En bön som uttrycker ånger
Kapitel tjugofem
En bön som uttrycker ånger
1, 2. a) Vad är syftet med den tuktan Gud ger? b) Vilket val kommer judarna att ställas inför sedan de fått Jehovas tuktan?
ÖDELÄGGANDET av Jerusalem och dess tempel år 607 f.v.t. var en tuktan från Jehova, ett uttryck för hans starka ogillande. Den olydiga nationen Juda förtjänade detta stränga straff. Men det var inte Jehovas avsikt att judarna skulle bli utrotade. Aposteln Paulus tänkte på syftet med Jehovas tuktan, när han sade: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den åt dem som har blivit övade genom den en frukt som leder till frid, nämligen rättfärdighet.” — Hebréerna 12:11.
2 Hur kommer judarna att reagera på den här smärtsamma upplevelsen? Kommer de att hata Jehovas tuktan? (Psalm 50:16, 17) Eller kommer de att ta emot den och vara villiga att lära av den? Kommer de att ångra sig och bli läkta? (Jesaja 57:18; Hesekiel 18:23) Jesajas profetia visar att åtminstone några av Judas tidigare invånare kommer att reagera rätt på denna tuktan. Från och med de sista verserna i kapitel 63 och i hela kapitel 64 framställs Judas nation som ett ångerfullt folk som närmar sig Jehova i en innerlig vädjan under den kommande landsflykten. Profeten Jesaja frambär en bön på sina landsflyktiga landsmäns vägnar, en bön som uttrycker ånger. När han gör det, talar han om framtida händelser som om de inträffade inför hans ögon.
En medlidsam Fader
3. a) Hur upphöjer Jesajas profetiska bön Jehova? b) Hur visar Daniels bön att Jesajas profetiska bön uttrycker de ångerfulla judarnas tankar i Babylon? (Se rutan på sidan 362.)
3 Jesaja ber till Jehova: ”Blicka ner från himlen, ja, se ut från din helighets och skönhets upphöjda boning.” Profeten talar om de andliga himlarna, där Jehova och hans osynliga andeskapelser bor. Jesaja uttrycker de landsflyktiga judarnas tankar, när han fortsätter: ”Var är din nitälskan och din väldiga kraft, oron i ditt inre och uttrycken för din barmhärtighet? Gentemot mig har de hållit sig tillbaka.” (Jesaja 63:15) Jehova har hållit tillbaka sin kraft och behärskat sina djupa känslor — oron i sitt inre och uttrycken för sin barmhärtighet — gentemot sitt folk. Men Jehova är ändå den judiska nationens ”Fader”. Abraham och Israel (Jakob) var deras köttsliga förfäder, men om dessa väcktes till liv igen, skulle de kanske vara benägna att förkasta sina avfälliga avkomlingar. Jehova har större medkänsla. (Psalm 27:10) Jesaja säger tacksamt: ”Du, Jehova, [är] vår Fader. ’Vår Återköpare från forna tider’ är ditt namn.” — Jesaja 63:16.
4, 5. a) I vilken bemärkelse låter Jehova sitt folk irra bort från hans vägar? b) Vad för slags tillbedjan vill Jehova ha?
4 Jesaja fortsätter och ber innerligt: ”Varför, Jehova, låter du oss irra bort från dina vägar? Varför förhärdar du vårt hjärta, så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, för din arvsbesittnings stammars skull.” (Jesaja 63:17) Ja, Jesaja ber att Jehova skall ägna uppmärksamhet åt sina tjänare igen. Men i vilken bemärkelse låter Jehova judarna irra bort från hans vägar? Bär Jehova skulden för att deras hjärtan är förhärdade, så att de inte fruktar honom? Nej, men han tillåter det, och i sin förtvivlan klagar judarna över att Jehova har gett dem sådan frihet. (2 Moseboken 4:21; Nehemja 9:16) De önskar att Jehova hade ingripit och hindrat dem från att handla orätt.
5 Jehova handlar naturligtvis inte med människor på det sättet. Vi har fri vilja, och Jehova låter oss själva bestämma om vi skall lyda honom eller inte. (5 Moseboken 30:15–19) Jehova vill ha tillbedjan som kommer från hjärtan och sinnen som drivs av sann kärlek. Därför har han låtit judarna använda sin fria vilja, även om det har lett till att de kunnat göra uppror mot honom. Det är i den bemärkelsen han har förhärdat deras hjärtan. — 2 Krönikeboken 36:14–21.
6, 7. a) Vad blir följden av att judarna överger Jehovas vägar? b) Vad önskar judarna förgäves, men vad har de inte rätt att förvänta?
6 Vad blir följden? Jesaja säger profetiskt: ”En kort tid hade ditt heliga folk en besittning. Våra motståndare har trampat ner din helgedom. Vi har under lång tid varit som några som du inte härskade över, som några som ditt namn inte hade nämnts över.” (Jesaja 63:18, 19) Jehovas folk hade en tid en besittning, hans helgedom. Sedan tillät Jehova att den ödelades och att hans folk fördes i landsflykt. När detta hände, var det som om det inte hade funnits något förbund mellan honom och Abrahams avkomlingar och som om hans namn inte hade nämnts över dem. När judarna nu är i fångenskap i Babylon, ropar de i sin förtvivlan: ”Om du bara hade slitit itu himlen och stigit ner, så att till och med bergen hade bävat inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att koka — för att göra ditt namn känt för dina motståndare, så att nationerna måtte darra inför dig!” (Jesaja 64:1, 2) Jehova har verkligen förmåga att rädda. Han kunde ha stigit ner och stridit för sitt folk, slitit itu himmelsliknande styrelsesystem och krossat bergliknande riken. Jehova kunde ha gjort sitt namn känt genom att visa sin brinnande nitälskan för sitt folks räkning.
7 Jehova hade gjort sådant i det flydda. Jesaja berättar: ”När du utförde gärningar som ingav fruktan, vilka vi inte hade kunnat hoppas på, steg du ner. Inför dig bävade till och med bergen.” (Jesaja 64:3) Sådana mäktiga gärningar visade Jehovas makt. De visade att han är den sanne Guden. Men de trolösa judarna på Jesajas tid har inte rätt att förvänta att Jehova skall handla så för deras skull.
Endast Jehova kan rädda
8. a) Nämn ett sätt på vilket Jehova skiljer sig från nationernas falska gudar. b) Varför handlar inte Jehova för att rädda sitt folk, trots att han kan göra det? c) Hur citerar och tillämpar Paulus Jesaja 64:4? (Se rutan på sidan 366.)
8 Falska gudar utför inga mäktiga räddningsgärningar för sina tillbedjare. Jesaja skriver: ”Från uråldrig tid har ingen hört, har ingen med örat uppfattat, har inget öga sett en Gud — med undantag av dig — som griper in för den som tåligt väntar på honom. Du har kommit den till mötes som jublar och utövar rättfärdighet, dem som kommer ihåg dig på dina vägar.” (Jesaja 64:4, 5a) Det är endast Jehova som ”belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Hebréerna 11:6) Han handlar för att skydda dem som utövar rättfärdighet och dem som kommer ihåg honom. (Jesaja 30:18) Har judarna gjort det? Nej. Jesaja säger till Jehova: ”Se! Du harmades, medan vi höll i med att synda — höll i med det en lång tid, och skulle vi bli räddade?” (Jesaja 64:5b) Eftersom Guds folk så hårdnackat har fortsatt att synda under lång tid, finns det inget skäl till att Jehova skulle hålla tillbaka sin harm och handla för att rädda dem.
9. Vad kan ångerfulla judar hoppas på, och vad kan vi lära av det?
9 Judarna kan inte göra det förgångna ogjort, men om de ångrar sig och vänder om till den rena tillbedjan, kan de hoppas på förlåtelse och framtida välsignelser. Jehova kommer att belöna de ångerfulla i sin rätta tid genom att befria dem ur fångenskapen i Babylon. Men de måste ha tålamod. Även om de ångrar sig, kommer Jehova inte att ändra sitt tidsschema. Men om de är uppmärksamma och är villiga att göra Jehovas vilja, försäkras de om att de till slut skall bli befriade. På liknande sätt väntar de kristna i vår tid tålmodigt på Jehova. (2 Petrus 3:11, 12) Vi tar aposteln Paulus ord till hjärtat: ”Låt oss inte ge upp i fråga om att göra det som är rätt, ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte tröttnar.” — Galaterna 6:9.
10. Vad är Jesajas bön ett uppriktigt erkännande av?
10 Jesajas profetiska bön är mer än bara en formell syndabekännelse. Den är ett uppriktigt erkännande av att nationen inte kan rädda sig själv. Profeten säger: ”Vi blir alla som en som är oren, och alla våra rättfärdighetsgärningar är som en klädnad under menstruationsperioder; och vi vissnar alla som löv, och likt vinden kommer våra missgärningar att föra oss bort.” (Jesaja 64:6) Vid slutet av landsflykten kanske ångerfulla judar har upphört med sin avfällighet. De kanske har vänt sig till Jehova med rättfärdighetsgärningar. Men de är fortfarande ofullkomliga. Hur berömvärda deras goda gärningar än kan vara, är de inte till större nytta än nerfläckade kläder när det gäller att ge försoning för synder. Jehovas förlåtelse är en oförtjänt gåva som är ett uttryck för hans barmhärtighet. Hans förlåtelse är inte något man kan göra sig förtjänt av. — Romarna 3:23, 24.
11. a) Vilket osunt andligt tillstånd råder bland flertalet av de landsflyktiga judarna, och vad kan det bero på? b) Vilka var utmärkta exempel i fråga om att visa tro under landsflykten?
11 Vad ser Jesaja, när han blickar framåt? Profeten ber: ”Det finns ingen som anropar ditt namn, ingen som vaknar upp för att gripa tag i dig; ty du har dolt ditt ansikte för oss, och du får oss att smälta genom vår missgärnings makt.” (Jesaja 64:7) Det andliga tillståndet i nationen är katastrofalt. Folket har inte anropat Guds namn i bön. Även om de inte längre gör sig skyldiga till en så svår synd som avgudadyrkan, är de uppenbart försumliga i sin tillbedjan, och det finns ”ingen som vaknar upp för att gripa tag i” Jehova. Det är tydligt att de inte har något sunt förhållande till Skaparen. Kanske känner sig somliga ovärdiga att vända sig till Jehova i bön. Andra kanske är upptagna i sin dagliga rutin och ägnar honom inte en tanke. Bland de landsflyktiga finns naturligtvis enskilda personer, till exempel Daniel, Hananja, Misael, Asarja och Hesekiel, som är utmärkta exempel i fråga om att visa tro. (Hebréerna 11:33, 34) När den 70-åriga fångenskapen närmar sig sitt slut, är sådana män som Haggaj, Sakarja, Serubbabel och översteprästen Josua redo att på ett föredömligt sätt ta ledningen i att anropa Jehovas namn. Men Jesajas profetiska bön tycks ändå beskriva tillståndet hos flertalet av de landsflyktiga.
”Att lyda är bättre än slaktoffer”
12. Hur uttrycker Jesaja de ångerfulla judarnas villighet att ändra sig?
12 Ångerfulla judar är villiga att ändra sig. Jesaja ber till Jehova på deras vägnar: ”Nu, Jehova, du är vår Fader. Vi är leran, och du är Krukmakaren som formar oss; ja, vi är alla ett verk av din hand.” (Jesaja 64:8) Detta är återigen ett erkännande av Jehovas myndighet som Fader eller Livgivare. (Job 10:9) Judar som ångrar sig jämförs med formbar lera. De som tar emot Jehovas tuktan kan på ett bildligt sätt formas i enlighet med hans normer. Men det kan ske bara om Jehova, Krukmakaren, ger förlåtelse. Jesaja vädjar därför två gånger till honom att komma ihåg att judarna är hans folk: ”Harmas inte, Jehova, till ytterlighet, och kom inte för evigt ihåg vår missgärning. Se nu, det ber vi dig: vi är alla ditt folk.” — Jesaja 64:9.
13. I vilket tillstånd befinner sig Israels land medan Guds folk är i landsflykt?
13 Under landsflykten får judarna uthärda mycket mer än att bara vara fångar i ett hedniskt land. Jerusalems och dess tempels ödsliga tillstånd drar smälek över dem och deras Gud. I sin bön nämner Jesaja något av det som orsakar denna smälek: ”Dina heliga städer har blivit en vildmark. Sion har blivit en vildmark, Jerusalem en ödslig ödemark. Vårt heliga och sköna hus, där våra förfäder lovprisade dig, har blivit ett byte för elden; och allt som var dyrbart för oss har lämnats åt förhärjning.” — Jesaja 64:10, 11.
14. a) Hur hade Jehova varnat sitt folk för den situation som nu råder? b) Jehova fann behag i sitt tempel och de offer som frambars där, men vad är viktigare?
14 Jehova är naturligtvis väl medveten om hurdan situationen är i judarnas fädernesland. Omkring 420 år före Jerusalems ödeläggande varnade han sitt folk och sade att om de vände sig bort från hans bud och tjänade andra gudar, skulle han ”utrota ... [dem] från den mark” som han gett dem, och det vackra templet skulle ”bli en ruinhög”. (1 Kungaboken 9:6–9) Jehova fann verkligen behag i det land som han hade gett sitt folk, det storslagna templet som byggts till hans ära och de offer som frambars till honom, men lojalitet och lydnad är viktigare än materiella ting, till och med viktigare än offer. Profeten Samuel sade till kung Saul: ”Har Jehova lika mycket behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder Jehovas röst? Se! Att lyda är bättre än slaktoffer, att ge akt bättre än baggars fett.” — 1 Samuelsboken 15:22.
15. a) Hur vädjar Jesaja profetiskt till Jehova, och hur besvaras hans vädjan? b) Vad var det som ledde till att Jehova till slut förkastade Israel som nation?
15 Men kan Israels Gud se på sitt ångerfulla folks olyckliga situation utan att känna medlidande med dem? Med den frågan i tankarna slutar Jesaja sin profetiska bön. Han vädjar på de landsflyktiga judarnas vägnar: ”Skall du trots detta fortsätta att hålla dig tillbaka, Jehova? Skall du förbli stilla och låta oss bli plågade till det yttersta?” (Jesaja 64:12) Till slut förlåter Jehova verkligen sitt folk, och år 537 f.v.t. för han dem tillbaka till deras land, så att de kan återuppta den rena tillbedjan där. (Joel 2:13) Flera hundra år senare ödelades emellertid Jerusalem och dess tempel på nytt. Gud hade slutgiltigt förkastat sitt förbundsfolk. Varför det? Därför att hans folk hade vikit av från hans bud och förkastat Messias. (Johannes 1:11; 3:19, 20) När detta hände, ersatte Jehova Israel med en ny nation, en andlig nation, nämligen ”Guds Israel”. — Galaterna 6:16; 1 Petrus 2:9.
Jehova ”hör bön”
16. Vad lär oss Bibeln om Jehovas förlåtelse?
16 Vi kan hämta viktiga lärdomar av det som hände Israel. Vi ser att Jehova är ”god och redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Som ofullkomliga människor är vi beroende av hans barmhärtighet och förlåtelse för att få räddning. Vi kan inte genom egna gärningar göra oss förtjänta av dessa välsignelser. Men Jehova ger inte förlåtelse urskillningslöst. Det är bara de som ångrar sina synder och vänder om som kan få Guds förlåtelse. — Apostlagärningarna 3:19.
17, 18. a) Hur vet vi att Jehova är uppriktigt intresserad av våra tankar och känslor? b) Varför är Jehova tålmodig mot syndfulla människor?
17 Vi lär oss också att Jehova är uppriktigt intresserad av våra tankar och känslor, när vi ger uttryck åt dem i bön till honom. Han ”hör bön”. (Psalm 65:2, 3) Aposteln Petrus försäkrar oss: ”Jehovas ögon vilar på de rättfärdiga, och hans öron är vända till deras ödmjuka bön.” (1 Petrus 3:12) Vi lär oss vidare att en bön som uttrycker ånger måste inbegripa en ödmjuk bekännelse av synder. (Ordspråken 28:13) Men det betyder inte att vi kan ta Guds barmhärtighet för given. Bibeln varnar de kristna och säger att de inte får ”förfela syftet med att ... [de] har tagit emot Guds oförtjänta omtanke”. — 2 Korinthierna 6:1.
18 Till sist lär vi oss vad skälet är till att Gud är tålmodig mot sitt syndfulla folk. Aposteln Petrus förklarade att Jehova är tålmodig, ”eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9) Men de som framhärdar i att missbruka Guds tålamod kommer till slut att bli straffade. Vi läser: ”[Jehova] skall återgälda var och en i enlighet med hans gärningar: evigt liv åt dem som söker härlighet och ära och oförgänglighet genom uthållighet i ett verk som är gott; men för dem som är stridslystna och som inte lyder sanningen, utan lyder orättfärdigheten, skall det vara vrede och förbittring.” — Romarna 2:6–8.
19. Vilka oföränderliga egenskaper kommer Jehova alltid att visa?
19 Det var så Jehova handlade med det forntida Israel. Samma principer styr vårt förhållande till honom i dag, eftersom han inte förändras. Även om han utdelar välförtjänt straff, kommer han alltid att vara ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd”. — 2 Moseboken 34:6, 7.
[Frågor]
[Ruta/Bilder på sidan 362]
Daniels bön
Profeten Daniel befann sig i Babylon under alla de 70 år som judarna var fångar där. Någon gång under det 68:e året urskilde Daniel i Jeremias profetia att tiden för Israels fångenskap i Babylon närmade sig sitt slut. (Jeremia 25:11; 29:10; Daniel 9:1, 2) Daniel vände sig till Jehova i bön — en bön där han uttryckte ånger för hela den judiska nationens räkning. Daniel berättar: ”Jag riktade sedan mitt ansikte mot Jehova, den sanne Guden, för att söka honom med bön och med enträgna vädjanden, med fasta och säckväv och aska. Och jag bad till Jehova, min Gud, och bekände.” — Daniel 9:3, 4.
Daniel bad sin bön omkring två hundra år efter det att Jesaja hade skrivit ner den profetiska bönen som vi finner i kapitlen 63 och 64 i hans bok. Säkert var det många uppriktiga judar som bad till Jehova under de svåra år de var i landsflykt. Men Daniels bön, som tydligen återspeglade känslorna hos många trogna judar, finns bevarad åt oss i Bibeln. Hans bön visar således att Jesajas profetiska bön verkligen uttrycker de känslor som de trogna judarna i Babylon hyste.
Lägg märke till några av likheterna mellan Daniels bön och Jesajas bön.
Jesaja 64:10, 11 Daniel 9:16–18
[Ruta på sidan 366]
”Vad öga inte har sett”
I sitt brev till korinthierna citerade Paulus ur Jesajas bok, när han skrev: ”Alldeles som det står skrivet: ’Vad öga inte har sett och öra inte har hört och människohjärtat inte har tänkt ut, det har Gud berett åt dem som älskar honom.’” (1 Korinthierna 2:9) * Varken Paulus eller Jesajas ord avser det som Jehova har berett åt sitt folk i form av ett himmelskt arv eller ett framtida jordiskt paradis. Paulus tillämpade Jesajas ord på de välsignelser som de kristna i det första århundradet redan åtnjöt, till exempel förståelsen av Guds djupheter och den andliga upplysningen från Jehova.
Vi kan förstå djupa andliga sanningar endast när det är Jehovas rätta tid att uppenbara dem — och även då endast om vi är andliga människor som har ett nära förhållande till Jehova. Paulus ord gäller dem som bara har en viss andlig insikt eller ingen andlig insikt alls. Deras öga kan inte se, eller urskilja, andliga sanningar, och deras öra kan inte höra, eller förstå, sådana sanningar. Kunskap om det Gud har berett åt dem som älskar honom går inte ens in i hjärtat hos sådana människor. Men för dem som är överlämnade åt Gud, som Paulus var, har Gud uppenbarat dessa sanningar genom sin ande. — 1 Korinthierna 2:1–16.
[Fotnot]
^ § 56 Paulus ord återfinns inte i de hebreiska skrifterna exakt så som han citerade dem. Det verkar som om han kombinerade tankarna i Jesaja 52:15; 64:4 och Jes. 65:17.
[Bild på sidan 367]
Jerusalem och dess tempel var Guds folks besittning ”en kort tid”
