Kapitel 5

Hinduism — ett försök att nå befrielse

”Det första man gör på morgonen i det hinduiska samhället är att följa den religiösa seden att bada i en flod i närheten — eller hemma, om man inte har tillgång till något vattendrag. Folk tror att man blir helig då. Sedan går man, utan att ännu ha ätit, till templet på orten och frambär offer i form av blommor och mat till den lokala guden. Somliga tvättar gudabeläten och gör den fin med rött och gult puder.

I nästan varje hem har man ett hörn eller rentav ett rum där man dyrkar familjens favoritgud. En populär gud på vissa platser är Ganesa, elefantguden. Det är särskilt till honom som folk vänder sig för att be om lycka, eftersom han är känd för att undanröja hinder av olika slag. På andra platser är det kanske främst Krishna, Rama, Śiva, Durga eller någon annan gud som dyrkas.” — Tara C., Katmandu, Nepal.

1. a) Beskriv några hinduiska seder. b) Vilka är några av skiljaktigheterna mellan västerländsk och hinduisk syn på livet?

VAD är hinduism? Är det bara en religion där man dyrkar djur, badar i Ganges och delar upp människor i kaster, som man grovt förenklat tror i västvärlden? Eller är det mer än så? Svaret är: Det är mycket mer än så. Hinduismen är ett annorlunda sätt att se på livet, ett synsätt som är helt främmande för en västerlänning med sina värderingar. En västerlänning vill gärna se livet som  en kronologisk följd av händelser i historien. En hindu ser livet som ett återfödandets kretslopp där människans historia har föga betydelse.

2, 3. a) Varför är det så svårt att definiera hinduism? b) Hur förklarar en indisk författare hinduism och polyteism?

² Det är inte lätt att definiera hinduism, eftersom den inte har någon bestämd troslära, prästerlig hierarki eller organisation som tar ledningen. Men den har swamier (lärare) och guruer (andliga ledare). Enligt en grov definition i en historiebok är hinduism ”hela det komplex av trosuppfattningar och seder som har framträtt sedan deras gamla (och heligaste) skrifter, Vedaböckerna, skrevs tills nu”. En annan lyder: ”Vi kan säga att hinduism är trohet mot eller dyrkan av gudarna Vishnu eller Shiva [Śiva] eller gudinnan Shakti [Śakti] eller deras inkarnationer, fasetter, makor eller makar eller avkomma.” Där ingår dyrkan av Rama och Krishna (inkarnationer av Vishnu), Durga, Skanda och Ganesa (Śivas maka respektive söner). Det sägs att hinduismen har 330 miljoner gudar, men ändå påstår man att hinduismen inte är polyteistisk. Hur kan man säga så?

³ Den indiske författaren A. Parthasarathy förklarar: ”Hinduerna är inte polyteistiska. I hinduismen talas det om en enda Gud. ... Hinduernas olika gudar och gudinnor representerar bara de krafter och funktioner som den ende suveräne Guden har i den synliga världen.”

4. Vad innefattar termen ”hinduism”?

⁴ Hinduerna talar ofta om sin tro som sanatana dharma, som betyder evig lag eller ordning. Hinduism * är i själva verket en vag term som beskriver en mängd religioner och sekter (sampradayas) som har utvecklats och blomstrat i tusentals år under den komplexa gamla  hinduiska mytologins skyddande hand. Den mytologin är så invecklad att det heter i New Larousse Encyclopedia of Mythology: ”Indisk mytologi är en snårig djungel av frodiga växter. När man kommer in i den, ser man inte längre dagsljuset och tappar orienteringen.” Men i det här kapitlet skall vi inte behandla detta, utan några särdrag och vissa läror i denna tro.

Hinduismens forntida rötter

5. Hur spridd är hinduismen?

⁵ Även om hinduismen kanske inte är lika spridd som vissa andra stora religioner, var det ändå närmare 700 miljoner eller omkring var åttonde människa (13 % av jordens befolkning) som lojalt omfattade den år 1990. Men flertalet av dem finns i Indien. Man kan då helt logiskt fråga: Hur kom hinduismen att bli så koncentrerad till Indien, och varför det?

6, 7. a) Hur nådde hinduismen Indien, enligt vissa historiker? b) Hur framställs hinduismens flodlegend? c) Vilken form av religion utövades i Indusdalen innan arierna kom dit, enligt arkeologen Marshall?

⁶ En del historiker säger att hinduismen hade sina rötter i en folkvandring som för mer än 3.500 år sedan förde ett ljushyat ariskt folk ner från nordväst till Indusdalen, ett folkslag som nu främst finns i Pakistan och i Indien. Därifrån spred de sig till floden Ganges’ slättland och över hela Indien. En del experter säger att de religiösa tankar som dessa förde med sig var grundade på forntida iranska och babyloniska läror. En sak som många kulturer har gemensamt och som man också finner i hinduismen är en flodlegend. — Se rutan på sidan 120.

⁷ Men vilken form av religion utövades i Indusdalen innan arierna kom dit? En arkeolog, sir John Marshall, säger: ”’Den stora modergudinnan’, som ibland framställs  i form av statyetter föreställande en gravid kvinna, men i de flesta fall som en naken kvinna med höga halsband och högt uppsatt hår. ... Därnäst kommer ’Den manlige Guden’, ’som omedelbart känns igen som en prototyp av den historiske guden Śiva’, sittande så att fotsulorna rör vid varandra (en yogaställning), ityfallisk (som påminner om dyrkan av lingam eller linga [fallos]), omgiven av djur (en bild av Shivas epitet: ’Djurens Herre’). Fallos- och vulvabilder i sten finns i mängd, ... vilket visar att de dyrkade Shivas och hans makas linga och yoni.” (World Religions—From Ancient History to the Present) Śiva dyrkas ännu i denna dag som fruktbarhetsguden, fallos- eller lingaguden. Han rider på tjuren Nandi.

8, 9. a) Hur visar en hinduisk forskare att han inte instämmer i Marshalls teori? b) Vilka motargument framförs när det gäller dyrkan av föremål inom hinduismen och inom ”kristendomen”? c) Vad utgör grunden till hinduismens heliga skrifter?

⁸ Den hinduiske forskaren Swami Sankarananda instämmer inte i Marshalls tolkning, utan säger att stenarna man dyrkade, av vilka en del är kända som Sivalinga, ursprungligen var symboler av ”himlens eld eller solen  och solens eld, solstrålarna”. (The Rigvedic Culture of the Pre-Historic Indus [Den rigvediska förhistoriska Induskulturen]) Han menade att ”könsdyrkan ... inte från början var en religiös kult. Det har den blivit sedan. Den är en urartning av den ursprungliga dyrkan. Det är folket som sänker idealet, som är för högt för dem att förstå, till deras nivå.” Han säger som ett motargument mot västerlänningarnas kritik av hinduismen att ”de kristna ... är hängivna könsdyrkare” och grundar sitt påstående på de kristnas dyrkan av korset, en hednisk fallossymbol.

⁹ Så småningom skrevs de indiska trosuppfattningarna, myterna och legenderna ner, och i dag utgör de hinduismens heliga skrifter. Fastän dessa heliga skrifter är så omfattande, gör de inte anspråk på att vara en enhetlig hinduisk lära.

Hinduismens heliga skrifter

10. Vilka är några av hinduismens äldsta skrifter?

¹⁰ De äldsta skrifterna är Vedaböckerna, en samling böner och hymner kända som Rigveda, Samaveda, Yajurveda och Atharvaveda. De utarbetades under flera hundra år och fullbordades omkring år 900 f.v.t. Vedaböckerna kompletterades senare av andra skrifter, däribland Brahmanas och Upanishaderna.

11. a) Vad är skillnaden mellan Brahmanas och Upanishaderna? b) Vilka läror finns uttryckta i Upanishaderna?

¹¹ I Brahmanas specificeras hur ritualer och offer skall utföras, både i hemmet och i offentliga sammanhang, och där behandlas deras djupa innebörd mycket detaljerat. De började skrivas omkring år 300 f.v.t. eller senare. I Upanishaderna (ordagrant: ”sitta nära en lärare”), som också kallas Vedanta och skrevs omkring år 600—300 f.v.t., avhandlas det bakomliggande skälet till all tanke och handling, enligt hinduisk filosofi. Lärorna om samsara  (själavandring) och karma (tron att ens gärningar i ett tidigare liv är orsaken till den ställning man har i livet nu) finns uttryckta i dessa skrifter.

12. Vem var Rama, och var finns historien om honom?

¹² Några andra skrifter är Purana, långa allegoriska berättelser som innehåller många hinduiska myter om gudar och gudinnor och även hinduiska hjältar. I denna omfattande samling hinduiska skrifter finns också de episka dikterna Ramayana och Mahabharata. Den första handlar om ”Herren Rama ... den härligaste av alla personer som skildras i den skrivna litteraturen”, enligt A. Parthasarathy. Ramayana är en av hinduernas populäraste skrifter, och den är från omkring 300-talet f.v.t. Den handlar om hjälten Rama eller Ramachandra, av hinduerna betraktad som en mönstergill son, bror och äkta man. Han anses vara den sjunde uppenbarelseformen (avataran eller inkarnationen) av Vishnu, och hans namn anropas ofta som hälsning.

13, 14. a) Vad är Bhagavad-Gita, enligt en hinduisk källa? b) Vad betyder śruti och smriti, och vad är Manusmriti?

¹³ Enligt Bhaktivedanta Swami Prabhupāda, grundaren av International Society for Krishna Consciousness (Internationella sällskapet för Krishnamedvetenhet), ger ”Bhagavad-gītā [som ingår i Mahabharata] enastående moralundervisning. Anvisningarna i Bhagavad-gītā är de främsta i fråga om religion och moral. ... Den sista anvisningen i Gītā är all morals och religions sista ord: överlämna dig åt Kṛṣṇa [Krishna].” — BG.

¹⁴ Bhagavad-Gita (Herrens sång), av somliga betraktad som ”juvelen i Indiens andliga vishet”, är ett samtal på ett slagfält ”mellan Herren Śrī Kṛṣṇa [Krishna], den högste Guden, och Arjuna, hans förtrogne vän och anhängare, som han undervisar i tekniken för självförverkligande”.  Men Bhagavad-Gita är bara en bok i hinduernas omfattande samling av heliga skrifter. Några av dessa skrifter (Vedaböckerna, Brahmanas och Upanishaderna) betraktas som śruti (”hörda”) och anses därför vara direkt uppenbarade heliga skrifter. Andra, till exempel de episka diktverken och Puranas, är smriti (”ihågkomna”) och således skrivna av människor, även om de tillkommit genom uppenbarelse. Ett exempel är Manusmriti (Manus lag), där hinduernas religiösa och sociala lag finns skriven och grunden till kastväsendet finns förklarad. Vilka är några av de trosuppfattningar som har uppstått genom dessa hinduiska skrifter?

Läror och uppförande — ahimsa och varna

15. a) Definiera ahimsa, och förklara hur jainisterna tillämpar det. b) Hur såg Gandhi på ahimsa? c) Hur skiljer sig sikher från hinduer och jainister?

¹⁵ I hinduismen, liksom i andra religioner, finns det vissa grunduppfattningar som påverkar tänkandet och det dagliga uppförandet. En framträdande sådan är ahimsa (sanskrit: ahinsa) eller icke-våld, en uppfattning som Mohandas Gandhi (1869—1948), även kallad Mahatma, blev så känd för. (Se sidan 113.) På grundval av denna filosofi förutsätts hinduer inte döda eller öva våld mot andra varelser, vilket är en av anledningarna till att de dyrkar vissa djur, till exempel kor, ormar och apor. De striktaste representanterna för denna lära om ahimsa och respekt för livet är de som följer jainismen eller jinismen (som grundades på 500-talet f.v.t.), de vilka går barfota och till och med bär munskydd för att inte av misstag svälja någon insekt. (Se sidan 104 och fotot på sidan 108.) Sikherna däremot är kända för sin krigartradition, och Singh, som är ett vanligt efternamn bland dem, betyder lejon. — Se sidorna 100, 101.

16. a) Hur betraktar de flesta hinduer kastväsendet? b) Vad sade Gandhi om kastväsendet?

 ¹⁶ En sida av hinduismen som är allmänt känd är varna, dvs. kastväsendet, vilket indelar samhället i fasta och bestämda klasser. (Se sidan 113.) Man kan inte undgå att lägga märke till att det hinduiska samhället fortfarande är uppdelat i sådana skikt på grund av detta kastväsen, trots att buddister och jainister tar avstånd från det. Men precis som det råder rasdiskriminering i Förenta staterna och andra länder, är kastväsendet djupt inrotat i det indiska psyket. Det är på sätt och vis en sådan form av klasstänkande som man i mindre skala fortfarande kan finna i det brittiska samhället och i andra länder. (Jakob 2:1—9) I Indien föds man således in i ett strängt kastväsen, och det är nästan omöjligt att ta sig ur det, och den genomsnittlige hindun gör inte ens ett försök att komma ur det. Han betraktar det som sin förutbestämda, oundvikliga lott i livet, följden av det han gjort i ett tidigare liv, dvs. karma. Men hur uppstod då kastväsendet? Vi måste återigen gå tillbaka till hinduisk mytologi.

17, 18. Hur uppkom kastväsendet, enligt hinduisk mytologi?

¹⁷ Enligt hinduisk mytologi fanns det ursprungligen fyra stora kaster grundade på Purushas, mänsklighetens  urfaders, kroppsdelar. I en av hymnerna i Rigveda heter det:

”När så de Puruṣa [Purusha] fördelt, hur blev han omgestaltad då?

Vad blev hans armar och hans mun? Och skänklarna och fötterna?

Brahmanen [den högsta kasten] uppstod ur hans mun, hans armar blev rājanya,

och vāiçya [vaisya] kom ur skänklarna, ur fötterna kom çūdra-kast [sudra-kast].” — Främmande religionsurkunder.

¹⁸ De prästerliga brahmanerna, den högsta kasten, antogs alltså ha kommit från Purushas mun, delen högst upp. Den makthavande eller krigförande klassen (kshatriya eller rajanya) kom från hans armar. Handels- och jordbrukarklassen, kallad vaisya eller vaishya, kom från hans lår eller skänklar. En lägre kast, sudra eller shudra, dvs. arbetarklassen, kom från delen längst ner på kroppen, hans fötter.

19. Vilka andra kaster har uppstått?

¹⁹ Under århundradenas gång har ännu lägre kaster uppstått, de utstötta och kastlösa, eller som Mahatma Gandhi lite välvilligare kallade dem, harijans eller ”Guds (Vishnus) barn”. Det har sedan år 1948 varit förbjudet att vara kastlös i Indien, men trots det finns det fortfarande sådana, och de har mycket svårt att klara sig.

20. Vilka andra aspekter på kastväsendet finns det?

²⁰ Med tiden ökades antalet kaster för att passa praktiskt taget alla yrken och hantverk i det indiska samhället. Detta gamla kastväsen, som håller var och en på hans eller hennes plats i samhället, är i själva verket också rasistiskt och ”gäller klart åtskilda rastyper som varierar från vad som kallas den [ljushyade] ariska till den [mörkhyade]  fördravidiska”. Varna, dvs. kast, betyder ”färg”. ”De tre första kasterna var arier, det renaste folket; den fjärde kasten, som bestod av mörkhyade urinnevånare, var icke-arier.” (Donald A. Mackenzie: Myths and Legends Series—India [Myter och legender — Indien]) Man kan konstatera att Indiens kastväsen, förstärkt av den religiösa läran om karma, har hållit miljoner människor fångna i ständig fattigdom och orättvisa.

Tillvarons otillfredsställande kretslopp

21. Hur påverkar karma en människas öde, enligt Garuda Purana?

²¹ En annan grundlära som påverkar hinduernas etik och uppförande, och en av de viktigaste, är den som gäller karma. Den går i princip ut på att allt man gör får antingen positiva eller negativa följder; ens handlingar avgör varje tillvaro för själen i dess vandring eller reinkarnering. Som det förklaras i Garuda Purana:

”Människan är skaparen av sitt eget öde, och även som foster står hon under inflytande av de handlingar som hon gjort under en tidigare existens. Vare sig en människa är innesluten i ett bergsfäste eller vaggar omkring på havet, vare sig hon sitter säker i sin moders knä eller hålles högt över hennes huvud, kan hon aldrig fly från verkningarna av sina egna tidigare handlingar. ... Vad som skall hända en människa vid en särskild ålder eller tidpunkt kommer helt visst att drabba henne då och på den dagen.”

Det heter vidare i Garuda Purana:

”Den kunskap en människa skaffat sig i sin tidigare födelse, den förmögenhet hon gett bort i välgörenhet i sitt tidigare liv och de gärningar hon utfört i en tidigare inkarnation går före hennes själ i dess tillfälliga boning.”

22. a) Hur skiljer sig hinduismens uppfattning om vad som händer själen efter döden från den man har i kristenheten? b) Vad lär bibeln om själen?

 ²² På vad vilar denna trosuppfattning? Den odödliga själen är livsnerven i läran om karma, och karma är det som skiljer hinduismens syn på själen från kristenhetens. Hindun tror att varje människas själ, jīva eller prān, * passerar genom många reinkarnationer och möjligen också ”helvetet”. Den måste sträva efter att förena sig med den ”Högsta verkligheten”, även kallad Brahman eller Brahm (inte att förväxla med hinduernas gud Brahma). Enligt kristenhetens läror, däremot, kan själen komma till himmelen, helvetet, skärselden eller limbus, beroende på vilken av kristenhetens kyrkor man tror på. — Predikaren 9:5, 6, 10; Psalm 146:4.

23. Hur påverkar karma en hindus syn på livet? (Jämför Galaterna 6:7—10.)

²³ Hinduerna har en benägenhet att vara fatalistiska på grund av sin tro på karma. De tror att deras nuvarande status och levnadsförhållanden är en följd av hur de har levt i ett tidigare liv och därför är vad de förtjänar, antingen det är gott eller dåligt. En hindu kan försöka skaffa sig en bättre meritlista, så att hans nästa liv kanske blir lite drägligare. Han har därför lättare att acceptera sin lott i livet än vad en västerlänning har. Hindun ser allt som resultatet av lagen om orsak och verkan i förhållande till sitt tidigare liv, dvs. principen att man får skörda vad man har sått i ett förmodat tidigare liv. Denna tro grundar  sig naturligtvis på förutsättningen att människan har en odödlig själ som vandrar vidare in i ett annat liv — som människa, djur eller växt.

24. Vad är moksha, och hur tror hindun att han kan uppnå detta?

²⁴ Vad är således slutmålet, enligt hinduernas tro? Att uppnå moksha, som betyder befrielse eller frigörelse från det malande hjulet av återfödelser och olika liv. Det är alltså fråga om räddning undan en förkroppsligad tillvaro, inte för kroppen, utan för ”själen”. ”Då moksha — befrielsen från återfödelsernas långa kedja — är varje hindus mål, utgör döden på sätt och vis den största händelsen i hans liv”, säger en kommentator. Moksha kan man uppnå genom att följa olika margas eller vägar. (Se sidan 110.) Ja, tänk så mycket i denna religiösa lära som vilar på den forntida babyloniska läran om den odödliga själen!

25. Hur skiljer sig hinduns syn på livet från den som ges i bibeln?

²⁵ Men enligt bibeln är detta förakt och denna ringaktning för det materiella livet diametralt motsatt Jehova Guds ursprungliga uppsåt med mänskligheten. När han skapade det första människoparet, var hans avsikt att de skulle leva ett lyckligt, glädjerikt liv på jorden. Så här sägs det i bibeln:

”Och Gud grep sig an med att skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till mankön och kvinnkön skapade han dem. Dessutom välsignade Gud dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’ ... Därpå såg Gud på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott.” (1 Moseboken 1:27—31, NW)

Enligt bibelns profetior närmar sig en tid då frid och rättvisa skall råda över jorden, en tid då varje familj  kommer att ha en egen tillfredsställande bostad och människors eviga lott kommer att vara hälsa och liv i fullkomlighet. — Jesaja 65:17—25; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4.

26. Vilken fråga behöver nu besvaras?

²⁶ Nästa fråga att besvara är: Vilka gudar måste en hindu behaga för att få en god karma?

Hinduernas värld av gudar

27, 28. a) Vilka gudar ingår i hinduernas trimurti? b) Vilka är deras makor eller gemåler? c) Nämn några andra hinduiska gudar och gudinnor.

²⁷ Även om man inom hinduismen kan göra anspråk på att ha flera miljoner gudar, är det i praktiken bara vissa favoritgudar som deras dyrkan kretsar kring i olika sekter inom hinduismen. Tre av de mest framstående gudarna ingår i vad hinduerna kallar trimurti, en treenighet eller triad av gudar. — Beträffande vilka andra gudar hinduerna dyrkar, se sidorna 116, 117.

²⁸ Triaden består av skaparen Brahma, uppehållaren Vishnu och förstöraren Śiva, och var och en av dem har åtminstone en maka eller gemål. Brahma är gift med Sarasvati, kunskapens gudinna. Vishnus maka är Lakshmi, medan Śivas första maka var Sati, som begick självmord. Hon var den första kvinna som lät bränna sig på bål och  blev på så sätt den första satin. Tusentals hinduiska änkor har under århundradenas lopp följt hennes mytologiska exempel och låtit sig brännas tillsammans med sin döde man på bål, även om den seden nu är olaglig. Śiva har också en annan maka som är känd under flera olika namn och titlar. Som den goda gudinnan är hon Parvati och Uma, men också Gauri, den gyllene gudinnan, men som den skräckinjagande gudinnan är hon Durga eller Kali.

29. Hur betraktas Brahma av hinduerna? (Jämför Apostlagärningarna 17:22—31.)

²⁹ Trots att Brahma är en centralfigur i den hinduiska mytologin, intar han inte någon viktigare plats i genomsnittshinduns  gudsdyrkan. Det är faktiskt mycket få tempel som är tillägnade honom, trots att han kallas Brahma, skaparen. Enligt den hinduiska mytologin fick en högsta gud, ett högsta upphov eller väsen, i uppgift att skapa det materiella universum, nämligen Brahman eller Brahm, som identifieras med den heliga stavelsen OM eller AUM. Alla tre medlemmarna av triaden anses vara delar av detta ”väsen”, och alla andra gudar betraktas som olika uppenbarelser av dem. Vilken gud man än tillber som den högste så anses den guden vara den alltomspännande. Så även om hinduerna öppet dyrkar miljoner gudar, erkänner de flesta bara en sann gud, som kan framträda i många gestalter: i form av en man, en kvinna eller till och med ett djur. Därför är hinduiska lärde snabba att påpeka att hinduismen i själva verket är monoteistisk, inte polyteistisk. Men enligt senare tids vediskt tänkande har tron på en högsta gud förkastats och ersatts med tron på en opersonlig gudomlig princip eller verklighet.

30. Vilka är några av Vishnus avatarer eller inkarnationer?

³⁰ Vishnu, en god gud, en solens och världsalltets gud, är den som anhängarna av vaishnavismen låter sin gudsdyrkan kretsa kring. Han uppenbarar sig i tio avatarer eller inkarnationer, däribland som Rama, som Krishna och som Buddha. * En annan avatara är Vishnu Narayana, ”avbildad som människa sovande på den hopringlade ormen Shesha eller Ananta, flytande på världsalltets vatten tillsammans med sin maka, gudinnan Lakshmi, som sitter vid hans fötter, medan guden Brahma stiger upp ur  en lotusblomma som växer ut från Vishnus navel”. — The Encyclopedia of World Faiths.

31. Vad för slags gud är Śiva?

³¹ Śiva, också allmänt kallad Mahesha (suverän herre) och Mahadeva (stor gud), är hinduismens näst störste gud, och den gudsdyrkan som ägnas honom kallas saivism. Han beskrivs som ”den store asketen, mästeryogin som sitter djupt försjunken i meditation på Himalayas sluttningar, insmord med aska på kroppen och hela huvudet fullt av flätor”. Han är också känd ”för sin eroticism, som alstringskraftens förmedlare och skapelsens suveräne herre, Mahadeva”. (The Encyclopedia of World Faiths)  Śiva tillbes med hjälp av linga, dvs. fallossymbolen. — Se foton på sidan 99.

32. a) I vilka former uppenbarar sig gudinnan Kali? b) Hur har ett engelskt ord sin upprinnelse i dyrkan av henne?

³² I likhet med många andra världsreligioner har hinduismen en övergudinna, som kan vara antingen tilldragande eller skräckinjagande. I sin mera behagliga form kallas hon Parvati och Uma, men i sin mer skräckinjagande form framträder hon som Durga eller Kali, en blodtörstig gudinna som njuter av blodiga offer. Som modergudinnan, Kali Ma (svarta jordmodern), är hon den främsta guden för shaktisekten. Hon avbildas naken ner till höfterna bärande prydnader i form av lik, ormar och dödskallar. I forna tider offrades strypta människor till henne av troende som kallades thugi, och det är härifrån som det engelska ordet ”thug” (”bandit” eller ”mördare”) kommer.

Hinduismen och floden Ganges

33. Varför är Ganges helig för hinduer?

³³ Vi kan inte tala om hinduismens gudavärld utan att nämna dess heligaste flod — Ganges. Mycket i hinduisk mytologi är direkt förbundet med floden Ganges eller Ganga Ma (Moder Ganga), som hängivna hinduer kallar den. (Se kartan på sidan 123.) De läser upp en bön som innehåller 108 olika namn på floden. Varför vördas Ganges så av uppriktiga hinduer? Därför att den är så nära förbunden med deras möjligheter att överleva dag för dag och med deras forntida mytologi. De tror att den tidigare fanns i himlen och var Vintergatan. Men hur kom den då att bli en flod?

34. Hur kom floden Ganges till, enligt en variant av den hinduiska mytologin?

³⁴ De flesta hinduer skulle med vissa variationer förklara det så här ungefär: Maharajah Sagara hade 60.000 söner  som dödades av Kapilas eld. Kapila var en uppenbarelseform av Vishnu. Deras själar skulle dömas till helvetet om inte gudinnan Ganga kom ner från himlen för att rena dem och befria dem från förbannelsen. Bhagīratha, ett barnbarnsbarn till Sagara, lade sig ut för dem hos Brahma och bad att den heliga Ganga skulle få komma ner till jorden. I en skildring heter det vidare: ”Ganga svarade. ’Jag är en sådan mäktig ström att jag skulle bryta sönder jordens grundvalar.’ [Bhagīratha] gick då, efter tusen års botgöring, till guden Shiva, den störste av alla asketer, och övertalade honom att stå högt ovan jorden mitt ibland Himalayas klippor och is. Shiva hade många flätor på huvudet, och han lät Ganga dundra ner från himlen i sina lockar, vilka tog upp och mildrade den stöt som hotade jorden. Ganga rann då stilla och mjukt ner på jorden och flöt ner från bergen och ut över slätterna och förde med sig vatten och därmed liv till den torra jorden.” — Sir Edmund Hillary: From the Ocean to the Sky (Från oceanen till himlen).

35. Hur förklarar de som följer Vishnu att floden finns?

³⁵ De som följer Vishnu har en något annorlunda version av hur Ganges kom till. Enligt en forntida text, Vishnu Purana, är deras version:

”Från denna region [Vishnus heliga säte] utgår floden Ganges, som tar bort alla synder. ... Hon utgår från nageln på Vishnus stortå på vänster fot.”

Eller som Vishnus efterföljare säger på sanskrit: ”Visnu-padabja-sambhuta”, som betyder ”Född av Vishnus lotuslika fot”.

36. Vad tror hinduerna om den kraft Ganges’ vatten besitter?

³⁶ Hinduerna tror att Ganges har makt att befria, rena och bota troende. I Vishnu Purana heter det:

 ”De heliga, som har renats genom att bada i den här flodens vatten och vars sinnen är hängivna Kesava [Vishnu], får slutlig befrielse. Den heliga floden renar dag för dag alla varelser, när de hör om, längtar efter, ser, vidrör, badar i eller lovsjunger den. Och de som bor även en bit ifrån och som ... utropar ’Ganga och Ganga’ befrias från de synder de begått under sina tre tidigare liv.”

I Brahmandapurana heter det:

”De som badar gudfruktigt en gång i Gangas rena strömmar, deras stammar skyddar hon mot hundratusentals faror. Synder som lagrats upp i generationer utplånas. Man blir omedelbart renad bara genom att bada i Ganga.”

37, 38. Varför vallfärdar miljoner hinduer till Ganges?

³⁷ Indier vallfärdar till floden för att förrätta puja, sin form av gudsdyrkan, genom att offra blommor, mässande rabbla upp böner och av en präst ta emot tilakan, dvs. det röda eller det gula märket på pannan. Sedan vadar de ut i vattnet för att bada. Många dricker dessutom vattnet, trots att det är svårt förorenat av sopor, kemikalier och lik. Likväl är Ganges så andligt tilldragande att miljoner indier strävar efter att åtminstone en gång få bada i sin ”heliga flod”, förorenad eller ej.

³⁸ Andra för ner kropparna av sina nära och kära till strandkanten för att bränna dem på bål och sedan strö ut askan i floden. De tror att detta garanterar den hädangångna själen evig lycka. De som är alltför fattiga för att kunna bränna den döde på bål skjuter ut den svepta kroppen i floden, där den angrips av asätande fåglar eller bara löses upp. Detta får oss att fråga: Vad, utöver vad vi redan gått igenom, lär hinduismen om livet efter döden?

 Hinduismen och själen

39, 40. Vad säger en hinduisk kommentator om själen?

³⁹ I Bhagavad-Gita får vi detta svar:

”Då själen, kroppens furste, genomgått dess barndom, ungdom, mandom och förfall, då drar han hädan i en annan kropp.” — Kapitel 2, text 12 (N. Runebergs översättning).

⁴⁰ En hinduisk kommentar till denna text lyder: ”Eftersom varje levande väsen är en enskild själ, ändras vars och ens kropp i varje ögonblick och tar ibland gestalten av ett barn, ibland av en ungdom och ibland av en gammal människa — trots att samma ande-själ finns där och inte undergår någon förändring. Denna enskilda själ ändrar slutligen kroppen själv genom att vandra från en kropp till en annan, och eftersom den säkert får en annan kropp i nästa födelse — antingen materiell eller andlig — har Arjuna ingen orsak att klaga med anledning av döden.”

41. Vilken skillnad måste göras beträffande själen, enligt bibeln?

⁴¹ Lägg märke till att det i kommentaren heter att ”varje levande väsen är en enskild själ”. Det stämmer med vad som sägs i 1 Moseboken 2:7 (NW) i bibeln:

”Och Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ.”

Men en viktig skillnad måste göras: Är människan en levande själ med alla dess funktioner och möjligheter, eller har hon en själ skild från hennes kroppsliga funktioner? Är människan en själ, eller har hon en själ? Följande citat klargör vilken uppfattning hindun har.

42. Hur skiljer sig hinduismens lära om själen från bibelns?

⁴² I kapitel 2, text 17, i Bhagavad-Gita heter det:

”Men förgängligt, vet, är det, som genomtränger alltet här: och detta oförgängliga [själen] förstörs av ingen någonsin.” — K. F. Johanssons översättning i Främmande religionsurkunder.

 Denna text förklaras sedan:

”Varenda kropp har en enskild själ i sig, och tecknet på att själen finns där är individens medvetande.”

Hinduismen lär således att människan har en själ, medan bibeln lär att hon är en själ. Det är en oerhörd skillnad, och det påverkar djupt de läror som är en följd av dessa uppfattningar. — 3 Moseboken 24:17, 18, NW.

43. a) Varifrån kommer läran om den odödliga själen? b) Vad har den läran lett till?

⁴³ Läran om den odödliga själen kommer ursprungligen från det forntida Babylons osunda religiösa kunskapsdamm. Den leder helt logiskt till de olika uppfattningar om livet efter döden som kommer till synes i de läror man finner i så många religioner — reinkarnation, himmel, helvete, skärseld, limbus osv. För hindun är himlen och helvetet några slags mellanstationer där själen får vänta tills den når fram till sin nästa reinkarnation. Något som är särskilt intressant är hinduns uppfattning om helvetet.

Hinduernas lära om helvetet

44. Hur vet vi att hinduismen lär att det finns ett helvete där människor plågas i medvetet tillstånd?

⁴⁴ En text i Bhagavad-Gita lyder:

”Åt dem beskärd är vistelse i helvetet, Janardana (Kṛṣṇa) [Krishna], som gått förlustiga de helga släktens bruk, så ha vi lärt.” (K. F. Johanssons översättning i Främmande religionsurkunder) — Kapitel 1, text 44.

En kommentar lyder: ”De som är mycket syndfulla under sitt jordiska liv måste gå igenom olika slags straff på helvetesplaneter.” Men det är en viss skillnad mellan hinduismens helvetestro och kristenhetens tro på evig plåga i ett brinnande helvete: ”Detta straff ... är inte evigt.” Men vad är då egentligen hinduernas helvete?

45. Hur beskrivs plågorna i hinduismens helvete?

 ⁴⁵ Följande beskrivning av en syndares öde är hämtat från Markandeya Purana:

”Sedan lägger Yamas [dödsgudens] sändebud kvickt hemska rännsnaror om honom och drar honom söderut, darrande av spöslaget. Gallskrikande i en skräckinjagande och olycksbådande ton dras han sedan av Yamas sändebud genom svår terräng med [växten] kusa, törnbuskar, myrstackar, nålar och stenar, med eld flammande på vissa ställen och marken full med hål, stekt av solens hetta och bränd av dess strålar. Syndaren får gå till Yamas hus genom en fruktansvärd gång dragen av de förskräckliga sändebuden och äten av hundratals sjakaler. ...

När hans kropp bränns, förnimmer han starkt hur han bränns; och när hans kropp utsätts för hugg och slag, känner han stor smärta.

Hans kropp förintas på detta sätt, en varelse som, även om den går in i en annan kropp, lider eviga kval på grund av sina onda handlingar. ...

För att hans synder sedan skall tvättas bort förs han in i ett annat sådant helvete. När syndaren så har gått igenom alla helvetena, får han leva som ett djur. Han får då leva olika liv som mask, insekt och fluga, rovdjur, mygga, elefant, träd, häst, ko och sedan olika andra liv i synd och elände. När han så gått igenom alla dessa liv kan han bli människa och då födas puckelryggig eller ful eller också bli en dvärg eller en chandala puckasa.”

46, 47. Vad sägs det i bibeln om de dödas tillstånd, och vilka slutsatser kan vi dra av det?

⁴⁶ Jämför detta med vad som sägs om de döda i bibeln:

”Ty de levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt. Även deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan förgåtts, och de har till obestämd tid ingen  del mer i något som helst som måste göras under solen. Allt som din hand finner att göra, gör det med själva din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i sheol, den plats dit du går.” — Predikaren 9:5, 6, 10, NW.

⁴⁷ Om det är så att människan inte har en själ, utan är en själ, som det sägs i bibeln, då finns det naturligtvis inget medvetet liv efter döden. Det finns ingen ”lycksalighet” och inget lidande efter döden. Alla ologiska krångligheter med ”livet efter detta” försvinner. *

Hinduismens rival

48, 49. a) Vilka är några av hinduismens läror? b) Varför har en del ifrågasatt värdet av hinduism? c) Vem trädde fram och utmanade den hinduiska tanken?

⁴⁸ Denna med nödvändighet korta granskning av hinduismen har visat att den är en polyteistisk religion grundad på monoteism — tron på Brahman, den högste guden, det högsta upphovet eller väsendet, symboliserad genom stavelsen OM eller AUM och med många sidor och uppenbarelseformer. Det är också en religion som lär tolerans och uppmuntrar till omtänksamhet mot djur.

⁴⁹ Å andra sidan finns det vissa saker i hinduismen, som läran om karma och orättvisorna i kastväsendet, förutom avgudadyrkan och konflikterna i myterna, som har fått somliga tänkande människor att ifrågasätta värdet av denna tro. En sådan tvivlare trädde fram i nordöstra Indien år 560 f.v.t. Det var Siddhārtha Gautama. Han införde en ny tro, som inte fick någon framgång i Indien men fick stor framgång på andra ställen, som vi skall se i nästa kapitel. Denna nya tro var buddismen.

[Fotnoter]

[Frågor]

 [Ruta/Bilder på sidorna 100, 101]

Sikhism — En reformreligion

Sikhism, som symboliseras av tre svärd och en cirkel, är en religion som mer än 17 miljoner människor tillhör. De flesta bor i Punjab i Indien. Sikhernas Gyllene tempel ligger mitt i en konstgjord sjö i Amritsar, sikhernas heliga stad. Sikhiska män känns lätt igen på sina blå, vita eller svarta turbaner, som de bär därför att det är en viktig del av deras religionsutövning, liksom det är att de låter håret växa och bli långt.

Ordet sikh (hindi) betyder ”lärjunge”. Sikherna är lärjungar till sin grundare, gurun Nānak, och följer de läror som införts av de tio guruer (Nānak och nio andra efter honom), vars skrifter finns i sikhernas heliga bok, Guru Granth Sahib. Den här religionen kom till i början av 1500-talet, då gurun Nānak ville ta det bästa i hinduismen och islam och bilda en sammanslagen religion.

Nānaks mission kan uttryckas i en enda mening: ”Eftersom det bara finns en Gud, och han är vår Fader, måste vi alla vara bröder.” Sikherna tror på bara en Gud och förbjuder bruk av avgudar, precis som muslimerna. (Psalm 115:4—9; Matteus 23:8, 9) De följer den hinduiska traditionen att tro på en odödlig själ, reinkarnation och karma. Sikhernas gudstjänstlokal kallas gurdwara. — Jämför Psalm 103:12, 13; Apostlagärningarna 24:15.

Ett av gurun Nānaks stora bud var: ”Kom alltid ihåg Gud, upprepa hans namn.” Gud omtalas som ”den Sanne”, men inget namn anges. (Psalm 83:17—1916—18, NW) Ett annat bud var: ”Dela med dig av din förtjänst åt de mindre lyckligt  lottade.” I enlighet med detta bud finns det en langar, ett gratiskök, i alla sikhtempel, där människor av alla slag kan äta gratis. Det finns även rum som resande gratis kan bo i över natten. — Jakob 2:14—17.

Den siste gurun, Gobind Singh (1666—1708), införde ett sikhiskt brödraskap kallat khālsa, som följer vad som kallas de fem k:na, vilka är: kesh, oklippt hår, som symboliserar andlighet; kangha, en kam i håret, som symboliserar ordning och disciplin; kirpan, ett svärd, som betecknar värdighet, mod och självuppoffring; kara, ett stålarmband, som symboliserar enighet med Gud; kachh, underkläder i form av shorts, som bärs som tecken på anspråkslöshet och som symbol för moralisk återhållsamhet. — Se The Encyclopedia of World Faiths, sidan 269.

[Bild]

Sikhernas Gyllene tempel i Amritsar i Punjab i Indien

[Bilder]

Den blå turbanen betyder ett sinne så vidsträckt som himlen, utan plats för fördomar

Den vita turbanen betyder en from person som lever ett exemplariskt liv

Den svarta turbanen är en påminnelse om britternas förföljelse av sikherna år 1919

Andra färger är en smaksak

[Bild]

Vid ceremonier berättar sikhprästen om de heliga vapnens historia

 [Ruta/Bilder på sidan 104]

Jainism — självförnekelse och icke-våld

Den här religionen, med sitt gamla indiska hakkors, svastika, som symbol, grundades på 500-talet f.v.t. av den förmögne indiske fursten Nataputta Vardhamāna, mera känd som Vardhamana Mahāvīra (en titel som betyder ”stor man” eller ”stor hjälte”). Han övergick till att leva ett självförnekande och asketiskt liv. Naken började han vandra för att söka kunskap ”i byarna och på slätterna i centrala Indien i sin strävan att bli befriad från födelsens, dödens och återfödelsens kretslopp”. (John B. Noss: Man’s Religions) Han trodde att själen kunde bli frälst enbart genom extrem självförnekelse och självdisciplin och en sträng tillämpning av ahimsa, dvs. att inte ta till våld mot någon enda varelse. Han gick till sådan ytterlighet när det gäller ahimsa att han bar en mjuk kvast med vilken han milt och vänligt kunde sopa undan alla de insekter som eventuellt kom i hans väg. I hans respekt för livet ingick också att han skulle bevara sin själ ren och ostrafflig.

Hans nutida efterföljare lever ett snarlikt liv i självförnekelse och respekt för alla andra varelser, i ett försök att förbättra sin karma. Vi ser återigen vilken kraft tron på själens odödlighet har på människors liv.

I dag har den här religionen knappt fyra miljoner anhängare, och de flesta av dem bor i Bombay och Gujarat i Indien.

[Bild]

En jainist som tillber vid foten av den 17 meter höga bilden av den helige Gomateswara i Karnataka i Indien

 [Ruta/Bilder på sidorna 106, 107]

Kortfattad förklaring av hinduiska ord

ahimsa (sanskrit: ahinsa) — icke-våld; att inte skada eller döda något. Grundtanken bakom hinduernas vegetarianism och respekt för djur

ashram — en helgedom eller en plats där en guru (andlig ledare) undervisar

ātman — ande; förbunden med det som är odödligt. Översätts ofta felaktigt med själ. Se jīva

avatara — en uppenbarelseform eller inkarnation av en hinduisk gud

bhakti — hängivenhet för en gud, vilket leder till frälsning

bindi — ett rött märke som gifta kvinnor har på pannan

brahman — den prästerliga och högsta kasten; även den yttersta verkligheten. Se sidan 116

dharma — den yttersta lagen för allting; det som avgör det rätta eller felaktiga i olika handlingar

ghat — trappa eller avsats vid en flod

guru — lärare eller andlig ledare

harijan — medlem av de kastlösa; betyder ”Guds folk”, ett namn som Mahatma Gandhi gav dem i medlidsamhet

japa — tillbedjan av Gud genom upprepande av ett av hans namn; en mala, ett radband med 108 pärlor, används för att hålla räkningen

jīva (eller prān, prāni) — den egna själen eller varelsen

karma — principen att varje handling får antingen positiva eller negativa följder i nästa liv i själavandringen

kshatriya — de utbildades, styrandes och krigandes klass; den näst högsta kasten

mahant — helig man eller lärare

mahatma — hinduiskt helgon, från maha, hög eller stor, och ātman, ande

mantra — en helig formel som tros ha magisk kraft. Den används när någon invigs i en sekt, och den rabblas upp i böner och besvärjelser

maya — världen som illusion

moksha eller mukti — frigörelse från återfödelsens kretslopp; slutet på själens vandring. Även kallad nirvana, individens uppgående i det högsta väsendet, Brahman

OM, AUM — en stavelse eller ett uttryck som symbol för Brahman använt för meditation; ljudet anses vara den mystiska vibrationen; används som helig mantra

paramatman — världsanden, den universella ātman eller Brahman

puja — gudsdyrkan

sadhu — helig man; asket eller yogi

samsara — den vandring en evig, oförstörbar själ gör

Shakti (Śakti) — en guds kvinnliga kraft eller maka, särskilt Śivas gemål

sraddha — viktiga riter för att hedra förfäder och hjälpa bortgångna själar att uppnå moksha

 sudra — arbetare, den lägsta av de fyra huvudkasterna

swami — lärare eller högre andlig ledare

tilaka — ett märke på pannan som symboliserar kvarhållandet av minnet av Herren i alla hans aktiviteter

trimurti — den hinduiska triaden bestående av Brahma, Vishnu och Śiva

Upanishaderna — hinduismens tidiga heliga poetiska skrifter. Även kallad Vedanta, slutet på Vedaböckerna

vaisya — köpmännens och jordbrukarnas klass; tredje gruppen i kastväsendet

Vedaböckerna — hinduismens tidigaste heliga poetiska skrifter

yoga — från roten yuj, som betyder förena eller oka; går ut på att individen skall förena sig med det universella gudaväsendet. Populärt kallad meditationsdisciplin och inbegriper full behärskning av kroppsställningen och andningen. Hinduismen erkänner åtminstone fyra huvudvägar eller stora yoga-skolor. Se sidan 110

[Bilder]

Från vänster: Hinduisk mahant; sadhu, som står och mediterar; guru från Nepal

 [Ruta på sidan 110]

Fyra vägar till moksha

Den hinduiska tron erbjuder åtminstone fyra sätt att uppnå moksha, dvs. befrielse för själen. Dessa är kända som yogas eller mārgas, dvs. vägar till moksha.

1. Karma-yoga — ”Handlingens väg eller karma-yoga, handlingsdisciplin. Karma-mārga betyder i grund och botten att man utför sin dharma enligt sin plats i livet. Vissa saker krävs av alla, till exempel ahimsa och avhållsamhet från alkohol och kött, men varje individs speciella dharma beror på dennes kast och stadium i livet.” — Great Asian Religions (Stora asiatiska religioner).

Denna karma utförs strikt inom kastens gränser. Renheten inom kasten vidmakthålls genom att man varken gifter sig eller äter utanför sin kast, som bestämdes av ens karma i en tidigare tillvaro. Därför betraktar man inte sin kast som orättvis, utan som ett arv från en tidigare inkarnation. Enligt hinduisk filosofi är inte män och kvinnor helt jämlika. De är uppdelade i kast, kön och också färg. Ju ljusare hudfärg, desto högre kast, är den allmänna regeln.

2. Jñāna-yoga — ”Kunskapens väg eller jñāna-yoga, kunskapsdisciplin. Jñāna-mārga ger i kontrast till handlingens väg, karma-mārga, med dess föreskrivna plikter för varje tillfälle i livet, en filosofisk och psykologisk väg till kunskap om det egna jaget och om universum. Att vara, inte att göra, är nyckeln till jñāna-mārga. [Kursiverat av oss] Av största betydelse är att den här vägen gör moksha möjlig i det här livet för dess utövare.” (Great Asian Religions) Den vägen inbegriper introspektiv, själviakttagande, yoga, avståndstagande från världen och ett asketiskt liv. Den är uttrycket för självbehärskning och självförnekelse.

3. Bhakti-yoga — ”Den populäraste formen av hinduisk tradition i dag. Det här är hängivenhetens väg, bhakti-mārga. I kontrast till karma-mārga ... är den här vägen lättare, spontanare och kan följas av alla oberoende av kast, kön eller ålder. ... [Den] tillåter mänskliga känslor och begär att flöda fritt och inte att övervinnas av yogaasketism. ... [Den] består uteslutande av hängivenhet för gudaväsen.” Och det finns traditionsenligt 330 miljoner sådana att vörda. Att veta är att älska, enligt denna tradition. Ja, bhakti betyder ”emotionell hängivenhet för ens utvalde gud”. — Great Asian Religions.

4. Rāja-yoga — En metod bestående av ”särskilda kroppsställningar och andningsmetoder och ett rytmiskt upprepande av de rätta tankeformlerna”. (Man’s Religions) Den består av åtta steg.

 [Ruta/bild på sidan 113]

Mahatma Gandhi och kastväsendet

”Icke-våld är min första trosartikel och också min sista.” — Mahatma Gandhi, 23 mars 1922.

Mahatma Gandhi, en ledare som är berömd för att utan våld ha hjälpt Indien att uppnå självständighet från Storbritannien (beviljades år 1947) och också för att ha fört en kampanj för att förbättra levnadsvillkoren för miljoner medhinduer. Som den indiske professorn M. P. Rege förklarar: ”Han förkunnade ahimsa (icke-våld) som det fundamentala moralvärdet, vilket av honom tolkades som omsorg om varje människas värdighet och välbefinnande. Han förnekade de hinduiska skrifterna som auktoritet, då lärorna i dem stred mot ahimsa, han kämpade tappert för att få bort det kastlösa ståndet och det hierarkiska kastväsendet och han verkade för kvinnans jämlikhet på alla områden i livet.”

Vad hade Gandhi för syn på de kastlösas levnadsvillkor? I ett brev till Jawaharlal Nehru, daterat den 2 maj 1933, skrev han: ”Harijanrörelsen är för stor för enbart en intellektuell satsning. Det finns inget så uselt i världen, och ändå kan jag inte lämna religionen och därför inte heller hinduismen. Mitt liv skulle bli en börda om jag inte hade hinduismen. Jag älskar kristendom, islam och många andra trosuppfattningar genom hinduism. ... Men jag kan inte tolerera den med dess kastlöshet.” — The Essential Gandhi (Den verklige Gandhi).

[Bild]

Mahatma Gandhi (1869—1948), vördad hinduledare och lärare i ahimsa

 [Ruta/bilder på sidorna 116, 117]

Några av hinduismens gudar och gudinnor

Aditi — gudarnas mor; himlens gudinna; den Oändliga

Agni — eldguden

Brahma — Skaparen, skapelsens princip i universum. En av gudarna i trimurti (triad)

Brahman eller Brahm — den Högste, universums allt uppfyllande väsen, representerad genom ljudet OM eller AUM. (Se symbolen här ovan.) Omtalas också som atman. En del hinduer betraktar brahman som en opersonlig gudomlig princip eller som den yttersta verkligheten

Buddha — Gautama, buddismens grundare; hinduerna betraktar honom som en inkarnation (avatara) av Vishnu

Durga — Śivas maka eller Śakti och identisk med Kali

Ganesa (Ganesha) — Śivas elefanthövdade gudason, hindrens herre, lyckans gud. Även kallad Ganapati och Gajanana

Ganga — gudinna, en av Śivas gemåler och en personifikation av floden Ganges

Hanuman — apgud och hängiven följeslagare till Rama

Himalaya — snöns boning, Parvatis far

Kali — Śivas svarta gemål (Śakti) och blodtörstig gudinna. Ofta avbildad med en stor röd tunga som hänger ut

Krishna — den lekfulle åttonde inkarnationen av Vishnu och guden i Bhagavad-Gita. Med gopierna eller mjölkerskorna hade han kärleksförhållanden

Lakshmi — skönhetens och lyckans gudinna; Vishnus gemål

Manasa — ormgudinna

Manu — människosläktets förfader; räddad av en stor fisk från att gå under i floden

Mitra — ljusets gud. Av romarna kallad Mithras

Nandi — tjuren, Śivas åkdon eller transportmedel

Nataraja — Śiva i dansställning omgiven av en ring av eldslågor

Parvati eller Uma — gudinna och gemål till Śiva. Uppenbarar sig också i form av gudinnan Durga eller Kali

Prajapati — universums skapare, skapelsernas herre, gudarnas, demonernas och alla andra skapelsers far. Senare känd som Brahma

Purusha — kosmisk människa. De fyra stora kasterna gjordes av hans kropp

Radha — Krishnas gemål

Rama, Ramachandra — den sjunde inkarnationen av guden Vishnu. I det episka diktverket Ramayana berättas historien om Rama och hans maka Sita

Sarasvati — kunskapens gudinna och gemål till Brahma, Skaparen

 Shashti — gudinnan som skyddar kvinnor och barn i samband med förlossningar

Śiva — fruktbarhetens, dödens och förintelsens gud; en av gudarna i trimurti. Hans symbol är treudden och fallosen

Soma — både en gud och en drog; livselixiret

Vishnu — livets uppehållare; tredje guden i trimurti

[Bildkälla]

(Grundat på en förteckning i Mythology—An Illustrated Encyclopedia)

[Bilder]

Medurs uppifrån vänster: Nataraja (dansande Śiva), Sarasvati, Krishna, Durga (Kali)

[Ruta på sidan 120]

Hinduernas flodlegend

”Till Manu [människosläktets förfader och förste laggivare] förde man om morgnarna vatten till att tvätta sig i. ... Under det han tvättade sig, fick han en fisk [Vishnu i sin inkarnation som Matsya] i händerna.

Och den talade till honom orden: ’Håll mig vid liv, och jag vill rädda dig.’ — ’Varifrån skall du rädda mig?’ — ’En flod skall rycka bort alla dessa väsen. Från den vill jag rädda dig.’ — ’Hur skall jag hålla dig vid liv?’”

Fisken informerade Manu om hur den skulle ta hand om honom. ”Då talade han: ’Så och så många år härefter skall en flod komma. Gör dig därför en farkost och vänta på mig. Och när floden höjt sig, då skall du bege dig ombord på farkosten, och jag skall rädda dig.’”

Manu följde fiskens anvisningar, och under floden drog fisken farkosten till ”detta nordliga berg. Då sade fisken: ’Jag har räddat dig. Bind skeppet vid ett träd. Men akta dig, att icke, medan du är på berget, vattnet skiljer dig från jorden! Stig alltså småningom ned, allt efter som vattnet sjunker.’” — Satapatha-Brahmana (enligt K. F. Johanssons översättning i Främmande religionsurkunder); jämför 1 Moseboken 6:9—8:22.

 [Karta/Bilder på sidan 123]

(För formaterad text, se publikationen)

Ganges är mer än 2.400 kilometer lång och går från Himalaya till (Calcutta och dess delta i Bangladesh

INDIEN

Calcutta

Ganges

[Bilder]

Ganga Ma, högst upp på Śivas huvud, ringlar sig ner genom hans hår

Hängivna hinduer på en ghat, badande i Ganges vid Varanasi (Benares)

 [Bild på sidan 96]

Ganesa, hinduernas elefanthövdade lyckogud, son till Śiva och Parvati

[Bilder på sidan 99]

Lingabilder (fallossymboler) dyrkade av hinduer. Śiva (fruktbarhetens gud) dels inuti en linga och dels med fyra huvuden runt en annan linga

[Bild på sidan 108]

Jainistnunnor som bär mukha-vastrika, ett munskydd, som hindrar insekter från att komma in och bli dödade

[Bild på sidan 115]

Ormdyrkan utövas huvudsakligen i Bengalen. Manasa är ormgudinnan

[Bild på sidan 118]

Vishnu, med sin maka Lakshmi, på den hopringlade ormen Ananta med den fyrhövdade Brahma på en lotusblomma som växt ut från Vishnus navel