INBÄDDAD mellan de asiatiska giganterna Indien och Kina ligger Burma, ett land med fascinerande kontraster. * Den största staden, Rangoon (som numera också kallas Yangon), har höghus, stora köpcentra och livlig trafik. Men utanför Rangoon ligger stora områden med byar där vattenbufflar bearbetar jorden, där människor ser på  utlänningar med förundran och där tiden mäts efter årstidsväxlingarna.

Dagens Burma ger en bild av gårdagens Asien. På gropiga vägar skumpar skrangliga bussar förbi oxkärror som fraktar grödor till marknaden, och utmed vägen ser man herdar som vallar sina gethjordar på fälten. De flesta burmesiska män bär fortfarande en traditionell omlottkjol (lungi). Kvinnorna använder en speciell pasta (thanaka) gjord av bark som smink. Människorna är djupt religiösa. Troende buddhister ser upp till munkar mer än till kändisar och täcker dagligen glänsande Buddhastatyer med tunna gyllene löv för att hedra Buddha.

Burmeser är vänliga, omtänksamma och vetgiriga. I landet finns det 8 större och åtminstone 127 mindre etniska grupper. Varje grupp har sitt eget språk och sin egen typiska klädsel, mat och kultur. De flesta bor på en bred, central slätt som bevattnas av den mäktiga Irrawaddyfloden (Ayeyarwadyfloden), som är mer än 200 mil lång och slingrar sig från de snöiga Himalayabergen ner till den ljumma Andamansjön. Miljoner andra bor i ett stort kustdelta eller i det stora höglandsområde som gränsar till Bangladesh, Indien, Kina, Laos och Thailand.

I nästan 100 år har Jehovas vittnen i Burma gjort sig kända för sin orubbliga tro och uthållighet. Under kaotiskt våld och politiska oroligheter har de hållit sig neutrala. (Joh. 17:14) Trots svårigheter, religiöst motstånd och begränsad kontakt med organisationen och vännerna runt om i världen, har de ihärdigt predikat de goda nyheterna. Här följer deras rörande berättelse.

Det epokgörande året 1914 anlände två engelsmän med ett ångfartyg till den kvalmiga hettan i Rangoons hamn. Hendry Carmichael och hans pionjärkamrat hade rest från Indien för att ta sig an den stora utmaningen att starta upp predikoverket i Burma. De hade hela landet som sitt distrikt.

I Rangoon träffade Hendry och hans kamrat ganska snart två angloindiska män som visade intresse för sanningen. * Bertram Marcelline och Vernon French bröt direkt med kristenheten och började vittna informellt för sina vänner. Snart träffades 20 personer regelbundet hemma hos Bertram för att studera Bibeln med hjälp av Vakttornet. *

En annan engelsk pionjär från Indien, George Wright, kom till Burma 1928. Han reste runt i landet under fem månader och spred många bibliska publikationer. Bland denna litteratur ingick utan tvekan broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö – den första av våra publikationer som översattes till burmesiska.

Två år senare kom pionjärerna Claude Goodman och Ronald Tippin till Rangoon och upptäckte att det fanns en liten grupp som troget höll möten men som inte hade något organiserat predikande. ”Vi uppmuntrade dem att vara med och vittna varje söndag”, sa Claude. ”En broder frågade om han kunde stötta oss pionjärer ekonomiskt så att vi kunde predika  i hans ställe. Ron sa till honom: ’Absolut, om du vill att någon annan ska komma in i den nya världen i ditt ställe också.’” Den rättframheten var precis vad gruppen behövde. Snart hade Claude och Ronald gott om tjänstekamrater.

Ron och Claude träffade samma år Sydney Coote, som arbetade som stins i Rangoon. Sydney tog emot det så kallade regnbågspaketet, en uppsättning av tio av våra färgglada böcker. Efter att ha läst lite i en av böckerna ropade Sydney till sin fru: ”Rachel, jag har funnit sanningen!” Snart tjänade hela familjen Jehova.

Sydney studerade Bibeln flitigt. Hans dotter Norma Barber, som varit missionär i många år och som nu tjänar vid Betel i England, berättar: ”Min far gjorde i ordning sin egen bok med skriftställeshänvisningar. Så fort han läste ett bibelställe som förklarade en biblisk lära skrev han in det i boken under en passande rubrik. Han kallade boken ’Var står det?’”

Sydney ville inte bara studera Bibeln utan ville också dela med sig av budskapet till andra. Därför skrev han till kontoret i Indien och frågade om det fanns några vittnen i Burma. Snart fick han en stor låda med litteratur och en lista med namn. ”Far skrev till alla på listan och inbjöd var och en att komma hem till oss över en dag”, säger Norma. ”Fem eller sex bröder kom senare hem till oss och visade hur man vittnar informellt. Mina föräldrar började genast sprida litteratur till vänner och grannar.  De skickade också brev och litteratur till alla våra släktingar.”

När Sydneys syster, Daisy D’Souza, som bodde i Mandalay, fick Sydneys brev och broschyren Riket som är världens hopp skrev hon genast tillbaka och bad om mer litteratur och en bibel. ”Min mor var utom sig av glädje när hon djupdök i litteraturen till långt in på småtimmarna”, berättar hennes dotter Phyllis Tsatos. ”Hon samlade sedan oss sex barn för att ge ett dramatiskt tillkännagivande: ’Jag lämnar katolska kyrkan, för jag har funnit sanningen!’” Längre fram kom Daisys man och barn också med i sanningen. I dag är det fyra generationer av den familjen som troget tjänar Jehova Gud.

I början av 30-talet predikade entusiastiska pionjärer längs den norra järnvägslinjen från Rangoon till Myitkyina nära den kinesiska gränsen. De predikade också i Moulmein (Mawlamyine) och Akyab (Sittwe), kuststäder öster och väster om Rangoon. Som ett resultat av det bildades det ganska snart små församlingar i Moulmein och Mandalay.

År 1938 flyttades tillsynen över verksamheten i Burma från Indien till Australien, och pionjärer från Australien och Nya Zeeland började anlända till Burma. Bland de här trogna kämparna fanns Fred Paton, Hector Oates, Frank Dewar, Mick Engel och Stuart Keltie. Alla de här bröderna var pionjärer i ordets rätta bemärkelse.

Fred Paton berättar: ”Under mina fyra år i Burma predikade jag i så gott som hela landet. Under den här tiden fick jag malaria, tyfus, dysenteri och andra hälsoproblem. Efter en lång dag i tjänsten hade jag oftast ingenstans att sova. Men Jehova tog alltid hand om mig och hjälpte mig att fortsätta med hjälp av sin ande.” Frank Dewar, en härdad nyzeeländare, säger: ”Jag råkade ut för banditer, rebeller och besvärliga myndighetspersoner. Men jag upptäckte att  även svåra hinder oftast försvann om jag var artig, vänlig, ödmjuk och resonlig. De flesta förstod ganska snart att Jehovas vittnen är ofarliga.”

Pionjärerna stod i skarp kontrast till de andra utlänningarna i landet, som för det mesta såg ner på lokalbefolkningen. Pionjärerna behandlade människor med kärlek och respekt. Deras vänlighet tilltalade de ödmjuka burmeserna, som föredrar vänlighet och försiktighet framför rättframhet och konfrontation. I ord och handling visade pionjärerna att Jehovas vittnen är sanna kristna. (Joh. 13:35)

Flera månader efter det att pionjärerna kommit ordnade avdelningskontoret i Australien med att en sammankomst skulle hållas i Rangoon. Den skulle hållas i stadshuset, en palatsliknande byggnad med marmortrappor och stora bronsdörrar. Sammankomstdelegater kom från Thailand, Malaysia och Singapore, och Alex MacGillivray, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Australien, hade med sig en grupp från Sydney.

Medan krigsmolnen tornade upp sig gjorde man stora ansträngningar för att bjuda in till det offentliga föredraget, med temat ”Universellt krig nära förestående”, och det väckte ett enastående intresse hos allmänheten. ”Jag har aldrig sett en lokal fyllas så snabbt”, sa Fred Paton. ”När jag öppnade ytterdörrarna rusade en stor folkmassa upp för trapporna och in i lokalen. På mindre än tio minuter blev lokalen som hade 850 sittplatser proppfull med mer än 1 000 åhörare.” Frank Dewar tillägger: ”Vi var tvungna att stänga ytterdörrarna framför ytterligare ett tusental  som tryckte på för att komma in. Trots det smet några handlingskraftiga unga män in genom några små sidodörrar.”

Bröderna var överlyckliga, inte bara för att det var så stort intresse utan också för att folkskaran bestod av så många olika etniska grupper. Fram till dess hade väldigt få visat intresse för sanningen, eftersom de flesta av dem var hängivna buddhister. De var namnkristna (mestadels karener, kachiner och chiner), och de bodde i avlägsna områden som knappt hade nåtts av de goda nyheterna över huvud taget. Det visade sig att det här distriktet var moget för skörd. Snart skulle den multinationella ”stora skara” som Bibeln talar om också innefatta Burmas många etniska grupper. (Upp. 7:9)

År 1940 predikade en pionjär som hette Ruby Goff i Insein, en liten stad i utkanten av Rangoon. En dag när Ruby inte hade träffat någon som var särskilt intresserad bad hon: ”Snälla Jehova, låt mig få hitta bara ett ’får’ innan jag går hem.” Redan i nästa hus träffade hon Hmwe Kyaing, som var karen och baptist och som genast fastnade för sanningens budskap. Hmwe Kyaing och hennes döttrar, Chu May (Daisy) och Hnin May (Lily), började snart studera Bibeln och gjorde fina andliga framsteg. Hmwe Kyaing dog visserligen inte långt därefter, men hennes yngre dotter, Lily, blev längre fram den första karen som döptes som ett vittne för Jehova. Senare blev Daisy också döpt.

Lily och Daisy blev nitiska pionjärer och efterlämnade ett bestående arv. Hundratals av deras andliga och bokstavliga avkomlingar tjänar i dag Jehova i Burma och i andra länder.

År 1939 hade andra världskriget brutit ut i Europa, vilket hade skapat chock i hela världen. Mitt under den växande krigshysterin började kristenhetens prästerskap i Burma öka påtryckningarna på kolonialregimen att förbjuda vår litteratur. Mick Engel, som ansvarade för litteraturdepån i Rangoon, tog därför kontakt med en hög amerikansk ämbetsman. Han lyckades få ett skrivet tillstånd att frakta ungefär två ton litteratur på militärlastbilar via Burmavägen in i Kina.

Fred Paton och Hector Oates tog med sig litteraturen till ändstationen i Lashio, en stad nära kinesiska  gränsen. När de träffade den tjänsteman som kontrollerade konvojen till Kina exploderade han nästan av ilska. ”Va?!”, skrek han. ”Hur skulle jag kunna ge er värdefull plats i mina lastbilar för era eländiga traktater när jag inte har minsta utrymme över för viktig militärutrustning och nödvändiga medicinska förnödenheter som står och ruttnar här ute i det fria?” Fred var tyst någon sekund, tog upp tillståndet ur portföljen och sa till tjänstemannen att det skulle vara en högst allvarlig sak att strunta i en officiell order från Rangoon. Genast ställde man en lastbil, en chaufför och utrustning till brödernas förfogande. De färdades långt över 200 mil till Chongqing (Chungking) i södra delen av centrala Kina. Där levererade de den värdefulla litteraturen och fick till och med vittna personligen för Chiang Kai-shek, ledare för det kinesiska nationalistpartiet.

Slutligen, i maj 1941, skickade kolonialregimen i Indien ett telegram till Rangoon och beordrade de lokala myndigheterna att beslagta vår litteratur. Två bröder som arbetade på telegrafstationen såg telegrammet och informerade genast Mick Engel. Mick tog kontakt med Lily och Daisy och skyndade sig till depån, där de hämtade de återstående 40 kartongerna med litteratur och gömde dem i säkra hus runt om i Rangoon. När myndigheterna kom var litteraturen borta.

Den 11 december 1941, tre dagar efter Japans anfall mot Pearl Harbor, började japanska bomber regna ner över Burma. Den helgen samlades en mindre  grupp vittnen i en liten lägenhet ovanpå centralstationen i Rangoon. Efter ett högtidligt bibliskt tal blev Lily under värdiga former döpt i ett badkar.

Tolv veckor senare gick den japanska armén in i Rangoon och fann staden nästan helt övergiven. Mer än hundra tusen hade flytt mot Indien. Tusentals dog utmed vägen av hunger, utmattning och sjukdom. Sydney Coote, som flydde tillsammans med sin familj, dog av cerebral malaria (hjärnmalaria) nära den indiska gränsen. En annan broder blev skjuten av japanska soldater, och ytterligare en annan förlorade sin fru och familj när deras hem bombades.

Bara en handfull vittnen stannade kvar i Burma. Lily och Daisy flyttade till Maymyo (Pyin Oo Lwin), en lugn stad vid en bergssluttning nära Mandalay, där de fortsatte sprida sanningens säd som senare bar frukt. Ett tredje vittne, Cyril Gay, bosatte sig i Thayarwaddy, en liten by ungefär 10 mil norr om Rangoon, där han i stillhet bodde kvar under resten av kriget.

När kriget var slut började de flesta bröder och systrar som hade flytt till Indien återvända till Burma. I april 1946 hade församlingen i Rangoon åtta verksamma förkunnare. När församlingen i slutet av året hade vuxit till 24 förkunnare beslutade bröderna att man skulle hålla en sammankomst i två dagar.

Sammankomsten hölls i en skola i Insein. ”Jag återvände från Indien och fick reda på att jag skulle hålla föredraget, som var på en timme”, minns Theo Syriopoulos, som lärde känna sanningen i Rangoon 1932. ”Fram till dess hade jag bara hållit två stycken  5-minuterstal på möten i Indien. Men sammankomsten blev mycket lyckad, och mer än 100 personer kom och lyssnade.”

Några veckor senare erbjöd en ledare för den karenska folkgruppen, som var intresserad av sanningen, församlingen ett stycke mark i Ahlone, en förort som låg vid floden nära centrala Rangoon. Där byggde vännerna en Rikets sal av bambu med sittplatser för omkring hundra personer. Vännerna i församlingen var överlyckliga. Bröderna och systrarna hade överlevt kriget med tron i behåll och var beredda och ivriga att sätta fart i predikoarbetet.

Tidigt under 1947 samlades en grupp förväntansfulla bröder vid hamnen i Rangoon för att välkomna Robert Kirk, den första gileadutbildade missionären som kom till Burma. Inte långt därefter kom tre missionärer till – Norman Barber, Robert Richards och Hubert Smedstad. Samtidigt med dem kom Frank Dewar, som hade varit pionjär i Indien under kriget.

Missionärerna kom till en stad i ruiner. Massor av byggnader stod tomma med bara ytterväggarna kvar. Tusentals människor bodde i bräckliga bambuhyddor längs med vägarna. Man lagade mat, tvättade och bodde på gatorna. Men missionärerna hade kommit för att lära ut bibliska sanningar, så de anpassade sig efter förhållandena och blev fullt upptagna i tjänsten.

Den 1 september 1947 upprättades ett avdelningskontor i missionärshemmet på Signal Pagoda Road, nära stadens centrum. Robert Kirk förordnades som tillsyningsman. Kort därefter flyttade Rangoonförsamlingen från sin bambulokal i Ahlone  till en lägenhet på övervåningen på Bogalay Zay Street. Den låg bara fem minuters gångväg från sekretariatet, en majestätisk byggnad som den brittiska kolonialregeringen hade som sitt säte – en administration vars dagar var räknade!

Den 4 januari 1948 lämnade britterna över makten till den nya burmesiska regeringen. Efter 60 års kolonialvälde var Burma självständigt. Men landet var mitt uppe i ett inbördeskrig.

Olika etniska grupper stred för att upprätta självständiga stater, och privatarméer och kriminella gäng kämpade för att ta kontrollen över olika delar av landet. Tidigt under 1949 kontrollerade rebellstyrkor största delen av landet, och strider bröt ut i utkanterna av Rangoon.

Medan striderna avtog och tilltog i styrka predikade vännerna med försiktighet. Avdelningskontoret flyttades från missionärshemmet på Signal Pagoda Road till en stor lägenhet på övervåningen på 39th Street. Det var ett säkert område där flera utländska ambassader höll till och låg bara tre minuters gångväg från det allmänna postkontoret.

Den burmesiska armén stärkte sakta sin makt, och rebellerna flydde upp i bergen. I mitten av 50-talet hade regeringen tagit tillbaka kontrollen  över det mesta av landet. Men inbördeskriget var långt ifrån över. Det har fortsatt i en eller annan form ända fram till i dag.

Fram till mitten av 50-talet predikade vännerna i Burma nästan uteslutande på engelska, det språk som talades av de utbildade i de större städerna. Men miljoner andra talade bara burmesiska, karen, kachin, chin eller andra lokala språk. Hur skulle man kunna nå dem med de goda nyheterna?

År 1934 ordnade Sydney Coote med att en karensk skollärare översatte flera broschyrer till burmesiska och karen. Senare översatte andra förkunnare boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och flera broschyrer till burmesiska. Längre fram, år 1950, bad Robert Kirk broder Ba Oo att översätta vakttornsstudieartiklar till burmesiska. De handskrivna översättningarna skickades sedan till ett kommersiellt tryckeri i Rangoon för sättning och tryckning. Litteraturen delades sedan ut till dem som besökte mötena. Längre fram köpte avdelningskontoret en burmesisk skrivmaskin för att snabba upp översättningsarbetet.

 De här tidiga översättarna ställdes inför många utmaningar. ”Jag arbetade på dagarna för att försörja min familj och översatte sedan artiklar till långt in på kvällarna i skenet av en svag glödlampa”, minns Naygar Po Han, som tog över översättningsarbetet när Ba Oo inte längre kunde utföra det. ”Jag kunde väldigt lite engelska, så min översättning måste ha innehållit många fel. Men vi ville så gärna att så många som möjligt skulle få läsa våra tidskrifter.” När Robert Kirk frågade Doris Raj om hon ville översätta vakttornsartiklar till burmesiska blev hon så överväldigad att hon bröt ihop och började gråta. ”Jag hade bara grundläggande utbildning och ingen översättningserfarenhet”, berättar Doris. ”Ändå uppmuntrade broder Kirk mig att försöka. Så jag bad till Jehova och satte i gång.” I dag, nästan 50 år senare, arbetar Doris fortfarande som översättare på Betel i Rangoon. Naygar Po Han, som nu är 93 år, är också på Betel och mer entusiastisk än någonsin över att få medverka till att de goda nyheterna sprids.

År 1956 kom Nathan Knorr från huvudkontoret på besök till Burma och meddelade att Vakttornet  skulle börja ges ut på burmesiska. Han uppmanade också missionärerna att lära sig språket så att de kunde predika mer effektivt. Uppmuntrade av det han sa gjorde missionärerna nu ännu större ansträngningar för att lära sig burmesiska. Följande år var en annan broder från huvudkontoret, Frederick Franz, huvudtalare på en fem dagar lång sammankomst i Rangoon. Han uppmuntrade bröderna att utvidga predikoarbetet ännu mer genom att skicka ut pionjärer till större städer i landet. Först att ta emot nya pionjärer var Burmas före detta huvudstad och näst största stad, Mandalay.

Tidigt 1957 kom sex nya pionjärer med särskilt uppdrag till Mandalay och började samarbeta med den nygifte missionären Robert Richards och hans karenska fru, Baby, som redan var där. Pionjärerna upptäckte att staden hade ett svårt distrikt. Mandalay är ett stort buddhistcenter där ungefär hälften av Burmas buddhistmunkar bor. Trots det insåg pionjärerna att Jehova hade ”mycket folk i denna stad”, alldeles som i det forntida Korinth. (Apg. 18:10)

Ett sådant exempel var Robin Zauja, en 21-årig kachinsk student. Han berättar: ”Tidigt en morgon kom Robert och Baby Richards till mitt hem  och presenterade sig som Jehovas vittnen. De sa att de förkunnade de goda nyheterna från hus till hus, precis som Jesus hade uppmanat sina efterföljare att göra. (Matt. 10:11–13) De lade fram sitt budskap och gav mig deras adress och även flera tidskrifter och böcker. Jag tog fram en av böckerna samma kväll och läste i den hela natten och blev inte klar förrän solen gick upp. Samma dag gick jag hem till Robert och överöste honom med frågor under flera timmar. Han besvarade varje fråga med hjälp av Bibeln.” Robin Zauja blev snart den första kachinen som tog emot sanningen. Längre fram tjänade han som pmsu i norra Burma och hjälpte närmare hundra personer att förstå sanningen. Två av hans barn tjänar nu vid Betel i Rangoon.

Ett annat entusiastiskt vittne var Pramila Galliara, en 17-årig flicka som precis lärt känna sanningen i Rangoon. ”Min far, som var jainist, motarbetade hårt min nyvunna tro”, säger Pramila. ”Vid två tillfällen brände han min bibel och min litteratur, och flera gånger slog han mig offentligt. Det hände också att han låste in mig hemma så att jag inte kunde gå på mötena och hotade till och med att bränna ner broder Richards hus! Men när han märkte att han inte kunde bryta ner min tro slutade han sakta men säkert motarbeta mig.” Pramila avbröt sina universitetsstudier och blev pionjär och gifte sig längre fram med kretstillsyningsmannen Dunstan O’Neill. Sedan dess har hon hjälpt 45 personer att lära känna sanningen.

Medan arbetet gick framåt i Mandalay skickade avdelningskontoret också ut missionärer och pionjärer till andra större orter, däribland Bassein (Pathein), Kalaymyo, Bhamaw, Myitkyina, Moulmein  och Mergui (Myeik). Det var tydligt att Jehova välsignade predikandet, för i alla de här städerna växte det fram starka församlingar.

Medan predikoarbetet fortsatte att utvidgas gjorde ökande politiska och etniska oroligheter att landet sakta närmade sig ett fullständigt sammanbrott. I mars 1962 tog armén slutligen över regeringsmakten. Hundratusentals indier och angloindier deporterades till Indien och Bangladesh (dåvarande Östpakistan), och utlänningar kunde bara få 24-timmarsvisum. Burma stängde nu dörrarna mot omvärlden.

Vännerna iakttog den här utvecklingen alltmer bekymrade. Militärregimen garanterade religionsfrihet, men bara på villkoret att religionen höll sig borta från politik. Som väntat fortsatte kristenhetens missionärer att lägga sig i politiken. Slutligen, i maj 1966, hade myndigheterna fått nog – de beordrade alla utländska missionärer att lämna landet! Trots att vittnenas missionärer hade varit helt opolitiska blev de ändå snart utvisade.

Vännerna var chockade men tappade inte modet. De visste att Jehova Gud var med dem. (5 Mos. 31:6) Ändå undrade några hur verksamheten skulle kunna fortsätta.

Jehovas vägledning blev snart tydlig. Maurice Raj, en tidigare kretstillsyningsman som hade fått en del övning vid avdelningskontoret, blev genast förordnad att ha tillsynen vid avdelningskontoret. Maurice var etnisk indier men hade inte blivit deporterad tillsammans med de övriga indierna i landet. ”Flera år tidigare hade jag ansökt om burmesiskt  medborgarskap”, berättar han. ”Men jag hade inte de 450 kyat * som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, så jag sköt det på framtiden. Men så en dag gick jag förbi det företag som jag hade arbetat på flera år tidigare. Min före detta chef fick syn på mig och ropade: ’Hallå, Raj! Kom och hämta dina pengar. Du glömde ta ut dina pensionspengar när du slutade.’ Beloppet var 450 kyat.

När jag gick därifrån tänkte jag på allt jag kunde göra för de här pengarna. Men eftersom det var exakt den summa pengar som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, kände jag att det var Jehovas vilja att jag skulle använda pengarna till det. Och det valet visade sig vara mycket klokt. Medan andra indier utvisades från Burma kunde jag som burmesisk medborgare stanna kvar i landet, resa fritt, importera litteratur och utföra andra uppgifter som var viktiga för predikoarbetet.”

Tillsammans med Dunstan O’Neill gav sig Maurice ut på en rundresa i hela landet för att uppmuntra varje församling och isolerad grupp. ”Vi sa till vännerna: ’Oroa er inte, Jehova är med oss. Om vi är lojala mot honom kommer han att hjälpa oss’”, berättar Maurice. ”Och Jehova hjälpte oss! Snart förordnades många nya pmsu, och predikoarbetet utvidgades ännu snabbare.”

I dag, omkring 46 år senare, brukar Maurice, som är medlem av avdelningskontorets kommitté, fortfarande resa runt i Burma för att stärka församlingarna. Han har precis som Kaleb i det forntida Israel behållit sin brinnande iver för Guds verk. (Jos. 14:11)

Ett av de första områdena dit pmsu blev skickade var delstaten Chin, ett bergigt område som gränsar till Bangladesh och Indien. I det här området bor det många så kallade kristna, vilket beror på baptistmissionärernas arbete under den brittiska kolonialperioden. Därför har de flesta i Chin respekt för Bibeln och för dem som undervisar i Bibeln.

Mot slutet av 1966 anlände Lal Chhana, en före detta soldat men nu pmsu, till Falam, som då var den största staden i Chin. Dit kom också Dunstan och Pramila O’Neill och även Than Tum, en annan före detta soldat som nyligen hade blivit döpt. De här ivriga förkunnarna hittade flera intresserade familjer och bildade snart en liten men aktiv församling.

Följande år flyttade Than Tum till Haka, en stad söder om Falam, där han började som pionjär och bildade en liten grupp. Han började senare predika runt om i Chin och hjälpte till med att bilda  församlingar i Vanhna, Surkhua, Gangaw och andra områden. Än i dag, 45 år senare, är Than Tum fullt upptagen som pmsu i sin hemby, Vanhna.

När Than Tum flyttade från Haka kom Donald Dewar, som var 20 år och pmsu, dit i hans ställe. Eftersom Donalds föräldrar, Frank och Lily (tidigare Lily May) Dewar, nyligen hade utvisats, fick han sällskap av sin 18-årige bror, Samuel. ”Vi bodde i ett litet plåtskjul som var stekhett på somrarna och iskallt på vintrarna”, berättar Donald. ”Ändå tyckte jag det var värre med ensamheten. Jag brukade gå i tjänsten ensam och kunde knappt tala lokalspråket, en variant av chin. Det var bara jag, Samuel och en eller två förkunnare till som var med på mötena. Med tiden blev jag deprimerad och funderade till och med på att lämna mitt förordnande.

Ungefär vid den tiden läste jag en uppmuntrande berättelse i ”Årsboken” om hur vännerna i Malawi bevarade sin trohet under brutal förföljelse. * Jag frågade mig själv: ’Om jag inte klarar av ensamhet, hur ska jag då klara av förföljelse?’ Jag utgöt mina bekymmer för Jehova i bön, och snart kändes det lättare. Jag fick också styrka av att läsa och begrunda Bibeln och artiklar i Vakttornet. När Maurice Raj och Dunstan O’Neill överraskande besökte mig kändes det som om två änglar kom på besök! Sakta men säkert återfick jag glädjen.”

Längre fram, när Donald tjänade som kretstillsyningsman, kunde han använda de här erfarenheterna för att uppmuntra andra isolerade vittnen. Hans ansträngningar i Haka gav också resultat.  Staden har nu en blomstrande församling och anordnar regelbundet sammankomster. Två av de förkunnare som var med vid mötena i Haka, Johnson Lal Vung och Daniel Sang Kha, blev pmsu och spred de goda nyheterna runt om i Chin.

Delstaten Chin ligger 900 till 1 800 meter över havet med några toppar som sträcker sig upp till 3 000 meters höjd. Många berg är täckta med tät skog med imponerande teakträd, ståtliga barrträd, färggranna rhododendron och vackra orkidéer. Terrängen är vild, majestätisk och svårtillgänglig. Mellan städerna i området går slingrande grusvägar som är svåra att ta sig fram på när det har regnat och som ofta har förstörts av jordskred. Vissa avlägsna byar kan man bara nå till fots. Men inget av detta har hindrat Jehovas tjänare, som är beslutna att nå så många som möjligt med de goda nyheterna.

Aye Aye Thit, som tjänade med sin man i kretstjänsten i Chin, berättar: ”Jag växte upp i det platta Irrawaddydeltat och blev helt betagen av de vackra Chinbergen. Jag vandrade ivrigt uppför mitt första berg, bara för att med andan i halsen kollapsa uppe på toppen. Flera kullar senare var jag så slut att jag trodde att jag skulle dö. Med tiden lärde jag mig hur jag skulle ta mig uppför bergen – genom att ta det lugnare och hushålla med krafterna. Snart kunde jag gå upp till tre mil om dagen under vandringar som varade i sex dagar eller mer.”

Under årens lopp har vännerna i Chin använt olika transportmedel, bland annat mulåsna, häst, cykel och, först på senare tid, motorcykel, lastbil och  fyrhjulsdrivna fordon. Men för det mesta går de. För att nå byarna runt omkring Matupi traskade pmsu-bröderna Kyaw Win och David Zama många mil uppför och nerför bergen. Och vännerna i Matupiförsamlingen brukade gå i sex till åtta dagar i båda riktningarna för att vara med på sammankomster i Haka, cirka 30 mil därifrån. Längs vägen sjöng de Rikets sånger som ekade i de pittoreska dalarna.

De här tuffa vandringarna utsatte vännerna inte bara för svårt väder utan också för moskitsvärmar och alla möjliga läskiga kryp, särskilt under regnperioden. ”När jag gick genom skogen märkte jag att blodiglar kröp uppför benen”, berättar kretstillsyningsmannen Myint Lwin. ”När jag slog bort dem kröp två nya upp. Jag hoppade upp på en nedfallen  trädstam, men massor av iglar började krypa uppför stammen. Förskräckt rusade jag genom skogen. När jag äntligen kom fram till vägen satt det iglar överallt på mig.”

Men resenärer i Chin behövde inte bara se upp för blodiglar. Burma har också vildsvin, björn, leopard, tiger och, enligt en del källor, fler arter av giftormar än något annat land i världen. När områdestillsyningsmannen Gumja Naw och hans fru, Nan Lu, vandrade mellan församlingarna i Chin, brukade de bygga en ring av brasor på kvällen för att hålla vilda djur på avstånd!

De här oförtröttliga förkunnarna lämnade ett bestående arv. ”De tjänade Jehova med hela sin styrka”, säger Maurice Raj. ”Även efter att de lämnat  Chin var de villiga att återvända. Deras ansträngningar lovprisade verkligen Jehova!” Trots att Chin är ett av de mest glesbefolkade områdena i landet finns det nu sju församlingar och flera isolerade grupper där.

År 1966 kom flera pmsu till Myitkyina, en charmig liten stad som ligger instucken i en skarp sväng på Irrawaddyfloden i delstaten Kachin, nära Kina. Sex år tidigare hade Robert och Baby Richards predikat där helt kort. De rapporterade: ”Det finns inga ’får’ i Myitkyina.” Men de nyanlända pionjärerna hittade många som längtade efter sanningen.

En av dem var Mya Maung, en 19-årig baptist som hade bett till Gud om hjälp att förstå Bibeln. Han berättar: ”När en pionjär kom till min arbetsplats och erbjöd mig ett bibelstudium blev jag överlycklig. Jag såg det som ett bönesvar. Jag och min yngre bror, San Aye, studerade två gånger i veckan, och vi gjorde snabba andliga framsteg.

Vi fick hjälp av en utmärkt lärare – Wilson Thein. I stället för att bara tala om för oss vad vi skulle göra visade han oss. Genom praktiska övningar och demonstrationer lärde vi oss att använda Bibeln effektivt, att modigt predika, att klara av motstånd och att förbereda och hålla tal i församlingen. Wilson Thein lyssnade på oss när vi övade talen och gav oss förslag på vad vi kunde förbättra. Hans omtänksamma övning motiverade oss att försöka nå andliga mål.

År 1968 började San Aye och jag som pionjärer, så det gjorde att vi blev åtta pionjärer i Myitkyina. De första som vi började studera med var mamma och sju av våra syskon. Alla de kom så småningom  med i sanningen. Vi predikade också i städerna och byarna längs med järnvägslinjen mellan Myitkyina och Mandalay och kunde vara ute från en till tre dagar. Den säd vi sådde bar längre fram frukt. I dag har flera städer utmed den linjen blomstrande församlingar, till exempel Namti, Hopin, Mohnyin och Katha.”

När San Aye gick i affärstjänst i Myitkyina träffade han Phum Ram, en kachinsk baptist som arbetade på ett statligt ämbetsverk. Phum Ram tog snabbt emot sanningen och flyttade till Putao, en liten stad vid foten av Himalayabergen. Där predikade han för sina många släktingar, och snart var 25 personer med vid mötena. Under tiden som pionjär hjälpte Phum Ram sin fru och sju barn samt många släktingar att förstå sanningen. Han är fortfarande pionjär och tjänar nu som äldste i Myitkyina.

Den snabba tillväxten i delstaten Kachin gjorde att avdelningskontoret 1969 ville hålla den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Myitkyina i stället för i Rangoon som man brukade. För att alla sammankomstdelegater skulle kunna ta sig från Rangoon till Myitkyina, en sträcka på mer än 100 mil, frågade avdelningskontoret Burmas järnvägsbolag om tillstånd att få reservera sex vagnar. Det här var en högst ovanlig förfrågan. Kachin var ett oroligt område, och all trafik in och ut kontrollerades noga. Men till brödernas stora förvåning beviljade järnvägsbolaget genast deras förfrågan.

 Den dag då tåget skulle anlända i Myitkyina åkte Maurice Raj och en grupp bröder till järnvägsstationen för att välkomna delegaterna. Maurice berättar: ”Medan vi stod där och väntade kom stinsen framrusande till oss med ett telegram, där det stod att myndigheterna hade kopplat bort de sex vagnarna med våra delegater och att de hade lämnat dem stående någonstans mellan Mandalay och Myitkyina. Tydligen kunde inte loket dra de extra vagnarna uppför bergen.

Vad skulle vi göra? Vår första tanke var att skjuta upp sammankomsten. Men då skulle vi få ansöka om nya tillstånd, och det skulle ta veckor. Just när vi bad intensivt till Jehova rullade tåget in på stationen. Vi kunde inte tro våra ögon – alla sex vagnarna  var fulla med våra bröder och systrar! De log och vinkade. När vi frågade vad som hade hänt berättade en av dem: ’De kopplade faktiskt bort sex vagnar, men inte våra vagnar!’”

Sammankomsten blev fantastiskt lyckad. Under programmet gavs det ut tre nya publikationer på burmesiska och fem på engelska. Tre år tidigare när missionärerna hade utvisats började den andliga maten sina till ett sakta droppande. Nu hade de dropparna förvandlats till en flod!

Fyra månader efter sammankomsten i Myitkyina fick avdelningskontoret ett brev från en postexpeditör i Khamti, en stad som ligger vid en flod och nedanför de höga berg som löper utmed gränsen till Indien. I det här området bor nagafolket, en benämning på en rad stamfolk som en gång var fruktade huvudjägare. I sitt brev frågade postexpeditören, Ba Yee, en före detta sjundedagsadventist, efter andlig hjälp. Avdelningskontoret skickade genast ut två pmsu, Aung Naing och Win Pe.

Win Pe berättar: ”Vid landningsbanan i Khamti blev vi nervösa när vi såg vildsinta nagakrigare som endast bar höftskynken. Men då rusade Ba Yee fram för att hälsa oss välkomna och förde oss sedan i flygande fläng till några intresserade. Snart studerade vi med fem personer.

Men myndigheterna på platsen misstog oss för att vara baptistpastorer med kopplingar till rebeller. Trots att vi försäkrade dem om att vi var politiskt  neutrala beordrade de oss att lämna området även om vi inte ens hade varit där en månad.”

Tre år senare, när nya myndighetspersoner satt i ledningen, kom Biak Mawia, en 18-årig pionjär, och tog vid där de tidigare pionjärerna hade slutat. Ba Yee sa kort därefter upp sig från posten och började som pionjär. Längre fram kom andra pionjärer dit. Den här engagerade gruppen bildade snart en församling i Khamti och flera små grupper i närliggande byar. Biak Mawia berättar: ”Vännerna i Naga var outbildade och analfabeter. Men de älskade Guds ord och predikade ivrigt och använde sig skickligt av bilderna i litteraturen. De lärde sig också många bibelställen och Rikets sånger utantill.”

 I dag hålls det regelbundet områdessammankomster i Khamti, och en del vänner kommer så långt söderifrån som staden Homalin, en resa på 15 timmar med flodbåt.

Under tiden, i andra sidan av landet, utvidgades också arbetet till höglandstrakterna som gränsar till Kina, Laos och Thailand och som ligger mitt i Gyllene triangeln. Det här är ett vackert område med böljande kullar och bördiga dalar som tyvärr fördärvats av opiumproduktion, revolter och annan olaglig verksamhet. Pionjärerna som förde sanningen till det här instabila området var försiktiga och diskreta. (Matt. 10:16) Men deras predikoarbete motarbetades ständigt av en särskild grupp – kristenhetens prästerskap!

När pionjärerna Robin Zauja och David Abraham kom till Lashio, en livlig stad i delstaten Shan, pekade prästerskapet genast ut dem som rebeller. Robin berättar: ”Vi greps och fördes till fängelse, där vi lämnade över våra handlingar till polisen. Strax därefter kom en major in. ’Hej, mister Zauja’, ropade han. ’Jag ser att Jehovas vittnen har kommit till Lashio!’ Majoren, en gammal skolkamrat till mig, släppte oss omedelbart.”

De två pionjärerna satte genast i gång och bildade snart en ganska stor församling. Sedan byggde de också en Rikets sal. Två år senare kallades de till de lokala myndigheternas huvudkontor, där mer än 70 militärer, stamhövdingar och präster var samlade. ”Prästerna anklagade oss argsint för att pressa människor att ge upp sina religiösa traditioner”, berättar Robin. ”När mötets ordförande bad om en förklaring  frågade jag om jag fick använda Bibeln i mitt försvar. Han gick med på det. Jag bad snabbt en tyst bön och förklarade sedan vad Bibeln säger om falska religiösa traditioner, militärtjänst och nationalistiska ceremonier. När jag var klar reste sig ordföranden och förklarade att Burmas lag gav alla rätt att utöva sin religion. Vi släpptes och fortsatte predika, till prästernas stora besvikelse.”

Längre fram, i Mongpaw, en liten by nära den kinesiska gränsen, brände en pöbelhop med baptister ner en Rikets sal. När de trots detta inte lyckades skrämma vittnena brände de ner ett hus där en pmsu bodde och började terrorisera bröderna och systrarna i deras hem. Bröderna anmälde händelsen till en styresman på orten, men han ställde sig på baptisternas sida. Men till slut ingrep myndigheterna och gav bröderna tillåtelse att bygga en ny Rikets sal – inte på den ursprungliga platsen i utkanten av byn, utan mitt i centrum!

Längre söderut, i Leiktho, en avlägsen bergsby i delstaten Karen på gränsen till Gyllene triangeln, mötte Gregory Sarilo hårt motstånd från katolska kyrkan. ”Byprästen beordrade sina församlingsmedlemmar att förstöra mitt grönsaksland”, berättar Gregory. ”Sedan gav de mig mat som gåva, men en vän varnade mig att maten var förgiftad. En dag frågade prästens kumpaner mig vilken väg jag skulle ta nästa dag. Men jag tog en annan väg än vad jag hade sagt och undkom deras plan att överfalla och döda mig. När jag rapporterade de här mordförsöken till myndigheterna beordrade de bestämt prästen och hans följeslagare att lämna mig i fred. Jehova skyddade mig från dem som jagade min själ.” (Ps. 35:4)

Under årens lopp har vännerna i Burma fått sin tro prövad på ytterligare ett sätt. Etniska strider och politiska oroligheter har ofta satt deras neutralitet på prov. (Joh. 18:36)

Pmsu-brodern Hla Aung hamnade mitt i striderna mellan rebeller och regeringsstyrkor i byn Thanbyuzayat, som är den västra ändstationen på den järnvägslinje mellan Burma och Thailand som under andra världskriget blev ökänd som ”Dödens järnväg”. ”Soldater gjorde räder i byar på natten och  föste ut män som under vapenhot tvingades att tjäna som vakter i det militära”, förklarar han. ”En del såg man aldrig mer. En kväll rusade soldater in i vår by medan Donald Dewar och jag satt hemma hos mig och pratade. Min fru ropade för att varna oss, och vi hann med knapp nöd fly in i skogen. Efter det byggde jag ett hemligt gömställe hemma hos oss där jag snabbt kunde gömma mig om soldaterna kom tillbaka.”

När pmsu-brodern Rajan Pandit kom till Dawei, en stad söder om Thanbyuzayat, startade han snabbt flera bibelstudier i en närliggande by som var ett starkt rebellfäste. ”När jag kom tillbaka från byn greps och misshandlades jag av soldater. De anklagade mig för att vara i samröre med rebellerna”, berättar han. ”När jag berättade att jag var ett Jehovas vittne krävde de att få veta hur jag hade kommit till Dawei. Jag visade dem min flygbiljett, som jag hade sparat som souvenir. Det bevisade att jag hade kommit dit med flyg, ett färdmedel som rebellerna aldrig använde. De slutade slå mig och släppte mig fri. Men soldaterna förhörde en av mina studier, som bekräftade att vi bara hade studerat Bibeln. Efter det lämnade soldaterna mig i fred, och längre fram ville några av dem regelbundet ha tidskrifterna.”

Ibland försökte befattningshavare pressa vännerna att kompromissa genom att få dem att rösta eller att ta del i nationalistiska ceremonier. När myndighetspersoner i Zalun, en stad mer än tio mil norr om Rangoon, pressade vittnen att rösta i ett val stod de fasta och hänvisade till Bibeln som sin auktoritet. (Joh. 6:15) Myndigheterna överklagade till en högre instans. Men denna instans visste mycket  väl att Jehovas vittnen är politiskt neutrala. Vännerna slapp rösta i valet.

När 23 barn till Jehovas vittnen i Khampat, en stad som gränsar till Indien, vägrade att hälsa flaggan stängde rektorn av dem från skolan. Hon kallade sedan två äldstebröder till ett möte med en stor grupp myndighetspersoner, däribland stadens domare och militärbefälhavaren. ”När vi förklarade vår ställning med hjälp av Bibeln blev några av dem väldigt fientligt inställda”, berättar Paul Khai Khan Thang, en av äldstebröderna. ”Sedan visade vi dem ett regeringsbeslut som gav Jehovas vittnen tillåtelse att ’respektfullt stå tysta under flaggceremonin’. Befattningshavarna blev förstummade. När de hade hämtat sig gav befälhavaren order till rektorn att skriva in eleverna igen. Rektorn skickade också kopior av regeringsbeslutet till alla instanser på skolan.”

Myndighetspersoner högst upp i Burmas ledning känner i dag till att Jehovas vittnen är politiskt neutrala. Jehovas vittnens ställningstagande har lett till ett fint vittnesbörd, precis som Jesus Kristus förutsade. (Luk. 21:13)

Under Burmas turbulenta historia har många invånare tjänat i det militära eller varit rebeller. Några av dem var likt den romerske officeren Cornelius gudhängivna och gudfruktiga. (Apg. 10:2) När de lärde känna sanningen ansträngde de sig mycket för att ändra sitt liv i enlighet med Jehovas rättfärdiga normer.

Ett exempel är Hlawn Mang, en före detta sjöofficer som lärde känna sanningen när han låg i  tjänst i Moulmein. ”Jag ville börja predika på en gång”, förklarar han. ”Men precis när jag skulle lämna in min avskedsansökan fick jag reda på att man tänkte befordra mig och ge mig ett stipendium till en utbildning i ett rikt land i västvärlden! Men jag hade bestämt mig för att arbeta för Gud i stället. Till mina överordnades stora förvåning sa jag upp mig och började tjäna Jehova. I dag, mer än 30 år senare, är jag fortfarande övertygad om att jag valde rätt. Vad skulle kunna gå upp mot privilegiet att tjäna den sanne Guden?”

La Bang Gam höll på att återhämta sig på ett militärsjukhus när Robin Zauja visade honom boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. * La Bang Gam blev alldeles upprymd över boken och frågade om han fick behålla den. Men eftersom Robin bara hade ett exemplar fick han bara låna den till nästa dag. När Robin kom tillbaka dagen därpå utropade La Bang Gam: ”Här är din bok. Nu har jag en egen bok!” Han hade varit uppe hela natten och skrivit av den 250-sidiga boken för hand! Kort därefter lämnade La Bang Gam det militära och använde sin bok för att hjälpa många att lära känna sanningen.

I delstaten Shan uppe i bergen stred Sa Than Htun Aung, en kapten i den burmesiska armén, och Aik Lin, en befälhavare för gerillarörelsen United Wa State Army, på motsatta sidor i flera hårda strider inne i djungeln. När trupperna till slut kom överens om vapenvila slog sig båda männen ner i delstaten Shan. Längre fram lärde båda känna sanningen på var sitt håll, lämnade sina militäruppdrag  och blev döpta. De här två före detta fienderna träffades så småningom på en kretssammankomst, och de omfamnade varandra varmt som kristna bröder! Befriade från hatets bojor var de nu förenade av kärlekens band, tack vare den befriande kraften från Guds ord. (Joh. 8:32; 13:35)

Mellan 1965 och 1976 ökade antalet förkunnare i Burma med över 300 procent. De flesta av dem  som tog emot sanningen kom från kristenheten. Men vännerna visste att Guds vilja är att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4) Från mitten av 70-talet intensifierade de därför sina ansträngningar att predika för Burmas många andra religiösa grupper, däribland buddhister, hinduer och animister.

Det fanns många utmaningar. Buddhister godtar inte tanken på en personlig Gud eller Skapare, hinduer tillber miljoner gudar och Burmas animister vördar mäktiga andevarelser som kallas nats. I de här religionerna är det väldigt vanligt med vidskepelse, spådom och spiritism. Även om de flesta anser att Bibeln är en helig bok vet de oftast inte särskilt mycket eller ingenting alls om Bibelns personer, historia, kultur och läror.

Men vännerna visste att kraften i Guds ord kan påverka alla slags hjärtan. (Hebr. 4:12) De behövde helt enkelt förlita sig på Guds ande och använda ”undervisningskonst”, dvs. logiskt resonemang som når människors hjärtan och motiverar dem att göra förändringar i livet. (2 Tim. 4:2)

Vi kan ta Rosaline som ett exempel. Hon har varit pmsu i många år och använder logiska argument när hon resonerar med buddhister. Hon förklarar: ”När man pratar med buddhister om att det finns en Skapare frågar de ofta: ’Men vem skapade Skaparen?’ Buddhister tror att djur är reinkarnerade människor, så jag brukar ta den besöktes husdjur som exempel.

’Vet ett husdjur om att ägaren existerar?’, frågar jag.

’Ja.’

 ’Men känner den till vad ägaren har för jobb, äktenskapspartner eller bakgrund?’

’Nej.’

’Eftersom människor är så olika Gud, som är en ande, kan vi då förvänta att förstå allt om Guds existens eller ursprung?’

’Nej.’”

Ett sådant resonemang har motiverat många uppriktiga buddhister att ta reda på mer om bevisen för att det finns en Gud. När logiska argument går hand i hand med äkta kristen kärlek kan det ha en stark inverkan på människors hjärta. Ohn Thwin, en före detta buddhist, berättar: ”När jag jämförde min buddhistiska tro på nirvana med Bibelns löfte om ett paradis på jorden tyckte jag att paradiset lät mer tilltalande.  Men eftersom jag trodde att många vägar ledde till sanningen tyckte jag inte det fanns någon anledning att göra några förändringar. Sedan började jag gå på Jehovas vittnens möten. Den kärlek som vännerna visade mig var som ’sirap på melass’, ett burmesiskt uttryck som beskriver en mycket ’söt’ upplevelse. Den kärleken motiverade mig att handla efter det jag visste var sanningen.”

Det kräver naturligtvis takt och tålamod att hjälpa människor att ändra sina religiösa uppfattningar. Kumar Chakarabani var tio år när hans far, en strikt troende hindu, lät beteliten Jimmy Xavier lära honom läsa. Kumar berättar: ”Far sa bestämt till honom att han bara fick lära mig läsa och inte lära ut religion. Så Jimmy sa att Min bok med bibliska berättelser var en perfekt bok om man ville lära barn att läsa. Efter varje övningsstund tog sig Jimmy tid att prata med min far och visade personligt intresse för honom. När far började ställa religiösa frågor sa Jimmy taktfullt: ’Bibeln har svaren. Vi kan leta upp dem tillsammans.’ Med tiden tog inte bara far emot sanningen, utan 63 medlemmar i vår familj blev också Jehovas vittnen.”

I mitten av 80-talet blev det politiska läget i Burma alltmer instabilt. Till slut, år 1988, gav sig tiotusentals människor ut på gatorna och protesterade mot regeringen. Men deras protester slogs snabbt ner, och undantagstillstånd infördes i stora delar av landet.

 ”Myndigheterna utfärdade strängt utegångsförbud, och man förbjöd att grupper på fler än fem personer samlades”, berättar beteliten Kyaw Win. ”Vi undrade om vi skulle ställa in områdessammankomsten. Men med förtröstan på Jehova tog vi kontakt med militärbefälhavaren för hela regionen Rangoon och bad om tillåtelse att hålla en sammankomst för 1 000 personer. Två dagar senare fick vi vårt tillstånd! När vi visade tillståndet för myndigheter i andra områden fick det dem att ge oss tillåtelse att hålla sammankomster där också. Med Jehovas hjälp blev hela sammankomstserien mycket lyckad!”

Efter upproret 1988 försämrades den ekonomiska situationen i Burma alltmer. Trots det visade bröderna och systrarna stark tro på Gud och fortsatte sätta sanningen främst i sina liv. (Matt. 6:33)

Ta till exempel Cin Khan Dal, som bodde med sin familj i en avlägsen by i regionen Sagaing. ”Vi ville vara med vid områdessammankomsten i Tahan, som låg två dagsresor bort med båt och lastbil”, berättar han. ”Men ingen kunde se efter våra kycklingar medan vi var borta. Vi förtröstade ändå på Jehova och var med vid sammankomsten. När vi kom hem upptäckte vi att vi hade förlorat 19 kycklingar, ett rejält ekonomiskt bakslag. Men ett år senare hade vår lilla kycklingskara ökat till mer än 60 stycken. Och medan många bybor förlorade sina kycklingar i sjukdomar under det året dog inte en enda av våra kycklingar.”

Ett annat par som behöll sitt andliga fokus var Aung Tin Nyunt och hans fru, Nyein Mya.  De bodde med sina nio barn i Kyonsha, en liten by drygt 6 mil nordväst om Rangoon. Aung Tin Nyunt berättar: ”För det mesta åt familjen bara risvälling och grönsaker. Vi hade inga pengar och ingenting att sälja. Men vi tappade ändå inte modet. Jag sa till min familj: ’Jesus hade ingen plats där han kunde luta sitt huvud till vila. Så även om jag måste bo under ett träd eller dö av svält kommer jag fortsätta att troget tjäna Gud.’

Men en dag hade vi ingen mat kvar. Min fru och mina barn tittade bekymrat på mig. ’Var inte oroliga’, försäkrade jag dem. ’Gud kommer att hjälpa oss.’ Efter att vi varit ute i tjänsten den morgonen tog jag med mig mina söner för att fiska. Men vi fångade bara fisk som skulle räcka till en måltid. Vi lämnade våra fiskekorgar vid floden, nära en samling näckrosor, och jag sa till pojkarna: ’Vi kan komma tillbaka senare, efter mötet.’ Den eftermiddagen var det väldigt blåsigt. När vi kom tillbaka hade många fiskar tagit skydd mot vinden bland näckrosorna. Så vi sänkte ner våra korgar och fångade massor av fisk, som vi sedan sålde och kunde köpa mat för som räckte en hel vecka.”

Gång på gång har Jehovas tjänare i Burma fått uppleva uppfyllelsen av Guds underbara löfte: ”Jag skall under inga omständigheter släppa dig.” Utan att tveka säger de därför: ”Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?” (Hebr. 13:5, 6)

Sedan 1956 har människor i Burma regelbundet fått andlig mat via den burmesiska utgåvan av Vakttornet. Trots etniska strider, inbördeskrig och ekonomiska omvälvningar har inte ett enda nummer uteblivit. Hur har tidskriften framställts?

Under många år skickade avdelningskontoret flera kopior av den översatta texten till en statlig censurnämnd. När nämnden godkänt texten ansökte avdelningskontoret om tillstånd att köpa tryckpapper. När de sedan fått papperet tog en broder med sig det och den översatta texten till ett kommersiellt tryckeri, som handsatte varje sida – bokstav för bokstav – med burmesiska bokstäver. Brodern korrekturläste sedan texten, och tryckeriet tryckte tidskriften på en skranglig tryckpress. Man skickade sedan några tidskriftsexemplar till censurnämnden, som skickade tillbaka ett numrerat skriftligt intyg som godkände att tidskriften publicerades. Det var inte konstigt att den här omständliga processen tog många veckor, och pappers- och tryckkvaliteten var ganska dålig.

År 1989 fick avdelningskontoret ett nytt publiceringssystem som helt förändrade deras tryckeriverksamhet. Det kallades MEPS (Multilanguage Electronic Phototypesetting System [Flerspråkigt elektroniskt fotosättningssystem]) och utvecklades och framställdes vid huvudkontoret. Med hjälp av datorer, mjukvara och fotosättare kunde MEPS producera tryckbar text på 186 språk – däribland burmesiska! *

 ”Jehovas vittnen var tydligen de första i Burma som framställde litteratur med hjälp av datorer”, säger Mya Maung, som arbetade vid avdelningskontoret. ”MEPS, som använde tjusiga burmesiska bokstäver som hade formgetts vid vårt avdelningskontor, påverkade hela tryckeribranschen i Burma. Människor förstod inte hur vi kunde göra bokstäverna så snygga!” MEPS stödde också offsettryckning – en enorm förbättring jämfört med högtryck (boktryck). Med hjälp av MEPS kunde man dessutom använda högupplösta bilder, vilket gjorde Vakttornet mycket mer tilltalande för ögat.

År 1991 godkände myndigheterna i Burma utgivningen av Vakna!, och vännerna blev oerhört glada. Det blev allmänheten också. En hög tjänsteman på informationsministeriet gav uttryck för vad många läsare kände: ”Vakna! skiljer sig från andra religiösa tidskrifter. Den tar upp många intressanta ämnen och är lätt att förstå. Jag gillar den väldigt mycket.”

Under de senaste 20 åren har antalet tidskrifter som trycks vid avdelningskontoret varje månad ökat från 15 000 till mer än 141 000, en ökning på omkring 900 procent! Vakttornet och Vakna! är nu en vanlig syn i Rangoon och läses av människor över hela landet.

Efter upproret 1988 inbjöd militärregimen sociala och religiösa organisationer i Burma att registrera  sig hos myndigheterna. Naturligtvis gjorde avdelningskontoret det på en gång. Två år senare, den 5 januari 1990, blev Jehovas vittnen officiellt inregistrerade i Burma.

Vid den här tiden hade bröderna flyttat avdelningskontoret från 39th Street till en tvåvåningsbyggnad på en 2 000 kvadratmeter stor tomt på Inya Road, som låg i ett finare område i norra utkanten av Rangoon. Men den nya byggnaden användes nu till bristningsgränsen. Viv Mouritz, som ungefär vid den här tiden besökte Burma som zontillsyningsman, berättar: ”Betelfamiljens 25 medlemmar arbetade under svåra omständigheter. Det fanns ingen ugn i köket, utan en syster lagade maten på en elektrisk kokplatta. Det fanns inte heller någon tvättmaskin, så en syster tvättade kläderna i ett hål i golvet. Bröderna ville köpa en ugn och en tvättmaskin, men detta gick helt enkelt inte att importera.”

 Det var ingen tvekan om att man behövde ett större avdelningskontor. Den styrande kretsen godkände därför ett förslag om att riva tvåvåningsbyggnaden och bygga en bostads- och kontorsbyggnad på fyra våningar på samma tomt. Men innan bröderna kunde sätta i gång behövde man övervinna några stora hinder. Först måste man få godkännande från sex myndighetsinstanser. För det andra kunde inte byggnadsentreprenörerna i landet utföra arbetet, eftersom de inte hade någon erfarenhet av stålkonstruktioner. För det tredje tilläts inte vittnen från andra länder att komma in i landet och utföra frivilligt arbete. För det fjärde kunde man varken få tag i byggnadsmaterialet i landet eller importera det. Det behöver knappt tilläggas att projektet såg ut att vara dömt att misslyckas. Trots detta förtröstade bröderna på Jehova. Om det var Jehovas vilja skulle det nya avdelningskontoret bli byggt! (Ps. 127:1)

Kyaw Win, på Betels juridiska avdelning, berättar hur det gick till: ”Vår ansökan om bygglov gick godkänd igenom fem av de sex instanserna, däribland religionsministeriet. Sedan hävdade den sjätte instansen att en fyravåningsbyggnad skulle bli för hög och avslog vår ansökan. Vi ansökte igen men fick återigen avslag. Avdelningskontorets kommitté uppmuntrade mig att fortsätta. Så jag bad ihärdigt till Jehova och skickade in ansökan för tredje gången. Den godkändes!

Sedan kontaktade vi immigrationsmyndigheterna. De sa att utlänningar bara fick komma in i landet på ett turistvisum för sju dagar. Men när vi  förklarade att våra kunniga utländska volontärer skulle utbilda inhemska invånare i avancerade konstruktionsmetoder gav de våra volontärer turistvisum för sex månader!

Sedan kontaktade vi handelsdepartementet, bara för att få reda på att de hade infört allmänt importförbud. Men när vi informerade dem om vad vårt projekt innebar gav de oss tillåtelse att importera byggnadsmaterial till ett värde av över en miljon dollar. Hur blev det då med tullavgifter? Ett besök hos finansdepartementet resulterade i att de gav oss tillåtelse att importera materialet tullfritt! På detta och många andra sätt fick vi uppleva sanningen i Guds uttalande: ’”Inte genom militär styrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande”, har härarnas Jehova sagt.’” (Sak. 4:6)

År 1997 sammanstrålade frivilliga arbetare på byggarbetsplatsen. Vittnen i Australien skänkte det mesta av byggnadsmaterialet, medan annat material kom från Malaysia, Singapore och Thailand. Bruce Pickering, en av dem som hade tillsynen över projektet, berättar: ”Flera vittnen från Australien tillverkade delarna till stålkonstruktionen i förväg och reste sedan till Burma för att  montera ihop dem på plats. Otroligt nog var vartenda hål rätt placerat!” Andra volontärer kom från Fiji, Grekland, Nya Zeeland, Storbritannien, Tyskland och USA.

För första gången på 30 år kunde vännerna i landet umgås fritt med utländska bröder och systrar. ”Vi var så exalterade, det var som en dröm”, säger Donald Dewar. ”Den andlighet, kärlek och osjälviskhet som besökarna visade uppmuntrade oss enormt mycket.” En annan broder tillägger: ”Vi fick också värdefulla kunskaper inom byggteknik. Förkunnare som bara hade använt levande ljus tidigare lärde sig nu att dra in ledningar för elektriskt ljus. Andra som bara hade använt fläkt lärde sig att installera luftkonditionering. Vi lärde oss även att använda elektriska verktyg!”

 I gengäld blev de utländska volontärerna djupt rörda av den tro och kärlek som de burmesiska bröderna och systrarna visade. ”Vännerna var fattiga, men de hade ett stort hjärta”, säger Bruce Pickering. ”Många bjöd hem oss och delade med sig av mat som skulle ha räckt för hela familjen i flera dagar. Deras exempel påminde oss om vad som är verkligt viktigt i livet – familj, tro, vårt brödraskap, Guds välsignelse.”

Den 22 januari 2000 överlämnades den nya anläggningen vid ett särskilt möte som hölls på nationalteatern. Vännerna var överlyckliga över att få besök av John E. Barr från den styrande kretsen som höll överlämnandetalet.

När arbetet på det nya avdelningskontoret nästan var färdigt började bröderna ta tag i ett annat stort behov – Rikets salar. År 1999 kom Nobuhiko och Aya Koyama från Japan. Nobuhiko hjälpte till med att upprätta en byggavdelning för Rikets salar. Han berättar: ”Vi började med att inspektera olika platser runt om i landet. Det innebar att vi fick färdas med buss, flyg, motorcykel, cykel, båt och till fots. Vi behövde ofta resetillstånd från myndigheterna, eftersom många platser var stängda för utlänningar. När vi hade tagit reda på var det behövdes nya Rikets salar ordnade den styrande kretsen med att vi fick medel från programmet för länder med begränsade resurser.

Vi utsåg ett team med frivilliga arbetare som sammanstrålade i Shwepyitha, en förort till Rangoon, för att bygga den första Rikets salen. Utländska och lokala vänner arbetade tillsammans med projektet,  vilket förundrade polisen. De stoppade bygget flera gånger för att höra med sina överordnade om det var tillåtet för burmeser att arbeta tillsammans med utlänningar. Andra iakttagare lovordade vittnena. ’Jag såg en utlänning städa toaletten!’ utbrast en man förvånat. ’Jag har aldrig sett utlänningar utföra sådant arbete. Ni är verkligen annorlunda!’

Under tiden började ett annat arbetslag bygga på en ny Rikets sal i Tachileik, en stad som gränsar till Thailand. Många vittnen från Thailand pendlade över gränsen varje dag för att arbeta på projektet tillsammans med sina burmesiska bröder och systrar. De två grupperna samarbetade sida vid sida trots språkbarriären. Detta stod i skarp kontrast till de militära grupper som stred på var sin sida  gränsen ungefär samtidigt som Rikets salen byggdes klart. Bomber regnade och kulor ven runt omkring byggnaden, men den träffades inte. När striderna lade sig samlades 72 personer i Rikets salen för att överlämna den åt Jehova, fredens Gud.”

Sedan 1999 har arbetslag byggt mer än 65 nya Rikets salar runt om i landet. Hur har detta påverkat de lokala vännerna? En syster sammanfattade mångas känslor när hon med glädjetårar uttryckte sin tacksamhet: ”Jag kunde aldrig drömma om att vi skulle få en så vacker Rikets sal! Nu ska jag anstränga mig extra mycket för att bjuda in intresserade till mötena. Jag tackar Jehova och hans organisation för den omtanke som de visat oss!”

Under 90-talet, efter årtionden av isolering, började Burma sakta öppna dörrarna mot omvärlden. Avdelningskontoret sökte därför myndigheternas tillåtelse att få ta in missionärer i landet igen. Äntligen, i januari 2003, kom Gileadmissionärerna Hiroshi och Junko Aoki från Japan, som var de första missionärerna på 37 år som kom in i landet.

”Eftersom det var så få utlänningar i landet behövde vi vara diskreta så att inte myndigheterna missförstod syftet med vårt predikoarbete”, säger Hiroshi. ”Så i början följde vi med de lokala vännerna på deras återbesök och bibelstudier. Vi upptäckte snart att burmeserna älskade att  prata om andliga ämnen. Den första förmiddagen i tjänsten från dörr till dörr startade vi fem bibelstudier!”

”Vi fick ofta uppleva hur Jehova vägledde oss”, tillägger Junko. ”En gång när vi var på väg från ett bibelstudium nära Mandalay fick vi punktering på motorcykeln. Vi ledde den till en fabrik i närheten och bad om hjälp att laga punkteringen. Säkerhetsvakten släppte in Hiroshi och motorcykeln, men jag var tvungen att vänta vid vaktkuren. Vakten var nyfiken.

’Vad gör ni här?’, frågade han.

’Hälsar på några vänner’, svarade jag.

’Varför det?’, fortsatte han. ’Är det för att ha ett religiöst möte?’

Jag var osäker på vart han ville komma så jag ignorerade hans fråga.

’Säg som det är!’ insisterade han. ’Vilken organisation kommer ni från?’

Jag tog fram ett exemplar av Vakttornet ur väskan och visade honom.

’Jag visste det!’, utropade han glatt. Han vände sig till sina arbetskamrater och ropade: ’Vet ni vad! En ängel har punkterat ett däck för att få Jehovas vittnen att komma till oss!’

 Mannen sträckte sig efter sin väska och tog fram en bibel och ett av våra vikblad. Han hade studerat med vittnena i ett annat område men hade tappat kontakten med dem när han flyttade till Mandalay. Vi startade ett studium med honom där och då. Senare började några av hans arbetskamrater också studera.”

År 2005 kom ytterligare fyra missionärer till Burma, den här gången från Skolan för förordnade tjänare (heter nu Bibelskolan för ogifta bröder) i Filippinerna. En av bröderna, Nelson Junio, råkade ut för något som drabbade många missionärer – hemlängtan. ”Jag grät och bad ofta innan jag somnade”, säger han. ”Sedan visade en vänlig broder mig Hebréerna 11:15, 16. Där berättas det att Abraham och Sara inte längtade tillbaka till sitt tidigare hem i Ur, utan fokuserade sig på att tjäna Jehova. Efter att ha läst det bibelstället grät jag inte mer. Jag började se mitt förordnande som mitt hem.”

I det första århundradet gav Paulus följande råd till Timoteus: ”Vad du har hört från mig, ... det skall du anförtro åt trogna människor, som i sin tur skall vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (2 Tim. 2:2) Missionärerna tog till sig av det här rådet och försökte hjälpa församlingarna i Burma att komma mer i linje med anvisningarna från Jehovas organisation.

Missionärerna märkte till exempel att många förkunnare lärde sina bibelstudier att läsa upp svaren direkt från boken – en metod som används i de flesta burmesiska skolor. ”Vi uppmuntrade tålmodigt förkunnarna att använda synpunktsfrågor  för att locka fram vad den intresserade tänkte och tyckte”, säger Joemar Ubiña. ”Förkunnarna tillämpade förslagen på en gång och blev därför bättre undervisare.”

Missionärerna märkte också att många församlingar bara hade en äldste eller biträdande tjänare. Även om de här förordnade bröderna var trogna och arbetade hårt, hade vissa av dem en tendens att hantera hjorden på ett väldigt auktoritärt sätt. Den här tendensen måste också ha funnits på de första kristnas tid. Petrus uppmanade de äldste: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård”, och han sa att de inte skulle spela ”herrar över dem som är Guds arv”, utan att de i stället skulle ”bli exempel för hjorden”. (1 Petr. 5:2, 3) Hur skulle missionärerna kunna hjälpa bröderna? ”Vi gick in för att sätta ett gott exempel genom att vara extra vänliga, milda och tillgängliga”, säger Benjamin Reyes. Deras goda exempel smittade med tiden av sig. Många äldstebröder ändrade sitt sätt att vara och började ta hand om hjorden med större medkänsla.

I många år använde vännerna i Burma en bibelöversättning från 1800-talet. Den var utarbetad av en av kristenhetens missionärer som hade tagit hjälp av buddhistmunkar. Den här översättningen innehåller många gammalmodiga ord på pali (ett av buddhismens heliga språk) och är väldigt svår att förstå. Så när Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna kom på burmesiska 2008 blev bröderna och systrarna överväldigade. ”Åhörarna applåderade länge, och en del grät till och med av glädje när de fick sitt eget exemplar”,  berättar Maurice Raj. ”Den nya översättningen är tydlig, enkel och korrekt. Även buddhister har lätt att förstå den!” Kort efter det att översättningen hade getts ut ökade antalet bibelstudier i landet med mer än 40 procent.

Likt många andra språk har burmesiskan två former – en formell variant, som har sina rötter i pali och sanskrit, och en vardaglig variant. Båda formerna talas och skrivs. De flesta av våra äldre publikationer använde den formella formen, som allt fler i dag har svårt att förstå. Därför började avdelningskontoret nyligen översätta litteratur till den vardagliga formen, som de flesta förstår.

De nya publikationerna fick genast genomslagskraft. Tillsyningsmannen för översättningsavdelningen, Than Htwe Oo, förklarar: ”Människor  brukade säga att vår litteratur hade hög kvalitet men att den var svår att förstå. Nu lyser deras ansikten upp, och de börjar läsa på en gång. Många säger spontant att vår litteratur är så lätt att förstå och läsa.” Svaren på mötena har också förbättrats, eftersom åhörarna nu tydligt förstår vad som står i litteraturen.

För närvarande har översättningsavdelningen 26 heltidsöversättare uppdelade på tre språkteam – burmesiska, chin (haka) och karen (sgaw). Litteratur har också översatts till 11 andra lokala språk.

Den 2 maj 2008 drog cyklonen Nargis, med en vindhastighet på över 65 meter i sekunden, in över Burma. Från Irrawaddydeltat till den thailändska gränsen lämnade den mycket död och stor förödelse efter sig. Mer än två miljoner människor drabbades, och omkring 140 000 rapporterades döda eller saknade.

Tusentals Jehovas vittnen påverkades av cyklonen, men otroligt nog kom ingen till skada. Många överlevde genom att ta skydd i sina nybyggda Rikets salar. I Bothingone, en by vid Irrawaddydeltats kust, klamrade sig 20 vittnen och 80 andra bybor fast i nio timmar i takbjälkarna till deras Rikets sal. Vattnet steg och kom farligt nära taket men sjönk sedan undan.

Avdelningskontoret skickade genast ut ett hjälpteam till det värst drabbade området vid mynningen till deltat. Teamet färdades genom ödslig terräng med lik utspridda överallt och nådde till slut Bothingone med mat, vatten och medicin. Det var det första hjälpteamet som kom fram till området.  Efter att ha försett bröderna och systrarna med förnödenheter uppmuntrade hjälpteamet dem med bibliska tal och gav dem biblar och biblisk litteratur, eftersom alla deras ägodelar hade svepts med av cyklonen.

För att samordna den stora hjälpinsatsen bildade avdelningskontoret hjälpkommittéer i Rangoon och Bassein. De här kommittéerna organiserade hundratals frivilliga som såg till att de drabbade fick vatten, ris och andra grundläggande förnödenheter. De organiserade också byggteam som reste runt och reparerade vittnenas hem som hade blivit skadade eller helt förstörda av cyklonen.

En av de frivilliga arbetarna, Tobias Lund, berättar: ”Jag och min fru, Sofia, hittade 16-åriga May Sin Oo, som är ensam förkunnare i sin familj, när hon stod och torkade sin bibel i solen bland ruinerna till familjens hus. Hon log när hon såg oss, men en tår rullade nerför hennes kind. Snart därefter kom ett av de resande byggteamen med skyddshjälmar, verktyg och byggmaterial och började bygga ett helt nytt hus till familjen. Grannarna var helt förbluffade! Människor samlades i flera dagar vid byggplatsen, som blev huvudattraktionen i området. Åskådare utbrast: ’Vi har aldrig sett något liknande! Er organisation är så enad och kärleksfull. Vi vill också bli Jehovas vittnen.’ May Sin Oos föräldrar och syskon går nu på mötena, och hela familjen gör fina andliga framsteg.”

Hjälparbetet fortsatte i månader. Bröderna distribuerade tonvis med förnödenheter och reparerade eller byggde upp 160 hus och 8 Rikets salar. Cyklonen Nargis innebar tragedier och svårigheter för Burma, men stormen blottlade någonting  värdefullt – den kärlek som förenar Jehovas folk och ärar hans namn.

Tidigt under 2007 fick avdelningskontoret i Burma ett spännande brev. ”Den styrande kretsen bad oss organisera en internationell sammankomst i Rangoon 2009”, säger Jon Sharp, som med sin fru, Janet, hade kommit till avdelningskontoret året innan. ”Till den här sammankomsten skulle det komma hundratals utländska delegater från tio länder – något helt unikt i Burmas teokratiska historia!”

Jon fortsätter: ”Många frågor dök upp: Vilken lokal skulle kunna rymma så många människor? Skulle förkunnare som bodde avlägset kunna komma? Var skulle de bo? Hur skulle de ta sig dit? Skulle de ha råd med mat till sina familjer? Och hur skulle myndigheterna i landet reagera? Skulle de över huvud taget godkänna sammankomsten? Det verkade finnas hur många hinder som helst. Men vi tänkte på det Jesus sa: ’Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.’ (Luk. 18:27) Så vi förtröstade på Gud och började planera mer i detalj.

Vi hittade snart en lämplig lokal – Burmas nationalarena, en luftkonditionerad inomhusarena med 11 000 sittplatser som låg nära stadskärnan. Vi ansökte genast om tillstånd hos myndigheterna att få använda arenan. Men månader senare, och bara några veckor före sammankomsten, hade vår ansökan fortfarande inte godkänts. Då fick vi den förkrossande nyheten: Stadionledningen hade planerat en turnering i kickboxning i arenan precis de datum då sammankomsten skulle hållas! Vi hann inte leta efter något alternativ, så vi förhandlade tålmodigt  med arrangören för turneringen och många myndighetspersoner för att bryta dödläget. Till slut gick arrangören med på att han kunde skjuta upp turneringen, under förutsättning att de 16 proffsboxarna som var inbokade gick med på att ändra sina kontrakt. När kickboxarna hörde att Jehovas vittnen ville ha arenan till en speciell sammankomst gick alla av dem med på det.”

”Men”, säger Kyaw Win, en annan medlem av avdelningskontorets kommitté, ”vi behövde fortfarande myndigheternas godkännande att använda arenan, och vår ansökan hade redan fått avslag fyra gånger! Efter att ha bett till Jehova hade vi ett möte med den som hade ansvaret för alla arenor i Burma. Det var bara två veckor före sammankomsten och  första gången vi hade nått en så här hög instans. Till vår glädje godkände han vår ansökan!”

Omedvetna om det här pågående dramat höll tusentals delegater från hela Burma och andra länder på att planera sin resa till Rangoon med flyg, tåg, båt, buss, lastbil – och till fots. Många burmesiska familjer hade sparat i månader för att kunna vara med. Massor av vänner odlade grödor, andra födde upp grisar, några sydde kläder och en del vaskade guld i floderna. Många hade aldrig varit i en stor stad eller någonsin sett en utlänning.

Mer än 1 300 delegater från norra Burma sammanstrålade på Mandalays järnvägsstation för att åka med ett specialchartrat tåg till Rangoon. En grupp från Nagabergen hade gått i sex dagar och hade hjälpts åt med att bära två förkunnare på sina ryggar, eftersom deras provisoriska rullstolar hade gått sönder tidigt under färden. Hundratals campade på perrongen, de pratade, skrattade och sjöng Rikets sånger. ”Alla var upprymda”, berättar Pum Cin Khai, som hjälpte till med transporterna. ”Vi gav dem mat, vatten och sovmattor. När tåget till slut kom hjälpte äldstebröderna alla grupper till sina respektive vagnar. Slutligen hördes en röst i högtalarna: ’Jehovas vittnens tåg avgår!’ Jag tittade mig omkring om det fanns några eftersläntrare, sedan hoppade jag på tåget!”

Under tiden, i Rangoon, höll nästan 700 utländska delegater på att installera sig på sina hotell. Men var skulle de över 3 000 burmesiska vännerna bo? ”Jehova öppnade hjärtat hos vittnena i Rangoon så att de tog hand om sina bröder och systrar”, säger Myint Lwin, som arbetade på  logiavdelningen. ”En del familjer tog emot ända upp till 15 gäster. De betalade för att registrera sina gäster hos myndigheterna och serverade dem frukost och skjutsade dem fram och tillbaka till arenan varje dag. Tiotals vänner sov i Rikets salar, och ytterligare hundratals sov i en stor fabrik. Trots denna massiva insats behövde 500 delegater fortfarande logi. Vi förklarade problemet för stadionledningen, och de gick med på att delegaterna fick sova i arenan – en fullständigt oväntad lösning!”

 Eftersom arenan var i dåligt skick arbetade 350 frivilliga vittnen i tio dagar för att göra i ordning den till sammankomsten. ”Vi reparerade rörsystemet, elektriska ledningar och luftkonditioneringen, och sedan målade och städade vi hela anläggningen”, berättar sammankomsttillsyningsmannen Htay Win. ”Den här jätteinsatsen blev ett stort vittnesbörd. Befälhavaren som hade ansvaret för arenan sa: ’Tack! Tack! Jag ber till Gud att ni ska använda min arena varje år!’”

Över 5 000 var med vid sammankomsten, som hölls 3–6 december 2009. Under sista dagen bar många delegater traditionella dräkter, vilket skapade en färgsprakande blandning av vackra kläder. ”Alla kramades och grät – till och med innan programmet började!”, berättar en syster. Efter att Gerrit Lösch från den styrande kretsen hade bett  den avslutande bönen applåderade och vinkade åhörarna i flera minuter. En 86-årig syster sammanfattade mångas känslor: ”Det kändes som om jag var i den nya världen!”

Många myndighetspersoner var också imponerade. ”Den här sammankomsten är unik”, sa en av dem. ”Ingen svär, röker eller tuggar betelnöt. Olika etniska grupper är enade. Jag har aldrig sett en sådan här samling människor!” Maurice Raj berättar: ”Till och med den högste militärbefälhavaren i Rangoon sa att han och hans kolleger aldrig hade sett en sådan här imponerande tilldragelse förut.”

Många delegater höll med om att de hade bevittnat någonting speciellt. En lokal broder sa: ”Innan sammankomsten hade vi bara hört talas om vårt internationella brödraskap. Nu har vi fått uppleva det! Vi kommer aldrig att glömma den kärlek som våra bröder och systrar visade oss.”

För nästan 2 000 år sedan sa Jesus till sina lärjungar: ”Lyft upp era ögon och se på fälten, att de är vita till skörd.” (Joh. 4:35) Detsamma kan sägas om Burma i dag. Nu har landet 3 790 förkunnare, vilket innebär 1 förkunnare på 15 931 invånare, verkligen ett stort fält redo för skörd! Och antalet närvarande vid Åminnelsen 2012 var 8 005, vilket visar att det finns potential för stor tillväxt!

Ett annat exempel på det är delstaten Rakhine, som ligger vid kusten och gränsar till Bangladesh. Den har nästan fyra miljoner invånare men inte ett enda Jehovas vittne. ”Varje månad får vi många brev från människor som bor i det här området och som begär litteratur och andlig hjälp”, säger Maurice Raj. ”Det finns också ett växande antal buddhister i Burma som visar intresse för sanningen,  särskilt bland de unga. Vi fortsätter därför att be till skördens Herre att sända ut fler arbetare till skörden.” (Matt. 9:37, 38)

För nästan 100 år sedan förde två modiga pionjärer de goda nyheterna till det här buddhistiska landet. Sedan dess har tusentals människor från skiftande etnisk bakgrund tagit ställning för sanningen. Trots våldsamma konflikter, politiska oroligheter, utbredd fattigdom, religiös förföljelse, isolering mot omvärlden och naturkatastrofer har Jehovas vittnen i Burma visat en orubblig hängivenhet för Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus. De fortsätter beslutsamt att predika de goda nyheterna och att ”hålla ut och vara tålmodiga med glädje”. (Kol. 1:11)