Kapitel 9

Judendomen — ett sökande efter Gud genom Skriften och traditionen

1, 2. Nämn några framträdande judar som har påverkat historien och kulturen. b) Vilken fråga kan somliga ta upp?

MOSE, Jesus, Mahler, Marx, Freud och Einstein — vad hade de alla gemensamt? De var alla judar och har på olika sätt påverkat människans historia och kultur. Det är mycket tydligt att judar har utmärkt sig under flera tusen år, något som bibeln också vittnar om.

² Till skillnad från andra gamla religioner och kulturer har judendomen sina rötter i historien, inte i mytologin. Men somliga kanske ändå frågar: Varför skall vi intressera oss för judarnas religion, judendomen, när de är så få? De är ju bara omkring 18 miljoner i en värld av mer än 5 miljarder människor.

Varför judendomen bör intressera oss

3, 4. a) Vad består de hebreiska skrifterna av? b) Vilka är några av anledningarna till att vi bör granska den judiska religionen och dess rötter?

³ En anledning är att den judiska religionens rötter går cirka 4.000 år tillbaka i historien och att andra stora religioner mer eller mindre står i tacksamhetsskuld till dess skrifter. (Se sidan 220.) Kristendomen, som grundades av Jesus (hebreiska: Je·shú·a‛), en jude som levde i första århundradet, har sina rötter i de hebreiska skrifterna. Och läser man Koranen, ser man att även islam har mycket att  tacka dessa skrifter för. (Koranen, sura 2:49—57; 32:23, 24) När man undersöker den judiska religionen, undersöker man således också rötterna till hundratals andra religioner och sekter.

⁴ En annan mycket viktig anledning är att den judiska religionen är en mycket betydelsefull länk i människans sökande efter den sanne Guden. Enligt de hebreiska skrifterna tillbad Abram, judarnas förfader, den sanne Guden redan för närmare 4.000 år sedan. * En rimlig fråga är då: Hur utvecklades judarna och deras tro? — 1 Moseboken 17:18.

Vad har judarna för ursprung?

5, 6. Nämn helt kort något om judarnas historia och varifrån ordet jude kommer.

⁵ Judarna är i huvudsak avkomlingar av en gammal hebreisktalande gren av den semitiska rasen. (1 Moseboken 10:1, 21—32; 1 Krönikeboken 1:17—28, 34; 2:1, 2)  Deras förfader Abram utvandrade för närmare 4.000 år sedan från kaldéernas blomstrande metropol Ur i Sumer till Kanaans land, om vilket Gud hade sagt: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” * (1 Moseboken 11:31—12:7) Han omtalas som ”Abram, hebréen”, i 1 Moseboken 14:13, men hans namn ändrades senare till Abraham. (1 Moseboken 17:4—6) Det är från honom som judarna härstammar, med början från hans son Isak och sonson Jakob, vars namn ändrades till Israel. (1 Moseboken 32:27—29) Israel hade 12 söner, som blev grundarna till 12 stammar. En av dessa var Juda, från vars namn ordet ”jude” så småningom uppkom. — 2 Kungaboken 16:6.

⁶ Med tiden kom benämningen ”jude” att tillämpas på alla israeliter, inte bara på Judas avkomlingar. (Ester 3:6; 9:20) Eftersom judarnas släktregister förstördes år 70 v.t., då romarna förstörde Jerusalem, finns det i dag ingen jude som bestämt kan hävda från vilken stam han kommer. Den forntida judiska religionen har likväl utvecklats och förändrats under årtusendenas gång. I dag utövas judendomen av miljoner judar i republiken Israel och i diasporan (judar förskingrade över hela världen). Vad är grunden till den religionen?

Mose, lagen och en nation

7. Vilken ed svor Gud inför Abraham, och varför gjorde han det?

⁷ År 1943 f.v.t. * utvalde Gud Abram till att vara hans särskilde tjänare och svor senare en högtidlig ed inför  honom på grund av att han så trosvisst ville offra sin son Isak, även om offrandet aldrig fullbordades. (1 Moseboken 12:1—3; 22:1—14) I den eden sade Gud: ”Jag svär vid mig själv, säger Herren [hebreiska: יהוה, JHVH]: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik som stjärnorna på himmelen. ... Och i din säd skall alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” Denna svurna ed upprepades till Abrahams son och sonson och fortsatte sedan att gälla Juda stam och Davids släktlinje. Denna strikt monoteistiska uppfattning om en personlig Gud som handlar direkt med människor var unik i den forntida världen, och den kom att bilda grunden till den judiska religionen. — 1 Moseboken 22:15—18; 26:3—5; 28:13—15; Psalm 89:4, 5, 29, 30, 36, 37.

8. Vem var Mose, och vilken uppgift hade han i Israel?

⁸ För att kunna uppfylla löftet till Abraham lade Gud grunden till en nation genom att ingå ett särskilt förbund med Abrahams avkomlingar. Detta förbund ingicks genom Mose, den store hebreiske ledaren och medlaren mellan Gud och Israel. Vem var Mose, och varför är han så viktig för judar? Enligt bibelns skildring i 2 Moseboken föddes han i Egypten (1593 f.v.t.) och hade israelitiska föräldrar som levde som slavar och fångar tillsammans med resten av Israel. Han var den som ”Herren hade umgåtts” med och utvalt till att leda sitt folk till frihet i Kanaan, det utlovade landet. (5 Moseboken 6:23; 34:10) Mose fullgjorde sin viktiga uppgift att vara medlare för  det lagförbund som Gud hade ingått med Israel, förutom att han var deras profet, domare, ledare och historiker. — 2 Moseboken 2:1—3:22.

9, 10. a) Vad var det för lag som förmedlades genom Mose? b) Vilka sidor av livet omfattade de tio budorden? c) Vilken förpliktelse medförde lagförbundet för Israel?

⁹ Den lag som Israel tog emot bestod av tio ord eller bud och över 600 lagar som tillsammans bildade en stor lagsamling med anvisningar och vägledning för det dagliga uppförandet. (Se sidan 211.) Buden i den gällde både världsliga och heliga angelägenheter — både det fysiska och moraliska livet och dyrkan av Gud.

¹⁰ Detta lagförbund, denna religiösa konstitution, gav patriarkernas tro form och innehåll. Genom detta förbund blev Abrahams avkomlingar en nation av överlämnade tjänare åt Gud. På så sätt började den judiska religionen ta bestämd form, och judarna blev en nation organiserad för att tillbe och tjäna sin Gud. Enligt 2 Moseboken 19:5, 6 lovade Gud dem: ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara ... mig ett rike av präster och ett heligt folk.” Israeliterna skulle således bli ett utvalt folk till att tjäna Guds syften. Men villkoret för att förbundslöftena skulle uppfyllas var: ”Om ni nu hör [dvs. lyder].” Denna överlämnade nation hade nu förpliktelser gentemot sin Gud. Gud kunde därför längre fram (på 700-talet f.v.t.) säga till judarna: ”Ni är mina vittnen, säger Herren [hebreiska: יהוה, JHVH], ni är min tjänare, den som jag har utvalt.” — Jesaja 43:10, 12.

En nation med präster, profeter och kungar

11. Hur utvecklades prästadömet och kungadömet?

¹¹ Medan nationen Israel fortfarande var i öknen och var på väg mot det utlovade landet, infördes ett prästadöme i Mose brors, Arons, släktlinje. Ett stort  bärbart tält eller tabernakel blev centrum för israeliternas tillbedjan och frambärande av offer. (2 Moseboken, kapitel 26—28) Med tiden kom nationen Israel till det utlovade landet, Kanaan, och intog det, precis som Gud hade befallt. (Josua 1:2—6) Så småningom upprättades ett jordiskt kungadöme, och år 1077 f.v.t. blev David, av Juda stam, kung. I och med hans regering blev både kungadömet och prästadömet fast etablerat i ett nytt nationellt centrum, Jerusalem. — 1 Samuelsboken 8:7.

12. Vilket löfte hade Gud gett David?

¹² Efter Davids död byggde hans son Salomo ett storslaget tempel i Jerusalem, och det ersatte tabernaklet. Eftersom Gud hade ingått ett förbund med David om att kungadömet skulle förbli i hans släktlinje för evigt, förstod man att en smord kung, Messias, en dag skulle komma från Davids släkt. Profetiorna visade att Israel och alla andra nationer skulle få en fullkomlig regering genom denne messianske kung eller denna ”säd”. (1 Moseboken 22:18) Detta hopp slog rot, och den judiska religionens messianska natur utkristalliserades klart. — 2 Samuelsboken 7:8—16; Psalm 72:1—20; Jesaja 11:1—10; Sakarja 9:9, 10.

13. Vilka använde Gud till att tillrättavisa det avfälliga Israel?

¹³ Men judarna lät sig påverkas av den falska religion som kananéerna och andra folk runt omkring dem utövade. Det ledde till att de bröt sitt förbundsförhållande till Gud. Jehova sände då en lång rad profeter som fick framföra hans budskap till folket i syfte att tillrättavisa det och föra det tillbaka. Därigenom kom profetiorna att bli ett annat unikt drag i judarnas religion och kom att utgöra en stor del av de hebreiska skrifterna. Ja, 18 böcker i de hebreiska skrifterna bär profeters namn. — Jesaja 1:4—17.

14. Hur visade det som hände att profeterna i Israel var sannfärdiga?

 ¹⁴ Jesaja, Jeremia och Hesekiel var några av dessa framträdande profeter som fick varna nationen för Jehovas annalkande straff mot den för dess avgudadyrkan. Verkställandet av detta straff kom år 607 f.v.t. då Jehova, på grund av Israels avfällighet, tillät Babylon, det då dominerande världsväldet, att förstöra Jerusalem och dess tempel och föra nationen i fångenskap. Profeterna bevisades vara sannfärdiga i vad de hade förutsagt, och Israels 70-åriga fångenskap under större delen av 500-talet f.v.t. är nu nedtecknad historia. — 2 Krönikeboken 36:20, 21; Jeremia 25:11, 12; Daniel 9:2.

15. a) Hur slog en ny form av tillbedjan rot bland judarna? b) Vilken verkan hade synagogorna på tillbedjan i Jerusalem?

¹⁵ År 539 f.v.t. besegrades Babylon av persern Cyrus, och han lät judarna återvända till sitt land och bygga upp templet igen i Jerusalem. En kvarleva gav gynnsamt gensvar, men flertalet judar blev kvar under det babyloniska samhällets inflytande. Dessa judar påverkades senare av den persiska kulturen. Som en följd därav växte det upp judiska kolonier i Mellersta Östern och runt Medelhavet. I varje koloni bildades en ny form av tillbedjan och med den en synagoga, ett centrum där judarna i varje stad kunde samlas. Detta gjorde naturligtvis att det återuppbyggda templet i Jerusalem fick mindre betydelse. Dessa judar som spritts ut så långt var nu verkligen en diaspora. — Esra 2:64, 65.

Judendomen träder fram i grekisk klädnad

16, 17. a) Vilket nytt inflytande svepte fram över Medelhavsområdet på 300-talet f.v.t.? b) Genom vilka spreds den grekiska kulturen, och hur gjordes det? c) Hur kom judendomen på så sätt att träda fram på scenen?

¹⁶ På 300-talet f.v.t. var det judiska samhället statt i omvandling och sögs därför med av den våg av icke-judisk  kultur som svepte fram i Medelhavsområdet och i den övriga världen. Denna våg kom från Grekland, och judendomen trädde fram ur den i en hellenistisk klädnad.

¹⁷ År 332 f.v.t. erövrade den grekiske härföraren Alexander den store blixtsnabbt Mellersta Östern och välkomnades av judarna när han kom till Jerusalem. * Alexanders efterträdare fortsatte hans plan att hellenisera världen, att införa det grekiska språket, den grekiska kulturen och den grekiska filosofin i alla delar av imperiet. Det ledde till att den grekiska och den judiska kulturen blandades, vilket kom att få förvånansvärda följder.

18. a) Varför var den grekiska Septuagintaöversättningen så nödvändig? b) Vilken sida av grekisk kultur gjorde särskilt intryck på judarna?

¹⁸ Judarna i diasporan började tala grekiska i stället för hebreiska. I början av 200-talet f.v.t. påbörjades därför den första översättningen av de hebreiska skrifterna, kallad Septuagintaöversättningen, till grekiska, och genom den kom många icke-judar att få respekt för judarnas religion och bli förtrogna med den, och en del omvände sig också till den. * Judarna å andra sidan blev insatta i grekiskt tänkande, och några blev till och med filosofer,  något helt nytt för judarna. Ett exempel på en sådan är Filon från Alexandria, som levde under första århundradet v.t. och försökte förklara judendomen i grekiska filosofiska termer, som om judendom och grekisk filosofi ytterst uttryckte samma sanningar.

19. Hur beskriver en judisk författare den period då grekisk och judisk kultur smältes samman?

¹⁹ Den judiske författaren Max Dimont säger som sammanfattning av den här perioden av givande och tagande mellan grekisk och judisk kultur: ”Berikade med platoniskt tänkande, aristotelisk logik och euklidisk vetenskap kunde lärda judar nalkas Torah med nya redskap. ... De började foga grekiskt resonemang till judisk uppenbarelse.” Det som skulle komma att hända under Roms välde, som lade under sig det grekiska väldet och sedan Jerusalem år 63 f.v.t., skulle bana väg för ännu mer betydande förändringar.

Judendomen under Roms välde

20. Hurdan var den religiösa situationen bland judarna under första århundradet v.t.?

²⁰ Judendomen intog en unik ställning under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Max Dimont förklarar att den balanserade mellan ”Greklands sinne och Roms svärd”. Judarna hade höga förväntningar på grund av det politiska förtrycket och tolkningarna av profetiorna om Messias, särskilt de i Daniels bok. Judarna var uppdelade i olika läger. Fariséerna lade större vikt vid en muntlig lag (se sidan 221) än vid tempeloffer. Sadducéerna lade stor vikt vid templet och prästadömet. Sedan fanns det esséer, zeloter och herodianer, som sinsemellan var religiöst och filosofiskt oense. De judiska ledarna, som kallades rabbier (mästare, lärare) på grund av sin kunskap i lagen, växte i prestige och blev ett nytt slag av andliga ledare.

21. Vilka händelser påverkade judarna drastiskt under de två första århundradena v.t.?

 ²¹ De inre och yttre stridigheterna fortsatte emellertid inom judendomen, i synnerhet i landet Israel. Till sist bröt fullt uppror ut mot Rom, och år 70 v.t. belägrade romerska härar Jerusalem, ödelade staden, brände ner dess tempel till grunden och skingrade dess invånare. Jerusalem blev till slut förbjudet område för judar. Utan tempel, utan land och med folket utspritt över hela det romerska riket behövde judendomen nu en ny uttrycksform för att kunna överleva.

22. a) Hur påverkades judendomen av att judarna förlorade templet i Jerusalem? b) Hur delar judarna upp bibeln? c) Vad är Talmud, och hur kom den till?

²² Sadducéerna försvann med förstöringen av templet, och den muntliga lag som fariséerna var förkämpar för blev kärnan i en ny, rabbinsk judendom. Intensivare studium, bön och fromhetsgärningar ersatte offren i templet och vallfärderna dit. Judendomen kunde därmed utövas var som helst, när som helst och i vilken kulturell omgivning som helst. Rabbinerna skrev ner  denna muntliga lag med kommentarer och skrev sedan kommentarer till dessa kommentarer, och hela denna samling blev vad man kallar Talmud. — Se sidorna 220, 221.

23. Vilken förskjutning i det judarna lade huvudvikt vid ägde rum under inflytande av grekiskt tänkande?

²³ Vad ledde allt detta till? Max Dimont säger i sin bok Jews, God and History (Judarna, Gud och historien) att även om fariséerna förde den judiska ideologins och religionens fackla vidare, så ”hade facklan tänts av de grekiska filosoferna”. Även om Talmud innehåller många lagar, återspeglade dess illustrationer och förklaringar att den klart påverkats av grekisk filosofi. Grekiska religiösa uppfattningar, till exempel den om den odödliga själen, fanns med uttryckta i judiska termer. Ja, i denna nya rabbinska era växte judarnas vördnad för Talmud, som då var en blandning av formalism och grekisk filosofi, ända därhän att de under medeltiden kom att vörda den mer än bibeln.

Judendomen under medeltiden

24. a) Vilka två stora kolonier av judar uppstod under medeltiden? b) Hur påverkade de judendomen?

²⁴ Under medeltiden (från omkring 500 till 1500 v.t.) uppstod två klart skilda kolonier av judar — sefardiska judar, som hade framgång i Spanien under muslimskt styre, och askenasiska judar i Central- och Östeuropa. Ur båda dessa grupper kom lärda rabbiner, vars skrifter och tankar ligger till grund för den religiösa tolkning som judarna har ännu i dag. Många av de seder och bruk och den religionsutövning som förekommer inom judendomen i dag fick sin början under medeltiden, vilket är intressant. — Se sidan 231.

25. Hur reagerade till sist katolska kyrkan mot judarna i Europa?

 ²⁵ På 1100-talet började en våg av utvisningar av judar från olika länder. Som den israeliske författaren Abba Eban förklarar i sin bok My People—The Story of the Jews (Mitt folk — Judarnas historia): ”I alla länder ... som kom under katolska kyrkans unilaterala inflytande är historien densamma: skrämmande förnedring, tortyr, blodbad och utdrivning.” År 1492 gjorde Spanien, som på nytt hade kommit under katolskt välde, till sist likadant och beordrade att alla judar i landet skulle utdrivas. Mot slutet av 1400-talet hade alltså judarna drivits ut från nästan alla länder i Västeuropa och flytt till Östeuropa och olika länder kring Medelhavet.

26. a) Vad ledde till besvikelse för judarna? b) Vilka stora rörelser började utvecklas bland judarna?

²⁶ Under århundradena som följde med förtryck och förföljelse uppstod många som påstod sig vara Messias bland judarna i olika delar av världen, och de blev alla mer eller mindre väl mottagna, men det slutade med besvikelse. På 1600-talet behövdes nya initiativ för att återuppliva judarna och föra dem ut ur denna mörka tidsperiod. I mitten av 1700-talet kom ett svar på den förtvivlan judarna kände. Det var chassidismen (se sidan 226), en blandning av mysticism och religiös extas som kom till uttryck i daglig hängivenhet och verksamhet. Som en kontrast till den erbjöd en tysk jude, filosofen Moses Mendelssohn, en annan lösning ungefär samtidigt, en rörelse kallad Haskala (upplysning), vilken skulle leda till vad som historiskt sett betraktas som ”den moderna judendomen”.

 Från ”upplysning” till sionism

27. a) Hur påverkade Moses Mendelssohn judarnas inställning? b) Varför förkastade många judar hoppet om en personlig Messias?

²⁷ Enligt Moses Mendelssohn (1729—1786) skulle judarna bli accepterade om de kunde frigöra sig från Talmud och anpassa sig till den västerländska kulturen. Han var en av de judar som den tidens icke-judiska värld respekterade mest. Men den våldsamma antisemitism som på nytt bröt ut på 1800-talet, i synnerhet i det ”kristna” Ryssland, gjorde rörelsens anhängare besvikna, och många började då inrikta sig på att finna en politisk fristad åt judarna. De förkastade tanken på en personlig Messias som skulle leda judarna tillbaka till Israel och började med andra medel arbeta på att upprätta en judisk stat. Detta blev då vad man kallar sionism: ”sekulariseringen av ... judisk messianism”, som en auktoritet uttrycker det.

28. Vilka händelser på 1900-talet har påverkat judarnas inställning?

²⁸ Mordet på omkring sex miljoner europeiska judar i den nazistinspirerade Förintelsen (1935—1945) gav sionismen dess slutliga kraft och fick hela världen att känna stor sympati för den. Sionistdrömmen blev en verklighet år 1948 då staten Israel upprättades, vilket för oss till dagens judendom och till frågan: Vad tror nutidens judar?

Gud är en

29. a) Vad är den moderna judendomen, enkelt uttryckt? b) Hur uttrycks judarnas identitet? c) Vilka är några av de högtider och seder som judarna har?

²⁹ Enkelt uttryckt är judendomen ett folks religion. Den som omvänder sig till judendomen blir därför en del av både det judiska folket och den judiska religionen.  Det är en monoteistisk religion i striktaste bemärkelse och en religion som vidhåller att Gud ingriper i människans angelägenheter, särskilt i judarnas. I judarnas religion ingår flera årliga högtider och olika seder och bruk. (Se sidorna 230, 231.) Det finns inga trosbekännelser eller lärosatser som godtas av alla judar, men trosbekännelsen att Gud är en, som finns uttryckt i shema, en bön grundad på 5 Moseboken 6:4, intar en central plats i judarnas tillbedjan i synagogan: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN.”

30. a) Vilken uppfattning har judarna om Gud? b) Hur betraktas Gud inom judendomen i strid med kristenhetens uppfattning?

³⁰ Denna tro på en Gud vidarebefordrades till kristendomen och islam. Rabbinen dr J. H. Hertz säger: ”Detta storslagna uttalande om absolut monoteism var en krigsförklaring mot all polyteism. ... På samma sätt utesluter shema treenigheten i den kristna trosbekännelsen som ett brott mot tron att Gud är en.” * Men låt oss nu se på vad judarna tror om livet efter detta.

Döden, själen och uppståndelsen

31. a) Hur kom läran om den odödliga själen in i den judiska läran? b) Vilket dilemma medförde läran om själens odödlighet?

³¹ En av grundlärorna i den moderna judendomen är att människan har en odödlig själ som lever vidare när kroppen dött. Men kommer den läran från bibeln? I Encyclopaedia Judaica medges det öppet: ”Det var troligen under grekiskt inflytande som läran om själens odödlighet kom in i judendomen.” Men detta skapade ett läromässigt dilemma, som samma verk förklarar: ”I grund  och botten är de två uppfattningarna om uppståndelsen och själens odödlighet motsägande. Den ena gäller en kollektiv uppståndelse vid dagarnas slut, dvs. att de döda som sover i jorden skall uppstå ur graven, medan den andra gäller själens tillstånd efter kroppens död.” Hur löstes dilemmat i den judiska teologin? ”Man påstod att när någon dog så fortsatte hans själ att leva någon annanstans (och detta gav upphov åt alla trosuppfattningarna om himlen och helvetet), medan hans kropp låg i graven och väntade på den fysiska uppståndelsen för alla döda här på jorden.”

32. Vad sägs det i bibeln om de döda?

³² Universitetslektorn Arthur Hertzberg skriver: ”I den [hebreiska] bibeln är arenan där människans liv utspelas den här världen. Där finns ingen lära om en himmel eller ett helvete, bara en växande tanke på en slutlig uppståndelse för de döda vid dagarnas slut.” Det är en enkel och exakt förklaring av den bibliska tanken, för det heter att ”de döda vet alls ingenting. ... Ty i dödsriket [sheol, dvs. människosläktets gemensamma grav], dit du går, kan man inte verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet.” — Predikaren 9:5, 10; Daniel 12:1, 2; Jesaja 26:19.

33. Hur betraktades läran om uppståndelsen ursprungligen av judarna?

 ³³ I Encyclopaedia Judaica heter det: ”Under den rabbinska tiden betraktas läran om de dödas uppståndelse som en av de centrala lärorna inom judendomen” och ”skall särskiljas från tron på ... själens odödlighet.” * Men i dag, då läran om själens odödlighet är godtagen av alla trosriktningar inom judendomen, är tron på de dödas uppståndelse inte det.

34. Hur utmålas själen i Talmud i kontrast till i bibeln? Vad säger senare tids skribenter?

³⁴ Talmud, som i kontrast till bibeln påverkats av hellenism, är fylld av förklaringar och berättelser och även beskrivningar av den odödliga själen. I senare litteratur om judisk mystik, kabbala, går man till och med så långt att man börjar lära om reinkarnation (själavandring), som i grund och botten är en gammal hinduisk lära. (Se kapitel 5.) Denna lära accepteras allmänt som en judisk lära i Israel i dag, och den spelar också en viktig roll i chassidisk tro och litteratur. Som exempel kan nämnas att Martin Buber i sin bok Die Erzählungen der Chassidim (Chassidimberättelser) tar med en berättelse om själen från den skola som Elimelekh, en rabbin från Lizhensk, hade: ”På försoningsdagen, då Rabbi Abraham Jehoschua skulle recitera berättelsen om översteprästens tjänst i det allraheligaste (Avodan, den bön i vilken översteprästens tjänst i Jerusalem upprepades) och kom till det ställe där det heter: ’Och så sade han’, brukade han aldrig säga dessa ord, utan säga: ’Och så sade jag.’ För han hade inte glömt den tid då hans själ var i en översteprästs kropp i Jerusalem.”

35. a) Vilken ståndpunkt har reformjudendomen intagit till läran om den odödliga själen? b) Vad är bibelns klara lära om själen?

 ³⁵ Reformjudendomen har gått så långt att den förkastar tron på uppståndelsen. Ordet har tagits bort ur reformjudendomens bönböcker, och det är endast tron på den odödliga själen som erkänns. Tänk så mycket klarare den bibliska tanken är i 1 Moseboken 2:7: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [själ, Åk].” Kroppen plus anden, dvs. livskraften, bildar ”en levande varelse [eller själ]”. * (1 Moseboken 2:7; 7:22; Psalm 146:4) Och omvänt — när den syndiga människan dör, dör också själen. (Hesekiel 18:4, 20, Åk) När en människa dör, upphör hon således att vara vid medvetet liv. Hennes livskraft återvänder till Gud som gav den. (Predikaren 3:19; 9:5, 10; 12:7) Det verkliga bibliska hoppet för de döda är uppståndelsen — hebreiska: techi·játh ham·me·thím, dvs. ”återupplivande av de döda”.

36, 37. Vad trodde de trogna hebréerna i bibeln om ett liv i framtiden?

³⁶ Denna slutsats kanske förvånar även många judar, men uppståndelsen har i tusentals år varit det verkliga hoppet för dem som tillber den sanne Guden. Den trogne, lidande Job talade för omkring 3.500 år sedan om ett tillfälle i framtiden då Gud skulle uppresa honom från sheol, dvs. dödsriket eller graven. (Job 14:14, 15) Profeten Daniel blev också försäkrad att han skulle få uppstå ”vid dagarnas slut”. — Daniel 12:2, 13.

³⁷ Det finns ingen grund i Skriften för att säga att dessa trogna hebréer trodde att de hade en odödlig själ som skulle leva vidare i en annan värld efter döden. De hade  helt klart tillräckliga skäl till att tro att den suveräne Herren, som kan räkna och behärska stjärnorna i universum, också kan komma ihåg dem då tiden är inne för uppståndelsen. De hade varit trogna mot honom och hans namn. Han skulle vara trogen mot dem. — Psalm 18:26; 147:4; Jesaja 25:7, 8; 40:25, 26.

Judendomen och Guds namn

38. a) Vad har hänt under århundradenas lopp när det gäller bruket av Guds namn? b) Vad är grunden för Guds namn?

³⁸ Enligt judendomen finns Guds namn i skriven form, men det är alltför heligt för att få uttalas. * Det har lett till att det korrekta uttalet har varit förlorat i drygt 2.000 år. Men den inställningen har judarna inte alltid haft. För omkring 3.500 år sedan talade Gud till Mose och sade: ”Så skall du säga till Israels barn: Herren [hebreiska: יהוה, JHVH], era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn i evighet, och så skall man nämna mig från släkte till släkte.” (2 Moseboken 3:15; Psalm 135:13) Vad var det för namn som han skulle nämnas vid? I fotnoten till 2 Moseboken 3:14 (1982) heter det: ”Jag är Det betyder ’Han som kallar sig ”Jag är”’, på hebreiska Jahvé eller Jehová, vilket också kan översättas ’Han är’.” Här finns således Guds heliga namn, tetragrammaton, de fyra hebreiska konsonanterna JHVH (Jahvé), som i sin latiniserade form har kommit att bli känt i århundraden som JEHOVA.

39. a) Varför är Guds namn viktigt? b) Varför slutade judarna att uttala Guds namn?

³⁹ Judarna har historien igenom alltid lagt stor vikt vid Guds egennamn, även om man drastiskt har ändrat  inställning till bruket av det från den inställning man hade i forna tider. Som dr A. Cohen förklarar i Everyman’s Talmud (Envars Talmud): ”Särskild vördnad fästes vid Gudomens ’särskiljande namn’ (Shem Hameforash), som Han hade uppenbarat för Israels folk, nämligen tetragrammaton, JHVH.” Guds namn vördades därför att det representerade och karakteriserade Guds egen person. När allt kommer omkring var det Gud själv som kungjorde sitt namn och uppmanade sina tillbedjare att använda det. Detta framhävs genom det faktum att namnet förekommer 6.828 gånger i den hebreiska bibeln. Hängivna judar anser det emellertid vara vanvördigt att uttala Guds egennamn. *

40. Vad har en del judiska auktoriteter sagt om bruket av Guds namn?

⁴⁰ En rabbin vid namn A. Marmorstein skrev i sin bok The Old Rabbinic Doctrine of God (Den gamla rabbinska läran om Gud) om det gamla rabbinska (obibliska) förbudet mot att uttala namnet: ”Det fanns en tid då detta förbud [att bruka Guds namn] var helt okänt bland judarna. ... Varken i Egypten eller i Babylonien kände judarna till eller höll en lag som förbjöd bruket av Guds namn, tetragrammaton, i vanliga samtal eller hälsningar. Men från 200-talet f.v.t. till 200-talet e.v.t. fanns ett sådant förbud som i viss utsträckning iakttogs.” I gamla tider fick man inte bara använda namnet, utan, som dr Cohen säger: ”Det fanns en tid då ett fritt och öppet bruk av Namnet, även av lekmannen, förespråkades. ... Det har hävdats att rekommendationen var grundad på en önskan att särskilja israeliterna från [icke-judarna].”

41. Vad var det, enligt en rabbin, som gjorde att förbudet mot bruket av Guds namn infördes?

 ⁴¹ Men vad var det då som gjorde att man förbjöd bruket av Guds namn? Doktor Marmorstein svarar: ”Hellenistiskt [grekiskinfluerat] motstånd mot judarnas religion och prästernas och adelns avfällighet gjorde att regeln att inte uttala tetragrammaton i helgedomen [templet i Jerusalem] infördes och fastslogs.” I sitt ytterligtgående nit att undvika att respektlöst nämna Guds namn lyckades de helt få bort det i tal, vilket undergrävde och försvagade möjligheten att identifiera den sanne Guden. Den kombinerade pressen av religiöst motstånd och avfällighet fick judarna att upphöra med att använda Guds namn.

42. Vad visar bibelns redogörelse om bruket av Guds namn?

⁴² Men som dr Cohen förklarar: ”På bibelns tid tycks man inte ha haft några samvetsbetänkligheter mot att använda [Guds namn] i dagligt tal.” Patriarken Abraham ”åkallade Herrens namn”. (1 Moseboken 12:8) De flesta av dem som skrev den hebreiska bibeln använde namnet fritt men respektfullt ända fram till Malakis bok, som skrevs på 400-talet f.v.t. — Rut 1:8, 9, 17.

43. a) Vad finns det rikligt med klara bevis för när det gäller judarnas bruk av Guds namn? b) Vad har en indirekt verkan blivit av att judarna upphörde att använda Guds namn?

⁴³ Det finns rikligt med klara bevis för att de forntida hebréerna använde och uttalade Guds namn. Marmorstein medger angående förändringen som kom senare: ”För under den här tidsperioden, under första hälften av 200-talet [f.v.t.], kan man lägga märke till en stor förändring i bruket av Guds namn, vilket medförde många förändringar inom judisk teologi och filosofi med verkningar som märks ännu i dag.” En verkan som förlusten av namnet har fått är att tron på en anonym gud har bidragit  till att skapa ett teologiskt vakuum i vilket kristenhetens lära om treenigheten lättare kunde utvecklas. * — 2 Moseboken 15:1—3.

44. Nämn några andra verkningar av att Guds namn inte brukas.

⁴⁴ Vägran att använda Guds namn minskar tillbedjan av den sanne Guden. Som en kommentator sade: ”När Gud omtalas som ’Herren’, är tyvärr frasen, även om den är korrekt, kall och färglös. ... Man måste komma ihåg att man genom att översätta JHVH eller adonai med ’Herren’ på många ställen i Gamla testamentet för in en tanke på något abstrakt, formellt och avlägset som är helt främmande för den ursprungliga texten.” (The Knowledge of God in Ancient Israel [Kunskapen om Gud i det forntida Israel]) Vilken sorg att se det storslagna och betydelsefulla namnet Jahvé eller Jehova saknas i många bibelöversättningar, när det helt klart förekommer tusentals gånger i den ursprungliga hebreiska texten! — Jesaja 43:10—12, NW.

Väntar judarna fortfarande på Messias?

45. Vilken biblisk grund finns det för att tro på Messias?

⁴⁵ Det finns många profetior i de hebreiska skrifterna från vilka judarna för över 2.000 år sedan hämtade sitt messianska hopp. Andra Samuelsboken 7:11—16 visade att Messias skulle vara av Davids ätt. I Jesaja 11:1—10 profeterades det att han skulle ge alla människor rättfärdighet och frid. I Daniel 9:24—27 angavs kronologin för  när Messias skulle framträda och när han skulle avskäras i döden.

46, 47. a) Vilket slag av Messias väntade de judar som levde under romarväldet? b) Vilken förändring har ägt rum när det gäller judarnas längtan efter Messias?

⁴⁶ Under första århundradet var förväntningarna på Messias höga, enligt Encyclopaedia Judaica. Messias förväntades vara ”en karismatiskt begåvad avkomling av David som judarna under romartiden trodde skulle uppresas av Gud till att bryta hednaoket och härska över ett återupprättat Israels rike”. Men den militante Messias som judarna väntade på kom inte.

⁴⁷ Men som det framhålls i The New Encyclopædia Britannica var det messianska hoppet viktigt när det gällde att hålla det judiska folket samman under deras många svåra prövningar: ”Att judendomen överlevt beror utan tvivel till stor del på dess orubbliga tro på det messianska  löftet och framtidshoppet.” Men när den moderna judendomen uppstod under 1700- och 1800-talen, slutade många judar att passivt vänta på Messias. I och med den nazistinspirerade Förintelsen förlorade många till sist både tålamodet och hoppet. De började betrakta det messianska budskapet som en belastning och började därför tolka det enbart som en ny tidsålder av välgång och frid. Sedan dess kan judarna, även om det finns undantag, som grupp betraktade knappast sägas vänta på en personlig Messias.

48. Vilka frågor kan med fog väckas om judendomen?

⁴⁸ Denna förändring till en icke-messiansk religion väcker allvarliga frågor. Var judendomen falsk i flera tusen år, då man trodde att Messias skulle vara en person? Vilken form av judendom kan hjälpa en i sökandet efter Gud? Är det den forna judendomen med dess utsmyckningar av grekisk filosofi? Eller är det någon av de icke-messianska former av judendom som har utvecklats under de 200 senaste åren? Eller finns det ytterligare någon väg som troget och exakt har bevarat det messianska hoppet?

49. Vad inbjuds uppriktiga judar att göra?

⁴⁹ Med dessa frågor i minnet föreslår vi att uppriktiga judar på nytt undersöker ämnet Messias genom att granska påståendena om Jesus från Nasaret, inte som kristenheten har framställt honom, utan som de judar som skrivit de grekiska skrifterna presenterar honom. Det är stor skillnad. Kristenhetens religioner har genom sin obibliska lära om treenigheten, vilken är helt oacceptabel för alla judar som omhuldar den rena läran: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN”, bidragit till att judarna har förkastat Jesus. (5 Moseboken 6:4) Vi inbjuder dig därför att med öppet sinne läsa följande kapitel för att så lära känna de grekiska skrifternas Jesus.

[Fotnoter]

[Frågor]

[Infälld text på sidan 217]

Sefardiska och askenasiska judar bildade två kolonier

 [Ruta/Bild på sidan 211]

De tio budorden om tillbedjan och uppförande

Miljoner människor har hört talas om de tio budorden, men inte så många har läst dem. Vi vill därför återge huvuddelen av deras innehåll här.

▪ ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig.

▪ Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe sådana, ej heller tjäna dem. ... [Detta bud var vid denna tidiga tidpunkt, år 1513 f.v.t., unikt i sitt förkastande av avgudadyrkan.]

▪ Du skall inte missbruka Herrens [hebreiska: יהוה], din Guds, namn. ...

▪ Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. ... Herren [har] välsignat sabbatsdagen och helgat den.

▪ Hedra din fader och din moder. ...

▪ Du skall inte dräpa.

▪ Du skall inte begå äktenskapsbrott.

▪ Du skall inte stjäla.

▪ Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

▪ Du skall inte ha begär till din nästas hus ... hustru ... tjänare ... tjänarinna ... oxe eller ... åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.” — 2 Moseboken 20:3—17.

Även om det bara var de fyra första buden som direkt gällde religiös tro och tillbedjan, visade de andra buden sambandet mellan ett rätt uppförande och ett rätt förhållande till Skaparen.

[Bild]

Trots denna unika lag från Gud imiterade Israel den kalvdyrkan som deras hedniska grannar ägnade sig åt (guldkalv, Byblos)

 [Ruta/Bilder på sidorna 220, 221]

Hebréernas heliga skrifter

De heliga hebreiska skrifterna började med ”Tanakh”. Namnet ”Tanakh” kommer från de tre avdelningar som utgör den judiska bibeln på hebreiska: Torah (lagen), Nevi’im (profeterna) och Kethuvim (skrifterna), där de första bokstäverna i varje del bildar ordet TaNaKh. Dessa böcker skrevs på hebreiska och arameiska från 1500-talet till 400-talet f.v.t.

Judarna tror att de skrevs under olika och minskande grad av inspiration. De sätter dem därför i följande ordning, efter vikt och betydelse:

Torah — de fem Moseböckerna eller Pentateuken (från grekiskan för ”fem skriftrullar”), lagen, som består av Genesis (1 Moseboken), Exodus (2 Moseboken), Leviticus (3 Moseboken), Numeri (4 Moseboken) och Deuteronomium (5 Moseboken). Men uttrycket ”Torah” kan också användas om hela den judiska bibeln, såväl som om den muntliga lagen och Talmud (se nästa sida).

Nevi’im — profeterna, omfattar Josua och vidare fram till de stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel och sedan de 12 ”mindre” profeterna från Hosea till Malaki.

Kethuvim — skrifterna, omfattar de poetiska verken: Psalmerna, Ordspråksboken, Job, Höga Visan och Klagovisorna. De omfattar dessutom Rut, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemja och Första och Andra Krönikeboken.

 Talmud

Ur icke-judisk synvinkel är ”Tanakh”, dvs. den judiska bibeln, den viktigaste av de judiska skrifterna, men ur judisk synvinkel är det inte så. Många judar instämmer i rabbinen Adin Steinsaltz’ kommentar: ”Om bibeln är hörnstenen i judendomen, då är Talmud mittpelaren, som stiger upp ur grunden och stöttar hela den ståtliga andliga och intellektuella byggnaden. ... Inget annat verk har haft ett så jämförelsevis stort inflytande på judiskt liv rent teoretiskt och praktiskt.” (The Essential Talmud [Den oumbärliga Talmud]) Men vad är då Talmud?

Ortodoxa judar tror inte bara att Gud gav den skrivna lagen, Torah, till Mose vid berget Sinai, utan också att Gud uppenbarade för honom särskilda förklaringar av hur lagen skulle tillämpas och att dessa skulle vidarebefordras muntligen. Detta kallades den muntliga lagen. Talmud är således den skrivna sammanfattningen, med senare kommentarer och förklaringar av den muntliga lagen, sammanställd av rabbiner från 100-talet v.t. och in i medeltiden.

Talmud är vanligen uppdelad i två huvudsektioner:

Mishna: En samling kommentarer som tillägg till den bibliska lagen, grundad på rabbinernas förklaringar kallade Tannaim (lärare). Den skrevs ner i slutet av 100-talet och i början av 200-talet v.t.

Gemara (ursprungligen kallad Talmud): En samling kommentarer till Mishna gjord av rabbiner under en senare tidsperiod (o. 200—600 v.t.).

Förutom dessa två huvudsektioner kan Talmud också innehålla kommentarer till Gemara gjorda av rabbiner under medeltiden. Två framträdande rabbiner var Raschi (Salomo ben Isak, 1040—1105), som gjorde det svåra språket i Talmud betydligt mer lättförståeligt, och Rambam (Mose ben Maimon, mera känd som Maimonides, 1135—1204), som omorganiserade Talmud i en mera koncis version (”Mishne hattora”) och därmed gjorde den tillgänglig för alla judar.

[Bilder]

Nedan: Gammal Torah från vad som är känt som Esters grav i Iran; till höger: En lovsång grundad på verser i bibeln på hebreiska och jiddisch

 [Ruta/Bilder på sidorna 226, 227]

Judendomen — en religion med många åsikter

Det är stora skillnader mellan de olika fraktionerna av judendom. Judendomen betonar av tradition vikten av att utöva sin religion. Debatter om sådana frågor, snarare än olika trosuppfattningar, har orsakat allvarliga spänningar bland judar och har lett till att judendomen uppdelats i tre stora riktningar.

ORTODOX JUDENDOM — Denna gren godtar inte bara att den hebreiska ”Tanakh” är inspirerad, utan tror också att Mose fick den muntliga lagen från Gud på Sinai berg samtidigt som han fick den skrivna lagen. Ortodoxa judar håller ytterst noga buden i båda lagarna. De tror att Messias en dag skall komma och ge Israel en gyllene tid. På grund av meningsskiljaktigheter inom den ortodoxa gruppen har olika fraktioner uppstått. En sådan är chassidismen.

Chassidim (som betyder ”de fromma”) — De betraktas som ultraortodoxa. Rörelsen grundades av Israel ben Elieser, känd som Baʽal Shem Tov (”Det goda namnets herre”), i mitten av 1700-talet i Östeuropa, och dess anhängare följer en lära som lägger tonvikt vid musik och dans, med mystikfylld glädje som resultat. Många av deras trosuppfattningar, däribland tron på reinkarnation, grundar sig på de judiska mystikfyllda böcker som kallas kabbala. De leds i dag av rebber (”rabbiner” på jiddisch) eller zaddikim, som av sina medtroende betraktas som ytterst rättfärdiga män eller helgon.

Chassidim finns i dag huvudsakligen i Förenta staterna och Israel. De bär en särskild form av östeuropeiska kläder, vanligen svarta, från 1700- och 1800-talen, vilka gör dem mycket iögonenfallande, i synnerhet i en modern stadsmiljö. Numera är de uppdelade i sekter som följer olika framstående rebber. En mycket aktiv grupp är lubavitcherna, som energiskt försöker värva proselyter bland judar. En del grupper tror att det bara är Messias som har rätt att återställa Israel som judisk nation och är därför motståndare till den världsliga staten Israel.

REFORMJUDENDOMEN (även kallad ”liberal” och ”progressiv”  judendom) — Den rörelsen började i Västeuropa i början av 1800-talet. Den grundar sig på Moses Mendelssohns tankar, en intellektuell jude på 1700-talet som ansåg att judarna borde införliva sig med den västerländska kulturen i stället för att särskilja sig från icke-judarna. Reformjudar förnekar Torah som gudomligt uppenbarad sanning. De betraktar de judiska lagarna om mat, renhet och klädsel som föråldrade. De tror på vad de kallar en ”messiansk era av universellt brödraskap”. De har under senare år återgått till mera traditionell judendom.

KONSERVATIV JUDENDOM — Denna gren började i Tyskland år 1845 som ett sidoskott till reformjudendomen, som ansågs ha förkastat alltför många traditionella judiska seder. Den konservativa judendomen godtar inte tanken att Mose skulle ha fått den muntliga lagen av Gud, utan menar att rabbinerna, som sökte anpassa judendomen till en ny era, hittade på den muntliga Torah. De konservativa judarna lyder föreskrifterna i bibeln och den rabbinska lagen, om dessa ”motsvarar de moderna kraven på judiskt liv”. (The Book of Jewish Knowledge [Boken om judiskt vetande]) De använder hebreiska och engelska i sin liturgi och håller strängt på dietlagarna (kashrut). Män och kvinnor får sitta tillsammans under gudstjänsten, vilket de ortodoxa inte tillåter.

[Bilder]

Till vänster: Judar vid Klagomuren i Jerusalem Ovan: En jude som ber, med Jerusalem i bakgrunden

 [Ruta/Bilder på sidorna 230, 231]

Några viktiga högtider och seder

Flertalet av de judiska högtiderna har sin grund i bibeln och är i allmänhet förbundna med antingen vissa årstider och olika skördar eller historiska händelser.

▪ Shabbat (Sabbat) — Den sjunde dagen i den judiska veckan (från solnedgången på fredagen till solnedgången på lördagen) betraktas som veckans heligaste dag, och att särskilt iaktta denna dag ingår som en mycket viktig del av tillbedjan. Judarna går då till synagogan, där Torah föreläses och böner frambärs. — 2 Moseboken 20:8—11.

▪ Jom Kippur — Försoningsdagen, en allvarlig högtid som kännetecknas av fasta och självprövning. Den är kulmen på de tio dagar av botgöring som börjar med Rosh Hashana, det judiska nyåret, som infaller i september enligt den vanliga judiska kalendern. — 3 Moseboken 16:29—31; 23:26—32.

▪ Sukkot (ovan, till höger) — Lövhyddohögtiden eller bärgningshögtiden. Då firas skörden och att större delen av jordbruksåret är slut. Hålls i oktober. — 3 Moseboken 23:34—43; 4 Moseboken 29:12—38; 5 Moseboken 16:13—15.

▪ Chanukka — Invigningsfesten. En populär fest som hålls i december till minne av att judarna genom mackabéerna återfick sin självständighet från det syrisk-grekiska väldet och av återinvigningen av templet i Jerusalem i december 165 f.v.t. Kännetecknas vanligtvis av att man tänder ljus i åtta dagar.

▪ Purim — Lottfesten. Firas i slutet av februari eller i början av mars till minne av att judarna i Persien under 400-talet f.v.t. befriades från Haman och undkom hans folkmordsplan. — Ester 9:20—28.

▪ Pesach — Påskhögtiden. Instiftad till minne av Israels befrielse från fångenskapen i Egypten (1513 f.v.t.). Det är den största och äldsta judiska högtiden. Hålls den 14 nisan (judisk kalender), som i allmänhet infaller i slutet av mars eller i början av april. Varje judisk familj kommer tillsammans  och äter påskmåltiden, séder. Under de sju följande dagarna får inget syrat bröd ätas. Denna period kallas det osyrade brödets (matsa [mazza]; plur.: matsot [mazzot]) högtid. — 2 Moseboken 12:14—20, 24—27.

Några judiska seder

▪ Omskärelse — För judiska pojkar. Det är en viktig ceremoni som äger rum när barnet är åtta dagar gammalt. Den kallas ofta Abrahams förbund, eftersom omskärelsen var tecknet på Guds förbund med honom. Män som omvänder sig till judendomen måste också omskäras. — 1 Moseboken 17:9—14.

▪ Bar Mitsva (nedan) — En annan viktig judisk ritual. Betyder ordagrant ”budets son”, en ”term som betecknar uppnåendet av både religiös och rättslig mogenhet såväl som tillfället då denna ställning formellt antas för pojkar som är 13 år och en dag”. Denna judiska sed tillkom först på 1400-talet v.t. — Encyclopaedia Judaica.

▪ Mezuza (ovan) — Ett judiskt hem känns i allmänhet lätt igen genom mezuzan, dvs. en hylsa med en skriftrulle i, på höger sida om dörrposten när man går in. I praktiken är mezuzan en liten pergamentrulle på vilken orden i 5 Moseboken 6:4—9 och; 11:13—21 finns skrivna. Den ligger hoprullad i en liten hylsa. Hylsan fästes sedan vid varje dörr till varje bostadsrum.

▪ Jarmulke, kipa (kalott för män) — Enligt Encyclopaedia Judaica: ”Ortodoxa judar ... betraktar täckandet av huvudet, både i och utanför synagogan, som ett tecken på trohet mot den judiska traditionen.” Eftersom det inte nämns någonstans i Tanakh om att man skall täcka huvudet under gudstjänsten, nämner Talmud att denna sed är frivillig. Chassidiska judiska kvinnor har antingen en huvudbonad på sig vid alla tillfällen eller rakar huvudet och bär peruk.

[Bild på sidan 206]

Abram (Abraham), judarnas förfader, tillbad Jehova Gud för närmare 4.000 år sedan

[Infälld text på sidan 208]

Davidsstjärnan — en icke-biblisk symbol för Israel och judendomen

[Bild på sidan 215]

En judisk skriftlärd som skriver av hebreisk text

[Bild på sidan 222]

Chassidisk judisk familj som firar sabbaten

[Bild på sidan 233]

Hängivna judar bär fylakterier, ett slags bönekapslar, på armen och på pannan