Kapitel 8

Avskyvärda religiösa ting att sucka över

1. Hesekiel hade fått se flera syner år 613 f.v.t., men hur länge dröjde det innan han fick sin nästa syn?

NÄR Hesekiel, som var i landsförvisning i Babylon, fick sin nästa uppenbarelse från den suveräne Herren Jehova, hade man kommit ett år och två månader närmare den dag då Jehovas våldsamma vrede skulle drabba det forntida Jerusalem. Om det året hade en skottmånad, en trettonde månad, omspände detta månår och de två månmånaderna en längre tidsperiod än den under vilken Hesekiel hade blivit befalld att ligga på marken, 390 dagar på den vänstra sidan och 40 dagar på den högra sidan, då han utförde en fingerad belägring av Jerusalem. (Hesekiel 4: 4—7) Hesekiel fick således uppenbarelsen på den femte dagen i månmånaden Elul år 612 före den vanliga tideräkningens början, vilket var det sjätte året av Hesekiels landsförvisning i Babylon. Han fastställer tiden med orden:

2. Vilka satt hos Hesekiel när han fick synen, och var befann de sig?

² ”Och i sjätte året, i sjätte månaden, på femte dagen i månaden, när jag satt i mitt hus och de äldste i Juda sutto hos mig, kom Herrens, HERRENS hand där över mig.” — Hesekiel 8:1.

3. Varför var de äldste där hos Hesekiel, och hur länge måste de vänta till dess de fick veta vad Hesekiel nu såg?

³ Tydligen ville Jehova att dessa män, som befann sig i landsförvisning tillsammans med Hesekiel och satt inför honom i hans hus i Tel-Abib i Babylon, skulle få sin uppmärksamhet riktad på något speciellt. Dessa äldste hade troligtvis kommit för att ”fråga Jehovah” (My) genom Hesekiel, liksom de gjorde längre fram, omkring ett år senare. (Hesekiel 20:1—3) När Jehovas tillämpade krafts eller makts ”hand” kom över Hesekiel för att han skulle få se en hänförande syn, måste de vänta till dess att den gudomliga kraften hade lyfts bort från honom, när synen var över, för att få veta vad han hade sett. Då kunde han berätta detta för dem:

4. Vad fick Hesekiel först se, vart blev han förflyttad och på vilket sätt?

⁴ ”Och jag fick se något som till utseendet liknade eld; allt, ända ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt nedåt, var eld. Men från hans länder och sedan allt uppåt syntes något som liknade strålande ljus och som var såsom glänsande malm. Och han räckte ut något som var bildat såsom en hand och fattade mig vid en lock av mitt huvudhår; och en andekraft lyfte mig upp mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till Jerusalem, dit där man går in till den inre förgården genom den port som vetter åt norr, där varest avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan [svartsjukans symbol som uppeggar till svartsjuka, NW], hade sin plats. Och se, där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den på slätten.” — Hesekiel 8:2—4.

5. Hur försöker Hesekiel beskriva Jehovas härliga framträdande, och vilket slags andekraft var det som förde honom till Jerusalem?

 ⁵ Hesekiel beskriver inte i detalj hur Jehova framträdde i den här synen. Hans framträdande var såsom glödande eld, och från hans länder och nedåt syntes något som liknade eld. Från hans länder och uppåt var något som liknade strålande ljus, ”såsom glänsande malm”. Det var svårt för Hesekiel att beskriva hur detta tedde sig, eftersom det inte liknade en människas gestalt. Men det var vördnadsbjudande och strålande, alldeles som i Hesekiels första syn av den himmelska vagnen vid floden Kebar. (Hesekiel 1:26—28) Det som framträdde i synen, då Jehova på detta sätt visade sig, räckte ut något som var likt en människohand (”bildat såsom en hand”) och fattade Hesekiel vid ”en lock” av hans huvudhår. Men kände han det då på samma sätt som de israeliter gjorde vilka ståthållaren Nehemja ryckte i skägget eller ”hårdrog” (Åk) i sitt missnöje över att de bröt mot Guds lag? (Nehemja 13:25) Naturligtvis var Gud inte missnöjd med sin profet Hesekiel, men han kände harm och missnöje över de ting som han ämnade visa Hesekiel i en syn. Hesekiel, som hade lyfts upp på detta märkliga sätt, fördes nu i anden från Babylon till Jerusalem hundratals kilometer västerut. Den ”andekraft” som förde honom åstad var av allt att döma inspirationens ande.

6. Vem hade byggt det verkliga templet, som Hesekiel såg i synen, och vad fick Hesekiel se vid ingången till den norra inre porten?

⁶ Således blev Hesekiel ”i en syn från Gud” ställd i det tempel som hade byggts av kung Salomo i Jerusalem. Templet var nu 415 år gammalt. Det hade en inre förgård och en yttre förgård, och offeraltaret fanns i den inre förgården. Templets fasad vette mot öster, men Hesekiel blev ställd i den yttre förgården vid ”ingången av den inre porten, som vetter åt norr” (1878). Bakom Hesekiel fanns den yttre porten genom vilken man gick in i den yttre förgården. Vad såg han där vid ingången till den port som ledde till den inre förgården? Ett livlöst, orörligt avgudabeläte, ”svartsjukans symbol som uppeggar till svartsjuka” (NW). Hur upprörd måste Hesekiel inte ha blivit över att se detta!

7. Vad var det som syntes där strax intill denna ”svartsjukans symbol” och som utgjorde en slående kontrast till den, och för vad var det olycksbådande att detta föremål hade flyttat sig dit?

 ⁷ Men där syntes också något annat, som utgjorde en slående kontrast till detta avgudabeläte, denna ”svartsjukans symbol”, vid den inre porten. ”Och se”, berättar Hesekiel för oss, ”där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den på slätten.” (Hesekiel 8:4) Jehovas himmelska vagn hade färdats västerut, från floden Kebar i Babylonien, där Hesekiel först hade sett den i en syn, till den till undergång dömda staden Jerusalem i Juda land. (Hesekiel 1:4—28) Denna förflyttning av den himmelska vagnen var olycksbådande för Jerusalem!

8. Vad blev Hesekiel uppmanad att lägga märke till, och vad skulle Jehova därför göra?

⁸ Jehova började tala från sin himmelska vagn till Hesekiel där vid den norra inre porten, som ledde till offeraltaret. ”Och”, säger Hesekiel, ”han sade till mig: ’Du människobarn, lyft upp dina ögon mot norr.’ När jag nu lyfte upp mina ögon mot norr, fick jag se avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan [svartsjukans symbol, NW], stå där norr om altarporten, vid själva ingången. Och han sade till mig: Människobarn! ser du vad dessa hava gjort, de stora styggelser, vilka Israels hus här har gjort för att jag måtte avlägsna mig ifrån min helgedom? Men du skall få se ännu andra stora styggelser.” — Hesekiel 8:5, 6; v. 6 enl. 1878 års sv. övers.

9. Hur påverkade denna ”svartsjukans symbol” där i templet Jehovas handlingssätt, och vilka gudomliga bud var dess närvaro ett brott mot?

⁹ Det sägs inte direkt vad denna avgud, denna ”svartsjukans symbol”, var för något. Man har menat att det var en ”Asera” eller helig påle, som representerade den falska gudinna som var hustru till den kananeiske guden Baal. Vad detta beläte än var, så uppeggade det den levande Guden, Jehova, till svartsjuka, eftersom det splittrade den odelade hängivenhet som israeliterna skulle ge åt Jehova. Genom att ställa upp belätet där hade de brutit mot de båda första av de tio buden, som lyder: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du skall inte ha några andra gudar gentemot mitt ansikte. Du skall  inte göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finns i himlarna där ovan eller som finns på jorden där under eller som finns i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet och låter straff för ... förseelse komma över [dig].” (2 Moseboken 20:2—5, NW) Dyrkan av denna ”svartsjukans symbol” i Jehovas eget tempel i Jerusalem var därför en av de ”stora styggelser” som de avfälliga israeliterna bedrev.

10. Vad måste Herren Gud göra med avseende på sitt tempel, eftersom denna ”svartsjukans symbol” fanns där, och vilken liknande åtgärd vidtog han år 33 v.t.?

¹⁰ Var ett sådant materiellt tempel, som var besudlat genom dyrkan av denna ”svartsjukans symbol”, en passande ”helgedom” som Jehova kunde fortsätta att bebo genom sin ande och ynnest? Sannerligen inte! Denna avgudasymbol, jämte de andra ”stora styggelserna”, gjorde det nödvändigt för honom att så att säga avlägsna sin andliga närvaro från templet. Han måste, såsom han sade, ”draga långt bort ifrån min helgedom” (1917). Detta innebar att han måste överlämna den åt tillintetgörelse. Samma sak inträffade år 33 enligt den vanliga tideräkningen, då Jesus Kristus sade följande till judarna beträffande deras tempel i Jerusalem: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” (Matteus 23:38) Detta tempel, som var så vanhelgat, förstördes år 70 v.t.

11. Vilket annat religiöst system har besudlat sina byggnader på ett liknande sätt som Jerusalems tempel blev besudlat, och vad bör dess anhängare därför göra, om de vill handla förståndigt?

¹¹ I våra dagar har kristenheten besudlat sina religiösa byggnader med många symboler, som splittrar den odelade hängivenhet som kristenheten skulle ge den Gud som den föreger sig tjäna och som den menar är bibelns Gud. Kristenheten, som är uppkallad efter Guds Son, uppeggar Jehova, den himmelske Fadern, till svartsjuka genom att dyrka sådana avgudiska ting. Det skulle därför vara förståndigt av kristenhetens kyrkobesökare att ge akt på det som Jehova visade profeten Hesekiel för att se om de och  deras kyrkosystem har gjort sig skyldiga till precis samma styggelser, fastän i modern form. De skulle på så sätt få veta vad de ofördröjligen måste göra för att undgå att bli tillintetgjorda i den ”stora vedermödan”, som inom kort skall drabba den nutida motsvarigheten till Jerusalem, dvs. kristenheten. (Matteus 24:21, 22) Men vi har ännu inte fått veta vilka alla dessa ”stora styggelser” var, som fick Jehova att vända sig bort från dem som på den tiden föregav sig dyrka honom. Jehova sade nämligen till Hesekiel där i Jerusalems tempel att ”du skall få se ännu andra stora styggelser”. Låt oss betrakta dem också.

SKÄNDLIG DYRKAN AV SKAPELSER SOM ÄR LÄGRE ÄN MÄNNISKAN

12, 13. Vart förde Jehova Hesekiel nu, och vad gjorde Hesekiel sedan i lydnad för den befallning han fick?

¹² Hesekiel fick följa med Jehova på en inspektionstur, under vilken förhållandena i templet granskades. Han säger: ”Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och jag fick där se ett hål i väggen. Och han sade till mig: ’Du människobarn, bryt igenom väggen.’ Då bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr. Och han sade till mig: ’Gå in och se, vilka onda styggelser de här bedriva.’” — Hesekiel 8:7—9.

¹³ Jehova förde alltså Hesekiel genom den norra inre porten rakt in i den inre förgården, där altaret fanns. Inne i denna förgård fick Hesekiel se ett rum eller en kammare vid eller i närheten av den inre porten som han hade kommit in genom. Ser vi nu hålet i väggen? Hesekiel blir befalld att bryta igenom väggen, att göra öppningen större för att kunna komma innanför. Hesekiel uppmanas att gå in, antingen genom det urholkade hålet eller genom en annan ingång, ”en dörr”, som fanns i närheten av urholkningen, för att se vad de som befinner sig där innanför är i färd med att göra. Hesekiel gjorde så, och han berättar för oss vad han då fick se:

14. Vad såg Hesekiel sjuttio män göra där inne, och vad sade de?

¹⁴ ”När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus’  alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna. Och framför dem stodo sjuttio av de äldste i Israels hus, och Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen; och vällukt steg upp ifrån rökelsemolnet. Och han sade till mig: ’Har du sett, o människoson, vad Israels hus’ äldste göra i mörkret, var och en i sin avgudakammare? Ty de säga: Jehovah ser oss icke; Jehovah har övergivit landet.’” — Hesekiel 8:10—12; v. 12 enl. My.

15. Vad slags nationer var det som dyrkade sådana ting som dessa sjuttio äldste dyrkade?

¹⁵ Detta försiggick i den inre förgården nära tempelaltaret! Det kan ha funnits särskilda rum eller kamrar inuti den byggnad som Hesekiel hade tagit sig in i, och på väggarna i alla dessa rum fanns det inristningar av kräldjur, ceremoniellt orena, vederstyggliga fyrfotadjur och ”eländiga avgudar”, sådana som i synnerhet dyrkades av de hedniska egyptierna längs Nilfloden.

16. På vilket sätt stillade dessa sjuttio äldste alla farhågor för att bli straffade för den tillbedjan de utövade i templet?

¹⁶ Vilken skändlig handling! Där, i själva templet, i Jehovas tempel, frambar dessa sjuttio äldste i Israels hus rökelse åt de falska gudar som representerades av dessa inristade bilder på väggen! Det bekymrade dem inte att de utövade sådan skymflig, falsk gudsdyrkan i Jehovas tempel. De stillade alla farhågor för att bli straffade genom att intala sig att Jehova inte såg vad de gjorde i mörkret, bakom stängda dörrar. Jaasanja, Safans son, och de andra sextionio äldste i Israels hus kan rentav ha menat att Jerusalem och Juda rike på senare tid hade fått utstå så många svårigheter från Babylons sida att Jehova av allt att döma hade ”övergivit landet”, Juda land. Och när det gällde att ha något ytterligare intresse av landet, så var Jehova död!

17. Hur har kristenheten i denna ”hjärnans tidsålder” visat att den, i likhet med de sjuttio äldste, varit böjd för att dyrka fyrfotadjur, fåglar och fiskar?

¹⁷ Hur är det då i vår tid, i denna så kallade ”hjärnans tidsålder”? Har kristenheten visat sig vara så klok och förståndig att den har avhållit sig från att i samband med  tillbedjan frambära rökelse åt ”allahanda bilder av vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur” och alla ”eländiga avgudar”, sådan rökelse som de sjuttio äldste i Israel frambar? Nåväl, se bara på de bilder av vilda djur och fåglar som används av kristenhetens nationer för att representera eller symbolisera de olika länderna inom den, dessa symboler som de ägnar sitt hjärtas hängivenhet åt! Se på de namn som idrottslag i kristenheten bär, namn som är hämtade från djur- och fågelvärlden! Dessa idrottslags hjältar blir ofta populära idoler också för människor som går i kyrkan. Tänk också på evolutionsteorin, som till och med flertalet av kristenhetens religiösa ledare har omfattat i stället för att hålla fast vid den förklaring som bibeln ger, att Gud skapade människan direkt och tydligt åtskild från de lägre djuren och fiskarna! På så sätt blir Jehova undanträngd såsom människans gudomlige Skapare, och kristenhetens religiösa ledare, som förkunnar evolutionsläran, får kyrkomedlemmarna att tillbedja en evolutionskraft, som bara är en teori, såsom människans skapare, samtidigt som de talar om ”moder naturen” i stället för att rikta uppmärksamheten på den himmelske Fadern såsom Skapare och Gud.

18. Har dessa skrymtaktiga religionsutövare rätt i sitt tänkesätt, och vilka känslor hyser Jehova gentemot dem, vilket de inom kort skall få erfara?

¹⁸ Om dessa skrymtaktiga religionsutövare i kristenheten menar att Jehova inte ger akt på det som sker på jorden och inte längre intresserar sig för det som sker, inte ens i kristenheten, och om de fördenskull menar att ”Gud är död”, ja, då tar de storligen miste. Han lever, likafullt som han alltid har gjort det. Han är odödlig, och han är högst förtörnad över vad som försiggår bland dem som påstår sig representera honom och menar sig stå i ett kristet förhållande till honom. Detta skall han snart låta dem smärtsamt få erfara.

19. Vilka i våra dagar har orsak att ge akt på det som Jehova uppenbarade för Hesekiel, och hur framgår det av de syner som Jehova gav Hesekiel att han ser och hör det som görs och sägs i mörkret?

¹⁹ Kyrkomedlemmar, som står under kristenhetens religiösa ledares, dessa ”äldstes”, inflytande och ledning, har därför all orsak att begrunda och ge akt på de ting som  Jehova lät profeten Hesekiel få se. Jehova ser vad de religiösa ledarna gör ”i mörkret”, bakom stängda dörrar. Han hör och vet vad de säger till sig själva i sin självsäkerhet. Varför skulle han inte vara i stånd till det? Tänk på hur han förmedelst syner kunde uppenbara för Hesekiel vad som försiggick i Jerusalems tempel, fastän Hesekiel kroppsligen befann sig i Tel-Abib i Babylonien, omkring åtta hundra kilometer öster om Jerusalem. Avståndet kan inte hindra Jehova från att se och höra. Låt oss då läsa om det som Hesekiel fick se härnäst:

20, 21. Vilken månmånad hade fått sitt namn efter den falske gud som Hesekiel såg kvinnorna begråta, och vad representerade han för dem som dyrkade honom i sydvästra Asien?

²⁰ ”Därefter sade han [Jehova] till mig: ’Du skall få se ännu flera, större styggelser, som dessa bedriva.’ Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS hus, och se, där sutto kvinnor, som begräto Tammus.” — Hesekiel 8:13, 14.

DYRKAN AV DEN FALSKE GUDEN TAMMUS

²¹ Tammus! Vi erinrar oss att månårets fjärde månad var uppkallad efter denne falske gud. Enligt babyloniernas och syriernas uppfattning var han växtlighetens gud. I sydvästra Asien spirar och frodas växtligheten under den regniga årstiden med dess välgörande regnflöden, men dör under den torra årstiden. Växtlighetens död symboliserade Tammus’ död, och de som dyrkade Tammus, denne avgud, begrät årligen hans död vid den hetaste tiden på året. När regntiden kom tillbaka, menade man att Tammus hade kommit tillbaka från underjorden, vilket symboliserades av att växtligheten återigen började spira. Man menar att dyrkan av Tammus är en av de äldsta formerna av falsk gudsdyrkan i mänsklighetens historia, och denna dyrkan har inte helt och hållet försvunnit från jordens yta, utan finns kvar i vissa områden än i dag.

22. Vem är Tammus identisk med, enligt boken The Two Babylons?

²² I sin bok ”The Two Babylons” påvisar dr Alexander Hislop emellertid att Tammus är identisk med Nimrod, som  grundade staden Babylon omkring 180 år efter floden på Noas tid.

23. Vem var Nimrod, enligt vad den bibliska skildringen visar? Vad gjorde hans efterföljare med avseende på honom efter hans död, och på vilket sätt utgör de mytiska gestalterna Bacchus och Adonis en motsvarighet till honom?

²³ Nimrod var Noas sonsonsson. Enligt skildringen i 1 Moseboken 10:1, 6, 8—12 blev Nimrod känd såsom ”en väldig jägare i opposition mot Jehova” (NW). Enligt den religiösa traditionen dödades Nimrod på grund av sin upproriskhet mot Jehova, Noas Gud. Nimrods efterföljare betraktade hans våldsamma död som en tragedi, en stor olycka, och upphöjde honom till gud. Varje år högtidlighöll de minnet av hans död på den första eller andra dagen i månmånaden Tammus, då de avgudadyrkande kvinnorna satt inför hans avgudabild och begrät honom. Bland de forntida klassiska skribenterna var han därför känd under namnet Bacchus, vilket betyder ”den begråtne”, ”den djupt sörjde”. Detta begråtande av honom motsvaras av begråtandet av den legendariske Adonis, en fager yngling som Venus (Isjtar) älskade och som dödades av ett vildsvin i Libanons berg. Den latinska Vulgataöversättningen och den engelska Douayöversättningen använder i själva verket namnet Adonis i stället för Tammus i Hesekiel 8:14.

24. Vilka olika upplysningar om ursprunget till namnet Tammus finns det? Vilken bokstav blev hans symbol, och varför var det upprörande att kvinnor begrät Tammus i Jehovas tempel?

²⁴ I boken The Two Babylons (sidan 245, fotnoten) sägs det att namnet Tammus är härlett från orden tam (”att göra fullkomlig”) och mus eller muz (”eld”) och betyder ”fullkomnande eld” eller ”fullkomnaren elden”. Enligt en annan härledning betyder det ”dold” eller ”undangömd”, och detta stämmer med att dyrkan av Tammusbelätet bedrevs på en undangömd plats, såsom det skildras i Hesekiel 8:14. * Tammus representerades av begynnelsebokstaven i hans namn, som är den forntida bokstaven tau, vilken hade formen av ett kors. Korset var Tammus’  religiösa symbol. Det gjordes alltså ett försök att införa dyrkan av det avgudiska, hedniska korset i Jehovas tempel i Jerusalem. Vilken upprörande, anstötlig handling begick inte dessa israelitiska kvinnor, då de satt på stenläggningen i den inre förgården till Jehovas tempel och i religiös mening begrät Tammus’ våldsamma död, ja, i själva verket begrät Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”!

25. Vad grundade Nimrod, enligt skildringen i 1 Moseboken 10:10—12, och vilket slags religion härrör från ”början av hans rike”?

²⁵ Men vad finns det i våra dagar i kristenheten, sedan den grundades på 300-talet av den romerske kejsaren Konstantin den store, som härleder sig från alla dessa religiösa ting som var förbundna med Nimrod, även kallad Tammus? Låt oss komma ihåg att ”början av hans rike kom att bli Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land. Från detta land drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela; detta är den stora staden.” (1 Moseboken 10:10—12, NW) Nimrod grundade således städer och politiska styrelsesystem — i direkt strid med Jehova Guds vilja. All falsk religion leder sitt ursprung från Babylon efter syndafloden på Noas tid. Vi läser i 1 Moseboken 10:8, 9 (NW) att ”han [Nimrod] visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova”.

26. På vilket sätt gjorde sig Nimrod skyldig till blodsutgjutelse, med tanke på det babyloniska och assyriska bruket av ordet ”jägare”?

²⁶ Enligt forntida babyloniskt och assyriskt bruk kunde uttrycket ”jakt” eller ”att jaga” användas inte endast om jakten på vilda djur utan också om krigståg med mänskliga skapelser som byte. Nimrod gjorde sig således skyldig till att utgjuta människoblod i krig.

27. Vad kan sägas om kristenheten och de religiösa system som den har upprättat, och har kristenheten begränsat sig till att uteslutande syssla med religion?

²⁷ Hur väl passar inte dessa detaljer angående Nimrod in också på kristenheten! I likhet med Nimrod har den grundat sina egna religiösa system. Det anses allmänt att dessa system är i överensstämmelse med Jehovas heliga ord, bibeln, men i själva verket är de i överensstämmelse med det forntida Babylons religiösa läror, som inbegriper dyrkan  av korset, Tammus’ symbol. I likhet med Nimrod har kristenheten inte begränsat sig till att enbart syssla med religion; den har blandat sig i denna världens politik, och varhelst det har varit möjligt har den fått till stånd en förening mellan kyrka och stat, varvid kyrkan har försökt föreskriva för staten vad den skall göra. Kristenheten har påstått att dess kejsare och kungar har härskat ”med Guds nåde”. Också dess biskopar, ärkebiskopar och påvar har hedrats med materiella troner, och det heter fortfarande att de ”regerar” över sina biskopsstift och påvedömen.

28. På vilket sätt har kristenheten gynnat politikerna, och hur har den i politiskt avseende handlat tvärtemot Jesu Kristi ord och exempel?

²⁸ Denna världens politiker har fått framträdande ställningar och aktats högt inom kyrkoorganisationerna. Vilken kontrast utgör inte detta till Jesu Kristi exempel! Han vägrade att låta människor göra honom till konung på jorden! Till Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren, sade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike inte detta ursprung.” (Johannes 18:36, NW) Kristenheten handlar tvärtemot dessa ord och vidhåller att det är kyrkomedlemmarnas plikt att ta del i politiken. Ibland och på vissa platser försöker den till och med föreskriva för dem vilka politiska kandidater de skall rösta på vid valen. Medlemmar av kristenhetens prästerskap har till och med innehaft ämbeten som politiska styresmän, till exempel president, premiärminister osv.

29. På vilket sätt var Nimrod, den väldige jägaren, en urbild i liten skala för kristenheten när det gäller blodsutgjutelse?

²⁹ Och hur förhåller det sig med den hänsynslösa blodsutgjutelse som Nimrod, ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”, gjorde sig skyldig till? Nimrod var enbart en urbild i liten skala för kristenheten. Också den har uppträtt som en ”jägare” i sina fälttåg med köttsliga vapen. De blodigaste krigen i hela mänsklighetens historia har utkämpats av kristenhetens medlemmar, antingen inbördes eller mot så kallade otrogna och hedningar. Detta är sannerligen inte Kristuslikt. Det är babyloniskt, och det smakar Nimrod.

30. Hur har kristenhetens krig orsakat ytterligare gråt bland kvinnorna och medfört att militärer av hög rang har blivit föremål för särskilda vördnadsbetygelser inom kyrkosamfunden?

 ³⁰ Förlusten av människoliv i dessa krig har vållat outsäglig gråt bland kristenhetens kvinnor. Särskilda minnesdagar firas varje år, då de som har berövats någon i kriget går till kyrkogårdarna för att smycka de fallna kämparnas gravar. Mäktiga fältherrars och andra höga krigares död sörjs av patriotiska, nationalistiska kyrkomedlemmar i kristenheten, och dessa framstående män blir lovordade och prisade i kyrkorna där begravningsceremonierna hålls. Allt detta stämmer helt och fullt med det välkända förhållandet att kyrkorna har använts som rekryteringsbyråer och propagandacentraler i krigstid. När vi lägger märke till sambandet mellan alla dessa politiska och militära förehavanden och ”Guds hus” (kyrkan) i kristenheten, kommer vi osökt att tänka på dessa israelitiska kvinnor, som på Hesekiels tid satt och begrät Tammus inne i den inre förgården till den suveräne Herren Guds tempel.

EN SYMBOLISK SOL DYRKAS

31. Vilken dyrkan, som utövades av vid pass tjugofem män mellan tempelförhuset och altaret, lät Jehova Hesekiel få se, och vilka andra gärningar gjorde de, som medförde att Jehova inte kunde höra deras böner?

³¹ Men är detta allt? Nej, säger Hesekiel. Han fortsätter att beskriva för oss vad Jehova ytterligare lät honom få se: ”Och han sade till mig: ’Du människobarn, ser du detta? Men du skall få se ännu flera styggelser, större än dessa.’ Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och altaret, stodo vid pass tjugufem män, som vände ryggarna åt HERRENS tempel och ansiktena åt öster och som tillbådo solen i öster. Och han sade till mig: ’Du människobarn, ser du detta? Är det icke nog för Juda hus att bedriva de styggelser, som de här hava bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med orätt [våldsgärningar, My] och åter hava förtörnat mig? Se nu, huru de sätta vinträdskvisten för näsan [min näsa, NW]! Därför skall också jag utföra mitt verk i vrede; jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund. Och om de än  ropa med hög röst inför mig, skall jag dock icke höra dem.’” — Hesekiel 8:15—18.

32, 33. Vems tillbedjan vände dessa män ryggen åt, och vilka varningsord som de fått genom Mose bröt de mot?

³² De tjugofem israelitiska männens uppförande var synnerligen kränkande i Jehovas ögon. Där stod de, i den inre förgården till templet, som var helgat åt honom, på platsen mellan templets förhus och offeraltaret, som fanns mitt i den inre förgården. Men de dyrkade inte Jehova på den plats där de stod, inte heller böjde de sig ned framför hans offeraltare som var öster om dem. I stället för att vända sig åt väster, mot templet, där Jehovas närvaro var representerad genom schekinaljuset, som svävade över den heliga förbundsarken i den innersta avdelningen, det allraheligaste, så vände dessa tjugofem män ryggen åt den gudomliga närvaron och vände ansiktet åt öster. Fasansfullt! De hade fallit ned i tillbedjan och dyrkade solen på himlen! De bröt uttryckligen mot de varningsord som Jehova hade gett genom profeten Mose:

³³ ”Så bevaren edra själar väl ... att du icke lyfter dina ögon upp mot himmelen och ser solen och månen och stjärnorna, hela himmelens här, och låter förleda dig och tillbeder dem och tjänar dem.” — 5 Moseboken 4:15—19, Åk.

34. Vad hade den gode kung Josia gjort med avseende på soldyrkan någon tid dessförinnan, men på vilket sätt hade dessa tjugofem män nu åsidosatt orden i Psalm 84:1211?

³⁴ År 642 f.v.t., dvs. trettio år innan detta hände, hade den gode kung Josia offentligen läst upp dessa ord för folket, som hade församlats i templet. Sedan utplånade och undanröjde han ofördröjligen all dyrkan av solguden i Juda rike. (2 Konungaboken 22:3—23:11) Men nu, efter Josias död, handlade Juda män likt tvagna svin som åter vältrade sig i smutsen. De återinförde soldyrkan och utövade den just där i Jehovas tempel — utan att prästerna av Levi stam vidtog några åtgärder. De kändes inte vid de ord som ”[leviten] Koras söner” hade uttalat och som återfinns i Psalm 84:1211 (NW): ”Jehova Gud är en sol och en sköld; ynnest och härlighet är vad han ger. Jehova själv skall inte  undanhålla dem något gott som vandrar klanderfritt.” Dessa tjugofem avfälliga israeliter såg upp till något som blott och bart var ett skapat ting, en del av Jehovas skaparverk. De såg upp till solen såsom källan till ”ynnest och härlighet”, såsom källan till ”något gott”. Detta var nog för att skymfa och smäda Jehova.

35. Varför var det anstötligt för Jehova att de sträckte fram vinträdskvisten för hans näsa? Med vad hade de uppfyllt landet, och på vilket sätt måste Jehova därför handla mot dem?

³⁵ Men dessa män begick fler skymfliga handlingar. ”Se nu”, sade Jehova, ”huru de sätta vinträdskvisten för näsan [min näsa, NW]!” (Hesekiel 8:17) Denna kvist användes vid avgudadyrkan, och den kan ha varit snidad i en viss form för att föreställa det manliga könsorganet. I varje fall måste det ha varit något som var mycket anstötligt och oanständigt att räcka ut framför Jehovas näsa, som om han skulle finna behag i att lukta på det. Att dessa tjugofem män utövade sådan avgudisk soldyrkan fick till följd att de uppfyllde ”landet med våldsgärningar” (My). Det var nog för att Jehova skulle ha goda skäl att ”utföra ... [sitt] verk i vrede”. Det var hans uppsåt att göra detta i den stundande förstöringen av Jerusalem och dess tempel. Då, när solguden svek dessa tjugofem avfälliga israeliter, skulle de vända sig till Jehova och ropa till honom med hög röst för att få honom att höra, men han skulle inte ha någon anledning att bry sig om deras själviska rop. När han såg hur de blev tillintetgjorda av hans förödelsebringande styrkor, skulle hans öga inte ömka sig eller visa någon skonsamhet, eftersom han inte hade någon misskund eller något medlidande med dem. Han hatar skrymtare!

36. På vilket sätt utövar kristenheten i vår tid en symbolisk soldyrkan?

³⁶ Det är sant att kristenhetens religionsutövare i vår tid inte direkt har dyrkat solen, eftersom de genom sina vetenskapsmän har fått reda på så pass mycket om solen att de vet att den inte är någon gud. Kort efter andra världskrigets slut år 1945 var det icke-kristna Japans kejsare förståndig nog att avsäga sig de anspråk som framförts beträffande Nippons kejsare, att de ledde sina anor från solgudinnan Amaterasu. Hur det än förhåller sig med den saken, så finns  det likväl i kristenheten en framträdande grupp som har vänt sig bort från att dyrka bibelns Gud, Jehova, och börjat dyrka något annat, som man valt att sätta i hans ställe. Till denna grupp hör också kyrkosamfundens religiösa ledare, som kännetecknas av ett modernistiskt tänkesätt. Man förnekar till och med Jehovas existens. I stället för att se upp till honom såsom källan till upplysning och kraft och till den värme som materiella bekvämligheter kan ge ser man upp till den nutida vetenskapen och den mänskliga filosofin. Man hyser större aktning och vördnad för dessa modernistiskt tänkande vetenskapsmän och intellektuella än man gör för Jehova, ja, man har större tilltro till dem än man har till Jehova. Dessa människor har blivit den symboliska ”solen” som kristenheten dyrkar och som den förväntar skall frälsa den. Att kristenheten generellt sett har godtagit den obevisbara evolutionsteorin hör med till de vittnesbörd som uppenbarar och avslöjar att den dyrkar en sådan ”sol”.

37. Hur har den nutida vetenskapen betraktats av människor som har sett upp till den, och på vilket sätt har kristenheten utvecklat en sådan tendens som omtalas i Romarna 1:23?

³⁷ Den nutida vetenskapen har kommit att betraktas såsom en ”helig ko”, som måste bemötas med vördnad och aktas högre än bibeln och dess Gud. Den moderna intellektualismen med alla dess teorier har betraktats som en fullt modern, tidsenlig form av upplysning, medan bibeln har bedömts som omodern, otidsenlig och gammalmodig. Man har menat att man i denna snabbt framåtskridande kärnvapen- och rymdålder har avancerat långt framom den så kallade ”kamelkaravanernas” filosofi som finns i bibeln. Man menar att man har den moderna teknologin att tacka för alla de materiella bekvämligheter och arbetsbesparande uppfinningar och kommunikationssystem som står till vårt förfogande i denna tid. Därigenom har uppmärksamheten koncentrerats till den mänskliga skapelsen. Äran för alla dessa nutida förunderliga prestationer har kristenheten tillerkänt människan och har därigenom dyrkat det skapade. Den har vänt ryggen åt Skaparen, som utrustade människan med de mentala och fysiska förmågor som gör det  möjligt för henne att åstadkomma dessa ting. Denna ständiga benägenhet hos människorna att dyrka det skapade i stället för Gud blev omnämnd för nitton hundra år sedan i Romarbrevet, kapitel 1, vers 23.

38. Hur har det visat sig att kristenheten är besmittad med dyrkan av demongudar, till och med i förbindelse med ansträngningarna att sätta människor på månen?

³⁸ Att kristenheten är besmittad med dyrkan av falska gudar, demonismens gudar, ger sig till känna på ett mycket förstulet sätt. För att nämna ett exempel: När en astronaut för första gången satte sin fot på månen, vilket skedde den 20 juli 1969 — vem var det då som blev prisad och ärad för detta, att döma av de benämningar som den ansvariga vetenskapliga gruppen gav de ting som användes i detta projekt? Det var sannerligen inte Jehova, månens Skapare, som blev prisad, utan den mytiska solguden. Hur så? Därför att den människogjorda rymdfarkost, som användes vid det lyckade månskottet för att sätta amerikaner på månen, vår jords satellit, kallades Apollo, närmare bestämt Apollo 11. Foibos Apollo var de forntida grekernas solgud och var också tvillingbroder till Artemis (Diana), mångudinnan. Man har kommit fram till att denne grekernas Apollo leder sitt ursprung från Babylons förste kung, dvs. Nimrod, som var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1 Moseboken 10:8—10, NW) * Sedan denna första månlandning har man gjort flera uppskjutningar till månen med hjälp av rymdfarkoster i Apolloserien. Allt detta är soldyrkan!

39. Vad måste sägas om huruvida denna symboliska soldyrkan har varit till nytta för mänskligheten?

³⁹ Har denna soldyrkan visat sig vara till nytta för mänskligheten? Den visade sig inte vara det på profeten Hesekiels tid, och den har inte visat sig vara det i vår moderna tid, nu på 1900-talet. De våldsgärningar som har blivit följden är långt fler och värre än på Hesekiels tid. (Hesekiel 8:17) Kristenhetens religiösa ledare har inte tvekat i fråga om att använda den nutida vetenskapen till att uppfinna  och göra bruk av de mest djävulska krigsvapen, vilket har kulminerat i att man framställt biologiska och radiologiska stridsmedel och kärnvapen. Striderna under första och andra världskriget var i hög grad beroende av vetenskapsmännens arbete och verksamhet. Det våld som har uppfyllt jorden har inte begränsats till dessa två världskrig, som i huvudsak utkämpades av kristenheten. Det moderna filosofiska tänkesätt som har dyrkats och aktats så högt har berövat kyrkobesökarna den tillbörliga fruktan som man bör hysa för Gud, och man har utövat våld i avsevärd grad, även i fredstid. Tidsperioden sedan 1914 v.t. har officiellt kallats ”våldets tidsålder”.

40, 41. Hur har den nutida vetenskapens teknologi inom industrin och handelsväsendet påverkat människans naturliga miljö, och vad måste sägas om människans moraliska miljö i våra dagar och dess anstötlighet?

⁴⁰ Den moderna vetenskapens teknologi har använts inom industrin och handelsväsendet i våra dagar, och detta har fått till följd en ökande förorening som fördärvar människans naturliga miljö. Farhågor har uttryckts för att vår jord inom kort kommer att bli en plats som är obeboelig för människan. Och hur förhåller det sig med människans moraliska miljö?

⁴¹ Man har antagit en ny moralisk uppfattning, som innebär att man överser med otukt, äktenskapsbrott och homosexualitet och jämkar lagarna i enlighet därmed. Kristenhetens religiösa ledare underlåter att framhålla vad bibeln har att säga om sådana orätta ting. Ja, många framstående religiösa ledare har öppet uttalat sig till förmån för en lagstiftning som innebär att omoraliska personer, som bedriver sådana orena ting, inte skall straffas. Veneriska sjukdomar fortsätter att öka som en följd av detta, ja, de har till och med blivit en epidemi! Om detta är anstötligt och kränkande för många gudfruktiga människor i våra dagar, i vilken utsträckning skall det då inte vara det för Gud själv! Det är precis lika anstötligt och kränkande som när de tjugofem soldyrkarna i Jehovas tempel i Jerusalem satte ”vinträdskvisten” för hans näsa. (Hesekiel 8:17) När sådana skrymtaktiga kristna inom kort ropar till honom, skulle han då kunna lyssna till deras rop? Absolut inte!

 KRISTENHETEN BESMITTAD MED DÖDSBRINGANDE DEMONISM

42. Hur har vår inspektionstur genom kristenhetens tillbedjans hus visat att Jehova är fullt berättigad att inom kort utföra sitt verk i vrede mot kristenheten, och vad skrev kardinal Newman om den?

⁴² Jehova är helt och fullt berättigad att ”utföra ... [sitt] verk i vrede”, utan att visa medlidande, när han inom kort låter kristenheten och dess världsligt sinnade bundsförvanter drabbas av den ”stora vedermödan”, i vilken hela denna tingens ordning når sitt slut. Vi har nu granskat de religiösa förhållandena i kristenheten, och vår inspektionstur har varit lika avslöjande som den som Hesekiel företog i Jehovas besudlade tempel i Jerusalem. Den har uppenbarat att kristenhetens tillbedjans hus är så besmittat med demonism och så överfyllt med tillbehör som hör samman med demondyrkan att det är oupplösligt förbundet med denna demondyrkan. Detta erkändes för nästan hundra år sedan av en framstående prästman inom kristenheten. År 1878 lät den romersk-katolske prelaten och kardinalen John Newman publicera sitt verk kallat ”Essay on the Development of Christian Doctrine” (Avhandling om den kristna lärans utveckling). I detta verk gav han uttryck åt sin uppfattning att de som bekände sig till kristendomen under den första tiden inte hade blivit besmittade med någon andlig sjukdom genom att i sin religiösa organisation uppta sådana ting som hade att göra med demondyrkan. Han skrev följaktligen:

Styresmännen inom kyrkan förlitade sig på kristendomens förmåga att motstå det ondas smitta och att förvandla demondyrkans själva hjälpmedel och tillbehör, så att de bleve lämpliga för evangeliskt bruk. De kände också att dessa seder och bruk ursprungligen härledde sig från primitiva uppenbarelser och från naturens instinkt, ehuru de sedan blivit fördärvade, och de hade klart för sig att de själva måste uppfinna det som de behövde, om de icke begagnade sig av sådana ting som de redan funno existera. Vidare voro de medvetna om att de voro i besittning av själva urbilderna, som hedendomen försökt efterlikna. Allt detta gjorde att de redan på ett tidigt stadium voro beredda att — om anledning därtill skulle uppstå — antaga eller imitera eller sanktionera de riter och sedvänjor som funnos hos det lägre folket såväl som den bildade klassens filosofi.

 För att sedan visa på ursprunget till alla dessa ting som används i kristenheten säger han vidare:

Bruket av tempel och seden att inviga dessa åt särskilda helgon och att vid dessa tillfällen pryda dem med kvistar av träd; rökelse, lampor och ljus; offergåvor vid tillfrisknande från sjukdom; vigvatten; asyler; helgdagar och firandet av högtider; bruket av kalendrar, processioner, välsignelser över åkerfälten; prästerliga skrudar, tonsuren, ringar som äktenskapliga vårdtecken, bruket att vända sig mot öster, vid en senare tidpunkt bruket av bilder, möjligen också den liturgiska sången och [sången] Kyrie eleison [Herre, förbarma dig], allt detta är av hedniskt ursprung och har blivit helgat genom att upptagas i kyrkan. — 1881 års upplaga, sidorna 355, 371, 373.

43. Hur gav den framlidne påven Pius XI uttryck åt samma anda av kompromiss i religiöst hänseende i de ord han yttrade till tidningsmän om att underhandla med andra för att främja kyrkans intressen?

⁴³ Det uttalande som den framlidne påven Pius XI (han dog år 1939) gjorde inför tidningsmän i Rom visar att samma anda av kompromiss fortsätter att råda nu på 1900-talet. Han sade:

Den katolska kyrkans överhuvud skulle betrakta det som sin plikt att underhandla med djävulen själv, för att icke tala om dödliga människor som, vare sig hypotetiskt eller verkligt, endast vore agenter för diabolismens diktator, om det förelåge rimliga skäl för att hoppas att detta skulle skydda eller befrämja religionens intressen bland mänskligheten. — Återgivet av Michael Williams i Brooklyn Eagle, New York, i numret för 21 februari 1943.

44, 45. Har Österns ortodoxa kyrkor och de protestantiska kyrkorna tagit avstånd från demonernas inspirerade uttalanden och läror? Kan de namnkristna, med tanke på det som sägs i 2 Korintierna 6:14—7:1, framföra någon ursäkt för att de har besmittat sig med sådant som hör samman med demondyrkan?

⁴⁴ Inte heller Österns ortodoxa kyrkor och de protestantiska kyrkorna i kristenheten har tagit avstånd från de seder och bruk och ”vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror” som skulle vara kännetecknande för ”senare tidsskeden”. (1 Timoteus 4:1, NW) Vad de israeliter beträffar, som levde på profeten Hesekiels tid, så kunde de inte komma med någon biblisk ursäkt för att de hade antagit demondyrkans riter och läror, eftersom detta var förbjudet redan i Mose lag. (5 Moseboken 18:9—14) På liknande sätt förhåller det sig med dem som ger sig ut för  att vara kristna. De kan inte komma med någon ursäkt för att de har besmittat sig med läror, sedvänjor, hjälpmedel och tillbehör som hör samman med demondyrkan — i synnerhet med tanke på den apostoliska befallningen:

⁴⁵ ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinns mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi är en levande Guds tempel; alldeles som Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’ ’”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag vill ta emot er”’. ’”Och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara söner och döttrar åt mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’ Alltså, då vi nu har dessa löften, mina älskade, låt oss rena oss från all köttets och andens förorening, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.” — 2 Korintierna 6:14—7:1, NW; Jesaja 52:11; Jeremia 31:9.

46, 47. Vilket religiöst tillstånd råder i kristenheten till följd av att man brutit mot dessa gudomliga befallningar? Vad skall kristenheten drabbas av enligt profetian, vilka rannsakande frågor bör vi därför ställa oss själva, och var kan vi finna svaren?

⁴⁶ Olydnad mot inspirerade befallningar av detta slag har medfört att det råder ett förvirrat, fördärvat religiöst tillstånd i kristenheten i vår tid. Det finns ingen bot för den. Liksom fallet var med dess motsvarighet i forna dagar, det forntida Jerusalem, måste den drabbas av tillintetgörelse från den Gud som den har kränkt och förolämpat i så hög grad. Profetian visar att en ”stor vedermöda” skall komma över kristenheten, en vedermöda som till och med skall bli värre än den som drabbade Jerusalem i Jesu Kristi apostlars dagar. (Matteus 24:15—22; Markus 13:14—20) Därför bör var och en av oss ställa sig själv dessa rannsakande frågor: Är jag en aktiv medlem av kristenhetens religiösa organisation? Eller sympatiserar jag med kristenheten och samarbetar med den? Om så är, hur kommer då  jag att beröras av den ”stora vedermöda” som skall drabba kristenheten? Finns det någon möjlighet att undgå att dela dess öde i den fördärvbringande ”stora vedermödan”? Kommer någon som befinner sig mitt i kristenheten, men som inte sympatiserar med den, att bli bevarad vid liv?

⁴⁷ Det som Jehova visade Hesekiel i en syn sedan han hade företagit denna inspektionstur genom Jerusalems tempel ger oss svaren på dessa frågor.

[Fotnoter]

[Frågor]