Kapitel 10

Kristendomen — Var Jesus vägen till Gud?

De av världens större religioner som vi hittills begrundat har, med undantag av judendomen, i stor utsträckning varit grundade på myter och legender. Vi skall nu undersöka en annan religion som gör anspråk på att föra människor närmare Gud — kristendomen. Vad är kristendomen byggd på — myter eller historiska fakta?

1. a) Varför har kristenhetens historia fått somliga att hysa allvarliga tvivel beträffande kristendomen? b) Vilken skillnad gör vi här mellan kristenheten och kristendomen?

KRISTENHETEN, * vars historia har präglats av krig, inkvisition, korståg och religiöst skrymteri, har inte främjat kristendomens sak. Hängivna muslimer och andra pekar på det moraliska förfallet och dekadansen i västvärldens ”kristna” samhälle som ett skäl till att förkasta kristendomen. De så kallade kristna nationerna har i själva verket tappat sitt moraliska roder och har lidit skeppsbrott på trolöshetens, girighetens och njutningslystnadens klipprev.

2, 3. a) Vilken kontrast kan vi se mellan de första kristnas uppförande och den nutida kristenhetens? b) Vilka frågor skall nu behandlas?

² Att urkristendomens normer skilde sig mycket från dem som präglar våra dagars toleranta samhälle bekräftas  av professor Elaine Pagels i hennes bok Adam, Eva och ormen, där hon förklarar: ”Många kristna under de första fyra århundradena var stolta över sin sexuella återhållsamhet; de avhöll sig från polygami och ofta även från skilsmässa, som tilläts av judisk tradition; och de avvisade utomäktenskapliga sexuella bruk som var allmänt accepterade bland deras icke-kristna och icke-judiska samtida och som omfattade prostitution och homosexualitet.”

³ Det är därför på sin plats att fråga: Är kristenhetens historia och dess moraliska tillstånd i vår tid en sann återspegling av Jesu Kristi läror? Vad slags människa var Jesus? Bidrog han till att föra människor närmare Gud? Var han den Messias som utlovats i de hebreiska skrifternas profetior? Detta är några av de frågor som vi skall behandla i det här kapitlet.

Jesus — vilka kriterier uppfyllde han?

4. Vilken tydlig skillnad kan vi lägga märke till mellan kristendomen och dess rötter och världens större religioner?

⁴ Som vi redan sett har mytologi spelat en framträdande roll i nästan alla världens större religioner. När vi i föregående kapitel undersökte judendomens ursprung, kunde vi emellertid konstatera att den inte började med en myt, utan med den historiska personen Abraham och hans förfäder och avkomlingar. När det gäller kristendomen och dess grundare, Jesus, börjar inte heller den med mytologi, utan med en verklig, historisk person. — Se sidan 237.

5. a) Nämn tre av de kriterier som Jesus uppfyllde som bevis för att han var Abrahams utlovade ”säd”. b) Vilka skrev de kristna grekiska skrifterna?

⁵ Den första versen i de kristna grekiska skrifterna, som vanligen kallas Nya testamentet (se sidan 241), lyder: ”Boken med Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons,  historia.” (Matteus 1:1) Är detta bara ett löst påstående av Matteus, en före detta judisk uppbördsman och en av Jesu levnadstecknare och närmaste lärjungar? Nej, de 15 verser Matt. 1:2—16 som sedan följer redogör för Abrahams släktlinje ända fram till Jakob, som ”blev far till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus, som kallas Kristus”. Jesus var verkligen en avkomling av Abraham, Juda och David och uppfyllde således tre av kriterierna på den ”säd” som skulle födas i Abrahams släktlinje och var förutsagd i 1 Moseboken 3:15. — 1 Moseboken 22:18; 49:10; 1 Krönikeboken 17:11.

6, 7. Varför var Jesu födelseort så betydelsefull?

⁶ Ett annat kriterium på den messianska ”säden” skulle vara hans födelseort. Var föddes Jesus? Matteus berättar för oss att Jesus var ”född i Betlehem i Judeen i kung Herodes’ dagar”. (Matteus 2:1) Läkaren Lukas’ skildring bekräftar detta faktum och säger beträffande Jesu blivande fosterfar: ”Också Josef [gick] upp från Galileen, från staden Nasaret, till Judeen, till Davids stad, som kallas Betlehem, eftersom han var medlem av Davids hus och familj, för att bli inskriven tillsammans med Maria, som hade getts honom till hustru såsom det var utlovat och som nu snart väntade barn.” — Lukas 2:4, 5.

⁷ Varför var det så viktigt att Jesus skulle födas i Betlehem och inte i Nasaret eller någon annan stad? Därför att den hebreiske profeten Mika redan på 700-talet f.v.t. hade uttalat följande profetia: ”Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Judas släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bli en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” (Mika 5:2) Genom att födas i Betlehem uppfyllde Jesus således ännu ett kriterium på den utlovade Säden och Messias. — Johannes 7:42.

8. Nämn några av de profetior som Jesus uppfyllde.

 ⁸ Jesus uppfyllde i själva verket många fler profetior i de hebreiska skrifterna och bevisade därigenom att han uppfyllde alla kriterier på att vara den utlovade Messias. Du kan undersöka några av dessa i din egen bibel. (Se sidan 245.) * Men låt oss nu helt kort granska Jesu budskap och tjänst.

Jesu liv visar vägen

9. a) Hur inledde Jesus sin offentliga tjänst? b) Hur vet vi att Jesus hade Guds godkännande?

⁹ Bibeln berättar att Jesus uppfostrades som de flesta andra judiska ungdomar på den tiden; han besökte till exempel traktens synagoga och templet i Jerusalem. (Lukas 2:41—52) När han var 30 år, började han sin offentliga tjänst. Först begav han sig till sin kusin Johannes, som döpte judar i floden Jordan som symbol av att de ångrat sina synder. Lukas berättar: ”När nu allt folket lät döpa sig, blev också Jesus döpt, och medan han bad öppnades himmelen, och den heliga anden kom ner över honom i kroppslig gestalt lik en duva, och en röst ljöd från himmelen: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’” — Lukas 3:21—23; Johannes 1:32—34.

10, 11. a) Vad var utmärkande för Jesu undervisning och predikotjänst? b) Hur framhöll Jesus betydelsen av sin Faders namn?

¹⁰ I sinom tid började Jesus sin tjänst som Guds smorde Son. Han vandrade igenom Galileen och Judeen och predikade budskapet om Guds rike, botade sjuka och utförde andra underverk. Han ville inte ha betalt för sina tjänster och strävade inte heller efter att bli rik eller att upphöja sig själv. I stället sade han att det är lyckligare att ge än att få. Han lärde också sina lärjungar att predika. — Matteus 8:20; 10:7—13; Apostlagärningarna 20:35.

 ¹¹ När vi analyserar Jesu budskap och de metoder han använde, ser vi att hans tillvägagångssätt skiljer sig mycket från många av kristenhetens predikanters. Han manipulerade inte massorna med billiga, känslomässiga effekter eller genom att skrämma dem med ett brinnande helvete. Med hjälp av enkel logik och liknelser eller illustrationer från det dagliga livet vädjade Jesus i stället till människors hjärta och sinne. Hans berömda bergspredikan är ett framträdande exempel på hans läror och undervisningsmetoder. I denna predikan ingår också Jesu mönsterbön, där han tydligt visar vad som är det viktigaste i en kristens liv genom att sätta helgandet av Guds namn i främsta rummet. (Se sidorna 258, 259.) — Matteus 5:1—7:29; 13:3—53; Lukas 6:17—49.

12. a) Hur kom egenskapen kärlek till uttryck i Jesu undervisning och handlingssätt? b) Hur annorlunda skulle världen vara om människor verkligen utövade kristen kärlek?

¹² I sitt umgänge med sina efterföljare och med människor i största allmänhet visade Jesus kärlek och medömkan. (Markus 6:30—34) Samtidigt som han predikade budskapet om Guds rike lade han också själv i dagen kärlek och ödmjukhet. Under de sista timmarna av sitt liv kunde han därför säga till sina lärjungar: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:34, 35) Själva kärnan i kristendomen är således självuppoffrande kärlek grundad på principer. (Matteus 22:37—40) Detta betyder i praktiken att en kristen bör älska till och med sina fiender, även om han kan hata deras onda gärningar. (Lukas 6:27—31) Begrunda detta ett ögonblick. Hur annorlunda skulle inte den här  världen se ut om alla verkligen utövade detta slag av kärlek! — Romarna 12:17—21; 13:8—10.

13. På vilket sätt skilde sig Jesu lära från Konfucius’, Lao-tzus och Buddhas läror?

¹³ Jesu lära gällde dock mycket mer än bara etik eller filosofi, som Konfucius’ och Lao-tzus läror. Jesus lärde inte att man kan uppnå frälsning i egen kraft genom kunskapens och upplysningens väg, som Buddha gjorde. Han framhöll i stället att Gud är källan till frälsning, då han sade: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte ut sin Son i världen för att han skulle döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” — Johannes 3:16, 17.

14. Varför kunde Jesus säga: ”Jag är vägen och sanningen och livet”?

¹⁴ Genom att låta sin Faders kärlek komma till uttryck i sina egna ord och handlingar förde Jesus människor närmare Gud. Detta är ett av skälen till att han kunde säga: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. ... Den som har sett mig, han har också sett Fadern. Hur kommer det sig att du säger: ’Visa oss Fadern’? Tror du inte att jag är i gemenskap med Fadern och Fadern i gemenskap med mig? De ting jag säger till er talar jag inte av egen ingivelse; utan Fadern som förblir i gemenskap med mig, han gör sina gärningar. ... Ni hörde att jag sade till er: Jag går nu bort, och jag skall komma tillbaka till er. Om ni älskade mig, skulle ni glädja er över att jag nu går min väg till Fadern, eftersom Fadern är större än jag.” (Johannes 14:6—28) Ja, Jesus var ”vägen och sanningen och livet”, eftersom han förde dessa judiska människor tillbaka till sin Fader, deras sanne Gud, Jehova. I och med Jesus fick  således människors sökande efter Gud plötsligt ny drivkraft, eftersom Gud i sin enorma kärlek hade sänt Jesus till jorden som en fyr som strålar ut ljus och sanning för att vägleda människor till Fadern. — Johannes 1:9—14; 6:44; 8:31, 32.

15. a) Vad måste vi göra för att finna Gud? b) Vilka vittnesbörd om Guds kärlek har vi här på jorden?

¹⁵ Med Jesu tjänst och föredöme som grundval kunde missionären Paulus längre fram säga till grekerna i Aten: ”Och han [Gud] har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle kunna känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss. Ty genom honom har vi liv och rör oss och är till.” (Apostlagärningarna 17:26—28) Ja, en människa kan finna Gud, om hon är villig att göra sig mödan att söka honom. (Matteus 7:7, 8) Gud har gjort sig själv och sin kärlek uppenbara genom att dana en jord som kan hysa en till synes oändlig mångfald livsformer. Han förser människor med allt vad de behöver, vare sig de är rättfärdiga eller orättfärdiga. Han har också gett människor sitt skrivna ord, bibeln, och sänt sin Son som lösenoffer. * Dessutom har Gud gett människor den hjälp de behöver för att finna vägen till honom. — Matteus 5:43—45;  Apostlagärningarna 14:16, 17; Romarna 3:23—26.

16, 17. Hur måste sann kristen kärlek komma till uttryck?

¹⁶ Den kristna kärleken bör naturligtvis inte bara komma till uttryck i ord, utan också, och det är viktigare, i gärning. Därför skrev aposteln Paulus: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” — 1 Korintierna 13:4—8.

¹⁷ Jesus klargjorde också hur viktigt det är att förkunna om himmelriket — Guds styre över ett lydigt människosläkte. — Matteus 10:7; Markus 13:10.

Varje kristen är en förkunnare

18. a) Vad framhöll Jesus i sin bergspredikan? b) Vilket ansvar har varje kristen? c) Hur förberedde Jesus sina lärjungar för deras tjänst, och vilket budskap skulle de förkunna?

¹⁸ I sin bergspredikan framhöll Jesus för sina åhörare att de hade ansvaret att genom sina ord och handlingar ge upplysning åt andra. Han sade: ”Ni är världens ljus. En stad kan inte döljas när den ligger på ett berg. Inte heller tänder man en lampa och sätter den under sädesmåttet, utan på lampstället, och den lyser på alla i huset. Låt likaså ert ljus lysa inför människorna, så att de kan se era förträffliga gärningar och ge ära åt er Fader som är i himlarna.” (Matteus 5:14—16) Jesus övade sina lärjungar så att de visste hur de skulle predika och undervisa på sina färder som kringresande Ordets förkunnare. Och vad skulle deras budskap vara? Det som Jesus själv förkunnade, nämligen Guds rike, som skulle styra jorden i rättfärdighet. Som Jesus förklarade vid ett tillfälle: ”Också för andra städer  måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds rike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” (Lukas 4:43; 8:1; 10:1—12) Han sade också att en del av det tecken som skulle identifiera de yttersta dagarna var att ”dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma”. — Matteus 24:3—14.

19, 20. a) Varför har den sanna kristendomen alltid varit en aktiv, missionerande religion? b) Vilka viktiga frågor kräver nu svar?

¹⁹ Innan den uppståndne Jesus slutligen for upp till himmelen år 33 v.t., uppmanade han sina lärjungar: ”All myndighet i himmelen och på jorden har blivit mig given. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matteus 28:18—20) Detta är ett av skälen till att kristendomen, från allra första början, var en aktiv, missionerande religion som uppväckte vrede och svartsjuka hos anhängarna av den tidens grekiska och romerska religioner, som var grundade på mytologi. Den förföljelse som aposteln Paulus blev utsatt för i Efesus var ett belysande exempel på detta. — Apostlagärningarna 19:23—41.

²⁰ Frågan är nu: Vilket erbjudande innehöll budskapet om Guds rike för de döda? Vilket hopp för de döda förkunnade Kristus? Erbjöd han frälsning från ett ”brinnande helvete” för de troendes ”odödliga själar”, eller vad erbjöd han? — Matteus 4:17.

Hopp om evigt liv

21, 22. a) Vid vad liknade Jesus Lasarus’ tillstånd, och varför det? b) Vilket hopp hyste Marta för sin döde bror?

²¹ Den bästa och klaraste inblicken i det hopp som Jesus predikade får man kanske genom att se vad han  sade och gjorde när hans vän Lasarus dog. Hur betraktade Jesus detta dödsfall? När Jesus var på väg till Lasarus’ hem, sade han till sina lärjungar: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.” (Johannes 11:11) Jesus liknade Lasarus’ dödstillstånd vid sömn. När vi sover djupt är vi inte medvetna om någonting, vilket stämmer överens med det hebreiska uttrycket i Predikaren 9:5 (NW): ”Ty de levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.”

²² Lägg märke till att Jesus inte sade något om att Lasarus’ själ var i himmelen, helvetet eller skärselden, trots att Lasarus hade varit död i fyra dagar! När Jesus kom fram till Betania och Marta, Lasarus’ syster, kom ut för att möta honom, sade han till henne: ”Din bror skall uppstå.” Vad svarade hon? Sade hon att han redan var i himmelen? Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen.” Detta visar tydligt att judarnas hopp på den tiden var en uppståndelse, ett återvändande till liv här på jorden. — Johannes 11:23, 24, 38, 39.

23. Vilket underverk utförde Jesus, och vilken verkan fick det på de närvarande?

²³ Jesus svarade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör; och var och en som lever och utövar tro på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Johannes 11:25, 26) För att bekräfta detta uttalande begav sig Jesus till den håla där Lasarus var begravd och kallade fram honom levande inför ögonen på hans systrar Maria och Marta och deras grannar. Skildringen fortsätter: ”Därför satte många av de judar, som hade kommit till Maria och som  såg vad han gjorde, tro till honom. Den folkskara som var med honom när han kallade Lasarus ut ur minnesgraven och uppväckte honom från de döda fortsatte således att bära vittnesbörd.” (Johannes 11:45; 12:17) De hade sett underverket med egna ögon, och de trodde på det och vittnade om att det verkligen inträffat. Jesu religiösa motståndare måste också ha trott på händelsen, för det sägs att de främsta prästerna och fariséerna lade råd om att döda Jesus, ”eftersom den här människan utför många tecken”. — Johannes 11:30—53.

24. a) Var hade Lasarus varit i fyra dagar? b) Vad sägs det i bibeln om odödlighet?

²⁴ Var hade Lasarus varit under de fyra dagar då han var död? Ingen annanstans än i graven, där han var helt omedveten och sov i väntan på en uppståndelse. Jesus välsignade honom genom att mirakulöst uppväcka honom från de döda. Men enligt aposteln Johannes’ skildring sade Lasarus ingenting om att han hade varit i himmelen, helvetet eller skärselden under dessa fyra dagar. Varför inte det? Helt enkelt därför att han inte hade någon odödlig själ som kunde bege sig till sådana platser. * — Job 36:14; Hesekiel 18:4, NW.

25. a) Vad åsyftas i bibeln, när det talas om evigt liv? b) Vad beror ankomsten av Guds utlovade rike på?

²⁵ När Jesus talade om evigt liv, syftade han således antingen på evigt liv i himmelen som förvandlad, odödlig andevarelse och medregent med honom i hans rike eller också på evigt liv som människa på en paradisisk jord  under detta rikes styre. * (Lukas 23:43; Johannes 17:3) Enligt sitt löfte kommer Gud i bildlig bemärkelse att bo hos de lydiga människorna på jorden, och detta kommer att medföra rikliga välsignelser för jordens del. Allt detta beror naturligtvis på om Jesus verkligen var sänd och godkänd av Gud. — Lukas 22:28—30; Titus 1:1, 2; Uppenbarelseboken 21:1—4.

 Guds godkännande — en verklighet, inte en myt

26. Vilken märklig händelse fick lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes bevittna?

²⁶ Hur vet vi att Jesus hade Guds godkännande? När Jesus döptes hördes en röst från himmelen säga: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matteus 3:17) Längre fram bekräftades detta godkännande inför andra vittnen. Lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes, tidigare fiskare från Galileen, följde med Jesus upp på ett högt berg (förmodligen berget Hermon, som når en höjd av 2.814 meter). Där hände något märkligt inför deras ögon: ”Och han [Jesus] förvandlades inför dem, och hans ansikte lyste såsom solen, och hans ytterkläder blev strålande såsom ljuset. Och se! Mose och Elia visade sig för dem, i samtal med honom. ... Se, då överskuggade dem en lysande molnsky, och se, ur molnskyn ljöd en röst, som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt; lyssna till honom.’ När lärjungarna hörde detta, föll de ner på sina ansikten och blev mycket rädda.” — Matteus 17:1—6; Lukas 9:28—36.

27. a) Vilken verkan hade Jesu förklaring på lärjungarna? b) Hur vet vi att Jesus inte var en mytisk person?

²⁷ Denna hör- och synbara bekräftelse från Gud stärkte Petrus’ tro enormt, för han skrev senare: ”Det var ju inte slugt uttänkta osanna historier [grekiska: mý·thois, myter] vi gick efter då vi gjorde er bekanta med vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro, utan vi hade kommit att vara ögonvittnen till hans storhet. Han fick nämligen från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa framfördes till honom av den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, som jag själv har godkänt.’ Ja, dessa ord hörde vi framföras från himmelen medan vi var tillsammans med honom på det heliga berget.” (2 Petrus 1:16—18) De judiska lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes såg med egna ögon underverket  med Jesu förklaring och hörde Guds godkännande röst från himlarna. Deras tro grundade sig på en verklighet som de själva hade sett och hört, inte på mytologi eller på ”judiska fabler”. (Se sidan 237.) — Matteus 17:9; Titus 1:13, 14. *

 Jesu död och ännu ett underverk

28. Hur blev Jesus anklagad på falska grunder år 33 v.t.?

²⁸ År 33 v.t. blev Jesus gripen och ställd inför rätta av de judiska religiösa myndigheterna, på falska grunder anklagad för hädelse, därför att han kallat sig själv Guds Son. (Matteus 26:3, 4, 59—67) Eftersom judarna uppenbarligen föredrog att den romerska världsliga myndigheten avrättade honom, sände de honom till Pilatus och framförde återigen falska anklagelser mot honom, denna gång för att ha förbjudit människor att betala skatt till kejsaren och för att ha sagt att han själv var kung. — Markus 12:14—17; Lukas 23:1—11; Johannes 18:28—31.

29. Hur dog Jesus?

²⁹ Sedan Jesus hade skickats från den ene styresmannen till den andre, gav den romerske landshövdingen Pontius Pilatus efter för kraven från den religiöst uppviglade folkmassan, följde minsta motståndets lag och dömde Jesus till döden. Följden blev att Jesus dog en vanärande död på en påle, och hans kropp lades i en grav. Men efter mindre än tre dagar inträffade en händelse som förvandlade Jesu bedrövade lärjungar till lyckliga, trosvissa och nitiska evangelieförkunnare. — Johannes 19:16—22; Galaterna 3:13.

30. Vilka åtgärder vidtog de religiösa ledarna för att förhindra bedrägeri?

³⁰ De religiösa ledarna, som misstänkte att Jesu efterföljare skulle tillgripa oärliga metoder, vände sig till Pilatus med en begäran: ”’Herre, vi har dragit oss till minnes att den där bedragaren sade, medan han ännu levde: ”Efter tre dagar skall jag bli uppväckt.” Befall därför att graven görs säker ända till tredje dagen, för att hans lärjungar inte måtte komma och stjäla bort honom och säga till folket: ”Han har blivit uppväckt från de döda!” och detta sista bedrägeri bli värre än det första.’ Pilatus  sade till dem: ’Ni har vaktmanskap. Gå och gör den säker så gott ni har förstånd till.’ Då gav de sig av och gjorde graven säker genom att försegla stenen och ha vaktmanskapet vid den.” (Matteus 27:62—66) Hur säker visade den sig vara?

31. Vad hände när några trogna kvinnor begav sig till Jesu grav?

³¹ På tredje dagen efter Jesu död begav sig tre kvinnor till graven för att smörja kroppen med välluktande olja. Vad fann de? ”Och mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till minnesgraven, när solen hade gått upp. Och de sade sinsemellan: ’Vem skall vältra bort stenen från ingången till minnesgraven åt oss?’ Men när de såg upp, fick de se att stenen hade vältrats bort, fastän den var mycket stor. När de gick in i minnesgraven, såg de en ung man sitta på högra sidan klädd i en lång vit dräkt, och de blev bestörta. Han sade till dem: ’Var inte bestörta längre. Ni söker Jesus, nasaréen, som blev hängd på pålen. Han har blivit uppväckt, han är inte här. Se! Det är platsen där man lade honom. Men gå bort, säg till hans lärjungar och till Petrus: ”Han går före er till Galileen; där skall ni få se honom, alldeles som han har sagt er.”’” (Markus 16:1—7; Lukas 24:1—12) Trots de religiösa ledarnas särskilda vaktmanskap hade Jesus uppväckts av sin Fader. Är detta en myt eller ett historiskt faktum?

32. Av vilka välgrundade skäl trodde Paulus att Jesus hade uppväckts?

³² Omkring 22 år efter denna händelse skrev Paulus, som tidigare själv förföljt de kristna, och förklarade hur han kom att tro att Kristus hade uppväckts: ”Jag har ju förmedlat till er, bland de första tingen, det som jag också har tagit emot, nämligen att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna; och att han blev begravd, ja, att han har blivit uppväckt på tredje dagen enligt Skrifterna; och att  han visade sig för Kefas, sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta är kvar intill denna stund, men några har somnat in i döden. Därefter visade han sig för Jakob, sedan för alla apostlarna.” (1 Korintierna 15:3—7) Ja, Paulus hade faktiska skäl till att riskera livet för den uppväckte Jesus, däribland vittnesbördet från omkring 500 ögonvittnen som personligen hade sett den uppväckte Jesus! (Romarna 1:1—4) Paulus visste att Jesus hade uppväckts, och han hade ett ännu starkare skäl att säga så, då han vidare förklarade: ”Men allra sist visade han sig också för mig, såsom för en som är född för tidigt.” — 1 Korintierna 15:8, 9; Apostlagärningarna 9:1—19.

33. Varför var de första kristna villiga att lida martyrdöden för sin tro?

³³ De första kristna var villiga att dö martyrdöden på de romerska arenorna. Varför det? Därför att de visste att deras tro var grundad på historiska fakta och inte på myter. Det var ett faktum att Jesus var den Kristus eller Messias som utlovats i profetiorna och också att han hade sänts till jorden av Gud, fått Guds godkännande, dött på en påle och bevarat sin ostrafflighet som Guds Son och uppväckts från de döda. — 1 Petrus 1:3, 4.

34. Varför är Jesu uppståndelse, enligt aposteln Paulus, så viktig för den kristna tron?

³⁴ Vi rekommenderar dig att läsa hela kapitel 15 1 Kor. 15 i Paulus’ första brev till korintierna för att få en inblick i vad Paulus trodde om uppståndelsen och varför den är så viktig för den kristna tron. Kärnpunkten i hans budskap uttrycks i dessa ord: ”Men nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in. Ty eftersom döden är genom en människa [Adam], är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles som  alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i den Smorde.” — 1 Korintierna 15:20—22.

35. Vilka välsignelser har Gud utlovat för jorden och mänskligheten? (Jesaja 65:17—25)

³⁵ Jesu Kristi uppståndelse har således ett syfte som så småningom kommer att bli till nytta för hela mänskligheten. * Den öppnade också vägen för Jesus att till sist uppfylla de övriga av de messianska profetiorna. Hans rättfärdiga styre från de osynliga himlarna måste snart utsträckas till en renad jord. Då kommer det som bibeln beskriver som ”en ny himmel och en ny jord” att finnas, och där skall Gud ”torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:1—4.

Avfällighet och förföljelse väntad

36. Vad inträffade vid pingsten år 33 v.t. och vad blev resultatet?

³⁶ Kort efter Jesu död och uppståndelse inträffade ytterligare ett underverk som gav ökad kraft och intensitet åt dessa första kristnas predikande. På pingstdagen år 33 v.t. utgöt Gud från himmelen sin heliga ande eller verksamma kraft över omkring 120 kristna som var församlade i Jerusalem. Vad blev resultatet? ”Och tungor såsom av eld blev synliga för dem och blev fördelade, och en satte sig på var och en av dem, och de blev alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål, alldeles som anden förunnade dem att uttala sig.” (Apostlagärningarna 2:3, 4) De judar av olika språkgrupper som då befann sig i Jerusalem blev mycket förvånade över att få höra dessa, i deras ögon okunniga, galileiska judar tala  främmande tungomål. Det ledde till att många blev troende. Det kristna budskapet spred sig som en löpeld, då dessa nyomvända judar återvände till sina hemländer. — Apostlagärningarna 2:5—21.

37. Hur reagerade vissa romerska härskare inför den nya kristna religionen?

³⁷ Men ovädersmoln tornade snart upp sig. Romarna blev misstänksamma mot denna nya och till synes ateistiska religion som inte hade några gudabilder. Från och med kejsar Neros tid utsatte romarna de kristna under de tre första århundradena enligt den vanliga tideräkningen för fruktansvärd förföljelse. * Många kristna dömdes till döden på de romerska arenorna för att tillfredsställa sadistiska och blodtörstiga kejsare och de folkskaror som samlades för att se fångar kastas för vilda djur.

38. Vilka förhållanden hade man profeterat skulle störa den första kristna församlingen?

³⁸ En annan störande faktor under denna första tid var något som apostlarna hade profeterat om. Petrus förklarade till exempel: ”Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i hemlighet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som har köpt dem och skall därigenom dra snar tillintetgörelse över sig själva.” (2 Petrus 2:1—3) Avfällighet! Detta innebar ett avfall från sann tillbedjan, ett kompromissande med de religiösa strömningarna i den tidens romerska värld, som var genomsyrad av grekisk filosofi och grekiskt tänkande. Hur gick det till? I nästa kapitel kommer denna och närbesläktade frågor att besvaras. — Apostlagärningarna 20:30; 2 Timoteus 2:16—18; 2 Tessalonikerna 2:3.

[Fotnoter]

[Frågor]

 [Ruta/Bild på sidan 237]

Var Jesus en myt?

”Är levnadsteckningen över kristendomens grundare en produkt av människors sorger, fantasier och förhoppningar — en myt jämförbar med legenderna om Krishna, Osiris, Attis, Adonis, Dionysos och Mithras?” frågar historikern Will Durant. Han svarar att under första århundradet tycks tanken att förneka Kristi existens ”aldrig ha föresvävat ens de bittraste hedniska eller judiska motståndare till den nygrundade kristendomen”. — The Story of Civilization: Part III—Caesar and Christ.

Den romerske historieskrivaren Suetonius (o. 69—140 v.t.) säger beträffande kejsar Claudius (Klaudius) i det historiska verket The Twelve Caesars (De tolv kejsarna): ”Eftersom judarna i Rom ständigt vållade störningar på anstiftan av Chrestus [Kristus], fördrev han dem från staden.” Detta inträffade omkring år 52 v.t. (Jämför Apostlagärningarna 18:1, 2.) Lägg märke till att Suetonius inte ger uttryck åt något tvivel på Kristi existens. Med denna verklighetsbakgrund och i trots av livshotande förföljelse var de första kristna mycket aktiva i fråga om att förkunna sin tro. Det är knappast troligt att de skulle ha riskerat livet för en myt. Jesu död och uppståndelse hade ägt rum under deras livstid, och somliga av dem hade varit ögonvittnen till dessa händelser.

Historikern Will Durant drar följande slutsats: ”Att några få enkla män inom en enda generation kunde dikta ihop en så kraftfull och tilltalande personlighet, en så upphöjd etik och en så inspirerande vision av mänskligt brödraskap skulle vara ett långt otroligare mirakel än något av de underverk som finns omnämnda i evangelierna.”

[Bild]

Jesus predikade och utförde underverk i dessa trakter av Galileen i det forntida Palestina

 [Ruta/Bild på sidan 241]

Vilka skrev bibeln?

Den kristna bibeln består av de 39 böcker som utgör de hebreiska skrifterna (se sidan 220), som av många kallas Gamla testamentet, och de 27 böcker som utgör de kristna grekiska skrifterna, som ofta kallas Nya testamentet. * Bibeln är således ett miniatyrbibliotek bestående av 66 böcker skrivna av omkring 40 män under loppet av 1.600 år (från 1513 f.v.t till 98 v.t.).

De grekiska skrifterna inleds med fyra evangelier, som berättar om Jesu liv och de goda nyheter som han predikade. Två av dessa skrevs av nära efterföljare till Kristus: uppbördsmannen Matteus och fiskaren Johannes. De två övriga skrevs av Markus och läkaren Lukas, som båda blev troende under kristendomens första tid. (Kolosserna 4:14) Efter evangelierna följer Apostlagärningarna, en skildring av de första kristnas missionsverksamhet sammanställd av Lukas. Därefter kommer 14 brev från aposteln Paulus till olika församlingar och enskilda kristna, och sedan följer brev från Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Bibelns sista bok är Uppenbarelseboken, som skrevs av Johannes.

Att så många personer med skiftande bakgrund och från olika tidsperioder och kulturer har kunnat frambringa en så samstämmig bok är ett starkt bevis för att bibeln inte blott och bart är en produkt av mänsklig intelligens, utan är inspirerad av Gud. Bibeln själv förklarar: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud [ordagrant: ”Gud-andad”] och nyttig till undervisning.” Bibeln skrevs således under inflytande av Guds heliga ande eller verksamma kraft. — 2 Timoteus 3:16, 17, Int.

[Bild]

Denna ofullständiga romerska inskription med Pontius Pilatus’ namn skrivet på latin (andra raden: ”IVS PILATVS”) bekräftar att han var en inflytelserik person i Palestina, precis som det sägs i bibeln

[Fotnoter]

 [Ruta/Bild på sidan 245]

Profetior i Bibeln om Messias

Profetia Händelse Uppfyllelse

1 Mos. 49:10 Född av Juda stam Matt. 1:2—16; Luk. 3:23—33

Ps. 132:11; Av Davids, Isais Matt. 1:1, 6—16; 9:27;

Jes. 9:7 sons, släkt Apg. 13:22, 23

Mik. 5:2 Född i Betlehem Luk. 2:4—11; Joh. 7:42

Jes. 7:14 Född av en jungfru Matt. 1:18—23; Luk. 1:30—35

Hos. 11:1 Kallad ut ur Egypten Matt. 2:15

Jes. 61:1, 2 Tilldelad ett Luk. 4:18—21

uppdrag

Jes. 53:4 Bar våra sjukdomar Matt. 8:16, 17

Ps. 69:10 Nitälskade för Matt. 21:12, 13;

Jehovas hus Joh. 2:13—17

Jes. 53:1 Inte trodd Joh. 12:37, 38;

Rom. 10:11, 16

Sak. 9:9; Blev hälsad som Matt. 21:1—9;

Ps. 118:26 kung och som den Mark. 11:7—11

som kom i Jehovas

namn

Jes. 28:16; Förkastad men blev Matt. 21:42, 45, 46;

Ps. 118:22, 23 den förnämsta Apg. 3:14; 4:11;

hörnstenen 1 Petr. 2:7

Ps. 41:10; En apostel förråder Matt. 26:47—50;

Ps. 109:8 honom Joh. 13:18, 26—30

Sak. 11:12 Förrådd för trettio Matt. 26:15; 27:3—10;

silvermynt Mark. 14:10, 11

Jes. 53:8, NW Rannsakad och dömd Matt. 26:57—68;

Matt. 27:1, 2, 11—26

Jes. 53:7 Tyst inför sina Matt. 27:12—14;

anklagare Mark. 14:61; 15:4, 5

Ps. 69:5 Hatad utan sak Luk. 23:13—25; Joh. 15:24, 25

Jes. 50:6; Slagen, spottad på Matt. 26:67; 27:26, 30;

Mik. 5:1 Joh. 19:3

Ps. 22:19 Lottkastning om Matt. 27:35;

kläder Joh. 19:23, 24

Jes. 53:12 Räknad bland Matt. 26:55, 56; 27:38;

syndare Luk. 22:37

Ps. 69:22 Fick ättika och Matt. 27:34, 48;

galla Mark. 15:23, 36

Ps. 22:2 Övergiven av Gud Matt. 27:46; Mark. 15:34

Ps. 34:21; Inga ben sönder- Joh. 19:33, 36

2 Mos. 12:46 slagna

Jes. 53:5; Stucken med spjut Matt. 27:49; Joh. 19:34, 37;

Sak. 12:10 Upp. 1:7

Jes. 53:5, Dör offerdöden för Matt. 20:28; Joh. 1:29; 

Jes. 53:8, 11, 12 att bära bort Rom. 3:24; 4:25

synderna

Jes. 53:9 Begravd bland Matt. 27:57—60;

de rika Joh. 19:38—42

Jon. 2:11:17, I graven under Matt. 12:39, 40; 

Jon. 2:1011 delar av tre dygn, Matt. 16:21; 17:23; 27:64

sedan uppväckt

 [Ruta/Bild på sidorna 258, 259]

Jesus och Guds namn

När Jesus lärde sina lärjungar hur de skulle be, sade han: ”Så här skall ni alltså bedja: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.’” — Matteus 6:9, 10.

Jesus visste hur betydelsefullt hans Faders namn var och lade därför stor tonvikt vid det. Han sade därför till sina religiösa fiender: ”Jag har kommit i min Faders namn, men ni tar inte emot mig; om någon annan skulle komma i sitt eget namn, då skulle ni ta emot denne. ... Jag har sagt er det, och ändå tror ni inte. De gärningar som jag gör i min Faders namn, dessa vittnar om mig.” — Johannes 5:43; 10:25; Markus 12:29, 30.

Jesus sade i bön till sin Fader: ”’Fader, förhärliga ditt namn.’ Därför kom en röst från himmelen: ’Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.’”

Vid ett senare tillfälle bad Jesus: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord. Och jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, med vilken du har älskat mig, må vara i dem och jag i gemenskap med dem.” — Johannes 12:28; 17:6, 26.

Som jude måste Jesus ha varit väl förtrogen med sin Faders namn, Jehova eller Jahve, för han kände till skriftstället där det sägs: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja min tjänare som jag har utvalt, för att ni må veta och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är Densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig fortsatte det att inte finnas någon. ... Ni är alltså mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” — Jesaja 43:10, 12, NW.

Judarna som nation var således utvalda att vara Jehovas vittnen. Som jude var Jesus också ett vittne för Jehova. — Uppenbarelseboken 3:14.

  Under det första århundradet hade tydligtvis de flesta judar upphört att uttala Guds uppenbarade namn. Men det finns handskrifter som visar att de första kristna som använde den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna kunde ha sett det hebreiska tetragrammaton som förekom i den grekiska texten. Som George Howard, professor i religionshistoria och hebreiska, förklarade: ”När Septuagintaöversättningen, som den nytestamentliga kyrkan använde och citerade från, innehöll den hebreiska formen av Guds namn, tog utan tvivel de nytestamentliga skribenterna med tetragrammaton i sina citat. Men när den hebreiska formen av Guds namn [senare] togs bort och ersattes med grekiska uttryck i Septuagintaöversättningen, togs det också bort från citat från Septuagintaöversättningen i Nya testamentet.”

Professor Howard hävdar därför att de kristna under det första århundradet måste klart ha förstått sådana ställen som Matteus 22:44, där Jesus citerade de hebreiska skrifterna för sina fiender. Howard säger: ”Det första århundradets kyrka läste förmodligen ’JHVH sade till min Herre’” i stället för den senare versionen ”’Herren sade till min Herre’, ... vilken är lika tvetydig som den är inexakt.” — Psalm 110:1.

Att Jesus använde Guds namn bekräftas av att judarna århundraden efter hans död framförde anklagelsen att om han utförde underverk, så var det ”bara därför att han hade gjort sig själv till herre över Guds ’hemliga’ namn”. — The Book of Jewish Knowledge.

Jesus kände förvisso till Guds unika namn. Trots den tidens judiska tradition använde Jesus säkert detta namn. Han lät inte människors traditioner upphäva Guds lag. — Markus 7:9—13; Johannes 1:1—3, 18; Kolosserna 1:15, 16.

[Bild]

Papyrusfragment (från första århundradet f.v.t.) som visar den hebreiska formen av Guds namn i den grekiska Septuagintaöversättningen

 [Bilder på sidan 238]

Jesus använde många liknelser i sin undervisning — om bland annat sådd, skörd, fiske, fynd av pärla, blandade hjordar och en vingård (Matteus 13:3—47; 25:32)

 [Bild på sidan 243]

Med Guds kraft utförde Jesus många underverk. Bland annat stillade han en storm

[Bild på sidan 246]

Tetragrammaton, de fyra konsonanterna JHVH (Jehova)

[Bild på sidan 251]

Berättelsen om hur Lasarus blev uppväckt ger inte minsta antydan om att han hade en odödlig själ

[Bild på sidan 253]

Petrus, Jakob och Johannes visste att Guds godkännande av Jesus inte var en myt — de hörde och såg det själva vid Jesu förklaring