Kapitel 4

Bemyndigad att tala i Guds namn

1. Varför föll Hesekiel ned på sitt ansikte, när han vid floden Kebar fick se synen av den himmelska vagnen och den som färdades fram i den, och vad kan han ha undrat över?

MÅ VAR och en av oss ställa sig denna fråga: Vad skulle jag göra, om kejsaren, kungen eller presidenten i mitt land tog sin representationsvagn, körde upp framför mitt hus och från sin vagn personligen bemyndigade mig att utföra ett uppdrag av nationell art? Hesekiel, prästen Busis son, fick vara med om något liknande på stranden av floden  Kebar år 613 f.v.t., då han i en syn fick se hur Jehovas himmelska vagn, åtföljd av fyra keruber, kom rullande norrifrån och stannade framför honom. Överväldigad av den vördnadsbjudande synen av det som tycktes vara ”Jehovas härlighet” (NW) föll Hesekiel ned på sitt ansikte i respektfylld fruktan. Medan han låg kvar med ansiktet mot jorden, undrande över syftet med synen, hörde han rösten av den som färdades fram på den himmelska vagnen tala till honom. (Hesekiel 1:1—28) Vad hade den att säga? Hesekiel berättar för oss:

2. Hur tilltalas Hesekiel? Används denna tilltalsform för att visa att han var en förebild till Kristus, eller vad var syftet med den?

² ”Och han sade till mig: ’Du människobarn [människoson, My; Åk], stå upp på dina fötter, så vill jag tala med dig.’” (Hesekiel 2:1) Hesekiel tilltalas inte med sitt egennamn utan såsom ”människoson [ben adaʹm]”. I den bok som innehåller Hesekiels profetia tilltalas Hesekiel sammanlagt nittiotre gånger med denna tilltalsform. Profetens egennamn förekommer endast en gång till i boken, i Hes. kapitel tjugofyra, vers tjugofyra, där profeten återger Jehovas ord till Israels hus: ”Och Hesekiel har för er blivit ett förebud. I överensstämmelse med allt vad han har gjort, skall ni göra. När det kommer, skall ni också få lära känna att jag är den suveräne Herren Jehova.” (NW) På så sätt framhävs inte profetens eget namn, men han blir ständigt påmind om sin ringa ställning och härkomst. Han är blott och bart en avkomling av jordemänniskan. Mer än sex hundra fyrtio år senare omtalas det att Jesus Kristus talar om sig själv såsom ”Människosonen” sjuttiosex gånger (från Matteus 8:20 till Johannes 13:31). Men det betyder inte att Jesus Kristus därigenom jämför sig själv med Hesekiel eller att Hesekiel var en förebild till Kristus. * Daniel, som befann sig i landsförvisning tillsammans med Hesekiel, tilltalas också såsom ”människoson”. *

3. Vad erhöll Hesekiel, då Gud uppmanade honom att resa sig upp, och varför var det bättre för Hesekiel att han stod upprätt inför den som talade?

 ³ Jehova uppmanade Hesekiel att stå upp på sina fötter, och därigenom fick Hesekiel verksam kraft, så att han kunde resa sig upp från marken. Han säger: ”När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig.” (Hesekiel 2:2) Då Hesekiel nu stod upprätt inför den gudomliga närvaron, var han mera redo att höra vad som sades.

4. Till vilka skulle Hesekiel gå åstad, enligt vad han fick veta, och vad skulle de i sanning förnimma, sedan han hade talat Jehovas ord till dem?

⁴ ”Och han sade till mig: ’Du människobarn, jag sänder dig till Israels barn, de avfälliga hedningarna, som hava avfallit från mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt intill den dag som i dag är. Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag dig, och du skall säga till dem: ”Så säger Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW].” Och evad de höra därpå eller icke — ty de äro ett gensträvigt släkte — så skola de dock förnimma, att en profet har varit ibland dem.’” — Hesekiel 2:3—5.

5. Hur visas det alltså att Hesekiel inte bara gav sig sken av att vara en profet som talade i Guds namn?

⁵ Här får Hesekiel uttryckligen veta att han från och med nu skall tjäna som profet. Han blir bemyndigad att tala i Guds namn och säga; ”Detta är vad den suveräne Herren Jehova har sagt.” (NW) Liksom Jehova nio hundra år tidigare hade sänt Mose till att verka som profet för honom, så sände han nu Hesekiel. Hesekiel upphöjde inte sig själv till profet och tog sig inte själv friheten att tala i Guds namn. Han var verkligen en profet som den högste Guden hade sänt. Det förhållandet att Jehova framträdde i en syn för Hesekiel och talade från sin tron på den himmelska vagnen och direkt sände honom åstad, i ett speciellt uppdrag med ett särskilt budskap, visar att Hesekiel var en sann profet, sänd av Gud, och att det som han talade under inspiration verkligen var Guds ord. Också det förhållandet att han fick ett så svårt uppdrag att utföra talar för att han inte bara gav sig sken av att vara en profet som talade i Jehovas namn, utan att den högsta myndighet som existerar hade  sänt honom att tala i Guds namn. Han blev således på ett framträdande sätt förordnad att vara ett vittne för Jehova.

6. Hesekiels ord var således profetiska, men vad skulle han själv samtidigt vara?

⁶ Det är sant att Hesekiels inspirerade ord var profetiska, men han var också själv en profetisk gestalt i det han företog sig, vilket visas av det som hände längre fram. (Hesekiel 24:24) Eftersom Hesekiel själv var ett ”tecken” på eller ett ”förebud” (NW) till någon som skulle komma men inte var en förebild till Jesus Kristus eller en profetisk bild av honom, vem var han då en bild av, när han utförde det uppdrag han fått av Gud?

7. I vilken tidsperiod bör vi söka efter den motbildlige Hesekiel, och sedan när har vi befunnit oss i denna tidsperiod?

⁷ Även om Hesekiel inte visste det den gången, då han blev bemyndigad att vara Jehovas profet, skulle staden Jerusalem förstöras av babylonierna bara sex år senare, år 607 f.v.t. Alltsedan Jeremia, prästen Hilkias son, som Hesekiel kände sedan tidigare, blev upprest som profet borta i Jerusalem år 647 f.v.t., i det trettonde året av kung Josias regering i Jerusalem, hade denna stad och Juda nation befunnit sig i det som för dem var ändens tid. (Jeremia 1:1—3; 25:10, 11) För att rätt förstå händelsernas tidsföljd bör vi söka efter den nutida motsvarigheten till Hesekiel, ta reda på vem han var en förebild till eller profetisk bild av, i denna ”ändens tid”, som vi nu befinner oss i. Nutida historiker är eniga om att en era utlöpte år 1914 v.t., det år då första världskriget började sina våldsamma, fruktansvärda härjningar, som varade i mer än fyra år och tre månader. Vad dessa historiker inte tar med i beräkningen, det är att bibeln visar att ”hedningarnas tider” slutade på hösten just det året, år 1914. (Lukas 21:24) Sedan dess har vi befunnit oss i ”ändens tid” för världen.

8. Under vems landsförvisning i Babylon började hedningarnas tider, och på vilket sätt? Efter vilken tidpunkt bör vi alltså söka efter Hesekiels nutida motsvarighet?

⁸ Medan profeten Hesekiel fortfarande var i landsförvisning i Babylon började dessa hedningarnas tider, nämligen år 607 f.v.t., då den babyloniske kungens härar förstörde Jerusalem. Två månader senare lades hela Juda  land, Jerusalem inbegripet, fullständigt öde. (2 Konungaboken 25:1—26; Jeremia 39:1—43:7; 52:1—27) Profeten Daniel, som var i landsförvisning tillsammans med Hesekiel, blev brukad till att ange att hedningarnas tider skulle omfatta en period av sju profetiska ”tider” eller 2.520 år. (Daniel 3:314:1—4:2528) Om vi börjar räkna de 2.520 åren från det år då Juda land lades öde, år 607 f.v.t., kommer vi fram till att dessa år, under vilka hednanationerna ostört fick härska över hela jorden, utlöpte år 1914 v.t. Sedan den tidpunkten har hednanationerna, kristenhetens nationer inbegripna, befunnit sig i det som för dem är ”ändens tid”. Visar inte händelseutvecklingen i världen sedan dess att det är så? (Matteus 24:3—44) I denna tid, alltsedan år 1914, och i synnerhet sedan år 1919, efter första världskrigets slut, bör vi söka efter den nutida motsvarigheten till profeten Hesekiel.

9. Är den nutida Hesekiel en enskild person, och vilken illustration använder aposteln Paulus som visar vad motsvarigheten till Hesekiel kan bestå av?

⁹ Vem är den nutida motsvarigheten till Hesekiel? Vems budskap och uppträdande svarar mot Jehovas forntida profets? Vem i våra dagar var han ett ”förebud” till eller ett ”tecken” på? Han förebildade inte någon enskild människa, utan en grupp människor. Den nutida Hesekiel, som består av en enhetlig sammanslutning av människor, är således en ”sammansatt” person, som består av många lemmar, alldeles som människokroppen gör. Detta påminner oss om vad den forne förföljaren, den kristne aposteln Paulus, skrev till sina medkristna i Rom i Italien. Han sade: ”Alldeles som vi i en kropp har många lemmar, men lemmarna inte alla har samma uppgift, så är vi, fastän många, en kropp i förening med Kristus, men lemmar som var och en för sig tillhör varandra.” (Romarna 12:4, 5, NW) Paulus använde samma illustration i sitt brev till församlingen i Korint i Grekland, då han skrev: ”Alldeles som kroppen är en, men har många lemmar, och alla lemmarna i denna kropp, fastän de är många, är en kropp, så är också Kristus. Ty genom en ande blev vi i sanning alla döpta in i en kropp, vare sig vi var judar eller greker, slavar eller fria, och det  gavs oss alla att dricka en ande.” — 1 Korintierna 12:12, 13, NW.

10. Vad måste vi göra för att kunna fastställa vilken grupp som är den nutida motsvarigheten till Hesekiel?

¹⁰ Så förhåller det sig med den nutida motsvarigheten till Hesekiel: den är inte en enda människas kropp, utan en sammansatt kropp, som består av många lemmar. Alla dessa lemmar skulle tillsammans göra Jehovas vilja, hans som är Skaparen av den nutida ”Hesekiel”. Vilka är det då som utgör denna grupp av människor, som i början av ”ändens tid” bemyndigades att tjäna som Jehovas språkrör och aktiva redskap? Låt oss, för att kunna avgöra detta, undersöka vad som hände år 1919, det första efterkrigsåret efter första världskriget.

11. När vi söker bland de köttsliga judarna och sedan i kristenheten för att finna den rätta gruppen, vilka invändningar och tvivel möts vi då av?

¹¹ Vi behöver inte söka bland de köttsliga, omskurna judarna, eftersom de tog aktiv del i första världskriget. Den välkände sionistledaren Chaim Weizmann gjorde som kemist och upptäckare den brittiska regeringen stora tjänster under den världskonflikten. År 1919 rörde sig judarnas huvudsakliga intresse kring upprättandet av ett nationellt, judiskt hemland i Palestina. De var inte intresserade av att utföra ett religiöst uppdrag likt det som den forntida Hesekiel fick. Men hur förhöll det sig med den religiösa kristenheten? I Jehovas ögon var den fruktansvärt blodbesudlad, eftersom första världskriget huvudsakligen var kristenhetens krig. Tjugofyra av de tjugoåtta nationer som tog del i den råa, köttsliga krigföringen påstod sig vara kristna nationer. När denna första världskonflikt slutade år 1918 (den 11 november), var det segerrika Storbritannien och dess allierade upptagna med att upprätta ett fredsfördrag med de besegrade staterna och underhandla med den nyligen upprättade kommuniststaten i Ryssland. De ägnade inte en tanke åt att i den nutida uppfyllelsen fullgöra den uppgift som bibelns Hesekiel hade fullgjort.

12. När vi ser efter den rätta gruppen i kristenhetens kyrkor, Vatikanen inbegripen, vad finner vi då?

¹² Kristenhetens kyrkosamfund hade inte vidtagit några frimodiga, kristna åtgärder för att förhindra första världskriget.  De hade splittrats i två stora läger på grund av nationalistiska krigsproblem. När kriget var över, var de söndrade, oeniga. De behövde försona sig med varandra, bli religiösa vänner igen. Enligt Londonfördraget år 1915, som hade undertecknats den 9 maj 1915 av Italien, Storbritannien, Frankrike och Ryssland, ”fick den Heliga stolen [påven i Rom] inte intervenera genom några diplomatiska åtgärder, i vad det gällde freden eller sådana frågor eller problem som uppstod genom kriget”. * Den tyskvänliga Vatikanen tilläts därför inte ha någon del i utformandet av Versaillesfördraget år 1919, som ratificerades av det föreskrivna antalet berörda stater den 13 oktober det året. Nationernas förbunds stadgar blev en del av fredsfördraget.

13. Hur försökte kristenhetens blodbesudlade kyrkosamfund rädda skenet, när det gällde fred och säkerhet?

¹³ Kristenhetens blodbesudlade kyrkosamfund, som aktivt hade understött kriget, där medlemmar av samma trossamfund stred mot varandra, sökte nu rädda skenet genom att gynna det föreslagna Nationernas förbund, eftersom det ställdes fram som en internationell organisation för fred och säkerhet i världen.

14. Vilken ståndpunkt intog kyrkorna i England, Canada och Amerikas förenta stater till Nationernas förbund?

¹⁴ Den engelska statskyrkan understödde Nationernas förbund, eftersom den engelske kungen var kyrkans religiösa överhuvud och England var Nationernas förbunds initiativtagare och främste understödjare. Canadas kyrkor, som svurit Storbritanniens härskare sin undersåtliga tro och lydnad, understödde också Nationernas förbund. I Amerikas förenta stater, som var Storbritanniens bundsförvant, fanns Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika, ett samarbetsorgan som bestod av representanter för olika protestantiska kyrkosamfund. * Den 18 december 1918 sände  Förbundsrådet en kungörelse, som den hade utfärdat och antagit, till Amerikas president och uppmanade honom att verka till förmån för Nationernas förbund. I kungörelsen hette det bland annat:

Ett sådant förbund är inte enbart ett politiskt hjälpmedel; det är rättare sagt det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. ... Kyrkan kan skänka en anda av god vilja, varförutan intet förbund av nationer kan bestå. ... Nationernas förbund har sin rot i evangelium. Det strävar efter att åstadkomma detsamma som evangelium, nämligen ”frid på jorden, till människor ett gott behag”.

15. I strid mot vilka ord, som Jesus uttalade då han rannsakades, handlade Förbundsrådet, och vilket ”Guds rike” var det alltså som misslyckades, när andra världskriget bröt ut?

¹⁵ Genom att förorda och stödja Nationernas förbund såsom ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden” handlade Förbundsrådet för dessa amerikanska kyrkor i direkt strid mot de ord som Jesus Kristus uttalade, då han, i en fråga som gällde hans liv, rannsakades inför den romerske landshövdingen Pontius Pilatus år 33 v.t. Jesus sade: ”Mitt rike tillhör inte denna världen. Om det gjorde det, skulle mina efterföljare kämpa för att rädda mig från att bli arresterad av judarna. Min kungliga myndighet härrör från annat håll.” (Johannes 18:36, NE) Genom att godta Nationernas förbund såsom ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden” godtog medlemmarna av Förbundsrådet för dessa kyrkor i Amerika i själva verket en förfalskning av ”Guds rike på jorden”. När Nationernas förbund därför sattes ur spel tjugo år senare genom andra världskrigets utbrott och den ”frid på jorden, till människor ett gott behag”, som man talat om, togs bort, var det ”det politiska uttrycket”, denna förfalskning, som misslyckades, och inte det verkliga Riket, Guds rike, som kungörs i Kristi evangelium.

16. Vad slags grupp var det som Jehovas vagnlika organisation kunde ”rulla fram” till år 1919 v.t. för att ge den i uppdrag att tala i Guds namn?

¹⁶ Helt visst var det ingen av judendomens eller kristenhetens religiösa organisationer, som varit invecklade i kriget, som då under efterkrigsåret 1919 var kvalificerad att  bli bemyndigad att tjäna såsom den nutida motsvarigheten till Hesekiel, såsom den motbildlige Hesekiel. Fanns det då ingen som Jehova kunde uppresa till att utföra en tjänst som svarade mot den forntida, landsförviste profetens tjänst i Babylon? Vem kunde den verkliga ”vagnen”, Jehovas vagnlika organisation, rulla fram till och stanna framför, så att Jehova kunde bemyndiga denne kvalificerade att tala såsom profet i hans namn? Det fanns en skara, vars medlemmar under första världskriget blev utsatta för religiös förföljelse av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Ja, dessa människor hade tidigare tillhört det stora Babylons religiösa organisationer, och under första världskriget hade de vägrat att ta del i den köttsliga krigföringen tillsammans med kristenheten och de andra organisationerna inom det stora Babylon. Vilka var dessa människor?

DEN NUTIDA ”HESEKIEL”

17. Hur visades det att människorna i denna grupp var sanna kristna?

¹⁷ Det var en minoritetsgrupp, en liten skara män och kvinnor som hade överlämnat sig åt Jehova såsom Gud genom att följa i hans Sons, Jesu Kristi, fotspår. För att offentligen bevisa att de hade överlämnat sig åt Jehova hade de underkastat sig vattendopet, alldeles som deras ledare, Jesus Kristus, hade gjort, då han blev döpt i floden Jordan av Johannes döparen. (Matteus 3:13—17; 28:19, 20; 1 Petrus 2:21) De var mycket verksamma med att predika de goda nyheterna om Guds rike, eftersom deras ledare, Jesus Kristus, hade gett dem i uppdrag att utföra detta predikoarbete, enligt profetian i Matteus 24:14. De ord som Jesus Kristus yttrade inför den romerske landshövdingen, att hans rike inte tillhörde denna världen, tog de mycket allvarligt, och de vägrade att ta någon som helst del i denna världens politik och i dess politiska strider och konflikter. De tog till hjärtat det som Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni [är] inte ... någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen.” (Johannes 15:19, NW) Eftersom de levde efter denna kristna regel, förväntade de att bli hatade av  världen, och under första världskriget utsattes de för ett våldsamt hat.

18. Vilken profetisk bibelbok var de som tillhörde denna grupp intresserade av? Hur blev deras intresse tillgodosett år 1917, och vad hände därefter?

¹⁸ Betydde den forntida profeten Hesekiel någonting för dem? Ja, det gjorde han! Hesekiels bok var en av de profetiska böcker som dessa bibelforskare under många år hade haft en önskan att förstå. Efter många års väntan fick de erfara att deras önskan hade beaktats, då boken ”Den fullbordade hemligheten” utgavs (på engelska) i juli år 1917. Denna 608-sidiga bok, som utgavs av Sällskapet Vakttornet, innehöll en förklaring till bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, men också en förklaring till den tjugosjätte bibelboken, Hesekiel. Boken riktade allvarlig kritik mot kristenhetens religiösa system och avslöjade att kristenhetens prästerskap hade handlat svekfullt gentemot Jehovas ord. Men varför spreds denna bok bara under en period av knappt nio månader i Förenta staterna och Canada? Det berodde på att boken blev förbjuden, och man drog fördel av de förhållanden som kriget lett till i de båda länderna för att åstadkomma detta. Sällskapet Vakttornets president och sekreterare-kassaförvaltare och sex andra medarbetare, som varit med om att utge boken Den fullbordade hemligheten, blev satta i fängsligt förvar i det federala tukthuset i Atlanta i Georgia i USA.

19. Över vilken frigivning kände denna grupp stor glädje år 1919, och genom vilken tidskrift fick den uppmuntran att ta itu med arbetet under efterkrigsperioden?

¹⁹ Jesu Kristi fridsamma, överlämnade, döpta efterföljare var mycket bedrövade över att arbetet med att predika om Guds rike hade blivit lamslaget under första världskriget. Den brännande frågan var: Skulle de få möjlighet att återuppta sin fridsamma verksamhet i tjänsten för Jehova, som var deras Gud? Svaret visade sig vara Ja! Första världskriget ledde inte till ett Harmageddon för hednanationerna, utan slutade den 11 november 1918. Ivriga försök gjordes att få Sällskapet Vakttornets fängslade styrelseledamöter och deras medfångar frigivna ur det federala tukthuset. Gud välsignade dessa ansträngningar. Efter nio månaders  fängelsevistelse blev dessa Jehovas tjänare, som anklagats på falska grunder, frigivna i mars 1919, för att aldrig mera bli satta i fängelse. Alla Jehovas överlämnade, döpta tjänare kände stor fröjd och glädje. De insåg att deras överlämnande åt Jehova var något som gällde för hela livet och att de därför måste göra hans vilja under den efterkrigsperiod som då började. Genom tidskriften Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro uppmuntrades de att göra detta och att inte hysa någon fruktan.

20. Vilken hjälp att motarbeta människofruktan gavs genom de båda artiklar som inflöt i numren för 1 och 15 augusti 1919 av Vakt-Tornet (moderupplagan)?

²⁰ I numren för 1 och 15 augusti 1919 av denna tidskrift (moderupplagan) publicerades två sammanhörande artiklar över ämnet ”Saliga äro de som icke frukta” (på svenska 1 och 15 april 1921). I tredje och femte stycket i den första av dessa artiklar förekom följande påståenden, som jagade bort människofruktan: ”Det finnes en fruktan, som är tillbörlig och vilken var och en måste hava, som skall behaga Gud, och denna är känd såsom gudsfruktan. Det betyder en helig vördnad för Jehova och fruktan för att icke behaga honom och så gå miste om de välsignelser, vilka han har lovat oss. ... Skriften har överflödande vittnesbörd om att de, som äro Gud välbehagliga, icke frukta människor eller någon annan varelse utan hava en helig, vördnadsfull fruktan för Jehova. I gamla tider rättfärdiggjorde Jehova några människor till sina vänner, och berättelserna om huru han handlade med dem blevo skrivna till församlingens bästa.” Omedelbart efter dessa artiklar publicerades i moderupplagan artikeln ”Tillfällen till tjänst”, med underrubrikerna ”Finnes det arbete att utföra?”, ”Arbete för den lilla hjorden” och ”Nyttan av att komma tillsammans”. Vidare tillkännagavs det att ett allmänt konvent skulle hållas i Cedar Point vid Eriesjön. (Artikeln ”Tillfällen till tjänst” inflöt i Vakt-Tornet för 1 mars 1920, något förkortad.)

21. Hur reagerade denna grupp inför det som den fick höra vid konventet i Cedar Point år 1919, och vilket uttalande om Nationernas förbund, som gjordes i det offentliga föredraget, gav den sitt hjärtliga bifall åt?

²¹ Detta allmänna konvent i Cedar Point i Ohio hölls framgångsrikt vid den fastställda tiden, den 1—8 september  1919. Tusentals överlämnade, döpta tjänare åt Jehova hade församlats från Amerikas förenta stater och Canada. Sällskapet Vakttornets president uppmanade dem att oförskräckt återuppta arbetet i Jehovas tjänst och att göra detta med hjälp av en ny tidskrift som skulle bli Vakt-Tornets följeslagare, nämligen den trettiotvåsidiga tidskriften ”The Golden Age” (”Den Gyllne Tidsåldern”). De tusentals Jehovas tjänare som var församlade hälsade detta tillkännagivande om att arbetet skulle återupplivas, och nu i större skala, med överväldigande glädje och i en anda av hängivenhet för Jehova. Konventets offentliga föredrag hölls klockan 15 söndagen den 7 september 1919 över ämnet ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”. Konventdeltagarna instämde av allt hjärta, då Sällskapet Vakttornets president, enligt vad tidningen Star-Journal i Sandusky i Ohio skrev påföljande dag, under talets gång

förklarade att ett Nationernas förbund, som bildats genom politiska och ekonomiska krafter och som uppstått ur en önskan att genom införandet av fred och välstånd förbättra förhållandena för mänskligheten, skulle åstadkomma mycket gott, och försäkrade sedan att Herrens misshag likväl med visshet kommer att utgjutas över Nationernas förbund, eftersom prästerna — katolska såväl som protestantiska—, vilka gör anspråk på att vara Guds representanter, har övergivit hans plan och uttalat sig gillande om Nationernas förbund, i det att de har hälsat det såsom ett politiskt uttryck för Kristi rike på jorden. *

22. Hur reagerade kristenhetens prästerskap, då Nationernas förbund ratificerades år 1919, och hur reagerade Jehovas tjänare?

²² Kristenhetens präster kände sig tillfredsställda, då Versaillesfördraget ratificerades av det föreskrivna antalet stater den 13 oktober 1919 och Nationernas förbund därigenom blev till. Officiellt började Nationernas förbund fungera den 10 januari 1920, då ratificeringshandlingarna formellt utväxlades mellan alla signatärmakterna i Paris. Men Jehovas överlämnade, döpta tjänare godtog inte denna förfalskning, ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. De insåg att det verkliga och sanna riket, Guds rike, hade upprättats i himmelen med Jesus Kristus vid styret, då hedningarnas tider utlöpte år 1914. Med en intensitet som  aldrig förr grep de sig an med att predika detta rike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”, och de gjorde det genom att använda det nya hjälpmedlet, tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern, numera Vakna!).

23. Vilken profetisk bok har Jehovas tjänare hyst ett brinnande intresse för, alltsedan förbudet mot Den fullbordade hemligheten upphävdes i juni 1920? På vilket sätt, och varför?

²³ När förbudet mot boken Den fullbordade hemligheten upphävdes i juni 1920, började dessa Jehovas tjänare återigen sprida boken. Med hjälp av den som lärobok fortsatte de sitt studium av bibelboken Hesekiel. Längre fram, under åren 1931 och 1932, fick de en bättre och tidsenligare förståelse av Hesekiels profetia, då Sällskapet Vakttornet utgav de tre banden av boken ”Rättfärdighetens triumf” (på engelska). Än i denna dag har de ett levande intresse för Hesekiels profetiska bok, och de studerar den för att se om den kastar ytterligare ljus över vad Jehova vill att de skall göra nu i de yttersta dagarna av ”ändens tid”.

24. Vem kan vi identifiera genom att vi får ta del av dessa historiska fakta, och vilket namn antogs i samband med att boken Rättfärdighetens triumf utgavs?

²⁴ Men varför riktas vår uppmärksamhet på alla dessa historiska fakta? För att visa att profetian får sin uppfyllelse. Jehova har funnit och bemyndigat sin nutida ”Hesekiel”. Det är en sammansatt Hesekiel, som består av dessa åt Gud överlämnade, döpta tjänare, som förkunnar hans rike och som har blivit smorda med hans ande till att utföra sitt verk. (Jesaja 61:1—3) Det är uppenbart att då Jehovas osynliga himmelska organisation, i likhet med den himmelska vagnen i Hesekiels syn, år 1919 rullade fram och stannade, så skedde detta inte framför kristenhetens förespråkare av Nationernas förbund, utan framför de smorda förkunnarna av Guds himmelska rike med Jesus Kristus vid styret. Från sin upphöjda ställning över denna himmelska vagnlika organisation bemyndigade Jehova denna smorda klass av överlämnade, döpta tjänare att gå åstad och tala till alla nationerna i hans namn. I likhet med Hesekiel blev de alltså Jehovas vittnen. Det var därför mycket passande att  de på sommaren år 1931, efter tolv års världsvid verksamhet som vittnen för Jehova, omfattade det utmärkande namnet Jehovas vittnen och att detta skedde i samband med att boken Rättfärdighetens triumf utgavs.

VEM BEMYNDIGADE DEN NUTIDA ”HESEKIEL”?

25. Har det någon betydelse att de judiska rabbinerna och kristenhetens präster inte har förordnat Jehovas vittnen att vara en motbildlig Hesekiel? Vad är det som verkligen betyder något, och varför är det så?

²⁵ Judendomens rabbiner och kristenhetens präster kanske säger: ”Vi har inte förordnat och bemyndigat dessa Jehovas vittnen att vara den nutida motsvarigheten till profeten Hesekiel.” Men vad betyder väl det? Vem har gett dessa rabbiner och sekteriska prästmän ett bemyndigande att såsom en religiös grupp förordna den högste Gudens officiella tjänare? Vilket som helst förordnande eller bemyndigande, som härrör från dessa religionens representanter, skulle vara utan värde och utan gällande kraft i detta hänseende. Det som är av största vikt och betydelse, det är att den person eller den skara personer det gäller har ett förordnande eller ett bemyndigande från den högste Guden, Jehova, själv. Det är detta som betyder något. Såsom det högsta Väsendet kan han lämna dessa religiösa ledare ur räkningen och själv avgöra vem som är kvalificerad att utföra det speciella arbete han önskar få utfört i denna ”ändens tid”.

26. Vilka lämnades ur räkningen, då Hesekiel förordnades att vara profet och vittne, och av vem fick Jehovas smorda vittnen i vår tid sitt förordnande, vilket de också insåg?

²⁶ År 613 f.v.t. förbigick Jehova översteprästen Seraja och prästen näst under honom, Sefanja, i templet i Jerusalem och förordnade Hesekiel, underprästen Busis son, till att vara hans profet i Babylon, till att tala i hans namn och bära vittnesbörd om honom. (2 Konungaboken 25:18) Jehova talade till Hesekiel från sin plats på den himmelska vagnen och sade: ”Människoson, jag sänder dig till Israels söner, till upproriska nationer som har gjort uppror mot mig.” (Hesekiel 2:3, NW) Så förhöll det sig också med Jehovas smorda, överlämnade vittnen då år 1919 v.t. Det som har inträffat sedan den tiden och ända fram i våra dagar visar  att de fick sin ordination, sitt förordnande och sitt bemyndigande att verka i denna ”ändens tid” från Jehova själv genom hans himmelska vagnlika organisation. Därför har de tagit sitt gudomliga uppdrag mycket allvarligt, insett att det är ett verkligt bibliskt uppdrag, och de har strävat efter att troget fullgöra det trots kritik och invändningar från kristenhetens prästerskap.

27. Vilken fråga uppstår med avseende på ”Israels söner, ... upproriska nationer”, som den nutida Hesekiel blev sänd till, och vad kan sägas om de köttsliga judarna då år 1919 v.t.?

²⁷ Vilka är då dessa ”Israels söner, ... upproriska nationer som har gjort uppror mot [Jehova]”, som den nutida, motbildlige Hesekiel blir sänd till i denna ”ändens tid”? Det är inte fråga om de köttsliga, omskurna ”Israels söner”, som då, år 1919, med Chaim Weizmann som sin sionistledare ivrigt strävade efter att upprätta ett nationellt judiskt hemland. Nej, men det finns en nutida motsvarighet till dessa forntida ”Israels söner, ... [dessa] upproriska nationer”.

28. Vad utgör den nutida motsvarigheten till ”Israels söner, ... upproriska nationer”, och vilket anspråk från religiöst håll visar att det är så?

²⁸ Det är kristenheten som är denna motsvarighet. Den påstår sig vara ett kristet Israel, och den har tillämpat aposteln Paulus’ ord i Galaterna 6:15, 16 (1883) på sig själv: ”Ty i Kristus Jesus gäller varken omskärelse eller förhud, utan en ny skapelse. Och alla som vandra efter denna regel, över dem vare frid och barmhärtighet, och över Guds Israel!” I sitt verk ”A Commentary and Critical Notes” (1836 års upplaga) ger metodistprästen dr Adam Clarke till exempel följande kommentar till uttrycket ”Guds Israel”: ”De sanna kristna, här kallade Guds Israel, för att skilja dem från Israel efter köttet. Se de förklarande anmärkningarna till Rom. ii. 2:29 och iv. 4:12.”

29. Vad sägs det i Romarna 2:29, och vilken kommentar ger dr Adam Clarke till detta skriftställe?

²⁹ I Romarna 2:29 (1883) heter det: ”Utan den är jude, som invärtes är det, och omskärelse är hjärtats omskärelse genom Anden, icke genom bokstaven; och hans pris är icke av människor, utan av Gud.” Till uttrycket: ”Utan den är jude” ger dr Adam Clarke följande kommentar: ”En sann  medlem av Guds kyrka.” Hans kommentar till uttrycket: ”Hans pris är icke av människor” lyder: ”Man har förmodat, med stor sannolikhet, att aposteln här anspelar på innebörden av namnet jude eller Juda, יהודה Jehudah, PRIS, från ידה Jadah, han PRISADE. En sådan person är en sann israelit, som vandrar enligt sin religions anda: hans landsmän må prisa honom därför att han är en trogen bekännare av den judiska tron; men Gud prisar honom därför att han har inträtt i det förbunds anda och syfte som ingicks med Abraham och har nått målet för sin tro, sin själs frälsning. Liknande tankar om samma ämne återfinns hos forntida judiska skribenter.”

30. Varför kunde det sägas att ”Israels söner” var ”nationer”, och hur fick detta sin motsvarighet i kristenheten genom det som hände år 1054 v.t.?

³⁰ Kristenheten har visserligen gjort anspråk på att vara ”Guds Israel”, men den har inte levat i överensstämmelse med dessa anspråk. Det framgår av dess historia alltsedan 300-talet att den har varit lik ”Israels söner” som Hesekiel blev sänd till, ”upproriska nationer som har gjort uppror mot mig [Jehova]”. ”Nationer”? * Ja, år 997 f.v.t. gjorde man uppror mot det styre som utövades av Davids kungliga släktlinje, och Israels tolv stammar delades i två riken, Israels rike och Juda rike, och följaktligen bildades det två nationer av den israelitiska familjen. Många israeliter som fruktade Gud lämnade det upproriska Israels rike och gick över till Juda rike. Många landsförvista från Israels rike bodde dessutom i de provinser som det babyloniska världsväldet hade övertagit från Assyrien. På motsvarande sätt blev det inom kristenheten en avgörande brytning mellan de grekiska kyrkorna och de latinska kyrkorna år 1054 v.t., då den romerske påvens sändebud bannlyste patriarken Mikael Kerularios i Konstantinopel.

31.Vilken ytterligare söndring ägde rum under 1500-talet och därefter, och hur kan man med rätta tala om kristenheten som ”nationer”?

³¹ Längre fram, på 1500-talet, uppstod det ytterligare  söndring, då den protestantiska rörelsen grundades år 1529 v.t. av efterföljare till Martin Luther, som hade varit präst. Något senare, år 1534 v.t., antog engelska parlamentet ett beslut varigenom den engelske kungen, Henrik VIII, förklarades vara engelska statskyrkans överhuvud med rätt att ingripa mot villfarelse, kätteri och missbruk inom engelska statskyrkan. Sedan uppstod det i kristenheten hundratals sekter och samfund som inte var romersk-katolska. Religiöst sett kan man tala om kristenheten som ”nationer”, eftersom många så kallade ”kristna” länder har sin egen nationella statskyrka. Det var till kristenheten nu på 1900-talet som Jehova sände den nutida Hesekielklassen.

UPPDRAGET KRÄVDE OFÖRSKRÄCKTHET

32. Hur kan det sägas att det var ett svårt uppdrag som Hesekiel sändes åstad att utföra, och vilken förväntan skulle ge honom tröst och styrka, enligt vad Gud förutsade?

³² Det var ett svårt uppdrag som forntidens Hesekiel fick att utföra. Jehova sände honom till människor med ”fräcka anleten och förstockade hjärtan” (My). För att kunna fullfölja sitt uppdrag måste han få erfara uppfyllelsen av vad hans namn, Hesekiel, betydde, nämligen ”Gud styrker”. Just då ansåg eller insåg de kanske inte att han var en Jehovas profet. Men vare sig dessa upproriska människor lyssnade till honom som profet eller vägrade att lyssna och ge akt på hans ord, skulle den tid komma då de skulle ”förnimma, att en profet har varit ibland dem”. Jehova skulle bestyrka inför dem att Hesekiel var en profet genom att låta det som Hesekiel hade profeterat gå i uppfyllelse. (Hesekiel 2:3—5) Denna förväntan, att hans ord skulle uppfyllas, skulle ge honom tröst och styrka, och han skulle inte bli missmodig på grund av hur han blev betraktad och behandlad just då.

33. Varför kan det sägas att den nutida Hesekielklassen också har fått ett krävande uppdrag, men vad måste även kristenheten förnimma?

³³ Den nutida Hesekielklassen fick också ett krävande uppdrag. Den blev sänd till religiösa människor av samma slag som på Hesekiels tid. Men oavsett vilken uppfattning kristenheten har om denna skara av smorda vittnen för  Jehova, så måste den tid komma, och det snart, då människorna inom kristenheten skall förnimma att en Jehovas ”profet” i sanning har varit ibland dem.

34. Trots vilka förhållanden, som Hesekiel skulle råka ut för, uppmanades han att oförskräckt tala Guds ord till Israels gensträviga hus, och varför måste den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen likaså tala oförskräckt?

³⁴ Skulle vi i dag vilja framföra Jehovas budskap mitt ibland sådant som sticker oss och mitt ibland skorpioner? Det skulle krävas stort mod och stor förtröstan på den som har sänt oss åstad för att kunna göra det. Hesekiel skulle bli utsatt för sådana förhållanden när han profeterade, enligt de ord som Jehova vidare riktade till honom: ”Och du, människobarn, frukta icke för dem och frukta icke för deras ord, fastän du omgives av tistlar och törnen och bor ibland skorpioner. Nej, frukta icke för deras ord och var icke förfärad för dem själva, då de nu äro ett gensträvigt släkte. Utan tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke, då de nu äro så gensträviga.” (Hesekiel 2:6, 7) Sedan år 1919 v.t. har den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen funnit att förhållandena har varit just sådana, när de oförskräckt har talat Jehovas ord mitt i kristenheten.

35. Har kristenheten, enligt vad den nutida situationen visar, låtit sig påverkas av Jehovas ord, som har förmedlats till den på alla upptänkliga sätt, och i vilket avseende bör kristenheten inte efterliknas?

³⁵ Den religiösa situationen i kristenheten i dag visar att den i sin gensträvighet har vägrat att lyssna till Jehovas ord från den Heliga skrift, som har burits fram till den genom olika meddelelsemedel — genom besök från dörr till dörr med det tryckta ordet, genom grammofonskivor som spelats på bärbara grammofoner, genom högtalare som monterats på bilar, genom offentliga föredrag, genom radio och television. Utan att bry sig om kristenhetens likgiltighet och gensträvighet har Jehovas smorda vittnen gjort just det som Jehova bjöd Hesekiel att göra, då han sade: ”Men du, människobarn, hör nu, vad jag talar till dig; var icke gensträvig såsom detta gensträviga släkte. Öppna din mun och ät, vad jag giver dig.” — Hesekiel 2:8.

36. Vad fick Hesekiel att äta, och vad innehöll detta föremål, till upplysning för Hesekiel?

³⁶ Vad fick Hesekiel att äta? I hans skrivna redogörelse  heter det: ”Och jag fick se en hand uträckas mot mig, och i den såg jag en bokrulle. Och denna breddes ut framför mig, och den var fullskriven innan och utan [både på fram- och baksidan, My]; och där voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop.” (Hesekiel 2:9, 10) Genom det som stod skrivet i bokrullen fick Hesekiel veta vilket budskap han skulle bära fram i Jehovas namn till det gensträviga Israels hus.

37. Hur blev det framställt i bild att ett fullständigt, utförligt budskap skulle frambäras, och varför var det lämpligt att just ett sådant budskap frambars såväl av Hesekiel som av Jehovas vittnen i våra dagar?

³⁷ Allt utrymme på bokrullen hade utnyttjats. Den var fullskriven på båda sidor, på fram- och baksidan, och detta vittnade om att det var ett fullständigt, utförligt budskap som Hesekiel skulle kungöra. Det skulle innehålla många dystra klagosånger, mycken suckan och veklagan. Det var inte något behagligt budskap, och det skulle inte vara alltigenom behagligt för Hesekiel att bära fram det. Men när det gensträviga folket inte ville vända om från sin ogudaktiga väg, vilket annat budskap än detta kunde då förkunnas för det? När Jehovas smorda vittnen i vår tid rannsakade Hesekiels profetiska bok och andra delar av Jehovas ord, ja, då fann de i detta ord just ett sådant budskap, som skulle kungöras för kristenheten.

38. På vilket sätt gavs bokrullen åt Hesekiel, och vilken fråga väcks beträffande mottagandet av den?

³⁸ Den hand, som uträcktes mot Hesekiel för att ge honom bokrullen, var troligtvis en hand som fanns under en av vingarna på ett av de fyra kerublika levande väsendena, som åtföljde Jehovas himmelska vagn. (Hesekiel 1:8) Längre fram i skildringen berättas det att handen på en av dessa keruber användes till att lägga eld i handen på ”honom som var klädd i linnekläderna”. (Hesekiel 10:6—8) Men tog Hesekiel emot bokrullen ur handen, trots dess uppenbarade innehåll, och åt han den sedan, så att den blev en del av honom själv? Vad visade han såsom ett ”tecken”, ett ”förebud”, för framtiden att Jehovas kvarleva av smorda vittnen skulle göra nu på 1900-talet?

[Fotnoter]

[Frågor]