Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Den messianske ”tjänarens” förvandling

Den messianske ”tjänarens” förvandling

Kapitel 4

Den messianske ”tjänarens” förvandling

1. Hur kommer konungarna över den nuvarande generationen att reagera för Jehovas messianske ”tjänares” maktdemonstration?

KONUNGARNA över den nuvarande generationen av mänskligheten kommer att ”häpna över” den kommande uppvisning som den messianske ”tjänaren” skall göra med avseende på sin förändrade ställning i Guds organisation. De skall förstummas, när de får förnimma den skräckinjagande manifestation som bekräftar Jehovas ”tjänares”, Messias’, förvandling. — Jesaja 52:13—15.

2. Varför är den messianske ”tjänarens” förvandling inte goda nyheter för vare sig nationernas ”konungar” eller flertalet av de övriga av jordens innebyggare?

2 Den messianske ”tjänarens” förvandling är av största betydelse; annars skulle Jehova inte ha riktat särskild uppmärksamhet på den genom sin profet Jesaja på 700-talet före den vanliga tideräkningen. Den borde i själva verket vara goda nyheter för alla på jorden. Men den visar sig inte vara detta för nationernas ”konungar”. För dessa politiska härskare är det fråga om att antingen hålla sig fast vid sin politiska makt eller att bli ersatta av Jehovas högt uppsatte ”tjänares”, Jesu, Messias’, himmelska rike. De tycker inte om tanken på att bli ersatta av en bättre regering för allt folket. Det är därför inte att undra på att Jehovas en gång självuppoffrande ”tjänares” förvandling till hans högste representant i hela universum inte är några goda nyheter för dem! Och för vem av jordens fyra milliarder invånare i våra dagar är förresten detta något att sätta tro till som goda nyheter? Vem av alla dessa tusentals millioner sätter tro till dessa häpnadsväckande nyheter, som i våra dagar förkunnas världen utöver av Jehovas kristna vittnen?

3. Vilken fråga väcktes i själva verket redan på den tid då Jesaja tecknade ner sin profetia?

3 Frågan om att sätta tro till denna förvånande redogörelse väcktes redan på 700-talet f.v.t., då Jehova inspirerade Jesaja att förutsäga den förunderliga förvandlingen av ”tjänarens” tillstånd. Omedelbart efter det att profeten Jesaja talat om den mirakulösa förvandlingen av ”tjänarens” ställning fortsätter han därför med att ställa frågan: ”Vem tror vårt budskap, och för vem bliver Jehovás arm uppenbarad?” — Jesaja 53:1, Åk.

4, 5. Vilken fråga uppstod i det första århundradet v.t. beträffande Jesajas profetia, och varför det?

4 Då, på 700-talet före den vanliga tideräkningen, var frågan: Är de upplysningar sanna som Jesaja fått del av och förmedlat till Israels nation? Skulle den omfattande förvandlingen vad beträffar Jehovas ”tjänare” verkligen inträffa? Skulle ”Jehovás arm”, hans mäktiga kraft för att verkställa saker och ting, uppenbara sig och låta de allmänt bekantgjorda upplysningarna gå i uppfyllelse? Mer än sju hundra sextio år senare var frågan; Hade de upplysningar som Jesaja förmedlat gått i uppfyllelse? Kunde deras uppfyllelse omtalas för var och en såsom ett faktum, som åstadkommits av Jehovas oövervinnliga ”arm”? Har hans ”arm” uppenbarat sig för alla människor som har ögon att se med?

5 Frågan om allt detta väcktes alltså i det första århundradet v.t, därför att det rådde delade meningar om Jesus Kristus, som var en avkomling av Abraham och av David. Det var därför aposteln Paulus skrev om saken och visade att det budskap som förkunnades av Jesaja hade uppfyllts på Jesus Kristus såsom den ”tjänare” som omnämns i Jesaja 52:13 och 53:11. Att Jesus Kristus blivit förhärligad i himmelen efter sitt ojämförliga lidande som människa på jorden var goda nyheter, evangelium. ”Men”, skriver aposteln Paulus med särskild hänsyftning på sitt eget folk, ”det var ändå inte alla som lydde de goda nyheterna. Jesaja säger nämligen: ’Jehova, vem trodde på det de hörde av oss?’ Så kommer då tron av det man hör. Det man hör kommer i sin tur genom ordet om Kristus.” — Romarna 10:16, 17, NW.

6. Trots vilka fakta kan det också i våra dagar sägas att ”det var ... inte alla som lydde de goda nyheterna”?

6 Något liknande kan sägas i våra dagar. ”Det var ... inte alla som lydde de goda nyheterna.” Detta trots att Jehovas kristna vittnen har använt mer än sextio år till att förkunna att ”hedningarnas tider” löpte ut på hösten år 1914, då första världskriget rasade, och att Jehovas ”tjänare” då erhöll en ny hög ställning genom att bli upphöjd till det messianska rikets tron. (Hebréerna 10:12, 13; Psalm 110:1, 2; Lukas 21:24; Uppenbarelseboken 12:5—10) De överväldigande vittnesbörd, som sedan år 1914 samlat sig till bevis för detta härliga faktum, har framhållits av dessa vittnen för Jehova. De goda nyheterna om Jehovas ”tjänares” messianska rike är bättre nyheter i våra dagar än de var för nitton hundra år sedan, på apostlarnas tid. Med tanke på den relativt lilla andel av världens befolkning som trott på ”det de hörde av oss” eller det som förkunnades av oss kan det sanningsenligt sägas: ”Det var ... inte alla som lydde de goda nyheterna.” Detta förklarar varför människovärlden i våra dagar befinner sig i ett sådant sorgligt tillstånd.

EN FÖGA LOVANDE BEGYNNELSE

7, 8. a) Vart sände Jehova sin Son för att uppfylla Jesajas inspirerade profetia? b) Hur beskriver Jesaja 53:2 det slags början Guds Son skulle få som människa?

7 Det som profeten Jesaja nu börjar tala om för oss i kapitel femtiotre, sedan han ställt de inledande frågorna, krävde att Jehovas ”tjänare” skulle vara här nere på jorden under någon tid. Jehova visste det, och i sin rätta tid sände han sin utomordentligt pålitlige Son från himmelen för att födas som människa, som en man, en kvinnas son. Dessutom gav Jehova denne förflyttade Son en sådan oansenlig, till synes obetydlig början att det föreföll osannolikt att det över huvud taget skulle kunna bli någonting av honom, att den strålande profetian om Jehovas ”tjänare” skulle kunna gå i uppfyllelse på honom. Jesaja förklarar alltså orsaken till att han ställde sina inledande frågor genom att härnäst säga:

8 ”Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom [iakttagaren], såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss [var icke utseendet så att vi åstundade honom, Åk].” — Jesaja 53:2.

9. Hur kunde det sägas att det var en oansenlig början Jesus fick som människa?

9 Såsom en ”telning”, ett skott, en stickling, skjuter han upp, ja, såsom ett vattenkrävande ”rotskott” ur torr, förbränd, förtorkad jord. Tänk bara! Skulle det inte vara en stor förödmjukelse för Jehovas ”tjänare” att få en sådan obetydlig början på jorden som människa? Men ändå förhöll det sig så med den början Jesus Kristus fick på jorden. Även om det fanns framträdande, högt aktade familjer på den tiden, år 2 f.v.t., som hade kunglig anknytning till kung David, föddes Jesus av en judisk jungfru som gifte sig med en oansenlig timmerman i den obetydliga staden Nasaret i Galileen. När Maria födde sin förstfödde son, Jesus, befann hon sig i ett stall i Betlehem, och hon lade det nyfödda barnet i en krubba. Maria och hennes man var på besök i Betlehem, och staden var så överfylld av andra, som var där för att skattskriva sig i enlighet med kejsarens påbud, att det inte ens fanns plats för dem på ett värdshus.

10. Hur kom det sig att Jesus växte upp i Nasaret, och vilken verkan fick detta på folks inställning till honom?

10 Sedan Maria och hennes äkta man Josef, som var timmerman, väl hade installerat sig i ett hus i Betlehem, måste de fly för att skydda Jesu liv mot kung Herodes den stores befallning att låta soldater döda alla gossebarn i Betlehem som var två år gamla eller därunder. När de kom tillbaka från sin tillflykt i Egyptens land, återvände de inte till sin födelsestad, Betlehem, utan slog sig ner i den föga ansedda staden Nasaret i Galileen. Där växte Jesus upp och blev timmerman precis som sin fosterfar Josef. När det längre fram omtalades att Jesus var från den staden, var det därför helt naturligt att en person som sökte efter Messias frågade: ”Kan något gott komma från Nasaret?” I samband med ett ordskifte ställdes också frågan: ”Icke kommer väl Messias från Galileen?” Och utmaningen framkastades: ”Rannsaka, så skall du finna, att ingen profet kommer från Galileen.” — Johannes 1:46; 7:41, 52.

11. På vad sätt kunde det sägas att Jehovas ”tjänare”, Jesus Kristus, inte hade någon ståtlig ”gestalt” eller ”fägring”?

11 Jesus tycktes därför inte ha sina jordiska rötter i den rätta jordmånen vad platsen beträffar. Även om han föddes som en fullkomlig människa genom Guds andes mirakulösa verkan, gav hans oansenliga anknytning till Davids kungliga familj honom inte någon ståtlig ”gestalt” i deras ögon som spanade efter en majestätisk Messias med mycket imponerande bakgrund enligt världsliga normer. Jesus hade inte heller någon yttre ”fägring” och lade sig inte till med någon imponerande stil för att upphöja sin kungliga släktskap och sina lagliga anspråk på Davids tron i Jerusalem. Jesus visste att han var Jehovas ”tjänare”, som blivit sänd från himmelen och tillfälligt gjord ”litet mindre än de gudlika” (NW), ”ringare än änglarna”, och att det efter hans återkomst till himmelen skulle vara tid för Gud att uppfylla Psalm 8:65 och kröna honom ”med härlighet och ära” och lägga ”den tillkommande världen” under honom. — Hebréerna 2:5—9.

12. a) Vad visar att det inte var Jesu fysiska utseende som gjorde honom ovanlig? b) Vad var det då i hans ”utseende” som gjorde att de judiska religiösa ledarna inte åstundade honom?

12 Den Heliga skrift ger oss ingen inspirerad beskrivning av Jesu fullkomliga fysiska utseende, men det är tydligt att han i och för sig kunde tas för en helt vanlig man. Han kunde till exempel bege sig till Jerusalem inkognito utan att bli igenkänd i folkmassan. (Johannes 7:9—13) Även om Jesus Kristus såg mycket bra ut, så var det dock vad han representerade och vad han predikade och undervisade om som gav honom ett annorlunda utseende i folkets ögon. Allmänheten hade delade meningar om honom: ”Bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga sade: ’Han är en rättsinnig man’, men andra sade: ’Nej, han förvillar folket.’ Dock talade ingen öppet om honom av fruktan för judarna.” Och varför denna ”fruktan för judarna”? Därför att folket visste att Jesus var efterlyst: ”Judarna stodo efter att döda honom.” (Johannes 7:1, 12, 13) Ja, för de judiska religiösa ledarna i det forntida Jerusalem var ”icke utseendet så att vi åstundade honom”, dvs. Jesus, Messias.

13. a) Hur gjorde de judiska religiösa ledarna i det första århundradet Jesus mycket litet tilldragande för både judar och hedningar? b) Vad var deras syfte?

13 I det första århundradet v.t. var det de judiska religiösa ledarna, vilka utövade den tidens judendom, som styrde folkets breda massas religiösa tänkesätt. De förmådde folket att betrakta saker och ting på samma sätt som de själva betraktade dem. Det var dessa religiösa ledare som kallade Jesus en vindrinkare, en publikaners och syndares vän. (Matteus 11:19; Lukas 7:34; 19:1—7) Det var dessa religiösa ledare som inför landshövdingen Pontius Pilatus anklagade Jesus för att vara en hädare, en falsk Kristus, en upprorsmakare mot romarriket och längre fram också en ”villolärare”. (Matteus 27:11—26, 62—64) På detta sätt gjordes Jesus så litet tilldragande som möjligt i allmänhetens ögon, både judarnas och hedningarnas. De som dominerade den allmänna opinionen förlänade honom ingen skönhet. Syftet med detta var att döda all åstundan som allmänheten kunde hysa efter honom såsom den sanne Messias, Abrahams och kung Davids avkomling. Endast en liten judisk kvarleva urskilde hos Jesus den sanne Messias’ skönhet.

MAN GER HONOM ETT FRÅNSTÖTANDE UTSEENDE

14. Vilken ytterligare beskrivning gavs i Jesaja 53:3 beträffande hur Jehovas ”tjänare” skulle bli behandlad?

14 Den utsträckning i vilken Jesus Kristus blev nedsvärtad bland sitt eget folk efter köttet beskrivs ytterligare i Jesajas profetia om Jehovas ”tjänare”: ”Föraktad var han och övergiven [undviken, NW] av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte [och det var som om någons ansikte doldes för oss, NW], så föraktad, att vi höllo honom för intet.” — Jesaja 53:3.

15, 16. Vilka var det som ”föraktade” och ”undvek” Jesus, och varför det?

15 Av vilka var det som Jesus blev föraktad och undviken, vilket stämde överens med profetian om Jehovas ”tjänare”? Skildringen visar att ända fram till den sista veckan av Jesu jordiska liv lyssnade folket i allmänhet gärna till honom: ”Och folkskarorna hörde honom gärna.” (Markus 12:37) Men bland de församlade fariséerna och översteprästerna sade man: ”Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.” (Johannes 7:48, 49) Det var de egenrättfärdiga religiösa ledarna och deras anhängare som föraktade Jesus och undvek honom, utom när de kom för att angripa honom muntligen eller försöka fånga honom genom hans ord för att få något att anklaga honom för och så befrämja sina egna anslag. — Matteus 12:22—30; Markus 12:13; Lukas 11:53, 54; 20:20—26.

16 Med tanke på detta religiösa inflytande var det inte underligt att flertalet av Jesu egna landsmän förmåddes att förakta honom och undvika honom och hans efterföljare, som om han vore en falsk profet, en falsk Messias, en falsk Kristus. Till följd av detta visade det sig bli så som det beskrivs i Johannes 1:10, 11: ”I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom. Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” Det var precis som Jesus sade till folket i hans egen hemstad där i synagogan i Nasaret i Galileen: ”Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen.” (Lukas 4:24) Och vidare: ”En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.” (Matteus 13:57; Markus 6:4; Johannes 4:43, 44) Men tänk så mycket människorna gick miste om genom att förakta och undvika Guds ”tjänare”!

17. Eftersom Jesus själv aldrig blev sjuk, hur visade han sig då vara ”en smärtornas man och förtrogen med krankhet”?

17 Eftersom Jesus var en fullkomlig människa och föddes utan någon nedärvd synd och skröplighet, var han inte sjuk en enda dag under sitt jordiska liv. Men ändå hade det sagts i Jesaja 53:3 att han var ”en smärtornas man och förtrogen med krankhet”. Men dessa smärtor var inte hans egna, och denna krankhet var inte hans egen. Han kom från en frisk och sund himmel till en sjuk värld, hemsökt av smärtor och förtrogen med krankhet av alla slag, ända till döds. Han kom som en kärleksfull läkare. Han botade många från deras fysiska krankhet och befriade dem från deras kroppsliga smärtor. Men han kom i synnerhet för att befria de syndbelastade människorna från deras andliga sjukdomar och från ett skuldtyngt samvetes smärtor. Han ryggade inte tillbaka vare sig för de kroppsligt sjuka eller för de andligt sjuka. När han gästade hos skatteindrivaren Sackeus i Jeriko och hjälpte honom att återvinna sin andliga hälsa, sade han: ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” (Lukas 19:1—10) När Jesus blev kritiserad av de judiska skriftlärda och fariséerna för att han åt tillsammans med skatteindrivare och syndare, som sökte andlig bot, sade han: ”Det är icke de friska, som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till bättring.” (Lukas 5:27—32) Men de judiska översteprästerna och de skriftlärda och fariséerna ansåg att det var Jesus som var sjuk och därför behövde deras religiösa tjänster.

18. a) Vems ansikte är det som ”döljs”, enligt Jesaja 53:3? b) Vem är det tydligen som döljer det, enligt vad en jämförelse av olika bibelöversättningar utvisar?

18 Profetian i Jesaja 53:3 (NW) säger om Jehovas ”tjänare” i detta avseende: ”Det var som om någons ansikte doldes för oss.” Det är ”tjänarens” ansikte som döljs. Men frågan är: Vem är det som döljer det? Är det ”tjänaren” som själv döljer sitt ansikte, likt en spetälsk, som den mosaiska lagen bjöd att dölja sitt ansikte och ropa: ”Oren!”? Det är så Youngs ordagranna bibelöversättning återger detta avsnitt: ”Och som en som gömmer ansiktet för oss.” Men Rotherhams översättning, The Emphasised Bible, lyder: ”Ja, som en för vilken ansiktet göms.” Vems ansikte är det alltså som göms? Gömmer den vanställde själv sitt ansikte? Eller är det vi som gömmer ansiktet för denne? Då skulle den vanställde veta att vi vägrar att se på honom på grund av fasa eller på grund av avsky, förakt. Som 1917 års svenska bibelöversättning uttrycker det: ”Såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte.” Eller enligt Åkesons översättning: ”Såsom en för vilken man gömmer ansiktet.” Vi kan naturligtvis själva dölja den vanställdes ansikte för oss genom att helt enkelt vända bort huvudet eller hålla för ögonen.

19, 20. a) Hade Jesus någon orsak att gömma sitt ansikte av förlägenhet? b) Vilka var det som ”föraktade” honom och ”höllo honom för intet”, och på vilka sätt visade de detta?

19 Men Jesus Kristus hade ingenting att skämmas för, så att han skulle behöva gömma sitt ansikte för oss av förlägenhet. Han såg människor i ansiktet. (Markus 3:5; 10:21) Det var hans motståndare och fiender som vägrade att se på honom med ynnest och erkänna honom som den förutsagde ”tjänaren”, Guds Messias. Som det vidare heter i Jesaja 53:3 var han ”så föraktad, att vi höllo honom för intet”. Han aktades inte som Messias; han ansågs inte ha Messias’ höga värde. Han ansågs inte vara värd mer än en vanlig slav, som kunde säljas. (2 Moseboken 21:32) Trettio silverpenningar, priset på en slav i Israel, var den betalning som översteprästerna i Jerusalem ville ge Judas Iskariot för att han förrådde sin Mästare, Jesus Kristus, åt dem. (Matteus 26:14—16; 27:3—10) I profetian i Sakarja 11:12, 13 kallas trettio siklar silver sarkastiskt ett ”härligt pris” att åsätta en sådan andlig herde som Jesus Kristus var.

20 När de religiösa ledarna förelades ett val inför provinsens domare Pontius Pilatus, höll de vidare Jesus Kristus för att vara mindre värd än den brottslige rövaren Barabbas. De krävde högljutt att landshövdingen Pontius Pilatus den påskdagen skulle frige denne mördare åt dem i stället för Jehovas ”tjänare”, Jesus Kristus. (Matteus 27:15—26) Till vilken större ytterlighet kunde man gå för att visa hur mycket Jesus Kristus var föraktad av dem som ville röja honom ur vägen? I Jesus Kristus värderades alltså Jehovas ”tjänare” såsom ”intet”.

DE SOM BEKÄNNER SIN SKULD

21, 22. a) Vilken nations folk inbegriper Jesaja, när han talar om dem som har en orätt inställning till Jehovas ”tjänare”? b) Vad sade aposteln Petrus att ”män av Israel” hade gjort mot Jehovas ”tjänare”?

21 Har vi lagt märke till vilka den inspirerade profeten Jesaja inbegriper i allt detta? Han säger inte att Jesus var ”så föraktad, att hedningarna höll honom för intet”. Han säger inte att ansiktet doldes för hedningarna, de icke-judiska nationerna. Under inspiration säger Jesaja att det var ”för oss” (NW) som ansiktet doldes och att ”vi höllo honom för intet”. (Jesaja 53:3) Jesaja inbegriper sitt eget folk i denna orätta inställning till Jehovas ”tjänare” och detta orätta handlingssätt mot honom. Jesaja avger här så att säga en bekännelse på sitt eget folks, Israels nations, vägnar. Det var därför aposteln Petrus några dagar efter pingsthögtiden år 33 v.t. sade till en skara tillbedjare i Salomos pelargång i Jerusalems tempel:

22 ”I män av Israel, varför undren I över denne man [som just blivit mirakulöst botad av Petrus och Johannes], och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit, att han kan gå? Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden och som I förneka den inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden, att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste [den främste förmedlaren av liv, NW] dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. Och det är på grund av tron på hans namn, som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro, som verkas genom Jesus, har i allas eder åsyn gjort, att han nu kan bruka alla lemmar. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida. För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.” — Apostlagärningarna 3:12—18, 26; Lukas 23:18—25.

23. Hur gjorde hedningarna gemensam sak med judarna i att visa att de värderade Jesus mycket lågt?

23 Det är visserligen sant att hedningarna gjorde gemensam sak med judarna i att visa hur lågt de värderade Jesus. I Matteus 27:27—31 läser vi: ”Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: ’Hell dig, judarnas konung!’ Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas [för att hängas på pålen, NW].”

24, 25. a) Men vilkas exempel var det dessa hedningar följde? b) Hur hade Jesus redan blivit behandlad inför den judiska domstolen Sanhedrin?

24 Men dessa hedningar följde bara de judiska religiösa ledarnas exempel. Sedan Jesus vägrat att besvara de anklagelser som framkastades mot honom av många vittnen inför den judiska domstolen Sanhedrin i Jerusalem, där översteprästen presiderade, hände följande, enligt Matteus 26:63—68:

25 ”Då sade översteprästen till honom: ’Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Messias, Guds Son.’ Jesus svarade honom: ’Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.’ Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: ’Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen. Vad synes eder?’ De svarade och sade: ’Han är skyldig till döden.’ Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen, och sade: ’Profetera för oss, Messias: vem var det, som slog dig?’”

26. Vilka tog initiativet till den åtgärd som ledde till att Jesus ställdes inför rätta inför den romerske landshövdingen?

26 Efter denna nattliga session i Sanhedrin i Jerusalem höll översteprästerna och de äldste bland folket ett tidigt morgonmöte för rådplägning om hur de skulle göra sig av med Jesus, som Sanhedrin hade dömt till döden för hädelse. Inte på grund av någon begäran från den hedniska myndigheten, den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, utan på eget initiativ, beslöt de sig för att överlämna Jesus åt Pilatus och rikta politiska anklagelser mot honom. — Matteus 27:1, 2.

27. Vilka var det alltså, enligt vad fakta utvisar, som utsatte Messias för all denna orättvisa behandling?

27 Ingen kan med rätta förneka att Jesaja var en köttslig, omskuren jude. I sin inspirerade profetia rentvår han inte sitt eget folk och förutsäger heller inte att hans eget folk skulle vara fritt från skuld i förbindelse med den orättvisa behandling som Jehovas lidande ”tjänare” fick utstå. Såsom en av sitt eget folk använder Jesaja pronomenet ”vi”, när han förutsäger de förolämpningar och skymfer som skulle hopas över denne ”tjänare”. Det var till Jesajas folk som denne märklige Jehovas ”tjänare” skulle sändas, och historiens fakta bevisar att det var till Jesajas folk som denne ”tjänare”, Messias, kom när Jehovas tid var inne. Profeten Jesaja förutsade hur dessa skulle behandla denne messianske ”tjänare”. Och historiens fakta visar att också hedningarna blev inbegripna. Det fanns en viktig orsak till detta, vilket framgår av Jesajas egen profetia.

28. Varför var det nödvändigt för Jesus Kristus att genomgå allt detta lidande och all denna vanära?

28 Här tycks den frågan nästan tvinga sig på oss: Varför skulle Jehova egentligen låta sin framträdande ”tjänare” få utstå allt detta lidande och all denna vanära? Det var utan tvivel så att ett visst förhållande måste bli fastslaget. En stridsfråga måste avgöras, som krävde att den allsmäktige Guden tillät allt detta lidande. För det första bevisade Jesus Kristus, som blev sänd i egenskap av den förutsagde ”tjänaren”, att han kunde uthärda allt detta lidande och all denna smälek, ända till en plågsam, skymflig död på en avrättningspåle. Han bevisade att han kunde vara Jehova Gud fullständigt undergiven under allt detta lidande utan att beklaga sig det allra minsta. Genom alltsammans bevarade han sin fullkomliga oskuld i fläckfri lojalitet och trohet mot den suveräne Herren, Jehova Gud. Det var just detta förhållande som skulle fastslås. Detta var den främsta stridsfråga som skulle avgöras förmedelst denne Jehovas ”tjänare”.

29. a) Vid vilket tidigare tillfälle hade stridsfrågan om Jehovas tjänares undergivenhet, lojalitet och trohet blivit väckt? b) Varför väcktes stridsfrågan i förbindelse med Job?

29 I klara och tydliga ordalag hade frågan om Jehovas tjänares och tillbedjares undergivenhet, lojala hängivenhet och trohet väckts i förbindelse med mannen Job, strax innan profeten Mose föddes på 1500-talet f.v.t. Det som gjorde denna fråga så allvarlig och gav den universell tillämpning var att den hade väckts av en himmelsk andevarelse, Jehovas främste motståndare, Satan, djävulen. Job var ingen hebré, israelit eller jude, men han var en hängiven tillbedjare av Jehova såsom den ende levande och sanne Guden. Satan, djävulen, hade sitt eget anhang i himmelen, demonänglarna, och han tyckte inte om att se Jehova peka på denne Job i Us’ land som ett utmärkt exempel på uppriktig, renhjärtad, vördnadsfull hängivenhet för Jehova. Satan hade inget förtroende för att Job dyrkade Jehova med uppriktighet och osjälviskhet och inte heller att någon annan förnuftsbegåvad skapelse som existerar, vare sig i himmelen eller på jorden, gjorde detta. Satan ville genom ett framträdande exempel bevisa att han hade rätt, när han inte hade något förtroende för att någon som helst skapelse skulle utan själviska intressen hålla fast vid Jehova som Gud och universell suverän.

30. Vad försökte Satan bevisa beträffande alla Jehovas tjänare, både i himmelen och på jorden?

30 Satan gick nu in för att visa att Jehovas förtroende för Job var obefogat och — med detta som ett precedensfall — att Jehovas förtroende för alla sina andra tjänare och tillbedjare i himmelen och på jorden inte hade fog för sig. Hade inte Satan, djävulen, själv gjort uppror mot Jehovas universella suveränitet? Hade han inte dessutom medrebeller, demonänglarna? Varför, resonerade han, skulle då någon annan skapelse vara annorlunda än han själv och hans demonänglar? Satan ansåg och förfäktade att alla de som fortfarande underordnade sig Jehovas universella suveränitet hade blivit mutade av honom. Om Satan bara fick tillstånd och tillfälle, så skulle han bevisa detta i mannen Jobs fall, vilken räknades för att vara ostrafflig i sin hängivenhet för Jehova.

31. a) Var befann sig Satan, när han framkastade utmaningen beträffande Job? b) Hur visade Jehova sitt förtroende för mannen Job?

31 I Guds församlade himmelska söners närvaro kastade Satan följande anklagelse beträffande den då lyckosamme Job rakt i ansiktet på Gud: ”Men räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot [förbanna, NW] dig.” Så starkt var Jehovas förtroende för mannen Job att han inte var rädd för att låta Job bli prövad på detta sätt för att kunna slunga tillbaka Satans anklagelse. Jehova själv kom inte vid Jobs ymniga ägodelar. Han lät den illvillige Satan göra detta och därigenom förvandla Job från en man som var ”mäktigare än någon annan i Österlandet” till den fattigaste och mest ömkansvärde av dem alla. Han blev till och med berövad sina sju söner och sina tre döttrar. Gjorde Job uppror mot Jehovas universella suveränitet under trycket av denna oerhörda motgång och olycka?

32. Visade sig Job vara en upprorsmakare under detta tryck, enligt vad fakta utvisar?

32 Det finns inte ens en anstrykning av uppror i Jobs ord: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit [till jorden]; HERREN [Jehova] gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!” Och berättaren tillfogar: ”Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.” — Job 1:1—22.

33. Hur blev Job ytterligare hemsökt med avseende på sin hälsa och i sitt hem, och hur reagerade han?

33 Satan var inte övertygad beträffande Job, utan utmanade Jehova till att låta Job genomgå ännu en provsättning. Återigen i Guds församlade himmelska söners närvaro sade Satan till Gud: ”Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan. Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot [förbanna, NW] dig.” Jehova ryggade inte tillbaka inför denna utmaning, utan lät Satan slå Job med en fruktansvärd, vedervärdig sjukdom, från fotbladet ända till hjässan. Hans kött förtvinade. Jobs hustru, som förlorat allt hopp om att hennes man skulle tillfriskna, sade till honom: ”Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om [Förbanna, NW] Gud och dö.” Gav Job efter för sin hustru, som hade förlorat alla sina tio barn i ett enda ögonblick, så att han nu bröt sin exemplariska ostrafflighet och förbannade den universelle suveränen? Nej, berättaren säger: ”Men han svarade henne: ’Du talar, såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?’ Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.” — Job 2:1—10.

34. Vilken verkan hade de tre förmenta tröstarnas argument på Job?

34 I sinom tid kom tre förmenta tröstare, som utgav sig för att vara vänner till den dödssjuke Job. De visade sig vara usla tröstare. Alla tre argumenterade med Job, den ene efter den andre, för att övertyga honom om att han var en religiös skrymtare, precis som Satan hade förfäktat inför Gud. De hävdade att Job hela tiden hade varit en syndare, och därför straffade Gud honom nu. Job förnekade med rätta detta. Han vägrade att hålla med om att han inte varit ostrafflig och sade till dessa anklagare: ”Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.” (Job 27:5) Trots att Job hävdade att han varit en man med ostrafflighet hela tiden fram till sin sjukdom, menade han inte att Jehova utövade sin universella suveränitet på ett orätt, förtryckande sätt. Job gjorde inte uppror mot Gud för att han låtit honom drabbas av förlust, sjukdom och falska anklagelser på detta sätt, trots att han troget hade tjänat och dyrkat den universelle suveränen, Jehova.

35. Hur utföll det precedensfall som inbegrep Job, och hur ledde det till rättfärdigande?

35 Satan fick följaktligen inte se eller höra Job förbanna Gud mitt i ansiktet. Han förlorade i detta avgörande precedensfall. Till och med i denne ofullkomlige mans fall visade sig Satans utmaning mot Gud sakna all grund. Satans hand tvingades upphöra med att komma vid Jobs hud och ben, och den allsmäktige Guden botade Job. Hans kött blev friskare än en ynglings. (Job 33:25) Han blev så föryngrad att han blev far till ytterligare tio barn, sju söner och tre döttrar. Han blev också dubbelt så rik som tidigare. Han fick leva ytterligare ett hundra fyrtio år och fick se sina barnbarnsbarn. (Job 42:10—17) Detta innebar naturligtvis att Job blev rättfärdigad såsom en man med obrytbar ostrafflighet gentemot den universelle suveränen, Jehova Gud. Ja, men det var i synnerhet ett rättfärdigande och hävdande av Jehova själv såsom den universelle suveränen. Han intar med rätta denna ställning. Han utövar sin suveränitet på ett sådant sätt att till och med mänskliga skapelser på jorden kan inse hur rättmätig den är och kommer att oskiljaktigt hålla fast vid den trots lidande.

36. a) När och hur väcktes först stridsfrågan om den universella suveräniteten? b) Hur vittomfattande var den fråga som inbegrep Guds skapelsers ostrafflighet?

36 Men stridsfrågan var inte avgjord i och med Job. Detta var inte heller någon ny stridsfråga, som uppstod först på Jobs tid. Den var vid det laget mer än 2.400 år gammal. Hur så? Därför att stridsfrågan hade blivit väckt i Edens lustgård kort efter skapelsen av det fullkomliga människoparet Adam och Eva. Vid det tillfället såg den av Guds andesöner som nu är Satan, djävulen, vad han trodde var ett tillfälle att upprätta en egen suveränitet, åtminstone över mänskligheten, om inte också över änglar. Han gjorde uppror mot sin himmelske Fader, Jehova, och tog avstånd från dennes suveränitet. Förmedelst Eva som fresterska utsatte Satan sedan den fullkomlige mannen Adam för påtryckningen att göra gemensam sak med honom i upproret mot den universelle suveränen, Jehova. På detta sätt väcktes stridsfrågan om den universella suveräniteten för första gången. Frågan var nu inte bara: Vilka bland människorna kommer att hålla fast vid Jehovas universella suveränitet?, utan ännu mera avgörande: Vilka i himmelen kommer att bevara sin ostrafflighet mot den högste Guden och förbli lojala och trogna mot hans universella suveränitet såsom det rätta för hela skapelsen?

37. Varför var det särskilt passande att Jehovas främste himmelske Son blev prövad — och detta som människa på jorden — med avseende på stridsfrågan om osjälvisk hängivenhet för Jehovas universella suveränitet?

37 Av detta skäl nådde den allt överskuggande stridsfrågan ända upp till den främste av Guds himmelska söner, Jehovas främste representant, ”den förstfödde av all skapelse”. (Kolosserna 1:15, NW; Uppenbarelseboken 3:14) Han innehade den officiella ställningen i himmelen som Logos, vilket betyder ord, talesman. (Johannes 1:1—3) Framför alla andra av Jehova Guds skapelser behövde denne Guds högste representant bli prövad och rannsakad i denna stridsfråga om osjälvisk hängivenhet för Jehovas universella suveränitet. Fram till Jobs tid och under mer än femton hundra år därefter hade han bevarat sin ostrafflighet mot sin himmelske Fader, Jehova. Han hade uppfört sig oklanderligt såsom sin Faders främste representant, Ordet. Ja, visserligen, men det var utan att lida kroppslig plåga, det var utan att behöva utstå den djupaste förödmjukelse och oförtjänt vanära. Det var inte här nere på jorden som en människa, lik den fullkomlige Adam i Edens lustgård. Men låt nu denne Guds högt ärade och aktade representant få utstå sådana svåra ting här på jorden — för Satans, djävulens, hand — så får vi se om han då bevarar sin ostrafflighet mot Gud och förblir hans universella suveränitet undergiven! Så måste Satan logiskt sett ha resonerat.

38, 39. Hur angav Jehova omedelbart efter upproret i Eden att det var hans uppsåt att ett sådant prov skulle äga rum?

38 För att möta Satans utmaning i detta avseende skulle den allsmäktige Guden behöva överföra sin enfödde Son, Logos, till jorden genom att låta honom födas som människa. Med fullständig tillförsikt till denne älskade Son och hans obrytbara hängivenhet för sin himmelske Fader ämnade Jehova göra detta. Detta blev hans uppsåt omedelbart efter det att Satan, djävulen, hade lyckats bryta den fullkomlige mannen Adams ostrafflighet. Detta uppsåt är inbegripet i Guds ord, som riktades till den symboliske ormen i Edens lustgård:

39 ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” — 1 Moseboken 3:15.

40. Vilken profetia beskriver det intensiva lidande som Guds Son måste utstå för att genomgå detta prov?

40 Att kvinnans ”säd” blev stungen i hälen betydde intensivt lidande för Jehovas främste himmelske representant på jorden, och detta för samme individs hand som orättvist hade utsatt den trogne Job för allt hans lidande. Men Satan, djävulen, skulle inte låta sig nöja med något mindre än detta. Annars skulle han aldrig mena att ett tillfredsställande prov hade gjorts, som tillät honom att bevisa sitt påstående. Hans utmaning mot Jehovas universella suveränitet skulle aldrig ha blivit helt och fullt avgjord utan att detta tilläts ske. Jehova insåg detta. Han var fast besluten att avgöra stridsfrågan förmedelst det dyraste han ägde i himmelen, hans enfödde Son, hans främste verkställande representant. Hans beslutsamhet att göra detta uttrycks i denna märkliga profetia om ”min tjänare”, som återfinns i Jesaja 52:13—53:12.

[Frågor]