Ett andligt paradis på en förorenad jord
Kapitel 8
Ett andligt paradis på en förorenad jord
1, 2. I vilken utsträckning har människans ansträngningar att bekämpa föroreningen av jorden haft framgång?
DET finns fortfarande en del platser på jorden som är som ett jordiskt paradis i miniatyr. Men deras fortsatta existens är hotad. Under de senaste tjugo åren har man ägnat allvarlig uppmärksamhet åt det vetenskapliga studiet av hur mänsklighetens hela naturliga miljö förorenas. Man har gjort ansträngningar att nedbringa föroreningen av jord, vatten och luft, men trots detta fortsätter föroreningsprocessen, och den till och med ökar.
2 Vissa ekologiska planer har befunnits vara praktiskt ogenomförbara eller ekonomiskt sett uteslutna. Olika projekt för att bevara naturens skönhet och hälsa i vissa utvalda områden har måst vika för de behov som skapats av energikrisen. Hela jorden håller på att bli mer och mer ohälsosam som boningsort för fiskar, fåglar, landdjur och människan själv. På grund av människans levnadssätt och hennes misskötsel av jorden hotas alla levande varelsers existens på vår planet av miljöförstöringen.
3. Vilket paradis breder nu ut sig, trots föroreningen av den naturliga miljön, och alltsedan vilket år har detta skett?
3 Utan att påverkas av denna förödande, världsomfattande förorening frodas nu ett andligt paradis och breder ut sig mer och mer. Allteftersom det utvidgar sig får fler och fler andligt sinnade människor gagn av det och finner större lycka i livet. De när till och med hoppet att få leva för evigt i ett jordiskt paradis utan någon förorening. Det jordiska, bokstavliga paradiset hör visserligen ännu framtiden till; annars skulle den nuvarande föroreningen av människans naturliga miljö inte tillåtas fortsätta. Det ligger utanför människans egen förmåga och vishet att återställa människans ursprungliga paradisiska hem här på jorden. Men alltsedan det första fredsåret efter första världskriget har ett andligt paradis planterats här på jorden. Detta är utan tvivel det paradis som den kristne aposteln Paulus skriver om i sitt andra brev till församlingen i Korint i Grekland i det första århundradet.
4. Vad sade aposteln Paulus om detta paradis i sitt andra brev till de kristna i Korint?
4 Vid mitten av det första århundradet, omkring år 55 v.t., skrev han till denna församling av medtroende: ”Jag måste berömma mig. Det är inte fördelaktigt; men jag skall komma till övernaturliga syner och uppenbarelser från Herren. Jag känner en man i gemenskap med Kristus som för fjorton år sedan — om det var i kroppen vet jag inte, eller utanför kroppen vet jag inte; Gud vet det — blev bortryckt som sådan till tredje himmelen. Ja, jag känner en sådan man — om det var i kroppen eller skilt från kroppen vet jag inte. Gud vet det — att han blev bortryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, som det inte är lovligt för en människa att uttala. Av en sådan man vill jag berömma mig, men av mig själv vill jag inte berömma mig.” — 2 Korintierna 12:1—5, NW.
5. a) Vem är den ”man i gemenskap med Kristus” som Paulus talar om? b) Vad menade han följaktligen, när han sade: ”Av en sådan man vill jag berömma mig, men av mig själv vill jag inte berömma mig”? c) Varför sade han om sitt tillstånd, när han hade denna upplevelse: ”om det var i kroppen vet jag inte, eller utanför kroppen vet jag inte”?
5 Aposteln Paulus talade inte här om någon annan man, utan om sig själv. Men han talar om sig själv, när han hade den ovan beskrivna, unika upplevelsen, som en man som blivit särskilt gynnad av Gud; och han kan med rätta berömma sig av den man han var, när han befann sig i denna högt gynnade ställning. Men av sig själv, som en vanlig människa, bortsett från sådana sällsynta privilegier från Gud, kan han inte med rätta berömma sig. Hans upplevelse var så realistisk att det var som om han hade varit med där i sin köttsliga kropp, men det är rimligt att tänka sig att hans köttsliga kropp stannade kvar på jorden och att han bara blev försatt i trance och medan han befann sig i denna trance hörde det han fick höra. Om han fick denna upplevelse fjorton år innan han skrev sitt andra brev till församlingen i Korint, måste han ha fått den omkring år 41 v.t. och följaktligen före sin första missionsresa tillsammans med Barnabas, som han företog omkring år 47/48 v.t. Aposteln Paulus nämner inte om det han hörde var på hebreiska eller grekiska, för honom kända språk, eller på något främmande språk, som inte kan översättas till kända mänskliga språk.
6. Vad avser hans ord om ”tredje himmelen”?
6 När Paulus blev bortryckt till tredje himmelen, blev han inte bortryckt och förd längs tidens ström till den tredje i en rad av himlar, som följde på varandra i tur och ordning. Han blev uppryckt och förd i vertikal riktning, och eftersom talet tre eller tredje används i bibeln för att ge uttryck åt intensitet eller eftertryck, kan ”tredje himmelen” avse hur högt han blivit upplyft, detta tillstånds upphöjda karaktär. Det gjorde honom inte förtrogen med det som finns i andevarelsernas himmel, i den mening som Jesus Kristus, vilken kom ner från himmelen och återvände till andevarelsernas himmel, är förtrogen med de osynliga, himmelska tingen. Bildligt talat hade Paulus redan blivit satt tillsammans med sina medkristna på jorden ”i det himmelska i gemenskap med Kristus Jesus”. (Efesierna 2:6, NW) Att Paulus blev bortryckt till ”tredje himmelen” kan därför avse ett andligen upphöjt upplyftande av honom ovanför hans medkristnas andliga ställning. Det skänkte honom utan tvivel sådan insikt som han inte tidigare haft, och detta skulle visa sig i hur han talade och skrev.
7, 8. a) Varför är det ”paradis” som Paulus talar om inte samma paradis som omnämns i Uppenbarelseboken 2:7? b) Varför var detta ”paradis”, som Paulus blev bortryckt till, inte ”Edens lustgård”?
7 Att han blev bortryckt till ”paradiset” förbinds här med ”tredje himmelen”. Detta tyder på någonting andligt. Men detta innebär inte att det paradis, som Paulus blev bortryckt till, var det som åsyftades i det budskap som den förhärligade Jesus Kristus sände till församlingen i Efesus i Mindre Asien: ”Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” (Uppenbarelseboken 2:7) Detta ”Guds paradis” är ett bildligt paradis i de osynliga, andliga himlarna, dit kött och blod inte kan komma och dit inget köttsligt öga kan se. (1 Korintierna 15:50) Det ges heller ingen antydan om att aposteln Paulus fick se symboler av sådant som finns i de osynliga, andliga himlarna, på samma sätt som aposteln Johannes såg detta, av vilket han ger oss en beskrivning i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel. Det är därför mycket osannolikt att aposteln Paulus blev bortryckt till ”Guds paradis” och fick se ”livets träd” där.
8 Det finns ingenting som är hemlighetsfullt för mänskliga varelser med ett sådant paradis som det ursprungliga, jordiska paradiset, ”Edens lustgård”. Det är ingenting som övergår människans erfarenhet, och man har länge med hjälp av bibelns profetior kunnat förstå att det skall återställas på jorden under Guds messianska rike. (1 Moseboken 3:8—24) Aposteln Paulus skulle alltså inte behöva få ”övernaturliga syner och uppenbarelser från Herren” för att få reda på och känna till den saken. — 2 Korintierna 12:1, NW.
9, 10. a) Vilket paradis gällde den syn aposteln Paulus fick, och vid vilken tid existerar detta paradis? b) Vad inbegrep de ”outsägliga ord” som Paulus fick höra, och vad skulle det ha inneburit att uttala dessa ord?
9 Det finns emellertid ett annat paradis, som framställs profetiskt i den Heliga skrift, och vi får till och med en historisk förebild till det, nämligen Juda land efter judarnas babyloniska fångenskap. Detta paradis är det andliga paradis som råder i våra dagar, nitton hundra år efter det att aposteln Paulus i en övernaturlig syn blev bortryckt till ”tredje himmelen” och till ”paradiset”. Det Paulus fick höra under denna verklighetstrogna upplevelse, de ”outsägliga ord, som det inte är lovligt för en människa att uttala”, handlade om detta andliga paradis, som då ännu hörde framtiden till. Denna Kristi sanna lärjungars välsignade besittning skulle komma till under hans ”närvaro” eller parousia, vid ”avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3, NW.
10 Paulus blev inspirerad att förutsäga det religiösa ”avfall” som skulle drabba den kristna församlingen före ”vår Herre Jesu Kristi närvaro”, men det var inte lovligt för honom som människa att tala om detta andliga paradis, om vilket han fick höra ”outsägliga ord”. Detta skulle ha inneburit att han uttolkat de bibliska profetior som har att göra med detta andliga paradis. — 2 Tessalonikerna 2:1—3; 2 Korintierna 12:1—4; NW.
”HELIGHETENS VÄG” TILL DET ANDLIGA PARADISET
11. a) När började Jesu Kristi ”närvaro”? b) Vilken forntida härskare blev Jesus Kristus lik vid detta tillfälle, och i vilket avseende?
11 I tidigare publikationer av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet har det från Skriften bevisats att ”vår Herre Jesu Kristi närvaro” började vid slutet av hedningarnas tider år 1914, då Guds messianska rike föddes i de osynliga himlarna. (Uppenbarelseboken 12:1—10) Då blev den på tronen nyligen insatte Jesus Kristus lik Guds forntida smorde ”tjänare”, Cyrus den store, världsimperiet Babylons erövrare och de fångna judarnas och deras lojala icke-judiska följeslagares befriare. Jesus Kristus utförde något liknande i vår tid, då han befriade den smorda kvarlevan av sina trogna efterföljare, som under första världskriget år 1914—1918 hade hållits fångna av det stora Babylon och dess världsliga älskare. År 1919 bröt han detta den falska religionens världsväldes makt och återförde kvarlevan av andliga israeliter. Detta förvånade och förtretade hela den religiösa världen på den tiden. — Uppenbarelseboken 11:7—13.
12. Vilka frågor väcks här beträffande det andliga paradiset?
12 Det kan hända att många av våra läsare frågar: Hur kommer det sig att Jehovas smorda kvarleva av andliga israeliter inte trädde in i det andliga paradiset förrän år 1919 och därefter? Befann de sig inte i ett andligt paradis på jorden före första världskrigets utbrott år 1914? Hade de inte fått del av en sådan välsignad andlig besittning i Guds ynnest, låt oss säga alltsedan Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence började utges i juli 1879? Vi gamlingar, som levat någon tid före första världskriget och som då tillhörde kvarlevan av det andliga Israel, kan svara Nej! på dessa frågor. På vilken grundval?
13. Vilket var det enda paradis som Guds tjänare på jorden tänkte på före år 1919?
13 Jo, man hade aldrig hört talas om något sådant som ett andligt paradis för kvarlevan av det andliga Israel på jorden. Det enda framtida paradis man tänkte på var det bokstavliga, materiella paradiset, som skulle återställas på vår planet, jorden, under Jesu Kristi tusenåriga regering. Det var till detta paradis den ogärningsman skulle bli uppväckt som visade Jesus medkänsla, där han hängde på pålen bredvid honom, och till vilken Jesus sade: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:39—43, NW) Enligt den förståelse man då hade var även det paradis som aposteln Paulus talade om i 2 Korintierna 12:4 just detta paradis, ”den återställda jorden”. — Se boken Striden vid Harmageddon, utgiven på engelska år 1897, sidan 372, paragraf 2.
14. a) Hur förstod man under dessa år profetiorna om ett paradis, som var tillämpliga på Israels forntida nation? b) Vilken tillämpning av dessa profetior urskilde man alltså inte då?
14 Man förväntade också att bibliska profetior, som fick en forntida uppfyllelse i miniatyr på Israels nation på 500-talet före den vanliga tideräkningen, skulle få en nutida, slutlig uppfyllelse på de köttsliga, omskurna judarna genom att de blev återförsamlade till landet Palestina. (Se till exempel sidan 63 i The Watch Tower av år 1892 beträffande Hesekiel 36:22—36.) Man trodde också att profetior som fick en uppfyllelse i miniatyr på det forntida Israel skulle få sin större, fullständiga uppfyllelse under Kristi tusenåriga regering, sedan Satan, djävulen, blivit bunden och fängslad i den bottenlösa avgrunden. (Ett exempel på detta var Jesajas trettiofemte kapitel.) Så kom det sig alltså att dessa profetiors nutida uppfyllelse på kvarlevan av det andliga Israel blev helt och hållet förbisedd, bortskymd — man urskilde den inte — precis som fallet varit med kristenhetens kyrkosamfund ända fram till denna dag. Ja, ända fram till år 1932 trodde faktiskt Jehovas kristna vittnen själva att de köttsliga judarnas återvändande till Palestina och upprättandet av en judisk stat skulle vara en uppfyllelse av gudomliga profetior.
15. Vilka förväntningar hade kvarlevan beträffande år 1914 och sedan beträffande år 1918?
15 Dessutom hade kvarlevan av andliga israeliter i flera årtionden, ja, sedan år 1876, sett fram emot att hedningarnas tider skulle löpa ut på hösten år 1914. De förväntade att Guds messianska rike skulle vara fullständigt upprättat i himmelen vid den tiden och även att kvarlevan av det andliga Israel då skulle bli förhärligad tillsammans med Jesus Kristus i det himmelska riket. All förståelse av den Heliga skrift lutade åt det hållet eller var anpassad efter den uppfattningen. Och när år 1914 nådde sitt slut, mitt under första världskrigets lågor, och kvarlevan av andliga israeliter fortfarande befann sig här på jorden, var de böjda att tro att de skulle bli förhärligade år 1918, tre och ett halvt år efter det att hedningarnas tider slutat. (Lukas 21:24; Daniel 4:13, 20, 22, 2916, 23, 25, 32) De betraktade inte sina svåra upplevelser under förbud och förföljelse under första världskriget som en babylonisk fångenskap, ur vilken de skulle bli befriade efter första världskriget. De förväntade inte en återställelse till Jehovas fulla ynnest på jorden för att utföra ett världsomfattande vittnesbördsarbete.
16. Vilken händelseutveckling efter år 1919 förutsåg inte kvarlevan före det året?
16 Före sin befrielse år 1919 var följaktligen kvarlevan av andliga israeliter inte medveten om något andligt paradis. De hade inte den ringaste tanke på ett sådant arbete som alltsedan dess har utförts intill jordens avlägsnaste del! De hade under sitt studium av bibeln ännu inte urskilt att tiden nu hade kommit för Jehova att göra sig ett namn. (Jesaja 63:14; Jeremia 32:20; 2 Samuelsboken 7:23) De insåg inte att de själva skulle användas till att göra Guds personliga namn känt intill jordens ändar och till att kungöra Guds upprättade messianska rike för alla nationerna, både inom och utanför kristenheten. (Matteus 24:14) De förutsåg inte den hänförande uppfyllelse av bibelns profetior som de skulle få bevittna och inte heller den ständigt växande insikt de skulle få i den Heliga skrift. De förväntade inte att de skulle bli använda till att församla en ”stor skara” av fårlika troende ur alla nationer till ett välsignat tillstånd av Guds ynnest. — Uppenbarelseboken 7:9—17.
17. a) Var alltså kvarlevans medlemmar före år 1919 medvetna om att de befann sig i ett andligt paradis? b) Vilken uppfyllelse av Jesajas trettiofemte kapitel urskiljer de emellertid nu?
17 Kvarlevan av andliga israeliter blev inte omedelbart medveten om att de befann sig i ett andligt paradis år 1919, detta år av befrielse och återställelse. Men nu, vid denna sena tidpunkt under ”ändens tid” för denna tingens ordning, inser de hur storslaget profetian i Jesajas trettiofemte kapitel har gått i uppfyllelse på dem i andligt avseende alltsedan 1919. Som det framställs i bild i denna strålande profetia har de färdats fram på en helighetens farväg in i ett andligt paradis, trots människans förorening av jorden.
PROFETIAN OM PARADISET BLIR LEVANDE
18. Vilken kontrast förhöjer i hög grad skönheten hos profetian i Jesajas trettiofemte kapitel?
18 Profetian i Jesajas trettiofemte kapitel, som i sig själv är mycket vacker, får sin skönhet i hög grad förhöjd därigenom att den kommer omedelbart efter en högtidlig profetia om hur ytterligtgående förödelse ger upphov åt en evigt förblivande öken. Detta sorgliga tillstånd skulle komma som ett uttryck för Guds hämnd mot en viss klandervärd nation, en brodernation till israeliterna. Denna nation härstammade från Esau, patriarken Jakobs, eller Israels, äldre tvillingbror. Därför att Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob för en portion röd soppa, fick han öknamnet Edom (som betyder ”röd”), och den nation som härstammade från honom fick behålla detta namn. (1 Moseboken 25:30) Det forntida landet Edom låg mellan Döda havet och Akabaviken, på Hedmarken och på ömse sidor om den. — Jesaja 34:5—17.
19, 20. a) Vilkas land skulle bli förvandlat, enligt vad som förutsägs i Jesaja 35:1, 2? Ge skäl för svaret. b) På vilka fick profetian sin första uppfyllelse?
19 En helt annorlunda ”öken” omtalas i Jesajas trettiofemte kapitel, när skildringen inleds i poetiskt sköna ordalag: ”Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS [Jehovas] härlighet, vår Guds prakt.” — Jesaja 35:1, 2.
20 Här förutsägs ett lands förvandling, ett lands återförande till paradisisk ljuvlighet. Vilkas land? Deras land om vilka det sägs i kapitlets avslutande vers: ”Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.” (Jesaja 35:10) I profetians första eller forntida uppfyllelse var de förlossade, som vände tillbaka till Sion eller Jerusalem, profeten Jesajas eget folk, folket från det forntida Juda land. På Jesajas tid satt fortfarande en smord kung på vad som kallades ”Jehovas tron” i Jerusalem. Jesaja profeterade faktiskt under fyra på varandra följande judiska kungars regeringar, nämligen Ussias, Jotams, Ahas’ och Hiskias. — Jesaja 1:1.
21, 22. a) Var Juda land en öde öken på Jesajas tid? b) När lades landet öde, och hur länge skulle det ligga öde?
21 På Jesajas tid hade Juda land ännu inte kommit in i det sorgliga tillstånd som beskrivs i det trettiofemte kapitlet av hans profetia. Den assyriske imperiehärskaren, kung Sanherib, hade visserligen invaderat landet och lagt under sig ett antal städer och vållat avsevärd förödelse, men när denne hedniske inkräktare skrytsamt hotade att inta Jerusalem, förmådde Jehova honom genom ett underverk att fly tillbaka hem i vanära. Även om Juda land blev svårt förhärjat, lämnade assyrierna det inte folktomt, så att dess före detta invånare så småningom skulle behöva återvända från fångenskap i ett främmande land och komma till ett återuppbyggt Sion.
22 Den ”glädje” som judarna erfor, när assyrierna på ett häpnadsväckande sätt blev utdrivna ur Juda land, var heller inte ”evig”. Varför inte det? Därför att Jerusalem och dess tempel under följande århundrade blev förstörda, ”Jehovas tron”, som innehades av judiska kungar, blev omstörtad och hela Juda land lades öde utan vare sig mänskliga invånare eller husdjur. De överlevande, som blev bortförda, sörjde djupt i det främmande landet Babylon, medan deras älskade hemland låg öde på detta sätt i sjuttio år. Det som Jesaja hade förutsagt var alltså deras återvändande från fångenskapen i Babylon.
23. a) När fick profetian om landets försköning en uppfyllelse i miniatyr? b) När började profetians större uppfyllelse äga rum, och vilken parallell blir uppenbar, när man jämför det forntida Israels land med den andliga besittning som tillhör kvarlevan av det andliga Israel?
23 Det var efter de landsförvista judarnas återvändande från Babylon år 537 f.v.t. som profetian om försköningen av den judeiska ”öknen”, ”ödemarken” och ”hedmarken” fick en uppfyllelse i miniatyr. Den större och slutliga uppfyllelsen, den andliga uppfyllelsen, började äga rum med kvarlevan av andliga israeliter, sedan de år 1919 v.t. återvänt från det stora Babylon, från sin förvisning från Guds ynnest. Inte nog med att de andliga israeliterna fick lida på grund av det stora Babylons religiösa och politiska inflytande före första världskriget, utan detta krig medförde också att deras andliga besittning blev förvandlad till en öde öken och vildmark. Det stora Babylon bar i första hand skulden för detta krig och gjorde bruk av det till förfång för kvarlevan av andliga israeliter. Men när den allsmäktige Guden, Jehova, år 1919 började föra sin kvarleva av tillbedjare ut ur den babyloniska fångenskapen, vilken förvandling började då inte äga rum med deras andliga besittning på jorden!
24. Varför hade det andliga Israels ”land” blivit förtorkat och ofruktbart under första världskriget?
24 Under första världskriget hade bristen på Guds välsignelses och uttryckta godkännandes regn lett till förtorkade, ofruktbara områden i deras privilegier och fullgörande av sina andliga förpliktelser mot Jehova Gud. Han kunde inte välsigna det mått av människofruktan de visade, vilket blev till hinder för dem i religiöst avseende. Han kunde inte välsigna att de låtit sig besmittas av den krigförande världen, i synnerhet genom att de inte var absolut neutrala i förhållande till denna världens tvister nationer emellan. Han kunde inte välsigna att de var mera upptagna av sitt eget utlovade förhärligande i det himmelska riket än med det världsomfattande arbetet med att bära vittnesbörd, som han gav dem att utföra på jorden på hans nyfödda messianska rikes vägnar. I detta klandervärda tillstånd kunde de inte frambringa Rikets ”frukt”, när det var tid att frambringa frukt. — Matteus 21:43.
25. Vilken förändring var emellertid möjlig för kvarlevan, vilket angavs i Skriften?
25 Den pliktförgätna kvarlevan av andliga israeliter kunde emellertid ångra sig och göra bättring från sitt felaktiga handlingssätt, när de en gång fick sin uppmärksamhet riktad på det. De kunde lägga märke till sina tillkortakommanden och misslyckanden, när det gällde att göra Guds vilja, och kunde sedan börja rätta till förhållandena, så snart de urskilde det rätta handlingssättet. Att de gjorde detta skulle undanröja orsaken till Guds missnöje med dem och till att han hållit tillbaka sina välbehövliga välsignelser från dem. Den forntida profetian beträffande Jehovas utvalda folks återställelse löd: ”Och jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva.” — Hesekiel 34:26.
26. a) Vad måste alltså inträffa innan det kunde bli något andligt paradis? b) Hur hjälper oss löftet, att ”Libanons härlighet skall bliva den given”, att inse och uppskatta vilket tillstånd Jehovas återställda kvarlevas andliga besittning befinner sig i?
26 Detta regn av välsignelser måste inträffa innan det kunde bli någon förvandling av den återställda kvarlevans besittning, vilken hade blivit som en ”öken”, en ”ödemark”, en ”hedmark”. Den prakt och härlighet som kännetecknar Jehovas återförda kvarlevas andliga besittning kan i våra dagar inses och uppskattas genom de profetiska jämförelser som görs. Till exempel: ”Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt.” (Jesaja 35:1, 2) Man behöver bara tänka på Libanons berg, som på den tiden var klädda med praktfulla, ständigt gröna träd, beträffande vilka Jehova inspirerade sin profet att säga: ”Libanons härlighet skall komma till dig [Sion], både cypress och alm och buxbom, för att pryda platsen, där min helgedom är; ty den plats, där mina fötter stå, vill jag göra ärad.” (Jesaja 60:13) Det forntida Libanon var så vackert att Jehova jämförde det med Edens lustgård, då han sade till kungen i staden Tyrus, som ligger i Libanon: ”I Eden, Guds lustgård, bodde du.” — Hesekiel 28:11—13.
27. Vilken detalj fogar uttrycket ”Karmels ... prakt” till bilden?
27 Andra vackra bilder, som Jesaja kunde göra jämförelser med, var ”Karmels och Sarons prakt”. Karmels bergsrygg löper västerut och slutar med en imponerande udde, som når Medelhavet vid Haifa. Den förälskade beundraren i Höga Visan kunde mycket passande säga till sin älskade flicka från Sulem: ”Ditt huvud höjer sig såsom Karmel.” (Höga Visan 7:5; jämför Jeremia 46:18.) Namnet Karmel betyder ”fruktträdgård” eller ”fruktbart land”. Berget motsvarade väl sitt namn, när det var prytt med vingårdar och fruktträdgårdar, som på den tid då kung Ussia regerade i Jerusalem. — 2 Krönikeboken 26:10.
28. Vad bör vi komma att tänka på, när vi hör att den återförda kvarlevans andliga besittning är som ”Sarons prakt”?
28 Ja, ”Karmels ... prakt” var sannerligen vida känd i forna tider. Men hur förhöll det sig med ”Sarons prakt”? Namnet manar fram en inre syn av kustslätten, som sträckte sig norrut från hamnstaden Joppe (vilket betyder ”skön”) och som var översållad med färgrika blommor. (Apostlagärningarna 9:35) Man påminner sig också vad den älskade flickan från Sulem sade: ”Jag är ett ringa blomster i Saron.” (Höga Visan 2:1) Eller som The Jerusalem Bible formulerar hennes ord: ”Jag är Sarons ros.” Och H. M. Melins svenska översättning: ”Jag är en narciss i Saron.” (fotnot) Det forntida Saron hade i sanning en säregen ”prakt”.
29. Vilket slags bild målar alltså profeten Jesaja av kvarlevans återställda besittning?
29 När vi till alla dessa målande beskrivningar av skönhet fogar profeten Jesajas inledande ord: ”öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja”, målas en bild av idel skönhet för oss med väl valda, inspirerade ord. (Jesaja 35:1) Sådant är det förvandlade utseende som den tidigare ödelagda andliga besittning, som tillhör kvarlevan av andliga israeliter, skall få sedan de blivit återförda till Jehovas ynnest.
30. a) Vem bör få äran för denna underbara förvandling? b) Vilka är de som ser profetian gå i uppfyllelse och prisar Gud för detta?
30 Vems underbara gärningar kommer denna besittnings förvandlade utseende att återspegla? Den inspirerade profeten Jesaja svarar med följande ord: ”De skola få se HERRENS [Jehovas] härlighet, vår Guds prakt.” (Jesaja 35:2) Endast den Gud som har den högsta känsla för skönhet, Skaparen, skulle kunna göra något sådant, förvandla den sorgliga anblicken av sjuttio års ödeliggande till en ljuvlig bild förmedelst en återförd nation. De återförda israeliterna i forna tider fick se denna profetias uppfyllelse i miniatyr. De som i våra dagar har sett profetian gå i uppfyllelse i större, världsomfattande skala är Jehovas kristna tillbedjare, som blivit återförda från religiös fångenskap under det stora Babylon till sin rätta andliga besittning på jorden. I de forntida, missräknade babyloniernas ögon var försköningen av Juda land, som de hade ödelagt, inte någon behaglig syn. Försköningen av den andliga besittning som tillhör den smorda kvarlevan av andliga israeliter är inte heller någon glädjande syn för det stora Babylon i våra dagar.
31. Hur skulle ordet ”de” också kunna förstås?
31 Det kan emellertid vara så att ordet ”de” har avseende på ”öknen och ödemarken ... och hedmarken”, vilka utgör beskrivningar av Guds folks förödda tillstånd. Dessa platser hade befunnit sig i sitt sorgliga tillstånd så länge, i sju årtionden, att de aldrig förväntade att få uppleva något bättre mer. Men genom att dessa platser förändrades i sitt tillstånd och fick sådan härlighet och prakt, som kunde mäta sig med Libanons och Karmels och Sarons, kunde dessa platser i sitt eget förvandlade tillstånd se ”HERRENS härlighet, vår Guds prakt”.
32. Sedan när har kvarlevan i förvandlingen av sin andliga besittning kunnat se ”vår Guds prakt”?
32 Vilka hoppfulla ord innehöll inte Jesajas profetia för Guds folk med deras tillfälligt ödelagda besittning! Medan den fångna kvarlevan av andliga israeliter befann sig i ett förött tillstånd under första världskriget, åren 1914—1918, urskilde de inte profetians rätta tillämpning och kunde därför inte hämta den tröst från den som var avsedd för dem. Men nu, i synnerhet sedan profetiorna förklarats i boken Rättfärdighetens triumf, andra delen, som utgavs på engelska år 1932, kan de i förvandlingen av sin andliga besittning se ”HERRENS härlighet, vår Guds prakt”.
STYRKTA FÖR RIKETS VERK EFTER FÅNGENSKAPEN
33. Varför var maningen i Jesaja 35:3, 4 särskilt på sin plats?
33 Det skulle naturligtvis inte bli lätt för Guds hemsökta folk att tro profeten Jesajas hoppingivande ord. Detta var i synnerhet fallet, när den fastställda tiden för att dessa ord skulle gå i uppfyllelse närmade sig och det uppstod behov av att bereda sig för att handla. Den maning som nu avbryter den profetiska beskrivningen av den sköna återställelsebilden är därför i hög grad på sin plats: ”Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. Sägen till de försagda [dem, vilkas hjärta är oroligt, My]: ’Varen frimodiga, frukten icke.’ Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder.” — Jesaja 35:3, 4.
34, 35. a) Var behövdes det ett stärkande verk, när aposteln Paulus citerade denna profetia? b) Vilket slags erfarenheter hade dessa kristnade hebréer fått genomgå?
34 I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen citerade aposteln Paulus från denna profetiska maning, när han skrev till de kristnade hebréerna i Jerusalem. Han sade: ”Alltså: ’stärken maktlösa händer och vacklande knän’ och ’gören räta stigar för edra fötter’, så att den fot, som haltar, icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.” (Hebréerna 12:12, 13) Dessa kristnade hebréer på den tiden behövde utföra detta stärkande verk bland sig själva. De hade som kristna genomgått erfarenheter som var mycket tuktande. Paulus talar om detta, när han säger:
35 ”Kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen, att I haven en egendom, som är bättre och bliver beståndande.” — Hebréerna 10:32—34.
36. Hur är sådan behandling för förföljarnas hand som tuktan från den himmelske Fadern, och vilket syfte tjänar den?
36 Aposteln Paulus liknar denna omilda behandling för förföljarnas hand vid tuktan, som den himmelske Fadern, genom att han tillåter denna förföljelse, utdelar åt sina hängivna barn på jorden. Till och med Jesus Kristus, som är vårt föredöme, fick sådan tuktan av sin himmelske Fader. (Hebréerna 12:1—6) Paulus förklarar saken ytterligare: ”Det är till er tuktan att ni håller ut. Gud handlar med er såsom med söner. För vad är det för en son som en far inte tuktar? Men om ni är utan den tuktan som alla har fått del av, då är ni faktiskt oäkta barn och inte söner. Vidare: vi hade fäder som var av vårt kött till att tukta oss, och vi visade dem respekt. Skall vi då inte mycket mer underordna oss vårt andliga livs Fader och leva? De tuktade oss ju några få dagar, efter vad som föreföll dem gott, men han gör det till vår nytta, för att vi skall få del av hans helighet. Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebréerna 12:7—11, NW.
37. Varför blev de alltså uppmuntrade att stärka varandra?
37 På grund av den allvarliga tuktan som dessa kristnade hebréer hade fått citerar aposteln Paulus därefter från Jesaja 35:3 och tillämpar det på dem. Genom att på detta sätt stärka varandra skulle de inte ge upp, när det gällde att uthärda tuktan, utan skulle få ta emot sin belöning, när Guds tid var inne. — Hebréerna 12:12.
38. Varför behövde den smorda kvarlevan särskilt efter första världskriget stärka maktlösa händer och ge kraft åt vacklande knän?
38 I vår tid har den smorda kvarlevan av andliga israeliter genom att uthärda förföljelse och vedermödor från det stora Babylons och dess världsliga medbrottslingars sida på liknande sätt genomgått svåra tuktande erfarenheter. När första världskriget slutade den 11 november 1918 och de trädde in i en efterkrigsperiod, om vilken de då inte visste hur lång den skulle bli, var det därför naturligt att de behövde stärka maktlösa händer och ge kraft åt vacklande knän. De skulle nu gripa sig an med det största arbetet i den kristna församlingens historia sedan pingsten år 33 v.t. De behövde träda in i efterkrigsperioden med stadiga steg och inte halta mellan två åsikter, utan vara övertygade om att Gud ledde dem åt rätt håll. Hedningarnas tider hade löpt ut år 1914. Det messianska riket hade fötts i himmelen, och alla de förutsagda tecknen, som nu visade sig ett efter ett, vittnade om detta. Nu var det tid att endräktigt marschera framåt som vittnen för Jehovas messianska rike.
39, 40. a) Hur fick den smorda kvarlevan år 1919 uppmaningen: ”Varen frimodiga, frukten icke”? b) Vad för något i det offentliga talet vid sammankomsten i Cedar Point vittnade om frihet från fruktan?
39 Som vi gamlingar är väl medvetna om höll något häpnadsväckande på att hända med denna kvarleva av medarvingar till Kristi rike, något som var helt oväntat med tanke på hur vi då förstod bibelns profetior. Vi var benägna att ha oroliga hjärtan. Men till oss riktades i sanning orden: ”Varen frimodiga, frukten icke.” (Jesaja 35:4) Denna maning förmedlades på ett mäktigt sätt i den av två delar bestående artikeln med rubriken ”Saliga äro de som icke frukta”, som inflöt i The Watch Tower för 1 och 15 augusti 1919 (Vakt-Tornet för 1 och 15 april 1921). Som en höjdpunkt på allt detta blev den åtta dagar långa allmänna sammankomsten i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919 en upplivande erfarenhet, och där uttalades med eftertryck den uppfordrande försäkran: ”Saliga äro de som icke frukta”.
40 I skarp kontrast till de regionala fyradagarskonvent, som den smorda kvarlevan höll under 1918, medan första världskriget ännu rasade, och vid vilka inga offentliga föredrag annonserades och framfördes, var höjdpunkten vid konventet i Cedar Point år 1919 det offentliga tal som Sällskapet Vakttornets president J. F. Rutherford höll ute i det fria över ämnet ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”. Utan att frukta förklarade den offentlige talaren i detta föredrag att Nationernas förbund, som då fördes fram för att införa fred och välstånd i världen, skulle röna Guds misshag. Det var inte ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”, som kristenhetens präster påstod att det var. De av denna åhörarskara om 7.000 personer i Cedar Point i Ohio som levde fram till andra världskrigets utbrott i september 1939 såg att den offentlige talaren hade talat sanning. Nationernas förbund, som understöddes av det religiösa prästerskapet, hade kommit till korta när det gällde att slå vakt om världsfreden. Andra världskriget gav det nådastöten och slungade ned det i en avgrund. Men det sanna messianska riket, som hade blivit fött i himmelen år 1914, fortsätter att regera och bli förkunnat på jorden av Jehovas kristna vittnen.
41. Vad hade alltså år 1919 ägt rum med Jehovas kvarleva av det andliga Israel, enligt vad bevisen utvisade?
41 År 1919 hade tiden alltså kommit för Jehovas kvarleva av andliga israeliter att visa inför världen att de hade blivit befriade från det stora Babylon. Bevisen började samla sig för att de hade blivit återupptagna i Jehovas ynnest och att han hade utsett dem till att vara hans kristna vittnen. Å andra sidan började bevisen på Guds misshag med det stora Babylon att mångfaldigas, så att de till slut räckte ända upp till himmelen. Aldrig mer skulle det stora Babylon kunna ta Jehovas kristna vittnen till fånga och tysta ner deras vittnesbörd om Riket, inte ens under krigstid.
42. a) Mot vilka var det nu tid för Gud att komma med ”hämnd”, och varför det? b) Vilken del skulle kvarlevan av det andliga Israel ha i detta?
42 Den stärkande maningen från Jesajas profetia åtföljdes av denna försäkran: ”Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder.” (Jesaja 35:4) Det första allmänna konventet efter kriget, som år 1919 hölls i Cedar Point i Ohio, och att arbetet med att bära offentligt vittnesbörd återupptogs samma år utgjorde ett tydligt iakttagbart tecken på att Jehova Gud hade frälst sin kvarleva av andliga israeliter ur deras räddhågade slaveri under det stora Babylon. Det var nu tid för honom att komma med hämnd mot detta världsvälde av falsk religion, vilken härrör från Satan, djävulen, genom det forntida Babylon vid floden Eufrat. Tiden var nu inne för Jehova att låta vedergällning drabba det stora Babylon för vad det hade gjort mot hans nation av andliga israeliter under århundradenas lopp sedan den vanliga tideräkningens början. Han skulle nu använda kvarlevan av andliga israeliter till att förkunna hans dag av hämnd och det sätt på vilket han skulle vedergälla det stora Babylon och dess politiska och militära medbrottslingar. — Jesaja 61:1, 2; 2 Tessalonikerna 1:6.
DE I RELIGIÖST AVSEENDE LYTTAS FÖRVANDLING
43. Vilken verkan förutsåg profeten Jesaja av Guds ingripande till gagn för sitt folk?
43 Vilket gensvar förutsåg profeten Jesaja till den väckande maning han blev använd till att förmedla till Jehovas tillbedjare, vilkas religiösa besittning under någon tid hade gjorts lik en ”öken”, en ”ödemark” och en ”hedmark”? Vilken verkan skulle det få på dem att Gud kom och frälste dem, medan han samtidigt lät deras förtryckare och förödare drabbas av hämnd och vedergällning? ”Då”, svarar profeten, ”skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör.” — Jesaja 35:5—7.
44. Vad avsågs med att ”de blindas ögon” skulle öppnas, och hur skedde detta år 537 f.v.t.?
44 Befrielse ur den mörka fängelsehålan — det var detta öppnandet av de blindas ögon innebar! Det var för ett sådant upplysande av ögonen, som kommer genom befrielse, som Jehova hade hållit sin messianske tjänare i beredskap, för att han skulle utföra detta verk när tiden var inne. Jehova sade till honom: ”Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund [eller: en pant] för folket, till att upprätta landet, till att utdela arvslotter, som varit ödelagda, och säga till de fångna: ’Dragen ut’, till dem som sitta i mörkret: ’Kommen fram.’” (Jesaja 49:8, 9; v. 8 enl. Åk) År 537 f.v.t., sedan det forntida Babylon hade fallit för den persiske erövraren Cyrus den store, förde Gud alltså sitt landsförvista folk ut ur deras långa fångenskap i Babylon till att se frihetens ljus i sina ”arvslotter”, i sitt älskade hemland.
45. Vilket öppnande av ”de blindas ögon” ägde rum år 1919?
45 År 1919 förde Jehova likaså ut medlemmarna av sin smorda kvarleva, vilkas ögon hade varit förblindade på grund av fångenskapen i det stora Babylon, för att de skulle få se hans ynnests ljus i sin återställda andliga besittning. Allteftersom tiden gick uppfattade deras ögon mer och mer den tilltagande skönheten hos deras andliga besittning.
46. I vilken mening var deras öron ”döva”, men vad har upplåtandet av deras öron lett till?
46 Vad beträffar deras andliga förstånds öron hade dessa blivit döva för bibelns profetior om en återställelse för dem och om ett världsomfattande arbete med att bära vittnesbörd, som de skulle utföra sedan de blivit befriade från det stora Babylon. De hade inte hört någon förklaring av dessa profetiors korrekta innebörd. Nu, sedan de återvänt till sin återupplivade andliga besittning, började de höra dessa profetior förklaras genom Guds organisation och började fatta innebörden i dessa profetior, som nu gick i uppfyllelse. Gud har troget uppfyllt sitt löfte: ”De döva skola på den tiden höra, vad som läses för dem, och de blindas ögon skola se och vara fria ifrån dunkel och mörker; och de ödmjuka skola då känna allt större glädje i HERREN, och de fattigaste bland människor skola fröjda sig i Israels Helige.” (Jesaja 29:18, 19) Ända fram till denna dag har Jehovas kristna tillbedjares öron förblivit upplåtna för de budskap som kommer från profetiorna, allteftersom dessa går i uppfyllelse. De håller sina öron upplåtna för de gudomliga bud och befallningar, som kommer från hans skrivna ord med avseende på det arbete för Riket som nu skall utföras jorden utöver.
47. a) Vilket slags lamhet hade kvarlevan fått erfara? b) Hur hoppar de ”såsom en hjort”, som det blev förutsagt?
47 Ett andligt underverk har också skett med den ”lame”. Kvarlevan av andliga israeliter hade blivit lamslagen genom vad det stora Babylon åstadkommit med hjälp av de politiska, dömande och militära myndigheterna i landet. Allvarliga inskränkningar hade ålagts dem när det gällde att uppträda offentligt och med full religionsfrihet. Men när Guds maning genom Jesaja hördes och de maktlösas händer stärktes och de vacklandes knän fick ny kraft, blev det åter möjligt för de andliga israeliterna, som gav gensvar till detta, att gå framåt med stadiga, fasta och säkra steg. Som det hade blivit förutsagt: ”Då skall den lame hoppa såsom en hjort.” Man grep sig energiskt an med arbetsuppgifter i tjänsten för Jehovas rike som kunde liknas vid att man gick uppför höga backar. Med hopp och skutt grep man sig verket an att predika ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matteus 24:14, NW) Bildligt talat var det som ett hopp uppåt att organisera alla de återförda andliga israeliterna för att predika budskapet om Riket från hus till hus.
48. När började ”den stummes tunga” att ”jubla”, och vad var orsaken till detta?
48 ”Och den stummes tunga skall jubla.” (Jesaja 35:6) Också detta gick i uppfyllelse, när kvarlevan av andliga israeliter under efterkrigsperioden blev återförd till sin rätta andliga besittning. De hade mycket att lovprisa sin frälsnings Gud för, när de fick bevittna hur deras tillstånd på jorden blev förvandlat. I stället för att fortsätta att tråna efter sitt himmelska hem fann de livet mera värt att leva i sin andliga besittning på jorden. ”Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken.” Livet i Guds rikes tjänst här på jorden blev andligen vederkvickande för dem. Livets vatten började flöda från den Heliga skrift, när Guds ande gjorde den mera begriplig och innebörden i dess profetior blev tydligare och hänförande uppmuntrande. Var då inte detta en stimulerande orsak för Jehovas återförda tillbedjare att ”jubla”, med tanke på att deras tungor hade varit ”stumma” på grund av den andliga ödeläggelse de tidigare konfronterats med? Jo, sannerligen!
49. Vad annat skulle bli följden av Jehovas välsignelse över sitt folk, enligt vad som förutsägs i Jesaja 35:7?
49 Till följd av de regnskurar av välsignelser som Gud lät strömma ner över sin återförda kvarleva av andliga israeliter förverkligades i bildligt avseende inför deras ögon de övriga glädjande dragen i Jesajas profetia: ”Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar [schakaler, Åk] lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör [papyrusplantor, NW].” — Jesaja 35:7.
50. a) Vad antyds genom att ”schakaler” omnämns? b) Vilken förändring anges av att det skulle börja växa ”gräs jämte vass och rör”?
50 Att schakaler omnämns här för tanken till ödeläggelse. Schakalen är ett slags asätande vildhund, som förekommer i ensliga, ödsliga trakter och även i områden som liknar öknar. Deras närvaro tyder på torra trakter med ett ofruktbart utseende. Om den plats där schakaler lägrade sig skulle lämnas i ett sådant torrt tillstånd, skulle den inte vara någon önskvärd plats för människor att bo på. De skulle ropa och bedja efter vatten, efter källor, efter regn. Med sådan bevattning skulle det bildas sjöar i dalsänkorna. Till och med papyrusplantor skulle växa där. Och mattor av gräs skulle täcka den forna hedmarken. Människor skulle flytta in, och schakalernas tjut och skall skulle inte längre göra den fallande kvällsskymningen kuslig. En märklig förändring av detta slag började år 537 f.v.t.
51, 52. a) Hur gick denna del av profetian i uppfyllelse med avseende på de landsförvista judarnas hemland? b) Vad har på liknande sätt inträffat sedan år 1919?
51 Innan Juda rikes land ödelades av babylonierna, som kom norrifrån, förutsade profeten Jeremia vad deras ankomst skulle leda till: ”Lyssna, något höres! Se, det nalkas! Ett stort dån kommer från nordlandet för att göra Juda städer till en ödemark, till en boning för schakaler.” Som Jehovas språkrör säger han vidare: ”Jag skall göra Jerusalem till en stenhop, till en boning för schakaler, och Juda städer till en ödemark, där ingen bor.” — Jeremia 10:22; 9:11.
52 När de landsförvista judarna lämnade Babylon och kom tillbaka till sitt hemland, sedan det hade legat som en obebodd ödemark i sjuttio år, fanns det följaktligen boningar för schakaler och platser där ökenhundar lägrade sig, vilka behövde bli förvandlade till gräsbevuxna områden med fridfulla sjöar, vid vilkas kanter det kunde växa vass och papyrusplantor. De återförda judarna besegrade alltså ödemarken, och schakalerna gav sig i väg. På liknande sätt började bildligt talat alltsedan år 1919 utseendet förändras hos den andliga besittning som tillhörde den befriade kvarlevan av andliga israeliter. Alltsedan den tiden rensade de bort allt de upptäckte som förorenade deras andliga besittning. Men vad de världsliga nationerna beträffar fortsatte de att förorena jordklotet som aldrig tidigare. Trots denna förorening av världen har Jehovas kristna vittnen uppodlat ett andligt paradis, under Guds välsignelse och till ära för hans namn!
[Frågor]
[Bild på sidan 148]
J. F. Rutherford talar vid konventet i Cedar Point i Ohio år 1919
