Tillägg till kapitel 14

Historiker menar att Babylon föll för Cyrus’ här i oktober 539 f.v.t. Nabonid var då kung, men hans son Belsassar var hans medregent i Babylon. Några forskare har utarbetat en lista över de nybabyloniska kungarna och längden på deras regeringstid från Nabonids sista år tillbaka till Nebukadnessars far, Nabopolassar.

Enligt denna nybabyloniska kronologi besegrade kronprins Nebukadnessar egyptierna i slaget vid Karkemis år 605 f.v.t. (Jeremia 46:1, 2) Efter Nabopolassars död återvände Nebukadnessar till Babylon för att överta tronen. Hans första regeringsår började följande vår (604 f.v.t.).

Bibeln säger att babylonierna under Nebukadnessar ödelade Jerusalem i hans 18:e regeringsår (hans 19:e år, om man räknar in tillträdesåret). (Jeremia 52:5, 12, 13, 29) Om man således godtog den ovan nämnda nybabyloniska kronologin, skulle Jerusalem ha ödelagts år 587/586 f.v.t. Men på vad grundar sig denna profana kronologi, och hur stämmer den med bibelns kronologi?

Detta är några av huvudkällorna till denna profana kronologi:

Ptolemaios’ kanon: Klaudios Ptolemaios var en grekisk astronom som levde på 100-talet v.t. Hans kanon eller förteckning av kungar hörde ihop med ett verk om astronomi som han författat. De flesta moderna historieskrivare godtar det Ptolemaios säger om de nybabyloniska kungarna och längden på deras regeringstider (fastän Ptolemaios utelämnar Labaschi-Marduks regeringstid). Ptolemaios baserade tydligtvis sina historiska upplysningar på källor som går tillbaka till den seleukidiska perioden, som började över 250 år efter det att Cyrus erövrat Babylon. Det är därför inte så konstigt att Ptolemaios’ uppgifter stämmer med Berossos’, en babylonisk präst från den seleukidiska perioden.

Nabonids stele från Harran (NABON H 1, B): Denna stele eller pelare med en inskrift från den tiden upptäcktes år 1956. Den nämner de nybabyloniska kungarna Nebukadnessars, Evil-Merodaks och Neriglissars regeringar. Uppgifterna om dessa kungar stämmer med dem som finns i Ptolemaios’ kanon.

VAT 4956: Detta är en kilskriftstavla med astronomiska upplysningar som kan dateras till år 568 f.v.t. Den säger att iakttagelserna är från Nebukadnessars 37:e år. Detta skulle stämma med den kronologi som förlägger hans 18:e regeringsår till år 587/586 f.v.t. Men denna tavla är en kopia som gjorts på 200-talet f.v.t., så det är möjligt att de historiska upplysningar den innehåller helt enkelt är de som var allmänt vedertagna på seleukidernas tid.

 Affärsdokument: Man har funnit tusentals samtida nybabyloniska kilskriftstavlor som berättar om enkla affärstransaktioner och som uppger den babyloniske kungs år då transaktionen ägde rum. Man har funnit tavlor av den här sorten från alla regeringsåren under de kända nybabyloniska kungarna i den allmänt erkända kronologin från den tiden.

Från världslig ståndpunkt sett kan det förefalla som om dessa vittnesbörd bekräftar den nybabyloniska kronologin, när den säger att Nebukadnessars 18:e år (och Jerusalems ödeläggelse) inträffade år 587/586 f.v.t. Men ingen historiker kan förneka att det är möjligt att den nuvarande bilden av babylonisk historia kan vara vilseledande eller felaktig. Det är till exempel känt att forntida präster och kungar ibland ändrade redogörelserna för att tjäna sina egna syften. Och även om det upptäckta bevismaterialet är korrekt, så kan det ha feltolkats av moderna forskare eller vara ofullständigt, så att ännu inte upptäckt material drastiskt kan ändra kronologin för den perioden.

Professor Edward F. Campbell j:r insåg tydligtvis detta, för i inledningen till en tabell som omfattade nybabylonisk kronologi gjorde han följande förbehåll: ”Det säger sig självt att dessa listor är preliminära. Ju mer man studerar de invecklade kronologiska problemen i forntidens Främre Orienten, desto mindre böjd är man att tänka på någon framställning som slutgiltig. Av den orsaken skulle ordet cirka (omkring) kunna användas ännu mer än det har”. — The Bible and the Ancient Near East (1965 års utgåva), sid. 281.

Kristna som tror på bibeln har gång på gång funnit att det den säger består provet, när det utsätts för kritik, och att det har visat sig vara korrekt och pålitligt. De erkänner att som Guds inspirerade ord kan bibeln användas som måttstock, när det gäller att bedöma profan historia och profana uppfattningar. (2 Timoteus 3:16, 17) Fastän bibeln till exempel talar om Belsassar som härskare i Babylon, så var forskare under århundraden konfunderade när det gäller honom, därför att man inte hade några profana dokument som bekräftade hans existens, identitet eller ställning. Men till slut upptäckte arkeologerna profana redogörelser som bekräftade bibeln. Ja, den inre samstämmigheten i bibeln och skribenternas noggrannhet, också när det gäller kronologi, är för de kristna en så stark rekommendation att de sätter den som auktoritet högre än profana historieskrivare, som ständigt ändrar uppfattning.

Men hur hjälper bibeln oss att fastställa när Jerusalem ödelades, och hur stämmer dess uppgifter med den profana kronologin?

Profeten Jeremia förutsade att babylonierna skulle förstöra Jerusalem och göra staden och landet till en ödemark. (Jeremia 25:8, 9) Han tillade: ”Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dessa folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.”  (Jeremia 25:11) De 70 åren utlöpte, när Cyrus den store under sitt första regeringsår lät judarna återvända till sitt hemland. (2 Krönikeboken 36:17—23) Vi menar att det ligger i sakens natur att Jeremia 25:11 och andra skriftställen måste förstås så att de 70 åren skall räknas från när babylonierna förstörde Jerusalem och lämnade Juda land öde. — Jeremia 52:12—15, 24—27; 36:29—31.

Men de, som i första hand grundar sin kronologiska uppfattning på profana källor, inser att om Jerusalem förstördes år 587/586 f.v.t., var det sannerligen inte 70 år tills Babylon erövrades och Cyrus lät judarna återvända till sitt hemland. I ett försök att få saker och ting att stämma överens påstår de att Jeremias profetia började uppfyllas år 605 f.v.t. Enligt senare skribenter skulle Berossos ha sagt att Nebukadnessar efter slaget vid Karkemis utsträckte Babylons inflytande till hela Syrien och Palestina och att han förde med sig judiska fångar, när han återvände till Babylon under sitt tillträdesår, år 605 f.v.t. De menar således att de 70 åren var en period då judarna var i slaveri under Babylon och att den perioden började år 605 f.v.t. Detta skulle innebära att perioden på 70 år skulle utlöpa år 535 f.v.t.

Men den här tolkningen skapar en hel del problem.

Även om Berossos påstår att Nebukadnessar tog judiska fångar under sitt tillträdesår, finns det inga kilskriftsdokument som bekräftar detta. Och vad som är ännu viktigare är att Jeremia 52:28—30 utförligt berättar om att Nebukadnessar tog judiska fångar under sitt sjunde år, sitt artonde år och sitt tjugotredje år, men inte under sitt tillträdesår. Den judiske historieskrivaren Josefos förklarar också att under det år då slaget vid Karkemis utkämpades erövrade Nebukadnessar hela Syrien och Palestina ”utom Judeen”. Han motsäger således Berossos, och det han säger är också i strid med påståendet att judarnas 70-åriga slaveri började under Nebukadnessars tillträdesår. — Antiquities of the Jews X, vi, 1.

I ett annat sammanhang beskriver Josefos dessutom Jerusalems ödeläggelse genom babylonierna, och han säger sedan att ”hela Judeen och Jerusalem och templet fortsatte att vara en öken i 70 år”. (Antiquities of the Jews X, ix, 7) Han säger direkt att ”vår stad låg öde under mellanperioden på 70 år, ända till Cyrus’ tid”. (Mot Apion I, 19) Detta stämmer med 2 Krönikeboken 36:21 och Daniel 9:2, som säger att de förutsagda 70 åren var 70 år, då landet skulle ligga fullständigt öde. På 100-talet v.t. skrev också Teofilus från Antiokia att de 70 åren började i och med förstöringen av templet efter det att Sidkia hade regerat i 11 år. — Se också 2 Konungaboken 24:18—25:21.

Men bibeln själv innehåller ännu kraftigare bevis mot påståendet att de 70 åren började år 605 f.v.t. och att Jerusalem förstördes år 587/586 f.v.t. Om vi skulle räkna de 70 åren från år 605 f.v.t., skulle  vi, som vi redan nämnt, komma fram till år 535 f.v.t. Men den inspirerade bibelskribenten Esra rapporterade att de 70 åren pågick ända fram till ”den persiske konungen Kores’ första regeringsår”, då han utfärdade en förordning som tillät judarna att återvända till sitt hemland. (Esra 1:1—4; 2 Krönikeboken 36:21—23) Historiker är eniga om att Cyrus erövrade Babylon i oktober 539 f.v.t. och att Cyrus’ första regeringsår började på våren år 538 f.v.t. Om Cyrus’ förordning utfärdades vid slutet av hans första regeringsår, kunde judarna utan svårighet vara tillbaka i sitt hemland i den sjunde månaden (Tischri), som Esra 3:1 säger att de var; detta skulle vara i oktober 537 f.v.t.

Men man kan inte rimligtvis få Cyrus’ första regeringsår att sträcka sig från år 538 fram till år 535 f.v.t. Somliga har försökt bortförklara problemet genom att komma med en krystad förklaring och påstå att när Esra och Daniel talade om ”Kores’ första regeringsår”, så utgick de från någon underlig judisk uppfattning som skilde sig från det officiella sättet att räkna Cyrus’ regering. Men det finns inget stöd för en sådan tanke, för både en icke-judisk ståthållare och ett dokument från det persiska arkivet visar att förordningen utfärdades i Cyrus’ första regeringsår, precis som bibelskribenterna utförligt och uttryckligt sagt. — Esra 5:6, 13; 6:1—3; Daniel 1:21; 9:1—3.

Den förutsagda 70-årsperioden hänger samman med Jehovas ”löftesord”, för Gud sade:

”Så säger HERREN [Jehova]: Först när sjuttio år hava gått till ända i Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.” (Jeremia 29:10)

Daniel litade på detta. Han trodde inte att de 70 åren var ett runt tal, utan att de var en exakt siffra som man kunde lita på. (Daniel 9:1, 2) Och det visade sig vara så.

Vi vill också i första hand vägledas av Guds ord och inte av en kronologi som i huvudsak grundar sig på världsliga vittnesbörd eller som inte stämmer med bibeln. Det förefaller självklart att den enklaste och naturligaste förståelsen av de olika bibliska uppgifterna är att de 70 åren började i och med den fullständiga ödeläggelsen av Juda efter det att Jerusalem förstörts. (Jeremia 25:8—11; 2 Krönikeboken 36:20—23; Daniel 9:2) När vi därför räknar 70 år tillbaka i tiden från den tidpunkt då judarna återvände till sitt land år 537 f.v.t., kommer vi fram till att det var år 607 f.v.t., i Nebukadnessars 18:e regeringsår, som han ödelade Jerusalem, avsatte Sidkia från tronen och gjorde slut på den judiska kungadynastin som härskade på tronen i det jordiska Jerusalem. — Hesekiel 21:19—27.