Kapitel 10

Det andliga paradisets gudfruktige konung

1. Vad kan vi lära av att Adam och Eva drevs ut ur Eden, när det gäller vilka som anses värdiga att få vistas i det andliga paradiset i våra dagar?

NÄR våra första föräldrar, Eva och Adam, i olydnad åt av den förbjudna frukten, dömde Gud dem till döden och drev ut dem ur Edens lustgård. Det ljuvliga paradiset var inte någon plats för rebeller mot Honom som planterat lustgården och var ägare till den. (1 Moseboken 2:8—3:24) Detta visade mönstret för vilka människor Jehova Gud anser värdiga att få vistas i det andliga paradiset i våra dagar.

2. a) Hur påverkar andra människors inställning och uppförande en människas glädje i livet också i sådana omgivningar som är vackra att se på? b) Vilka element tillåter Jehova alltså inte att finnas i det andliga paradiset?

² Den natur som omger en människa kan likna ett paradis aldrig så mycket, men om hennes grannar på alla sidor vore själviska, laglösa, sedeslösa, gudlösa människor, skulle det ändå inte vara någon behaglig plats att bebo. Människor av detta slag kan göra livet bedrövligt, otryggt och ogynnsamt för andlighet och gudaktighet. Livet på jorden i våra dagar, med dess tilltagande brottslighet, har blivit sådant, till och med i förstadsområden som invånarna försöker bevara vackra att se på. Jehova Gud bevarade mänsklighetens ursprungliga paradis rent från ett sådant icke önskvärt mänskligt element. I våra dagar håller han det andliga paradis, som tillhör kvarlevan av andliga israeliter och deras fårlika kristna följeslagare, fritt från sådana skadegörande, fördärvliga mänskliga element.

3. a) Vilken skiftande bakgrund har det andliga paradisets invånare? b) Vilka förändringar krävs alltså hos dem?

³ Oavsett om de godkända invånarna i det andliga paradiset tillhör kvarlevan av det andliga Israel eller den ”stora skaran” av fårlika följeslagare, härstammar de i köttet från  folk av alla raser, nationaliteter, hudfärger och språkgrupper. (Uppenbarelseboken 5:9, 10; 7:9, 10) Som köttsliga avkomlingar av Adam och Eva har de ärvt ofullkomlighet och syndfullhet. De har lagt sig till med olika inställningar och böjelser, alltefter de omständigheter under vilka de blivit födda och uppfostrade och påverkade i moraliskt avseende. I detta deras tillstånd nådde budskapet om Guds messianska rike fram till dem och blev predikat för dem. (Matteus 24:14) För att människor av så vitt skilda slag skall kunna leva tillsammans i frid och kärlek i ett andligt paradis måste det följaktligen först ske en häpnadsväckande förvandling av personligheter för att göra paradisets innebyggare likasinnade, ge dem samma inriktning. För att åstadkomma detta skulle det krävas mer än blott och bart mänskligt inflytande. Det skulle kräva Guds oemotståndliga ande.

4, 5. a) Vilket slags härskare skulle krävas för att åstadkomma en sådan förvandling? b) I vilken biblisk profetia är denne härskare förutsagd, och hur identifierar aposteln Paulus honom?

⁴ Något som vore mycket viktigt för denna förvandling av personligheter hos dem som skall leva i det andliga paradiset på jorden skulle vara en härskare som själv hade Jehova Guds ande och som hade sin lust i att förmedla denna ande till sina undersåtar i paradiset. Denne härskare över paradiset måste med nödvändighet vara en himmelsk, övermänsklig härskare, under vilken alla paradisets innebyggare villigt skulle förena sig i enlighet med Guds vilja. Den allsmäktige Guden har redan försett oss med en sådan himmelsk, andlig härskare, i uppfyllelse av den inspirerade profetian i Jesaja 11:1—10. Profetian, som nedtecknades tre hundra år efter kung Davids framgångsrika regering, hans som var son till Isai från Betlehem, framhåller varifrån denne av anden uppfyllde härskare skulle komma. Den kristne aposteln Paulus lämnar oss inte i tvivelsmål om vem denne härskare är, när han vid höjdpunkten av sin argumentering citerar profetian i Jesaja 11:10 och säger till den blandade församlingen av judar och hedningar i Rom:

 ⁵ ”För att ni endräktigt med en mun må förhärliga vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Välkomna därför varandra, alldeles som den Smorde också har välkomnat oss, med härlighet åt Gud till följd. Jag säger nämligen att Kristus verkligen har blivit deras tjänare som är omskurna, ... för att nationerna må förhärliga Gud för hans barmhärtighet. Alldeles som det är skrivet: ... Och åter som Jesaja säger: ’Isais rot skall vara där och en som står upp för att styra nationer; till honom skall nationer sätta sitt hopp.’” — Romarna 15:6—12, NW; Jesaja 11:10, Septuaginta.

6, 7. a) Vem var Jesus en avkomling av, enligt vad profetian utvisar? b) Hur var de flesta judarna benägna att betrakta Jesus Kristus, när han kom till den jordiska skådeplatsen? c) Hur hade profeten Jesaja framhållit att Messias från världslig ståndpunkt sett inte skulle te sig särskilt imponerande?

⁶ På grund av sin härstamning från kung David, Isais son, som tillhörde Juda stam, var Jesus Kristus också en avkomling av denne Isai från Betlehem i Juda. (Matteus 1:1—6; 2:4—6; Mika 5:2) Jesus Kristus framträdde emellertid inte på den jordiska skådeplatsen förrän mer än sex hundra år efter det att Davids rike i Jerusalem blivit omstörtat av babylonierna år 607 f.v.t., och de allra flesta av judarna var inte benägna att tro att han var Messias, den förutsagde Smorde, genom vilken alla nationerna skulle bli välsignade för evigt. För dessa icke troende judar föreföll det mycket osannolikt att han skulle utöva konungadömet i Guds messianska rike. Han tedde sig inte särskilt imponerande enligt deras världsliga uppfattning. Men Jesajas profetia visade att det skulle bli så. I jämförelse med de högdragna, anspråksfulla härskarna på jorden föreföll han inte särskilt lovande. För att framhäva denna skeva jämförelse föregås därför den inledande versen i Jesajas elfte kapitel av dessa båda sista verser i kapitel tio:

⁷ ”Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW] den lummiga kronan med förskräckande makt; de resliga stammarna ligga fällda, de höga träden störta ned. Den tjocka skogen nedhugges med järnet; Libanons skogar falla för den väldige.” — Jesaja 10:33, 34.

8. a) Vilka liknas i Jesaja 10:33, 34 vid Libanons bastanta träd? b) Hur uppfylldes orden att ”Libanons skogar” skulle ”falla för den väldige”?

 ⁸ På Jesajas tid var det assyriska världsväldet det största världsliga hotet mot Jerusalem och den regerande raden av kungar, som härstammade från David, Isais son. Det var alltså tydligt att Jesajas profetia liknade den assyriske kungen och hans mäktiga militära styrkor vid de bastanta träden på Libanons berg. När kung Sanherib av Assyrien och hans skräckinjagande härar under Jesajas livstid härjade i Juda land, tycktes till och med den kungliga staden Jerusalem vara prisgiven åt honom. I denna krisartade situation grep den allsmäktige, högste Guden in. Förmedelst en ”väldig”, en himmelsk ängel, fick Jehova 185.000 man av Sanheribs trupper att somna in i döden på en enda natt. Assyriens ”lummiga krona” föll till marken med ett brak, som om barrskogen på Libanons berg höll på att falla, och den förödmjukade assyriske kungen, Sanherib, blev tvungen att fly hem, endast för att i sinom tid drabbas av våldsam död. — Jesaja 37:33—38.

9. Förmedelst vem blev den davidiska dynastin av kungar nedhuggen, och vilka frågor pockade därför så småningom på att bli besvarade?

⁹ Det var alltså inte genom assyrierna, utan genom den senare babyloniska erövringen av Juda land år 607 f.v.t., som den regerande dynastin av kung Davids efterträdare blev som stubben efter ett träd, som hade huggits ned. Allteftersom århundradena gick fram över denna symboliska trädstubbe blev frågorna mer och mer påträngande: Skall det någonsin mer bli något av den där trädstubben? Skall det där kungliga trädet någonsin växa upp igen, som de av Gud inspirerade profetiorna antyder? Har den kungliga spiran till slut vikit bort ifrån Juda stam för alla tider? (1 Moseboken 49:10) Har det rike, som Gud ingick förbund om med David, visat sig bli endast långvarigt, men inte evigt, inte utan slut? (2 Samuelsboken 7:8—16) Det elfte kapitlet i Jesajas profetia gav ett ofelbart svar.

 KONUNGEN SOM JEHOVAS ANDE VILAR PÅ

10, 11. Vad sade profeten Jesaja om ett visst ”skott”, och varför fick man inte förakta det därför att det var så litet?

¹⁰ I Guds anordning får man inte förakta den ringa begynnelsens dag; och den sanne Messias’ anspråkslösa begynnelse fick inte betraktas som varande utan några större möjligheter. Precis som härskarna, ”de resliga stammarna”, i det assyriska världsväldet blev fällda till marken, så kunde den allsmäktige Guden ge en som var oansenlig, låg till växten, en ståtlig gestalt och låta honom bära mycken frukt. Vad är ett litet skott, en späd telning, i jämförelse med en väldig ceder på ett av Libanons berg? Mycket oansenligt; men ändå heter det vidare i Jesaja 11:1, 2:

¹¹ ”Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam [stubbe, My], och en telning från dess rötter skall bära frukt. Och på honom skall HERRENS Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande.”

12. a) Vem framställs i bild genom ”skottet” och ”telningen”? b) I vilket tillstånd befann sig på Jesajas tid det kungliga trädet med sina rötter i Isai, men vad hände med det år 607 f.v.t.?

¹² Att ”skottet” och ”telningen” representerar en och samma sak och att de representerar en person framgår av att det i profetian heter att ”på honom skall HERRENS Ande vila”. ”Skottet” och ”telningen”, som har samma ursprung, symboliserar en kung som är smord med Jehova Guds ande och följaktligen är Messias. På profeten Jesajas tid hade det kungliga trädet med sina rötter i Isai, kung Davids far, ännu inte blivit nedhugget med endast en stubbe och rötterna kvar i marken. Detta kungliga träd bestod av raden av kungar i Davids kungliga familj, och det stod kvar fram till år 607 f.v.t. Därefter blev det nedhugget av babylonierna, då de förde bort kungen till Babylon och förstörde hans kungliga stad, Jerusalem. Då gick den gudomliga befallningen till den siste regerande davidiske kungen, Sidkia, i verkställighet under omständigheternas tryck: ”Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva, vad det är; vad lågt är [de på varandra följande hedniska världsväldena]  skall upphöjas, och vad högt är [det messianska riket i Davids släktlinje] skall förödmjukas. Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt.” — Hesekiel 21:25—27.

13. Uppfyllde Serubbabel år 537 f.v.t. profetian om ”skottet” och ”telningen”?

¹³ När Babylons persiske erövrare, Cyrus den store, år 537 f.v.t. lät de landsförvista judarna återvända till Juda land, blev inte Serubbabel inom Davids kungliga släktlinje krönt och insatt på en kunglig tron i det återuppbyggda Jerusalem. Kung Cyrus gjorde honom endast till ståthållare för den persiska provinsen Juda. (Lukas 3:27—32; Matteus 1:6—13) Serubbabel var följaktligen inte den som hade den lagliga rätten och åt vilken konungadömet med dess kungliga huvudbindel och krona blev givet. Han uppfyllde inte profetian om det ”skott” och den ”telning” som sköt upp ur Isais avhuggna stam och från dess rötter.

14. a) När sköt ”skottet” och ”telningen” upp och bar frukt? Ge skäl för svaret. b) Vad sade Natanael kort därefter om det ämbete som Jesus hade blivit smord till?

¹⁴ När och i vems person sköt ”skottet” och ”telningen” upp och bar frukt? Detta inträffade mer än ett halvt årtusende efter Serubbabels tid, närmare bestämt år 29 enligt den vanliga tideräkningen och under den romerske kejsaren Tiberius’ regering. Tidigt på hösten det året blev en kunglig avkomling av David, nämligen Jesus, son till Maria från Betlehem, döpt i floden Jordan av Johannes döparen. Det var då som denne Jesus blev en andlig Son av Gud. Då sänkte sig nämligen Guds ande ner över honom, och Guds röst hördes från himmelen: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” (Matteus 3:13—17) På detta sätt blev Jesus inte bara pånyttfödd av Guds ande till att vara en andlig Son av Gud, utan också smord med Guds ande till att vara den blivande konungen i Davids kungliga släktlinje. Bara omkring två månader därefter visade Natanael, en blivande lärjunge till Jesus, Messias, att han erkände detta förhållande, när han sade till honom: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” — Johannes 1:29—49.

15. a) Vem sade Petrus, mot slutet av Jesu jordiska liv, att han insåg att Jesus var? b) Vilket år blev det ”skott” eller den ”telning”, som hade framträtt år 29 v.t., ett fullvuxet träd, och vad hände vid denna tidpunkt?

 ¹⁵ I det sista av sina trettiotre och ett halvt år som människa på jorden frågade Jesus sina tolv apostlar vem de hade funnit honom vara. Simon Petrus svarade rappt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matteus 16:13—16; Markus 8:27—30; Lukas 9:18—21, Hedegård) Petrus kallade alltså Jesus ”Guds Messias”. De som talade grekiska kallade honom ”Guds Kristus”. Som den nyligen förordnade Messias eller Kristus var denne Jesus det symboliska skottet ”ur Isais avhuggna stam” och den symboliska ”telning” som sköt upp från Isais rötter via den ”avhuggna stammen” eller ”stubben”. Men ändå fortsatte denna ”stubbe” att vara utan stam i ytterligare många hundra år, ända till hösten år 1914, och då blev detta ”skott” eller denna ”telning” verkligen ett fullvuxet, fruktbärande träd, en regerande konung, den regerande Messias. Detta berodde på att hedningarnas tider utlöpte då och tiden nu var inne för en omkastning i förhållandena. De på varandra följande hedniska världsväldena, som år 607 f.v.t. hade blivit ”upphöjda”, måste på nytt förödmjukas, under det att det messianska riket i Davids kungliga släktlinje, som hade blivit ”förödmjukat”, än en gång måste bli ”vad högt är”. — Lukas 21:24.

16. a) Vilka egenskaper förlänades Jesus genom Jehovas ande från och med den tidpunkt då han blev smord? b) Hade liknande egenskaper tidigare förlänats någon människa förmedelst Guds ande?

¹⁶ Från och med den tidpunkt då Jesus blev smord efter sitt dop i vatten vilade Jehovas ande i sanning på honom. Den visade sig verkligen vara ”vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande”. (Jesaja 11:2) Dessa egenskaper, som genom Jehovas ande förlänades Jesus Kristus, liknar de egenskaper, som förlänades den man som förfärdigade det heliga sammankomsttältet på profeten Mose tid. Vi lägger märke till detta i 2 Moseboken 31:1—3: ”Och HERREN talade till Mose och sade: Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam; och jag har uppfyllt honom med  Guds Ande, med vishet och förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet.” (Även 2 Moseboken 35:31; se Zions Watch Tower, 15 november 1907, sid. 349, 350.) Om nu Besalel, som förfärdigade det heliga tabernaklet för tillbedjan, behövde Guds ande med vishet, förstånd, kunskap och slöjdskicklighet, måste utan tvivel också Jesus Messias behöva samma egenskaper i sitt ännu mera ansvarsfulla ämbete som konung.

17. Vilken parallell kan vi lägga märke till i hur Guds ande verkade på David och på Jesus efter deras respektive smörjelse?

¹⁷ Vi drar oss till minnes att sedan profeten Samuel smort herdegossen David från Betlehem till blivande kung i Israel, heter det i 1 Samuelsboken 16:13 (NW) att ”Jehovas ande började vara verksam på David alltifrån den dagen”. Sedan Jesus blivit smord med Guds verksamma kraft vid floden Jordan, blev på liknande sätt Guds ande verksam på honom i särskild utsträckning.

18. Ge exempel som visar att Jesu gärningar vittnade om att han genom Guds ande hade förlänats vishet, förstånd och kunskap, som var över det normala.

¹⁸ ”Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de dagarna åt han intet.” Med hjälp av den vishet, det förstånd och den kunskap som genom Guds ande förlänats Jesus kunde han framgångsrikt stå emot de förslag djävulen ställde till honom i form av frestelser. ”Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten. Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.” (Lukas 4:1—15) I Nasarets synagoga häpnade hans före detta grannar över hans tal och frågade: ”Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de? Är då denne icke timmermannens son?” (Matteus 13:53—55; Markus 6:1—3) Jesus ägde nu dessa särskilda förmågor, därför att Gud hade smort honom med helig ande till att vara Messias, som han tidigare hade sagt dem. — Lukas 4:16—22.

19. a) Hur riktade apostlarna Petrus och Paulus ytterligare uppmärksamheten på Guds andes inverkan på hans Son? b) Vad har det alltså, till följd av Guds andes verkan, blivit av honom som tidigare var ett oansenligt ”skott”?

 ¹⁹ Flera år efter Jesu Kristi död, uppståndelse och himmelsfärd riktade aposteln Petrus uppmärksamheten på Guds andes inverkan på hans Son genom att säga: ”Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom.” (Apostlagärningarna 10:38) Aposteln Paulus skrev följande med avseende på den förhärligade Jesus Kristus i himmelen: ”Hans [Guds] verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss har blivit till visdom från Gud.” (1 Korintierna 1:29, 30) Den filosofi och vishetslära som härrör från de så kallade visa människorna i denna så högt prisade ”hjärnans tidsålder” kan inte jämställas med den förhärligade Jesu Kristi intellektuella förmågor, ”ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda”. (Kolosserna 2:3, 8) Den man, som började verka på jorden som ett oansenligt skott ”ur Isais avhuggna stam”, har alltså tack vare den allvise Gudens ande, som vilat på honom, blivit den messianske konungen, som är överlägsen alla tidigare jordiska härskare, både inom och utanför Israel.

20, 21. Av vem sägs Jesu Kristi smorda efterföljare vara en ”telning”?

²⁰ I Guds ögon beror allt på vad man är ett ”skott” eller en ”telning” av, när det gäller frågan om man är av betydelse och värde eller inte. Att Jehovas tjänare var en ”telning” från betlehemiten Isais rötter var av avgörande betydelse för Gud. Av vem är man en ”telning”? Det är svaret på den frågan som avgör saken. Så förhåller det sig, när det gäller dem som följer i den smorde tjänarens fotspår.

²¹ Eftersom tjänaren och hans lärjungar är medlemmar av Guds universella organisation, hans bildliga ”kvinna” eller ”hustru”, säger Gud till henne med avseende på hennes medlemmar, dessa lärjungar: ”Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga, evinnerligen skola de besitta landet; de äro ju en telning [netser], som jag har planterat, ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med. Av den minste  [lik en telning] skola komma tusen, och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk. Jag är HERREN; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” (Jesaja 60:21, 22) Av den orsaken visar sig varken tjänaren eller hans trogna lärjungar vara en ”föraktad gren”, som den sista dynastin av kungar i det forntida Babylon var. — Jesaja 14:19.

22. Hur kan vi vara säkra på att den messianske konungen inte kommer att vara en ansvarslös härskare, som handlar som om han inte vore ansvarig inför någon högre?

²² Denne messianske konung skall inte handla likt en ansvarslös härskare över den mänskliga familjen, som han blivit förordnad att regera över i tusen år efter det att Satan, djävulen, och hans demoner blivit bundna och kastade i avgrunden. (Uppenbarelseboken 20:1—6) Den ande som vilar på konungen motverkar att han skulle härska som om han inte vore ansvarig inför någon högre. Den ande som vilar på honom är inte bara en ande av vishet, förstånd, råd och starkhet, utan också ”HERRENS kunskaps och fruktans Ande”. Han fruktar Jehova, och denna fruktan kommer att vara avgörande för hur han utövar sitt messianska herravälde.

23. Hur betraktar han personligen denna ”Jehovas fruktan”?

²³ Denna ”Jehovas fruktan” är inte något besvärligt för konungen, som lägger hinder i vägen för hans fria, otvungna maktutövning som konung. Han finner glädje i att hysa sådan fruktan, och det är också en glädje för honom att se sådan ”Jehovas fruktan” i sina undersåtars hjärtan. Jesajas profetia säger vidare: ”Han skall hava sitt välbehag i HERRENS [Jehovas] fruktan.” (Jesaja 11:3) Myrbergs översättning lyder: ”Och Jehovahs fruktan skall vara den vällukt, i vilken han haver sitt behag.” The Jerusalem Bible lyder: ”Jahves fruktan är hans andedräkt.”

EN DOMARE SOM BEFRIAR DE FÖRTRYCKTA

24, 25. Vilket slags domare visar sig den messianske konungen vara, enligt vad Jesaja vidare säger?

²⁴ Man kan lita på att en domare som fäller sina utslag i Jehova Guds fruktan skall se till att rättvisa skipas. Rättfärdigt  inställda människor på hela jorden har väntat på och längtat efter en sådan domare. Det är detta slags domare Jehovas messianske konung visar sig vara. Sedan profeten Jesaja talat om konungens fruktan för Jehova, säger han vidare:

²⁵ ”Och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. Och han skall slå jorden med sin muns stav och med sina läppars anda [ande, My] döda de ogudaktiga. Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter.” — Jesaja 11:3—5.

26. Vilken garanti för rättvisa innebär det förhållandet att ”han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra”?

²⁶ Tänk bara hur jorden kommer att te sig med en sådan domare över hela jorden, den upphöjde Jesus Kristus! Han kommer inte att låta lura sig av någon. Han kommer att kunna genomskåda tingens skenbara utseende, genomskåda allt hyckleri. Han kommer inte att låta sig vilseledas av bedrägligt tal, till exempel sådana bestickande argument som försvarsadvokater kan tillgripa. Blott och bart ord kommer inte att ha någon betydelse för honom; hjärtetillståndet skall vara det betydelsefulla, och han skall vara i stånd att utläsa detta. Han kommer inte att förlita sig på att någon vanlig jury eller någon brottmålsnämnd av ofullkomliga män och kvinnor skall avgöra om den rannsakade är skyldig eller oskyldig. Han skall ha samma ande som verkade på den kristne aposteln Petrus, då han genomskådade skrymtarna Ananias’ och Safiras bedrägliga uppträdande och ord och sade dem att de måste dö för att de försökt ljuga för Guds heliga ande. — Apostlagärningarna 5:1—11; jämför Matteus 22:15—22.

27. På vad sätt skall hans domar bli till gagn för ”de arma” och ”de ödmjuka på jorden”?

²⁷ Denne messianske domare är en Guds gåva till ”de arma” och ”de ödmjuka på jorden”. Han är inte rädd att skipa lag mot den som förtrycker dem som är försvarslösa under den nuvarande tingens ordning. Han kommer att vederlägga förtryckarnas argument för att rättfärdiga sig  själva och skall bevisa för dem varför de har fel och handlar orättvist. Han kommer att rätta till förhållandena, ordna förhållandena så som de bör vara. Detta kommer att vara det rättfärdiga och rättvisa handlingssättet, och förtryckarna skall inte utsättas för någon orättvisa. Inget gangstersyndikat skall blomstra under hans regering; han skall krossa den organiserade brottsligheten.

28. Vad är hans ”muns stav” och hans ”läppars anda”, som den messianske domaren skall rikta mot de ogudaktiga?

²⁸ Den messianske domarens beslut skall gå i verkställighet. De är inte något som är omöjligt att genomdriva, något som kan upphävas och omintetgöras genom vädjan till en högre domstol. (Johannes 5:22—24) Det som utgår ur hans mun, som en dom över missdådaren, skall vara som en stav för bestraffning. Det skall ofelbart och utan dröjsmål verkställas. De skyldiga skall få känna av det. Det som går över hans läppar skall vara som en dödsbringande verksam kraft, mot vilken de ogudaktiga inte har något skydd. De skall dö genom denna andes verksamhet, som kommer från hans läppar, när dessa läppar uttalar dödsdomen. Ogudaktigheten skall inte tillåtas mer; den messianske konungen och domaren står inte i förbund med den.

29. Hur visar sig rättfärdighet och trofasthet vara som ett bälte för honom, och hur påverkar detta hans verksamhet?

²⁹ Den moraliska tåga, som styrker den domare som Jehovas ande vilar på, är som ett bälte för hans länder eller hans höfter. Det är ett bälte av rättfärdighet, ett bälte av trofasthet. Han har ingen svaghet i form av orättfärdiga böjelser. Rättfärdighet enligt Guds fullkomliga måttstock är vad som behärskar honom och driver honom till handling. Han är trofast mot det förtroende han fått av Jehova Gud. Han känner inget annat handlingssätt än trofasthet mot Jehova, den högste domaren. När han befann sig här på jorden som en fullkomlig människa, bevisade han sin trofasthet mot Gud trots att han måste dö på ett mycket orättvist sätt. Därigenom slungade han en lögn, som länge hade stått emot Jehovas tillbedjare, tillbaka i ansiktet på den store falske anklagaren, Satan. Denne Satan, djävulen, hade förfäktat  att Jehovas förnämste representant, hans enfödde Son, inte skulle bevisa sig trofast mot Gud, om den främste motståndaren till Gud och änglar och människor fick fria händer att sätta honom på prov. — Job 1:1—2:5.

30. Vem var den förste som den messianske domaren ingrep mot, när hedningarnas tider löpte ut, och vad ledde detta till?

³⁰ I stället för att ta itu med de svagare ogudaktiga på jorden, ”småkrypen” så att säga, tog den messianske domaren först itu med den allra mäktigaste i hela den organiserade ogudaktigheten, nämligen Satan, djävulen. Det var detta som inträffade i himmelen omedelbart efter det messianska rikets födelse där uppe, så snart hedningarnas tider hade löpt ut år 1914. Den på tronen insatte messianske konungen visste precis var han skulle ingripa och började alltså föra krig mot Satan, djävulen, och hans demonänglar. Detta krig slutade med att dessa ogudaktiga blev utkastade ur de heliga himlarna. Nu håller den segerrike konungen dem nere i vår jords närhet. Så snart den korta tid är till ända, under vilken deras rörelsefrihet är begränsad hit, kommer den messianske konungen att binda dem med kedjor och spärra in dem i en avgrund borta från vår jords närhet. — Uppenbarelseboken 12:7—13; 20:1—3.

31. Vilken ytterligare åtgärd kommer konungen att vidta mot alla som befinner sig utanför det andliga paradiset?

³¹ Vad blir den logiska följden av att det är så den gudfruktige konungen behandlar de djävulska anstiftarna av all organiserad ogudaktighet? Jo, för att fullborda saken måste konungen avrätta dem på jorden som har förhärdat sig i synd och hårdnackat hållit fast vid djävulens synliga organisation. På så sätt kommer det ogudaktiga mänskliga samhället, som befinner sig utanför Jehovas tillbedjares andliga paradis, att få känna av det slag som utdelas med hans dömande muns ”stav”. Hans påbud om bestraffning kommer att verkställas på dem. Hans egen inneboende rättfärdighet kommer likt ett bälte att styrka honom till att göra detta. Hans trofasthet mot rättfärdighetens Gud kommer likt ett bälte att stödja honom, när han gör detta.

32. a) Vilken verkan kommer detta ingripande att få på dem som nu befinner sig i det andliga paradiset? b) Vad gör de personligen redan nu för att försköna sitt andliga paradis?

 ³² Detta modiga ingripande mot all organiserad ogudaktighet i himmelen och på jorden kommer att skänka stor lindring åt Jehovas tillbedjare, som nu åtnjuter hans ynnest och beskydd i sitt andliga paradis. De är tacksamma mot honom för att han insatt en sådan rättfärdig konung över deras andliga paradis. De söker mer och mer hos sig själva uppodla de egenskaper som vittnar om Guds ande, som vilar på denne messianske konung. På så sätt förskönar de sitt andliga paradis.

[Frågor]