• LÄNDER OCH OMRÅDEN 239

• FÖRKUNNARE 7 782 346

• TIMMAR I TJÄNSTEN PÅ FÄLTET 1 748 697 447

• BIBELSTUDIER 8 759 988

• LÄNDER 58

• FOLKMÄNGD 968 989 710

• FÖRKUNNARE 1 312 429

• BIBELSTUDIER 2 999 639

Ingen abort

I Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien, bodde en butiksägare som hette Saba. En dag kom två systrar och erbjöd henne ett exemplar av Vakna! som innehöll en artikel om abort. Saba bjöd in dem, och med tårar i ögonen berättade hon att hon tänkte göra abort. Under samtalets gång blev alla tre så känslomässigt berörda att de började gråta. Den dagen  bestämde sig Saba för att behålla barnet, och hon berättade för sin man varför hon bestämt sig för det. Med tiden födde hon en underbar liten flicka. Saba började också studera Bibeln och blev döpt, och nu är hon en glad pionjär. Hennes man började också studera och blev vår broder, och i april 2012 blev deras två andra barn döpta.

”Kan vi få komma in och tala med honom?”

En kretstillsyningsman i Etiopien samarbetade med en broder i tjänsten från hus till hus. Vid en dörr öppnade ett hembiträde, och de frågade då om de kunde få tala med mannen i huset. När hon svarade att det inte var möjligt, frågade de om de kunde få lämna lite litteratur till honom. Hon gick för att fråga honom om det gick bra, och när hon kom tillbaka sa hon att han först ville se den.

Bröderna gav henne en tidskrift som hon kunde visa mannen. Efter några minuter kom hon tillbaka och sa att han ville läsa den. Då sa en av bröderna: ”Om han inte kan komma ut, kanske vi kan få komma in och tala med honom?” Återigen gick hembiträdet in för att fråga honom. Den här gången blev hon borta längre än tidigare, och bröderna började undra om hon skulle komma tillbaka över huvud taget. Slutligen kom hon och bjöd in dem i huset. Nu fick bröderna veta att mannen som bodde där, Yirgu, var gammal och hade varit sängliggande i tio år och varken kunnat stiga ur sängen eller ens sätta sig upp.  Orsaken till att de fick vänta så länge var att hembiträdet hade hjälpt honom att klä sig och städat upp i rummet.

Bröderna berättade om de goda nyheterna. Yirgu tyckte om det han fick höra och tackade ja till ett bibelstudium. Allteftersom studiet fortsatte förbättrades hans hälsa. Så småningom kunde han stiga upp ur sängen och förflytta sig med hjälp av en rullstol. Snart började han vara med vid mötena, och vid en områdessammankomst nyligen blev han döpt.

”En av de där konstiga Vakttornsböckerna”

Calvin, som bor i Zimbabwe, var fyra år när hans pappa dog. Det enda pappan lämnade efter sig till honom var en väska med Nya världens översättning och boken Jesajas profetia – ett ljus för alla människor, band 1. ”Håll dig till den kyrka som gett ut de här böckerna”, hade han sagt till Calvin. ”De lär ut sanningen.”

När Calvins mamma dog fick han bo hos sin mormor. I nio år vägrade Calvin att gå till sin mormors kyrka, eftersom han var helt övertygad om att han en dag skulle finna ”kyrkan” som gett ut böckerna som hans pappa hade gett honom.

En dag träffade Calvins mormor en av våra systrar utan att veta att det var ett vittne. Hon berättade att hon hade ett envist barnbarn som inte ville följa med till kyrkan. På söndagarna satt han i stället och läste i en bok som hans pappa hade lämnat efter sig till honom. Systern frågade vad det var för bok. Mormodern sa att hon trodde att det var ”en av de där konstiga Vakttornsböckerna”.

 Systern sa att hon gärna ville träffa pojken, och Calvin blev överlycklig när de träffades. Systern började studera med honom i boken Vad lär Bibeln? Han började genast vara med vid mötena trots att hans mormor motstod honom. Han har bestämt sig för att hålla fast vid sanningen, och han längtar efter uppståndelsen, då han hoppas att få träffa sin mamma och pappa igen. Calvin blev döpt i augusti 2012.

”Den Gud du tjänar är stark”

Caro bor i Uganda. En månad efter att hon hade börjat studera Bibeln började Martin, hennes man, som höll på med trolldom, att motstå henne. ”På grund av dina böcker kan förfäderna inte längre komma in i huset”, klagade han. Det gick så långt att han misshandlade henne och hotade med att döda henne om hon inte slutade studera. Han slutade också försörja familjen. Men Caro behöll fattningen, och hon såg till att familjen fick mat genom det hon odlade i trädgården, och hon fortsatte lära sig mer från Bibeln. Senare, när det stod klart att hennes liv var i fara, flydde hon hemifrån. Hon kämpade för att försörja sig, men när hon hörde att barnen var sjuka tog hon den lilla summa hon hade fått ihop och köpte medicin åt dem.

Efter en tid fick Caro ett telefonsamtal från sin man. ”Jag vill att du kommer hem igen”, sa han. ”Jag förstår att den Gud du tjänar är stark och att han har varit med dig. Jag vill att de som studerar med dig ska studera med mig också. Jag vill verkligen förändra mitt liv.” Martin menade allvar. Familjen är  nu lyckligt förenad. Både Martin och Caro blev döpta vid en områdessammankomst i augusti 2012.

En ensam förkunnare i en avlägsen by

David i Kenya började studera Bibeln med Jehovas vittnen när han bodde i en stad långt hemifrån. Men han blev snart tvungen att återvända till sin hemby, Lokichar, som ligger i ett avlägset område i nordvästra Kenya. Den närmaste församlingen fanns i staden Lodwar, omkring 16 mil bort. Under fyra år hade David nästan ingen kontakt med vittnena, men han berättade för sina grannar och släktingar om det han hade lärt sig under den korta tid han studerade Bibeln. Några blev intresserade, och snart hade han flera bibelstudier. År 2007 tog han kontakt med bröderna i Lodwar och återupptog sitt eget studium. Han åkte dit med motorcykeltaxi och minibuss två gånger i månaden.

Davids kunskap växte, och så gjorde också hans iver i tjänsten. Redan innan han blev döpt byggde han en tillfällig ”Rikets sal” med halmtak och väggar av lera. Den låg i närheten av hans hem, och där ledde han möten med de intresserade. Men det var inte alla i byn som tyckte om hans predikande, och under två års tid blev han misshandlad verbalt och fysiskt. En gång slog några bybor honom medvetslös och anklagade honom för att föra in djävulsdyrkan i byn. Men sedan David sökt hjälp hos de lokala myndigheterna upphörde våldet, och han fortsatte förkunna. ”Sanningen är mitt liv”, sa han. ”Inget motstånd i världen kan stoppa mig.”

David blev döpt 2009, och nu är han reguljär pionjär och biträdande tjänare. Han och hans 15-årige son är de enda förkunnarna i området, men i april  2012 var 60 bybor med vid Åminnelsen, som hölls i den tillfälliga byggnaden nära Davids hem.

”Visa från Bibeln att hon har fel”

Janet bor i Ghana och är reguljär pionjär. Hon satt och läste boken Vad lär Bibeln? under en lång bussresa. En präst steg på bussen, höll en predikan och uppmanade passagerarna att bidra med pengar. Janet sa till honom: ”Du säger att Jesus och Gud är samma person. Men vem var det i så fall som talade till Jesus vid hans dop?”

Prästen sa: ”Det är ett mysterium.”

Janet slog upp kapitel 4 i Vad lär Bibeln?, valde ut några bibelställen och bad några passagerare att läsa verserna. Hon förklarade sedan skillnaden mellan Jesus och den allsmäktige Guden, Jehova.

”Du är en häxa”, sa prästen.

Men då började passagerarna försvara henne och sa: ”Du borde bevisa från Bibeln att hon har fel i stället för att kalla henne häxa.” Prästen blev arg och steg av bussen vid nästa hållplats. En ung kvinna som satt bredvid Janet sa till henne: ”Jag trodde att Jehova var namnet på vittnenas kyrkobyggnad. Jag visste inte att det var Guds namn förrän du resonerade med prästen.”

De fortsatte att prata, och Janet fick kvinnans telefonnummer och lovade att kontakta henne. När kvinnan kom hem berättade hon för sin mormor vad som hade hänt. Mormodern blev också förvånad när hon fick veta att Guds namn är Jehova. Janet ordnade senare så att några vittnen fortsatte att hålla kontakt med kvinnan och hennes mormor, och båda är nu med vid mötena.

• LÄNDER 57

• FOLKMÄNGD 946 087 916

• FÖRKUNNARE 3 861 145

• BIBELSTUDIER 4 196 922

Hon fann sanningen där hon minst anade det

Fängelsevakter i Bolivia försökte brotta ner 20-åriga Andrea på fängelsegården medan hon skrek och svor. Hon var fysiskt stark och dessutom våldsam, så de flesta var rädda för henne. Men Leidy, ett Jehovas vittne som hade blivit dömd till fängelse fast hon var oskyldig, var inte rädd för henne utan tyckte synd  om henne. På morgnarna brukade Leidy högläsa texten till någon av sångerna i vår sångbok. När Andrea hörde det frågade hon: ”Är du ett Jehovas vittne?”

När Leidy svarade att hon var det, sa Andrea: ”Mamma är ett Jehovas vittne, och jag brukade följa med henne på mötena. Hon studerade Bibeln med mig.” Andrea bröt ihop och började gråta. Under de dagar som följde hade de djupa andliga samtal, och när det blev dags för Andreas domstolsförhandling bad de tillsammans om Jehovas hjälp och vägledning. Andrea blev frigiven och fortsatte att lära sig mer om Jehova. Hon blev snabbt kvalificerad som odöpt förkunnare, och nu förbereder hon sig för dopet.

Leidy, som var oskyldigt dömd, utnyttjade tiden i fängelset och hann starta 21 bibelstudier innan hon frigavs. Nu besöker hon fängelset tre dagar i veckan för att ta hand om intresset.

Tack vare jw.org

En söndag våren 2011 kom ett välklätt par med sina två barn till en Rikets sal i Kanada. Alla trodde att de var Jehovas vittnen på besök från en annan stad. Men Dominic, en biträdande tjänare i församlingen, och mannen, Marc-André, kände genast igen varandra. Dominic hade studerat Bibeln med honom för 17 år sedan. I två år hade Marc-André och hans fru Josée laddat ner och läst Vakttornet och Vakna! från vår hemsida, jw.org, och insett att  hela familjen borde gå till Rikets sal. Ett bibelstudium kom i gång direkt, och familjen började vara med vid alla möten. Efter att ha studerat i bara två månader började familjen ha sin egen andliga familjekväll. De fortsätter att göra fina framsteg, och Josée hade sitt första övningstal i teokratiska skolan i maj 2012.

”Han gav mig sin lunch och sin hatt”

Under en områdessammankomst i Chile 2010 såg tioårige Marcelo att en äldre man, som satt på samma stolsrad som han, inte hade någon litteratur.

”Han har ingen bibel”, viskade Marcelo till sin mamma.

”Låt honom följa med i din”, viskade hon tillbaka. Så Marcelo satte sig bredvid mannen, som hette Victor, och slog upp alla bibelställen som det hänvisades till och lät honom följa med i sin bibel. När pausen började, sa Marcelo till sin mamma: ”Han har ingen lunch med sig.” Hon föreslog då att han skulle dela sin lunch med Victor. Så Marcelo gav honom en smörgås och en kopp te. Medan Victor åt visade Marcelo honom alla bibelställen han kunde komma ihåg.

På eftermiddagen blev det stekande hett i solen, så Marcelo vände sig till sin mamma igen och sa: ”Han har ingen hatt.”

Hans mamma sa då: ”Ge honom din.” Och det gjorde han. När programmet var slut tog de farväl och skildes åt.

Året därpå, när det var sammankomst igen, gick Marcelo runt och tittade för att se om Victor var där.  Till hans stora glädje var han det – och den här gången i slips och allt! När Victor såg Marcelo, utbrast han: ”Det är tack vare den här unge mannen som jag är här i dag! Förra året fick jag en inbjudan till sammankomsten och var med vid den. Den här pojken lät mig följa med i sin bibel, och han gav mig sin lunch och sin hatt. Nu studerar jag Bibeln.” Victor är nu odöpt förkunnare.

Beröm från en journalist

En välkänd journalist i Venezuela skrev i sin tidningsspalt att hon hade ringt till ett nationellt telefonbolag för att få teknisk hjälp. Personen på deras kundtjänst hade varit kort och tvär och inte det minsta behjälplig. Men när hon ringde en andra gång fick hon prata med en ung man som presenterade sig som Misael och som snabbt och smidigt gav henne all den hjälp hon behövde. Hon skrev: ”Den här unge mannen gav mig ett mycket vänligt och respektfullt bemötande, och han var otroligt hjälpsam under hela samtalet. Med hans hjälp kunde jag lösa problemet, och jag fick också veta hur jag skulle kunna lösa framtida problem.”

När kvinnan berömde honom, förklarade han att han var ett Jehovas vittne och att han därför försökte behandla sina medmänniskor på det sätt som Jesus undervisade om. Journalisten bad att få tala med Misaels chef och berömde då Misael för att han var så serviceinriktad. I sin tidningsspalt skrev hon att han var en exemplarisk medborgare och ett Jehovas vittne. Hon avslutade med orden: ”Vi behöver fler personer som Misael i alla offentliga sammanhang.”

 ”Var inte stolta!”

Femtonåriga Gabriela, som är döv, var mycket glad över att bli döpt vid en områdessammankomst på teckenspråk i Ecuador i oktober 2011. Hon var så glad när hon kom tillbaka till skolan på måndagen att hon frågade sin lärare om hon kunde få berätta något för sina klasskompisar under lektionen. Läraren gick med på det, så Gabriela ställde sig framför hela klassen och sa entusiastiskt på teckenspråk: ”Jag skulle vilja berätta att jag var på en sammankomst från fredag till söndag, och då blev jag döpt som ett Jehovas vittne. Jag vill också att ni ska veta att vi lever nära slutet för den här världsordningen. Det är så lite tid kvar! Det är jätteviktigt att ni gör de förändringar som behövs. Så  var inte stolta! Frukta Gud!” Det här gjorde stort intryck på hennes klasskompisar.

Katty, som var en overksam döv syster, kom fram till Gabriela under lunchrasten senare samma dag och frågade henne hur det var på sammankomsten. Gabriela sa rakt på sak till henne: ”Det var underbart! Men nu är jag ett döpt vittne, och jag vill vara trogen mot Jehova. Så med tanke på att du inte lever som ett vittne måste jag säga att jag inte kan vara din vän längre, för då skulle jag kunna skada min vänskap med Gud. Du måste ändra dig. Det är viktigt att be till Jehova och att prata med de äldste. Jag vet att du skulle klara av det.” Tack vare Gabrielas rättframma men kärleksfulla uppmaning gick Katty till de äldste, fick andlig hjälp och blev verksam som förkunnare igen.

Hon använde sin lärares dator

En 16-årig syster i USA fick en hel del frågor om sin tro av sina klasskompisar, men hon hade ingen litteratur med sig, inte ens en bibel. Eftersom hon ville använda Bibeln för att svara på deras frågor, lånade hon sin lärares dator och gick in på vår hemsida, jw.org. Förutom att besvara alla frågor visade hon hur man kan använda hemsidan. Hon sa att om de hade fler bibliska frågor men inget vittne fanns i närheten, kunde de själva gå in på hemsidan och hitta svaren. Under resten av veckan märkte hon att klasskompisarna inte ställde lika många frågor längre. När hon frågade varför, sa några att de hade gått in på sidan flera gånger med sina mobiler. Till och med läraren hade gjort det!

• LÄNDER 48

• FOLKMÄNGD 4 222 869 785

• FÖRKUNNARE 674 608

• BIBELSTUDIER 662 736

En konflikt i byn undveks

En grupp Jehovas vittnen i Indonesien reste genom en liten by på väg till en begravning. En pionjär lade märke till en grupp ungdomar vid vägkanten. Han pratade med dem och gav dem broschyren Lyssna till Gud så får du leva för evigt. Lite senare passerade en syster samma ställe när hon var på väg hem. En  man som hade broschyren i sin hand kom fram till henne och tackade för att hon hade gett den till hans barn. Han sa: ”Den här räddade mina barns liv!” Systern, som inte kände till det tidigare samtalet, frågade vad som hade hänt. Pappan förklarade att ungdomarna hade tänkt attackera en viss by och hämnas ett överfall på en av sina vänner. Men när de läste broschyren såg de att människor som strider mot andra inte får komma in i paradiset. Så de lugnade ner sig, övergav sin plan och gick hem. Tack vare Bibelns budskap undveks en farlig konflikt.

En transvestit gör förändringar

Rek och hans tvillingbror växte upp i en traditionell familj i Kambodja, men redan som mycket små kände de sig båda som flickor. De lekte med dockor och tyckte om att klä sig i flickkläder. Deras mamma visste varken ut eller in. Hon tyckte det var genant och visste inte hur hon skulle få dem att sluta med det. När de gick till skolan var de klädda som pojkar, men så fort de kom dit bytte de om till flickkläder. När tvillingarna var 16 år var de med i en skönhetstävling för transvestiter och blev upptäckta av nöjesindustrin. Det här ledde till att de fick vara med i tv-shower och komediserier. Snart hade Rek lagt sig till med en homosexuell livsstil och umgicks med andra transvestiter.

Reks mamma började gå i kyrkan och fick med sig Rek dit. Även om han gick med på att klä sig i  manskläder, vägrade han klippa sitt långa hår. Pastorn var ofta spydig mot Rek och uttalade sig nedsättande om hans livsstil. Trots det tänkte Rek att han skulle försöka studera Bibeln i kyrkan. Första veckan steg han upp tidigt och cyklade till kyrkan som låg flera kilometer bort, men pastorn ursäktade sig och sa att han inte kunde studera med honom. Andra veckan dök pastorn inte ens upp, och då blev Rek riktigt besviken och arg.

När Rek kom hem berättade hans tvillingbror att en kvinna hade kommit på besök och erbjudit ett kostnadsfritt bibelstudium. Hon hade också lämnat boken Vad lär Bibeln? Tvillingarna började studera med systern och hennes man. Efter ett halvår kände Reks bror att han inte var redo att ändra livsstil, och därför slutade han studera. Rek däremot blev djupt berörd av 1 Korinthierna 6:9, 10 och insåg tydligt vad han måste göra. Genom att noga läsa och studera Bibeln, be och gå på mötena kunde han ordna upp sitt liv. Reks mamma har också börjat studera och gör fina framsteg. När Rek blev döpt, sa hon med tårar i ögonen: ”Jag är så glad att få se min son bli döpt som en man.” Rek är nu reguljär pionjär.

En spiritist ändrar inriktning i livet

Or-Ya höll på med spiritism, spådom, healing och andlig rådgivning. Ett pmsu-par i staden Haifa i Israel träffade henne i tjänsten från hus till hus. Hon hälsade på dem med orden: ”Om det handlar om Gud, så kom in!” Det var fullt med saker i huset som hade med spiritism och mysticism att göra. Hon menade att hon fick meddelanden från Gud, bland annat genom en avliden rabbins ”ande”.

 Hon erbjöds ett bibelstudium i boken Vad lär Bibeln? och tackade ja till det. Bara två dagar tidigare hade hon bett till Gud att han skulle sända någon som kunde undervisa henne i Bibeln – men utan några rabbinska tolkningar. Inom en månad frågade hon: ”Finns det andra som tror som ni?” Hon var med vid ett möte och blev imponerad av den värme och kärlek vännerna visade henne. Sedan dess har hon gått på mötena regelbundet.

När Or-Ya hade studerat i två månader och sammankomsten närmade sig, frågade hon: ”Är det inte på sammankomster man kan bli döpt? I så fall har ni bara två månader på er att göra mig redo för dopet!” Som ett första steg gjorde hon sig av med alla sina dyrbara spiritistiska föremål. Sedan slutade hon helt med sin tidigare verksamhet och började i stället vittna för andra genom att visa boken Vad lär Bibeln? och tidskrifterna för sina före detta patienter och kunder. När hon blev sjuk vägrade hon ta till de healingmetoder hon tidigare använt. Or-Ya fick inte någon inkomst på fyra månader, men hon ville ändå inte ta vilket arbete som helst utan satte upp vissa villkor. För att få tid till teokratisk verksamhet ville hon arbeta fyra dagar i veckan och sex timmar per dag, och till slut hittade hon ett passande arbete. Sedan sålde hon sitt stora hus och flyttade in i en liten lägenhet.

Så småningom kvalificerade sig Or-Ya för dopet, men en vecka före sammankomsten bröt hon benet. Hon lät sig inte hindras av det, utan blev döpt med  benet gipsat. I dag är Or-Ya en aktiv förkunnare som vittnar för många av sina tidigare kunder och leder flera bibelstudier.

En kultmedlem finner sanningen

I en avlägsen bergstrakt i Filippinerna sattes ett bibelstudium i gång med två tvillingbröder som var döva. Båda tillhörde en kult som trodde att vapen inte skulle skada dem så länge de bar vissa amuletter och sjalar. De hade fått träning i att använda knivar, macheter och skjutvapen och hade flera gånger stridit mot rebellgrupper i bergen. De fick tillåtelse av kulten att studera Bibeln så länge vittnena inte försökte tvinga dem att lämna kulten.

Bröderna i församlingen uppmuntrade givetvis tvillingarna att fatta ett eget beslut grundat på det de lärde sig. En av dem kände att han inte kunde göra de förändringar som krävdes för att tjäna Gud på ett godtagbart sätt, men hans bror fortsatte studera. För att uppmuntra honom visade brodern som studerade med honom ett bibelställe och förklarade på teckenspråk: ”Ditt namn, Samuel, finns i Bibeln. Den Samuel som Bibeln nämner tjänade den sanne Guden, Jehova, tills han blev mycket gammal. Du kan också vara trogen mot Jehova och lyda honom.” De här orden rörde Samuels hjärta. Han sa: ”Om mitt namn finns i Bibeln måste jag ställa mig på Jehovas sida.” Samuel meddelade kulten att han tänkte lämna bergen, och dessutom brände han alla sina amuletter och spiritistiska föremål. Han gjorde snabba framsteg och är nu en döpt tjänare åt Jehova, och han hjälper ivrigt andra döva att lära känna Bibelns sanning.

 Ett barn möter motstånd

I en avlägsen by i norra Indien bor Rajiv. När han var nio år och gick i fjärde klass använde hans lärare, som var ett Jehovas vittne, boken Vi lär av den store läraren för att undervisa barnen om moraliska värderingar. Rajiv sög åt sig av det han hörde och började tillämpa det. Han berättade för sin lärare att han hade slutat slåss med sina skolkamrater och slutat ljuga och att han delade med sig av sin lunch till dem som inte hade någon mat.

 När Rajiv lärde sig mer om paradiset på jorden, började han berätta om det för andra i sin by och för människor han träffade när han åkte tåg. Det här gjorde hans föräldrar irriterade och generade. De sa åt honom att sluta tala om Jehova och Jesus. När han ändå fortsatte med det började de slå honom, och hans mamma gömde hans kläder när han kom hem från skolan, så att han inte kunde gå ut och tala med andra om sitt nya hopp. Hans föräldrar lät honom inte sova i sin egen säng, och han fick inte lika mycket mat som tidigare. När inte det heller hjälpte kallade de på en präst för att få Rajiv på andra tankar.

Prästen stannade i deras hem i flera dagar och försökte tvinga Rajiv att böja sig ner för en avgud. När Rajiv sa att avguden bara var en staty av sten och ingen levande gud, svarade prästen att pojken måste ”se med hjärtat”. Bara då skulle han ”se” gud i statyn. Rajiv tog då en papperslapp och skrev ”100 rupier” på den. Så gav han den till prästen och bad honom gå och köpa lite choklad och ta med sig växeln tillbaka. Då sa prästen: ”Jag är väl inte dum heller! Det är ju bara en värdelös papperslapp.” Rajiv sa då: ”Men om du ser på den med hjärtat kommer du att se att det är riktiga pengar.” Prästen blev då arg och tryckte ner pojkens huvud inför avguden. Rajiv sa: ”Du har tvingat mig att böja mitt huvud inför den här statyn, men du kommer aldrig att kunna böja mitt hjärta.” Till sist gick prästen därifrån. Han sa att det var omöjligt att ändra på pojken  och att om han själv stannade längre skulle han förlora sin tro. Då flyttade Rajivs föräldrar honom till en annan skola. Men han har ändå inte slutat prata om Jehova och löftet om paradiset med alla som vill lyssna. Han är nu tio år och fortsätter förtrösta på att Jehova ska hjälpa honom att bevara en stark tro.

Hon fann den bibel hon letade efter

När Larisa i Armenien vittnade för en expedit i en bokhandel kom en kvinna in och frågade efter ”Nya världens” bibel. Expediten sa att de inte hade någon sådan, men däremot en annan armenisk översättning. Kvinnan frågade: ”Är den lätt att förstå?” Expediten läste några verser och sa sedan: ”Den verkar inte helt obegriplig.” Kvinnan var ändå tveksam och sa att hon måste hitta ”Nya världens” bibel. Larisa kom plötsligt ihåg att hon hade sin egen armeniska bibel i väskan. Hon visade den för kvinnan och bad henne läsa på framsidan. Kvinnan läste: ”Nya världens översättning”. Det var precis den bibel hon hade letat efter.

Kvinnan berättade att hennes dotter och svärson nyligen börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen i Grekland. Men eftersom de inte hunnit lära sig grekiska än, hade de bett henne ta med sig Nya världens översättning på armeniska nästa gång hon kom på besök. Larisa gav sin bibel till kvinnan och sa: ”Var snäll och ge dem den här och säg att det är en gåva från Jehova.” Kvinnan blev också mycket glad när Larisa erbjöd sig att studera Bibeln med henne. De bytte telefonnummer med varandra så att hon kunde börja studera när hon kom tillbaka från Grekland.

• LÄNDER 47

• FOLKMÄNGD 738 679 198

• FÖRKUNNARE 1 595 888

• BIBELSTUDIER 841 260

Hon lämnade tillbaka plånboken

Nina i Bosnien är reguljär pionjär och studerar med en romsk familj. En dag när den tioåriga dottern i familjen var ute och gick, hittade hon en plånbok som innehöll pengar, kreditkort och andra värdehandlingar. Innan hon lärde känna sanningen skulle hon ha sett plånboken som en värdefull gåva. Men när hon hade  pratat med sin mamma om saken, bestämde hon sig för att lämna in den till polisen. Till saken hör att familjen var fattig och inte ens hade pengar till bröd. Ungefär två timmar efter att de hade lämnat in plånboken till en mycket förvånad polisman, fick de ett telefonsamtal och blev ombedda att komma tillbaka till polisstationen. Där väntade ägaren till plånboken som ville tacka dem och ge dem hittelön. De fick en summa som motsvarar omkring 200 kronor, dvs. två dagslöner.

Rubriken gjorde honom nyfiken

Nihad, som bor i Bosnien, hade precis avslutat tjänsten. När han kom till sin bil stod en man där och väntade. När Nihad hälsade på honom, sa han: ”Ursäkta mig, men jag ser att det ligger en tidskrift uppslagen i din bil med rubriken ’Hur man blir en bra pappa’. Jag skulle verkligen vilja ha ett exemplar. Jag har väntat här i nästan en timme och hoppats att någon skulle komma. Skulle jag kunna få den?” Nihad gav honom mer än gärna tidskriften och passade även på att vittna för honom.

Besättningen på ett tankfartyg får tröst

När ett par i Nederländerna förkunnade i hamnen i Rotterdam träffade de en nedstämd besättning ombord på ett tankfartyg. Maskinchefen berättade med tårar i ögonen att de hade drabbats av den ena olyckan efter den andra. Bland annat hade de varit nära att kollidera med andra fartyg, och de hade fått skador på sin egen båt. Därför frågade han: ”Skulle  ni vilja be för oss?” Paret sa att de kunde komma och hålla ett uppmuntrande bibliskt tal för besättningen. Klockan sju nästa kväll kom de dit tillsammans med två andra par, och de fick komma upp till kommandobryggan där 15 av de 16 besättningsmännen hade samlats. Efter en inledande bön höll en av bröderna ett tal med temat: ”Är det Gud som orsakar katastrofer?” Förkunnarna hade tagit med sig extra biblar och hjälpte männen att slå upp de bibelverser som lästes. Efter den avslutande bönen stannade alla kvar och samtalade med förkunnarna. Besättningsmännen kände sig tacksamma och lättade, och en av dem sa: ”Det här är svaret på våra böner.” De tog emot 20 böcker och även biblar och andra publikationer, och kaptenen lämnade över ett kuvert till förkunnarna med 200 dollar som ett bidrag för litteraturen.

Hon bad att hon skulle kunna hjälpa någon

Irene, som bor i Sverige, skriver: ”Jag är 80 år, och på grund av värk har jag svårt att gå ut i tjänsten. Jag bad till Jehova att jag skulle få hjälpa någon som jag besökte i tjänsten förr om åren och som nu skulle vilja samtala eller få besök.

En dag ringde telefonen, och min man svarade. Det var en kvinna, och hon sa till honom: ’Ursäkta mig, men ni är de enda jag kan komma ihåg, så det är därför jag ringer till er. Skulle din hustru kunna besöka mig så att vi kan resonera om Bibeln? Jag studerade för 15 eller 20 år sedan, men min man som nu är död tyckte inte om det, så jag slutade.’

Jag kom då ihåg att jag hade besökt kvinnan tillsammans med en annan syster, som studerade med henne. Till min stora förvåning kom kvinnan ihåg mig, och vi bestämde att vi skulle träffas. Sedan dess  har vi studerat varje vecka, och hon var med vid Åminnelsen och specialföredraget. Hon har också kommit till andra möten. Jag tackar Jehova varje dag för att han besvarat min bön.”

Ingen choklad i bidragsbössan

Åttaårige Sergio, som bor i Italien, försökte övertyga de äldste om att han var redo att bli odöpt förkunnare. En dag skulle hans pappa åka till ett par i 70-årsåldern för att laga deras lås, och han fick då följa med. Sergio tog med sig ett par tidskrifter, och han berättar: ”Under tiden pappa jobbade, erbjöd jag tidskrifterna till mannen. Han blev så förvånad att han ropade på sin fru och visade dem för henne. Jag antecknade också deras namn, adress och telefonnummer så att jag kunde göra återbesök. Det var frun som gav mig alla adressuppgifter, och sedan gav hon mig en stor chokladkaka.” Några dagar senare gjorde Sergio och en äldstebroder återbesök hos paret. Sergio ringde på dörren, och när hustrun kom och öppnade förklarade han att han ville ge dem boken Vad lär Bibeln? Hon tog gärna emot den och gav Sergio en chokladkaka till. ”Jag kunde inte stoppa chokladen i bidragsbössan så jag åt upp den”, säger Sergio och fortsätter: ”De äldste förstod till sist att jag verkligen ville bli odöpt förkunnare.”

Prästen ville veta mer

Simon i Bulgarien var präst i en kyrka i den lilla staden Gurkovo, där det inte finns några Jehovas vittnen. Av sitt eget studium i Bibeln hade han förstått att det som Bibeln lär skiljer sig från det som kyrkan lär. En dag när han åkte tåg fick han några av våra tidskrifter. Han blev förundrad och glad när han insåg att Jehova är den sanne Guden  och att det inte finns någon treenighet. Han ville genast veta mer och skrev till avdelningskontoret och till alla kyrkor han kände till. En enda kyrka svarade och sa att han inte skulle bry sig om ”sådant nonsens”. I kontrast till det ordnade avdelningskontoret så att två förkunnare reste 35 kilometer från Kazanlăk för att besöka honom. De började studera med Simon och hans familj. Simon älskade det han fick lära sig, och han bjöd in sina grannar och vänner till bibelstudiet. Snart var 25 personer med vid studiet varje vecka. En 75-årig grannkvinna som var med för första  gången, sa med tårar i ögonen: ”Jag har lärt mig mer på en timme här än jag gjort under 30 år i kyrkan.” Närmare 60 personer är med vid mötena som bröderna från Kazanlăk håller i Gurkovo varje månad, och 79 var med vid Åminnelsen.

”Fortsätt på den vägen”

En 15-årig syster i Ukraina som heter Valya såg att hennes lärare kom till skolan svartklädd och att hon hade gråtit. När Valya fick höra att lärarens mamma hade dött, bestämde hon sig för att trösta henne med några bibelställen som handlar om uppståndelsen. Valya tog med sig en bibel och broschyrerna Vad händer med oss när vi dör? och När någon du älskar dör och bestämde sig för att gå till läraren efter lektionerna. Valya säger: ”Jag var så nervös när jag stod och väntade utanför hennes kontor, så jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig.”

När Valya kom in på lärarens kontor, frågade läraren: ”Vad vill du?”

”Jag vill trösta dig”, sa Valya, ”eftersom jag förstår hur du känner det. För några år sedan förlorade jag min morfar.”

Läraren blev rörd av Valyas omtanke. Med tårar i ögonen sa hon att varken hennes släktingar eller arbetskamrater hade visat henne sådan uppriktig omtanke. Valya läste och förklarade Uppenbarelseboken 21:3, 4, och läraren tog emot broschyrerna. Hon sa: ”Du skiljer dig verkligen från de andra eleverna.”

Valya förklarade: ”Jag läser Bibeln och försöker leva efter den, och jag lyssnar på mina föräldrar.”

Senare tog Valya även med sig en bibel och boken Vad lär Bibeln? som läraren hade frågat efter.  Läraren uttryckte återigen sin uppskattning och sa till Valya: ”Din religion är den sanna religionen, och du har mycket fina föräldrar som lär dig det som är rätt. Fortsätt på den vägen.”

Hon slog fel nummer

På första dagen av områdessammankomsten i Malakasa i Grekland 2011 ringde Natalie till sin pappa på sin mobil för att få information om bussen till sammankomstplatsen. Men hon slog fel nummer, och ingen svarade. Senare under dagen upptäckte mannen som Natalie av misstag ringt upp att han hade missat ett samtal, och han försökte då ringa tillbaka för att få veta vem som ringt. Natalie försökte avvisa samtalet eftersom sammankomstprogrammet redan hade börjat, men hon råkade i stället komma åt svarsknappen. Utan att hon visste om det fick mannen som ringt henne lyssna till delar av ordförandens tal, och det väckte hans intresse.

Mannen skickade sedan ett sms och frågade: ”Vem är du? Är du präst?” Natalie fick syn på det i slutet av förmiddagssessionen, och hon svarade: ”Jag är ingen präst. Jag är ett Jehovas vittne och är med på en sammankomst.”

Mannen ringde upp igen på lördagen för att fråga om sammankomsten fortfarande pågick. Natalies pappa vittnade då för honom, och mannen sa: ”Redan efter några minuter hade talet jag lyssnade till på telefonen besvarat många frågor som bekymrat mig.” Det visade sig att mannens familj varit utsatt för demonangrepp och inte visste vilka andarna var eller varför det här drabbade dem. Han förklarade: ”Jag har aldrig velat prata med Jehovas vittnen  tidigare, men nu skulle jag vilja tala med mannen som höll talet, om det är möjligt.”

Givetvis gick det att ordna. När mannen kom till sammankomsten på söndagen blev han mycket förvånad över det han såg – välklädda familjer och glada ansikten. Det fanns inget skräp på marken, ingen använde ett ovårdat språk och ingen rökte. Han sa: ”Jag visste inte att det fanns sådana som ni på den här planeten. Det känns som om jag har kommit till en annan värld!” Natalies pappa följde med honom till ordförandens kontor, där han fick tala med ordföranden. Sammankomsten i sig och de svar han fick på sina frågor gjorde ett stort intryck på honom. Han tog emot några tidskrifter, en bibel och boken Vad lär Bibeln?, och man avtalade om ett återbesök.

• LÄNDER 29

• FOLKMÄNGD 38 495 300

• FÖRKUNNARE 94 924

• BIBELSTUDIER 59 431

”Den vackraste sång jag någonsin hört”

På ön Savaii i Samoa börjar en vanlig skoldag med att hela skolan samlas och sjunger en psalm. Men femåriga Celina och sexåriga Levaai förklarade respektfullt för rektorn att de inte kunde sjunga med, eftersom de är Jehovas vittnen. Att vägra sjunga kunde resultera i ett strängt straff. Rektorn trodde nog att han kunde få barnen  att sjunga om han gjorde dem generade, så han sa till dem: ”Nåväl, om ni inte vill sjunga vår sång, sjung då en av era sånger.” Då sjöng Celina och Levaai sång 111, ”Tröstens löfte”, som de nyss hade lärt sig på sin andliga familjekväll. När de sjungit färdigt hade rektorn tårar i ögonen. Han sa: ”Det där var den vackraste sång jag någonsin hört. Sjung den igen är ni snälla.” Barnen gjorde det, och därefter sa rektorn: ”Från och med nu kommer jag att be er sjunga era sånger och inte våra.”

Han hade bett till Jesus hela sitt liv

En man i Fiji, som var präst i en av kyrkorna där, beslutade sig för att sitta med vid ett bibelstudium. Under studiet fick han höra att Jesus inte var Gud. Det här oroade honom så mycket att han inte kunde sova. När hans hustru såg hur bekymrad han var, sa hon: ”Gå inte och lyssna på de där människorna igen!” Men han kunde inte sluta tänka på det han hade hört, så nästa vecka var han med på studiet igen. Några dagar senare gick han till sin kyrka och sa upp sig som präst, även om han ännu inte hade ett eget bibelstudium. Det gjorde släktingar och medlemmar i kyrkan chockerade och arga. Han lämnade inte bara kyrkan utan också ett välbetalt arbete. Han hade lätt att förstå det Bibeln säger om Jesus, men  det var svårt för honom att be till Jehova, eftersom han hade bett till Jesus hela sitt liv. Men efter flera månader kände han till slut att han kunde be till Jehova. Nu hjälper han andra att förstå de goda nyheterna och att lära känna Jehova och älska honom.

Ett litet samhälle reagerar positivt på sanningen

På ön Makatea i Söderhavet bor det bara 62 personer. Jehovas vittnen i en av församlingarna i Tahiti ser till att invånarna där kan få sitt andliga behov tillgodosett, och de leder bibelstudier per telefon med nio av dem. Hemma hos en av de intresserade brukar upp till 15 personer samlas för att lyssna till mötena som hålls i Tahiti. Bland dem som nu studerar finns en ung kvinna som var en mycket aktiv och betydelsefull medlem i sin kyrka, och många förväntade att hon skulle bli utnämnd till diakonissa. Ganska nyligen gick hon till sin kyrka och förklarade varför hon inte längre var med vid gudstjänsterna där. Med hjälp av Bibeln visade hon att en kvinna inte ska undervisa i församlingen. Hon förklarade också vilken roll Jesus Kristus har och innebörden i Herrens kvällsmåltid, som ska firas en gång per år, inte varje söndag. Dessutom förklarade hon att endast 144 000 ska vara tillsammans med Kristus i himlen och att det bara är de som ska ta del av brödet och vinet vid Åminnelsen. Uppmuntrad av hennes exempel lämnade en annan kvinna kyrkan, och hon studerar nu Bibeln regelbundet med vittnena.

Familjen tog emot inbjudan

I samband med åminnelsen av Jesu död brukar ansträngningar göras för att bjuda in overksamma, och i Salomonöarna besökte två äldste Joshua, som  inte hade varit på mötena sedan 1998. Joshua gick två timmar tillsammans med 20 släktingar för att vara med vid Åminnelsen. Det varma välkomnande de fick av församlingen rörde Joshua till tårar. Många av släktingarna kom också till specialföredraget. Efter mötet gick de till de äldste och sa att de ville studera Bibeln, och man började studera med 15 av dem.

Han visste svaret

Av de mer än 1 000 öar och atoller som avdelningskontoret i Guam ansvarar för är över 100 bebodda, men bara 13 av dem ligger i närheten av en församling. Eftersom det är så många öar som aldrig fått  besök av Jehovas vittnen, försöker bröderna hela tiden hitta möjligheter att nå dem. I april 2012 reste en grupp förkunnare med segelbåt till Polowat – en av de mest isolerade öarna. Invånarna där har nästan aldrig någon kontakt med omvärlden. Männen bär höftskynken, gör kanoter av urholkade trädstammar och lever av det jorden ger.

En av förkunnarna frågade en ung man där: ”Vad händer när vi dör?”

”Jag vet svaret på den frågan!” utbrast den unge mannen. Sedan sprang han i väg och hämtade boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på chuukesiska och visade innehållsförteckningen. Han pekade på kapitel 8, ”Vad händer vid döden?”, och förklarade ivrigt vad han hade lärt sig från boken.

Hur hade han fått tag i den? År 2009 hade förkunnare predikat i hamnen på huvudön i ögruppen Chuuk i ett försök att nå människor som reste till de mer avlägsna öarna. Förkunnarna hade lämnat böcker till dem, och en man som skulle till Polowat hade tagit med sig en låda böcker och delat ut dem till sina grannar. Den unge mannen var en av dem som fick en bok.

Innan bröderna reste från Polowat besökte de den unge mannen flera gånger för att uppmuntra honom och lära honom att studera på egen hand. De lärde honom också att hitta i Bibeln och att skriva upp nyckeltankar i marginalen i sin studiebok.

Det värmer hjärtat att se hur vår litteratur når ut även till avlägsna öar där det varken finns tv, radio, tidningar eller internet och hur människor där får hjälp att lära känna sanningen på sitt modersmål.

 Tre kulor, tre anledningar

Anna var en odöpt förkunnare i 20-årsåldern när inbördeskriget i Bougainvilleregionen i Papua Nya Guinea trappades upp. År 1991 tvingades hon tillsammans med fem vuxna och sju barn i Arawaförsamlingen att fly ut i bushen med enbart några få tillhörigheter. Under två års tid bodde de i övergivna hus och letade överallt efter mat. De höll sina möten och använde de enda böcker de hade – Annas bibel och ett exemplar av boken Förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden. De bad tillsammans, sjöng Rikets sånger och predikade för alla de träffade.

Medlemmar av revolutionsarmén hittade dem och ville att de två bröderna i gruppen skulle gå med i armén, men soldaterna respekterade dem för deras neutrala ståndpunkt. Men en gång visade en soldat tre kulor för Anna och sa till henne: ”Gift dig med mig, annars dödar jag dig.” Anna gav honom tre anledningar – en för varje kula – till att hon inte kunde göra det. Den främsta anledningen var det Bibeln säger om att gifta sig ”bara ... i Herren”. (1 Kor. 7:39) Mannen vände sig om och gick sin väg.

År 2012 fick Anna höra att behovet av förkunnare var stort i Arawa. Anna, som nu är reguljär pionjär, återvände dit tillsammans med en pionjärkamrat för att hjälpa till att bilda en isolerad grupp. På frågan om hon inte kände sig orolig för att återvända till en plats där hon sett så mycket dödande och upplevt så många svårigheter under kriget, svarade hon: ”Jag är bara glad över att komma hit igen. Ingenting kan hindra Jehovas verk, inte ens ett inbördeskrig.”