Kapitel 9

”Helighetens väg” till det andliga paradiset

1. Vilken storslagen utsikt låg framför de landsförvista judarna, när de lämnade Babylon år 537 f.v.t.?

ETT land som bokstavligt talat liknar ett paradis! Detta var vad de landsförvista judarna hoppades kunna göra av sitt sedan länge ödelagda hemland, när de lämnade Babylon år 537 f.v.t. Framför dem låg utsikten att förverkliga uppfyllelsen av de hänförande ord som profeten Jesaja hade talat om deras hemland: ”Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS [Jehovas] härlighet, vår Guds prakt.” — Jesaja 35:1, 2.

2. Hur hade Gud gett dem försäkran om att de i trygghet skulle kunna återvända till sitt hemland?

² Vilken tillfredsställelse måste inte den befriade judiska kvarlevan och dess lojala följeslagare med tanke på denna storslagna framtidsutsikt ha känt i hjärtat, när de lämnat Babylon och verkligen var på väg hemåt! Gud hade gett dem den trösterika försäkran att han skulle göra en särskild väg för dem, så att de i trygghet kunde vända tillbaka till sitt efterlängtade hemland. Detta framgick av hans ord genom profeten Jesaja: ”Och det skall helt visst komma att finnas en farväg där, ja, en väg; och Helighetens väg skall den kallas. Den orene skall inte färdas på den. Och den skall vara för den som vandrar på vägen, och inga dåraktiga skall irra omkring på den. Intet lejon skall visa sig vara där, och inga rovlystna vilddjur skall komma upp på den. Inga sådana skall finnas där; men de återköpta måste vandra där.” — Jesaja 35:8, 9, NW.

3. a) Vad gjorde att Babylon, som judarna höll på att dra ut ur, var religiöst sett orent? b) Hur skulle vägen tillbaka till Juda land i verkligheten vara en ”Helighetens väg”?

 ³ Det hedniska Babylon, som de överlevande judarna hade blivit bortförda till efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t., var religiöst sett orent, oheligt. Landet var fullt av avgudabilder och tempel för falsk tillbedjan. Det hemland som de befriade judarna skulle vända tillbaka till skulle vara i religiöst avseende ren mark, ett heligt land. Där skulle nämligen Jehova Guds tempel åter byggas upp på sin ursprungliga plats, och det åter befolkade Juda område skulle vara ett land där den ende levande och sanne Gudens rena tillbedjan blomstrade. Vägen tillbaka måste då utan tvivel vara en ”Helighetens väg” i verkligheten, och inte bara till namnet. De tillbakavändande måste ha ett heligt motiv till att använda denna gudagivna väg, nämligen att återställa den rena tillbedjan av Helighetens Gud i deras sedan länge ödelagda hemland. Detta var det främsta skälet till att de hade blivit frigivna från Babylon. — Esra 1:1—4.

4. a) Hur skulle förutsägelsen: ”Den orene skall inte färdas på den” gå i uppfyllelse? b) Vilken speciell skyldighet hade ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua i detta avseende?

⁴ ”Den orene skall inte färdas på den.” En israelit som var oren på grund av babylonisk, religiös besmittelse skulle inte ha någon rätt att färdas på den heliga vägen tillbaka till Juda och Jerusalem. Ingenting av babylonisk religiös natur skulle föras tillbaka med honom för att omplanteras i den heliga jorden, där odelad hängivenhet för Jehova Gud skulle råda. Den gudomliga befallningen till dem som bar tillbaka de heliga kärlen för att återföra dem till Jehovas tempel, som på nytt skulle byggas upp i Jerusalem, löd: ”Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne [Babylon], renen eder, I som bären HERRENS kärl.” (Jesaja 52:11) Jehovas tillbedjan låter sig inte förenas med babylonisk, falsk religion. Helighetens väg fick alltså inte befläckas av någon avfällig israelit, som hade planer på att införa babylonisk, avgudisk religion i det återställda hemlandet. Den judiske ståthållaren Serubbabel och den aronitiske  översteprästen Josua (eller Jesua), som skulle ha ansvaret för marschen tillbaka till Juda område, var skyldiga att se till att ingen avfällig, ränksmidande israelit fick följa med den sant ångerfulla, renhjärtade kvarlevan tillbaka till Jerusalem.

5. Vem omtalas i Jesaja 35:8 som ”den som vandrar på vägen”?

⁵ ”Och den skall vara för den som vandrar på vägen.” Vem kunde det vara? Det kunde aldrig visa sig vara en oren person, som inte får tillåtelse att färdas på vägen. Eftersom vägen han skall vandra på är Helighetens väg, måste det gälla den som lever i enlighet med Jehovas helighet, den som strävar efter att vara helig, precis som Han är helig. (3 Moseboken 11:44, 45) Jehova själv var naturligtvis den som gick framför de befriade israeliterna, vilkas ansikten var vända mot tillbedjans heliga berg i Jerusalem, och först och främst var det Han som skulle vandra på vägen; han skulle aldrig vandra på en ohelig väg eller leda sitt folk på en ohelig väg. (Jesaja 52:12) De som följer efter honom på vägen måste med nödvändighet vara heliga liksom han och inte komma vid de orena ting som hör samman med falsk, babylonisk religion.

6, 7. Vilka är de ”dåraktiga”, som inte skulle få irra omkring på Helighetens väg?

⁶ Detta framgår ytterligare av nästa sats, som identifierar den som blir avstängd från Helighetens väg: ”Och inga dåraktiga skall irra omkring på den.” (Jesaja 35:8, NW) Med uttrycket ”dåraktig” avses inte här en person som helt enkelt är enfaldig, oerfaren och i okunnighet gör sådant som är oförståndigt. Det gäller i stället den förhärdade dåren, den som hårdnackat håller fast vid ett oförståndigt handlingssätt.

⁷ Jehova gav en sann beskrivning av en dåraktig person av detta slag, då han sade till profeten Jeremia: ”Mitt folk är oförnuftigt, de vilja ej veta av mig. De äro dåraktiga barn och hava intet förstånd. Visa äro de till att göra, vad ont är, men att göra, vad gott är, förstå de ej.” (Jeremia 4:22) På grund av sin inrotade, envisa dårskap drabbades de av att Juda och Jerusalem ödelades och de själva blev bortförda till det hedniska  landet Babylon. Nu när den trogna kvarlevan vände tillbaka till sitt ödelagda hemland, skulle därför sådana ”dåraktiga” inte ohindrat få irra omkring på Helighetens farväg eller råka komma in på den.

8. Vad annat, som omnämns i Jesaja 35:9, blev judarna lovade frihet från på vägen tillbaka till sitt hemland?

⁸ Kvarlevans medlemmar skulle inte bara vara befriade från kontakt med sådana icke önskvärda element på vägen tillbaka till sitt hemland långt borta från det religiöst förorenade Babylon. Det skulle inte heller ligga några vilda, köttätande djur på lur längs vägen för att kasta sig över dem som använde den vägen tillbaka till Jehovas ynnest. Det gudomliga löftet löd: ”Intet lejon skall visa sig vara där, och inga rovlystna vilddjur skall komma upp på den. Inga sådana skall finnas där; men de återköpta måste vandra där.” — Jesaja 35:9, NW.

9. Var detta ett löfte om säkerhet endast mot angrepp från djur, eller hur förhöll det sig?

⁹ Inga människoätande vilddjur skulle hemsöka Helighetens väg. Om inga sådana farliga djur skulle få göra vägen tillbaka till Jehovas tillbedjan i hans utvalda land skräckfylld, så skulle heller inte några djuriska män eller hela horder av män tillåtas rusa fram helt plötsligt och anfalla raden av vandrare för att plundra och döda. Den befriade kvarlevan av Jehovas folk behövde därför inte känna någon fruktan i hjärtat för att anträda återfärden på den väg han anvisade dem. Det fanns en kvarleva som modigt och med full förtröstan på den allsmäktige Guden ställde sig till förfogande för att såsom de första färdas fram på vägen. Som det var skrivet: ”Men de återköpta måste vandra där.”

10. Varför hade dessa människor blivit ”sålda” till babylonierna, och på vilken grundval blev de ”lösköpta”?

¹⁰ Dessa var de som blivit återköpta, förlossade, av Jehova Gud. På grund av olydnad mot honom och uppror mot hans rena tillbedjan hade människorna i Juda rike blivit ”sålda” till babylonierna för att bli bortförda till sina erövrares land. Långt innan de blivit bortförda till Babylon hade Jehova sagt till dem: ”Finnes bland mina borgenärer någon som jag har  sålt eder åt? Nej, genom edra missgärningar bleven I sålda, och för edra överträdelsers skull blev eder moder förskjuten.” Och vidare: ”Ty så säger HERREN: I haven blivit sålda för intet; så skolen I ock utan penningar bliva lösköpta.” (Jesaja 50:1; 52:3) Detta betyder alltså att Jehova inte fick någon personlig fördel av att sälja dem till babylonierna, och han får inte heller någon materiell fördel av att lösköpa eller återköpa dem från deras erövrares, deras babyloniska herrars, land.

EN BEFRIELSE UTAN BETALNING

11. Fick babylonierna betalt på något sätt, när Gud tog sitt utvalda folk tillbaka?

¹¹ De bortförda judarna betalade inte Jehova några pengar för att han skulle återköpa dem, och inte heller betalade de pengar till babylonierna för att köpa tillbaka sin egen frihet. Det var Jehova som osjälviskt köpte tillbaka dem från följderna av deras egna missgärningar och överträdelser. Han var inte babylonierna något skyldig för att de tagit hans folk till fånga och avlägsnat dem från deras gudagivna land. Han behövde därför inte betala babylonierna för att kunna ta sitt utvalda folk tillbaka. Men däremot skulle han vedergälla babylonierna för att de skövlat hans heliga stad, Jerusalem, och dess tempel och dess tron, som tillhörde Davids rike. — Jeremia 51:11, 36, 37; 1 Krönikeboken 29:23.

12. Hur var det ”utan penningar” som den nutida kvarlevan av andliga israeliter blev ”återköpt”?

¹² Inte heller i vår tid var Jehova Gud det stora Babylon och dess världsliga medbrottslingar något skyldig, när han år 1919 befriade kvarlevan av det andliga Israel ur deras grepp. Den smorda kvarlevan av andliga israeliter försökte inte heller köpa sig fri genom att betala pengar till det stora Babylon eller till kungarna och härskarna i världen, som Babylon bedriver andlig otukt med. Äran för deras befrielse år 1919 tillhörde endast Jehova. Det var ju han som ”återköpte” dem från följderna av deras tillkortakommanden genom  att tillfredsställa sin egen rättvisa förmedelst sin smorde tjänare, Jesus Kristus.

13. Vad kom kvarlevan allt tydligare att inse efter sin befrielse från det stora Babylon, och vad inbegrep detta?

¹³ Så kom det sig alltså att kvarlevan av andliga israeliter som ett återköpt folk vände ryggen åt det stora Babylon och trädde in på Helighetens farväg. De hade en ångerfull inställning, när de mer och mer kom att inse vilka felsteg, tillkortakommanden och underlåtenhetssynder de tidigare gjort sig skyldiga till, i synnerhet under första världskriget. De insåg allt tydligare att de måste tjäna sin gudomlige befriare i helighet, att de måste ägna honom odelad hängivenhet. Detta krävde av dem att de höll sig avskilda från denna världen, djävulens synliga organisation. De måste ge sin hela och fulla trohet och lojalitet åt hans suveränitet, som nu representerades av det messianska riket, som nyligen fötts i himmelen år 1914. Följaktligen måste de predika Riket, förkunna om det, över hela världen.

14. a) Vilka fläckar av orenhet måste Guds folk rensa bort ur sitt liv? b) Vad bör de som önskar tjäna Gud forma sitt uppförande och sin inställning efter?

¹⁴ Eftersom Helighetens farväg var till endast för de rena, måste de rena sig från alla besmittelser och smutsfläckar de hade ådragit sig till följd av fångenskap och slaveri under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Bort alltså med dess religiösa högtider! Bort med de nationalistiska högtider som firas av denna världen, som är det stora Babylons vän! (Jakob 4:4) Bort med allt slags likformande med det stora Babylon och dess traditioner! Det är Guds heliga ord, bibeln, vi måste forma oss efter. Det är dess läror vi skall göra om vårt sinne med, så att vi kan utröna Guds vilja och ha den rätta inställningen i sinne och hjärta.

15. a) Om de personligen uppförde sig rätt, hade det då någon betydelse om de tolererade några hårdnackat ”dåraktiga” ibland sig? b) Varför skulle djuriska människor inte hota Helighetens farväg?

¹⁵ Endast genom ett sådant handlingssätt kunde kvarlevan av andliga israeliter bli föremål för full ynnest från den heliga bibelns Gud och få träda in i det andliga paradis som han hade i beredskap åt dem. Må den så kallade kristna världen,  kristenheten, och allt det övriga av det stora Babylon fortsätta på sin ”dåraktiga” väg under efterkrigsperioden, men den smorda kvarlevan skulle för sin del inte ha något att göra med dessa ”dåraktiga”. De skulle inte tolerera några ”dåraktiga” ibland sig, eftersom Guds ord uttryckligen hade sagt att ”inga dåraktiga skall irra omkring på den [på Helighetens farväg]”. (Jesaja 35:8, NW) De skulle inte heller låta människor eller människogjorda organisationer hota Helighetens farväg likt lejon eller rovlystna vilddjur. Ingen fruktan för sådana skräckinjagande människor och organisationer skulle avskräcka ångerfulla människor, som sökte Guds ynnest, från att träda in på och färdas på hans Helighetens farväg. Fruktan för honom skulle minska eller utplåna fruktan för vildsinta människor, särskilt med tanke på att Jehova själv var den främste, den som gick i spetsen för dem som ”vandrar på vägen”.

16. a) Vilket år började den smorda kvarlevan vandra på Helighetens farväg? b) Var kvarlevans medlemmar medvetna om att de lämnade det stora Babylon bakom sig?

¹⁶ Med ökande insikt om Guds krav för Jehovas ”återköpta” under denna efterkrigsperiod av återställelse och återuppbyggnad började de år 1919 att vandra på hans Helighetens farväg. De visste bestämt att de tog avstånd från allt samröre med eller slaveri under denna religiösa sköka, det stora Babylon. Så illa som hon och hennes världsliga älskare hade behandlat dem under första världskriget, hade de ännu större skäl att hata henne och stå henne emot. De insåg att hon bar på blodskuld och var oren, och de ville inte komma vid henne i religiös vänskaplighet. De var förtrogna med den gudomliga befallningen i Jesaja 52:11: ”Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären HERRENS kärl.” (Se The Watch Tower, 1 november 1918, sid. 333, på svenska Vakt-Tornet, 1 juli 1919, sid. 191, under rubriken ”Renhet kräves av det konungsliga prästerskapet”. — ”Renen eder, I som bären Herrens kärl!” — Jes. 52:11.) Den smorda kvarlevan fullgjorde alltså denna befallning.

17. a) På vilka tillämpade aposteln Paulus denna gudomliga befallning i Jesaja 52:11? b) Vilken åtgärd måste alltså vidtas innan någon kan bli en sann kristen?

 ¹⁷ År 537 f.v.t. gällde den befallningen de landsförvista judarna, som befann sig i fångenskap i det forntida Babylon. Men efter år 33 enligt den vanliga tideräkningen, då de köttsliga, omskurna judarna blev förskjutna av Jehova Gud för att de förkastat hans Messias, tillämpade den kristne aposteln Paulus denna gudomliga befallning på de andliga israeliterna, det kristna Israel. Paulus skrev till den kristna församlingen i Korint i Akaja (Grekland) och citerade från Jesaja 52:11: ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet? ... Alltså: ’Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.’” (2 Korintierna 6:14—18) Innan de troende kunde bli sanna kristna, då i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, måste de alltså lämna det stora Babylon. Så förhåller det sig också nu på 1900-talet.

18, 19. Vilken åtgärd uppmanade en resolution, som antogs vid en kristen sammankomst år 1923, gudfruktiga människor i det stora Babylon att vidta?

¹⁸ Det gudomliga kravet i fråga om detta för dem som vill bli sanna kristna framhölls med skärpa år 1923. Internationella Bibelstudiesällskapet höll den 18—26 augusti det året i Los Angeles i Kalifornien en av ett antal regionala sammankomster. På lördagseftermiddagen under detta konvent talade J. F. Rutherford som president för Internationella Bibelstudiesällskapet till de församlade (omkring 2.500 var närvarande vid detta konvent), och han behandlade ämnet ”Får och getter” på grundval av Jesu liknelse, som finns upptecknad i Matteus 25:31—46. Vid slutet av sitt tal läste talaren upp en passande resolution och uppmanade sina åhörare att anta den. Med undantag av två personer reste sig hela åhörarskaran för att visa att de antog denna aktuella resolution. De två sista styckena i resolutionen är av särskilt intresse i detta sammanhang. De båda styckena löd:

 Vi rikta därför i kärlekens ande ett varningens ord till alla sådana frids- och ordningsälskande och gudfruktiga människor, som äro förbundna med de olika namnförsamlingarna, och framhålla för dem det faktum att de icke kunna hava någon del eller gemenskap med den klass av föregivna kristna, vilka förkasta Guds ord och förneka Herren Jesus Kristus och hans rike; och vi uppmana dem att aktgiva på Guds ord och skilja sig från det orent är (2 Kor. 6:17), draga sig undan de orättfärdiga kyrkliga systemen, som av Herren betecknas såsom Babylon, och gå ut från henne, att de icke må deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor (Upp. 18:4); och

Vi vädja till alla sådana att erkänna, att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre, och att hans rike, som nu är här, är människornas hopp och frälsning; att de individuellt och kollektivt öppet förklara sig vara på Herrens sida och i sympati med hans sak, på det de sålunda må vara redo att mottaga Guds rikes välsignelser, vilka han har berett för dem från världens grundläggning.

¹⁹ Därefter utgavs denna resolution i traktatform på ett antal större språk och spreds jorden utöver i tiotals millioner exemplar. — Se The Watch Tower, 1 november 1923, sid. 826, 327.

20. a) Vilket ytterligare steg togs år 1934 för att hjälpa de fårlika att komma in på Helighetens farväg tillsammans med den smorda kvarlevan? b) Vilken grupp, som lämnade Babylon tillsammans med de landsförvista judarna, svarar de fårlika emot?

²⁰ Denna resolution gav inte dessa fårlika människor någon anvisning om att helt och fullt överlämna sig åt Gud genom Kristus och bli döpta till symbol av detta överlämnande. Detta kom senare, först år 1934. (Se Vakttornet, 15 oktober 1934, sidan 314, paragraf 34.) Men resolutionen av år 1923 var ändå ett av de fortskridande steg som togs för att bereda denna fårlika klass att välja det handlingssätt som så småningom skulle föra dem in på Helighetens farväg tillsammans med kvarlevan av det andliga Israel. Dessa fårlika människor, som gjorde gott mot den smorda kvarlevan, liknade tempelträlarna eller netinim (de givna), som lämnade landet Babylon år 537 f.v.t. och tillsammans med den trogna kvarlevan av det köttsliga Israel vände tillbaka till det ödelagda Juda land och till den plats där Jerusalem (eller  Sion) tidigare legat. Dessa forntida netinim hade inte bara någon lägre tjänstgöring i förbindelse med templet i Jerusalem, utan de hade också del i att återuppbygga denna heliga stad. (1 Krönikeboken 9:2; Esra 2:43—54, 58, 70; 7:24; 8:17—20; Nehemja 3:26, 31; 7:46—56, 60, 73) I likhet med dessa har de fårlika netinim i våra dagar varit till stor hjälp för den smorda kvarlevan av Kristi andliga bröder.

DEN GLÄDJEFYLLDA ÅTERKOMSTEN

21. Med vilken sinnesinställning återvände den israelitiska kvarlevan till Sion år 537 f.v.t., och varför var detta på sin plats?

²¹ Befrielse från en hednisk, religiös organisation och återupptagande av i religiöst avseende ren tillbedjan under den ende levande och sanne Gudens förnyade ynnest och välsignelse borde vara en glädjebringande händelse för var och en som söker den rätta religionen. Det var just så den israelitiska kvarlevan kände det år 537 f.v.t. Profeten Jesaja blev inspirerad att förutsäga vilken glädjerik tilldragelse detta skulle vara: ”Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.” — Jesaja 35:10.

22. Vem användes av Jehova till att åstadkomma befrielsen a) för den judiska kvarlevan år 537 f.v.t.? b) för kvarlevan av det andliga Israel nu på 1900-talet?

²² För de forntida israeliterna började miniatyruppfyllelsen av denna glädjande profetia år 537 f.v.t., i den persiske kungen Cyrus den stores första regeringsår. (2 Krönikeboken 36:20—23; Esra 1:1—4; Jesaja 44:26—45:7) Precis som Jehova Gud på den tiden använde sin förutsagde, smorde tjänare, kung Cyrus, till att åstadkomma den judiska kvarlevans befrielse och frigivning från Babylon, så har samme Gud nu på 1900-talet använt den större Cyrus, den regerande konungen Jesus Kristus, till att verkställa befrielse och frigivning från det stora Babylon för kvarlevan av det andliga Israel. — Uppenbarelseboken 14:1—8.

23, 24. a) Vad är priset för de ”återköpta” enligt Jesaja 43:1—4? b) Vad fick alltså Cyrus den store till lösen för de köttsliga israeliter som han lät återvända till deras hemland? c) Hur kan kvarlevan av andliga israeliter sedan år 1919 sägas vara ”återköpt”?

 ²³ De som vände tillbaka på Helighetens farväg till Sion (eller Jerusalem) kallades ”de återköpta”, ”just de som förlossats av Jehova”. (Jesaja 35:9, 10, NW) Priset för återköpandet eller förlossningen i detta fall omtalades profetiskt i Jesaja 43:1—4 med följande ord: ”Men nu säger HERREN så, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig. Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din frälsare; jag giver Egypten till lösepenning för dig, Etiopien och Seba i ditt ställe. Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv.”

²⁴ Till lösen för kvarlevan av köttsliga israeliter, som Cyrus den store återförde till deras hemland, gav rättvisans Gud honom och hans avkomlingar genom erövring afrikanska områden med deras människor och folk. Dessa utgjorde priset för återköpandet, förlossningens värde, lösesumman. (Ester 1:1—4) Nu på 1900-talet säger Jehova till sin större Cyrus, Jesus Kristus, till gagn för kvarlevan av det andliga Israel och den ”stora skaran” av fårlika människor, som liknar de forntida netinim: ”Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna [nationer, NW] till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.” (Psalm 2:8, 9) Den ångerfulla kvarlevan av andliga israeliter, som blivit frigivna från det stora Babylon sedan år 1919, kan följaktligen enligt Skriften omtalas som ”de återköpta”, ”just de som förlossats av Jehova”. I speciell bemärkelse tillhör de alltså Jehova Gud genom Kristus.

25. a) Återvände alla de landsförvista israeliterna från Babylon till Jerusalem på samma gång? b) Lämnade alla de, som i vår tid kommit att utgöra kvarlevan av det andliga Israel, det stora Babylon år 1919?

 ²⁵ Den första gruppen av landsförvista, som år 537 f.v.t. lämnade Babylon och begav sig i riktning mot Sion, bestod av högst 49.942 personer, av vilka 42.360 var israeliter. Resten var slavar och professionella sångare. (Nehemja 7:66, 67; Esra 2:64, 65) Sextionio år senare, dvs. år 468 f.v.t., slöt sig omkring 1.500 män och deras familjer till den trogne aronitiske prästen Esra och vände tillbaka till Jerusalem med tillstånd av den persiske kungen, Artaxerxes (Longimanus). Detta måste ha varit mycket uppmuntrande för den första kontingenten av återkomna landsförvista judar, som strävade efter att odla upp och försköna det älskade hemlandet, som de blivit återförda till. (Esra 7:1—8:15) Nu på 1900-talet var det alltsedan år 1919 som den smorda kvarlevan av det andliga Israel började lämna slaveriet under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Under de år som följde på första världskriget och särskilt fram till år 1935 ökade antalet medlemmar av den smorda kvarlevan, när fler och fler lämnade det stora Babylon för att bli en del av kvarlevan. Alla medlemmarna av våra dagars kvarleva lämnade följaktligen inte år 1919 det stora Babylon för att bli återförda till Jehovas ynnest och tjänst. Hela tiden under årens lopp sedan 1919 gjorde sig enskilda individer fria från det stora Babylon för att träda in i Jehovas återställda kvarlevas paradislika andliga besittning.

26. a) Hur har den nutida kvarlevan färdats på Helighetens farväg bort från det stora Babylon och till det andliga paradiset? b) Var någonstans visade sig redan tidigt deras glädje över deras förändrade situation, och hur långvarig visade sig denna glädje bli?

²⁶ Till skillnad från de landsförvista judarna år 537 f.v.t. behövde inte den nutida kvarlevan av andliga israeliter färdas från en geografisk plats på jorden till en annan. De färdades på Helighetens farväg från det stora Babylon till det andliga paradiset genom att lyda Guds befallning att kasta av sig det oheliga stora Babylons bojor och genom att fatta posto i Jehovas återförda kvarlevas fria, andliga besittning.  En iakttagare behövde bara vara med vid det internationella konventet i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919 för att inse att det var ”med jubel” som kvarlevan av andliga israeliter hade slagit in på Helighetens farväg och vänt tillbaka till Guds ynnest och kommit ”till Sion”. Glädjen och den förnyade nitälskan vid detta Jehovas tillbedjares första allmänna konvent efter första världskriget spred sig till församlingarna av hans överlämnade folk i alla delar av världen. Glädjen över att de blivit i religiöst avseende befriade från det stora Babylon och återinsatta i sin gudagivna andliga besittning var inte flyktig eller kortvarig. Som det förutsades i Jesaja 35:10 skulle ”evig glädje ... kröna deras huvuden”. När de ökade sina ansträngningar att världen utöver predika ”dessa goda nyheter om riket” och när de alltmera urskilde det andliga paradis som höll på att uppodlas i deras andliga besittning, kunde de lyfta upp sina huvuden med förökad glädje.

27, 28. Vad hände år 537 f.v.t. i uppfyllelse av senare delen av Jesaja 35:10?

²⁷ Den gudomliga profetians ord måste gå i uppfyllelse: ”Fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.” (Jesaja 35:10) År 537 f.v.t., vid början av den sjunde månmånaden (Tischri), församlade sig de återförda judarna till Jerusalem och byggde åter upp altaret åt Jehova på tempelplatsen för att på nytt kunna frambära offer åt honom där. Därefter, på femtonde dagen i månaden Tischri, började de fira den sju dagar långa lövhyddohögtiden, som var den glädjerikaste högtiden på året i hela den judiska kalendern av årliga tilldragelser. (Esra 3:1—6) I det andra året sedan de återvänt från fångenskapen, i den andra månmånaden enligt den heliga kalendern, blev deras glädje ännu större, när grunden till Jehovas tempel blev lagd på dess ursprungliga plats på Moria berg. Somligas känslor fick dem att brista i gråt, men andra gladde sig:

²⁸ ”Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt, att ljudet därav hördes vida omkring.” — Esra 3:8—13.

29. Hur flydde ”sorg och suckan” bort vad beträffar kvarlevan av det andliga Israel?

 ²⁹ Allt detta var ett mönster i miniatyr av den outsägliga fröjd och glädje som den återförda kvarlevan av andliga israeliter undfick efter sin befrielse från det stora Babylon. Sorgen över vad de hade fått utstå för det stora Babylons och dess världsliga älskares hand under första världskriget uppslukades av glädje över välsignelserna i deras förvandlade andliga besittning. Den suckan de hade hängett sig åt, på grund av slaveri och inskränkningar i religiöst avseende, flydde bort. Vedermödorna och svårigheterna under efterkrigstiden i världen, däribland fasorna och förföljelsen under andra världskriget, kunde inte undertrycka deras fröjd och glädje i Jehova och hans regerande messianska rike. De sörjde inte över dessa jordiska ting, och aldrig mer underkastade de sig religiöst slaveri under det stora Babylon, vilket skulle ha inneburit att de måst sucka över ytterligare förtryck från det stora Babylons sida.

30, 31. a) Vilka slöt sig till kvarlevan på Helighetens farväg med början år 1935? b) Vilka orsaker till glädje har de fått uppleva, enligt vad som förutsägs i Uppenbarelseboken 7:16, 17?

³⁰ Tvärtom förökades deras glädje genom att en ständigt ökande ”stor skara” av fårlika tillbedjare av Jehova Gud slöt upp vid deras sida. Denna ”stora skara” av ”andra får” började, i likhet med netinim i det forntida Israel, att följa den smorda kvarlevan på Helighetens farväg från och med år 1935. (Uppenbarelseboken 7:9—17; Johannes 10:16; Matteus 25:31—46) I lojalitet mot Jehova Gud och hans himmelska rike under hans Son, Jesus Kristus, gav dessa fårlika flyktingar från det stora Babylon aktiv hjälp och tröst åt kvarlevan av andliga israeliter, konungens, Jesu Kristi, andliga ”bröder”. Deras glädje flödar över, när de tänker på sin egen religiösa frihet, och de delar helt och fullt den smorda kvarlevans glädje i deras förvandlade andliga besittning. Som det står skrivet om den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:16, 17:

³¹ ’”De skola icke mer hungra [andligen] och icke mer törsta [andligen], och solens hetta skall icke träffa dem [med  gudomligt misshag], ej heller eljest någon brännande hetta.’ Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon’.”

32. Vilka ytterligare skäl till ”evig glädje” ligger framför den ”stora skaran” och kvarlevan av det andliga Israel?

³² Till denna ”stora skara” av fårlika efterföljare till Lammet, Jesus Kristus, utsträcks hoppet om att få överleva den annalkande ”stora vedermödan”, i vilken denna världsliga tingens ordning skall utplånas för evigt. (Uppenbarelseboken 7:14, NW) Tillsammans med den trogna smorda kvarlevan av det andliga Israel förväntar de att få överleva in i den utlovade nya tingens ordning under Guds messianska rike. Kommer det inte att bli en glädje för dem att få uppleva detta? Det kan i sanning sägas om både den smorda kvarlevan och den ”stora skaran” att ”evig glädje skall kröna deras huvuden”. (Jesaja 35:10) Jorden i våra dagar blir bara mer och mer förorenad av den själviska mänsklighetens fördärvliga ting, men det andliga paradis, som åtnjuts av den av Gud välsignade kvarlevan och den ”stora skaran” av dess kärleksfulla följeslagare, blomstrar av sprudlande hälsa.

[Frågor]