Kraven för inträde i det andliga paradiset
Kapitel 7
Kraven för inträde i det andliga paradiset
1, 2. Vilka krav, som beskrivs i Jesaja 55:6, 7, måste uppfyllas för att man skall få träda in i det andliga paradiset?
VÄGEN in i det andliga paradiset är fortfarande öppen! Inbjudan att träda in i det och njuta av det går fortfarande ut över hela världen! Vad är det som krävs, om en som hör inbjudan önskar träda in i det? Kraven beskrivs i sköna ordalag, när det vidare heter i femtiofemte kapitlet av Jesajas inspirerade profetia:
2 ”Sök Jehova, ni människor, medan han står att finna. Ropa till honom, medan han bevisar sig vara nära. Må den som är ond överge sin väg och den skadegörande mannen sina tankar; och må han vända tillbaka till Jehova, som skall vara barmhärtig mot honom, och till vår Gud, ty han skall förlåta på ett storslaget sätt.” — Jesaja 55:6, 7, NW.
3. a) Varför är det nu tid att ”söka Jehova”? b) I vilken mening är han ”nära”?
3 Eftersom vi har levat i ”ändens tid” för denna världsliga tingens ordning alltsedan år 1914, är den återstående tid, under vilken Jehova står att finna på ett gynnsamt sätt, vid det här laget mycket kort. Nu är alltså den gynnsamma tiden, då man bör söka honom. Man behöver inte gå långt i detta sökande för att finna honom. Han är fortfarande nära, inom räckhåll för dem som uppriktigt söker honom. Nu är det alltså också tid att ropa till honom. Han är inte utom hörhåll. Nu, före ”Jehovas stora och fruktansvärda dag”, är de lugnande orden tillämpliga: ”Det skall ske att var och en som åkallar Jehovas namn skall komma undan i trygghet.” — Joel 2:31, 32, NW; Romarna 10:13.
4. a) Förklara kravet: ”Må den som är ond överge sin väg.” b) Vad inbegrips i att överge ”skadegörande ... tankar”, och varför är det viktigt att göra detta?
4 Vi får reda på vad vi skall göra för att söka Jehova och åkalla hans namn. Man måste ägna uppmärksamhet åt sitt levnadssätt och även åt sitt tänkesätt, vilket har mycket att göra med ens hjärtetillstånd. Detta framgår av den kraftiga uppmaningen: ”Må den som är ond överge sin väg och den skadegörande mannen sina tankar; och må han vända tillbaka till Jehova.” (Jesaja 55:7, NW) Om en man som var ond ville söka Jehova och finna honom och åkalla honom på ett acceptabelt sätt, måste han sannerligen överge sin väg, som är ond. Jehova hatar ondska. Den onde mannen skulle också vara skadegörande, och följaktligen skulle hans tankar gå ut på att vålla andra skada. För att söka Jehova, som är en välviljans Gud, måste han alltså ändra sina tankar från skadegörande avsikter till ett hjälpsamt, välgörande tänkesätt. Han måste ta Guds ord i Ordspråksboken 21:27 (NW) på allvar: ”De ondas offer är någonting avskyvärt. Hur mycket mera så, när man frambär det jämsides med att man för en lösaktig vandel.” Vägar och tankar som är godkända av rättfärdighetens Gud är ett krav för att man skall vinna inträde i hans tillbedjares och tjänares andliga paradis.
5. a) Hur var kravet: ”Må han vända tillbaka till Jehova” tillämpligt på de forntida landsförvista judarna? b) Vilken framtid väntade dem som rättade sig efter detta krav?
5 Beträffande den onde och skadegörande mannen heter det: ”Och må han vända tillbaka till Jehova.” Detta betyder att den onde och skadegörande mannen hade kommit bort från Jehova och hade blivit ond. Han hade en gång befunnit sig i ett gott, fridfullt, förtroligt förhållande till Jehova. Det var så det hade förhållit sig med det forntida Israel fram till tiden för fångenskapen i Babylon, vilken profeten Jesaja hade förutsagt tidigare i sin profetia. I sin första och direkta tillämpning var därför uppmaningen: ”Må han vända tillbaka till Jehova” riktad till de landsförvista judarna i Babylon. De måste göra bättring från sin orätta vandel och sina missgärningar, som hade fått till följd att deras hemland blivit ödelagt och de själva blivit förda i fångenskap till det hedniska Babylonien. Deras hemland skulle ligga öde under en begränsad tidsperiod, sjuttio år, och skulle sedan åter tas i besittning av en trogen, gudfruktig kvarleva av judar, som blivit befriad ur Babylon. Allteftersom den bestämda tiden för befrielsen ur Babylon närmade sig, skulle det bli mer och mer tillrådligt, ja, mycket angeläget, för de landsförvista judarna att förbereda sig för att kunna tillhöra dem som fick privilegiet att återvända till sitt hemland och förvandla det till ett paradis.
6, 7. a) Hur handlade profeten Daniel i överensstämmelse med Jesaja 55:7, och varför var detta tillbörligt? b) Vilket år återvände den judiska kvarlevan och dess tjänare till sitt hemland?
6 Den till åren komne profeten Daniel, som hade varit fånge i Babylon redan elva år innan Jerusalem och Juda lades öde, tog uppmaningen i Jesaja 55:7 till hjärtat. Det forntida Babylon vid floden Eufrat hade just fallit för den persiske erövraren Cyrus den store, vilket inträffade år 539 f.v.t. Cyrus’ bundsförvant, medern Darius, härskade nu som tillfällig kung över Babylon. ”I dennes första regeringsår”, säger Daniel, ”kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN [Jehova] hade angivit för profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde. Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade därvid i säck och aska. Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände.” (Daniel 9:1—4) I sin bön bekände Daniel att han tillhörde den upproriska nationen och hade en andel i dess orättfärdighet och olydnad mot Gud.
7 Daniel hade personligen inte varit ond på sin väg och skadegörande i sina tankar, och därför fann hans bön på de landsförvista judarnas vägnar ynnest i Guds ögon. Den till åren komne Daniel, som hölls kvar i kung Darius’ tjänst och därefter i kung Cyrus’ tjänst, återvände inte till Juda land, men han fick den outsägliga glädjen att se en ångerfull, omvänd judisk kvarleva, tillsammans med tusentals icke-judiska tjänare åt dem, återvända till hemlandet för att åter bygga upp Jerusalem och dess tempel. Detta inträffade vid slutet av de sjuttio åren av ödeliggande, år 537 f.v.t.
8. Hur liknade den situation, som kvarlevan av andliga israeliter ställdes inför vid slutet av första världskriget, den situation de köttsliga judarna befann sig i mot slutet av sin period av fångenskap i Babylon?
8 På liknande sätt måste den nutida kvarlevan av andliga israeliter bättra sig i fråga om sin väg och sina tankar, när första världskriget slutade den 11 november 1918 och de trädde in i efterkrigsperioden, fortfarande vid liv på jorden. Deras landsförvisning i det stora Babylons landamären, borta från Guds fulla ynnest, skulle snart sluta, och tiden var nu inne för dem att betänka sina misslyckanden och tillkortakommanden vad beträffar Guds tillbedjan och tjänst. De hade blivit delaktiga i samhällsansvar på grund av blodsutgjutelsen och våldshandlingarna under första världskriget. De behövde söka Jehova och åkalla hans namn i bön. Med tanke på detta deras närmande till Gud var den profetiska uppmaningen tillämplig på dem: ”Må den som är ond överge sin väg och den skadegörande mannen sina tankar; och må han vända tillbaka till Jehova.” — Jesaja 55:7, NW.
9. a) Vad företog sig kvarlevan av andliga israeliter i sitt sökande efter Jehova? b) Hur länge var de förpliktade att tjäna Gud, och vilket arbete behövde utföras?
9 I sitt sökande, som åtföljdes av att de åkallade Guds namn i bön, företog kvarlevan av andliga israeliter en förnyad granskning av den Heliga skrift, nu när förhållandena hade utvecklat sig på ett sätt som skilde sig ifrån hur de tidigare hade förstått bibelns profetior. De behövde rätta till sitt tänkesätt och sin väg i enlighet med den nya och oväntade situation som nu öppnade sig framför dem. De hade ”invigt” sig åt sin Gud, inte fram till någon viss tidpunkt, till exempel 1914 eller 1918, utan till evig tid. Detta gjorde dem förpliktade att fortsätta att tjäna den sanne Guden så länge han bevarade dem vid liv på jorden. Genom sitt skrivna ord och sin organisation uppenbarade han för kvarlevan att det fanns ett ytterst viktigt arbete för dem att utföra på jorden i förbindelse med hans nyfödda messianska rike. Det fanns därför alla skäl för dem att ”vända tillbaka till Jehova”. Men skulle ett sådant försök från deras sida vara förgäves med tanke på deras tidigare tillkortakommanden?
10. Hade de, med tanke på sina tidigare tillkortakommanden, några goda skäl att tro att Gud skulle ta emot dem?
10 Precis som de landsförvista judarna i det forntida Babylon hade kvarlevan av det andliga Israel alla skäl att återvinna tillförsikten och vara vid gott mod i sitt närmande till Gud. Varför det? På grund av dessa lugnande ord i Jesaja 55:7 (NW): ”Och må han vända tillbaka till Jehova, som skall vara barmhärtig mot honom, och till vår Gud, ty han skall förlåta på ett storslaget sätt.”
GUDS STORSLAGNA SÄTT ATT FÖRLÅTA
11. Hur kunde det sägas att Gud förlät det köttsliga Israels landsförvista ”på ett storslaget sätt”?
11 Det finns ingen snålhet i Guds förlåtelse. Hans överflödande barmhärtighet gör att han förlåter ”på ett storslaget sätt”. Han visade att han förlåtit de landsförvista judarna i Babylon genom att göra ett underverk av barmhärtighet mot dem. Han öppnade det fängelse i vilket världsimperiet Babylon hade hållit dem fångna och banade vägen för dem att vända tillbaka till sitt hemland, som i sju årtionden hade legat öde utan vare sig människor eller husdjur! Detta gjorde de forntida nationerna runt omkring, som iakttog detta, mycket häpna, och de kunde endast tillskriva Israels Gud detta underverk. ”Då sade man bland hedningarna [nationerna, NW]: ’HERREN [Jehova] har gjort stora ting med dem.’ Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada. HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet [förtorkat land].” (Psalm 126:2—4) Med tanke på tidigare synder och överträdelser hade de landsförvista judarna inte gjort sig förtjänta av detta, men Gud förlät dem ”på ett storslaget sätt” på grund av deras uppriktiga ånger och sinnesändring.
12. Vad vittnade om att Jehova på liknande sätt hade återfört kvarlevan av andliga israeliter till sin ynnest?
12 Det förhöll sig på liknande sätt med den nutida kvarlevan av andliga israeliter. På grund av deras djupt kända ånger befriade Gud dem ur det stora Babylons grepp förmedelst sin större Cyrus, konungen Jesus Kristus, och förde dem åter till deras rättmätiga andliga besittning på jorden, den besittning som består i Guds ynnest och fridfulla relationer till Gud. Han började återigen använda dem till att förkunna stundens budskap, ”dessa goda nyheter om riket”, över hela världen. Därigenom förde han dem åter in på skådebanan av oförskräckt offentlig verksamhet, och de fientliga nationerna blev medvetna om att Jehova Gud hade gjort stora ting för dem, något som bevisade att han hade återfört dem till sin ynnest och tjänst.
13. Hur förklarar Jehova genom sin profet Jesaja sina skäl till att visa sådan enastående barmhärtighet?
13 Dessa gärningar av befrielse, både från det forntida Babylon och från dess nutida motsvarighet, var något som det mänskliga sinnet inte kunnat tänka sig. Allt detta var så tvärtemot ofullkomligt, mänskligt tänkande. Det var så tvärtemot människors sätt att behandla andra människor i den nuvarande onda tingens ordning. Varför visade den Gud, som man hade begått sådana försyndelser mot, så stor barmhärtighet och förlät på ett så storslaget sätt? Han förklarar detta, när det vidare heter i hans profetia genom Jesaja: ”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar. Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: Det skall inte vända åter till mig förgäves, utan det skall fullgöra vad jag har funnit behag i, och det skall ha säker framgång i det, vartill jag har sänt ut det.” —Jesaja 55:8—11; v. 11 delvis enl. NW.
14. Varför kan man inte utan risk missbruka Guds barmhärtighet?
14 Våra tankar och vägar kan aldrig vara lika höga som Guds, Skaparens, tankar och vägar, och särskilt inte under vår syndfulla ofullkomlighet. Och därför går det inte att jämföra våra tankar och vägar med hans. Men det betyder inte att vi kan missbruka hans barmhärtighet. Vi kan inte utan risk bli som de skrymtaktiga människor som beskrivs i Judas’ brev, vers 4, ”ogudaktiga människor, som missbruka vår Guds nåd till lösaktighet och förneka vår ende härskare och herre, Jesus Kristus”. Vi kan inte utan risk missbruka Guds storsinthet. Vi förtjänar inte att få något av honom, och vi har ingen rätt att kräva något av honom. Vi kan inte gå utöver vad hans ord tillåter.
15. a) Vilken redogörelse stämmer Guds uttryck för barmhärtighet helt och hållet överens med? b) Hur liknar Guds tillkännagivna ord regnet och snön från himmelen?
15 Vadhelst Jehova Gud har gjort i sin stora barmhärtighet mot oss, det har han tidigare skriftligen gett sitt ord på i sina profetior i den Heliga skrift. Han menar vad han säger, och han säger vad han ämnar göra. Hans ord är därför pålitligt, lika pålitligt som regnet och snön, som faller ifrån himmelen, när det gäller att förverkliga Guds uppsåt med att de faller ner på jorden. Av den orsaken kommer hans tillkännagivna ord inte att falla tillbaka över honom, därför att det inte åstadkommit något resultat. Om han har gett sitt ord, då kommer han också att se till att det blir förverkligat förmedelst hans allsmäktiga ande och förmedelst hans utvalda tjänare. Det han önskar eller finner behag i kommer ofelbart att fullgöras i enlighet med hans ord. Han har sänt ut sitt ord för ett ändamål, och det skall inte visa sig vara bara tomt prat. Det skall med säkerhet ha framgång i det tillkännagivna ändamål för vilket han sänt ut det.
16. Hur visade sig Jehova vara ”sanningens Gud” i sitt handlingssätt med det köttsliga Israel och med det andliga Israel?
16 Guds egen ära står alltså på spel i förbindelse med hans ord. Han kan inte låta det förfela sitt syfte, eftersom detta skulle innebära att han inte är allsmäktig. Det skulle innebära att han inte är sannfärdig och inte är ”sanningens Gud”. (Psalm 31:65, NW) Hans ord gick inte om intet, när det gällde att befria de landsförvista israeliterna från världsimperiet Babylon och återföra kvarlevan av dem till deras ödelagda hemland precis i rätt tid. Hans ord vände inte heller åter till honom förgäves i modern tid, när det gällde att befria kvarlevan av andliga israeliter ur det stora Babylons grepp och återföra dem till hans ynnest och tjänst på jorden alltifrån år 1919. Man skulle kunna anföra många andra historiska exempel, både forntida och nutida, för att bevisa sannfärdigheten i hans ord i Jesaja 55:10, 11.
EN PROFETIA OM ETT PARADIS
17. Vilket löfte ger Jehova i Jesaja 55:12, 13, sedan han framhållit hur absolut säkert det är att hans ord skall gå i uppfyllelse?
17 Vad Jehova Gud sålunda har sagt om hur absolut säkert det är att hans ord skall gå i verkställighet styrker oss till att med tillförsikt godta den strålande profetia han nu uttalar. Han riktar den till dem som söker honom och åkallar hans namn och vänder tillbaka till honom i ånger och rättfärdighet. (Jesaja 55:6, 7) Han uppenbarar hur upphöjda hans tankar och vägar är över ofullkomliga, dödliga människors tankar och vägar, när han vidare säger: ”Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad. Bergen och höjderna skola brista ut i jubel, där I gån fram, och alla träd på marken skola klappa i händerna. Där törnsnår nu finnas skola cypresser växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa. Och detta skall bliva HERREN till ära och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.” — Jesaja 55:12, 13.
18, 19. a) Vilken storslagen befrielse beskrivs där? b) Vilka var det som skulle känna ”glädje”, och hur beskrivs deras känslor i sköna ordalag i Psalm 126:1, 2?
18 Ger inte dessa profetiska ord en vacker beskrivning av en hänförande befrielse av ett landsförvisat folk och en hemkomst med ett glädjefyllt välkomnande! ”Ty”, dvs. till bekräftelse av vad Jehova just sagt om sina upphöjda tankar och vägar gentemot sitt folk, ”med glädje skolen I draga ut”. Det var ur Babylons land de skulle föras ut som ett befriat folk. Denna befrielse skulle ske med glädje, inte från hednanationernas sida i något uttryck för medkänsla med Jehovas landsförvista folk, utan från hans folks sida, som han befriat på ett så märkligt sätt, så tvärtemot vad hednanationerna förväntade eller önskade. Den israelitiska kvarlevans och dess hängivna följeslagares glädjefyllda sinnesstämning på grund av denna underbara befrielse från det hedniska Babylon uppfångas och återkastas i de inledande orden i Psalm 126:
19 ”När Jehova återförsamlade Sions fångna, då voro vi såsom drömmande. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna [nationerna, NW]: ’HERREN har gjort stora ting med dem.’” — Psalm 126:1, 2; v. 1 delvis enl. NW; 2 Krönikeboken 36:20—23.
20, 21. Hur kunde trogna judar i den befrielse de hade fått erfara år 537 f.v.t. se kraftfulla bevis för att Jehova hade hävdat sitt ords sannfärdighet?
20 När befrielsen kom år 537 f.v.t., kunde den trogna judiska kvarlevan vända sig till den inspirerade profetian i Jesaja 44:28—45:3, som blivit nedtecknad två hundra år tidigare, och kunde se hur deras Gud hade hävdat och rättfärdigat sitt ord genom att använda sin smorde tjänare, persern Cyrus (Kores), till att befria dem. Den historiska skildringen i Esra 1:1—5 stämmer överens med Jesajas profetia. Det heter där:
21 ”I den persiske konungen Kores’ första regeringsår uppväckte HERREN — för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: ’Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud, som bor i Jerusalem. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort, där han bor såsom främling, få hjälp med silver och guld, med gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds hus i Jerusalem.’ Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp ävensom prästerna och leviterna, alla de, vilkas ande Gud uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i Jerusalem.”
22. Varför var det inte under oordnad flykt som judarna lämnade Babylon?
22 Det var följaktligen inte i panik eller under oordnad flykt som den judiska kvarlevan och dess följeslagare lämnade Babylon år 537 f.v.t. Det kunde inte förhålla sig så, om de skulle dra ut ”med glädje”, som det hade blivit förutsagt i profetian. De drog ut på ett ordningsfullt sätt utan några skrik av fasa vid åsynen av förföljare. De drog ut med full tillförsikt till att den Gud som hade utverkat deras frigivning skulle gå framför dem för att leda dem på vägen och att han skulle beskydda dem mot angrepp bakifrån. Han hade gett dem följande löfte om detta: ”Bege er bort, bege er bort, gå ut därifrån, rör inte vid något orent; gå ut ifrån henne, bevara er rena, ni som bär Jehovas kärl. Ty ni skall inte gå ut i panik, och ni skall inte gå bort under flykt. Ty Jehova skall rentav gå framför er, och Israels Gud skall vara er eftertrupp.” — Jesaja 52:11, 12, NW.
23. a) Vilken orsak hade de att hysa tillförsikt till att de tryggt skulle nå fram till sin bestämmelseort? b) När hade de kommit tillbaka till sitt hemland, och hur vittnar detta om att Jehovas ord inte vänder åter till honom förgäves?
23 I frid, med god inbördes organisation, lämnade de det forntida Babylon, och i frid, under Guds beskydd och vägledning, skulle de nå sin bestämmelseort. Det var detta Guds ofelbara ord försäkrade dem om: ”Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad.” (Jesaja 55:12) De skulle ”föras åstad” till sitt hemland, som hade legat öde i sjuttio år. Rabbinen Leesers översättning av den hebreiska texten lyder: ”Ty i glädje skall ni gå ut, och i frid skall ni föras hem.” Eller som The New American Bible uttrycker det; ”Ja, i glädje skall ni gå bort, i frid skall ni föras tillbaka.” Det visade sig bli just så, och i den sjunde månaden (Tischri) av år 537 f.v.t. hade den återkomna judiska kvarlevan och dess lojala följeslagare bosatt sig i sina städer, och de började återupprätta tillbedjan av sin Gud i sitt hemland. (Esra 2:68—3:2) Liksom regnet och snön faller ifrån himmelen och förverkligar Guds uppsåt, så vände inte heller Jehovas profetiska ord förgäves åter till honom utan att ha uträttat något förtjänstfullt. — Jesaja 55:10, 11.
24, 25. a) Fann de före detta landsförvista, när de nådde sin bestämmelseort, att deras hemland var ett paradis? b) Vad hade Gud lovat skulle äga ruin i sinom tid, sedan de gått till verket?
24 Den väg som den judiska kvarlevan och dess gudfruktiga följeslagare tog från Babylon gick inte genom något paradis, och inte heller förvandlades landskapet längs vägen mirakulöst till ett paradis framför dem för att liva upp dem och mana på dem under den flera månader långa färden. Deras sedan länge ödelagda, snårbevuxna hemland fick inte heller plötsligt ett paradisiskt utseende inför deras ögon. Men vilka framtidsutsikter hade de enligt Guds löfte, sedan de blivit återförda till sitt älskade fädernesland och flitigt gått till verket utan att förvänta någon direkt mirakulös förvandling? Å, beträffande detta kunde deras överstepräst Josua, Josadaks son, eller deras förordnade ståthållare Serubbabel, Sealtiels son, läsa de stimulerande, uppmuntrande orden i Jesaja 55:12, 13 för dem:
25 ”Bergen och höjderna skola brista ut i jubel, där I gån fram, och alla träd på marken skola klappa i händerna. Där törnsnår nu finnas skola cypresser växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa. Och detta skall bliva HERREN till ära och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.” — Se Haggai 1:1.
26. Vem skulle få äran för landets förvandling, enligt vad som angavs i profetian, och varför var detta på sin plats?
26 Det skulle i sanning ske en ljuvlig förvandling med det obrukade landet, som länge lämnats utan tillsyn! Detta skulle emellertid inte inträffa förrän det återförda folket lagt ner nitiskt, allvarligt arbete på att åstadkomma detta. Men Jehova borde och skulle få äran för den hänförande förvandlingen, eftersom det var han som skulle välsigna deras uppriktiga ansträngningar. Hans välsignelse över deras strävanden var vad som behövdes, och hans välsignelse skulle åtfölja dem under förutsättning att de satte tillbedjan av honom främst och förverkligade syftet med att han befriat dem från det förtryckande Babylon och återfört dem till deras älskade hemland.
27. Vad vittnade om att Juda land varit som förbannad mark, medan det legat öde?
27 När de kom tillbaka till sitt land, var det utan tvivel fullt av törnsnår, och brännässlor frodades i det sedan länge försummade landet. Sådana växter hade inte varit något framträdande, inbjudande drag hos människans ursprungliga paradis. När Gud dömde det första människoparet, som hade syndat, till att leva utanför Edens lustgård, sade han i stället till mannen: ”Därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig.” (1 Moseboken 3:17, 18) Juda land hade alltså, medan det legat öde i sjuttio år, blivit som förbannad mark: ”Den [jord] åter, som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver, att den avbrännes med eld.” — Hebréerna 6:8; jämför 5 Moseboken 28:15—18; Jesaja 24:6.
”ETT EVIGT TECKEN”
28. Hur vittnar orden i den del av Jesaja 55:13 som här citeras om att Gud på nytt skulle välsigna sitt folk?
28 Betrakta nu bevisen för att Gud åter börjat välsigna sitt folk, som tillbad honom och som hade sökt honom och åkallat hans namn i ånger och bättring och med rättfärdig frukt, som anstår bättringen! ”Där törnsnår nu finnas skola cypresser [enen, NW] växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa.” (Jesaja 55:13) I stället för låga, taggiga växter, som man bör undvika, växer ständigt gröna träd upp, till exempel myrten och en, vilken kan bli ända upp till tjugo meter hög. Där kan himmelens fåglar, ja, även storken, bygga sitt bo. (Psalm 104:16, 17; Nya Världens översättning har ”storken” och ”enarna” i stället för ”hägern” och ”cypresserna”.) Från myrtenträdet kunde de återförda israeliterna ta lövruskor och bygga lövhyddor åt sig, när de firade lövhyddohögtiden under tredje veckan i månmånaden Tischri. (Nehemja 8:15, 16; Sakarja 1:8—11) Vilken vederkvickande, behaglig förändring från taggiga, stingande växter till ständigt gröna träd som enen och myrtenträdet!
29. Förklara innebörden i löftet: ”Alla träd på marken skola klappa i händerna” och ”bergen och höjderna skola brista ut i jubel, där I gån fram”.
29 Det fanns andra träd som prydde det återuppodlade landet. Det sägs ju att ”alla träd på marken skola klappa i händerna”. De skall applådera sin himmelske Skapare, som får dem att växa. Tillsammans med den övriga grönskan, som är beströdd med vilda blommor, skall de kläda bergens och höjdernas sluttningar. Dessa höjder i Juda land skall få ett glädjefyllt utseende. De skall förkunna Guds lov, och det skall bli som om de kunde tala och ”brista ut i jubel”. Hela naturen kommer att präglas av lycka och återspeglar på så sätt Guds lycka över att hans folk blivit återfört och fritt kan utöva sin gudsdyrkan i Jerusalem och över hela Juda land. (Jesaja 55:12) Hur skulle detta förvandlade lands invånare själva kunna låta bli att vara glada och brista ut i jubel av lovprisning och tacksägelse till honom?
30, 31. a) Vad skulle det åter bebodda landets utseende förmå en iakttagare att jämföra det med? b) Vad hade Gud inspirerat Hesekiel att profetera beträffande just detta?
30 Den skönhet som skulle kröna det åter bebodda landet kunde inte annat än mana till jämförelser med Edens lustgård, människans ursprungliga paradisiska hem. De som sett hur det tidigare ödelagda landet blivit förskönat skulle nu göra sådana jämförelser. Något sådant förutsades i den profetia som Gud inspirerade Hesekiel att uttala, sedan Jerusalem och dess tempel blivit förstörda år 607 f.v.t. och Juda land börjat ligga öde.
31 ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW]: När jag har renat eder från alla edra missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda, och då skola ruinerna åter byggas upp, och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått där fram. Och då skall man säga: ’Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård, och städerna, som voro så ödelagda, förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.’ Då skola de folk, som äro kvar runt omkring eder, förnimma, att jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo planterat det som var förött. Jag, HERREN, har talat det, och jag fullbordar det också.” — Hesekiel 36:33—36.
32. Hur var Guds eget namn, hans anseende, inbegripet i vad som hände med Israels folk?
32 Ingen annan kunde ha åstadkommit hela denna omkastning i förhållandena, till gagn för Israels internationellt hatade och landsförvista nation, än deras Gud, som höll sitt förbund med dem. Genom att uppfylla detta i enlighet med sitt löfte hade han alltså gjort sig ärofull och ryktbar över hela jorden. Hans namn, hans ära, hans ryktbarhet stod på spel i denna viktiga fråga. Det folk som var inbegripet i denna vändpunkt i händelseutvecklingen var ju det folk som kallades med hans eget namn. Det som hände dem blev antingen till ära eller till vanära för hans namn. De felaktiga slutsatser som hednanationerna hade dragit med tanke på hur han tuktade och agade sitt förbundsfolk måste rättas till. Detta skulle inverka på hur de icke-judiska nationerna betraktade honom såsom en gud. Med självaktning och för sin egen äras skull måste han bevisa för alla nationer att han var den sanne, pålitlige, ordhållige Guden!
33. a) Vad var hans främsta syfte med att föra sitt folk Israel tillbaka till deras land? b) Vad var det som gjorde det möjligt att förvandla detta land till ett paradis?
33 Inte i första hand för sitt förbundsfolk Israels skull, som hade dragit smälek över hans namn bland nationerna, utan för sitt eget namns skull, befriade han dem från det forntida Babylon och förde dem tillbaka till det land som han hade skänkt en sabbatsperiod på sjuttio år. (3 Moseboken 26:41—45; 2 Krönikeboken 36:20, 21) När denna sabbatsperiod var till ända, år 537 f.v.t., återförde han dem som med rätta skulle bruka landet. Genom att han välsignade dem förvandlade han det till ett fagert land, som tedde sig nästan lika skönt som det ljuvliga paradiset, Edens lustgård. Detta hade stor betydelse. Det låg ett uppsåt bakom.
34. Vad var uppsåtet bakom detta, enligt vad som säga i Jesaja 55:13?
34 Gud tillkännager motivet bakom detta, när han själv säger: ”Och detta skall bliva HERREN till ära [ordagrant: ”till ett namn”, Åk] och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.” (Jesaja 55:13) Att han på detta sätt klädde det sedan länge ödelagda landet med paradisisk ljuvlighet tillvann sig de iakttagande hednanationernas motvilliga erkännande och ökade deras respekt för honom.
35. Vad måste man komma ihåg om landet och dess invånare för att förstå det ”tecken” som omtalas i Jesaja 55:13?
35 När landet låg där, återuppodlat och förhärligat, var det ett ”tecken” på någonting av största vikt och betydelse. Vi måste komma ihåg att det först och främst var ett gudagivet land. Jehova hade nämligen på 1400-talet f.v.t. gett det åt sitt utvalda folk i uppfyllelse av det löfte han gav deras förfäder, Abraham, Isak och Jakob (eller Israel). På grund av hans folks ihållande olydnad och otrohet hade han därefter så att säga vänt upp och ner på landet, som på ett fat, och tömt det på invånare genom att låta dem bli bortförda i fångenskap till landet Babylon och låta den ohelgade jorden ligga öde och hålla sabbat i sjuttio år. (Jesaja 24:1—6; 2 Konungaboken 21:13) Och nu hade han åter frambragt ett folkrikt land och åter framfött en nation genom att återföra sitt sedan länge landsförvista folk till deras gudagivna besittning. Till vems ära skulle då landets förvandling till ett paradis utgöra ett ”tecken”?
36. a) Hur var landets förvandling till ett paradis ett ”tecken” som var till ära för Jehova? b) Vad har gjort det till ett ”evigt tecken”?
36 Jehova själv ger det sanna svaret på detta genom sin profet Jesajas mun: ”Och detta skall vara för Jehová till ett namn, till ett tidsåldrigt tecken, som icke skall bliva utplånat.” (Jesaja 55:13, Åk) Eller: ”Det skall vara för Jehovah till ett namn, en evig minnesvård, som aldrig utplånas.” (My) I hans fall motbevisade det att ”Gud är död”. Hans underbara verk med avseende på landet bevisade att han är en levande Gud och att de profetior som uttalats i hans namn, Jehova, är sanna. Stort och härligt var det namn som han på så sätt skapade sig. Och det paradisliknande, åter befolkade Juda land var ett ”tecken” på hans gudavärdighet, på hans universella suveränitet, på hans allmakt, på hans trofasthet och på hans himmelshöga barmhärtighet mot ångerfulla människor, som stod i förbundsförhållande till honom. Detta har blivit ett ”evigt tecken”, ända fram till denna dag; det är ett tecken som inte har ”plånats ut” ens efter det att de romerska härarna förstörde Jerusalem och lade landet Judeen öde år 70 enligt den vanliga tideräkningen. Varför inte det? Därför att redogörelsen för hur Gud lät sin profetia gå i verkställighet har införlivats med bibelns outplånliga berättelse.
37. a) Hos vilket folk finner vi en nutida motsvarighet till detta ”tecken”? b) I vilket tillstånd befann sig deras symboliska land, när de blev befriade från det stora Babylon?
37 Eftersom detta är ett outplånligt, ”evigt tecken”, spanar vi efter en nutida motsvarighet till det. För att stämma överens med det forntida mönstret borde detta tecken inbegripa den nutida kvarlevan av andliga israeliter, som befinner sig i det ”nya förbundet” genom den större medlaren, Jesus Kristus. Vår tids historia bekräftar att denna kvarleva blev befriad från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, på våren år 1919. Deras religiösa eller andliga besittning på jorden hade lagts fullständigt öde genom att det stora Babylon och dess politiska, militära och juridiska understödjare plundrat dem och den organisation de verkade genom. Deras symboliska land, deras andliga besittning, hade så att säga blivit avskräckande, därför att sådant som liknade törnsnår och brännässlor vanställde dess utseende. Det erbjöd ingen inbjudande, tilldragande anblick, som kunde förmå religiöst inriktade människor att dela dessa Jehova Guds tillbedjares tro och verksamhet.
38. Vilket gensvar gav kvarlevan av andliga israeliter, när Jehova öppnade vägen tillbaka?
38 Men när deras levande Gud öppnade vägen för dem, var det ”med glädje” som kvarlevan av andliga israeliter ”drog ut” ur fångenskapen under det stora Babylon. De var uppfyllda av hopp, eftersom de såg vilka möjligheter framtiden erbjöd i religiöst avseende, även om de insåg att det skulle kräva mod att utnyttja dessa möjligheter mitt i en fientlig värld. Den globala krigföringen var slut, och en sammanjämkad fred hade börjat, och därför var det ”i frid” som de ”fördes åstad” till sin rättmätiga andliga besittning, vilket innebar att de blev återförda till Guds ynnest, försonade med honom, återigen godkända för att tjäna honom som sändebud för hans nu upprättade messianska rike. (2 Korintierna 5:20) De reorganiserade sig för det arbete som låg framför dem och som Jesus Kristus hade förutsagt för ”avslutningen på tingens ordning”, nämligen: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” De började rensa bort sådant som var misshagligt och till hinder för sann tillbedjan av Gud. —Matteus 24:3, 14, NW.
39. Hur har ett världsomfattande andligt paradis frambragts till att bebos av Guds folk i våra dagar?
39 Jehova var trogen sina skrivna löften och handlade på samma sätt som i den forntida förebilden genom att välsigna de ansträngningar den återförda kvarlevan av andliga israeliter gjorde. Ett andligt paradis har blivit följden, vilket i våra dagar är ett världsomfattande under. Det är som om bergen och höjderna i deras andliga besittning skulle brista ut i jubel, där de går fram, och som om den kristna fruktbarhetens träd klappade i händerna. Bildligt talat har törnsnåren och nässlorna blivit ersatta med vackra, ständigt gröna enar och myrtenträd. Deras besittning ser inte längre ut att vara förbannad av Gud! Den har blivit en beboelig plats för de sanna kristna, som verkligen följer Jehovas smorde tjänares, Jesu Kristi, exempel. Det finns också hundratusentals rättfärdigt inriktade människor som har sökt Jehova, den återförda kvarlevans, det andliga Israels, Gud. Dessa har blivit den trogna, smorda kvarlevans lojala följeslagare.
40. Hur har den andliga kvarlevans förskönade besittning blivit ett ”tecken”, som blir till Jehovas ära och som inte ”plånas ut”?
40 Denna märkliga förvandling av kvarlevans andliga besittning har lett till att Jehova blivit ryktbar över hela jorden. Guds personliga namn har blivit känt jorden runt. Den andliga kvarlevans återupplivade, förskönade besittning har blivit ett ”tecken”, som skall bestå till obestämd tid. Det har bestått fram till denna dag, trots andra världskriget och andra oroligheter och katastrofer i världen. Det har ännu inte ”plånats ut”, och det kommer heller aldrig att plånas ut. — Jesaja 55:12, 13.
41, 42. Hur visade det sig vara så som det uttrycks i Jesaja 55:8, 9, när det gällde detta återförande av det andliga Israel?
41 Särskilt i den återförda kvarlevans, de andliga israeliternas, ögon har allt detta varit så underbart, så häpnadsväckande. Under första världskriget, medan de var förtryckta och i fångenskap under det stora Babylon, kunde de aldrig föreställa sig att något sådant skulle ske. Enligt deras sätt att förstå bibelns profetior var något sådant otänkbart! Det skulle ha ansetts förmätet att förvänta eller förutsäga att något sådant skulle äga rum med denna fångna, landsförvista kvarleva av andliga israeliter, medan de ännu befann sig på jorden. Deras tankar var sannerligen inte i jämnhöjd med Guds tankar, och deras tillvägagångssätt stod inte på samma nivå som hans vägar. Det visade sig vara precis som Jehova själv uttryckt saken:
42 ”Mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.” — Jesaja 55:8, 9.
43. Vem är av allt att döma ansvarig för detta andliga paradis?
43 Alltsammans vittnar om att detta inte härrör från någon människa, utan har sitt ursprung hos den allsmäktige Guden. I detta avseende gäller också i våra dagar den regel som den lagkloke Gamaliel uttalade inför Sanhedrin i Jerusalem på den apostoliska tiden i det första århundradet v.t.: ”Om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem [projektet och verket].” (Apostlagärningarna 5:38, 39, NW) Följaktligen är det andliga paradis som ännu inte har utplånats från Jehovas kristna vittnen ett ”tecken”, som den allsmäktige Guden är ansvarig för. Genom detta tecken har han blivit ryktbar över hela jorden. Han har tillvunnit sig ett stort namn. Alla de gudfruktiga människor, som har uppfyllt kraven för inträde i det andliga paradis, som han har upprättat, genom att söka honom, medan han låter sig finnas, och åkalla hans personliga namn, medan han är nära under denna ”avslutningen på tingens ordning”, har sannerligen orsak att vara tacksamma. — Jesaja 55:6; Matteus 24:3, NW.
[Frågor]
[Bild på sidan 124]
Storkar i sitt näste i toppen på en en
