Kapitel elva

”Sätt inte er förtröstan till ädlingar”

Jesaja 50:1–11

1, 2. a) Vilket inspirerat råd underlåter judarna att följa, och vad blir följden? b) Varför frågar Jehova: ”Var är då er mors skilsmässointyg?”

”SÄTT inte er förtröstan till ädlingar, inte till en jordemänniskas son, hos vilken ingen räddning finns. ... Lycklig är den som har Jakobs Gud till sin hjälp, den vars hopp står till Jehova, hans Gud, till honom som har gjort himmel och jord.” (Psalm 146:3–6) Om judarna på Jesajas tid bara ville följa psalmistens råd! Om de bara ville sätta sin förtröstan till ”Jakobs Gud” och inte till Egypten eller någon annan hednisk nation! Då skulle Jehova ingripa och skydda Juda, när fiender drog upp mot landet. Men Juda vill inte vända sig till Jehova för att få hjälp. Därför skall Jehova tillåta att Jerusalem blir ödelagt och Judas invånare förs som fångar till Babylon.

² Judarna kan inte lägga skulden på någon annan än sig själva. De kan inte med rätta hävda att ödeläggelsen kommer därför att Jehova har handlat förrädiskt mot dem eller ignorerat sitt förbund med nationen. Skaparen bryter inte sina förbund. (Jeremia 31:32; Daniel 9:27; Uppenbarelseboken 15:4) Jehova understryker detta, när han frågar judarna: ”Var är då er mors skilsmässointyg, med vilket jag sände bort henne?” (Jesaja 50:1a) Under den mosaiska lagen måste en man som skiljer sig från sin hustru ge henne ett skilsmässointyg. Hon är sedan fri att bli en annan mans. (5 Moseboken 24:1, 2) I bildlig bemärkelse  har Jehova gett Judas systerrike, Israel, ett sådant intyg, men han har inte gjort så mot Juda. * Han är fortfarande dess ”äkta man” och ”ägare”. (Jeremia 3:8, 14) Juda är sannerligen inte fritt att alliera sig med hedniska nationer. Jehovas förhållande till Juda skall fortsätta ”tills Silo [Messias] kommer”. — 1 Moseboken 49:10.

3. Vad är orsaken till att Jehova säljer sitt folk?

³ Jehova frågar också Juda: ”Till vilken av mina fordringsägare har jag sålt er?” (Jesaja 50:1b) Judarna kommer inte att sändas som fångar till Babylon för att täcka någon förmodad skuld som Jehova har dragit på sig. Jehova är inte lik en fattig israelit som måste sälja sina barn till en fordringsägare för att betala sina skulder. (2 Moseboken 21:7) Jehova visar vad som är den verkliga orsaken till att hans folk kommer att bli slavar: ”Se! På grund av era egna missgärningar har ni blivit sålda, och på grund av era egna överträdelser har er mor sänts bort.” (Jesaja 50:1c) Det är judarna som har övergett Jehova. Han har inte övergett dem.

4, 5. Hur visar Jehova sin kärlek till sitt folk, men hur reagerar judarna?

⁴ Jehovas nästa fråga visar tydligt hans kärlek till sitt folk: ”Hur kommer det sig att ingen var där när jag kom, ingen svarade när jag ropade?” (Jesaja 50:2a) Genom sina tjänare profeterna har Jehova så att säga kommit hem till sitt folk för att vädja till dem att vända tillbaka till honom av allt sitt hjärta. Men de svarar inte. Judarna föredrar att vända sig till jordemänniskan för att få stöd. De vänder sig ibland rentav till Egypten. — Jesaja 30:2; 31:1–3; Jeremia 37:5–7.

 ⁵ Är Egypten en mer pålitlig räddare än Jehova? De trolösa judarna har tydligen glömt de händelser som ledde fram till nationens födelse många hundra år tidigare. Jehova frågar dem: ”Har min hand verkligen blivit så kort att den inte kan friköpa, eller finns det ingen kraft i mig till att befria? Se! Med min förebråelse torkar jag ut havet; jag gör floder till en vildmark. Deras fisk stinker därför att det inte finns något vatten, och de dör av törst. Jag klär himlen i mörkt töcken, och jag gör säckväv till dess täckelse.” — Jesaja 50:2b, 3.

6, 7. Hur visade Jehova sin makt att rädda, när egyptierna hotade hans folk?

⁶ År 1513 f.v.t. var Egypten Guds folks förtryckare — inte den efterlängtade befriaren. Israeliterna var slavar i detta hedniska land. Men Jehova befriade dem, och vilken dramatisk befrielse det var! Först sände han tio plågor över landet. Efter den tionde plågan, som var särskilt förödande, uppmanade Egyptens farao israeliterna att lämna landet. (2 Moseboken 7:14–12:31) Men strax efter det att de hade gett sig i väg ändrade sig farao. Han mobiliserade sina trupper och drog ut för att tvinga israeliterna att återvända till Egypten. (2 Moseboken 14:5–9) Med en hop egyptiska soldater bakom sig och Röda havet framför sig var israeliterna fångade i en fälla! Men Jehova var där och stred för dem.

⁷ Jehova stoppade de förföljande egyptierna genom att placera en molnpelare mellan dem och israeliterna. På den sida om molnmassan där egyptierna befann sig var det mörkt, men på israeliternas sida var det ljust. (2 Moseboken 14:20) Medan de egyptiska styrkorna således hölls på avstånd, började Jehova ”få havet att dra sig tillbaka  med hjälp av en stark östanvind under hela natten och omvandla havsbäckenet till torr mark”. (2 Moseboken 14:21) Så snart vattnet hade delats kunde hela folket — män, kvinnor och barn — ta sig över Röda havet. När folket kommit ett gott stycke på väg, lyfte Jehova molnet, och egyptierna rusade rakt ut på havsbottnen efter israeliterna. När Jehovas folk var i säkerhet på motsatta stranden, släppte Jehova loss vattenmassorna som dränkte farao och hans soldater. Jehova stred således för sitt folk. Detta är verkligen till stor uppmuntran för de kristna i vår tid! — 2 Moseboken 14:23–28.

8. Vilka varningar har Judas invånare ignorerat, vilket leder till att de till slut förs i landsflykt?

⁸ På Jesajas tid har det gått sju hundra år sedan denna  Guds seger. Juda är nu en självständig nation och inleder tid efter annan diplomatiska förhandlingar med främmande stater, bland annat med Assyrien och Egypten. Men dessa hedniska nationers ledare är opålitliga. De sätter alltid sina egna intressen före de förbund de ingår med Juda. Profeterna varnar folket i Jehovas namn och uppmanar dem att inte sätta sin förtröstan till sådana människor, men profeterna talar för döva öron. Till slut kommer judarna att föras i landsflykt till Babylon för att vara slavar där i 70 år. (Jeremia 25:11) Men Jehova kommer inte att glömma sitt folk, och inte heller kommer han att förkasta dem för all framtid. Vid den fastställda tiden skall han komma ihåg dem och göra det möjligt för dem att återvända till sitt hemland och återställa den rena tillbedjan. Varför det? För att bereda vägen för Silos ankomst — Silo som alla folk skall lyda!

Silo kommer

9. Vem är Silo, och hurdan lärare är han?

⁹ Flera hundra år går. ”När tiden ... [är] fullbordad” framträder den som kallas Silo, Herren Jesus Kristus, på den jordiska  scenen. (Galaterna 4:4; Hebréerna 1:1, 2) Det förhållandet att Jehova har utvalt sin närmaste medarbetare till att vara hans talesman inför judarna visar hur mycket Jehova älskar sitt folk. Hurdan talesman visar sig Jesus vara? En talesman av högsta rang! Jesus är mer än en talesman, han är en lärare — en mästerlig lärare. Det är inte förvånande, eftersom han själv har en enastående lärare — Jehova Gud. (Johannes 5:30; 6:45; 7:15, 16, 46; 8:26) Detta bekräftas av vad Jesus profetiskt säger genom Jesaja: ”Den suveräne Herren Jehova har gett mig de undervisades tunga, så att jag kan veta hur jag skall svara den trötte med ett ord. Han väcker mig morgon efter morgon; han väcker mitt öra till att höra likt de undervisade.” — Jesaja 50:4. *

10. Hur återspeglar Jesus den kärlek Jehova har till sitt folk, och hur blir Jesus mottagen?

¹⁰ Innan Jesus kom till jorden arbetade han vid sin Faders sida i himlen. Det varma förhållandet mellan Fadern och Sonen beskrivs poetiskt i Ordspråken 8:30: ”Jag [kom] att vara vid hans [Jehovas] sida som en mästerlig arbetare, ... medan jag gladdes inför honom hela tiden.” Att lyssna till Fadern skänkte Jesus stor glädje. Han delade sin Faders kärlek till ”människosönerna”. (Ordspråken 8:31) När Jesus kommer till jorden, svarar han ”den trötte med ett ord”. I början av sin tjänst läser han ett trösterikt avsnitt ur Jesajas profetia: ”Jehovas ande är över mig, eftersom han har smort mig till att förkunna goda nyheter för de fattiga, ... till att sända i väg de förtryckta som frigivna.” (Lukas 4:18; Jesaja 61:1) Goda nyheter för de fattiga! Tröst och uppmuntran för de trötta! Vilken glädje detta tillkännagivande borde ge folket! Somliga gläder sig verkligen  — men inte alla. Det visar sig att många inte vill erkänna bevisen för att Jesus har blivit lärd av Jehova.

11. Vilka kommer in under oket tillsammans med Jesus, och vad får de uppleva?

¹¹ Men några vill höra mer. De tar med glädje emot Jesu hjärtevärmande inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag ge er ny styrka. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat, så skall ni finna ny styrka för er själ.” (Matteus 11:28, 29) Bland dem som kommer till Jesus är de män som blir hans apostlar. De vet att det betyder hårt arbete att komma in under oket tillsammans med Jesus. Arbetet omfattar bland annat att predika de goda nyheterna om Guds kungarike till jordens yttersta ändar. (Matteus 24:14) När apostlarna och andra lärjungar tar del i det här arbetet, finner de att det verkligen ger deras själar ny styrka. Samma arbete utförs av trogna kristna i vår tid, och det ger också dem stor glädje.

Han är inte upprorisk

12. Hur visar Jesus lydnad mot sin himmelske Fader?

¹² Jesus glömmer aldrig syftet med att han kommit till jorden — för att göra Guds vilja. Profetian förutsäger hans inställning: ”Den suveräne Herren Jehova har öppnat mitt öra, och jag var inte upprorisk. Jag vände mig inte åt motsatt håll.” (Jesaja 50:5) Jesus är alltid lydig mot Gud. Han går så långt att han säger: ”Sonen kan inte göra något alls av sig själv, utan bara vad han ser Fadern göra.” (Johannes 5:19) I sin föremänskliga tillvaro arbetade Jesus förmodligen vid sin Faders sida i miljoner, ja miljarder, år. Efter sin ankomst till jorden fortsätter han att följa Jehovas vägledning. Hur mycket mer bör då inte vi, Kristi ofullkomliga efterföljare, vara noga med att göra som Jehova föreskriver!

13. Vad väntar Jesus, men hur visar han sig vara modig?

 ¹³ Somliga av dem som förkastar Jehovas enfödde Son förföljer honom, och detta är också förutsagt: ”Min rygg gav jag åt dem som slår och mina kinder åt dem som rycker ut skäggstrån. Jag dolde inte mitt ansikte för förödmjukelser och spott.” (Jesaja 50:6) Enligt profetian kommer Messias att bli slagen och förödmjukad av sina motståndare. Jesus vet det. Han vet också hur långt förföljelsen kommer att gå. Men när hans tid på jorden närmar sig sitt slut, visar han ingen fruktan. Med flintlik beslutsamhet ger han sig av till Jerusalem, där hans mänskliga liv kommer att utsläckas. På vägen dit säger han till sina lärjungar: ”Här är vi nu, på väg upp till Jerusalem, och Människosonen skall överlämnas åt de främsta prästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt människor från nationerna, och de skall gyckla med honom och spotta på honom och gissla honom och döda honom, men tre dagar senare skall han uppstå.” (Markus 10:33, 34) Upphovet till all denna misshandel är män som borde veta bättre — de främsta prästerna och de skriftlärda.

14, 15. Hur uppfylls Jesajas ord om att Jesus skulle bli slagen och förödmjukad?

¹⁴ Natten den 14 nisan år 33 v.t. befinner sig Jesus i Getsemane trädgård tillsammans med några av sina efterföljare. Han ber. Plötsligt dyker en pöbel upp och arresterar honom. Men han är inte rädd. Han vet att Jehova är med honom. Han försäkrar sina skräckslagna apostlar att han, om han så ville, kunde be sin Fader sända mer än tolv legioner änglar till hans undsättning, men han tillägger: ”Hur skulle Skrifterna då uppfyllas?” — Matteus 26:36, 47, 53, 54.

¹⁵ Allt som är förutsagt om Messias lidande och död uppfylls. Efter en uppgjord rättegång inför Sanhedrin blir  Jesus förhörd av Pontius Pilatus, som låter gissla honom. Romerska soldater slår ”honom i huvudet med en rörstav” och spottar på honom. Jesajas ord uppfylls således. (Markus 14:65; 15:19; Matteus 26:67, 68) Även om inte Bibeln säger att man bokstavligen rycker ut strån ur Jesu skägg — ett uttryck för ytterligt förakt — gör man utan tvivel det, precis som Jesaja förutsagt. * — Nehemja 13:25.

16. Hur uppträder Jesus när han utsätts för stark press, och varför skäms han inte?

¹⁶ När Jesus står inför Pilatus, ber han inte för sitt liv. Han bevarar sitt lugn i vetskap om att han måste dö för att Skrifterna skall uppfyllas. När den romerske ståthållaren påpekar att han har makt att döma Jesus till döden eller att ge honom fri, svarar Jesus oförskräckt: ”Du skulle inte ha någon myndighet alls över mig, om den inte hade getts dig från ovan.” (Johannes 19:11) Pilatus soldater utsätter Jesus för en omänsklig behandling, men de lyckas inte få honom att känna skam. Varför skulle han känna skam? Han blir inte rättmätigt straffad för någon överträdelse. Nej, han blir förföljd för rättfärdighetens sak. När det gäller detta uppfylls de profetiska ord som Jesaja vidare uttalar: ”Den suveräne Herren Jehova skall hjälpa mig. Därför har jag inte känt mig förödmjukad. Därför har jag gjort mitt ansikte som flinta, och jag vet att jag inte kommer att stå med skam.” — Jesaja 50:7.

17. Hur har Jehova stått vid Jesu sida under hela hans tjänst?

¹⁷ Jesu mod grundar sig på hans orubbliga tillit till Jehova. Han uppför sig helt i enlighet med Jesajas ord: ”Den som förklarar mig rättfärdig är nära. Vem kan tvista med mig? Låt oss träda fram tillsammans. Vem är min motpart i rätten? Må han stiga fram till mig. Se! Den suveräne Herren Jehova skall hjälpa mig. Vem kan förklara mig skyldig?  Se! De skall alla slitas ut som en klädnad. Mal skall förtära dem.” (Jesaja 50:8, 9) Den dag Jesus blir döpt förklarar Jehova honom rättfärdig som en andlig son till sig. Vid det tillfället hörs Guds egen röst, som säger: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matteus 3:17) När Jesu jordiska liv närmar sig slutet och han faller på knä och ber i Getsemane trädgård, visar sig en ängel från himlen och styrker honom. (Lukas 22:41–43) Jesus vet därför att hans Fader godkänner hans livskurs. Denne fullkomlige Guds Son har inte begått någon synd. (1 Petrus 2:22) Hans fiender anklagar honom falskeligen för att vara en sabbatsbrytare, en drinkare och en demonbesatt människa, men Jesus blir inte vanärad genom deras lögner. Gud är med honom, så vem kan då vara emot honom? — Lukas 7:34; Johannes 5:18; 7:20; Romarna 8:31; Hebréerna 12:3.

18, 19. Vad har de smorda kristna fått uppleva i likhet med Jesus?

¹⁸ Jesus varnar sina lärjungar och säger: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Johannes 15:20) Det som snart händer visar hur sanna de orden är. Vid pingsten år 33 v.t. kommer helig ande över Jesu trogna lärjungar, och den kristna församlingen föds. Nästan omedelbart försöker religiösa ledare sätta stopp för det predikoarbete som dessa trogna män och kvinnor utför, vilka nu är förenade med Jesus som en del av ”Abrahams säd” och är adopterade som andliga söner till Gud. (Galaterna 3:26, 29; 4:5, 6) Ända sedan det första århundradet har de smorda kristna, som tagit fast ståndpunkt för rättfärdigheten, fått kämpa mot lögnpropaganda och bitter förföljelse från Jesu fiender.

¹⁹ Men de kommer ihåg Jesu uppmuntrande ord: ”Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull. Gläd er, ja, ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna.”  (Matteus 5:11, 12) De smorda kristna håller därför huvudet högt också när de utsätts för de bittraste angrepp. Vad deras motståndare än säger, vet de att de har förklarats rättfärdiga av Gud. I hans ögon är de ”oklanderliga och fria från anklagelse”. — Kolosserna 1:21, 22.

20. a) Vilka understöder de smorda kristna, och vad har de fått uppleva? b) Hur får de smorda kristna och de ”andra fåren” de undervisades tunga?

²⁰ I vår tid får de smorda kristna stöd av ”en stor skara” av ”andra får” som också tar ståndpunkt för rättfärdigheten. De har därför fått lida tillsammans med sina smorda bröder och har ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. Jehova har förklarat dem rättfärdiga med utsikt att få överleva ”den stora vedermödan”. (Uppenbarelseboken 7:9, 14, 15; Johannes 10:16; Jakob 2:23) Även om deras motståndare verkar starka just nu, säger Jesajas profetia att dessa motståndare, när Guds tid är inne, kommer att visa sig vara som en maläten klädnad som inte duger till annat än att slängas. Under tiden bevarar sig både de smorda kristna och de ”andra fåren” starka genom att regelbundet be, studera Guds ord och vara med vid möten för tillbedjan. De blir på så sätt lärda av Jehova och lär sig att tala med de undervisades tunga.

De förtröstar på Jehovas namn

21. a) Vilka är de som vandrar i ljuset, och vad blir utgången för dem? b) Vad händer med dem som vandrar i mörker?

²¹ Lägg nu märke till en slående kontrast: ”Vem bland er är det som fruktar Jehova och lyssnar till hans tjänares röst, som har vandrat i ständigt mörker och för vilken det inte har varit något klart ljus? Må han förtrösta på Jehovas namn och stödja sig på sin Gud.” (Jesaja 50:10) De som lyssnar till Guds tjänares, Jesu Kristi, röst vandrar i ljuset. (Johannes 3:21) De använder inte bara Guds  namn, Jehova, utan de sätter också sin förtröstan till honom som bär det namnet. Även om de en gång vandrade i mörker, fruktar de nu inte människor. De stöder sig på Gud. Men de som framhärdar i att vandra i mörker känner fruktan för människor. Så är fallet med Pontius Pilatus. Trots att han vet att Jesus är oskyldig till de falska anklagelser som riktas mot honom, hindrar fruktan denne romerske ämbetsman från att frige Jesus. Romerska soldater dödar Guds Son, men Jehova uppväcker honom och kröner honom med härlighet och ära. Hur gick det då för Pilatus? Enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus blev Pilatus bara fyra år efter Jesu död avsatt från sitt ämbete som romersk ståthållare och beordrad att återvända till Rom för att bemöta anklagelser för allvarlig förbrytelse. Hur gick det med de judar som var ansvariga för Jesu död? Mindre än 40 år senare ödelade romerska trupper Jerusalem och dödade invånarna eller förde bort dem som slavar. Det finns inget klart ljus för dem som föredrar mörkret! — Johannes 3:19.

22. Varför är det höjden av dårskap att vända sig till människor för att få räddning?

²² Att vända sig till människor för att få räddning är höjden av dårskap. Jesajas profetia förklarar varför: ”Se! Alla ni som antänder en eld, ni som får gnistor att lysa upp: vandra i er elds ljus och mitt ibland gnistorna som ni har tänt. Av min hand skall ni få detta: I smärta kommer ni att ligga.” (Jesaja 50:11) Mänskliga ledare kommer och går. En karismatisk person kan attrahera människor en tid. Men även den mest uppriktiga människa är begränsad i fråga om vad hon kan uträtta. I stället för att tända en sprakande eld, som hennes anhängare förväntar, kanske hon bara lyckas tända några ”gnistor” som ger lite ljus och värme en stund, men som snart slocknar. De som sätter sin förtröstan till Silo, Guds utlovade Messias, blir däremot aldrig besvikna.

[Fotnoter]

[Frågor]

 [Bild på sidan 155]

Judarna vänder sig till mänskliga ledare i stället för till Jehova

[Bild på sidorna 156, 157]

Vid Röda havet skyddade Jehova sitt folk genom att placera en molnpelare mellan dem och egyptierna