktingar lämnar Rwanda.

 [Ruta/Bild på sidan 197]

”Dödskamrar”

”De som organiserade folkmordet utnyttjade den gamla föreställningen att kyrkobyggnader är säkra platser och lurade tiotusentals tutsier att ta sin tillflykt till dem i den felaktiga tron att de skulle få beskydd där. Hutumilis och soldater slaktade systematiskt dem som olyckligtvis hade samlats i kyrkor och skolbyggnader genom att skjuta med gevär och kasta in granater bland människorna och sedan döda dem som fortfarande levde med macheter, hackor och knivar. ... Kyrkornas inblandning gällde mer än att kyrkobyggnader användes som dödskamrar. I en del samhällen använde präster, kateketer och andra anställda inom kyrkan sin kännedom om den lokala befolkningen till att avslöja vilka som var tutsier så att de kunde dödas. I andra fall deltog de aktivt i dödandet.” (Christianity and Genocide in Rwanda)

”Den främsta anklagelsen mot [katolska] kyrkan är att den flyttade över sin lojalitet från tutsieliten till den av hutuerna ledda revolutionen och därmed bidrog till att Habyarimana senare kom till makten i ett land där hutuerna var i majoritet. När det gäller det aktuella folkmordet höll kritikerna återigen kyrkan direkt ansvarig för att ha uppammat hat, skyddat förövare och underlåtit att ge skydd åt dem som sökte tillflykt i kyrkorna. Det finns också de som anser att kyrkan i egenskap av andlig ledare för större delen av befolkningen i Rwanda är moraliskt ansvarig därför att den inte gjorde allt den kunde för att stoppa dödandet.” (Encyclopedia of Genocide and Crimes Against Humanity)

 [Ruta/Bilder på sidan 201–203]

”Hur ska vi kunna döda någon som alla ber oss skona?”

JEAN-MARIE MUTEZINTARE

FÖDD 1959

DÖPT 1985

PROFIL En trogen, gladlynt broder som arbetar inom byggbranschen. Sattes i fängelse åtta månader 1986, inte långt efter sitt dop. Gift med Jeanne sedan 1993 och är nu ordförande i sammankomsthallskommittén i Kigali.

▪ DEN 7 april blev min fru, Jeanne, och jag och vår lilla dotter, Jemima, som var en månad, bryskt väckta av skottlossning. Först trodde vi att det hade med de politiska oroligheterna att göra, men snart förstod vi att det var Interahamwe-milisen som systematiskt hade börjat döda alla tutsier. Eftersom vi är tutsier vågade vi inte ta risken att gå ut. Vi bad intensivt att Jehova skulle hjälpa oss att förstå vad vi skulle göra. Samtidigt riskerade tre hutubröder – Athanase, Charles och Emmanuel – livet för att komma med mat till oss.

I ungefär en månad var min fru och jag tvungna att gömma oss hos olika vänner. När jakten på tutsierna pågick som värst kom milismän med knivar, spjut och macheter till mitt gömställe. Jag såg dem komma och sprang så fort jag kunde för att gömma mig i några buskar, men de hittade mig. Omringad av en grupp beväpnade män vädjade jag till dem och sa att jag var ett Jehovas vittne,  men de sa: ”Du tillhör rebellerna!” De sparkade mig så att jag föll omkull och slog mig med påkar och gevärskolvar. Nu hade det bildats en folksamling, och där fanns en man som jag hade predikat för. Han ropade modigt: ”Skona honom!” Sedan kom Charles, en hutubroder, dit. När Charles fru och barn såg mig ligga där täckt av blod började de gråta. Mördarna kom av sig och lät mig gå. De sa: ”Hur ska vi kunna döda någon som alla ber oss skona?” Charles tog med mig tillbaka till sitt hus och skötte om mina skador. Milismännen varnade oss och sa att om jag kom undan skulle de döda Charles i stället för mig.

Jag hade kommit ifrån Jeanne och vår lilla flicka. Jeanne hade utsatts för ett hemskt angrepp där också hon hade blivit slagen och med knapp nöd undgått att bli dödad. Lite senare sa några till henne att jag hade blivit dödad. De sa till och med att hon skulle komma med några lakan för att svepa in min kropp i.

När Jeanne och jag träffades igen hos Athanase grät vi av lättnad, men vi räknade med att bli dödade nästa dag. Det blev ännu en skräckfylld dag, en mardröm, då vi flyttade från det ena stället till det andra. Jag minns att jag vädjade till Jehova: ”Du hjälpte oss i går. Du måste hjälpa oss igen! Vi vill se vår lilla flicka växa upp, och vi vill fortsätta att tjäna dig.” Framåt kvällen lyckades tre hutubröder med det mycket riskfyllda företaget att få med oss i en grupp på nästan 30 tutsier förbi de farliga vägspärrarna till ett säkert ställe. Det var sex stycken i den gruppen som kom med i sanningen.

Vi fick senare veta att Charles och hans grupp fortsatte att hjälpa andra men att medlemmar av Interahamwe-milisen hade blivit ursinniga när de upptäckte att bröderna hade hjälpt tiotals tutsier att komma undan. Till sist grep de Charles och en hutubroder som hette Leonard. Charles fru hörde dem säga: ”Ni måste dö eftersom ni har hjälpt  tutsier att komma undan.” Sedan dödade de båda två. Det här påminner oss om Jesu ord: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.” (Joh. 15:13)

När Jeanne och jag före kriget planerade att gifta oss bestämde vi oss för att en av oss skulle bli pionjär. Men under kriget dödades många av våra släktingar, och därför tog vi sedan hand om sex föräldralösa barn fastän vi då hade två egna döttrar. Jeanne kunde ändå bli pionjär och har nu varit det i 12 år. Och alla sex barn som vi tog hand om, vars föräldrar inte var Jehovas vittnen, är nu döpta. De tre pojkarna är biträdande tjänare, och en av flickorna arbetar på Betel tillsammans med sin man. Vi har nu fyra egna barn, och de två äldsta har blivit döpta.

[Bild]

Broder och syster Mutezintare med två av sina barn och fem av de föräldralösa barnen.

 [Ruta/Bild på sidorna 204, 205]

”Det var sanningen som höll oss uppe”

Valérie Musabyimana och Angeline Musabwe är köttsliga systrar. De fick en sträng katolsk uppfostran, och deras pappa var ordförande i en kyrkostyrelse. Valérie studerade i fyra år för att bli nunna. Men hon avbröt studierna 1974 på grund av att hon blev besviken över  hur en präst uppförde sig. Senare studerade hon Bibeln med Jehovas vittnen, blev döpt och började som pionjär 1979. Hennes syster, Angeline, studerade också Bibeln och blev döpt. De är pionjärer med särskilt uppdrag tillsammans och har hjälpt många att lära känna sanningen.

Angeline och Valérie bodde i Kigali under folkmordet, och de gömde nio personer i sitt hus, bland dem två gravida kvinnor. Den ena kvinnans man hade nyss blivit dödad. När det var dags för henne att föda var det alldeles för farligt att lämna huset, så systrarna hjälpte till vid förlossningen. När grannarna fick veta det här kom de med mat och vatten.

När milismän fick reda på att Angeline och Valérie gömde tutsier, kom de dit och sa: ”Vi är här för att döda de Jehovas vittnen som är tutsier.” Men eftersom huset som systrarna hyrde tillhörde en officer, vågade mördarna inte gå in i huset. * Alla i huset överlevde.

När kriget intensifierades och området där Angeline och Valérie bodde utsattes för ett ständigt kulregn, var de tvungna att ge sig i väg. De flydde tillsammans med andra vittnen till Goma, och där blev de väl mottagna av de kongolesiska vännerna. De fortsatte att förkunna där och ledde många bibelstudier.

Hur hanterade de sina känslor efter folkmordet? Valérie säger sorgset: ”Jag förlorade många av mina andliga barn, däribland Eugène Ntabana och hans familj. Det var sanningen som höll oss uppe. Vi vet att Jehova kommer att döma dem som gör det som är ont.”

[Fotnot]

 [Ruta/Bild på sidorna 206, 207]

De var beredda att dö för oss

ALFRED SEMALI

FÖDD 1964

DÖPT 1981

PROFIL Bodde i utkanten av Kigali med sin fru, Georgette. Alfred, en kärleksfull pappa och äkta man, är nu medlem av sjukhuskommittén i Kigali.

▪ NÄR folkmordet började fick vi ett meddelande från Athanase, en hutubroder som bodde i närheten av oss. Han varnade oss: ”De dödar alla tutsier, och de kommer att döda er också.” Han ville absolut att vi skulle komma hem till honom. Före kriget hade han grävt ut ett rum som låg tre och en halv meter under marken, och han sa att vi kunde gömma oss där. Jag var den förste som klättrade ner på stegen som han hade gjort. Athanase ordnade så att man skickade ner mat och madrasser till oss. Under tiden fortsatte dödandet överallt.

Trots att grannarna misstänkte att vi gömde oss där och hotade att bränna ner huset, fortsatte Athanase och hans familj att gömma oss. Det var tydligt att de var beredda att dö för oss.

När striderna i området hårdnade kom Athanases familj ner till oss så att vi nu var 16 personer där. Eftersom vi inte vågade tända något ljus var det kolsvart där nere. Vi fick ransonera maten, så varje dag fick var och en bara en sked okokt ris som var blötlagt i vatten och socker. Ändå tog maten slut efter tio dagar. Den trettonde dagen var vi helt utsvultna! Vad skulle vi göra? Högst upp på stegen gick det  nätt och jämnt att se vad som hände utanför, men vi märkte att situationen hade förändrats. Vi såg soldater som hade andra uniformer. Eftersom Athanases familj hade skyddat mig, tyckte jag att det var min tur att göra någonting. Jag och en tonårig son till Athanase bestämde oss för att gå upp och leta efter mat. Först bad vi alla till Jehova.

Efter ungefär 30 minuter kom vi tillbaka med nyheten att Rwandas patriotiska front nu kontrollerade området. Vi hade ett par soldater med oss. Jag visade dem var vi hade gömt oss. De trodde det inte förrän alla bröderna och systrarna började komma upp ur hålet, en efter en. Georgette säger att hon aldrig kommer att glömma det ögonblicket: ”Vi var smutsiga. Vi hade varit under jord i nästan tre veckor utan att kunna tvätta oss själva eller våra kläder.”

Soldaterna var förbluffade över att människor från båda folkgrupperna hade varit tillsammans i det där hålet. Jag förklarade: ”Vi är Jehovas vittnen, och det finns ingen diskriminering bland oss.” De häpnade och sa: ”Ge mat och socker till dem som har varit i det där hålet!” Sedan förde de oss till ett hus där omkring 100 människor var inhysta. En syster ville sedan absolut att alla 16 i vår grupp skulle bo hos hennes familj.

Vi är tacksamma för att vi överlevde. Men min bror och min syster och deras familjer – som alla var Jehovas vittnen – blev mördade, precis som många andra i vår omgivning. Vi känner saknad, men vi vet också att ”allt beror på tid och oförutsedd händelse”. Georgette beskriver våra känslor så här: ”Vi förlorade många bröder och systrar, och andra fick vara med om hemska upplevelser när de flydde och höll sig gömda. Men genom bönen stärkte vi vårt förhållande till Jehova, och vi kände Jehovas mäktiga hand. Han tröstade oss genom att ge oss hjälp i rätt tid genom sin organisation, och vi är oerhört tacksamma för det. Jehova har verkligen välsignat oss!” (Pred. 9:11)

 [Ruta/Bilder på sidorna 208, 209]

Jehova hjälpte oss igenom den här fasansfulla tiden

ALBERT BAHATI

FÖDD 1958

DÖPT 1980

PROFIL Äldste, gift och har tre barn. Hans fru och äldsta dotter är reguljära pionjärer. Hans son är biträdande tjänare. När Albert, en tystlåten hutubroder, började gå på mötena 1977 fanns det bara omkring 70 förkunnare i landet. År 1988 sattes han i fängelse och blev slagen. När han vägrade att sätta på sig ett partikort, tog en granne som hade varit soldat kortet och stack in nålen i huden och sa hånfullt: ”Nu har du i alla fall kortet på dig!”

▪ EFTER presidenternas död flydde några vittnen, släktingar och grannar till mitt hus. Men jag oroade mig för två tutsisystrar, Goretti och Suzanne, som inte hade kommit. Trots att det var mycket farligt gick jag ut och letade efter dem. Människor var på flykt överallt. Jag fick syn på Goretti och hennes barn och tog med dem till mitt hus, eftersom jag visste att det fanns en vägspärr åt det håll de var på väg. De skulle säkert ha blivit dödade där.

Några dagar senare lyckades Suzanne och fem andra komma till oss. Med de här nykomlingarna var vi nu sammanlagt över 20 stycken i huset, och vi var alla i stor fara.

Vid åtminstone tre tillfällen kom Interahamwe till huset. En av gångerna fick milismännen syn på min fru, Vestine, som är tutsi, genom fönstret och ropade att hon skulle komma ut. Jag ställde mig mellan mördarna och min fru och sa  till dem: ”Om ni tänker döda henne måste ni döda mig först!” Efter en stunds diskussion sa de åt henne att gå tillbaka in i huset. En av dem sa: ”Jag vill inte döda en kvinna, jag vill döda en man.” Sedan fick de syn på min frus bror. När de ledde bort honom trängde jag mig emellan dem och honom och vädjade: ”För Guds skull, låt honom vara!”

”Jag bryr mig inte om Gud”, fräste en av dem och stötte till mig med armbågen. Men han ångrade sig och sa till mig: ”Gå då! Du kan ta honom!” På så sätt skonades min svåger.

Omkring en månad senare kom två bröder som var ute och letade efter mat. Eftersom jag hade lite bönor delade jag med mig till dem, men när jag följde med dem för att visa dem en stig som var säker att ta hörde jag ett gevärsskott och förlorade medvetandet. Jag hade träffats i ögat av splitter från en förlupen kula. En granne hjälpte mig att komma till sjukhuset, men jag förlorade synen på det skadade ögat. Ännu värre var att jag inte kunde ta mig hem. Striderna hade blivit intensivare, och det var för farligt för dem som var i mitt hus att stanna kvar där. De flydde därför hem till andra vänner, och ända fram till juni 1994 riskerade dessa vänner livet för att skydda dem. Jag kunde inte återförenas med min fru och mina barn förrän i oktober. Jag tackar Jehova för att han hjälpte oss igenom den här fasansfulla tiden.

[Bild]

Albert Bahati med sin familj och andra som han gömde.

 [Ruta/Bild på sidorna 210–212]

”Detta är vägen”

GASPARD NIYONGIRA

FÖDD 1954

DÖPT 1978

PROFIL En orädd förkämpe för sanningen. Gaspard är positiv och har lätt för att le. Är gift och har tre döttrar och är medlem av avdelningskontorets kommitté i Rwanda.

▪ NÄR skjutandet hade börjat tidigt på morgonen den 7 april såg jag att omkring 15 hus som ägdes av tutsier stod i brand. Bland dem var två av våra bröders hus. Skulle nästa hus vara vårt? Jag höll nästan på att bli tokig när jag tänkte på vad som skulle kunna hända min fru, som är tutsi, och mina två barn.

Jag visste inte vad vi skulle ta oss till. Det rådde förvirring och panik, samtidigt som rykten och falska uppgifter spreds. Jag tänkte att det skulle vara säkrare för min fru och mina barn att ta sig till en broders hus i närheten, och jag skulle komma dit senare. När jag utan risk kunde gå dit upptäckte jag att hon hade varit tvungen att fly till en stor skola. Den eftermiddagen kom en granne till mig och sa: ”Alla tutsier som har sökt skydd i skolan kommer att dödas!” Jag sprang genast till skolan, sökte rätt på min fru och mina barn och samlade ihop omkring 20 andra – däribland bröder och systrar – och sa åt dem att gå hem igen. När vi gick därifrån såg vi hur milismän ledde ut folk ur stan till en plats där de dödade mer än 2 000 tutsier.

Under tiden hade en annan grannes fru fött barn i skolan. När en milisman kastade in en granat i skolan flydde  hennes man med det nyfödda barnet. I den panik som uppstod flydde mamman åt ett annat håll. Trots att pappan var tutsi lyckades han komma förbi vägspärrarna tack vare att han bar på barnet, och han sprang till vårt hus. Han bad mig försöka skaffa lite mjölk åt barnet. När jag vågade mig ut råkade jag komma till en vägspärr som var bemannad med milismän. De tog mig för att sympatisera med tutsierna eftersom jag skulle skaffa mjölk till ett tutsibarn och sa: ”Vi dödar honom!” En soldat slog till mig med sin gevärskolv så att jag började blöda i ansiktet och förlorade medvetandet. Eftersom de trodde att jag var död släpade de mig bakom ett hus i närheten.

En granne kände igen mig och sa: ”Du måste härifrån, annars kommer de tillbaka och dödar dig.” Sedan hjälpte han mig att komma hem.

Även om det som hade hänt var smärtsamt visade det sig vara till skydd för mig. Nästa dag kom nämligen fem män för att tvinga mig att bli chaufför åt en högt uppsatt militär, eftersom de visste att jag var chaufför. Men de ändrade sig när de såg mina skador, och de försökte inte heller tvinga mig att göra patrulltjänst åt Interahamwe.

Under de dagar som sedan följde var vi rädda, osäkra och hungriga. En tutsikvinna kom springande till vårt hus med sina två små barn. Vi gömde henne i ett skåp i köket, och de båda barnen fick vara tillsammans med våra barn i ett annat rum. När Rwandas patriotiska front (RPF), invasionsarmén, ryckte framåt undan för undan och det gick rykten om att Interahamwe-milisen hade börjat med en rensningsaktion för att döda alla hutuer som hade tutsifruar, gjorde sig hela vår familj beredd att fly igen. Men RPF hade redan tagit kontroll över området, så tutsierna var utom fara. Nu var det jag som riskerade att bli dödad.

 Jag gick tillsammans med en grupp av mina grannar till vägspärren, som nu var bemannad med RPF-soldater. När de såg mig, en hutu, med bandage om huvudet trodde de att jag tillhörde milisen. De skrek till mig och mina grannar: ”Ni har mördare och plundrare bland er och ändå ber ni att få hjälp! Vem av er har gömt eller skyddat tutsier?” Jag förde fram kvinnan och barnen som jag hade gömt. De tog barnen åt sidan och frågade dem: ”Vem är den här mannen med bandage om huvudet?” De svarade: ”Han tillhör inte Interahamwe. Han är ett Jehovas vittne och han är snäll.” Jag hade räddat tutsikvinnan och hennes två barn, och nu räddade de mig!

Nöjda med svaren tog soldaterna oss med till ett läger som låg ungefär två mil utanför Kigali, där det fanns omkring 16 000 som hade överlevt. Vi träffade omkring 60 bröder och systrar från 14 olika församlingar där. Vi organiserade möten, och 96 var med på det första mötet! Men det var en mycket svår tid. Vi fick höra om vänner som hade blivit dödade och systrar som hade blivit våldtagna. Jag var den ende äldstebrodern, och många bröder och systrar behövde tröst och hjälp från Bibeln. Jag lyssnade till deras hjärtslitande berättelser och försäkrade dem om att Jehova älskade dem och förstod vilken smärta de kände.

Efter många veckor av terror kunde vi till slut återvända till våra hem den 10 juli. Jag minns att jag under den här skräckfyllda och farliga tiden ofta kom på mig själv med att tänka på sången ”Detta är vägen”. Orden i den sången uppmuntrade mig mycket: ”Till höger, till vänster ej mer törs vi gå, men vandrar vi Guds väg, vi framgång skall få.”

 [Ruta/Bilder på sidorna 223, 224]

Någon ropade på mig

HENK VAN BUSSEL

FÖDD 1957

DÖPT 1976

PROFIL Arbetade på Betel i Nederländerna innan han gick igenom Gilead 1984. Blev förordnad att tjäna i Centralafrikanska republiken, Tchad och sedan i Rwanda från september 1992. Han är nu på avdelningskontoret i Rwanda tillsammans med sin fru, Berthe.

▪ DEN första församling i Rwanda som jag tillhörde var Kigali Södra, och där fanns det många barn. Bröderna och systrarna var varma och gästfria. År 1992 fanns det inte så många församlingar i landet och bara drygt 1 500 förkunnare. Vi hade ännu inte myndigheternas förtroende, så då och då kom polisen när vi var ute i tjänsten och kontrollerade våra identitetshandlingar.

När folkmordet började var jag tvungen att lämna landet. Men strax efteråt ombads jag hjälpa flyktingar i östra Kongo. Från Nairobi reste jag till Goma, en stad på gränsen till Rwanda. Jag hade aldrig varit där förut, och det enda jag hade fått veta var namnet på en äldste, så jag undrade hur jag skulle hitta honom. Men när jag kom fram frågade jag taxichauffören. Han talade med andra som körde taxi, och efter en halvtimme stod jag framför äldstebroderns dörr. Två bröder från landskommittén i Rwanda kunde ta sig över gränsen till Goma, och jag gav dem de pengar som jag hade fått från avdelningskontoret i Kenya som en hjälp till bröderna i Rwanda.

 Andra gången jag kom till Goma från Nairobi minns jag hur det var när jag gick till den rwandiska gränsen. Det var inte så långt, men det tog lång tid eftersom jag gick mot strömmen av flyktingar som vällde över från andra sidan gränsen.

Plötsligt var det någon som ropade på mig: ”Ndugu [broder] Henk! Ndugu Henk!” När jag försökte se vem det var, fick jag syn på Alphonsine, en flicka på 14 år från den församling i Kigali som jag hade tillhört. Hon hade kommit ifrån sin mamma. Vi höll oss nära varandra i trängseln, och jag tog med henne till den Rikets sal som många andra bröder och systrar som var på flykt använde som samlingsplats. Först fick hon vara hos en kongolesisk familj, och sedan tog en syster som var flykting och som kom från hennes egen församling hand om henne. Alphonsine återförenades senare med sin mamma i Kigali.

[Bild]

Henk och hans fru, Berthe.

 [Ruta/Bild på sidorna 235, 236]

Jehova har verkligen gjort ”stora under”!

GÜNTER RESCHKE

FÖDD 1937

DÖPT 1953

PROFIL Blev pionjär 1958 och gick igenom Gileadskolans 43:e klass. Sedan 1967 har han varit verksam i Gabon, Centralafrikanska republiken och Kenya och har besökt flera andra länder i resetjänsten. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté i Rwanda.

▪ JAG kom till Rwanda första gången 1980. Jag var utsänd från Kenya som områdestillsyningsman. Vid den tiden fanns det bara sju församlingar i landet och 127 förkunnare. Jag var också en av de båda lärarna vid den första klassen av Pionjärskolan som hölls i landet. Många av de 22 pionjärerna i den klassen är fortfarande i heltidstjänsten. Jag återvände till Kenya med många fina minnen av brödernas nitiska tjänst och uppskattning av sanningen.

År 1996 fick jag ett brev från avdelningskontoret i Kenya där de bad mig flytta till Rwanda. Jag hade varit i Kenya i 18 år och trivdes väldigt bra. När jag kom till Rwanda var situationen i landet fortfarande instabil. På nätterna hörde vi ofta skottlossning. Men det dröjde inte länge förrän jag började tycka om mitt förordnande, särskilt när jag såg hur Jehova välsignade verksamheten.

Sammankomstplatserna var primitiva. Men vännerna klagade inte, trots att de ofta fick sitta på marken eller på stenar. Dopbassängen bestod av en stor grop i marken som invändigt var täckt med tältduk. Sammankomster hålls fortfarande under liknande förhållanden på många platser i det  inre av landet. Men efter hand har man byggt några enkla sammankomsthallar med öppna sidor och också Rikets salar som kan utvidgas så att fler får plats.

Vännerna var flitiga i förkunnartjänsten. Församlingarna i Kigali började sina möten mycket tidigt under veckosluten. Efter mötena gick förkunnarna ut i tjänsten och fortsatte tills det blev mörkt.

Jag tog mig alltid tid med de yngre i församlingarna – morgondagens förkunnare – som längre fram skulle kunna ta på sig större ansvar. Det var uppmuntrande att se att många modigt tog ståndpunkt för sanningen och visade att de hade ett personligt förhållande till Jehova, trots att de inte var så gamla.

Så till exempel uppmanades 11-årige Luc, som bodde i södra Rwanda, att sjunga nationalsången i klassrummet. Han frågade respektfullt om han kunde få sjunga en av våra Rikets sånger i stället. Läraren gick med på det, och alla applåderade när Luc hade sjungit färdigt. Att han, trots att han var så ung, inte bara kunde melodin utan också orden visar hur mycket han uppskattade att lovprisa sin Skapare. Sådana här erfarenheter kändes väldigt uppmuntrande för mig. Jag lärde också känna en syster som hade suttit i fängelse för att hon hade predikat de goda nyheterna. När hon var i fängelset födde hon en son som fick namnet ”Shikama Hodari” (”stå fast”, på swahili). Shikama har levt upp till sitt namn. Han gick nyligen igenom Bibelskolan för ogifta bröder och är biträdande tjänare och pionjär med särskilt uppdrag.

Under alla de år våra bröder i Rwanda drabbades av extrema svårigheter – bland annat förbud, inbördeskrig och folkmord – rördes jag av deras flit i tjänsten och deras trohet, och det är en stor förmån att få tjäna Jehova tillsammans med dem. Jag har också alltid känt Jehovas välsignelse och hans beskydd och stöd, och det har dragit mig närmare honom. Ja, Jehova har verkligen gjort ”stora under”! (Ps. 136:4)

 [Tabell/Bilder på sidorna 254, 255]

VIKTIGA ÅRTAL – Rwanda

 1970

1970 De första förkunnarna rapporterar.

1975 Första rwandiska familjen återvänder från Kongo.

1976 Broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” utges på kinyarwanda.

1978 En månadsupplaga av Vakttornet trycks på kinyarwanda.

1980

1982 Verksamheten förbjuds; ansvariga bröder fängslas.

1986 En tredjedel av alla förkunnare sätts i fängelse.

1990

1990 Krig bryter ut i norra delen av landet.

1992 Den första områdessammankomsten för hela landet hålls.

Verksamheten inregistreras.

Missionärer anländer.

1994 Folkmord på tutsier.

1996 Missionärer återvänder.

Tjänsteavdelningen organiseras.

1998 Vakttornet på kinyarwanda ges ut samtidigt med den engelska upplagan.

1999 Kigalis sammankomsthall med öppna sidor överlämnas.

2000

2000 Avdelningskontor upprättas.

Byggavdelning för Rikets salar upprättas.

2001 Köp av tomt till nytt avdelningskontor.

2006 Det nya avdelningskontoret överlämnas.

2007 Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på kinyarwanda.

2010

2010 Hela Nya världens översättning av Den heliga skrift ges ut på kinyarwanda.

[Tabell/Bild på sidan 234]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

20 000

15 000

10 000

5 000

1985 1990 1995 2000 2005 2010

 [Kartor på sidan 167]

(För formaterad text, se publikationen)

UGANDA

KONGO-KINSHASA

Nyiragongo vulkanen

Goma

BURUNDI

TANZANIA

RWANDA

KIGALI

VIRUNGABERGEN

Karisimbivulkanen

Ruhengeri (nu Musanze)

Gisenyi (nu Rubavu)

Kivusjön

Bukavu

Kanombe

Masaka

Gitarama (nu Muhanga)

Bugesera

Nyabisindu (nu Nyanza)

Save

Butare (nu Huye)

Ekvatorn

[Bild på sidorna 164, 165]

Fiske på Kivusjön.

[Bilder på sidan 169]

Oden och Enea Mwaisoba.

[Bild på sidan 170]

Gaspard Rwakabubu med dottern Déborah och sin fru, Mélanie.

[Bild på sidan 171]

”Dessa goda nyheter om riket” på kinyarwanda.

[Bild på sidan 172]

Justin Rwagatore.

[Bild på sidan 172]

Ferdinand Mugarura.

[Bild på sidan 173]

De tre som blev döpta 1976: Leopold Harerimana, Pierre Twagirayezu och Emmanuel Bazatsinda.

[Bild på sidan 174]

Litteratur på kinyarwanda.

[Bild på sidan 179]

Phocas Hakizumwami.

[Bild på sidan 180]

Palatin Nsanzurwimo och hans fru (till höger) och barn.

[Bild på sidan 181]

Odette Mukandekezi.

[Bild på sidan 182]

Henry Ssenyonga på sin motorcykel.

[Bild på sidan 188]

Registreringsbevis, 13 april 1992.

[Bild på sidan 190]

Bröder flyttar bort podiet så att fotbollsmatchen kan spelas.

[Bild på sidan 192]

Leonard och Nancy Ellis (i mitten) tillsammans med familjerna Rwakabubu och Sombe.

[Bild på sidan 193]

Vrakdelar från flygplanskraschen nära Kigali.

[Bilder på sidan 199]

En skylt med texten ”Vi saknade broderskärlek” på en katolsk kyrka i Kibuye (nu Karongi).

[Bild på sidan 214]

Från vänster: André Twahirwa, Jean de Dieu, Immaculée, Chantal (med ett barn), Suzanne; (längst fram) Mugabos barn: Jean-Luc och Agapé.

[Bild på sidan 216]

Védaste Bimenyimana leder ett bibelstudium.

[Bild på sidan 217]

Tharcisse Seminega och hans fru, Chantal.

[Bild på sidan 218]

Tharcisse och Justin vid den hydda där Tharcisse och hans familj var gömda i en månad.

 [Bilder på sidan 226]

Ovan: Flyktingläger för rwandiska vittnen; nedan: flyktingläger för både vittnen och andra.

Goma, Kongo.

Benaco, Tanzania.

 [Bilder på sidan 229]

Rikets sal användes som sjukhus.

[Bild på sidan 238]

Oreste och hans familj, 1996.

[Bild på sidan 240]

Théobald och Berancille Munyampundu.

[Bilder på sidan 241]

Tutsi- och hutuvittnen jämnar till tomten till den nya sammankomsthallen.

[Bild på sidan 242]

En sammankomsthall med öppna sidor, Kigali, 2006.

[Bild på sidan 243]

Skolan för förordnade tjänare, Kigali, 2008.

[Bild på sidan 246]

Sektion för teckenspråk vid ett kretsmöte i Gisenyi, 2011.

[Bild på sidan 248]

François-Xavier Hakizimana.

 [Bilder på sidorna 252, 253]

 Bröder och systrar arbetar under ledning av ”skördens Herre” på det här bördiga fältet, och de har ingen tanke på att sakta farten.