Kristenheten och judendomen står nu inför sin ödeläggelse
Kapitel 12
Kristenheten och judendomen står nu inför sin ödeläggelse
1. Vad är året 1975 för katolska kyrkan, och hur ofta firas sådana år?
1975 enligt den vanliga tideräkningen är i romersk-katolska kyrkans religiösa kalender utmärkt som ett heligt år, vilket i själva verket började på julaftonen, den 24 december, år 1974. Nu på 1900-talet har tidigare tre sådana heliga år firats, nämligen år 1925, år 1933, som var nittonhundraårsdagen av Jesu Kristi död år 33 v.t., och år 1950. I New Catholic Encyclopedia, band 7, sidorna 108, 109, heter det bland annat om detta ämne:
Ett år under vilket en högtidlig, fullständig avlat beviljas de troende under vissa förhållanden och särskild dispens ges åt bekännare. Heliga år är ordinära, när de inträffar med regelbundna intervaller (vart tjugofemte år i vår tid), och extraordinära, när de utlyses av någon mycket speciell orsak, t. ex. år 1933, för att högtidlighålla minnet av återlösningen. Tjugofem allmänna heliga år har firats mellan år 1300 och år 1950. ...
Det första heliga året, år 1300, började på kvällen den 24/25 december. ... Påven Bonifatius VIII utfärdade den bulla ... som fastställde att ett universellt jubelår skulle firas vart hundrade år. ... År 1342 påbjöd Clemens VI att man skulle fira ett jubelår vart femtionde år. ... År 1389 minskade Urban VI tiden till 33 år ... och utlyste år 1390 till att vara det tredje heliga året. ... Det fjärde jubelåret var det jämna hundratalet år 1400, och det femte firades år 1425. ... År 1470 minskade slutligen Paul II tiden till 25 år, så att nästa heliga år firades år 1475, och denna sedvänja har levat kvar ända fram till våra dagar. ...
2. Vad visar aktuell statistik beträffande kristenhetens omfattning?
2 Romersk-katolska kyrkan trädde in i det heliga året 1975 med en romersk-katolsk befolkning som beräknades uppgå till 551.949.000, vilket gör den till den största religiösa organisationen på jorden i våra dagar. Den näst största religiösa organisationen, hinduismen, har 515.580.500 medlemmar. Om vi till den romersk-katolska befolkningen lägger de uppskattningsvis 91.580.700 medlemmarna i österns ortodoxa kyrka och de 324.263.750 medlemmar som uppges tillhöra de protestantiska samfunden, får kristenheten ett medlemsantal av minst 967.793.450 — en överväldigande religiös organisation, som det i vanliga fall skulle tyckas omöjligt att omstörta eller utplåna från jorden. (Se The World Almanac, 1975, sidan 322.)
3, 4. I vilken liknelse förutsade Jesus hur mycket kristenheten skulle tillväxa i antal?
3 Om man jämför med kristenhetens omfattning i dess begynnelse, på 300-talet enligt den vanliga tideräkningen, vittnar sannerligen det medlemsantal man uppger för den i våra dagar om en ofantlig ökning. Det ger intrycket att den som kristenheten tagit sitt namn efter har välsignat den. Statistiken beträffande kristenhetens tillväxt till nära en milliard medlemmar skulle kunna ge intrycket att den har blomstrat med den överdådiga prakten i ett andligt paradis. Somliga kanske tror att den är på väg mot sitt tidigare mål, nämligen världsomvändelse. Dess tillväxt till de nuvarande proportionerna vad medlemsantalet beträffar bör inte vara ägnad att förvåna, eftersom Jesus Kristus själv förutsade detta. Mitt i en rad profetiska illustrationer eller liknelser tog han bilder från vardagslivet för att förutsäga kristenhetens tillväxt. Han sade till exempel:
4 ”Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tager och lägger ned i sin åker. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.” — Matteus 13:31, 32; Markus 4:30—32.
5. a) Vad hade Jesus i tankarna, då han här talade om ”himmelriket”? b) Varför bör detta inte synas egendomligt med tanke på den föregående liknelsen?
5 I denna liknelse talade Jesus Kristus om ”himmelriket” med dess förfalskning i tankarna. Detta var inte något egendomligt, ty i den liknelse han uttalade omedelbart före denna illustrerade han hur skenkristna i stort antal skulle frambringas. Liksom mannen i liknelsen sådde utmärkt veteutsäde på åkern, sådde Jesus den bildliga ”utmärkta säden”, ”rikets söner”. Men liksom i liknelsen fienden kom på natten, då folket sov, och sådde ut ogräsfrön, frön av dårrepe, över samma åker, så hände det längre fram, när de döpta, till bekännelsen kristna inte höll sig vakna och inte var på sin vakt mot att det började tränga in villfarelse och hycklare bland dem, att Satan, djävulen, sådde ut skenkristna bland de sanna ”rikets söner”. Detta skulle kräva att de sanna skildes från de falska vid Guds fastställda tid, vid ”avslutningen på tingens ordning”, där vi befinner oss i våra dagar. — Matteus 13:24—30, 36—43, NW; jämför verserna 47—50.
6. Vad förutsade Jesus beträffande antalet av ”rikets söner” i stället för att förutsäga världsomvändelse?
6 Herren Jesus Kristus förväntade inte och förutsade inte världsomvändelse till den sanna kristendomen. Han förutsade inte att hela människovärlden en dag skulle bli ”rikets söner” i verklig mening. Till de blivande ”rikets söner” sade han: ”Eder Fader vet, att I behöven detta. Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.” (Lukas 12:30—32) Omkring sextiofem år efter det att Jesus framställt liknelsen om senapskornet förmedlade den nu uppståndne, förhärligade Jesus Kristus en uppenbarelse till aposteln Johannes och sade uttryckligen att ”rikets söner”, de andliga israeliterna, skulle uppgå till tolv gånger tolv tusen. Jämför detta med kristenhetens nuvarande medlemsantal — 144.000 jämfört med 967.793.450. — Uppenbarelseboken 7:4—8.
7. Hur hjälper oss den omgivande texten i bibeln att identifiera de ”fåglar” som bygger sina nästen i senapsträdet i Jesu liknelse?
7 Jesus Kristus visste alltså mycket väl att den sanna kristendomen, ”himmelriket”, inte skulle bli något bildligt ”träd”, på vars grenar fåglarna kunde bygga sina nästen eller under vilket de kunde få riklig skugga. I den tidigare liknelsen om de fyra slagen av jord, i vilken den utmärkta säden sås, som symboliserar ”ordet om riket”, förde Jesus in fåglar i bilden. Vem förklarade han att dessa ”fåglar” liknade? ”Den onde”, ”djävulen”. Det vill säga den onde djävulens jordiska redskap. (Matteus 13:1—8, 18—23; Lukas 8:4—8, 11—15) I Markus 4:15 kallas han Satan. Det är därför rimligt att fåglar som nämns i samma sammanhang, i samma rad av liknelser, skulle symbolisera liknande ting. De fåglar som bygger sina nästen i senapsträdet bör alltså vara en bild av ”den ondes”, ”Satans, djävulens”, redskap. De bör svara mot ”ogräset”, det oäkta vetet, i liknelsen om vetet och ogräset. De är ”den ondes söner”.
8. Vem är då ”mannen” i liknelsen som sådde senapsfröet, och i synnerhet vem användes på 300-talet som ett redskap?
8 Det är det falska ”himmelriket”, förfalskningen, nämligen kristenheten, som flödar över av dessa symboliska fåglar, ”den ondes söner”. I våra dagar är kristenheten stor nog att rymma dem alla. I liknelsen var den ”man” som sådde ”senapskornet” en bild av ”Människosonen”, Jesus Kristus. Men för att förvanska dess tillväxt smög Satan, djävulen, undan för undan in element som var främmande för den sanna kristendomen — skenkristna. På 300-talet v.t. gjorde Satan ett viktigt drag förmedelst den främste politikern i romarriket, nämligen Konstantin den store. År 312 v.t. bekände sig denne blodbesudlade militär ha blivit omvänd till kristendomen, men i verkligheten var det till den avfälliga kristendomen på hans tid, vilken soldater i hären bekände sig tillhöra. Denne ärelystne man besegrade sina politiska rivaler och tillvann sig ställningen som romarrikets kejsare. I denna egenskap fungerade han som den hedniska, romerska religionens pontifex maximus eller överstepräst. Han höll fast vid denna hedniska, religiösa titel och ställning och myndighet trots att han utgav sig för att vara kristen.
9. a) Vilket slags Gud dyrkar alla ”fåglarna” i detta symboliska ”träd”? b) Vart förväntar de allesammans att komma till slut, vilket gör det passande att i liknelsen förbinda dem med ”himmelriket”?
9 I egenskap av pontifex maximus handlade kejsar Konstantin som om han var den kristna kyrkans synliga överhuvud och sammankallade ett kyrkomöte av så kallade ”biskopar”, de presiderande tillsyningsmännen i församlingar av till bekännelsen kristna, och detta möte hölls år 325 v.t. i Nicaea i Mindre Asien. Vid detta kyrkomöte avgjorde pontifex maximus Konstantin biskoparnas tvist om vem och vad Gud är genom att ställa sig på den trinitariska sidan och förklara att Gud är treenig, en Gud i tre personer, nämligen Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande. Ännu i denna dag är den oskriftenliga ”treenighetsläran” den grundläggande lärosatsen inom kristenhetens sekteriska kyrkosamfund. Till detta förvanskade senapsträd samlas många världsligt sinnade ”fåglar” för att slå sig ner i det. De förväntar allesammans att komma till himmelen, som ”rikets söner”, och få se denne mystiske, oförklarlige, treenige Gud. Liknelsen om ”senapskornet” går sannerligen i uppfyllelse på kristenheten, det oäkta ”Guds rike”.
RELIGIÖST FÖRDÄRV
10. Vilken ytterligare liknelse om ”himmelriket” framställde Jesus i Matteus 13:33?
10 I Matteus 13:33 finner vi att Jesus Kristus omedelbart efter liknelsen om senapskornet framställde en annan liknelse för att framhålla något ytterligare om det oäkta ”himmelriket”. Vi läser: ”En annan liknelse framställde han för dem: ’Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.’” (Även Lukas 13:18—21) Hur har nu denna liknelse gått i uppfyllelse?
11. a) Hur användes surdeg på bibelns tid, och vilken verkan har den? b) Hur används surdeg bildligt i Skriften? Ge exempel.
11 På bibelns tid sparade man en bit surdeg för att sätta den till en ny degsats och få denna att jäsa och bilda gasbubblor, som skulle få hela degen att utvidgas och höja sig. Jäsningen är i själva verket en nedbrytningsprocess, en fördärvande process, som ofta förstör livsmedel. Av den orsaken används surdeg vanligen i den Heliga skrift som en bild av någonting negativt, ofördelaktigt. De icke troende fariséerna och sadducéerna tillhandahöll till exempel andlig surdeg, om vilken Jesus sade till sina lärjungar: ”Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.” Lärjungarna begrep att detta betydde ”fariséernas och sadducéernas lära”. (Matteus 16:6—12) Enligt Lukas 12:1 uppmanade Jesus lärjungarna: ”Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri.” Denna läromässiga och ritualistiska surdeg kunde också ha en politisk anstrykning, vilket de judiska anhängarna av kung Herodes’ parti gav exempel på; Jesus sade därför: ”Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes’ surdeg.” — Markus 8:15.
12. Vad användes surdeg som en bild av i 1 Korintierna 5:6—8, och vad ställdes den i kontrast till?
12 Det första århundradets kristna lydde helt och fullt denna varning genom att i sitt dagliga liv fira motbilden till det osyrade brödets högtid, denna högtid som judarna firade under sju dagar efter den årliga påskhögtiden. Det var därför mycket passande att aposteln Paulus varnade dem för den bildliga surdegen genom att säga: ”Ert skäl till självberöm är inte vackert. Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, i den mån som ni är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.” (1 Korintierna 5:6—8, NW) Detta uttalande av aposteln ställde uselhetens och ondskans surdeg, dvs. falska sekteriska läror och religiöst skrymteri, i kontrast till uppriktighet, äkthet och sanning.
13. Varför talade Jesus om en kvinna i sin liknelse, och hur förhöll sig mängden surdeg till mängden mjöl?
13 Liksom åkerfältet på den tiden var mannens område, så var köket kvinnans område. (2 Samuelsboken 13:6—8; 1 Konungaboken 17:11—13; Jeremia 7:18; Lukas 17:35) Det var därför passande att Jesus i sin liknelse använde en kvinna till att lägga den lilla biten surdeg i en stor degsats för att genomsyra den. Hela degen innehöll ”tre skäppor mjöl”. The New English Bible visar vilken mängd mjöl det rörde sig om genom att återge Matteus 13:33 på följande sätt: ”Himmelriket är likt jäst, som en kvinna tog och blandade med en halv centner [omkr. 25 kilo] mjöl, tills alltsammans var genomsyrat.” The New American Bible beskriver tillvägagångssättet och säger: ”Guds regering är lik jäst, som en kvinna tog och knådade in i tre mått mjöl. Slutligen började hela degmassan höja sig.” Åkesons översättning visar också hur stor mängd som blev syrad: ”Himlarnas rike är likt en surdeg, vilken en kvinna tog och gömde i tre sea [ett mått, som motsvarade omkr. 12 liter, fotnoten] mjöl, till dess alltsammans blev syrat.” Detta belyser hur bildlig jäst eller surdeg verkar.
14, 15. a) Vilken verkan har bildlig surdeg på en religiös organisation? b) Med vilka ord varnade aposteln Petrus för sådant inflytande i församlingen?
14 I likhet med bokstavlig surdeg eller jäst orsakar bildlig surdeg att en religiös organisation blir syrad. Den är något som fördärvar i religiöst avseende. Denna bildliga surdeg framställs av Satan, djävulen, och han använder jordiska, mänskliga redskap till att föra in den i en ren religiös organisation i avsikt att fördärva denna och göra den otjänlig för Gud att använda och få den att bli till smälek eller vanära för Gud. I ett brev, som skrevs omkring trettioett år efter det att den sanna kristna församlingen grundats på pingstdagen år 33 v.t, varnade aposteln Petrus för ett sådant införande av religiös surdeg i församlingen. Han sade:
15 ”Följaktligen har vi det profetiska ordet mer befäst; och ni gör väl i att vara uppmärksamma på det såsom på en lampa som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och en morgonstjärna går upp, i era hjärtan. Ni vet ju först och främst detta, att ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning. Ty aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande. Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i hemlighet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som har köpt dem och skall därigenom dra snar tillintetgörelse över sig själva. Därtill skall många följa dem i deras tygellösa handlingar; och på grund av dessa skall sanningens väg bli skymfad. Och i vinningslystnad skall de utnyttja er med falska ord. Men vad dem angår, så är domen sedan gammalt inte overksam, och deras tillintetgörelse slumrar inte.” — 2 Petrus 1:19—2:3, NW.
16. För vad varnade likaså aposteln Paulus församlingen i Efesus?
16 Aposteln Paulus varnade muntligen de äldste i församlingen i Efesus i Mindre Asien för precis samma sak, när han sade: ”Jag har ju inte undandragit mig att berätta för er om allt Guds rådslut. Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän, till att vara herdar för Guds församling, som han har förvärvat med blodet av sin egen Son. Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” — Apostlagärningarna 20:27—30, NW.
17, 18. a) Vad blev dessa falska lärare och profeter så småningom? b) Varför kallades de med rätta ”fördärvets man”?
17 Dessa falska lärare och profeter, varglika män i fårakläder, skulle så småningom uppträda och bilda en sammansatt ”Laglöshetens människa”. Detta mänskliga redskap åt Satan, djävulen, skulle åstadkomma ett uppror eller ”avfall” i den religiösa organisation som utger sig för att vara kristen. Av den orsaken skulle denna prästerliga klass av religiösa ledare vara bestämd att fördärvas, så att denna sammansatta ”människa” med rätta kunde kallas ”fördärvets man”. Den religiösa organisation som denna ”Laglöshetens människa” skulle tillvälla sig makten över skulle naturligtvis inte få Guds ynnest, utan skulle vara märkt för att fördärvas, när hans tid var inne. Varför det?
18 ”Därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.” — 2 Tessalonikerna 2:3—12.
19. Hur blev ”Laglöshetens människa” tydligt urskiljbar på 300-talet v.t.?
19 Även om ”laglöshetens hemlighet” redan var verksam på apostlarnas tid, tog inte denna sammansatta ”Laglöshetens människa” tydligt urskiljbar gestalt förrän under kejsar Konstantin den stores regering under första fjärdedelen av 300-talet v.t. Denne hedniske pontifex maximus försökte skapa en ”sammansmält religion” genom att åstadkomma en uppblandning. Den sanna kristendomen kan aldrig blandas eller smälta samman med någon av denna världens falska religioner. (2 Korintierna 6:14—7:1) Romarrikets religiösa och politiska överhuvud tvingade emellertid de så kallade ”biskopar” som förhandlade med honom att kompromissa. Den förfalskade kristendom som dessa ”biskopar” övade tillsyn över sammanfördes därigenom med den hedniska, romerska religionen, varigenom man skapade en ”sammansmält religion”, som skulle vara mindre misshaglig, lättare att godta, för dem som fortfarande i hjärtat var hedniska och som ville hålla fast vid vissa av sina hedniska, religiösa uppfattningar och sedvänjor. De lät ”biskoparna” bilda en prästklass över dem för att styra dem såsom lekmannaklass, precis som de var vana vid från sin tidigare, hedniska religion. Denna sammansmälta religion blev statsreligionen.
20, 21. a) Vad har utvecklats till följd av den religiösa ”surdeg” som knådades in i kristenheten i dess begynnelse? b) Vad framgår av att ”köttets gärningar” är så vanliga i kristenhetens kyrkosamfund, även om deras medlemmar tror att de skall komma till himmelen när de dör?
20 På detta sätt lades grunden till kristenheten, och under de århundraden som gått har den vuxit till vad den är i vår tid. Den är i våra dagar ett väldigt religiöst kollektiv, och på grund av den bit religiös ”surdeg” som knådades in i organisationen i dess begynnelse har den blivit grundligt genomsyrad med hedendom, världslighet, uselhet, ondska, människors traditioner, skrymteri och demoners läror. Kristenheten har gjort sig till en del av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, och har vuxit till den dominerande enskilda delen av detta religiösa välde. (Uppenbarelseboken 17:3—6) Namnet kristenheten kan ge uppfattningen att dess religiösa medlemmar är bestämda att komma till himmelriket vid sin död. Men i våra dagar, mer än någonsin tidigare, är kristenheten full av ”köttets gärningar”, och aposteln Paulus talar om vad dessa gärningar är och huruvida de utgör grundvalen för tillträde till himmelriket:
21 ”Lite surdeg får hela degen att jäsa. Men köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter, känslor av avund, dryckesorgier, bullersamma festupptåg och ting som dessa. Om dessa ting förvarnar jag er nu, på samma sätt som jag har förvarnat er: de som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” — Galaterna 5:9, 19—21, NW.
22. Åtnjuter kristenheten i våra dagar ett andligt paradis, och vilka utsikter har den att få träda in i något annat Guds paradis?
22 Skulle någon uppriktig människa, med tanke på dessa allmänt bekanta fakta om kristenheten, vilja påstå att kristenheten med sitt stora medlemsantal i våra dagar åtnjuter ett sådant andligt paradis som beskrivs i den Heliga skrift? Är dess medlemmar bestämda att vid sin död komma till himmelen och få äta av ”livets träd, som står i Guds paradis”? (Uppenbarelseboken 2:7) Eller kommer Jehova Gud att skona kristenheten på grund av dess religiösa namn och bekännelser, så att den får genomleva den nuvarande världsnöden och får åtnjuta det bokstavliga, jordiska paradiset under Guds Sons, Jesu Kristi, annalkande tusenårsregering? (Lukas 23:43) Det finns ingen skriftenlig grundval för att svara Ja på dessa frågor. Det som väntar kristenheten blev i stället förebildat genom det som hände Edoms land i uppfyllelse av Jesajas profetia, kapitel trettiofyra.
EDOMS NUTIDA MOTSVARIGHET
23. Vilka i våra dagar blickar upp till Jehova såsom sin domare, laggivare och konung, i enlighet med Jesajas förutsägelse, och vilka sjukdomar blir de därför skyddade mot?
23 De tre verser som omedelbart föregår Jesajas trettiofjärde kapitel tillkännager en religiös ståndpunkt som varken kristenheten eller judendomen har intagit. Verserna lyder: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han själv skall frälsa oss. Dina tåg [på den angripande fiendens flotta] hänga slappa, de hålla ej masten stadig, ej seglet spänt. Men då skall rövat gods utskiftas i myckenhet, ja, också de lama [av Jehovas befriade folk] skola då taga byte. Och ingen där bosatt skall säga: ’Jag är [andligen] sjuk.’ Folket som bor i landet skall vara de som fått förlåtelse för sin förseelse.” (Jesaja 33:22—24; v. 22 och 24 enl. NW) I skarp kontrast till kristenheten och judendomen har Jehovas kristna vittnen, som bor i hans ynnests och beskydds andliga paradis, valt Jehova till sin konung, sin laggivare, sin domare, sin frälsare. Därför är det de som blir skyddade mot de andliga sjukdomar och hemsökelser och plågor som drabbar kristenheten och judendomen. — Psalm 91:1—10.
24, 25. a) Vad underrättar Jehova i Jesajas trettiofjärde kapitel nationerna om att de är inbegripna i? b) Vad underrättas de om att utgången av detta rättsfall skall bli?
24 Omedelbart efter denna profetia utmålar Jesajas trettiofjärde kapitel en skrämmande framtidsutsikt för de världsliga nationerna. Denna framtidsutsikt ger en kontrasterande bakgrund, mot vilken det strålande andliga paradis som beskrivs i följande kapitel (35) står fram i skarpare relief. Därför att något så katastrofalt väntar nationerna och därför att det utgår från Jehova, ger han nationerna och folkslagen en förhandsunderrättelse om detta. Nationerna i våra dagar kanske tror att Gud inte har något att göra med saken, att Gud inte befattar sig med dem på något sätt, att de som materialistiska människor sköter sina egna angelägenheter och inte är ansvariga inför något högsta väsen, inför någon skapare. Men genom profeten Jesaja skakar Jehova Gud nationerna till insikt och påminner dem om att de verkligen är inbegripna i ett rättsfall som har kommit upp inför universums domstol och att de därför skall få uppleva hur domen verkställs på dem.
25 Guds talesman inleder därför kapitel trettiofyra med orden: ”Träden fram, I folk [nationer, NW], och hören; I folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt vad på den är, jordens krets och vad som alstras därav. Ty HERREN [Jehova] är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas. Deras slagna kämpar ligga bortkastade, och stank stiger upp från deras döda kroppar, och bergen flyta av deras blod [bergen skall smälta på grund av deras blod, NW]. Himmelens hela härskara förgås [skall förruttna, Melin], och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned, lik vissnade löv från vinrankan, lik vissnade blad ifrån fikonträdet.” — Jesaja 34:1—4.
26. För vad kallar Gud här nationerna till räkenskap, och vilka nationer i synnerhet?
26 Det vi här får vår uppmärksamhet riktad på är nationernas blodskuld, och de som ådragit sig den största blodskulden av allesammans är kristenhetens nationer. De har inte bara dränkt jorden i blodet av vilda djur, som slaktats för nöjes skull, utan i synnerhet i människoblod. Vem borde logiskt sett rättmätigt utkräva av nationerna allt detta blod, som de har utgjutit, och begära att få det tillbaka av nationerna, därför att detta blod representerar gudagivet liv? Ingen annan än Skaparen själv, livgivaren, som försåg människan med ett livsuppehållande blodomlopp. Alla nationerna i våra dagar har sina stående arméer, i större antal än någonsin tidigare, och allesammans rustade, beredda och tränade för att utgjuta mera människoblod i konflikter nationerna emellan.
27. a) Hur allvarlig är Guds lag att själ skall ges för själ? b) Vad anges genom orden att ”bergen skall smälta på grund av deras blod”?
27 Jehova Gud menade verkligen vad han sade, när han tillkännagav sin rättvisa lag: liv skall ges för liv och själ för själ. (1 Moseboken 9:4—6; 2 Moseboken 21:23—25) I överensstämmelse med denna oåterkalleliga lag skall han låta nationerna förblöda till döds. Nationernas växande blodskuld är så stor att det blod som livgivaren utkräver som vedergällning uppgår till sådana mängder att bergen så att säga skulle kunna smälta eller upplösas i detta blod. I och med att de världsliga nationernas militära styrkor blir fullständigt förintade skall naturligtvis också deras regeringar falla, vilka ibland i bibelns profetior framställs i bild såsom ”berg”.
28. Vad har uttrycket ”himmelens hela härskara” avseende på i denna profetia, och vad händer därmed?
28 När profeten säger ”himmelens hela härskara”, menar han inte stjärnorna och planeterna på himmelen, till exempel solen, månen och Vintergatan och de mycket avlägsna stjärngalaxerna. De regeringar som råder över människorna liknas, på grund av sin upphöjdhet såsom överordnade myndigheter, vid en himmel över det mänskliga samhället på jorden. (Romarna 13:1—4) ”Himmelens hela härskara” bör alltså vara alla de härskaror som tillhör dessa himmelsliknande regeringar över mänskligheten. Denna ”härskara”, den till synes starkaste delen av de himmelshöga regeringarna, skall ”förruttna”, mögla bort, likt något förgängligt. De bokstavliga himlarna ovanför våra huvuden tycks vara kupade, bågformiga, som en forntida bokrulle, som vanligen bar skriften på den konkava sidan, innersidan. Solen, månen och stjärnorna på himmelen framträder på det utbredda himlavalvet, likt skriften på innersidan av en bokrulle.
29. Hur visar sig den symboliska himmelen vara ”såsom en bokrulle” och ”lik vissnade blad ifrån fikonträdet”?
29 När det som står skrivet på rullens innersida har passerat inför läsarens ögon, rullas den färdiglästa rullen ihop och läggs undan. På liknande sätt skall ”himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle” genom att de himmelslika regeringar, vilkas ”härskara” har spelat en synlig roll på historiens blad, når sitt slut, når sista sidan av sin historia och följaktligen utplånas, avlägsnas, undanskaffas utan att Gud tillåter dem någon ytterligare tillvaro. De som tillhör deras imponerande ”härskara” förlorar livets friskhet och faller, försvinner utom synhåll för dem som har läst deras historia, precis som vissnade löv, som faller från vinrankan, och som vissnade blad ifrån fikonträdet. Deras tid är förbi. — Jämför ordvalet i Uppenbarelseboken 6:12—14.
KRISTENHETEN — EDOMS NUTIDA MOTSVARIGHET
30, 31. Hur visar de efterföljande verserna i Jesajas profetia att den ”himmel” som här omtalas inte är de osynliga, andliga himlar där Gud har sin boning?
30 Att ”himmelen”, vars ”härskara” förgås eller faller förvissnad ner, inte skall uppfattas som de osynliga, andliga himlarna, där Gud har sin boning, framgår av vad som ytterligare sägs i Jesajas profetia. Jehova själv säger där:
31 ”Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen; se, det far ned på Edom [Idumeen, Septuaginta (Thomson)] till dom, på det folk jag har givit till spillo. Ja, ett svärd har HERREN, det dryper av blod och är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i fett ifrån vädurars njurar; ty HERREN anställer ett offer i Bosra [huvudstad i Edom eller Idumeen], ett stort slaktande i Edoms land. Vildoxar fällas ock därvid, tjurar, både små och stora. Deras land dricker sig rusigt av blod, och deras jord bliver dränkt i fett. Ty detta är en HERRENS hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” — Jesaja 34:5—8.
32. Vilka var edoméerna, och i vilket slags trakt bodde de?
32 Edoméernas territorium, som låg mellan Döda havet och Akabaviken, på Hedmarken och på ömse sidor om den, kallades ”Esaus berg”. (Obadja v. 8, 9, 19, 21) Den man som kallades Edom hette från början Esau. Esau fick öknamnet Edom, som betyder ”röd”, därför att han sålde sin abrahamitiska förstfödslorätt till sin yngre tvillingbror Jakob (Israel) för en skål rödaktig soppa. (1 Moseboken 25:29—34; Hebréerna 12:16, 17) Esau (eller Edom) fylldes av mordiskt hat till sin andligt sinnade tvillingbror Jakob, därför att denne trängde undan honom från den värdefulla förstfödslorätten. (1 Moseboken 27:30—45) På grund av att Esau bosatte sig i bergsbygden kom han att bo högt uppe, liksom i himmelen. Det var med tanke på denna ställning Jehova talade, när han genom sin profet Obadjas mun sade till Esaus avkomlingar (edoméerna):
”Ditt hjärtas övermod har bedragit dig, där du sitter ibland bergsklyftorna i din höga boning och säger i ditt hjärta: ’Vem kan störta mig ned till jorden?’ Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen, ja, om det än bleve förlagt mitt ibland stjärnorna, så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.” — Obadja v. 3, 4.
33. a) Vad innebär orden i Jesaja 34:5, att Guds svärd skulle dricka sig rusigt ”i himmelen”? b) Med vilka ord omtalas de större och de mindre i Edom?
33 När Jehova talar om att ge Edoms nation till spillo genom krigets ”svärd”, kunde han därför bildligt talat säga att hans svärd skulle dricka sig rusigt, drypa av blod, ”i himmelen”. Han hade givit edoméerna till spillo, och denna tillspillogivning skulle nå ända upp till den högst ansedda delen av Edoms nation, som dess huvudstad, Bosra, representerade. Jehova talar om slaktandet av denna fiendenation såsom ett offer, eftersom det sker till verkställande av hans domar och till rättfärdigande och hävdande av honom såsom den universelle suveränen. Jehova talar om de större och de mindre såsom symboliska ”vildoxar” och ”tjurar” och såsom ”lamm” och ”bockar”. Denna mordiska, blodbesudlade nations land skall dricka sig rusigt av invånarnas eget blod förmedelst Jehovas slaktande ”svärd”.
34—36. Vad hade edoméerna gjort, eftersom de förtjänade att bli så hårdhänt behandlade av Gud?
34 Edoms land hade gjort sig förtjänt av denna hårdhänta behandling; annars skulle det inte ha varit en handling av gudomlig rättvisa. ”Ty detta är en HERRENS hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” (Jesaja 34:8) Det var inte för att utföra den så kallade ”sionismens” sak. Det gällde i stället det forntida Sion, där de smorda kungarna över Jehovas utvalda folk hade suttit på ”Jehovas tron”. År 607 f.v.t. hade Babylons härar förstört den heliga staden Jerusalem och omstörtat Juda rike och fört bort de överlevande judarna till det hedniska landet Babylon. Vid detta tillfälle kom Edoms inställning till Jehovas tuktade folk till synes på ett sätt som man inte kunde ta miste på. Hur då?
35 Jehova riktar deras uppmärksamhet på detta genom sin profet Obadja:
”På den dag, då du lämnade honom [Israel] i sticket, på den dag, då främlingar [babylonier] förde bort hans gods och utlänningar drogo in genom hans port och kastade lott om Jerusalem, då var ju ock du såsom en av dem.
Men se icke så med lust på din broders dag, på hans motgångs dag; gläd dig icke så över Juda barn på deras undergångs dag, spärra icke upp munnen så stort på nödens dag. Drag icke in genom mitt folks port på deras ofärds dag; se ej så hans olycka med lust, också du, på hans ofärds dag; och räck icke ut din hand efter hans gods på hans ofärds dag. Ställ dig icke vid vägskälet för att nedgöra hans flyktingar och giv icke hans undsluppna till pris på nödens dag. Ty HERRENS dag är nära för alla hednafolk [nationer, NW]. Såsom du har gjort, så skall man ock göra mot dig; dina gärningar skola komma tillbaka över ditt eget huvud. Ja, såsom I haven druckit på mitt heliga berg, så skola ock alla hednafolk få dricka beständigt, de skola få dricka kalken i botten och bliva, såsom hade de ej varit till.” — Obadja v. 11—16.
36 Den inspirerade psalmisten erinrade om samma skadeglada uppförande från en brodernations sida, när han bad till Jehova och sade: ”Tänk, HERRE, på Jerusalems dag och straffa Edoms barn, dem som ropade: ’Riven ned, riven ned det ända till grunden.’ Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.” — Psalm 137:7, 8.
37. a) Varför betraktade Jehova det som sin egen angelägenhet att utföra ”Sions sak” mot Edom? b) När började Jehova utkräva hämnd på edoméerna?
37 Det som edoméerna gjorde mot Jehovas utvalda folk på deras ofärds dag år 607 f.v.t. betraktade Jehova som om det hade gjorts mot honom själv. Av den orsaken måste han utföra ”Sions sak”. Det år måste därför komma då han skulle utmäta ”vedergällning” och utföra ”Sions sak” och utkräva hämnd på edoméerna, som förbrutit sig mot honom. (Jesaja 34:8) Inte så långt efter Jerusalems förstöring började Jehova utkräva denna rättfärdiga hämnd på edoméerna förmedelst Babylons kung, Nebukadnessar. — Jeremia 25:17—21.
DE EDOMEISKA, HERODIANSKA HÄRSKARNAS GÄRNINGAR
38. Vilka ytterligare handlingar mot Jehovas folk gjorde sig sådana edomeiska härskare som kung Herodes den store, Herodes Antipas och kung Herodes Agrippa I skyldiga till?
38 Edoms (Esaus) avkomlingar, iduméerna, som grekerna kallade dem, fortsatte att behandla Jehovas utvalda folk illa. Kung Herodes den stores familj var iduméer eller edoméer. Bibelns berättelse avslöjar till skam för denne kung, som byggde det praktfulla templet i Jerusalem, att han fruktade för att förlora sitt konungadöme inom sin familj och därför försökte mörda det unga barnet Jesus i Betlehem i Juda. (Matteus 2:1—22) Omkring trettio år senare lät den rävlike landsfursten Herodes Antipas i samband med sitt födelsedagsfirande halshugga Jesu förelöpare, Johannes döparen. (Matteus 14:1—11; Lukas 13:31, 32) År 33 v.t., då Jesus stod inför rätta och det gällde hans liv, sände landshövdingen Pilatus honom till den dåvarande kungen i Galileen, Herodes Antipas, som var son till Herodes den store. Denne härskare blev då besviken på Jesus och bemötte honom med förakt såsom Messias och sände honom tillbaka till Pilatus, vilket skulle innebära döden för honom. (Lukas 23:6—12) Några år senare försökte kung Herodes Agrippa I behaga judarna genom att med svärd avrätta Jakob, Johannes’ bror, en av Jesu Kristi tolv apostlar, och genom att därefter sätta aposteln Petrus i fängelse i avsikt att låta avrätta honom efter den judiska påskhögtiden. (Apostlagärningarna 12:1—6) Och hur förhöll det sig slutligen med kung Herodes Agrippa II?
39. Vad förblev kung Herodes Agrippa II ett redskap åt, trots att han fick ett tillfälle att bli kristen?
39 Landshövdingen Festus ordnade med att aposteln Paulus fördes inför kung Agrippa i samband med ett särskilt domstolsförhör i Caesarea. När Paulus vid höjdpunkten av sitt försvar inför rätta sade till kungen: ”Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet, att du tror dem”, vad sade då denne idumé till Paulus? ”Föga fattas, att du övertalar mig och gör mig till kristen.” (Apostlagärningarna 26:27, 28) Även om kung Agrippa då var en omskuren, judisk proselyt, blev han aldrig en andlig israelit, en kristen. Han stannade kvar inom politiken som en representant för det hedniska romarriket.
40. a) Vilken konspiration mot Jesus tog anhängarna av Herodes’ parti del i? b) Efter vilken händelse försvinner edoméerna ur historien i uppfyllelse av bibelns profetior?
40 Under Jesu livstid samarbetade anhängarna av Herodes’ parti med fariséerna, när de försökte snärja Jesus genom vad han sade om det skriftenliga i att judarna betalade skatt till kejsaren. De försökte försätta honom i ett dilemma, så att han kom i konflikt antingen med romarna eller med judarnas nationalistiska parti. (Matteus 22:15—22) Herodianerna intog alltså inte någon gynnsam inställning till kristendomen i dess begynnelse. Detsamma gällde, enligt vad bibeln visar, om edoméerna eller iduméerna med de herodianska härskarnas kungliga familj i spetsen. De höll fast vid judendomen. Under romarnas belägring av Jerusalem år 70 v.t. kom iduméerna den judiska partigrupp till undsättning som hade tagit kontrollen över tempelområdet och höll stånd mot motståndargruppen bland judarna. Men den idumeiska (edomeiska) hjälpen blev till ingen nytta, och Jerusalem föll för romarna och blev förstört tillsammans med sitt tempel, som Herodes byggt. Efter denna katastrof försvinner iduméerna eller edoméerna från Mellersta Österns historiska skådebana. Bibelns profetior om dem förblev inte ouppfyllda.
DET FORNTIDA EDOM OCH DESS NUTIDA MOTBILD
41. Vad är den nutida motsvarigheten till ”Edoms land”?
41 Jehovas profetia kommer inte heller att förbli ouppfylld när det gäller den nutida motsvarigheten, motbilden, till ”Edoms land”. Vad är denna motbild? Det är kristenheten. Precis som Jehova Gud på ett förebildligt sätt använde den forntida judiska nationen och Jerusalem till att förebilda olika ting med avseende på kristenheten, så använde han också brodernationen Edom på ett förebildligt sätt. (1 Korintierna 10:6, 11; Kolosserna 2:16, 17) Folket i Edom var köttsliga avkomlingar av Esau, som fick öknamnet Edom (”röd”). Deras nations stamfader var den äldre tvillingbrodern till Jakob, som också fick namnet Israel. På grund av att Esau var Isaks och Rebeckas förstfödde son menade han att han hade naturlig rätt till den förstfödslorätt som härstammade från hans farfar Abraham.
42. Vilken händelseutveckling i förbindelse med förstfödslorätten ledde till att Esau började hata Jakob?
42 Men Jehova Gud bortsåg från den förstfödde sonens rätt, och före tvillingarnas födelse uttalade han sig till förmån för den andre tvillingen i ordningen, Jakob (”Undanträngare”). Så förhöll det sig visserligen, men Esau behandlade också förstfödslorätten på ett oheligt sätt eller med bristande uppskattning av andliga ting. Vid ett tillfälle, då han var utmattad och utsvulten, var han villig att för en enda måltid sälja förstfödslorätten till sin bror Jakob, som verkligen satte värde på den. Längre fram, när tiden kom för Esaus far Isak att utdela den abrahamitiska välsignelsen, nonchalerade Esau den ed han hade svurit för att ge gällande kraft åt försäljningen av förstfödslorätten, och han gjorde nu förberedelser för att få den välsignelse som var förbunden med förstfödslorätten, vilken han inte längre var berättigad till. Det var inte mer än rätt att han blev överlistad i fråga om detta, så att välsignelsen utdelades åt den som den med rätta tillhörde enligt Guds vilja, nämligen Jakob. Men Esau menade att han hade blivit orättvist undanträngd, bedragen. I sitt hat beslöt han därför att döda Jakob så snart han fick tillfälle. — 1 Moseboken 25:29—27:45; Hebréerna 12:16, 17.
43. a) Av vilka blev Jakob en bild i detta avseende? b) Hur förhöll det sig med Esau?
43 I dessa avseenden blev Jakob en bild av det abrahamitiska löftets arvingar, av dem som blir Abrahams andliga ”säd”, nämligen de smorda lärjungarna till Jesus Kristus, som är den främste av Abrahams ”säd”. (Galaterna 3:16—29) Vad den materialistiske Esau beträffar, blev han en förebild till de köttsliga israeliterna, som var Abrahams köttsliga avkomlingar och menade att den abrahamitiska välsignelsen helt naturligt tillhörde dem.
44. Hur bevisade de köttsliga, omskurna israeliterna, som nation betraktade, att de verkligen var lika Esau?
44 Dessa köttsliga, omskurna israeliter lyckades emellertid inte kvalificera sig för att bli Abrahams andliga säd. De förkastade den främste av Abrahams utlovade ”säd”, nämligen Jesus Kristus, och såg till att han blev dödad, och därefter förföljde de hans trogna efterföljare. Endast en liten kvarleva av de köttsliga judarna uppfyllde kraven och blev en del av Abrahams andliga säd. De ytterligare medlemmar av Abrahams andliga säd som behövdes måste därför tas ut bland icke-judar som äger de nödvändiga kvalifikationerna. (Romarna 2:28, 29; 11:1—29) De flesta av den judiska nationens medlemmar gjorde sig alltså lika sin avlägsne släkting Esau eller Edom.
45. Hur kom de som härstammade från Esau eller Edom att visa fientlighet mot sin brodernation, israeliterna?
45 På grund av att Esau var en ohelig människa, som saknade uppskattning av andliga ting, kunde han inte förmedla den abrahamitiska förstfödslorätten till den nation, edoméerna, som härstammade från honom. (Hebréerna 12:15—17) Edoméerna var avkomlingar av Esau genom hedniska, icke troende hustrur. (1 Moseboken 26:34, 35; 27:46; 28:6—9) Det var naturligt att de tänkte att de blivit berövade möjligheten att vara Abrahams köttsliga säd med rätt till den utlovade välsignelsen, och detta på grund av deras farbror Jakobs eller Israels handlingssätt. De lärde sig därför snart att hysa samma hat som nationens stamfader, Esau, hade hyst gentemot Jakob, och detta hat kom till uttryck i fientlighet mot deras brodernation, israeliterna. Under de århundraden som följde kom edoméerna eller iduméerna att få känna av Jehova Guds misshag. — Hesekiel 35:1—9; Malaki 1:2—4.
46. Hur blev edoméerna under mackabéertiden införlivade med den judiska nationen?
46 Under den tid då de mackabeiska härskarna regerade över de återförda judarna i Juda land blev de kvarlevande edoméerna tvungna att bli judiska proselyter. Någon gång mellan åren 130 och 120 f.v.t. underkuvade Johannes Hyrkanos av den mackabeiska släktlinjen edoméerna och tvingade dem att underkasta sig omskärelsen som proselyter till judendomen. Detta förklarar varför judarna tolererade att den edomeiske (idumeiske) kungen Herodes den store och medlemmar av hans kungliga familj härskade över dem. (Se Flavius Josephus: Antiquities of the Jews, bok 13, kapitel 9, stycket 1; bok 15, kapitel 7, stycket 9.) På detta sätt kom edoméerna (iduméerna) att vara införlivade med den judiska nationen i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, och det var denna judiska nation som användes som en biblisk förebild till kristenheten.
47. På vilka sätt har kristenheten visat sig likna Esau eller Edom?
47 I likhet med Esau eller Edom har kristenhetens medlemmar gjort anspråk på det abrahamitiska löftet och betraktar sig själva som Abrahams andliga säd, Jesu Kristi medarvingar till det himmelska riket. Enligt sina religiösa anspråk gör sig kristenhetens medlemmar till deras tvillingbröder som är de verkliga kristna arvingarna till Guds messianska rike, Jesu, Messias’, sanna lärjungar. Men kristenheten älskar inte dessa trogna, med anden smorda Kristi lärjungar. Den hatar dem med ett mordiskt hat. (1 Johannes 3:12—15) Ända sedan kristenheten grundades på 300-talet v.t. har den förföljt dem som inte är skenkristna. Dessa följer Jesu ord och exempel genom att inte vara någon del av denna världen, men kristenheten har gjort sig till denna världens vän genom att bli en del av den. Därför hatar kristenheten det som världen hatar. (1 Johannes 2:15—17; Johannes 15:19; 17:14, 16; Jakob 4:4) Genom att förfölja de sanna kristna inbillar sig kristenheten att den ägnar helig tjänst åt Gud. — Johannes 16:2.
48. Hur handlade kristenheten under första världskriget mot det andliga Israel precis som edoméerna handlade i samband med Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.?
48 Nittonhundratalets historia vittnar om detta. Under första världskriget kom det andliga Israels trogna kvarleva att bli hatad av alla nationerna, precis som Jesus Kristus hade förutsagt beträffande sina sanna efterföljare. (Matteus 24:9; 10:7—22) Orsaken till detta hat från världens sida var att den smorda kvarlevan förkunnade Guds messianska rike som den rättmätiga styrelsen över hela jorden, det enda hoppet för hela mänskligheten. (Markus 13:10—13) Under all förföljelse och allt lidande som den trogna kvarlevan fick utstå uttalade inte kristenheten ett enda ord av sympati för den. De dokumenterade vittnesbörden visar i stället att kristenhetens religiösa prästerskap anstiftade denna förföljelse mot dessa förkunnare av de ”goda nyheterna” om Guds messianska rike. Kristenheten gladde sig med de krigförande nationerna inom den över att dessa förkunnare av Riket blev undertryckta och deras verksamhet att bära offentligt vittnesbörd blev dödad, precis som edoméerna gladde sig med babylonierna över Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. — Uppenbarelseboken 11:7—10.
49, 50. a) Hur visade kristenheten ytterligare under andra världskriget att den hade samma anda som det forntida Edom? b) Vad väntar nu de nutida edoméerna — människorna i kristenheten — såväl som judendomen i uppfyllelse av Guds ord genom Jesaja?
49 Eftersom kristenheten gav näring åt sitt hat till kvarlevan av andliga israeliter, vilka framstod som sanna kristna i kontrast till kristenhetens kyrkomedlemmar, som tog del i krigets blodsutgjutelse och våld, blev det inte till glädje för kristenheten, när de undertryckta vittnena för Riket år 1919 blev återupplivade genom Guds ande. Kristenheten gladde sig inte över det andliga paradis som dessa återförda andliga israeliter fick träda in i. (Jesaja 35:10) Under andra världskriget åren 1939—1945, som bröt ut inom kristenhetens egna gränser, uppeggade kristenheten på nytt till religionsförföljelse och försökte ursinnigt utplåna det andliga paradis som kvarlevan av andliga israeliter och deras medtillbedjare av Jehova Gud befann sig i. Men det misslyckades fullständigt! Jehovas kristna vittnen överlevde och lämnade andra världskriget bakom sig med större medlemsantal än någonsin tidigare. Har då Jehova Gud orsak att utföra ”Sions sak” med tanke på att kristenheten visat sådant våldsamt hat mot hans kristna vittnen? Har Jehovas ”hämndedag”, hans ”vedergällningens år”, kommit för de nutida edoméerna? — Jesaja 34:8.
50 Svaret är Ja! Och därför står nu kristenheten inför sin ödeläggelse. Även judendomen går samma öde till mötes!
[Frågor]
