Ett specialpionjärpar i ett avlägset område i Brasilien hörde talas om Valdira, en kvinna som hade studerat Bibeln 13 år tidigare. Paret reste på dammiga grusvägar och korsade flera floder för att nå henne, och hon ville gärna börja studera igen. Men eftersom hon bodde så otillgängligt till fick de hitta en speciallösning. Valdira hade visserligen  en mobil, men det enda stället där hon hade bra täckning var mitt ute på ett fält ganska långt hemifrån. Dessutom kunde hon bara studera efter klockan nio på kvällen. Tänk dig hur det såg ut. Sent på kvällen satt hon mitt på ett fält med mobilen tryckt mot örat och studerade Bibeln i skenet av ett stearinljus.

Valdira brukar ringa och lyssna på söndagsmötena. Då går hon ut på fältet med Bibeln, sitt exemplar av Vakttornet och sin sångbok. Om det regnar tar hon även med sig ett paraply.

Valdira har nästan 10 mil till sin närmaste Rikets sal. I mars åkte hon dit för att vara med när den reviderade utgåvan av Nya världens översättning släpptes på portugisiska. Hon var väldigt glad över att få ett eget exemplar av den nya Bibeln. När andra berömde henne för allt hon gör för att kunna studera Bibeln sa hon: ”Äh, det är ingen större fara.”

I Colombia finns indianfolket yukpa. En specialpionjär som heter Frank skulle besöka en av deras byar, och han fick höra att han skulle se upp för deras hövding, John Jairo. Hövdingen hade nämligen jagat i väg flera andra samfund som hade försökt predika i området. En gång när John fick reda på att en präst tog upp tionde av hans bybor var han inte nådig. Han sköt vilt i luften, och prästen fick fly hals över huvud.

Frank berättar: ”Den första vi träffade i byn var en av John Jairos döttrar! När vi hade visat henne boken Vad lär Bibeln? sa hon: ’Den här religionen vill jag tillhöra!’  Sedan sprang hon raka vägen till sin pappa för att berätta att vi hade kommit, och han kallade på oss omedelbart. Med bultande hjärtan gick vi för att träffa honom. Innan vi hann säga ett ord sa han: ’Jag vet att ni har den sanna religionen. På en soptipp i Becerril hittade jag för åtta år sedan en sådan bok som ni gav min dotter. Jag läste den, och ända sedan dess har jag väntat på att ni ska komma hit. Jag visste att ni skulle komma en vacker dag. Jag vill att ni ska lära mig, min familj och hela byn om Bibeln. Dörren står öppen för er.’

Vi blev alldeles gråtfärdiga. Hela byn samlades för att lyssna på oss, och John Jairo tolkade allt vi sa till deras  språk. När vi skulle lämna dem lånade han ut en liten åsna som vi kunde lasta våra väskor på. Nu leder vi 47 bibelstudier med 120 personer från yukpafolket, däribland John Jairo och hans dotter.”

José, en före detta katolik, bor i Ecuador. Han skriver: ”Jag hatade Jehovas vittnen innerligt, och jag motarbetade dem i tio år. Vid flera tillfällen drog jag ihop en mobb, trakasserade vittnena och anklagade dem för att vara tjuvar. När vi kom till polisstationen envisades jag med att få låsa celldörren bakom dem. Mina kompisar och jag lämnade inte heller vittnenas ägodelar i fred.  En gång totalförstörde vi en bil. En annan gång kastade vi en motorcykel utför ett stup.

Men 2010 fick jag svininfluensa. Jag bodde högt uppe i Anderna, och min läkare rekommenderade att jag reste till det varmare området vid kusten för att återhämta mig. Jag åkte till en släkting som har en liten gård vid kusten, men det slutade med att jag tog hand om gården helt själv. När jag satt där i min ensamhet blev jag ganska sällskapssjuk. Och vilka dök upp på gården just då? Jehovas vittnen! Jag pratade med dem bara för att jag var så ensam, och jag blev imponerad över hur de använde Bibeln. Av ren nyfikenhet gick jag med på att börja studera. När jag hade studerat i sex månader gick jag på mitt första möte. De var så snälla och omtänksamma att jag funderade på om jag kanske hade hittat de sanna kristna. Jag gjorde framsteg och blev döpt i april 2014.

Jag mådde dåligt för att jag hade trakasserat vittnena tidigare. Men Jehova gav mig en möjlighet att ställa saker till rätta, åtminstone i viss mån. Jag blev intervjuad på en kretssammankomst den 4 oktober 2014. Brodern frågade mig om min bakgrund och sa: ’Om du fick chansen att be om ursäkt till någon som du har förföljt, vem skulle det då vara?’ Jag svarade omedelbart att det i så fall skulle vara en broder som hette Edmundo, men att jag inte visste hur jag skulle få tag i honom. Jag hade ingen aning om det då, men han stod faktiskt i kulisserna. När Edmundo kom ut på podiet kramade vi om varandra och grät. Inte ett öga var torrt i publiken.”

En tjänstegrupp i Asunción i Paraguay hade precis gått igenom sitt distrikt i den gassande solen. Men de  bestämde sig för att hålla ut en stund till i tjänsten. En av vännerna sa: ”Vem vet, det kanske sitter någon och ber.” Vid ett av husen öppnades dörren av en glad kvinna, och hon frågade om de var Jehovas vittnen. Hon berättade att hon hade flyttat till Paraguay från Bolivia på grund av sitt jobb bara en månad tidigare. Hon hade studerat i Bolivia, men ingen av hennes nya grannar visste var vittnena höll till. Därför bad hon: ”Jehova, jag ber att dina vittnen ska hitta mig.” Samma dag knackade systrarna på hennes dörr, och ett studium kom i gång.