Kapitel 13

När kristenheten och judendomen inte finns mera!

1. a) Hade judendomens anhängare och edoméerna i det första århundradet v.t. samma inställning till kristendomen? b) Varför är bibelns profetior om Edom av intresse för oss i vår tid?

DEN forntida nationen Edom (Idumeen) var motståndare till Jehova Guds trogna tillbedjare. Till och med på Jesu Kristi apostlars tid i det första århundradet v.t. gjorde de som ståndaktigt höll fast vid judendomen gemensam sak med edoméerna (iduméerna) i att bekämpa kristendomen, som nyligen tagit sin början. (Apostlagärningarna 4:25—28; 12:1—6) Under tidens lopp försvann Edoms nation från historiens blad, men för den större och fullständiga uppfyllelsen av bibelns profetior har denna ökända nation sin nutida motsvarighet. Det är kristenheten. Bibelns profetior om Edom måste därför i vår tid förstås med tanke på vad som händer denna nutida motsvarighet.

2, 3. a) För vem är Jehovas ”hämndedag”, som förutsägs i Jesaja 34:8, nu nära? b) Vilken ”vedergällning” förutsägs i de följande verserna i Jesajas trettiofjärde kapitel?

² I den framträdande profetia mot Edom som finns i Jesajas trettiofjärde kapitel läser vi detta olycksbådande uttalande: ”Ty detta är en HERRENS [Jehovas] hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” (Jesaja 34:8) Jehovas ”hämndedag”, hans ”vedergällningens år”, är nära för det forntida Edoms nutida motsvarighet. När vi betraktar den senare delen av denna profetia av Jesaja, kan vi därför ha kristenheten i våra dagar i tankarna. Profeten Jesaja förutsäger den ”vedergällning” som skulle drabba Edom för dess hatfyllda uppträdande mot det forntida Sion eller Jerusalem, och han säger vidare:

³ ”Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära och dess  jord till svavel; ja, dess land bliver förbytt i brinnande tjära. Varken natt eller dag skall den branden slockna, evinnerligen skall röken därav stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde [förtorkat, NW], aldrig i evighet skall någon gå där fram. Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning, uvar och korpar skola bo däri; ty förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod skall han låta komma däröver [ty han skall draga ett snöre däröver, att det skall öde varda, och ett murlod, att det skall tomt bliva, Melin]. Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där, som kunna utropa någon till konung; och alla dess furstar få en ände. Dess palatser fyllas av törne, nässlor och tistlar växa i dess fästen; och det bliver en boning för ökenhundar och ett tillhåll för strutsar. Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja, där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad. Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd; ja, där komma gamarna tillhopa, den ene möter där den andre.” — Jesaja 34:9—15.

4. a) Beskriv i korthet Edoms tillstånd. b) Hur länge skulle detta tillstånd bestå?

⁴ Detta är allt annat än en beskrivning av en ”Edens lustgård” eller ett ”ljuvligt paradis”. Det är ingenting annat än en bild av fullständig ödeläggelse och förödelse, ett område som är otjänligt för människor att bo i, men ett passande tillhåll för vilda djur och fåglar. Edoms land sägs därför bli så förtorkat att det förefaller som om tjära skulle rinna genom dess bäckfåror och dess jord vore svavel och som om dessa eldfängda ämnen blev antända. Detta förtorkade tillstånd hos Edoms land skulle bestå ”i evighet”, och varken dess före detta innebyggare eller deras avkomlingar skulle föras tillbaka dit. Den ”rök” som stiger upp från Edoms lands symboliska brand skall likna ”röken” från det stora Babylons eldsglödande förintelse, om vilken det är skrivet: ”Röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter!” — Uppenbarelseboken 19:3; 18:18.

5. Hur framgår det av Obadja, vers 18, vad kvarlevan av andliga israeliter i våra dagar skall göra med detta eldsglödande budskap mot det nutida Edom?

 ⁵ I förbindelse med denna profetia om kristenhetens kommande tillintetgörelse har den återförda kvarlevan av andliga israeliter fått i uppdrag från Gud att kungöra denna gudomliga ”hämnd” mot kristenheten, vilket framgår av Obadjas motsvarande profetia, som lyder: ”Då skall Jakobs [Israels] hus bliva en eld och Josefs hus en låga, och Esaus hus skall varda såsom strå, och de skola antända det och förtära det, och ingen skall slippa undan av Esaus hus; ty så har HERREN talat.” (Obadja v. 18) Kvarlevan av andliga israeliter i våra dagar ådrar sig än mer kristenhetens hat genom att kungöra ett sådant eldsglödande budskap mot detta det nutida Edom.

6. Vilken försäkran ligger i orden i Jesaja 34:16, 17?

⁶ Sedan profeten Jesaja målat en profetisk bild av hur ”Edoms land” skulle bli en vild ödemark utan några andra invånare än vilda djur och fåglar och ormar, försäkrar han oss om att Jehova inte skall underlåta att se till att denna profetia går i uppfyllelse. Han säger till dem som studerar bibelns profetior: ”Söken efter i HERRENS bok och läsen däri; icke ett enda av de djuren skall utebliva, det ena skall icke fåfängt söka det andra [faktiskt saknar inte någon av dem sin make, NW]. Ty det är hans mun, som bjuder det, det är hans Ande, som samlar dem tillhopa. Det är han, som kastar lott för dem, hans hand tillskiftar dem deras mark efter mätsnöre; till evig tid skola de hava den till besittning, från släkte till släkte bo därpå.” — Jesaja 34:16, 17.

7. Beskriv i detalj innebörden i orden i Jesaja 34:16, 17.

⁷ I stället för att manliga och kvinnliga edoméer på nytt skulle börja gifta sig i sitt före detta land och frambringa den ena generationen av edoméer efter den andra, skall de vilda djuren och fåglarna bilda par där. Ingen av honorna skall sakna sin make. Jehova Gud är den som nu gör Edoms tidigare folkrika land till en idealisk plats för sådana vilda djur. Det är hans verksamma krafts hand som har tilldelat dem denna mark och fört dem samman där. Det är som om  han vore en arkitekt och hade dragit ut mätsnöret och släppt ner lodlinan för att mäta upp och bestämma hur situationen i ”Edoms land” skall gestalta sig. Enligt hans mätning och bestämning skulle det vara ett ”öde” land, vad mänskliga invånare beträffar, och ett ”tomt” område, vad några som helst nya, av människor uppförda byggnader beträffar. Detta land skulle inte återfödas såsom hemland åt edoméerna, ”det folk jag har givit till spillo”. — Jesaja 34:5, 11.

8. a) Vad bebådar detta för kristenheten? b) Hur säkert och visst är det att detta skall hända med kristenheten?

⁸ Vilket skräckinjagande slut bebådar inte denna profetia för det nutida ”Edoms land”, nämligen kristenheten! Religionsanhängarna kan gripas av fasa, när de tänker på att kristenheten, med sitt oerhört talrika kyrkfolk, sina rikedomar och sina religiösa byggnader och institutioner, skulle drabbas av ett sådant slut utan något hopp om att bli återuppbyggd. Men precis lika säkert som profetian fick en uppfyllelse i miniatyr på Edoms numera utdöda folk, precis lika säkert kommer profetian att få en slutlig och fullständig, större uppfyllelse på den edomeiska kristenheten. Det är precis som det sägs beträffande det stora Babylons tillintetgörelse: ”Ty stark är Herren [Jehova, NW] Gud, han som har dömt henne.” — Uppenbarelseboken 18:8.

9, 10. Vilken framtidsutsikt för den återförda kvarlevan av det andliga Israel förutsäger Obadja i slutet av sin profetia?

⁹ Hur annorlunda är inte utsikterna för den återförda kvarlevan av andliga israeliter! Obadjas profetia om ”Esaus berg” följer samma mönster som Jesajas profetia genom att ställa edoméernas öde i kontrast till hur det skulle gå för israeliterna, vilkas bortförande till Babylon edoméerna hade glatt sig över. Sedan profeten Obadja beskrivit det gudomliga straff som skulle komma över de obroderliga, skadeglada edoméerna, avslutar han sin profetia med dessa ord:

¹⁰ ”Men på Sions berg skall finnas en räddad skara, och det skall vara en helig plats; och Jakobs [Israels] hus skall åter få råda över sina besittningar. ... Och frälsare skola draga upp på Sions berg till att döma Esaus berg. Och så skall riket vara HERRENS.” — Obadja v. 17—21.

11. a) Vad är det ”Sions berg” på vilket ”frälsare skola draga upp”? b) Hur framhävs det andliga paradisets skönhet av kontrasten i fråga om andligt tillstånd?

 ¹¹ Det är på det himmelska Sions berg som Jehova i uppfyllelse av Psalm 2:5, 6 insätter sin messianske konung av Davids kungliga hus, nämligen Jesus Kristus. Det är på det himmelska Sions berg som Frälsaren, Guds lamm, församlar till sig de 144.000 andliga israeliterna för att de skall få regera med honom i tusen år. (Uppenbarelseboken 14:1—3; 7:4—8) Det är den smorda kvarlevan av de 144.000 andliga israeliterna, som ännu befinner sig på jorden, som nu kungör Jehovas domsbudskap mot det nutida ”Esaus berg” eller ”Edoms land”, nämligen kristenheten. Såsom förkunnare av Jehovas domsbudskap, som förutsäger hur hans hämnd och vedergällning skall verkställas på de motbildliga edoméerna, kan de i ännu högre grad uppskatta det sköna, andliga paradis som han alltsedan år 1919 har fört dem in i. — Jesaja 35:1—10.

SLUTET FÖR KRISTENHETEN OCH JUDENDOMEN

12. Var i bibeln beskrivs det hur kristenheten och judendomen skall nå sitt slut?

¹² När kristenheten, som i våra dagar skryter med att ha nära en milliard kyrkomedlemmar, drabbas av sådan ödeläggelse som en gång förutsades för Edoms land, kan man lätt förstå att detta kommer att väcka stor förundran. Hur skulle en sådan nästan otrolig händelse kunna inträffa? Hur skulle den kunna inträffa i denna generation, som upplevde slutet på hedningarnas tider för mer än sextio år sedan — år 1914 v.t? Och på vilket sätt skall kristenheten och dess nära religiösa bundsförvant, judendomen, nå sitt slut? Jehova Gud, som inspirerade nedtecknandet av Jesajas och Obadjas profetior mot Edom, har också inspirerat nedtecknandet av den profetia som talar om hur detta skall gå till. Denna profetia finns särskilt upptecknad för oss i den sista boken i den Heliga skrift, Uppenbarelseboken, kapitel sjutton.

13. Varför nämns inte kristenheten vid namn i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel, men vad för något omnämns där på ett framträdande sätt?

 ¹³ Någon som vill försvara kristenheten kan invända att kristenheten inte alls omnämns i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel. Det är sant. Kristenheten hade nämligen inte kommit till vid den tid då aposteln Johannes skrev den bok som kallas Uppenbarelseboken. I stället för att försöka skapa en sammansmält religion, genom att åstadkomma en kompromiss mellan Roms hedniska religion och kristendomen för att därigenom få en lämplig statsreligion, försökte romarriket på aposteln Johannes’ tid utplåna kristendomen genom grym förföljelse. Det var därför aposteln Johannes befann sig i landsförvisning på fängelseön Patmos. (Uppenbarelseboken 1:9) Kristenheten upprättades alltså inte förrän mer än två hundra år senare, och det skedde genom kejsar Konstantin den store. Någonting redan existerande görs emellertid till huvudpersonen i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel, nämligen det stora Babylon.

14. Vilka två symboliska kvinnor ställs i Uppenbarelseboken i kontrast till varandra, och vad symboliserar de?

¹⁴ I Uppenbarelseboken ställs två symboliska kvinnor i kontrast till varandra. Den ena är detta det stora Babylon, och den andra är Guds lamms ”hustru”. (Uppenbarelseboken 19:1—8) Den ena, det stora Babylon, brännmärks som en ”sköka”. Den andra, ”bruden, Lammets hustru”, är en jungfru. (Uppenbarelseboken 17:1—5; 21:9) Båda är religiösa organisationer. Den ena är oren och den andra ren. ”Bruden, Lammets hustru”, är församlingen av Lammets, Jesu Kristi, 144.000 jungfrulika, trogna efterföljare, vilka allesammans är andliga israeliter. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—5) Det stora Babylon består av dem som utövar religioner som är i strid med den sanna kristendomen, vilken utövas av de 144.000 andliga israeliterna. Det var därför aposteln Johannes ”såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. (Uppenbarelseboken 17:6) Den religion som utövas av det stora Babylons medlemmar är därför inte kristen, utan babylonisk och följaktligen falsk. — Jesaja 47:1, 12—15.

15. Vilka är ”jordens konungar”, över vilka det stora Babylon har utövat konungsligt välde?

 ¹⁵ Aposteln Johannes fick följande förklaring beträffande det stora Babylon: ”Kvinnan, som du har sett, är den stora staden, som har konungsligt välde över jordens konungar.” (Uppenbarelseboken 17:18) Eftersom det stora Babylon således tronar såsom ”drottning” över jordens konungar, kan det inte vara något annat än den falska religionens världsvälde. (Uppenbarelseboken 18:7) Det har inte utövat sådant konungsligt välde över jordens konungar endast under någon viss given tidsperiod eller något visst århundrade, utan över en rad världsvälden (symboliska ”konungar”) under flera årtusenden. Fram till slutet av hedningarnas tider år 1914 har sju sådana världsvälden efterträtt varandra, nämligen 1) det forntida egyptiska väldet, 2) det assyriska väldet, 3) det nybabyloniska väldet, 4) det medo-persiska väldet, 5) det grekiska väldet, 6) det romerska väldet och 7) det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet. Detta framställs i bild genom att det vilddjur som ”skökan” rider på har sju ”huvuden”.

16. Vad menade ängeln, då han sade om det ”scharlakansröda vilddjurets” huvuden eller konungar att ”en är”?

¹⁶ Ängeln sade följande till Johannes om vad det ”scharlakansröda vilddjurets” olika delar hade för innebörd: ”De sju huvudena äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar; fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.” (Uppenbarelseboken 17:9, 10) Med orden ”en är” menade ängeln det sjätte världsväldet, det romerska väldet, som höll den kristne aposteln Johannes fången på ön Patmos.

17, 18. Hur har kristenheten ända från sin begynnelse varit en del av det stora Babylon?

¹⁷ På 300-talet enligt den vanliga tideräkningen åstadkom detta sjätte världsvälde, förmedelst kejsar Konstantin den store som dess pontifex maximus, en sammansmältning av den romerska, hedniska religionen och den avfälliga kristna  religion som utövades av några hundra ”biskopar” över religiösa församlingar. Genom ett kejserligt påbud gjorde Konstantin den sammansmälta religionen till statsreligion. På så sätt blev namnkristendomen, som är kristen endast till namnet, romarrikets etablerade religion. På detta sätt föddes kristenheten. Genom att kristenheten blev den dominerande religiösa organisationen i det romerska världsväldet, över vilket det stora Babylon utövade konungsligt välde, blev kristenheten en del av det stora Babylon. Kristenheten var alltså i själva verket en dotterorganisation till det stora Babylon, om vilket det sägs:

¹⁸ ”På hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: ’Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.’” — Uppenbarelseboken 17:5.

19. a) Från vilken källa kommer kristenhetens framträdande lärosatser och sedvänjor? b) Hur har kristenheten efterliknat sin religiösa moder och därigenom visat sig vara en ”sköka”?

¹⁹ Det är därför inte att undra på att de framträdande lärosatserna inom kristenhetens religiösa sekter och även dess sedvänjor är hedniska, babyloniska, och alltså härstammar från det forntida Babylon vid floden Eufrat i Mesopotamien. Det är heller inte att undra på att kristenheten efterliknar sin religiösa moder, om vilken det sägs: ”Hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.” (Uppenbarelseboken 17:1, 2) Andligen talat är kristenheten en ”sköka”, därför att hon åtnjuter intim vänskap med denna onda värld. Beträffande denna orena vänskap heter det i Jakob 4:4 (NW): ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” Kristenhetens statskyrkor, dess föreningar mellan kyrka och stat, är inte till heder för den. De brännmärker den som en organisation som bedriver andlig otukt genom att blanda sig i världens politik.

20. a) Varför skall vi alltså uppfatta Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel såsom tillämpligt på kristenheten, även om den inte nämns vid namn där? b) Vad har framtiden i beredskap för kristenheten?

 ²⁰ Kan det råda något tvivel om att kristenheten är en del av det stora Babylon, när man tänker på att antalet kyrkomedlemmar i kristenheten gör den till den dominerande delen av detta den falska religionens världsvälde? Nej, sannerligen inte! Även om kristenheten inte nämns vid namn i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel, finns den följaktligen ändå med i bilden, och det som sägs där skall uppfattas såsom tillämpligt på den. Det som där sägs drabba den ”stora skökan”, det stora Babylon, måste alltså också drabba kristenheten. Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel visar alltså hur kristenheten skall bli tillintetgjord. Det måste förhålla sig så, eftersom ingen del av det stora Babylon skall undgå tillintetgörelse. De religiösa ”skökor” som det stora Babylon blivit moder till skall förgås tillsammans med det. När vi nu begrundar hur ”den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten”, måste vi alltså komma ihåg att kristenheten är oskiljaktigt förbunden med denna sköka, utgör en del av den. — Uppenbarelseboken 17:1, 5.

DET ÅTTONDE VÄRLDSVÄLDETS ROLL

21. Vad sade Guds ängel till aposteln Johannes om ”en åttonde kung”?

²¹ Guds ängel sade till den undrande aposteln Johannes: ”Jag skall säga dig hemligheten om kvinnan och om vilddjuret som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen: Det vilddjur som du såg, det var, men det är inte, och ändå skall det till att stiga upp ur avgrunden, och det kommer att gå bort till tillintetgörelse. Och när de som bor på jorden ser att vilddjuret var, men inte är, och ändå skall vara närvarande, kommer de att beundrande förundra sig, men deras namn är inte från världens grundläggning skrivna på livets skriftrulle. . . . Och det vilddjur som var men inte är, det är också självt en åttonde kung, men härrör från de sju, och det går bort till tillintetgörelse.” — Uppenbarelseboken 17:7—11, NW.

22. Vad är denne ”åttonde kung”, och hur härrör den ”från de sju”?

 ²² Det symboliska vilddjuret med sju huvuden och tio horn symboliserar ”en åttonde kung”, det vill säga ett åttonde världsvälde. Detta världsvälde kom till efter det att hedningarnas tider utlöpt år 1914 och efter första världskriget. Vår tids historia identifierar detta åttonde världsvälde såsom den internationella organisationen för fred och säkerhet i världen. Denna organisation bildades år 1919 och började fungera i början av år 1920. Det sjunde världsväldet, nämligen det anglo-amerikanska världsväldet, var i stor utsträckning ansvarigt för att denna organisation för fred och säkerhet i världen bildades. (Uppenbarelseboken 13:11—15) Till en början bar den namnet ”Nationernas förbund”. Den härrörde från de föregående sju världsväldena genom att den i sig förenade det sjunde världsväldet och alla kvarlevorna av de tidigare sex världsväldena.

23. a) När steg detta vilddjur ”upp ur avgrunden”, och under vilket namn? b) Vilken del har kristenheten och judendomen i Förenta nationerna?

²³ År 1939 gick Nationernas förbund ner i den dödsliknande oförmågans avgrund till följd av att andra världskriget bröt ut. Efter andra världskrigets slut på sommaren 1945 steg detta åttonde världsvälde, som fått i uppdrag att slå vakt om freden och säkerheten i världen, upp ur krigstidens avgrund, särskilt med bistånd av det sjunde världsväldet, det av de båda makterna Storbritannien och Amerika bestående världsväldet. Det antog ett nytt namn, Förenta nationerna. Från början hade det femtioen medlemsnationer, men i våra dagar har det ett hundra fyrtiofyra medlemsnationer. Kristenheten har en omfattande representation i Förenta nationerna genom sina många nationer som är medlemmar av denna världsorganisation. Judendomen, vars medlemsantal över hela världen uppgår till 14.443.925 ortodoxa judar och reformjudar, är sedan år 1949 representerad i Förenta nationerna genom republiken Israel. Det stora Babylon behärskar följaktligen judendomen.

24. Hur besteg det stora Babylon det ”scharlakansröda vilddjurets” rygg, och hur betraktar det sin ställning där?

²⁴ När det scharlakansröda vilddjuret med sju huvuden och  tio horn steg upp ur avgrunden i form av Förenta nationerna, besteg det stora Babylon omedelbart dess rygg igen såsom en ”drottning” som har ”konungsligt välde över jordens konungar”. Hon gjorde detta genom att sätta sin tro till denna människogjorda organisation för fred och säkerhet i världen i stället för att förtrösta på Guds messianska rike, som förkunnades över hela världen av Jehovas kristna vittnen. Hon satte sin lit till denna antikristna organisation för att bli bevarad från tillintetgörelse under efterkrigstiden. Det stora Babylon, som rider på detta symboliska vilddjur, säger tillitsfullt: ”Jag tronar såsom drottning och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg.” (Uppenbarelseboken 18:7) Men hon har räknat fel!

25. Förmedelst vad skulle den falska religionens skökolika världsvälde nå sitt slut, enligt vad Guds ängel sade till aposteln Johannes?

²⁵ Detta symboliska scharlakansröda vilddjurs ”tio horn” är bestämda att vända sig emot den falska religionens skökolika världsvälde. Guds ängel sade till aposteln Johannes, när denne betraktade den profetiska synen: ”Och de tio horn, som du har sett, de äro tio konungar, som [på Johannes’ tid] ännu icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid, tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar [genom att bli medlemmar av den nutida organisationen för fred och säkerhet i världen]. Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och myndighet åt vilddjuret [numera Förenta nationerna]. . . . Vattnen, som du har sett, där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och folkslag och tungomål. Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld. ... Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden [det stora Babylon], som har konungsligt välde över jordens konungar.” — Uppenbarelseboken 17:12—18.

26, 27. a) Vilken förändrad inställning hos de politiska härskarna skall tydligen leda fram till detta våldsamma ingripande? b) Varför är det på sin plats att de skall ”bränna upp henne i eld”?

²⁶ De symboliska ”tio hornen” (medlemsnationerna i världsorganisationen för fred och säkerhet) skall förlora sin  passionerade dragning till den falska religionens skökolika världsvälde och skall stånga det till döds. Ja, hela det symboliska vilddjuret (numera Förenta nationerna) skall upphöra att finna tillfredsställelse i sitt vällustiga förhållande med den ”stora skökan”, det stora Babylon, och det scharlakansröda vilddjurets ”sju huvudens” gap skall ”äta hennes kött”. För hela vilddjursorganisationen, de ”tio hornen” inbegripna, skall hon bli som en utlevad gammal sköka, som ingen längre vill ha för lystet, själviskt bruk. Det är realistiskt att tänka sig att de politiska härskarna, vilkas nationer är medlemmar i Förenta nationerna, under påtryckning av den globala krissituationen måste tänka kallt på grund av hur världsförhållandena förvärras. De kommer att bli tvungna att ignorera all sentimentalitet och vidta drastiska, hjärtlösa åtgärder för att bevara sina politiska institutioner och världens sociala och ekonomiska struktur. De kommer att inse att den falska religionens världsvälde är ett internationellt plågoris och ett hinder för deras nödåtgärder på grund av dess babyloniska, religiösa trosuppfattningar, seder och bruk.

²⁷ De många gudar och gudinnor som det stora Babylon har dyrkat skall inte komma den falska religionens världsvälde till hjälp för att rädda det från dess före detta kättjefulla älskare. Dess före detta älskare, de politiska och militära elementen, skall inse att dessa det stora Babylons gudomligheter är hjälplösa och inte har haft någon makt att rädda dem, när prästerna, pastorerna, predikanterna och de religiösa potentaterna inom den falska religionens världsvälde bett till dessa gudar för dem. Dessa politiska och militära element kommer att känna sig bedragna, förda bakom ljuset, lurade och kommer att förlora respekten för den världsliga religionen. De behöver inte bli kommunister för att ”hata skökan”, utan kommer helt enkelt att bli radikala, så att de kan samarbeta med den ”gudlösa kommunismen” i att göra slut på den skrymtaktiga religiösa organisationen. De skall ge henne den behandling som tillfogades vissa skökor  i forna tider. De skall ”bränna upp henne i eld”. — 1 Moseboken 38:24.

28. Varför skall kristenheten inte vara undantagen, när hela det stora Babylon drabbas av ödeläggelse?

²⁸ Vi kan föreställa oss vad detta skall innebära för Vatikanen och Sankt Peterskyrkan där, för de religiösa katedralerna, kyrkorna, moskéerna, templen, synagogorna, helgedomarna och andra religiösa byggnader! Vi kan föreställa oss vad som väntar dem som förrättar gudstjänst i imponerande skrudar i dessa religiösa byggnader. Må inte kristenheten tänka att den skall kunna komma undan, därför att den ståtar med Kristi namn inför världen. Också den har uppträtt som en religiös ”sköka”, precis som sin moder, det stora Babylon. Den vänskap som kristenheten har odlat och vidmakthållit med denna världens politiska och militära element skall svika den. Den skall bli skräckslagen över att finna att dess äktenskapsbrytande vänskap med denna världen gjort den till ”Guds fiende” och Kristi fiende. (Jakob 4:4, NW) Inte ens firandet av det heliga året 1975 kan ändra dess ställning inför Jehova Gud. Kristenheten skall försättas i samma tillstånd av ödslighet och tomhet som det som blev förutsagt för det forntida Edom. — Jesaja 34:11—13; jämför Uppenbarelseboken 18:2, 8.

29. a) På vad sätt har judendomen identifierat sig med det stora Babylon? b) Finns det några som lämnat judendomen för att undgå dess öde?

²⁹ Vad judendomen beträffar har den tagit ståndpunkt tillsammans med det stora Babylon. Republiken Israel, som är en av de 144 judiska, arabiska, muhammedanska, hinduiska, buddistiska, så kallade ”kristna” och kommunistiska medlemmarna av Förenta nationerna, har befunnit sig under detta åttonde världsväldes ryttarinna, nämligen det stora Babylon. (Uppenbarelseboken 17:3—6) I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen lämnade den judiske farisé, som bar namnet Saulus från Tarsus, judendomen och blev den kristne apostel som fick namnet Paulus. (Galaterna 1:1, 13—17; Filipperna 3:3—6) Till skillnad från denne  Saulus från Tarsus har det stora flertalet av de köttsliga, omskurna judarna hållit fast vid den traditionella judendomen.

30. Vad för något väntar både kristenheten och judendomen, och hur framgår detta av händelser i det första århundradet?

³⁰ År 70 v.t. blev judendomens fäste, Jerusalem, förstört av de hedniska romarna, precis som Jesus Kristus förutsagt. (Matteus 24:1—3, 15—22; Lukas 21:20—24) Denna romarnas förstöring av Jerusalem och dess tempel och ödeläggandet av Juda land blev en profetisk förebild till den förstöring och ödeläggelse som nu inom kort skall drabba kristenheten i den ”stora vedermöda” som förestår. Eftersom judendomen håller fast vid samma ståndpunkt som den intog i det första århundradet v.t. och som drog olycka över den år 70 v.t., kommer den att drabbas av samma öde som dess motbild, kristenheten, skall drabbas av.

31. Vilka är de människor som framstår såsom undantagna och avskilda från kristenheten och judendomen, och vilka förhållanden åtnjuter de redan nu?

³¹ Den tid närmar sig alltså då det stora Babylon inte finns mera! Detta innebär att den tid måste komma då kristenheten och judendomen inte finns mera! Men hur förhåller det sig med dem som förkunnar Guds upprättade messianska rike, nämligen Jehovas kristna vittnen? Hur blir det med det andliga paradis som de nu vistas i? De inspirerade, profetiska skrifterna uppenbarar för dem vad de har att vänta sig. — Amos 3:7; Uppenbarelseboken 1:1—3.

[Frågor]